Läste i helgen någonstans att kärnkraftkramarpartiet nummer ett, folkpartiet, nu vill lägga ner Energimyndigheten för att den har för mycket fokus på förnybara energikällor. Tala om bakåtsträvare. FP vill ha mer kompetens om fossila bränslen i en sådan myndighet. Hur begåvat låter det här på en skala? I senaste SIFO-undersökningen ökade FP lite grann men utspelet om Energimyndigheten kan omöjligt ha hunnit avspeglas i den siffran. Så det blir nog neråt igen nästa gång.
MP gick kraftigt uppåt enligt samma undersökning och man kan spekulera om orsakerna till det. Tillfälligt kast eller trend? Man kan ju alltid hoppas att det beror på att fler börjar inse nödvändigheten av att göra mer åt miljön än regeringen. Men jag måste säga att den gröna sidan i politiken inte gjort särskilt mycket väsen av sig på sistone.
Det har den inte här i hemkommunen heller. Fast för tillfället klagas det mer på S, vars ledare i Gnesta enligt lokalbladet kritiseras för att han studerar vid sidan om kommunalrådsjobbet. Det tycker jag är småaktigt. Den som hävdar att kommunalrådet inte skött sitt jobb, borde ägna sig åt saklig och specifik kritik snarare än gnäll om fortbildning. Det lär hur som helst vara svårt att påvisa något orsakssammanhang med studierna. Självklart ska kommunalråd granskas som alla andra och kritiseras, om de är svåra att få kontakt med eller om de inte sköter jobbet. Men gnäll om studier vid sidan om är ett bottennapp.
Så tittade jag upp just, ut genom fönstren och ner på sjön. Det är nästan aldrig någon båt där men nu såg jag tydligt något som rörde sig från Kalvholmen mot Mobergs udde. Fram med kikaren. En älg tog simmande en genväg från en skogsdunge till en annan. Vackert!
Dom vann i alla fall, Sveriges mest folkkära landslag Tre kronor. Det trodde jag inte. Man har väl fel rätt ofta men i det här fallet gjorde det inget. Kul match och svenskarna hade flyt. Pucken studsade svenskarnas väg, för att använda en sliten idrottsklyscha. Hockey är hockey. Nu är det sommar.
Apropå ingenting, så finns det numera fler husdjur än barn i Japan. En ny trend är enligt en artikel i DN att förse husdjuren, hundarna särskilt, med med kläder, glasögon och annat krafs. Sådant har jag svårt för.
Det är mycket nu, om köttätande eller inte, om pruttande och miljöförstörande kossor, om att närproduktion inte spelar någon roll o.s.v. Att lösningen inte är den förenklade, att slakta alla kor och lägga ner all djurhållning för köttproduktion, är väl rätt givet, liksom att även transporterna spelar roll. Det finns mer komplicerade förhållanden att beakta och det är tur att det finns kunskap, som kan bidra till mer balans i debatten. I SvD läste jag just en artikel av Artur Granstedt, SLU, som ger en mer nyanserad bild av, hur köttproduktion och köttkonsumtion förhåller sig till miljö- och klimatproblem. Korna gör inte bara skada, de behövs. Visserligen bör köttkonsumtionen begränsas kraftigt men det är flera åtgärder tillsammans som ger önskade effekter. - Ekologiskt kretsloppsjordbruk med vallodling baserat på lokala och förnyelsebara resurser, - ökad närhet mellan produktion, förädling och konsumtion, - djurhållning med begränsningar, särskilt av mängden enkelmagade djur (svin och höns), är några.
Vaknar till en mycket vacker men kylig vårmorgon. Blåsten har till slut tröttnat. Enda krusningarna på sjön är små vågor efter sjöfåglar. På radion rapporteras om hästkött i mat för tvåhundrade gången. Skandalen, som upprört hela Europa och som fått folk att reagera mer än de flesta andra bedrägerier inom livsmedelsindustrin. Intressant. Man kan förstå viss oro för att köttet är smittat av olika mediciner men några direkta hälsorisker har inte påvisats. Man kan också förstå att folk inte vill bli direkt lurade men det blir man å andra sidan varje dag, när man handlar livsmedel.
Blåsten kan man bli trött på, när den håller på för länge. Men den går ju att använda också, om man vill segla eller skapa energi. Det planeras en vindkraftpark, en rejäl sådan med många och höga verk, i de båda kommunerna Flen och Gnesta. Planerna har väckt lokalt motstånd. Personligen tycker jag att det är synd att så många motarbetar förnybara energikällor. Vi måste ändå få till dem och då måste några intressen någonstans maka åt sig.
En del tycker vindmöllorna är fula. Man kan ju inte direkt säga emot dem, smaken är som baken. Utseendet retar inte mig. Man kan ju jämföra med våra miljontals kraftledningar, master och annat. Skador på fågellivet påstår en del men det är mest snack och det är visat att skadorna är inga eller mycket ringa. Ljudstörningar har förekommit men med rimliga krav på lokalisering och gränsvärden, bör det kunna hanteras. Och det klagas på att nätet behöver byggas ut, på att subventionerna är för stora och lite annat men jag tror att grunden för de flesta klagomålen är att man fastnat i beroendet av fossilindustrin och kärnkraften och oroar sig för nymodigheter.
Å andra sidan kan man fråga sig, om man skulle vilja ha ett jättestort vindkraftverk inpå knuten eller i alla fall i närheten. Helst inte, får man väl medge men, som sagt, några intressen måste få stryka på foten för det allmänna intresset. Man kan jämföra med den känsloladdade vargfrågan. Det är klart att vi kan ha och ska ha en livskraftig vargstam i landet. Men det är lättare att tycka så för dem, som inte har jagande rovdjur springande precis i närheten av tamdjur och bostäder. Lösningen är inte att skjuta alla vargar, som jägarna vill eller så många att stammen ändå inte klarar sig, som miljöministern vill. Lösningen, när det gäller vindkraft är inte att motarbeta alla vindkraftetableringar p.g.a. olika särintressen som militära, ornitologiska, estetiska eller andra.
Isen håller på att ruttna. Den blir mörkare och mörkare och är nu blygrå. Den har släppt i kanterna och sjöfåglar har börjat simma runt i öppna glipor. Sångsvanarna flyger förbi, en och annan trana också. Änder och skrak stannar. Sädesärlorna kom lite senare än vanligt och stararna är här. Ett falkpar har dykt upp igen, för andra eller tredje året i rad. Har inte klart för mig, vilken sort. En eller ett par havsörnar hälsar på ibland. Räven spatserar förbi då och då, rådjuren också. Harar verkar det vara mer ont om nu för tiden. Äntligen är den riktiga våren här. Numera bor vi ännu närmare naturen än uppe på kullen och närmare sjön. Så vi tycker att vi ser allt.
Så har jag vid ett mycket välbesökt årsmöte ägnat mig åt mitt politiska uppdrag i Gnesta kommun, att representera kommunen i en förening som har anknytning till djursjukvården vid Strömsholm. Gnesta kommun är inte en betalande medlem i föreningen utan hedersmedlem tillsammans med några andra kommuner. Fråga mig inte varför. Det är ingen idé att fråga någon i Gnesta heller, för ingen vet egentligen något. Men det gör inte så mycket. Föreningen har en blygsam ekonomi och dess syfte är, trots närvaro vid det trevliga årsmötet, ännu inte riktigt klart för mig. Men så småningom ska jag få stadgarna, så jag kan titta efter. Själva djursjukvården bedrivs av ett privat företag med verksamhet på många platser i hela Norden. Hur det gick till, när den överläts dit, vet jag inte. En stiftelse, som lever sitt eget liv och som sägs äga fastigheten(erna), där djursjukvården vid Strömsholm bedrivs, stöttar verksamheten med hjälp av donationer och testamenten. Hur stiftelsens styrelse utses och vilka förutsättningar som gäller för upplåtelse av mark och/eller byggnader, har jag inte heller fått klart för mig ännu.
Djursjukhuset är en imponerande anläggning och verksamheten är mycket omfattande med 50-60 veterinärer och ännu fler sköterskor, skötare och annan personal. Byggnaderna är många och fina och till stora delar nya. Och så är ju djursjukhuset vid Strömsholm numera en tv-kändis - med eller utan Gnestas stöd. Förresten är jag alldeles privat inbjuden till en träff i samband med pinsttävlingarna på Strömsholm tillsammans med gamla lumparpolare från ett år på ridskolan i det tidiga sextiotalet.
Google tillhandahåller en gigantisk marknad för försäljning av elfenben. Enligt DN finns på Googles säljsajt omkring 10 000 annonser om försäljning av elfenben i Japan. Trots påstötningar gör Google ingenting. Man har inte ens kommenterat saken. Om skälet är att man vill bidra aktivt till tjuvjakten på elefanter i Afrika, uppskattningsvis 35 000 elefanter skjuts olovligt årligen, eller bara hänsynslös girighet, förtäljer inte historien. Annonseringen strider t.o.m. mot Googles egen policy. Görs inget åt saken, gäller det att hitta alternativa sökmotorer och att snarast avstå från att använda denna sökmotor.
Långpromenad igår morse med hundarna i kulet vinterväder, snålblåst och lätt snöfall. Hemma igen, smakar nybryggt kaffe särskilt bra. Häromdagen stod det i tidningen att Sverige hör till de få länder, där man inte blandar in beska, billiga kaffebönor i kaffet. Det är lätt att få tag i gott kaffe i Sverige. Bra det, eftersom konsumtionen är ansenlig. En brasa i vedspisen och Spanarna på radion höjer mysfaktorn lite till.
I morse rymde en obevakad hund till en granne på jakt efter en extra frukost. Det jagas inget vilt av den hunden men mat, hönsfoder, kattmat och matrester. Ju mer mat man kan hitta, desto roligare att springa dit. Nu för tiden lär det vara brottsligt att inte ha hundarna kopplade hela tiden. Tusen kronor i böter ska det kosta. Sådana fall kan leda till intressanta straffrättsliga resonemang om uppsåt och vårdslöshet, ägaransvar och bevisprövning. Om inget elände händer, lär det finnas goda möjligheter att klara sig undan lagföring och böter, åtminstone i glesbygden. (Erkännandet här i bloggen behöver inte vara sant utan kan ha hittats på för poängens skull. Dessutom identifieras varken hund eller brottsling i exemplet. Å andra sidan är det risk att snön avslöjar viss kriminell aktivitet, om en spårningskunnig polispatrull avdelas.) För att undvika missförstånd: Hundägare ska ha god kontroll på sina hundar, viltets ungar ska förstås vara skyddade från hundar o.s.v. Det tycker jag också men inom rimliga gränser må ursäktliga misstag förlåtas, om ingen skada sker. Förresten iakttog jag en annan brottslig gärning i morse, då en lös grannhund gjorde sällskap med den som var ute efter förstärkt frukost.
För att avleda tankarna från hundarna, kan jag berätta att det luktar räv lite överallt runt om vår lilla kulle. Det är flera stycken som hålls häromkring för tillfället, tror jag. De vågar sig inte fram nära husen, vilket nog beror på hundarna. Man ser räv då och då, någon fräsch och vacker, någon annan tyvärr med skabb. Vildsvinen har inte heller vågat sig ända fram till tunet, antagligen också beroende på hundarna. Hos grannarna promenerar grisen, som jägarna kallar dem, runt husknutarna. Det är väldigt vad de ställer till, vildsvinen. Det kan se nästan lika illa ut som på kalhyggen. Det blir till att komplettera elstängslen.
Efter att under en tid tävlat med Gud själv om vem som kan ge ifrån sig svagast tecken på sin egen existens erkänner jag mig nu besegrad och skall försöka återkomma med en och annan publicerad text även under detta år 2013. Eller år 101 enligt den nordkoreanska ”Juche”-kalendern. I Nordkorea bestämmer staten vilka frisyrer som är tillåtna (DN) och underligt nog kan det kanske tyckas är uppenbarligen melodifestival-finalisten Ralf Gyllenhammars frisyr en av de godkända och dessutom en som självaste ledaren Kim Jong Un lagt sig till med en variant av.
Kim Jong Un och Ralf Gyllenhammar
En gång för många år sedan, faktiskt ungefär samtidigt som Kim Jong Un föddes, försökte undertecknad sig på att ha en liknande frisyr. Det fick till följd att en dåvarande arbetskollega nästa dag utbrast ”Du kan inte se ut så där, du ser ju ut som en travhäst”. Men de var då och det var jag och jag vill absolut inte dra några paralleller till detta uttalande och nordkoreanska ledare eller melodifestival-finalister. Förresten är travhästar vackra. Det engelska uttrycket ”horse-sense” blir på svenska ”sunt förnuft” eller ”bond-förnuft”. Annars skulle man kanske kunna tro att ”horse-sense” är det hos hästar som avhåller dom från att spela bort sina besparingar på människor.
Hästar är ”uddatåiga hovdjur” och därmed närmare släkt med noshörningar än dom är med giraffer. Giraffer, å sin sida, anses istället vara släkt med valar, men det är naturligtvis lika svårt att tro på som att vår nuvarande kulturminister skulle byta namn till ”Blubby”. På tal om namn och hästar så lär ”Ronja” vara det vanligaste namnet på hästar i Sverige och det har naturligtvis med Astrid Lindgren att göra, det lär dessutom finnas två män i Sverige som heter Ronja, vilket alltså är betydligt färre än antalet hästar som heter detta. Inernationellt lär det vanligaste hästnamnet vara ”Rosie” och så högt som på 22:a plats hamnar ”Annie”, om det nu är någon tröst där nere i Maramö (SvDAB
No ”horse-sense”
Hästar har visserligen tappat en del av sin betydelse efter uppfinnandet av bensinmotorn, men likväl kan man hitta hästar eller spår av hästar nästan överallt i världen och nu t.o.m. i IKEAs eller Dafgårds eller andra företags köttbullar (DNABSvD) och det hjälper inte ens om man lusläser innehållsförteckningen noggrant (om man nu ens lyckas förstå denna). (”Hackfleischbällschen”??). Det där ”köttet” lär ju ha passerat ett dussin länder och processer innan det till slut hamnar i lasagnen, köttbullarna och annat och det kunde ju ligga nära tillhands att tro att det är något språkligt missförstånd som uppstått under resans gång, häst heter ju t.ex ”kon” på tjeckiska. Men det har naturligtvis inget med språkliga missförstånd att göra utan med den allt vanligare allmänna inställningen att kan man tjäna en slant så finns det ingen anledning att inte luras.
Nu är det ju i ärlighetens namn inte mer fel att äta hästkött än att äta nöt-, gris- eller renkött, men om vi som köper varorna i slutändan inte kan lita på det som står på förpackningen så lär det snart inte vara ens hästkött i maten (DN) utan kanske istället brunråtta, gam, giraff eller varför inte ett ämne framställt av polyetentereftalatflaskor från någon sopstation utanför Neapel. Där är det ju redan den lokala maffian, ”Camorran”, som hanterar alla sopor och att dom och andra vinstfixerade skojare inte skulle dra sig för att sälja sopor som föda det behöver vi inte tvivla en sekund över. Vi vet ju redan att ”respektabla”(?) läkemedelsbolag sedan länge säljer gamla, utgångna mediciner till tredje världens folk. Deras möjligheter att kontrollera äktheten i produkterna är ju ännu sämre än våra. ”Money talks!”
Riktiga hästskojare är det väl ont om idag (då talar jag inte om den där lasagne-historien). Förr hittade man dom bland annat på Kiviks marknad och möjligen i ”Hästskojarparken” på Lidingö. Men bara för att det inte längre är lönsamt att lura på andra odugliga hästar till hutlösa priser så vore det helt befängt att tro att inte en stor del av oss fortfarande är beredda att gå väldigt långt i bluff, båg och bedrägeri mot andra om vi kunde tjäna en slant på det. Några låter bli att lura av andra pengar för att dom tycker det är fel, omoraliskt och oetiskt, men många låter hel enkelt bara bli för att dom är rädda att bli upptäckta. Sådana människor saknar etik, moral och rättskänsla men har ett övermått av girigt vinstintresse och en ynklig rädsla att åka fast.
Sälja hästkött som nötkött, märka om ”bäst-före-datum”, sälja burhöns-ägg som ägg från frigående höns (svt), försäljning av industrisprit som vodka (till minderåriga), blanda ut bröstmjölksersättning med melamin i Kina, är bara några av de fall av manipulering av livsmedel som upptäckts. Ofta leder förtärandet till svåra skador och till och med död. Vad är det då som får människor att uppsåtligt utsätta andra för skador och sjukdomar? Svaret är vinstintresse. ”Ekonomisk politik är metoden, målet är att ändra människors hjärtan och själar” sade ”Maramö-Annies” stora idol Margeret Thatcher i en intervju 1980 och hon hade rätt, den nuvarande ekonomiska politiken har redan ändrat människors hjärtan och själar. Eller är det i själva verket detta som menas med ”ett hjärta av guld”?
”Invandrarna tar våra jobb” Bild: Robert Nyberg
Inhumant mänskligt beteende som t.ex. det här:(DNSvD) kan bara spridas av människan själv och då syftar jag inte enbart på den enskilde tjänstemannen på FK utan på direktiven och alla som tycker det är bra att spara på skattepengar på det här viset. En helt annan sak som också behöver människan för att sprida sig, för att återknyta till häst-temat, är hästkastanjen (Aesculushippocastanum). Detta antas bero på att trädet från början spreds via bland annat hästar, hästen är ett av de få djur som kan bryta ner giftet i hästkastanjernas frön (själva ”kastanjerna”) och sprida ut dessa ”den naturliga vägen” och det finns ju inte så många hästar kvar. Ett annat djur som tålde att äta hästkastanjer är Uroxen, men den sista uroxen dog redan samma år som Gustav Vasas dotter Cecilia Vasa (hon med ”Vadstenabullret”) 1627.
Idag använder vi andra uttryck för den sortens ”buller” som ”Vadstenabullret” handlade om. Ett av dessa, om inte nyord så ord med något förändrad betydelse om det där är tydligen ”ligga” (inte längre”ligga med”, som redan det är lite underligt) utan helt enkelt bara ”ligga”. Det ger om inte annat helt nya associationer till ord som ”liggsår” och ”liggsäd”. Men ”Vadstenabullret” är i alla fall historiskt även om det skulle vara glömt och förlåtet för länge sedan om det inte vore för att en prinsessa inblandad. Å andra sidan lär inte dagens kungligheters eventuella ”buller” få stor plats i historieböckerna eftersom de flesta av oss numera är ganska ”bullerskadade”
Hästar behöver inte ligga utan kan stå och sova, även om det inte går när det gäller den allra djupaste formen av sömn, men sådan djupsömn behöver hästar bara ett par timmar under en 3-4 dagarsperiod. Andra djur som sover stående är kon och giraffen. Giraffhonan föder t.o.m. sina ungar stående, vilket innebär att den nyfödda ungen inleder sitt liv med ett fall på ungefär 1,5 meter. Giraff heter förresten καμηλοπάρδαλη (det uttalas ”kamilopárdali) ”kamel-leopard” alltså, medan vårt ord för detta djur härstammar från afrikanskans ”zarafa”. Det är relativt lätt att känna igen en giraff, men inte om den är mald till köttfärs och iblandad i lasagne eller ”Dafgårds Lövbit” (lövbit?) (ABSvD)
När det gäller Afrika så börjar det förresten bli ordentligt tröttsamt med alla som fortfarande går omkring och på allvar tror att hela den afrikanska kontinenten enbart består av biståndsbehövande analfabeter. Hur många av oss känner t.ex. till att Afrika idag är en av de snabbast växande ekonomierna i världen (Economist) och hur många känner till att det afrikanska teknikföretaget VMK tillverkar en egen mobiltelefon ”elikia” och en surfplatta ”Way C”. Jag vet som vanligt inte hur jag hamnade hos en afrikansk mobiltillverkare när jag egentligen började texten med nordkoreanska frisyrer, men så brukar det ju bli ibland på den här sidan och det tycks inte förändrats under uppehållet. Slutligen angående rubriken så är det det vedertagna namnet på avkomman från en zebra och en åsna. Härligt ord, ”zedonk”!
Hästkött är ett aktuellt ämne. Personligen har jag inget emot hästkött. Det smakade, åtminstone förr i världen, minst lika gott som nötkött. Jo, jag tycker också att det är trevligt att veta, vad man får. Livsmedelsindustrins ständiga bedrägerier har man ju retat upp sig på många gånger. Men den stora upprördheten över hästkött i lasagne verkar lite överdriven. Kanske har det med oro över otillåtna mediciner i de slaktade hästarna att göra. Hästarna i lasagnen lär ha varit rumänska och där kanske veterinärvården inte är lika utvecklad som här. Hästar, som genomgått medicinsk behandling, är oftast diskvalificerade som mat. Att döma av de hästar jag stött på de senaste decennierna, inklusive de egna, så finns det här hemma snart inte en enda häst, som skulle duga till människoföda. De allra flesta veterinärer är överlastade av arbete och bokade i långa tider framåt. Man röntgar och undersöker, ger antibiotika, smärtstillande och maskmedel. Det läggs ner mycket stora resurser på djursjukvård och djurmediciner i Sverige, inte minst på hästar och hundar. En slånbärstagg i knäet på en av våra hästar kostade redan för 5-10 år sedan omkring 80 000 kr, vilket var mycket mer än hästen kostat från början. Förklaringen till att sådant kan förekomma är försäkringar.
Den etiska sidan av saken har förändrats med åren. Förr kom hagelbössan fram, när hunden blev för gammal och det blev promenad ut i skogen. Förr togs slaktmasken fram, när Brunte inte kunde arbeta ordentligt. Det var liksom inte tal om att medicinera, ställa i sjukbox, ge särskilt foder, röntga och kanske operera. Fortfarande tar man helt enkelt bort ett djur som är någorlunda allvarligt sjukt, i alla fall om det rör sig om husdjur som ännu inte blivit familjemedlemmar. Får, kor, och grisar har inte kommit så nära oss att det känns problematiskt. Där är ju själva planen att vi ska slå ihjäl dem i alla fall, för att äta upp dem. Med de husdjuren är problemen i stället att vi inte kan lära oss att hantera dem på ett respektfullt sätt när de lever och framförallt när de ska dö.
När det å andra sidan gäller de husdjur som kommit riktigt nära in på oss, som hundar och katter, är det annorlunda. För en barnfamilj med en gullig, liten hund, som ligger i sängen och som alla klappar på, vore det omöjligt att upplysa barnen om att deras kära vän tyvärr måste dö, för att det skulle kosta 10 000 kr att gå till doktorn. Där finns inga rimliga gränser längre för, vad det får kosta att rädda det lilla livet. Man slår inte ihjäl familjemedlemmar. Det är inget att håna någon för, det har bara blivit så. Jag är själv hundmänniska, så jag vet. Vi har haft en hund, som var allergisk och som, efter pricktest hos veterinären, fick medicineras med sprutor varannan vecka och ges specialfoder, dyrt som oxfilé. I just det fallet hjälpte en huggorm till att lösa problemet på ett för all del dramatiskt och ledsamt sätt. Men det finns gränsdragningsproblem här.
Hästarna verkar ha hamnat någonstans i mitten av det här resonemanget. De har fått någon sorts upphöjd status, där de nästan blivit familjemedlemmar men ändå inte riktigt. Man känner dem så väl att man inte avlivar dem lika lättvindigt som boskap. Man lägger ner så mycket omsorg och resurser på dem att de inte längre är som andra kreatur. Veterinärkostnaderna för varje levande häst i Sverige är mycket avsevärda, vågar jag påstå. Med hästarna finns ofta även andra ekonomiska faktorer som spelar in. Och för att återknyta till inledningen, man äter inte gärna upp sin vackra pålle. Fast någon annans pålle, kan man väl tänka sig att smaka på. Om den varit frisk.
Ålen är akut utrotningshotad. Det tycks i stort sett alla vara överens om. Ändå förekommer ål både i sushibutiker och på julbord. Varför då? Ålfiskeförsvarare säger att vi har minskat ålfisket med 60 % och att vi har bara 250 ålfiskare kvar, hörde jag just på radion. De säger att vi inte vill minska ålfisket mer än nödvändigt. Varför då? Ålen är fortfarande akut utrotningshotad. Man menar att det behövs andra åtgärder också och allt måste samordnas. Varför då? Ålfisket inom EU fortsätter också. Varför då? Särintressena inom fiskerinäringen är rekordartade både hemma och utomlands. Haven utnyttjas som någon sorts fri nyttighet för sopdumpning och rovdrift. Varför då?
Vid minsta tveksamhet om ålens överlevnad bör alla möjliga åtgärder för att rädda ålen vidtas utan vidare diskussioner och kompromissande. Allt ålfiske bör stoppas genast, tills de som tjänar pengar på det kan bevisa att faran för artens bestånd inte längre föreligger. Andra nödvändiga åtgärder är bara att sätta igång med. Under tiden kan vi konsumenter bidra genom att avstå från att köpa ål i alla former och egentligen genom att inte längre handla i butiker som saluför ål. Att samma sak gäller flera andra arter förändrar inte bilden.
En jägare sköt ihjäl sin jaktledare med ett skott i huvudet, stod det i DN idag. Ibland märker man mer än annars att 08-fasonerna sitter i trots 20 år av lantliv i (relativ) glesbygd, t.ex. när det gäller jakt. Härnere, på vischan i Sörmland alltså, jagar nästan alla, en lätt överdrift men många och väldigt många av dem är män. Någon mer machobetonad sysselsättning finns knappast. Intresset häromkring är stort och jakt bedrivs både i de lite större skogarna och i områden med bebyggelse. Som inom många andra hobbies och sporter, är intresset för prylar och utrustning mycket stort. Det speciella med det här nöjet är att en del av utrustningen är och ska vara garanterat livsfarlig. Alltså läser man titt och tätt om jaktolyckor, där jägare skadar eller dödar varandra eller andra.
Jakt är inte min grej. Visserligen har jag jägarexamen och vapenlicens men det har liksom aldrig blivit av att jaga på riktigt. Tanken att själv fokusera på avlivning, när jag ser rådjur, rävar, vildsvin, älgar och annat i naturen, tilltalar mig inte. Men att äta viltkött har jag inget emot, tvärtom, och jag har inga moraliska betänkligheter i och för sig mot att andra jagar. Däremot kan jag ha synpunkter på typiska jägarinställningar ibland, när det gäller både viltvård och vapen. I rättvisans namn känner jag flera mycket omdömesgilla och vettiga jägare också. Själv är jag en mjukis, som inte ville avliva de egna fåren och som t.o.m. helst avstår från att nacka egna hönor. Och så tycker jag att bössor är ganska läskiga, åtminstone när någon annan håller i en och särskilt om jag inte känner den personen. Obehaget växer, om det pågår jakt runt de egna knutarna. Om någon med ett skarpladdat vapen står på pass mindre än 100 meter från huset där vi bor eller bredvid vägen, där vi kör, blir jag orolig. Uppriktigt sagt, tycker jag att jakt hör hemma i stora skogar, där folk inte bor. Men det är rätt många ute på landet, som inte uppskattar den inställningen särskilt.
Livet som hobbybonde börjar lida mot sitt slut. Den ena hästen är såld och lyckligt flyttad till ett gäng fränder. Den andra är inhyst på en gård i närheten. Det var riktigt fint att ha hästarna hemma med ständig tillgång. Vackra att se på är de men mycket gödsel blir det. Och de sista fåren är nu borta. Det har varit kul att ha dem här också. Lugna, vänligt sinnade husdjur som ordnar fina marker och ger gott kött. Fint och rofyllt på något vis med får, som ligger och idisslar eller går och betar på kullen. Det kändes som ett riktigt lantliv med både hästar och får i hagarna. Hönsflocken är reducerad till rimlig storlek och en katt bor kvar i stallet. Hundarna är en annan sak. De blir familjemedlemmar och räknas i en klass för sig.
Men allt har sin tid. Om några månader tänker vi börja packa ihop för att flytta efter 20 fantastiska år på denna fina kulle, bland dessa vackra byggnader, i detta vackra landskap. Tur att vi inte ska flytta så långt. 300 meter så där. Hundarna och hönsen följer med.
Det åligger verkligen inte undertecknad att förklara för den här sidans läsare vad eller vilka orsaker som ligger bakom mitt skrivuppehåll. Men en av flera orsaker är, eller är i alla fall avlägset besläktad med, Faith Popcorns en gång myntade uttryck ”cocooning”. I mitt fall lite av cocooning inuti det egna medvetandet. Nåväl, Faith Popcorn, eller Faith Plotkin som ju hon egentligen heter har kläckt ur sig olika ”förutsäglser” om allehanda saker och förutom ”cocooning”, som ju betyder ungefär att man drar sig undan umgänge, håller sig hemma och pysslar med sitt(?!) så har hon bland annat förutspått att vi i framtiden kommer att ha mekaniska ”mechanized hugging booths” alltså någon sorts ”kram-bås”, ungefär som svunna tiders telefonkiosker, men där ömhetstörstande, istället för att ringa, för en liten summa kan få en kram av någon sorts maskin.
Det råder inget tvivel om att Sverige är ett kallt land, inte enbart klimatmässigt och i synnerhet då under den kommande årstiden, utan även känslomässigt och om vi i framtiden kommer att behöva mekaniska ”kram-bås” eller om det kommer att bli vanligt att man kan köpa några minuters mänsklig värme från en människa på det vis som Jacqueline och Coleen erbjuder. Något är på väg att bli väldigt fel om det är så. Kungsholmen i Stockholm lär vara världens ensammaste plats, här lever c:a 55.000 människor, 80% av dessa i vad som kallas ”ensamhushåll” och trots att vi ofta saknar tillhörighet och gemenskap i en stor grupp och att ”ensamhushåll” per automatik inget har med ensamhet att göra så känns det ändå som något är skevt eller till och med trasigt när så många lever ensamma.
”Kokongande”
Själva ordet ”cocoon” är ett ”bevingat ord” i fler än en bemärkelse eftersom det, förutom att det gett namn åt att vi isolerar oss, ursprungligen kommer från de ”pterygota” (grekiska för bevingade) varelsernas värld. På samma sätt som den fula ankungen förvandlades till en vacker svan i H C Andersens fabel, förvandlas den ibland ansedd som lite trista larven till en vacker fjäril. Detta har säkert varit en liten tröst åt månget barn som av olika orsaker känt sig lite som en ful ankunge eller som en lite trög och trist larv och som innerst inne sett sig själv i en framtid som en stilig svan eller ett färgglatt lätt fladdrande påfågelöga.
Nu är det ju dessvärre inte naturen helt rättvis här och förvandlar inte alltid oss till något vackrare, i synnerhet inte när det gäller oss människor. Det har mest med det genetiska lotteriet att göra. Dessutom har det med vad det är vi värderar hos varandra att göra och vilken historisk epok vi lever i. I en tid där det anses vackert att fylla läpparna med olika substanser tills vi ser ut som, om inte fula ankungar så människor med ankläppar så är förhoppningsvis även detta snabbt övergående. Inte heller är larven alltid mindre vacker än fjärilen, ett exempel på detta är larven hos (Phyllodes imperialis) ett nattfly där larven är mer fascinerande och vacker än den till imago-stadiet (det kan ni gott googla) utvecklade grå-bruna nattfjärilen
(Phyllodes imperialis) i larv-stadiet
Grekiskans ord för larv är προνύμφ (pronymf) ett ord sammansatt av ”pro” (före) och ”nymf”, alltså ”innan man blir nymf”. Nymferna i den grekiska mytologin är en sorts personifikationer av de kreativa och utvecklande aktiviteterna i naturen och dom levde i närheten till eller i berg, lundar, källor, floder, sjöar, hav, träd, dalar och grottor. Dom var, om jag har förstått saken rätt, inte direkt gudomligheter men något näst intill ungefär som vår nordiska ”Näcken” eller ”Skogsrå”. Det här att besjäla naturen med liv har nästan försvunnit helt i våra dagar, i samma takt som respekten för naturen gjort det. Det funkar ju inte att tömma all möjlig skit och gifter i naturen och samtidigt tänka sig att det finns levande väsen i hav och i skogar. Eller hur är det nu….finns det liv i naturen? Eller finns det bara pengar att tjäna?
Diskussionen om det här med vinster i vård och omsorg pågår för fullt och även om jag inte helt begriper den nuvarande socialdemokratiska varianten så verkar majoriteten av politikerna vara eniga om att det inte kommer att finnas något intresse av att syssla med vård av barn, sjuka och gamla om man inte kan bli miljonär på kuppen. Bland folk i allmänhet är det en överväldigande majoritet för att det visst går. Jag tänkte lite på det där när den där lilla flickan i Göteborg var försvunnen och 800 personer, via ”Missing people”, ställde upp och letade hela natten. Varför skulle ingen vilja driva ett vårdhem utan garanterade miljonvinster när 800 personer letar en hel natt efter ett barn dom inte känner, helt gratis? Men det där är väl något som våra politiker inte begriper sig på.
Vi människor är ett underligt däggdjur, eller så har vi skapat en miljö åt oss själva som är så illa konstruerad att vi beter oss underligt av att leva i den. Jag kan inte komma på något annat däggdjur där man måste vara försiktig med och ibland t.o.m. orolig för att låta ungarna vistas bland andra av samma art. Att vi dessutom misshandlar, förtrycker och till och med tar livet av våra egna avkommor är obegripliga egenskaper som man måste klättra långt ner på evolutionens träd för att hitta någon annanstans än hos oss. Jag läste att på Öland var det någon ansvarig som ansåg att de flyktingbarn som gick i hans skola inte skulle få äta mat som dom andra barnen eftersom deras föräldrar ”ju fick bidrag till mat redan” (SvD), vad ska man säga?
Världen ser inte ut som och är verkligen inte som den borde vara och undertecknad och många andra som envisas med att hävda att det är varken larv eller en illusion med en värld med mindre avstånd mellan de som har allt och de som behöver allt och att det finns värden i naturen som inte alls är det samma som priset på regnskog per hektar eller vinstmarginalen i jakten på fossila energikällor och annat som på kort sikt ger ett fåtal gigantiska förmögenheter, men på lång sikt förstör planeten för alla som lever och skall leva här i framtiden. Eftersom ordet ”illusion” kommer från latinets ”illūdō” som ungefär betyder håna och ordet larv kommer från latinets ord för spöke så knyter jag ihop med Amanda Jenssen och låten ”Illusionist” från kommande albumet ”Hymns for the haunted”. Bra låt!
En av baggarna smet igår. Kanske hade han tröttnat på kamraterna, kanske tyckte han att det fanns för lite god mat här hemma. De snälla grannarna ringde och meddelade. Det var bara att gå och hämta. En hink med lite kraftfoder i fick bli verktyg och en gammal lånad flagglina. Baggen hade promenerat någon kilometer bort längs vägen till mer bebodda trakter. När jag kom dit stod en folksamling, bara kända ansikten, och flera bilar där. Vänliga tillrop, deltagande miner, hjälpinsatser. Man börjar vänja sig där borta, även om det oftast är en matsökande hund vi kommer och hämtar. Trots lock och pock hade baggen vägrat i sten att låta sig dras hemåt och i stället lagt sig mitt på vägen. Men kraftfodret gjorde till slut susen och både baggen och jag kom så småningom hem. Vi fick några blickar av förbipasserande, som undrade varför jag vallade får i koppel. Dagens händelse i lilla byn, en händelse på landet, i glesbygden.
Nu har även Naturvårdsverket kommit fram till att urskiljningslös licensjakt på varg inte är bra för vargstammen från genetisk synpunkt. Därför blir det ingen licensjakt i vinter. Utmärkt! Det har man nästan kunnat räkna ut som amatör. De vanliga gaphalsarna, i och utanför jägarförbund, kommer säkert att rya om vargens skadeverkningar och att utrotning är det enda rätta. Men med EU i ryggen ska väl myndigheterna till slut våga stå upp för vargen. Tillåt ett för stammen rimligt antal vargar, stöd utsatta glesbygdsbor ekonomiskt och praktiskt med stängslande, skyddsjakt o.s.v., sätt åt tjuvjägarna. Det går att ha en livskraftig vargstam i Sverige.
I tidigare inlägg nämnde jag ceremonin vid Livsröset häromdagen, då vi höll en tyst minut för alla utdöda arter. En av deltagarna var den sympatiske Lars Epstein på Dagens Nyheter och idag fanns ett inslag både i papperstidningen och på Epsteins DN-blogg: En tyst minut för den utdöda japanska floduttern
Lars Epstein avslutar med följande: Det finns prognoser som säger att hälften av alla nu levande djurarter kan vara utdöda om hundra år. Dags att ändra livsstil och fara varsamt fram med miljön? Det är naturligtvis en retorisk fråga som Lars vet svaret på likaväl som de flesta av oss. Jag vill dock i sammanhanget understryka att det inte är enbart djur som utrotas i en skrämmande takt, utan även växter. Som jag ser det så är Livsröset ett minnesmärke över alla utdöda arter, djur såväl som växter.
Ett stort antal texter på den här sidan handlar om vikten av att vara rädd om naturen. Tråkigt nog verkar det istället som om det i vår allt mer ”civiliserade” värld är rädslan för naturen som ökar. När en enda människa skadats av dingo (DN), får handen avbiten av en alligator (DN), dödas av vithaj (DN), bränns av kubmaneter eller vad det nu kan vara för något, så skapar det genast stora rubriker. Vi ger vissa djur och växter namn som ”mördar-snigel”, ”mördar-alg”, ”mördar-bi”, ”mördar-ormar” (AB), ”döds-myggor” (AB). (Lena Andersson skriver intressant om detta i DN 8/9). Jag håller helt med om att det finns risker för oss människor när vi kommer i kontakt med naturen och att naturen definitivt inte är något att leka med, det finns växter och djur som är direkt farliga och naturkatastrofer skördar massor av liv. Men proportionerna? I USA dör varje år 10 gånger fler av att ha fått godis- och cigarett-automater över sig än av att ha attackerats av varg, björn, alligator och puma tillsammans.
Men absolut, naturen är full av risker. Vi kan frysa ihjäl, falla ner för berg och vi kan drunkna. Men oftast är det när djur är inblandade som det uppstår oproportionerligt mediafnatt. En varg dödar en pudel, en flock australiska vildhundar biter en turist, en vithaj har ihjäl en surfare o.s.v. Jag har tidigare skrivit om olika ”farliga” djur (bl.a. här) och det är sällan det är de farligaste djuren vi är mest rädda för. Det skulle kanske inte skada att komma ihåg att vi människor dagligen har ihjäl varandra i personliga eller globala konfliktsituationer i ett antal som vida överskrider antalet som dödats av vargar och vithajar tillsammans sedan tidernas begynnelse. Om detta skulle skapa samma hysteri så skulle vi snart vara livrädda för såväl grannar som arbetskamrater och varenda människa vi möter i vardagen.
”En kväll i tunnelbanan”
I revyn ”Under dubbelgöken” framförde Tage Danielsson den klassiska och helt geniala monologen ”Om sannolikhet” Den revyn innehöll även en brokig flora av klassiska ”Lindeman-sketcher” som t.ex. den om ”stugägare Kenneth Lindeman”. Det är där ”Kenneth Lindeman” hävdar att hans ”fruga” blev ”skrämd av en valnöt som liten”. Det finns definitivt mycket i naturen vi skall ha respekt för och vara försiktiga med och det finns en förfärlig massa ”nötter” som verkligen kan skrämma livet ur en på alla möjliga vis men kanske inte just valnötter. I synnerhet som valnöten egentligen inte är en nöt utan en stenfrukt. Men å andra sidan är ju inte jordnötter heller en nötter utan fröna hos en baljväxt
Men även om det är väldigt få som låter sig skrämmas av vare sig valnötter, baljväxter eller frukter och bär så betyder det verkligen inte att vi inte skall vara försiktiga även med dessa. Ta t.ex den lilla Paternosterbönan (Abrus precatorius), den är mycket giftig. Bönan innehåller abrin, ett gift som kan ge liknande symtom som difteri och stelkramp och förtäring av en söndertuggad böna innebär oftast kräkningar, magsmärtor och diarré, som kan bli ordentligt kraftiga och ihållande och leda till vätskeförlust och i allvarliga fall även till svåra njurskador senare i förloppet. Men inte går vi runt och är rädda för den lilla paternosterbönan för det, vi försöker helt enkelt bara undvika att äta den.
Ur vissa vinklar kan Paternosterbönan t.o.m. se riktigt skrämmande ut
Jag blir alltså outsägligt trött på att varje gång någon råkar bli skadad, eller i värsta fall dödad, av ett vilt djur så haussas detta upp till löjligt höga nivåer. Idag när vi rimligtvis borde ha större kunskap om den värld vi lever i så är rädslan för naturen istället större än någonsin. Det kanske har att göra med att vi allt mer isolerar oss i ”människo-anpassade” miljöer som bostadsområden, köpcentra, parkeringshus, motorvägsnät och annat som tvingar de flesta djur att ta till flykten, dödas eller dö av svält och vi får närkontakt med dom allt mer sällan. Ju mindre kontakt med och kunskap om naturen vi har, desto mer obegriplig och därmed skrämmande framstår den för oss urbaniserade nutidsmänniskor
Jag har snart tappat räkningen på hur många gånger jag tagit upp hur skräcken för och hatet mot hajar piskas upp varje gång det skrivs om en haj-attack. I Australien diskuteras nu klappjakt på den fridlysta vithajen, detta efter att en (1) man dödats av vithaj (DN). Det är självklart fruktansvärt tråkigt när människor förolyckas, oavsett orsaken, men sedan 1876, alltså under 135 år, har färre än 75 människor dödats av vithaj i hela världen. Samtidigt som 100 personer dör årligen till följd av att ha satt kulspetspennor i halsen och över 1 miljon människor drunknar varje år. Det skulle alltså, bara som ett exempel, rädda oändligt mycket fler liv om resurserna lades på simundervisning och sjövett istället för på klappjakt på vithaj.
Verifierade vithaj-attacker med dödlig utgång, 1876-2011 (FLMNH dep.)
Om vi människor lärde oss mer om livet, inte då bara vårt eget (även om det sannerligen kan behövas ibland det också), utan om allt annat liv som vi delar planet med, så skulle vi vara mindre rädda för naturen och kunde istället lägga mer tid, kraft och energi på att vara rädda om den. Varje år vid den här tiden brukar någon råka riktigt illa ut efter att ha ätit flugsvamp, men den som vet tillräckligt om svampar skulle aldrig hamna i den situationen. Mer kunskap, mindre olyckor. Det är också alltid brist på kunskap som skapar rädsla och det gäller inte bara för den ”konstiga naturen” utan även våra möten med ”konstiga kulturer” och annat som vi inte riktigt förstår och i värsta fall inte ens ids ta reda på något om, utan hellre fortsätter att vara rädda för.
”Et ipsa scientia potestas est” (”Kunskap är makt”) hävdade den engelske filosofen Francis Bacon redan för 500 år sedan och det handlar inte enbart om att känna till vad Higgins-partikeln är för något, att den normala spårvidden för järnvägar i Sverige är 1435 millimeter, att det i Sverige finns 2 personer som heter ”Skalman” i förnamn, att Lindsay Lohan är allergisk mot blåbär eller vilken aktie som det är bäst att investera i. Det handlar också om att försöka förstå alla och allt vi delar livsrum med, för att få makt att skapa en värld som fungerar bättre för alla. Den sortens kunskap känns kanske inte lika ”mäktig” som en utbildning i ekonomi från Handelshögskolan, en juristutbildning eller kanske högskolepoäng i ”fotbollshistoria” påMalmö Högskola. Men det borde den, för hur jobbigt det än kan kännas så behöver vi varandra och vi sitter samma båt.
PS: Innan jag hunnit ens skriva ett nytt inlägg läser jag i DN att man på den Franska ön Réunion nu vill inleda jakt på alla hajar för att ”undersöka varför dom är giftiga”, jag har väldigt lågt förtroende för Frankrikes miljöhänsyn överhuvudtaget då landet har en lång historia av bevis på sin oansvariga miljöpolitik, minns att det var franska underrättelsetjänsten som sprängde Greenpeace fartyg ”Rainbow Warrior” och när det gäller Réunions jakt på hajar så kan den som står ut med det ju läsa häroch ställa frågan om detta är förenligt med EU:s regler, Réunion tillhör faktiskt EU
Juni var inte lika varm som jag tycker att den brukar. Det lär ha regnat rekordmycket men så känns det inte riktigt just häromkring. Nu är den slut i alla fall, juni 2012. Nu är det högsommar med flugor och mygg. Vi har köpt en myggjagare, som lär vara effektiv men efter att ha läst på etiketten, har vi blivit förskräckta. Det skulle man väl ha gjort redan i butiken förstås. Giftigt till tusen och man undrar vart det tar vägen så småningom. Hästarna börjar få det jobbigt med insekterna och behöver överdragskläder eller en chans att gå inomhus. I år är det fyra hästar som betar här och några får också.
Och i år har det blivit en friggebod också. Hemsnickrad kan man knappast säga, för den kom i någon sorts byggsats men det var en utmaning för oss amatörer i alla fall. Småsår efter olika verktyg, tjära mest överallt från taket, felvända plankor här och där och mycket kliande i huvudet över ritningar som måste har gjorts för ingenjörer. Tur att det är någon i familjen som förstår sig på trä - hustrun alltså. Men nu är boden i alla fall nästan färdig. Det ska till några fönster bara, när det blir tid.
