The grim reaper


Det enda vi med säkerhet vet om vårt kommande liv är att det kommer att avslutas med döden. Den aforismen hör man då och då och det finns ingen anledning att säga emot. Det eviga livet, vilket rimligen är en metafor för ära och berömmelse och vilket naturligtvis inte är evigt, är några få förunnat. Det eviga liv, som religiösa hyllar, avstår jag från att kommentera närmare just nu. Var och en blir salig på sin tro, sägs det. Jag googlade och fann att det var Fredrik den Store som sade det, fast han egentligen sade "I mitt rike får var och en bli salig på sin fason”, kanske på tyska men antagligen på franska som talades vid hoven på den tiden. Hmm, det var en parentes. Var var jag nu? Jo, döden, detta ljusa, glättiga (sarkasm avsedd här, trots att sarkasmer, som man måste påpeka att de är just det, är överskattade) diskussionsämne, som det är tabu för de flesta och för det mesta att beröra.



För egen del, jag fyller 72 i år, är det lätt att räkna på fingrarna, ungefär hur lång tid det sannolikt kan vara kvar, innan liemannen kommer. Risken finns att det blir kortare än det sannolika. Hur som helst, hoppas man förstås på hyfsad livskvalité under de återstående åren. Om jag ska tala om döden, blir det inte med någon religiös vinkling. Det ligger inte för mig. Efter lite funderande kom jag fram till att ett naturligt sätt för mig att tala om döden, är att helt enkelt nämna några i min närhet, som dött och vars död betytt något särskilt. Det blir lite privat och för den, som anar vartåt det här lutar, går det bra att sluta läsa här.

De dödsfall jag kommer att tänka på är i tur och ordning: Pappa, Morfar, Farmor, Mamma och några vänner.

Pappa Curt kan jag hoppa över egentligen i det här sammanhanget, för jag har inget minne alls av honom. Men hans för tidiga död har nog ändå präglat mig och mitt liv mer än någon annan enskild händelse. Han var den sanna konstnärssjälen och en mycket sammansatt personlighet och det blev stormigt runt honom. Och efter honom. Ingen kunde sedan fylla hans plats i familjen. Om honom skulle jag kunna utgjuta mig mycket men jag hoppar över det här.

Morfar Emil betydde mycket för mig som liten. Han var mäktig och bestämd. Man hade respekt men behövde inte vara rädd. Vi gillade varandra, Morfar och jag. Vi åkte häst och bil tillsammans. I unga år bodde jag mycket på gården hos honom och Mormor. Ganska ljusa minnen. Morfar hjälpte vår lilla familj ekonomiskt. Han blev senil på gamla dagar och jag minns inte hans död som tragisk. Efter begravningen i den vackra kyrkan i Länna, var det kalas i stora huset. Jag minns att stämningen var god och uppåt, nästan burlesk och att jag var förvånad över det men samtidigt lite lättad.


Morfar Emils föräldrar, Roslags-Bro kyrkogård


Farmor Aimée hade jag mycket kontakt med som liten och ung. Kontakten var god men kändes ibland som om den kunde vara hjärtligare. Hon försökte och lyckades hyfsat men man kände något tomrum eller något annat därinne. Hennes levnadsöde hade lagt lite sordin på känslolivet. Hon förlorade sin man och alla sina barn under en kort period av sitt liv och kom aldrig riktigt över det. Hon blev gammal och dog på sjukhus efter en operation. Hon tog ett fint farväl av mig på sjukhuset. Höll min hand och sade några söta ord, meningslösa som ord betraktade men meningsfulla för oss, för mig, särskilt lite senare på kvällen, när jag fick dödsbudet och till slut begrep att de varit just ett farväl de där orden tidigare på kvällen. Jag besökte sjukhuset på nytt nästa morgon och gick till rummet, där Farmor legat. Det var tomt och nybäddat, urvädrat. Jag letade efter personal och hittade till slut någon att fråga.
Var är Farmor?
Hon är inte kvar.
Jag ser det. Var är hon?
Nej, hon är flyttad nu.
Men var är hon? Hur ska det gå till nu?
Jag visste absolut ingenting.
Hon är i kylrummet längst ner. Du får kontakta en begravningsentreprenör nu.
Jag minns att jag blev stående en stund utan att riktigt veta, vartåt jag skulle ta nästa steg. Då kom samma sköterska tillbaka med en plastkasse, som hon räckte till mig och sade, här är hennes saker. En kylig morgon. Jag var ledsen.

Mamma Aili, dog också på sjukhus. Jag bodde på annat håll då. Vid sista besöket hade hon varit i mycket dåligt skick och inte vid medvetande. Från sjukhusets sida lovade man ringa, när läget blev kritiskt. Det blev inte så utan någon ringde, när hon just dött. Det sades att hon inte vaknat upp igen. När jag kom dit efter en timme och såg henne ligga död i sängen, hade hon förändrats så mycket att jag knappt kände igen henne. Jag kände på henne och hon var sval. Jag förundrades över den späda och främmande gestalten framför mig. Trots det ganska dåliga förhållande vi hade haft Mamma och jag, minns jag att jag tänkte, här ligger bakgrunden till hela mitt liv. Den stora sorgen infann sig inte. Aili hade haft det tungt emellanåt.

Som de flesta andra i min ålder, har jag förlorat några vänner på vägen. Någon vän i en bilolycka, någon kompis till cancern redan i ung ålder, traumatiskt och hemskt. En arbetskamrat och vän till cancern senare i livet och en nära vän för några år sedan. Mycket sorgligt med allihop och alla mycket saknade, inte minst den där sistnämnde, som jag fortfarande kommer att tänka på titt som tätt. Jag saknar fortfarande våra täta samtal, skämtsamma men också allvarsamma. Fina minnen.

Tja, så där någonting. Har jag besvärjt dödsandarna nu? Vet inte just. Varför jag alls ägnat mig åt döden denna vårvintermorgon, kan jag inte förklara. Det bara blev så. Men nu är det bara att skaka av sig och gaska upp sig.

Gott om gamla gummor och gubbar


Människor blir äldre och äldre. Jag läste just, aningen rapsodiskt får jag medge, någon artikel i SvD om stigande genomsnittsålder och att den första 200-åringen möjligen redan är född. Genomsnittsåldern i Sydkorea kommer att vara över 90 år redan 2030, stod det. Det kommer den inte att vara i Aleppo eller i Jemen, tänkte jag.

Vem har intresse av att sprida förhoppningar om långa liv? Jo, försäljare av pensionsförsäkringar. Vid den tanken noterade jag att det jag läste var s.k. sponsrat innehåll, som tillkommit i samarbete med ett försäkringsbolag. Skönt, då är det bara snack. Varken barnen eller barnbarnen behöver oroa sig för att bli lastgamla i den där meningen. Då kanske det finns chans att våra sociala system hinner byggas ut i takt med befolkningens stigande ålder, d.v.s. om det är politiskt opportunt att göra det. Vissa politiker har redan börjat tala om att vi måste arbete längre upp i åldrarna för att finansiera våra pensioner, även om det just nu är lite tyst på den kanten.

Drömmar om långa, friska och lyckliga liv är mänskliga, drömmen om evigt liv är fåfäng. Undrar förresten om Walt Disneys kropp fortfarande är nedfrusen. Förr påstods att det i USA fanns möjlighet att, mot rundlig ekonomisk ersättning förstås, bli sparad efter döden i väntan på vetenskapliga framsteg och i den enskilda egocentrikerns desperata hopp om återupplivning någon gång i framtiden. En fantastisk historia, som jag kommer tillbaks till då och då. Den bara måste vara en skröna. Å andra sidan har ju människor i hundratals och tusentals år både i Egypten och på andra håll ägnat sig åt balsamering och kroppars bevarande. Karl XII lär ju t.ex. finnas kvar fortfarande, om det inte hänt något drastiskt sedan man senast tittade i kistan, vilket jag läste var 1917. Det är klart att det är skillnad på Kalle Ankas skapare och en svensk krigstokig kung. Men syftena med bevarandet var nog liknande, det eviga livet på något vis, även om det nog låg mer religion i resonemanget för Karl XIIs omgivning än för Disney. Om det där med Disney nu inte är en skröna.

Makabert


När döden står och väntar runt knuten, ter sig livet annorlunda än förut. Makabert? Nej, det är väl inget konstigt med det. Ju kortare tid som återstår, desto viktigare blir det att planera och utnyttja den återstående tiden. Men ska jag döma efter mig själv, tycker jag att det är svårt att plötsligt i hög ålder ändra intressen, värderingar och livsmönster.

Det är också fråga om, hur man definierar “runt knuten”. Man kan räkna på fingrarna. Man noterar att barnen nått aktningsvärda åldrar och barnbarnen blivit stora och snart är vuxna. Man kan märka det på en egen skröpligare fysik i allmänhet och på sjukdomar hos sig själv och gamla vänner. Folk i ens närhet dör oftare än förr, om man får uttrycka sig så. Men så länge tiden inte faktiskt är utmätt, därför att man fått någon läskig diagnos, är saken åtminstone en aning oviss. Om man går till den statistiska livslängden (vilken knappast är aktuell för min del med arytmi och förmaksflimmer men för att börja någonstans), finner man att svenska män numera blir 80 år i snitt. Om några decennier beräknas de bli 87. I mitt fall betyder det en återstående livstid på knappt 10 år. Även om man skulle lyckas överträffa snittet, är väl livskvalitén under åren efter 80 mer tveksam. 10 år kan verka som en evighet för en ung människa med mycket ogjort och ett långt liv framför sig. 10 år jämfört med drygt 70, som i mitt fall redan avverkats, är en ganska liten del, en ganska överblickbar del. Jag skulle säga att “runt knuten” passar bra som beskrivning, särskilt som risken är påtaglig för ett snabbare avslut än snittvärdet.

Det enda vi alla kan vara helt säkra på är att vi en gång ska dö. Det är läskigt. En del lider mer av skräcken än andra, en del filosoferar, en del blir religiösa. Det finns många sätt att hantera dödsångesten. Att tala med medmänniskor om den är ett. Ett annat är att försöka se det sakligt som med “runt knuten”, nästan raljera om döden. Ett tredje, som användes av min gamle vän som dog i förtid för några år sedan, är att motarbeta och inte låtsas om själva åldrandet. Någon skriver om det, kanske på en blogg till och med. När man hör människor prata om döden, tycker jag att de flesta oroar sig mer för en skröplig och sjuklig ålderdom än för själva döden. I vilken mån det är sanningen eller också ett sätt att hantera dödsångesten. För en del, inklusive mig själv, är redan själva ordet dödsångest, laddat.