Nya besök


Gick upp ovanligt tidigt i morse för ett toalettbesök. Klockan var halv fem så där. Hostade och hackade med förkylningen och tänkte att jag kanske, trots allt skulle bli kvar uppe tills vidare och tog vägen ut till köket och kaffeprylarna. Kikade ut lite över vinterlandskapet, där nysnön låg orörd. Det var egentligen fortfarande mörkt men snön lyste upp till någon sorts halvdager. Tyckte att något rörde sig precis nedanför kullen som huset står på. Stod kvar lite och, jodå, det var någon där. En stor en. En lång rygg. Ett vildsvin. Jag gick ut på verandan och sjasade och lät. Det var inte ett vildsvin utan tre eller fyra vuxna och ett gäng små kultingar. Vid mitt sjasande stelnade de till någon sekund och fick sedan fart bortåt skogen, full fart. De försvann ljudlöst allihop på några sekunder. Otroligt snabba. Det såg ut som om de sprang lika fort som rådjur i full fart.

Jag märkte att jag gått ut barfota i snön. Lite väl sportigt. Snabbt in igen. Kom senare på att jag ju naturligtvis skulle ha hämtat hagelbössan och skjutit efter grisarna. Inte på dem förstås med en hagelbössa men upp i luften för att skrämmas rejält. De förstör rätt ordentligt, där de drar fram. Vi har satt upp ljus med rörelsedetektorer och hustrun har satt ut en radio som slår på och av men vildsvinen låter sig inte skrämmas så lätt. Man kommer att behöva vaka själv så småningom eller skaffa elstängsel.

Alldeles inpå knuten
Måste undersökas

Sörmländsk safari


Det var en vacker vinterdag igår. Vid lunchpromenaden med lilla vovven ute i skogen kunde man i solskenet se längre än vanligt mellan träden. Plötsligt hörde jag ett nätt ljud men ändå ett ljud, alldeles nära stigen men lite bakom en kulle. Jag tittade dit och mindre än 25 meter från mig såg jag en yvig röd svans och en röd rygg. Räven raskade iväg mot sitt gryt, som jag vet ligger ett par hundra meter längre bort. Den var såå nära mig! Jag var övertygad om att den iakttagit oss en stund men lilla hunden hade som omväxling inte märkt någonting. Hon hade ändå sprungit efter ett par älgar dagen innan men stannat på behörigt avstånd, när älgarna stannat. Sedan räven sprungit vidare, gick vi vidare genom skogen och var snart hemma igen för att gå över gräsmattor, där vildsvin bitvis gått fram som caterpillars. En havsörn kom flaxande förbi lite senare med tunga vingar och några aggressiva jagande kråkfåglar efter sig.

Framåt kvällen åkte vi och tog in ett gäng hästar på gården, där vår häst är inhyst. I skenet från bilens lyktor såg vi en harpalt skutta bort från vägen. På vägen hem såg vi först en stor kronhjort med jättelika, granna horn och sedan, en bit därifrån, ytterligare nio hjortar.



Något senare glimtade det till vid sidan av vägen i bilens strålkastarljus och ett par meter från diket stod en reslig älg lugnt och åt på något. Innan man kommer fram till vår egen lilla väg, passerar man några hus. Där promenerade ett rådjur omkring lika lugnt, som om det ägde området.

Jag skarvar inte. Så där kan det vara på landet. Rena safarin, om ni frågar mig.

Hundliv


Det är lugnt och stilla i huset idag. Undrar vad det är som ger det intrycket. Kanske att julfirandet är över. Kanske att vädret lugnat sig, Kanske att det nu bara blir ljusare i ett halvår. Men sedan kom jag på det verkliga skälet. Noak är borta hos kompisar några dagar. Noak är grannarnas hund, som bor hos oss ett par veckor över helgerna, utom just nu då. Noak är den lugnaste och snällaste hund man kan tänka sig. Men, när han är här, är det ännu mer full fart än annars på vår lilla Kajsa (se bild i vänstra kolumnen). Det är ett ständigt lekande, springande, hoppande, ibland skällande, när Noak är här. Han verkar tycka det är rätt kul men behöver, precis som vi, koppla av lite från yrvädret, som faktiskt mojnat betydligt, när hon blivit ensam igen. En bild på de båda skönheterna finns på den här bloggen i julaftonens inlägg och här är en till.



Håhå ja ja, det är kul med hundar. Jag är inne på min sjunde hund nu eller åttonde, om jag räknar med den vackra border collien Bessie som vallade Morfars får. För när jag var liten, sade Morfar att jag kunde räkna henne som min men det var hon förstås inte. Sedan har det varit westie (west highland white terrier), tibbe (tibetansk terrier), briard, springer spaniel (welsh), berner sennen, aussie och aussie (australian shepherd). Blir det någon mer, blir det nog tredje gången gillt för den sistnämnda rasen. Det är en härlig ras, om man orkar med dem.

Kajsa


Igår fyllde yngsta familjemedlemmen, aussien (australian shepherd) Kajsa, ett år. Hennes dopnamn är svårare än så, Östra Gredas I need my beauty sleep. På den här bilden lever hon upp till namnet men det behöver hon inte, tycker vi.



Vi kallar henne sedan länge Kajsa utan eftertanke. I början blev det ibland tidigare vovvars namn. Men sedan länge är det bara Kajsa och hennes fina kennelnamn ligger kvar oanvänt bland stamtavla och andra hundpapper. Kajsa går från klarhet till klarhet. Hon är en riktig juvel. Full rulle, mysigt social, lättlärd och lyhörd, bråkar aldrig. Om ett par år ska hon kanske få bli mamma men vi har inte riktigt bestämt oss ännu. Än så länge är hon bara lite skendräktig.



Födelsedagen avlöpte väl och med gott humör hos födelsedagsbarnet, som inte fick någon tårta men ett stort ben.

Vilka svin!


Nej, nej, jag menar inte dom där. Jag försöker inte ta efter högerretoriken. Jag tänker på riktiga svin, vildsvin, som det finns så gott om numera, inte minst här nere i Sörmland.

Vi bor ute på landet. Ute på landet är man nära naturen, vilket vi gillar, hunden också. Skogen ligger nära inpå och vi har förmånen att titt och tätt få vila ögonen på vilda djur. Fåglarna förstås. Räven då och då. En ståtlig älgtjur för någon månad sedan, alldeles nära huset. Rådjuren är här allt som oftast ibland ett par, tre, ibland fler. Hjortarna är många men vanligen en bit bort. Grävlingar ser vi ibland men rätt sällan. Vargen höll sig på andra sidan Klämmingen men vi har faktiskt en varggrop som sevärdhet i närheten. Bäver finns på Baggholemen ute i Storsjön men den har vi inte träffat personligen än.

Vildsvin ser vi i princip aldrig, trots att artens antal exploderat. "Grisen", som man kan kalla vildsvinen för att låta lokal och lite jaktkunnig, är skygg och noga med att röra sig bara på natten. Den har funnits i många år häromkring men hittills har vi bara sett några exemplar vid tre, fyra tillfällen. Däremot syns det väldigt tydligt, var de har varit. De lämnar efter sig uppbökad mark, som i bästa fall ser ut som om någon kört med en markkultivator och i värre fall som månlandskap. Det blir extra trist, när de ger sig på gräsmattor och tomter. Det är många som fått känna på det. Nu har det blivit vår tur. Tre nätter i rad i förra veckan kunde vi se att "grisen" hälsat på. Vid det senaste tillfället hade de grävt upp säkert ett ar av gräsmattan. Det ser tråkigt ut och man blir obeskrivligt lerig i novemberblötan. Framförallt är det ett mödosamt arbete att lägga tillbaka, släta ut och försöka få fint igen, kan jag säga.

Ett av de mindre "dagbrotten".

Efter de tre nätterna tog jag för första gången på länge fram hagelbössan ur vapenskåpet, laddade och ställde klockan på 02.00. Jag har min jägarlicens men är inte en jagande jägare. På den givna signalen gick jag i alla fall upp och ut med bössan i akt och mening att skrämma bort "grisen". Ingen jagar vildsvin på riktigt med hagelbössa och i varje fall inte med fågelammunition. Det var rätt mörkt men tillräckligt med ljus för att konstatera att inga vildsvin fanns inom synhåll. Jag avfyrade ett skott snett upp i luften. Eldflamman brann till i natten, knallen ekade bort över sjön och jag tänkte att jag väckt grannar runt om i bygden. Något prassel hördes inifrån skogen just efter skottet och senare ett par skall från rådjur.

Nu har det gått två nätter utan nya påhälsningar av "grisen". Kanske blev de lite skrämda av skottet eller i varje fall konfunderade. Kanske hade de redan bestämt sig för att böka upp någon annans trädgård. Risken att de snart hälsar på här igen är nog rätt stor, dessvärre. Vi får se. Kanske något varningsskott till. I värsta fall får det bli eltråd.

Nosework

Idag och i morgon ska det bli hundträning. Nosework, kallas det. Lilla vovven ska ägna sig åt söka rätt på en utplacerad doft, sekonderad av kunniga tränare och så av husse. Doften hon ska leta efter är eucalyptus. I husses ficka finns gott om falukorvbitar, som ska bli belöning. Vädret är väl så där för denna aktivitet med tanke på husses välbefinnande. Men det finns varma kläder att ta till. Tanken är att hitta sysselsättningar åt denna livsglada och energiska, fortfarande ganska nya familjemedlem.

Nobelpris och höns


Att Bob Dylan utsetts till årets nobelpristagare i litteratur är lika förvånande som att ekologiska ägg skulle vara mer hälsovådliga än ägg från burhöns.

Skälet till det förstnämnda är att jag, som väldigt många andra svenskar, trots Chuchill och Alexijevitj, uppfattat nobelpriset i litteratur som något för seriös, ofta svårtillgänglig, finlitteratur snarare än för texterna i en rockstjärnas sånger. Dylan må vara socialt inkompetent men han är rockvärldens eller protestsångarnas eller singersongartisternas superikon sedan ett halvt sekel. I eftersnacket, som pågår för fullt, tycks media ägna mer tid åt Dylans personliga uppträdande än åt det han fick priset för. Säg vad ni vill, ni finkulturens fanbärare men Dylan har varit en viktig och spännande del av livet för flera generationers ungdomar, som sedan fortsatt att lyssna på honom genom livet. Alla vi som sett honom eller klipp från konserter vet att den här personen har otroligt mycket att komma med i sin låtskatt och sin sång men lite, egentligen ingenting, att tillföra av personlig utstrålning. Men de, som tror att man måste vara väluppfostrad, charmerande och kommunikativ för att förtjäna Nobelpriset, är tack och lov få.

Skälet till det sistnämnda skulle vara, läste jag i ett debattinlägg i SvD av några för mig okända hönsintressenter, att de "ekologiska hönsen" måste utfordras med fiskmjöl, som innehåller för mycket dioxiner och andra gifter. Undertecknarna hävdar att inget alternativ till fiskmjölet finns och att ingen annan utväg finns än att sluta med de ekologiska äggen och övergå till att äta ägg från burhöns. Jag hör till den skara av "lurade" konsumenter, som haft det klena omdömet att köpa ekologiska ägg, så jag ska väl känna mig riktigt dum nu. Varför gör jag inte det då? Så miljöpartist jag varit i decennier, måste jag på stående fot (eller så här dags snarare på sittande stol) medge att jag inte har fakta för att rakt av bemöta debattinlägget på ett sakligt sätt. Men att det här inte är hela historien om ekologisk hönshållning och att ekonomiska motiv till valet av det ena eller andra produktionssättet spelar roll för äggproduktion precis som för alla andra konsumentprodukter, är jag ändå helt övertygad om. Lika övertygad som jag är om att modern hönshållning i bur inte erbjuder hönsen ett värdigt liv. Fortsättning lär följa.

Skogens konung


För några veckor sedan fick vi besök på tomten av en ståtlig djurens konung. En eftermiddag, framåt skymningen, stod plötsligt en älgtjur utanför huset. Han stod stilla en god stund, bara 30-40 meter utanför huset, sedan släntrade han långsamt runt hörnet och upp mot skogen. Vi rörde oss försiktigt här inne och jag tror knappast han uppfattade någon rörelse. I varje fall ingen som störde honom. En grann tjur var det. Han var kraftfull och såg ut att vara fullvuxen men ännu i sin ungdom. Sex taggar räknade jag till. Tyvärr, lär vi aldrig se den igen. Sådana exemplar borde sparas på för artens skull men risken är överhängande att någon triggerhappy stockholmsdirektör fällt den under höstens älgjakt för att dekapitera (fint ord, va?) den och hänga upp huvudet på väggen. Vad gör man inte för att ha något att peka på för styrelsekamraterna.

Tyvärr var det för mörkt att fotografera det vackra djuret. Det är väl ungefär så storfiskarna säger också. Eftersom jag inte kunde fotografera den vackre prinsen, klipper jag in en bild som jag tog för några år sedan av en älgfamilj som stod på nästan samma ställe men innan vårt hus kom till.



Vid promenaden genom huset mot påfyllning av kaffekoppen såg jag i stället ett gäng rådjur promenera förbi alldeles intill huset, tre graciösa skönheter.


På landet


Igår, en ny kall och klar höstmorgon. Mycket vacker. Ett rådjur har hållits en tid just innanför skogskanten på mornarna. När det i lagom takt sprang förbi oss på morgonpromenaden, tog hunden pliktskyldigt efter i 50 meter, innan hon insåg sin begränsning och vände. Pipiga skrik hördes från ett par ormvråkar, när en havsörn flög förbi med tunga vingslag och några aggressiva kråkor efter sig. Ett par änder lät som Kalle Anka och flydde från vassen, när hunden och jag passerade på stigen längs sjökanten. I förrgår samlade ett hundratal tranor ihop sig trumpetande högt upp i himlen. Tror det var dags för avfärd söderut och har inte sett dem sedan dess. Ett litet prassel i närmaste tallen avslöjade en ekorre högt uppe i kronan. Ekorrar är söta, råttor är förskräckliga. Tänk, så man är. Men det är fler än jag, som inte gillar råttor, särskilt inte bruna sådana, har jag sett i tidningen på sistone. Men där vi bor finns inga brunråttor, bara åkersork och små möss.

Så här fint är det här i närheten, där man kommer ner till vattnet efter en liten sväng i skogen.

Liv i Storsjön


Skarv har flyttat in vid, till, i, på, vad säger man, Storsjön (se bild på "vår" vik till vänster). De första skarvarna syntes för bara något år sedan. Nu är de ett stort gäng. I skärgårdarna är skarvarna omtvistade, för att de skapar stora kolonier som konkurrerar ut andra och som kan förstöra en holme på kort tid. Men det lär inte vara så farligt, för holmen hämtar sig relativt snart, när skarvkolonin flyttat, har jag hört. Skarven, som ibland kallats ålakråka, ogillades också av fiskare, särskilt ålfiskare för att de fick dela med sig av ålen. Numera hoppas man att det inte finns några ålfiskare kvar, eftersom ålen är akut utrotningshotad. Ingen borde äta ål längre och ingen borde fiska den. Det är en klen tröst att man då inte heller behöver bekymra sig för skarvar, som stjäl ål. Undrar om skarven tar gös också, för gös har vi gott om här i Storsjön. Den vill vi inte dela med oss för mycket av. Hur ska vi göra då? Hägrarna tar redan en del, fiskljuse och, antar jag, örn också. Det räcker nog till oss allihop. Vi hoppas helt enkelt att skarven inte konkurrerar ut änder, skrak och andra sjöfåglar.

Apropå fisket i Storsjön, förresten, så är det då och då, särskilt när isen ligger, okända människor här och fiskar. Om man frågar, brukar de påstå att de fiskar för rena nöjets skull och att de släpper i all fångad fisk igen. En egendomlig hobby, som jag inte tror riktigt på. Det hänvisas till tillstånd från någon, som fått det av någon. Det tror jag inte heller riktigt på. Kanske, kanske inte men oavsett det, är det tveksamt, om fiskerätt här, ger att upplåta rätten vidare hur som helst. Tror inte det. En historia på bygden berättar också att det förekommit fiske under falsk flagg, d.v.s. med redskap som märkts med namn på någon som har fiskerätt. Ni hör. Det händer spännande saker här ute på vischan. Å andra sidan är problemet hittills ett icke-problem. Fisken verkar, som sagt. räcka till. Lägger man fem, sex nät på rätt ställe, kan man få 15-20 gösar på ett lägg. Abborren och gäddan har det med åren blivit tunnsått med. Läste någonstans att gösen trivs i övergödda vatten, medan de andra tar stryk. Och, även om Storsjön är vacker att se på, så är den övergödd så att det räcker. Dessutom har den för tillfället väldigt lite vatten. Själv tror jag ju att det är mindre än någonsin men den person som vaktar på en tröskel nedströms påstår att dämningen är fast, så vattennivån blir varken högre eller lägre än tröskelns nivå. Lägre, förutsatt att det regnar då och då, förstås. Det brukar vi inte behöva klaga på, även om det i sommar och nu på hösten kommit väldigt lite regn. På våren är vattennivån i Storsjön vanligen, så där, en meter högre än så här års.

Morgonstund har guld i mund


En svalare morgon idag. En tyst morgon, en molnig och lite grå morgon men vacker. Hösten har anlänt för en tid sedan men p.g.a. värmen inte varit särskilt påtaglig. Sjön ligger spegelblank, utan minsta krusning. Under den lilla morgonpromenaden med vovven vid sjutiden gav sig tranorna högljutt till känna och seglade trumpetande bort över åkrarna. Hägern kraxade och flaxade förbi. Tyst igen. Så tyst att jag kunde höra vingsusningen från ett gäng småfåglar ganska högt upp. Kort sagt, en vacker morgon. Man ser det bättre här ute på landet.

Går in och tänder en brasa och tar fram laptoppen, som börjar med att spela Adagio for strings av Samuel Barber. Stämningsfullt. Spotify är en höjdare.

Hund- och hästutflykt


Lyssnade på SR, söndagsintervjun, som igår hade Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg som intervjuoffer. Hon har haft den posten i 17 år, sade hon. Ramberg svarade sakligt och trevligt på nästan alla frågor men tyckte intervjuaren Martin Wicklin var tjatig om hennes inhopp i debatterna om Kungens ev. vidlyftigheter som ung och om hur fakta om Drottningens släkt hanterats. Det är vanligare att kvällstidningarna torgför allsköns skandaler och skvaller än att de inte gör det. När det gällde Kungen och s.k. kaffeflickor hängde även TV 4 på. Varför Advokatsamfundets generalsekreterare skulle ge sig in i just den debatten och varför hon igår med viss hetta försvarade sitt inhopp, finns ingen tydlig förklaring till. Det finns ständigt stoff till debatt i dessa media, stoff som i mycket högre grad skulle förtjäna uppmärksamhet från Advokatsamfundets generalsekreterare än historierna om Kungen och Drottningen. Och inte var det väl mycket att uppröras över att en kvällstidning publicerade ett brev från Drottningen, där hon berör artiklar om sin släkt. Kungahuset är offentliga personer, de har betalt för att vara det. Offentliga personer måste tåla rampljuset och att bli granskade både på korrekta och mindre korrekta sätt. Ja, ja, om Ramberg möjligen försvarade Kungen och Drottningen lite opåkallat och i fel kapacitet, är väl inte hela världen, fast lite dåligt omdöme var det allt. Tydligen hade hon samfundets styrelse bakom sig och det är i så fall mer anmärkningsvärt. Och egentligen tycker jag att det är värre att hon understryker att Kungen är statschef, vilket han verkligen inte är annat än som en ren staffagefigur.

På tal om hundar, för Ramberg nämnde ett visst hundintresse, så träffade vi och vår hund idag ett antal andra hundar i samband med lokala hästuppvisningar i dressyr, körning, ridborgarmärken, agility, ponnyparcourt och ponnykapplöpning. Vår unghund måste tränas socialt, så det var ett bra tillfälle. Där fanns många hundar och varannan var någon sorts bastard. Det verkar ha blivit mode i hundvärlden med korsningar mellan både två och flera raser. Den första vi mötte, frågade jag
- Vad är det för en lite valp då?
- En staffe, bara 10 veckor,
svarade en intet ont anande matte.

Vid nästa möte.
- Vilken ras?
- Dijon Havanese.
Jag tänkte på senap.
- Förlåt?
- Bichon havanais.
- Jaha.


Några meter längre fram mötte vi nästa.
- Vad är det för hund du har?
- En korsning mellan Bichon havanais och Jack russel.
- Oj då!
- Och du själv då, vad är det där?
- En Aussie.
- Förlåt, vadå?
- En Aussie, en Australian shepherd.
- Aah, från Australien.
- Nej, en amerikansk vallhund.


Och i nästa sällskap en korsning mellan Border collie och Maremma. Och i nästa en bastardernas bastard, en best som hade Rottweiler, Schäfer, Staffordshire terrier och Malamute i sig. Strax efter det mötte vi en “Labrador” med pudelklippning av huvud och svans.

Tala om kavalkad. Dessutom fick vi se imponerande, proffsig fyrspannskörning.


Människans bästa vän


Vi brukar ha hund i vår familj, ofta två hundar. För vår del behöver vi inte hund för skydd, sök, räddning, vallning, jakt eller faktiskt ens för vakt. Visst kan det vara bra med en vakthund, när man bor på landet som vi gör men, ärligt talat, är det inte därför vi har hund. Vi har hund för vårt höga nöjes skull, sällskapshund, kan man säga. F.n. har vi bara en hund, se fotot till vänster, en s.k. aussie. Rasen heter egentligen australian shepherd och det är en amerikansk vallhund, trots namnet. Det blir antagligen en andra hund, när det faller sig så. Kanske blir det t.o.m. en valpkull så småningom. Om vi tycker att vi kan och orkar.

Vad ska det vara bra för, kan man fråga sig, att ha hund alltså. Man blir ganska bunden av en hund. Hunden måste uppfostras, tränas och rastas. Päls, tänder och klor ska skötas. Det går inte att lämna hunden hur som helst eller några längre stunder. Den måste ha särskild bur i bilen. Den ska ha annan mat än man själv. Även hundar blir sjuka och måste gå till doktorn, vilket kan bli en dyrbar historia. Även en hund bör få ett vettigt socialt liv.

Hunden älskar en i alla väder, även när man inte är som mest till sin fördel. Det är en fröjd att varje morgon och varje gång man kommer hem mötas av en glad och kärleksfull kamrat. Det vet alla som tycker om att ha hund. En mysig och kelig hund som sover på fötterna vid kaffet efter maten är fint. En skuttande och upprymd kamrat på promenader är trevligt och gör dessutom att mer promenerande blir av.

Det är förstås ett visst ansvar att ha hund. Till att börja med kan man välja att köpa sin valp från en seriös uppfödare. Det finns pengar i hundar som i allt annat och när ekonomiska intressen tar över, kan man vänta sig lite av varje. Man får se till att behandla hunden med den respekt, som passar för en hund. Oavsett vilken sorts hund man väljer, är det den mentala biten, som är den viktiga. En trygg hund, är en bra hund. En rädd och/eller aggressiv hund är inte en bra hund. Lätt att säga. Men man kan undra, varför hundar som anses "macho", som kamphundar, rottweilers, shävrar och ridgebacks blir populära. Hundens utseende spelar roll men utställningsexcesser är något att undvika. En del hundägare beter sig egendomligt inte bara med "pimpning" för dagen utan även i aveln. Vissa hundraser avlas sönder. Shäfrar ser inte ut som shäfrar längre, franska bulldoggar kan inte andas, o.s.v.

Några av våra vänner har hund, några föredrar ett livet utan hund. Det är oftast lite lättare med de förstnämnda, om man ses tillsammans med hundarna. De andra kan tycka att det är lite skrämmande med hund. Många, själv tror jag okänsligt nog betydligt fler än de som har skäl för det, är oroliga för allergier.

Mitt liv som hund, en film av Lasse Hallström är f.ö. den bästa film jag sett, även om den inte handlar om hundar precis.

Lantliga syner och bestyr


Hösten kom plötsligt, kanske lite tidigare än vanligt, i år med svalare väder och uppvisningar av olika fåglar inför den stora flytten. Skarven brukar väl hålla sig ute i havsbandet men några av dem tycks nu ha flyttat hit. Vi ser några stycken här i Storsjön. Tidigt i morse låg fyra, fem stora gäng gäss på en blank sjöspegel i vackert morgonsol. Kacklet tilltog, när de så småningom lyfte och flög iväg i sina v-formationer. Tofsviporna flyger över då och då i medelstora gäng. Tranorna har landat här i större antal än vanligt. Något hundratal eller två gick och betade på åkern häromdagen. Det är en mäktig syn och ett vackert oväsen, när de lyfter, trumpetande, och byter åker. Fiskljusen har hållits här hela sommaren men har nu inte synts till på någon vecka.

I går morse kom en liten räv fram ur skogen. Den var ganska smal men spänstig och vacker i sin rödskimrande päls. Jag gissar att den inte var fullvuxen och tror det är en valp från i våras, som jag sett här tidigare, ibland ohälsosamt (för den, vi har ju hund ju) nära huset. Nu hölls den lite mer neråt sjön och strax efter kom en räv till, en lite kraftigare med mörkare päls, som kan ha varit en förälder till den första. Jag gick ut på verandan och hyschade lite åt dem, för att markera att de antagligen mår bättre av lite avstånd. Hunden hann aldrig märka något men så är hon ju en vallhund, som inte förstår sig något vidare på jakt. Ibland i skogen får hon fnatt och känner någon vittring, som får henne att forsa runt en stund i vild fart men det blir aldrig något mer än så. Och, när vi under morgonpromenaden i skogen i fredags väckte tre rådjur, som makligt ökade avståndet till oss, noterade hon det inte ens.

Delar av den tomt vi bor på är gammal åkermark och vi har planterat en del buskar och träd här och där. Det börjar bli fint nu efter ett par, tre år. Två fina tallar hade jag planterat i norra kanten av tomten och gått i ett par år och gillat, allteftersom de visat sig trivas och växa sig vackra, halvannan meter höga. Någon gång vartannat år låter grannfastighetens ägare putsa den gamla åkermarken intill vår tomt, mark som legat i träda i många år. I sin nit att göra fint tyckte traktorföraren denna gång att det behövde putsas lite extra även en liten bit in på vår sida om tomtgränsen, där det fanns lite sly (eller med min vokabulär, där tallarna stod). Så nu står det inga tallar där längre. Jag gnällde lite och han såg ångerköpt ut och bad om ursäkt. Tja, så kan det vara på landet. Man får vara tydlig. Vimplar i toppen på det, som är nära tomtgränsen och som inte ska kapas, kanske är en idé. Det är bara att börja om.

En granne ringde nyligen hustrun, min alltså, och behövde hjälp. En stor, fet huggorm hade flyttat in till dem och den var så hemsk. En kratta att låta den ringla upp på, en kartong och en flytt ett par kilometer, så var det grejat. Hustrun är flink. Det där lärde vi oss för några år sedan av Skansens Jonas Wahlström. Man kan läsa om det på Naturvårdsverkets hemsida också. Huggormar vill man inte ha på tomten, särskilt inte om man har hund. Men de är, som alla ormar i Sverige, fridlysta.

Ingen älskar fästingen


Inga fästingar i Jämtland. Ont om fästingar i Hälsingland men vi hittade faktiskt en på lilla vovven, när vi senast var där. Hemma i Sörmland är de många, de där små krypen, som ingen gillar och ingen förstår, vad de ska vara bra för. Efter en promenad över en oslagen äng, kan man hitta ett dussintal fästingar på hunden. Hittar man dem där, kan man då och då hitta en på sig själv också, något man gärna vill undvika.

Fästingarna sprider flera sjukdomar, framförallt Borrelia och Anaplasmos (Ehrlichios). De kan i de flesta fall behandlas med antibiotika men djuret kan ha blivit rejält sjukt innan dess. I vårt område är fästingarna bärare av båda dessa smittor, även av TBE, antagligen ytterligare någon. Så, vad kan man göra? Att undvika fästingar är omöjligt för dem, som låter sina husdjur vistas i naturen. Till att börja med ska man ta bort fästingarna snabbt. Det gäller även djuren förstås. Blir man smittad själv, ska man söka vård, vilket i vissa fall kan vara lättare sagt än gjort, eftersom symtomen kan vara otydliga. TBE kan man vaccinera sig mot och det ska man, tycker jag, särskilt om man har djur.

Hunden kan skyddas mot de vanliga fästingburna sjukdomarna med särskilda halsband, som avger gift eller eller giftiga medel som droppas i pälsen. Numera finns också ett piller, som har verkan i 12 veckor och som dödar fästingar snart efter att de bitit sig fast, vilket är tillräckligt. Vi har genom åren prövat alla dessa sätt och inget av dem har visat oss några avigsidor. Däremot har en av våra hundar, som inte fått något av medlen, blivit allvarligt sjuk. Medlen innehåller någon sorts gift förstås och risker finns men tydligen begränsade sådana. Jag har läst om vissa biverkningar men ännu inte av pillren. Det finns också vissa "ekologiska" medel, som inte innehåller gift men det är si och så med effektiviteten.

Det blir fråga om att ganska bokstavligt välja mellan "pest och kolera", risk för fästingsmitta eller giftigt fästingmedel. Vi väljer tills vidare fästingmedel före fästingsmittorna. Vi hoppas att vi gör rätt. Det är i alla fall en lättnad att slippa plocka fästingar varenda dag på lilla vovven.

Nyttiga småkryp


Varje år brukar det komma in små svarta myror fram på våren. Det gäller att jaga bort dem redan i början, för jag har fått för mig att de första man ser är någon sorts scouter som skickats ut för platsletning. I år fick vi plötsligt påhälsning av en större myrsort, liknande skogsmyrorna men ändå lite annorlunda. Så småningom hittade vi stället, där de tog sig in, via själva entrédörren artigt nog. Under stenplattorna utanför var det full aktivitet och dit hade de släpat både det en och andra. Lite frigolitspån från grunden, lite isolering från vinden och en massa mer naturligt material. Mindes att jag läst hemska saker om hästmyror i trähus och undrade vad detta var för sort.

På somrarna blir vi som de flesta på landet uppvaktade av getingar. Förra året var det massor av bålgetingar runt knutarna och i huset, d.v.s. uppåt taket, under takpannor eller så. Ett jättelikt bo byggdes på rekordtid högst upp under taknocken på ena gaveln. Getingarna var stora, typ 2, 3 , 4 centimeter, och ganska vackra, får man medge men skrämmande på nära håll. Det gick bra. Ingen blev träffad, jag menar stucken. Någon säger att bålgetingar är mindre aggressiva än andra. I år har det varit mest vanliga getingar men de har varit många och vill bygga bon, både där vi bor och i verktygsboden.

Myrorna och getingarna gör förstås en massa nytta men man vill ju inte ha alltför många av dem alltför nära. De gjorde att jag ringde försäkringsbolaget, som hänvisade till Anticimex, som tjänstvilligt skickade ut en skadedjursbekämpare. Kanske att ta i för lite myror och några getingbon men det var skönt att få information och professionell hjälp utan att riskera hus och hälsa. Myrorna var inte hästmyror och förresten äter hästmyror bara murket virke, vilket inte finns i vårt hus. Getingarna fick sätta livet till.

Bin är viktiga djur. Bortsett från honungen som vi stjäl av dem, är de skickliga och viktiga polinerare. Utan bin kommer naturen att få det jobbigt. Bina ska vi värna om. Den utbredda bidöden, CCD som den kallas, på flera håll i världen är oroande. Det finns olika teorier om skälen, spridning av kemiska medel, parasiter, fel i biodlingen. Bin sticker förresten inte människor, om man inte direkt hotar dem eller trampar på dem eller så, i varje fall inte den sortens bin som finns här. Vi hade bin hemma för en del år sedan och och det gick utmärkt att ha kuporna ganska nära bostadshuset. De ägnade sin energi åt helt andra saker än att sticka oss. Våra bin överlevde tyvärr inte angreppen från det alltmer utbredda kvalstret Varoa.

Så, bina kan man hylla. Fästingar, löss och loppor däremot är svårare att ha en sådan positiv inställning till men det finns säkert någon nytta där också, om man anstränger sig att studera saken. Mygg har vi på senare år haft ganska små bekymmer med i våra trakter. Tvestjärtar blir det gott om, så fort det regnat. Undrar var de kommer ifrån så snabbt och så plötsligt.

Vildbasare


Vår hundvalp, en aussie (australian shepherd), håller på att växa upp. Snart är hon fullvuxen. Å ena sidan kelig och tillgiven, å andra turbofart. Humöret och energin är ständigt på topp. Hastigheten är som en gepards. Hon simmar som en säl, älskar vatten helt enkelt. Allt är roligt hela tiden. Hon kommer rätt ofta, när man kallar. Hon älskar folk, särskilt att hoppa på dem, även om hon börjar inse att det är förbjudet. Tyvärr gillar hon också bilhjul som snurrar, något det absolut måste bli ett snart slut på.

I stället för att gå eller trava lugnt ner från verandan kan man ta ett fyrfota språng. Hon borde ta det lite lugnare egentligen, tills hon vuxit färdigt. Jag har talat med henne om det och hon förstår men glömmer bort det i lekens hetta. Vinjettbilden till vänster är typisk för Kajsa med en av fyra fötter som nuddar marken.


Yngsta familjemedlemmen


Lilla vovven, ett halvår gammal nu, kom förbi och såg lite lattjo ut på munnen, som om hon hade något därinne. Och det hade hon. En jättelik bålgeting låg precis bakom framtänderna. Hon släppte den, aningen motvilligt men ändå. Getingen var död och det var jag glad för. Inget kul att tänka sig en getinggadd i halsen på lilla gullet. Hon hoppar och far som ett jehu och biter i allt, senast massakrerades en toffel, hundselen och ett bevattningsmunstycke. Hon har skadat en tass, så det kan räcka med det. Häromdagen hittade hon en huggorm i morgonsolen och stack förstås dit nosen. Ormen verkade dock rätt dåsig och rörde sig bara lite lojt vid beröringen. En kort stund blev jag orolig för ett hugg i nosen. Det har vi varit med om förr med en hund som klarade det och en som inte gjorde det. Ja, ja att ha en valp är nästan som att ha ett småbarn hemma men valpen är väldigt mycket rörligare. Och snabbare. Kajsa, som hon kallas, är snabb som vinden och ständigt glad åt allt. En fantastisk livslust, som är härligt att se. Det är väl typiskt för valpar i allmänhet men jag tror för "aussies" (australian shepherd) i synnerhet. Det är mycket med uppfostran nu. Inkallning och en del grundläggande går rätt bra. Annat som vi och särskilt Kajsa måste lära sig är att inte hoppa på folk och att sluta valla bilar.

Underdog-perspektivet

Så länge jag minns har jag alltid identifierat mig med alla de som varit offer för maktutövning av olika slag. Jag har alltid tagit ett underdog-perspektiv. Alla förtryckta har jag tagit i försvar, oavsett om det rört sig om barn, kvinnor, djur, nysvenskar, hbtq-personer, tredje och fjärde världens folk eller andra som far illa. Där ligger mycket av drivkraften bakom mitt engagemang i en rad frågor. Som ett led i detta har jag även strävat efter att förstå förtryckets mekanismer ur alla möjliga synvinklar.



Kvällsljud


Huset vi bor i ligger avskilt, inte ensligt direkt men långt ute på landet och lite för sig självt, nära skogen. Skulle gå ut med lilla vovven igår kväll, efter att mörkret lagt sig.

Vi gick ut på verandan och stod och kände på vårvädret och en ljummare luft än de senaste dagarna. Vovven tittade särskilt uppmärksamt upp mot skogen och strax hörde jag också något. En gren knakade och sedan blev det tyst en stund. Det var kolmörkt. Så ett knak till. Fick för mig att det var ett ganska stort djur, som befann sig på lilla åkerplätten mellan huset och skogen, men alldeles nära oss. Vildsvinen brukar inte vara verksamma förrän mycket senare på natten, har jag fått för mig. Räv och rådjur brukar inte höras alls. Ett tydligt knakande hördes nu tillsammans med lite prassel. Efter en liten stund hörde jag ett frustande eller kanske snarare ett lite tyngre andetag som från ett stort djur. Ett stort djur var det och jag kom på att jag de senaste dagarna sett älgspillning på ett par ställen ganska nära vårt hus. Jag tror inte på övernaturliga väsen. Hörde just någon som yttrade sig radion i morse och talade om att vissa fenomen längs bilvägar absolut är skapade av något, som man inte vet vad det är. Under tiden jag och lilla Kajsa, hunden kallas så, stod där på vårt utedäck, hörde vi ganska tydligt att älgen, för nu var jag ganska säker på att det var en älg, drog sig, osedd, in i skogen igen.

Så var det med det. Vi ska kolla efter mer älgspillning under dagens promenader. Vi kommer att undvika promenad över de gräsytor, där vi våreldade igår, för lilla Kajsas vita tecken blir där mer svarta än vita, särskilt när hon rullar sig. Eldningen gick bra men det blåste lite mer än vad som kändes helt bekvämt och gräset hade torkat blixtsnabbt.