Första Maj i Ukraina utan kommunism

Idag är det arbetarrörelsens dag. 1:a maj är internationellt en vedertagen helgdag och på tusentals ställen i världen arrangeras marscher och manifestationer, för det mesta med fladdrande röda fanor. Dock inte i Ukraina, undantaget de självutnämnda republikerna i Donetsk och Luhansk. I den mån det alls organiseras några manifestationer lär de inte innehålla röda fanor eller andra symboler för kommunism. Det är nämligen förbjudet att offentligt exponera sådana i Ukraina, sedan ett år tillbaka. Ett led i en politisk förföljelse som pågått sedan Euromajdan medan västvärldens medier förstrött tittat på. Några enstaka artiklar har skrivits men i stort sett vet vi inte här i Sverige mycket om detta. Så därför tänkte jag ägna dagens inlägg åt en genomgång för den intresserade av hur det gått till.

Det gamla kommunistpartiet bannlystes redan 1991 när Ukraina förklarade sig självständigt, men formerade snabbt om till KPU (Komunistychna Partiya Ukrayiny) 1993 och har sedan dess haft samma partiledare, Petro Symonenko. De legaliserades av parlamentet men splittrades år 2000 och två nya partier bildades; Det Reformerade Ukrainska Kommunistpartiet och Ukrainska Kommunistpartiet för Arbetare och Bönder. Dessa två deltog dock inte i parlamentsvalen 2012 eller 2014.

Den 6:e maj 2014 bestämde emellertid ukrainska parlamentet att bannlysa KPU:s parlamentariker från sessionssalen. Den 1:a juli samma år lämnade sex av dessa parlamentariker partiet och KPU:s motståndare hittade då på en ny regel som innebar att parlamentet kunde upplösa partigrupper som blivit mindre än en viss andel av dess ursprungliga storlek. President Porosjenko undertecknade ett dekret som gav stöd till detta och den 24:e juli 2014 upplöste parlamentet KPU:s partigrupp och dess parlamentariker förlorade sina säten där. KPU fick 13 % av rösterna i 2010 års val och motsvarande andel av väljarkåren fick därmed se sina representanter utkastade ur den demokratiska gemenskapen.

Nästa steg blev att försöka förbjuda partiet. De anklagades av riksåklagaren såväl som av SBU (Säkerhetspolisen) för att ha stött den ryska annekteringen av Krim och separatisterna i Donbass, som de dessutom anklagades för att ha finansierat. Vilket likställdes med att finansiera terrorism. En domstolsprocess inleddes i augusti 2014. I tillägg till detta inleddes en annan domstolsprocess ämnad att förbjuda KPU helt. Den ansvarige domaren, vid namn Kuzmenko, menade dock att hela processen var politiskt motiverad och avsade sig målet. Hans exempel följdes strax av de andra domarna i den lokala administrativa domstolen i Kiev (ungefär Länsrätten i Kiev). Målet överfördes då till en annan domstol utan jurisdiktion i den här typen av mål. Dessutom inleddes en process istället emot domaren Kuzmenko och andra domare som hoppade av tillsammans med denne.

Den 15:e maj 2015 undertecknade president Porosjenko lagarna om ”De-communization” (helt omöjligt att översätta tror jag), som innebar en bannlysning av användandet av symboler för eller propaganda för kommunism och nazism. Mycket föreföll dock oklart vad lagen innebar i praktiken men efter att lagarna togs etablerades en kommission med uppgift att undersöka om de tre kommunistpartiernas (se ovan) aktiviteter skulle kunna bryta mot den nya lagen.

Baserat på kommitténs utsagor utfärdade justitieminister Pavlo Petrenko den 24 juli 2015 ordern att ogilla dessa tre partiers status och rättigheter. Detta var ämnat att bannlysa deras deltagande i lokalvalen som hölls i oktober/novermber 2015. Petrenko tillkännagav i ett offentligt utlåtande (som jag citerar på engelska för att inte förvanska översättningen) att:

“the communist parties of Ukraine, in particular, in terms of their activities, their names, their symbols, their statutes and their programs, do not meet the requirements of Part 2 of Article 3 of the Law on the condemnation of the Communist and National Socialist (Nazi) totalitarian regimes in Ukraine and the prohibition of propaganda of their symbols. Starting from today, this political force and two other Communist parties cannot be the subject of the electoral process and cannot take part in the political life of the country”.

Han tillkännagav i samma utlåtande att justitiedepartementet skulle driva ett nytt mål för att totalförbjuda de tre partierna och detta mål gavs till... ja, gissa vem? Jo samma domare, Kuzmanov, som hoppade av förra gången ett totalförbud skulle drivas och som själv var föremål för rättsprocess med anledning av sitt avhopp. Med stor sannolikhet en utpressningssituation (döm rätt här och vi friar dig från anklagelserna för ditt avhopp förra gången) men likväl en märklig soppa, som så ofta i det ukrainska rättssystemet.

Den 3:e september 2015 bestämde så den lokala administrativa domstolen i Kiev att förbjuda alla aktiviteter för de två mindrekommunistpartierna. KPU däremot hade lämnat in ett överklagande som behandlades i oktober 2015 där det avslogs under former som strider mot många vedertagna rättsprinciper. Den 16:e december bannlyste så domstolen även KPU:s aktiviteter. ”Ett flagrant brott mot yttrandefriheten”, enligt Amnesty International. I övrigt passerade detta tämligen obemärkt i internationella medier, med vissa undantag som exempelvis the Guardian.  KPU svarade med att överklaga till Europadomstolen (ECHR).  

Lokala församlingar och domstolar har också sedan Euromajdan försökt förhindra förstamajfirande med olika metoder och baserat på olika motiveringar, som säkerheten eller ordningen eller med motiveringen att 1:a Maj skulle vara ”Dagen för Pro-rysk propaganda”. I övriga världen alltså arbetarnas dag. Till detta kan läggas kidnappningar, mord och misshandel av partifunktionärer från dessa partier som rapporterats från hela Ukraina efter Euromajdan och som fick en ”peak”i början av 2015. Högerextrema grupper har i stort sett fria händer att göra upp med kommunister och i vissa fall bereder polis istället väg för dem, som i Odessa den 2 maj 2014. Idag skulle SvT ha visat en film om just detta, vilket jag skrev om igår, men det blir nu kanske inte av eftersom bland andra den ukrainska ambassaden har protesterat mot innehållet. Med tanke på vad jag här redogjort för kanske det inte är så märkligt. Det finns mycket att dölja. Den stora frågan är varför Sverige ska hjälpa till att göra detta? Att fundera på under 1:a Maj.