Den dagen läkaren sade till mig att jag aldrig skulle kunna skaffa hund p g a min astma och allergi var en av de sämsta dagarna i mitt liv. Trots att jag ännu inte hade någon upptog hundar redan en stor del av min tid. Hur knäppt det än låter så satt jag och dagdrömde om olika raser och surfade ständigt på olika rasklubbars hemsidor och på forum. Fanns det någon liten dötid på jobbet så var det sånt jag sysslade med. Lydnadsträning, utställning, agility etc. allt var lika intressant och jag umgicks med likasinnade hundtokiga tjejer och lärde känna deras vovvar. Redan då älskade jag den ordlösa kommunikationen som man har med hundar och jag ville knäcka koden, lära mig mer. Deras system med kroppsspråk och små signaler fascinerade mig. Så fort jag träffade en hund kände jag bara ren lycka – en lycka som man vill känna 24 timmar om dygnet. Men någon egen hund skulle det alltså inte bli för mig.
När jag flera år senare satt och diskuterade framtidsdrömmar med en vän så var det absolut enda som dök upp att jag ville skaffa hund. Då mådde jag betydligt bättre än jag hade gjort när jag fick domen av läkaren. När jag var som sjukast kunde jag inte gå i trappor utan att få astmaanfall men nu hade jag bytt jobb och var inte längre i en för mig allergisk miljö. Således tog jag kontakt med en ny läkare som trodde att det skulle kunna funka. Självklart var det en risk men jag körde trots det. Och hem kom han! Jag VAR allergisk mot honom i början men när valppälsen släppte så blev det bättre och sen dess funkar det.
Fascinationen och det överdrivna intresset för allt som har med hundar att göra har inte minskat sen dess snarare utökats. Nu med intresset och engagemanget för ALLA djur. Det blir svårt att särskilja sin hund som har så otroligt mycket lek, glädje och humor inombords från alla andra djur som jag ser också har dessa känslor. De kan också känna stor smärta och sorg och är inte så olika oss människor på det viset. Jag vet hundar som nästan sörjt ihjäl sig när någon människa eller närstående fyrfota vän till dem har gått bort. De känner, kan och vill så mycket mer än vi tror.
En gris sägs vara smartare än hundar och man jämför ofta intelligensnivån med den hos ett tvåårigt barn. Grisar tycker faktiskt om att spela TV-spel om de får chansen! I ett test fick några grisar spela ett enkelt spel med joystick där de belönades med godis när de var duktiga. Djuren både fattade och gillade spelet. Dessutom kan de planera och gömma mat för andra, lära sig att reglera rumstemperatur och belysning, minnas egenskaper hos trettio andra grisar och veta sin egen plats i hierarkin.
Kor som man ofta avfärdar som dumma har man vid ett experiment med hjälp av elektroder på kornas huvud kunnat registrera att de kände eufori när de ställdes inför intellektuella utmaningar. De har starka vänskapsband med två till fyra kompisar som de väljer att hänga mest med. Dessutom kan de ha fiender i åratal. De känner stark lycka, smärta, rädsla och oro för framtiden.
Får kan känna glädje, rädsla, lycka och saknad. De har livslånga vänskapsband med andra får och kan springa och hälsa på människor de träffat och tyckt om för flera år sedan. Med hjälp av syn, hörsel och doft kan de läsa av andra individers känslor. De gillar glada människor och backar undan när det kommer någon som är sur. Fårhjärnan och människohjärnan fungerar på samma sätt när det gäller hur de gör för att medvetet känna igen sin omgivning. De har ett fenomenalt minne. Två år efter att man visat bilder på andra okända får kunde testfåren minnas fler än 50 ansikten. Detta kan man läsa mera om hos Aftonbladet.
Så alltså. För mig är min fantastiskt goa, smarta, roliga hund som ger mig så mycket fina känslor varje dag bara en av alla andra smarta och kännande djur som finns på klotet. Djur som jag vill ska ha det bra och som inte ska plågas för vår vinnings skull. Han är också en del av den fantastiska naturen som vi människor inte kan leva utan hur mycket vi än inbillar oss det. Att skövla och exploatera naturen är bara att bruka våld mot oss själva i ett längre perspektiv.
