Vattenfallsdränage

ENERGI~1

Jag gillar principen att staten faktiskt äger och roddar ett energibolag- det ligger i ett lands nationella intresse att vara oberoende av externa parter för någon form av grundförsörjning… Jag gillar också principen att man som ägare styr bolagets inriktning i fas med ambitionen för ett fossilbränslefri produktion till förmån 100% förnyelsebart.

På vattenfalls hemsida står det :
”Resultatet av vårt miljöarbete skapar goda förutsättningar för hållbar affärsutveckling och för att öka vår konkurrenskraft. Vi uppfyller gällande lagar, bestämmelser och tillstånd. Genom ständiga förbättringar är vår ambition att vara ledande och ett föredöme på de marknader där vi verkar.

Inom våra verksamhetsområden fokuserar vi på miljöskydd, förebyggande av föroreningar och på människors hälsa. Vårt agerande präglas av respekt för de kulturer som finns i de områden där vi är verksamma.

Vi är angelägna om att driva en öppen dialog i frågor som rör miljöpåverkan av vårt ledarskap, vår verksamhet och våra produkter. Vi strävar efter att tillhandahålla energilösningar som stödjer en hållbar samhällsutveckling. ”

Nu är det uppenbart att Alliansregeringens mycket svaga och svekfulla uppgörelse om energipolitiken urholkat båda principerna som jag gillar. Dels öppnade man upp för meroch utbyggd kärnkraft samt att vårt Vattenfall kastade sig ut på Europamarknaden och började handla upp ”fulel”… Det visar sig också att det blir en extrem dyr nota med rena brandskattningen av Svenskt kapital överpriser på ca 30 MILJARDER!!!

Vattenfall köpte nämligen 2009 det nederländska kolkraftsbolaget Nuon för 97 miljarder kronor.
Svenska Dagbladet avslöjade tidigare att näringsdepartementets tjänstemän varnade för att affären inte skulle gå ihop, och att priset var uppåt 30 miljarder för högt…

Nu är inte det enda förlustaffären där Vattenfall med regeringens goda vilja dränerat Vattenfalls ekonomi..
I dag visar nämligen Svenska Dagbladets granskning av Vattenfalls bokslut i fjol att hela utlandssatsningen är en ”finansiell ehecsmitta”, med miljardförluster i investeringar i biomassa i Liberia, felsatsningar på kolkraftverk i Tyskland, märkliga affärer i Danmark och Polen.

Unghefär med samma trovärdighet som spam-mail som utlovar vinster och stora intäkter visar det sig att en annan av dessa suspekta utlandsaffärer kostat skjortan : Vattenfall Biomass Liberia AB:s bokslut för 2011 var den totala exponeringen 300 miljoner kronor i aktier i Buchananbolaget och fordringar på 326 miljoner kronor. Hur dessa kunde gå helt förlorade plus ytterligare 870 miljoner kronor är svårt att förstå. Vattenfall ger som sagt var ingen förklaring till hur 1,5 miljard kronor kunde gå förlorade???

På vattenfalls egen hemsdida är det tyst om bolagsaffärer och miljardförluster…
Men de tipsar om hur du kan spara el hemmavid…och därmed spara pengar humhum…

Läs mer:

http://www.svd.se/naringsliv/branscher/energi-och-ravaror/de-ar-vattenfalls-utlandska-varbolder_7924660.svd#xtor=AD-500-%5Bsvd.se/naringsliv%5D-%5B%5D-%5BTextlank%5D-%5Baftonbladet%5D-%5B%5D-%5B%5D

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16265271.ab

http://www.vattenfall.se/sv/index.htm


Demokratin behöver dig

I torsdags skrev jag om hur min tilltro till den parlamentariska demokratin fått en törn av de erfarenheter jag gjort som ledamot i Huddinge kommunfullmäktige sedan valet 2010. Inlägget har fått somliga att höja på ögonbrynen och ifrågasätta min demokratisyn. Det får man gärna göra, men helst inte på felaktiga grunder. Jag ska därför försöka förklara vad jag menar.

För det första vill jag slå fast att jag inte ser något alternativ som skulle kunna ersätta representativ parlamentarisk demokrati. Den måste vårdas, försvaras och utvecklas. Det gör det än mer angeläget att påtala bristerna i den så att vi kan förbättra den. Jag vägrar vara med och upprätthålla lögnen om en perfekt fungerande svensk demokrati.

Demokrati betyder folkstyre. Folket ska styra så att folkets behov kan tillgodoses istället för att beslut fattas utifrån eliters intressen. Det måste vara själva idén med en demokrati med innehåll. När vi då dagligen ser hur beslut fattas på olika politiska nivåer som går helt emot folkets intressen för att hålla resursstarka särintressen på gott humör måste vi reagera. Här är vägprojekt som Förbifart Stockholm och Södertörnsleden uppenbara exempel. Särintressen som vill ha exploatering utmed vägen och som tjänar på att vi bygger fast oss i bilberoende drar vinstlotten. Folket får betala i form av sämre framkomlighet i trafiken, hälsofarlig luftkvalitet och ytterligare påskyndad global uppvärmning. Alla som vet något säger att det vore bättre för människor och samhälle att satsa pengarna på utbyggd kollektivtrafik. Åtminstone har ingen än så länge kunnat visa mig något stöd för att vägarna är en lösning på trafikproblemen. Den som kan lägga fram sådana fakta är naturligtvis välkommen att göra det så kan vi ha en saklig diskussion sedan.

Jag är inte ute efter ett expertvälde där vi överlåter makten till vetenskapen. Politik måste naturligtvis bottna i värderingar. Men när beslut fattas med stöd av direkta lögner måste vi kunna kräva skärpning av våra motståndare och även peka på de demokratiska bristerna.

Jag älskar att vara folkvald. Jag lär mig något varje dag. Jag möter genomkloka människor som tålmodigt stretar för de små, små framstegen. Jag får klä mina och andras drömmar i ord. Därför hoppas jag inte att jag skrämmer bort någon från att spänna på sig den kommunalpolitiska plogen. Men att inte också tala om den mörkare sidan tycker jag vore djupt oärligt. Det skick vår demokrati befinner sig i ger oss dåliga förutsättningar för att bygga ett samhälle med människan i centrum – de som lever nu och som ska leva sedan, de som lever här och på andra sidan jorden. Vi behöver bli fler som är beredda att arbeta för förändring, både innanför och utanför de parlamentariska väggarna. Förlita dig inte på oss som är folkvalda.

Den som vill läsa om ett aktuellt exempel på särintressepolitik kan göra det här. Och här, här, här, här, här och här

Fler som bloggar: Martin Moberg (S)

Med kantstött tro på parlamentarisk demokrati

Vad ska man göra när man har alla argument på sin sida, men om och omigen röstas ned med stor majoritet? Det är en fråga som har gnagt i mig sedan måndagens sammanträde med Huddinge kommunfullmäktige. Under debatten om de kommande årens samhällsplanering – där vägprojekten Södertörnsleden och Förbifart Stockholm är utgångspunkt för det mesta försökte jag förgäves avkräva svar från förespråkarna av vägarna på vilken kunskap de lutar sig mot när de hävdar att vägarna behövs för att lösa regionens trafikproblem och främja utveckling i största allmänhet. När beslut gång på gång drivs igenom utan att ha den minsta grund i fakta och beprövad erfarenhet är det svårt att behålla tilltron till den parlamentariska demokratin.

Trafikforskarna är eniga: nya vägar kan inte lösa problemen med bilköer. Nya vägar leder till mer biltrafik – och bilar tar ofantligt mycket mer plats än kollektivtrafik. Dessutom planeras bostäder, handel och arbetsplatser utmed vägarna och människor görs bilberoende. Att vi som säger nej till vägarna anklagas för säga nej till de jobb och bostäder som följer med är naturligtvis nonsens. Kollektivtrafik för med sig minst lika mycket jobb och bostäder – till lägre kostnader.

Jag undrar vilka argument man ska anföra när vägkramarna inte ens lyssnar när Trafikverket – de som ska bygga vägarna – pekar på att dessa inte kommer lösa de trafikproblem de är tänkta att lösa och att de grusar alla förhoppningar om att nå de klimatmål man fattat demokratiska beslut om. Framför allt undrar jag om debatt med en motståndare som helt saknar sakliga argument överhuvud taget fyller någon funktion.

Hur håller man modet uppe i en politisk församling där särintressen väger tyngre än allmänintresse? Hur undviker man att inte bli bitter när beslut gång på gång fattas med stöd av direkt felaktiga argument? Hur respekterar man ett politiskt system där långsiktighet och hållbarhet konsekvent sätts på undantag?

Funderingar från i somras om hur den parlamentariska demokratin skulle kunna vitaliseras.

Satirtecknaren Max Gustafson och S-kvinnors genomkloka ordförande Lena Sommestad gör livet lite enklare när den politiska vinterdeppen sätter in.

Minskat invandringsmotstånd – då tar SD makten?

Svenska folket blir allt mer positivt till invandring. Det bekräftas nu i ännu en undersökning. Allt färre tycker Sverige tar emot för många invandrare. Fler tycker Sverige välkomnar för få. Skillnaden sedan 2004 är tydlig. Undersökningen stärker mig i min övertygelse: med en rakryggad opposition som tar strid mot vidgade klassklyftor och för välfärd och sociala skyddsnät försvinner utrymmet för ett rasistiskt parti och Sverigedemokraterna kan slängas ut ur riksdagen. En feg och foglig opposition däremot, lämnar fältet fritt för järnrörshögern att fortsätta växa och kanske tas in ivärmen av moderater som vant sig vid makten.

Man kan invända att även om de som tycker invandringen ska minska är betydligt färre idag (37 procent) än 2004 (55 procent) så handlar det fortfarande om en betydande andel av befolkningen. Men faktum kvarstår: 2004 – när en majoritet av svenskarna var negativa till invandringen – var stödet för bruna partier knappt mätbart. 2013 – när motståndet till invandring rasat – är Sverigedemokraterna tredje största parti i opinionsmätningarna. En förklaring må vara att partiet byggt upp sin organisation och köpt kostymer. Men att var tionde väljare är beredda att lägga sin röst på ett parti vars företrädare ränner omkring på stan med järnrör kan jag inte tolka på annat sätt än att missnöjet med de etablerade partierna breder ut sig. Ett missnöje som det finns goda skäl till.

Vi bor i ett land där man numera riskerar att tvingas gå till socialen om man blir sjuk. Där vi låter tusentals ungdomar i varje årskull misslyckas i skolan. Där en fast anställning och ett förstahandskontrakt på en lägenhet är en utopi för en generation unga människor som förvägras att bli vuxna och till råga på allt blir kallade bortskämda. Där 90-åringar sitter timme ut och timme in i överfulla väntrum innan de beviljas audiens hos utarbetade läkare – medan de som har råd förser sig med privata sjukförsäkringar för att undkomma köerna. I det landet anses det omöjligt att prata om höjda skatter och social utjämning.

Det oppositionsparti som inte kräver en radikalt annorlunda färdriktning när välfärden utarmas, arbetslösheten stiger och klyftorna vidgas får bära en del av ansvaret. Men inte nog med det. Det oppositionspartiet sviker också demokratin och lämnar fältet fritt för dem som låtsas vara ett alternativ på folkets sida. Det är dags för röda och gröna att skärpa sig, innan Jimmie Åkesson krokar arm med Billström och Reinfeldt och marscherar raka vägen in på Rosenbad. Fullt möjligt att döma av de signaler som nu sänds ut av moderater som ogärna vill släppa ifrån sig den makt de hunnit vänja sig vid. Ironiskt nog mitt i en tid när allt fler inser värdet av invandring och ställer sig bakom en human flyktingpolitik.

För övrigt anser jag att svenska folket visade prov på såväl gott omdöme som humor igår när man röstade fram underbara Louise Hoffsten och jag-hittar-inget-lämpligt-adjektiv Sean Banan till final i Melodifestivalen.

Jinge uttrycker också oro över läget i svensk politik i ett läsvärt inlägg.

Exit

Om tories vinner nästa val i Storbritannien, om man då vågar genomföra den aviserade folkomröstningen om utträde ur EU och om britterna skulle misslyckas med att skaffa sig en tillräckligt bred gräddfil i EU och därför röstar ja till ett utträde, vore det tråkigt för Sverige, sägs det. Många om där. Jag har svårt att se det katastrofala i det scenariot. Däremot kanske man kan hoppas att engelsmännens agerande startar en levande debatt i Sverige både om själva EU-medlemskapet och dess för- och nackdelar och om hur man kan verka för att EU utvecklas i en vettig riktning. Hur ska överstatlig maktkoncentration begränsas? Hur ska EU bli en effektiv organisation för klok miljö- och klimatpolitik? Hur ska EU-byråkratin minskas? Hur ska EUs budgetfrågor lösas? Förbättringar behövs på en rad områden och om man inte förmår en kursändring, är det väl rimligt att också svenskarna överväger ett utträde. EU-traktaten har ju till slut kompletterats med några skrivningar om utträde, så det är i alla fall möjligt. Phjuuh. Man kan fundera på, vad det egentligen är som Norge med sitt avtal med EU inte kan göra men som Sverige som medlem i EU kan. Konkret alltså, inte bara vara med och påverka och så.

Hållbar kalkbrytning?

Igår anordnade Region Gotland tillsammans med Högskolan ett seminarium om ”KALK, VATTEN, JOBB OCH NATUR” - Föredrag och samtal om ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet.



Jag hälsade välkommen å regionens vägnar, och skrev ut mitt inledningsanförande som var ungefär såhär:

"Ingen har väl undgått turbulensen i samhället kring striden om Ojnareskogen. En process som hade pågått i många år nådde sin kulm under augusti ifjol när protesterna mot planerna på ett kalkbrott i Bunge Ducker blev synliga för hela landet och även bortom Sveriges gränser.


Redan för 7 år sedan kunde jag märka tydligt att projektet blev en vattendelare i bygden. Jag skrev då en artikel om det och på den tiden var det främst de som var oroliga, och kände en olust inför projektet som hörde av sig till mig. De var rädda för vad det skulle få för konsekvenser om man öppet kritiserade planerna. I det lilla samhället med täta nätverk och där det råder en känsla av att "alla känner alla" kan det i dessa lägen vara svårt att stå upp för sin åsikt. När väl motståndet blev väldigt synligt 7 år senare kunde jag höra berättelser som handlade om att barn till anställda på Nordkalk kände sig mobbade i skolan pga att någon förälder jobbade där. Samtidigt som de som bodde i Ojnareskogen fick surströmming, ägg och fimpar kastade på sina tält av en okänd person.

Det är intressant hur vi människor ibland har svårt att skilja mellan sak och person. Det är intressant att vi lever i kanske ett av de mest demokratiserade länder, och att det ändå verkar vara så svårt att hantera konflikter på ett sätt så att människor inte behöver känna en rädsla för vad de tycker eller vad de står för. Den rädslan och frustrationen ser jag på båda sidor.

Det har slitit på oss politiker som tycker olika, det sliter på grannar, vänner och släkt. Ett led i att hantera dessa slitningar är att göra frågan diskuterbar. Vi måste öka förståelsen för de olika argument som kan finnas i minst sagt komplexa frågeställningar som industriell kalkbrytning innebär.

Idag försöker vi lyfta blicken bort från enbart Ojnareskogen och får igång en bredare diskussion kring en del olika aspekter rörande ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet med fokus på gotländsk kalkbrytning.

Ingen drar igång ett kalkbrott för att skapa arbetstillfällen och ingen drar igång ett brott i syfte att hota vattentillgångar eller värdefull natur. Allt bottnar i ett behov av en råvara som det finns en efterfråga på och någon som vill kunna tillfredställa det behovet. I sådana processer finns det stora ekonomiska krafter i verkning, det finns idéer om hur vi bygger vårt samhälle och hur vi som enskilda människor ska få tillgång till den levnadsstandard vi önskar oss.

Vi måste förstå att man kan landa i helt olika slutsatser beroende på vilken vikt man lägger vid vissa aspekter. Vi kanske också kan komma så långt att se att få av oss ser svart eller vitt på råvaruutvinning som fenomen. Att många av oss är beredda att öka förståelsen, inte utifrån särintressena utan utifrån en fråga om hållbar utveckling där människan och dess behov har en given plats, men där vi är helt beroende av ett ekologiskt system som förväntas fungera.

Långt ifrån alla aspekter kommer att beröras ikväll. Till exempel finns det ingen särskild punkt kring vad de här slitningarna i samhället innebär för oss som bor här. Det finns idag ingen föredragning om hur turistnäringen på Gotland påverkas av verksamheten, lika lite som vi funderar på vår egen roll som konsumenter. Vi nafsar på några av de aspekter som kan diskuteras och räknar med att fler seminarier kommer att hållas, att middagar och andra sammankomster kommer att vara tillfällen att fortsätta fördjupa sig i de här frågorna.

För vi ska veta att vi inte är ensamma om konflikterna som uppstår kring storskalig råvaruutvinning. Det pågår runtom i hela världen, och Sverige har en lång tradition av gruvverksamhet och annan mineralutvinning. Nutidens storskalighet ställer extra höga krav på en hållbar syn på verksamheterna. Det leder till att vi även kommer att behöva diskutera en annan syn på konsumtion, materialsnål produktion och på återvinning. Det kräver ett annat tankesätt och engagemang.

Kvällen är tänkt som ett bidrag till detta och jag hoppas att den ger lite nya perspektiv."

Till idéernas försvar

Så ilsken som jag varit på Centerpartiet under de senaste åren för deras avvecklade miljöpolitik, svek i kärnkraftsfrågan och nyliberala arbetsmarknadspolitik skulle jag möjligen kunna kosta på mig ett skadeglatt inlägg när nu en medial tsunami drabbat partiet efter förslaget till nytt idéprogram. Men när en diskussion kring idéer tolkas som kris och när alla tankar som sträcker sig bortom nästa mandatperiod omedelbart avfärdas som stolligheter vill jag rycka ut till försvar. Om inte för Centern så för demokratin. Det politiska landskapet håller på att bli en öken där inga idéer växer. Och om det är så farligt för politiska partier att diskutera ideologisk färdriktning som Centerdebatten indikerar är det stor risk att ökenspridningen fortsätter.


Man kan tycka vad man vill om förslaget till Centerprogram. Personligen applåderar jag tanken om fri invandring, men tycker att platt skatt är en dålig idé. Vad som förbryllar mig mest när jag läser förslaget är att klimatfrågan inte tycks vara en fråga för svensk inrikespolitik, utan ska lösas av andra länder och av marknaden. Det kan jag tycka är lite anmärkningsvärt när det handlar om ett parti som kallar sig ”Alliansens gröna röst”, även om konkurrensen nu inte är så knivskarp. Mer än så tänker jag inte lägga mig i innehållet i förslaget. Jag går i taket över att idépolitisk debatt beskrivs som ett problem.

Det är inte första gången det straffar sig att försöka syresätta svensk inrikespolitisk debatt med ideologiska ansatser. Var det exempelvis detta som drabbade Håkan Juholt? Det saknades visserligen inte tillkortakommanden att rikta ljuset på för dem som ville röja honom ur vägen. Men kanske var det hans ideologiskt färgade retorik, hans strävan att sätta igång ett samtal om grundläggande värderingar och långsiktiga visioner som fick hans banemän att ladda bössorna. Stefan Löfven, Juholts efterträdare, har behandlats oändligt mycket snällare i medierna som spridit bilden av en ”kompetent” och ”förtroendeingivande” ledare. Som om det är en bedrift att hålla käften och kopiera förslag från politiska motståndare.

Vad som stör mig allra mest i diskussionen kring centerförslaget är att journalister agerar som självutnämnda domare. Ett typexempel är rapports inrikespolitiska kommentator Mats Knutsson som i gårdagens rapport sa följande:

”Man är illa förankrad i svensk inrikespoltitiks realiteter, vad som är möjligt att föreslå”.

Jag frågar mig: Vill vi ha ett politiskt klimat där journalister drar upp gränserna för vad som är möjligt? Vill vi verkligen ha politiska partier som har mindre fantasi än Mats Knutsson? Om inte är det dags för alla med idéer om framtidens samhälle att vattna i öknen.   Aftonbladets Lena Melin går i alla fall mot strömmen - läs här.

Centern vågar drömma

Håll i dig nu. Här kommer något som aldrig tidigare hamrats fram på mitt tangentbord: Ett positivt inlägg om Centerpartiet. För första första gången under åtminstone den här mandatperioden får ett riksdagsparti medialt genomslag med ett förslag som kan kallas visionärt. Och det är det just Centern av alla som är avsändaren. I förslaget till nytt idéprogram förs nämligen idén om fri invandring fram. Jag kan inte annat än applådera – både över att partiet så tydligt lyfter fram invandring som något positivt för vårt land och över att man vågar drömma lite och levererar ett radikalt förslag i en annars allt sömnigare och mer teknokratisk inrikespolitisk debatt.

Den som känner mig vet att jag sällan är helt utan invändningar. Inte heller nu. Den argumentation man använder finns all anledning att ifrågasätta. Enligt ideprogramsgruppens ordförande Per Ankarsjö ”finns ett väldigt stort behov av arbetskraft i vissa typer av jobb som svenskar inte vill ha”. Invandrare ska alltså komma hit för att ta jobb med låg lön och låg status, som många infödda svenskar ratar. Det är lätt att konstatera att det många gånger fungerar så idag. Men till skillnad från Ankarsjö tycker jag att klassklyftor ska bekämpas.

Den grumliga argumentationen förtar inte min glädje över att Centern vågar befatta sig med en vision. Jag står gärna på samma sida som Ankarsjö när det handlar om att slåss för öppnare gränser. Det hindrar inte att jag hatar det klassamhälle han försvarar och att jag avfärdar hans arbetsmarknadspolitik som leder till att människor med små resurser utnyttjas.

Fler som bloggar: Birger Schlaug, Röda Malmö

Dra undan mattan för järnrörshögern

Sverigedemokraterna har löpt gatlopp i medierna de senaste veckorna. Ändå – eller kanske just därför – ökar de i opinionen. Jag tror att Sverigedemokraterna kan oskadliggöras. Men då krävs en radikal opposition som vågar ta strid mot regeringen och att samtliga partier som tror på människors lika värde står upp för en human flyktingpolitik, bland annat genom att ge kommunerna förutsättningar för ett bra flyktingmottagande.

Indignationen över skränande och järnrörsvevande sverigedemokrater har vällt fram på såväl sociala som i asociala medier den senaste tiden. Med rätta, naturligtvis. Den människosyn som blottläggs i Kent Ekeroths film ”Tre nyanser av brunt” borde inte höra hemma i vårt samhälle. Men den som läst SD:s principprogram kan knappast bli förvånad över rasismen och sexismen. Den är inte fyllesnack, utan noggrant utmejslad politik. Därmed är det inte heller något att förvånas över att Sverigedemokraterna ökar i opinionen. Den som upprörs av sexism och rasism gör rimligen ett annat partival oavsett vad som står på Expressens löpsedlar.

Jag tror att Sverigedemokraterna kan förpassas ur riksdagen. Men det hänger inte i första hand på hur deras egna företrädare sköter sina kort. Viktigare är hur de övriga partierna agerar. Med en livaktig opposition som formulerar tydliga alternativ till alliansen kommer SD:s utrymme minska väsentligt. SD uppfattas idag av vissa väljare som det enda parti som står emot regeringen. Det är visserligen inte sant. Sverigedemokraterna hjälper regeringen att driva igenom en politik som ökar klyftorna och minskar tryggheten. Men när oppositionen hellre presenterar affärsplaner än fångar upp den vrede och oro som som uppstår med stigande arbetslöshet och försämrad välfärd kan en röst på Sverigedemokraterna framstå som ett sätt att protestera mot att ingen på allvar tar tag i samhällsproblemen.

En radikal politik drar undan mattan för främlingsfientliga krafter. En radikal politik som minskar klyftorna istället för att ställa grupper mot varandra. En radikal politik som ger oss trygghet när vi blir sjuka och arbetslösa istället för att sprida rädsla. En radikal politik som bekämpar arbetslösheten istället för de arbetslösa, gärna genom stärkt utbildning, grön omställning och arbetstidsförkortning.

Om Sverigedemokraterna inte ska få jordmån att växa i vill det också till att övriga partier står upp för en human flyktingpolitik. Det är sorgligt nog inte fallet idag. Samtidigt som bilderna från krigets Syrien sköljer över oss som flodvågor av blod och trasighet säger alltfler kommuner nej till att ta emot fler flyktingar. Om inte staten tar sitt ansvar och ökar ersättningen till kommunerna för mottagandet är risken stor att många flyktingar får en sämre start i Sverige. Men inte nog med det. Faran är också stor för att människor börjar se på flyktingmottagande som en börda istället för en möjlighet och som ett självklart sätt att visa solidaritet med utsatta människor. I längden vinner vi alla på att det kommer nya människor till vårt land. Men det går inte att blunda för att själva mottagandet kan innebära påfrestningar på redan hårt ansträngda kommunbudgetar. Staten måste därför säkerställa att öppenhet och solidaritet lönar sig varje dag. Då minskar samtidigt utrymmet för järnrörshögern.

Mer att läsa: Södertäljeperspektiv (vår nya tvillingblogg där Karin Reuterswärd skriver sedan hon flyttat till Södertälje), Flyktingbloggen, Maria Ferm (MP), Jan Guillious krönika i Aftonbladet

Folkets revolution

En av de starkaste symbolerna i den svenska självbilden är folkhemmet, på samma sätt som USA har nationen och Frankrike republiken. Jag tror att vi kan utveckla denna metafor genom att spåra den till franska revolutionen.

Sedan nittiotalet, efter djup kris och omvälvande budgetsanering, har folkhemmet blivit till ett slags myt om det förlorade paradiset. Såväl moderater som socialdemokrater anspelar numera på denna symbol, för att inte tala om Sverigedemokraterna. Folkhemmet är åter det goda samhället, efter att det under åttiotalet förknippats med tvångssteriliseringar och politikens vilja att lägga livet till rätta. Under nästan hela perioden från den allmänna och lika rösträttens införande har folkhemmet varit synonymt med det socialdemokratiska politiska projektet. Och socialdemokratin är ett barn av två revolutioner – den franska och den industriella. I den förstnämnda, och i den amerikanska revolutionen några år tidigare, etablerades den så kallade folksuveränitetsprincipen – med den svenska grundlagens formulering att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Det var ett radikalt brott mot den gamla ordningens doktrin om kungadömet av Guds nåde, enligt vilken all makt utgår från Gud.

Folksuveräniteten

Eugene Delacroix målning Friheten på barrikaderna skildrar egentligen julirevolutionen 1830 men har kommit att förknippas med franska revolutionen 1789.

Från franska revolutionen härstammar den höger- och vänsterskala med vilken vi i dag förstår det mesta av det politiska landskapet.1 Då skrevs också den första deklarationen om människans och medborgarens rättigheter, antagen den 26 augusti 1789. Den byggde på det tankegods som hör till upplysningstiden: tron på förnuftet, en individualistisk människosyn, naturrätten och tanken om ett socialt kontrakt som samhällets grundval. Den fransk-schweiziske filosofen Jean-Jacques Rousseau var omåttligt populär med sina tankar om allmänviljan (volonté générale), men en betydande inspirationskälla var även USA:s självständighetsförklaring från 1776. Denna skrevs huvudsakligen av Thomas Jefferson och var mycket influerad av den engelske filosofen John Locke. En central – men inte lika ihågkommen – källa till förståelse av franska revolutionens innebörd är annars Emmanuel Joseph Sieyès pamflett Vad är tredje ståndet?, ett slags manifest för ombildandet av generalständerna, den gamla ståndsriksdagen, till nationalförsamling i juni 1789.2

Sieyès menade att menade att de som bar upp samhället – tredje ståndet – inte hade en plats i samhällsstyret som motsvarade vare sig deras faktiska betydelse eller deras numerär. Trots att tredje ståndet – omfattande allmogen på landsbygden, såväl som lönearbetare, näringsidkare och hantverkare i städerna – utgjorde den absoluta majoriteten, omkring 98 procent, av Frankrikes befolkning och utförde allt det samhällsnyttiga arbetet, så låg den verkställande makten i prästerskapets och adelns händer. Tredje ståndet hade visserligen varit representerade i generalständerna ända sedan församlingen bildades på 1300-talet. Men som Sieyès påpekar hade dessa representanter inte valts fritt av folket, utan ofta ärvt sitt ämbete, och kunde alltså inte i demokratisk mening anses representera någon. Sieyès drev frågan om att göra fåtalets privilegier till medborgarnas gemensamma rättigheter.

Generalständerna var ett till kungen rådgivande organ, snarare än en lagstiftande församling. De hade inte sammankallats sedan 1614, när Ludvig XVI vände sig till dem i maj 1789 för att driva igenom nya skatter. Den gångna vintern hade Frankrike drabbats av svält. Dessutom rådde hög inflation och staten hade ett enormt budgetunderskott. Men kungen fick inte stöd för sina idéer till att lösa krisen, utan en grupp ledamöter av tredje ståndet – anförda av Sieyès, själv präst men vald att representera tredje ståndet – tryckte på för ett mer radikalt reformpaket. Till dem anslöt sig framför allt det lägre prästerskapet, och kungen fick till slut se sig besegrad. Hans svar blev att upplösa generalständerna. Men tredje ståndet försvarade rätten till representation, och de bildade istället den första nationalförsamlingen. Därmed var revolutionen ett faktum.

Arbetarrörelsen och folket

Motsättningen mellan de representerade (herrarna) och de orepresenterade (folket) blev huvudfokus för chartristerna, en rörelse som uppstod på 1830-talet i den industriella revolutionens kärnland Storbritannien. Arbetarklassen, en beteckning som började komma i bruk omkring år 1815, omfattade så skilda grupper som hantverkargesäller, fabriksarbetare och daglönare, men de förenades i att vara utestängda – även efter den av liberaler genomdrivna rösträttsreformen 1832 – från inflytande över samhällsstyret. I Sverige kom arbetarrörelsen att driva rösträttsfrågan, tillsammans med liberaler, tills den allmänna och lika rösträtten kunde bli verklighet år 1921.

Första bandet av Hjalmar Brantings Socialdemokratiens århundrade (1904) tar upp rötterna i Frankrike och England.

I sitt tvåbandsverk Socialdemokratiens århundrade från 1904 och 1906 skriver den blivande partiledaren Hjalmar Branting en del om franska revolutionen. Brantings perspektiv är präglat av marxismen. Han anför Karl Marx ord ”All historia är en historia om klass-strider [sic]” som nyckeln till en klarare förståelse av revolutionens växlande och lidelsefulla skådespel.3 I grund och botten betraktar han revolutionen 1789 som ofullbordad, eftersom det var en borgerskapets revolution med vilken jämlikhet uppnåddes som formalitet men inte som realitet. Det ligger på arbetarrörelsen att fullborda uppgiften. Brantings efterträdare Per Albin Hansson tog upp tråden i sitt så kallade folkhemstal, ett anförande den dåvarande oppositionsledaren höll under en remissdebatt i riksdagens andra kammare den 18 januari 1928.4 Jag återger här ett stycke.

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats, betrakta många det som en lycka, om de få bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet, måste klasskillnaden avlägsna, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratien genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.

Hansson talade också om ”nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta”. Det är en tråd som går tillbaka ända till diskussionen om tredje ståndet nästan ett och ett halvt sekel tidigare. Samtidigt var talet om folkhemmet ett väldigt smart exempel på vad som i dag kommit att kallas triangulering – man hoppas vinna över den politiska motståndarsidans anhängare genom att ta deras ord och fylla dem med sitt eget innehåll. Det suggestivt vaga begreppet folkhemmet kom från högern: Statsvetaren och riksdagsledamoten Rudolf Kjellén var representant för en för sin tid ny konservatism för vilken nationen var ett högre väsen – en ”starkare rörelsekraft i historien”, en ”mäktigare personlighet i världen”. Denna sekulära konservatism satte staten i Guds ställe. Kjelléns vision var ett Sverige som industriell stormakt, där arbetare och kapitalister samarbetade i den nationella samlingens tecken.5 För socialdemokratin är folket, snarare än Kjelléns metafysiska kraft, precis det som Sieyès i sitt manifest talar om: Det flertal som utför allt det samhällsnyttiga arbetet, men som inte har någon representation i samhällsstyret.

Social demokrati som institution

Ibland påpekas det att skillnaden mellan socialdemokratin och kommunismen är att de förra accepterade vad som brukar kallas för ”borgerlig demokrati”, det vill säga representativ sådan. Jag tror att det är lite mer komplext. Folkhemstalet ger uttryck för en alternativ syn. Den politiska demokratin kräver mer än formella rättigheter för att fungera tillfredsställande. Vi kan prata om välfärdsstaten, den sociala demokratin, som en institution vilken främjar medborgerligt engagemang.

Tankar i den här riktningen finner vi redan hos Aristoteles, som talade om ”arkitektoniska funktioner” vilka understödjer och strukturerar samhällslivet. För att kunna agera som medborgare inom politiken, för att diskutera och främja det allmänna bästa, behöver individerna ha sina grundläggande materiella behov tillgodosedda. Det krävs också en viss mängd fritid för att främja den kognitiva förmågan och kapaciteten att sluta sig samman med andra medborgare. Och det är ett ömsesidigt villkor: Alla medborgare måste ha tillräckligt med fritid för att den demokratiska processen ska fungera.

Hos samhällsvetare som Martha Nussbaum och Gösta Esping-Andersen finner vi stöd för tesen att en socialdemokratisk välfärdsregim skulle vara mest framgångsrik i att tjäna detta syfte. En sådan välfärdsregims funktion är att i viss mån befria medborgaren från kommodifiering, det vill säga reducerandet till en vara på arbetsmarknaden. Tyvärr tror jag inte att det främsta problemet är att Sveriges nuvarande borgerliga regering varit särskilt framgångsrik i att rasera den svenska välfärdsstaten, som det brukar heta. Mycket talar för att den socialdemokratiska arbetsmarknads- och välfärdspolitiska modellen svarade allt sämre mot utmaningarna redan under åttiotalet. Jag tror att om vi vill möta dagens utmaningar med växande utanförskap och minskad tillit till det politiska systemet, för att utveckla den sociala demokratin och det folkliga inflytandet, så måste vi lägga våra intellektuella resurser på att utveckla en ny socialdemokratisk välfärdsregim.

Den goda nyheten är att det redan finns ansatser till detta.

Inkommande söktermer

  • revolution
  • borgerskapets revolution
  • vad vill sägas i folkhemstalet
  • vad är tredje revolution av john man
  • usas självständighetsförklaring
  • tankar bakom amerikanska revolutionen
  • rousseaus tankar influerade usa
  • rousseaus och usas självständighet usa
  • rousseau usas tankar på självständighet
  • rousseau tankar usa självständighet

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Det har jag tjatat om redan förut.
  2. Emmanuel Joseph Sieyès, Vad är tredje ståndet? (Qu’est-ce que le tiers etat?, 1789), H:ström Text & Kultur, 2012. Ett utdrag finns publicerat i Fronesis nr 34, 2010, som ”Vad är det tredje ståndet?”, s 41-48.
  3. Vad jag kan förstå hänvisar Marx-citatet till den inledande meningen i första avsnittet av Kommunistiska manifestet(1848), författat av Marx och hans parhäst Friedrich Engels, som i senaste översättningen lyder ”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.”
  4. Per Albin Hansson, ”Folkhemstalet: Tal vid andra kammarens remissdebatt, onsdagen den 18 januari 1928″, Fronesis nr 34, 2010, s 57-61.
  5. Henrik Berggren & Lars TrägårdhÄr svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, Norstedts 2006, s 168ff.

Fler öppna dörrar ger trygghet och delaktighet

Miljöpartiet har under hösten börjat en resa som kommer att utmynna i ett integrationspaket med en handfull åtgärder för en tryggare samhällsmiljö och skola i Sundsvall.

Vi har träffat lärare och elever på SFI, kommunens tolkservice, Arbetsförmedlingen och andra aktörer och i lördags mötte vi Sundsvalls medborgare. Mellan kl. 12.00 och 14.00 arrangerade Miljöpartiet ett lunchsamtal med syfte att träffa och lyssna på folk. Temat för dagen var ”Fler öppna dörrar ger trygghet och delaktighet”. De två huvudfrågorna som diskuterades var: Hur bygger man en tryggare mer delaktig skola utan mobbning? Hur bygger man ett tryggare med delaktigt samhälle utan utanförskap?

Vi är ett demokratiskt och öppet parti därför vi tycker att folket måste få vara med i vår utformning av vår politiska plattform. För att kunna öppna dörrar behöver vi nycklar och varje nyckel är en möjlighet, varje nyckel är ett steg fram till en tryggare närvaro. En nyckel öppnar dörren till jobb, en annan till hemmet, en tredje till vännerna, en fjärde till att bli accepterat för den du är, en femte till att uppfylla din dröm utan att någon förhindrar dig på grund av bakgrund eller för att du är lite annorlunda.

I förslaget till vårt nya partiprogram som nu är under diskussion står det så här: ”Människan är fantastisk. Hen är medkännande, skapande och kreativ. Hen kan drömma och har viljan att försöka omsätta sina drömmar i verklighet. Den mänskliga mångfalden och människans rikedom i synsätt och idéer är själva motorn i den mänskliga utvecklingen”

Vi är öppna för förslag

Miljöpartiet vill involvera människor, öppna alla dörrar. Ingen ska känna sig utestängd.

Sverige ska bli det samhälle vi drömt om. Ett samhälle där nya svenskar får en bra start. Ett samhälle där vi tillgodoser människors individuella behov och tar till vara deras unika potential. Ett samhälle där varje enskilt barn eller ungdom ska få möjligheter att utvecklas och skaffa sig kunskap, förståelse och färdigheter utifrån sina egna förutsättningar och erfarenheter.

Miljöpartiet, som det öppna och demokratiska parti vi är, vill involvera människor i utvecklandet av vårt gröna politiska alternativ i Sundsvall. På lördag har du möjlighet att träffa oss, då vi bjuder in allmänheten till lunchsamtal i Kulturmagasinet.

Hur gör vi integrationsprocessen mer effektiv för de nya svenskarna? Hur gör vi våra skolor mer trygga? Kom och påverka! Du är viktig för oss. Miljöpartiet vill öppna fler dörrar.

Läs mer om detta här >

Solidaritet i Skarpnäck

Att det är ett kallt och hårt samhälle vi lever i är lätt att konstatera. Desto viktigare att även visa på motsatsen som finns den också. För mitt i all kris och död och profitjakt och utförsäkringar och välfärd under attack bryter solidariteten igenom. Människor hjälps åt. Människor förändrar, där de är, med fötterna i det lilla och blicken i det stora. Det som sker i Skarpnäck med flera Stockholmsförorter just nu är inspirerande exempel.

I förra veckan drabbades ett flerfamiljshus i Skarpnäck av en våldsam brand. 200 människor stod plötsligt utan hem, många hade förlorat i princip allt de ägde. Flera saknade hemförsäkring och ställdes mer eller mindre på bar backe. En tragisk händelse, men det är inte tragiken jag vill berätta om utan om det som hände sen. Innan räddningstjänsten hunnit få branden under kontroll hade den ideela mötesplatsen Sputnik arrgangerat en klädinsamling för de drabbade. Och bara några timmar senare fick man säga nej tack till fler kläder, då lokalen svämmade över av de klädpåsar människor lämnat in. Sedan dess har människor ställt upp med allt man överhuvud taget kan föreställa sig. Drabbade har kunnat komma till mötesplatsen för att få stöd och tröst, för att äta och samtala och för att få hjälp med efterlysningar av saker man behöver – från barnvagnar till medicinsk utrustning.

Men Skarpnäck har inte bara ett civilt samhälle som lindrar i nöden. Här finns – liksom i en rad andra förorter – nätverk som arbetar för samhällsförändring. Nätverk som verkar i det lilla, lokala sammanhanget och tänker på de stora, nationella och globala sammanhangen. Det handlar om allt ifrån öppna matlag och ”folkodlare” som gemensamt odlar grönsaker till aktionsgrupper för en stärkt förskola och rätt till bostad. Den gemensamma nämnaren finns i att människor går samman för att bygga gemenskap och forma alternativ till egoism och profittänkande.

Vi lever i en tid när vi förväntas vara antingen konsumenter eller entrepenörer eller båda delar samtidigt oavsett om det gäller våra relationer eller våra barns skolgång. Då uppstår politik i samma stund som man gör saker tillsammans, utan en tanke på materiell vinning. När ett nätverk i Hagsätra under tre månader förra hösten arrangerade gratis-loppis utanför tunnelbanan där människor kunde få saker de behövde och lämna saker de inte behövde, väckte först förvirring hos många. Gratis? Efter behov? Kan det fungera? Varför gör man så? Och så ledde denna enkla, konkreta handling till samtal och funderingar kring vår konsumtion, våra behov och vårt ekonomiska system.

Bra saker händer. Det är sällan vi får läsa om dem i tidningen. Vi får se till att berätta för varandra om dem istället. Vi behöver alla påminnelser vi kan få om vilka vi egentligen är: människor som behöver andra och som behövs av andra.

En samlad stadspolitik

Delegationen för hållbara städers ordförande Peter Örn har sammanfattat femton hinder för en stads utveckling (Dagens Samhälle) Flera av dem har Miljöpartiet i Sundsvall redan diskuterat i olika forum.

Dessa hinder presenterar han:

  • Saknaden av en sammanhållen strategi och ett helhetsperspektiv samt att BNP (Brutto Nationell Produkt) är inte tillräcklig för att få grepp om en uthållig utveckling.
  • Undervärdering av mjuka värden. Det är viktigt att ge människor livskvalitet och städers attraktionskraft större tyngd i planeringen.
  • Ohållbara livsstilar bidrar till höga koldioxidutsläpp.
  • Segregation och ökande klyftor hotar den sociala hållbarheten.
  • Bristfällig dialog med medborgarna om stadens utveckling.
  • Stuprörstänkande.
  • Bristande samordning mellan olika nivåer.
  • Ensidigt och kortsiktigt fokus på projekt.
  • Brist på politiskt ledarskap.
  • Glapp mellan visioner och handlig.
  • Inlåsning i ohållbara strukturer.
  • Otillräckliga statliga investeringar i samhällsviktig infrastruktur.
  • Brist på kunskapsutveckling och pilotprojekt.
  • Brist på nya affärsmodeller och drivkrafter för aktörer på marknader att ta fram och leverera mera hållbara tjänster.
  • Upphandlingsreglerna konserverar alltså hållbarhetskrav tonas ner och lägsta pris vinner.

Ett antal punkter att jobba med för att göra Sundsvall modernare och grönare tycker jag.

Ungdomar om ett hållbart Sundsvall

Under oktober pågick utställningen HardRain på Stora torget. Idén med HardRain är att uppmärksamma ett antal globala frågor som drabbar vår värld: Fattigdom, vatten, resurser, klimat, m fl.

I samband med detta hölls ett diskussionscafé mellan ungdomar och politiker på temat: Hållbar utveckling i Sundsvall. Ungdomarna lyfte tre stora frågor. Ma belyste vikten av ekologisk och närproducerad mat, hur viktigt det är med kollektivtrafik och att fler friska aktiviteter ordnas.

Detta är sedan länge bekanta frågor för oss politiker. Det pågår just nu diskussioner om den nya Översiktsplanen för 2021. I den drar man upp riktlinjerna för hur vi vill att Sundsvall ska utvecklas inom ett antal områden där kollektivtrafik och friska aktiviteter ingår. Man berör också ekologisk och närproducerad mat.

En annan aspekten som ungdomarna lyfte fram var demokratin. I diskussionerna ansåg vi alla att samarbete, påverkan och attityder är viktiga aspekter inom en demokratisk process. Samarbete åt alla håll. Samarbete mellan politiker, mellan vanligt folk och politiker och mellan olika sociala grupper. Man måste riva de osynliga murar som finns till exempel det utbredda politikerföraktet.

Möjlighet till påverkan är också viktig det hjälper inte att bara klaga utan det behövs nya fräscha förslag. Man kan samlas ett gäng runt en sakfråga och träffa politiker för att föra dialog. Det är viktigt att det sker en förändring i individernas attityder. Ibland är vi konservativa, vi gillar inte förändringar och vi bryr oss inte om sådant som inte berör våra egna intressen, solidariteten saknas.

Jag är otroligt tacksam för den tid jag fick spendera med ungdomarna och de tankar de förmedlade till oss politiker. Och tack till Pia Fjällmo och Elisabeth Oxelhöjd, tjejerna som stod bakom arrangemanget.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt

Grön växtkraft kommer underifrån

Jag sitter på tåget på väg hem från Miljöpartiets kommundagar och samlar intrycken. Det som mest tog tag i mig under helgen var ett brinnande tal om hur ett grönt parti kan bli en kanal för människor som ingen annan lyssnar på. Om hur ett grönt parti kan bli en kraft för radikal förändring när alla andra nöjer sig med att tävla om maktpositioner. Alexandra Philips från det gröna partiet i Storbritannien var den som talade. Jag hoppas att det var fler miljöpartister än jag som lyssnade andäktigt. Särskilt den partitopp som just nu ställer dörren på vid gavel för resursstarka lobbygrupper.

De brittiska gröna har på senare tid vunnit stora framgångar lokalt. Bland annat är man nu det tredje största partiet i London. Man har gjort det genom att vara rösten underifrån. Man har gjort det genom att vara ett tydligt alternativ till de stora jättarna, Tory och Labour. Man har gjort det genom friskt, uppkäftigt motstånd mot en marknadsliberalism som spårat ur med förskräckliga följder för människor och miljö. Man har gjort det med konstruktiva förslag som skiljer ut sig från mängden.

Liksom i Storbritannien har vi i Sverige en socialdemokrati som lämnat ett stort tomrum efter sig. Socialdemokraterna är inte längre en röst för människor med små marginaler. Man företräder inte dem som ställs åt sidan på en allt hårdnade arbetsmarknad. Man har slutat försvara en gemensam välfärd för alla. Här finns en historisk uppgift för ett grönt parti som förstår att solidaritet med människor, natur och kommande generationer hänger samman.

Därför vill jag uppmana gröna partitoppar att lägga örat mot marken. Läs rätt: marken, inte marknaden. Vill vi vara en rörelse för de många gäller det att lyssna på röster som inte bärs fram av megafoner. På dem som inte har stora lobbyorganisationer i ryggen. Jag blev under helgen äcklad av av att se vilket utrymme som erbjöds i panelsamtal och seminarier åt företag och lobbyorganisationer som Vattenfall, Friskolornas riksförbund, Vårdföretagarna och andra som betalt dyra pengar för att få medverka.

Äcklet är trots allt inte den känsla jag tänker bära med mig hem. Jag bär med mig hoppet om en grön rörelse för förändring. En grön rörelse som bygger underifrån och formulerar en politik där de många människorna formulerar en politik för de många människornas behov. Här och nu och i det långa loppet.

Politisk samverkan med respekt och engagemang



När jag skriver detta så avslutas just Kommun- och Landstingsdagarna i Linköping med ett plenumseminarium där flera exempel på lokal politisk "regeringssamverkan" med Miljöpartiet beskrivs.

Från Jämtlands läns landsting, Vänsterpartiet, från Hudiksvalls kommun, Moderaterna, från Södermanlands Läns Landsting, Folkpartiet, och från Norrköpings kommun, Socialdemokraterna.

I princip samtliga representanter från de andra partierna erkänner att MP är ett unikt demokratiskt parti där beslut och ståndpunkter måste förankras brett internt, utan toppstyrning.

En korrekt observation!


Surt om EU

Vad är det egentliga skälet till att Sverige är med i EU? Att det inte går att gå ur EU, kanske, för det finns inga regler för utträde. I år kostar det Sverige omkring 32 miljarder att vara med och om några år är det uppe i 40 miljarder. Vi får tillbaka omkring 13 miljarder i år men givetvis bara på det sätt som EU bestämmer. Vad är det för nyttigheter i EU, som vi tycker att vi vill betala dessa mångmiljardbelopp för? Inte vet jag. I varje fall är det inte för mer eller bättre demokrati. Att EUs jordbrukspolitik och jordbruksbudget behöver göras om och reduceras väsentligt, tycks de flesta vara ense om men det blir ju liksom inte av. Den fria konkurrensen, en annan av EUs heliga kor, innebär ständiga hinder för rimliga miljöhänsyn. Europakten slipper vi i stort sett men den sprider finansiell oro och ekonomiskt elände långt utanför medlemsstaterna. Den verkar dessutom vara på fallrepet i största allmänhet. EU är ett fredsprojekt säger många och det är bra. Men den aspekten skulle kunna tas till vara mycket enklare än genom en mastodontunion som EU. Det känns i alla fall tryggt att veta (ironi avsedd här) att vi fått en sorts modernt frälse, eu-politiker med höga löner och skattefria ersättningar, och att tusentals politiker, tjänstemän och assistenter av olika slag fortsätter att flytta fram och tillbaka månadsvis mellan Strasbourg och Bryssel, oavsett vad som händer i världen.

Demokrati ingen moderat paradgren

Demokrati är inte Moderaternas bästa gren. Det är lätt att konstera efter en vecka av överkörd folkomröstning i Tyresö och hemligstämplad kaffekassa på Säpo för att undkomma granskning. Det är hög tid att syna demokratisynen hos det största regeringspartiet.

Det som utspelat sig på Tyresö är lika mycket fars som tragedi. När oppositionen drivit igenom en folkomröstning om de höjda omsorgstaxor som slagit hårt mot många medborgare drog den moderatledda alliansen igång en mycket smutsig kampanj. Så smutsig att man undrar om de inte insåg att det skulle slå tillbaka. Genom kommunens ”opartiska” information spred man helt felaktiga uppgifter. Oppostionens kampanjsida Gilla trygghet plagierades. Frågan på valsedeln formulerades så obegripligt att det var nära nog omöjligt att på egen hand begripa vad man skulle rösta på för att uttrycka sin uppfattning.

Det moderata fixandet och trixandet hjälpte inte. Möjligen skrämdes många väljare bort från valurnorna. De som röstade sa bestämt nej till de höjda taxorna. 83 procent röstade nej, 14 procent ja. Ändå körs alltså väljarna över och de nya taxorna blir kvar, med kosmetiska förändringar. Att den sparkade politiska sekreterarens blogg sedan stängs ner efter att hon fört fram stenhård kritik mot sina partikamraters syn på demokrati väcker knappt förvåning. Finns det ett Tahirtorg i Tyresö? undrar man.

När det idag framkommer att justitieminister Beatrice Ask (M) hemligstämplat Säpos alla inkomster och utgifter kommer ytterligare en påminnelse om att demokratiska principer inte sitter i den moderata ryggmärgen. Efter att DN skrivit om hur myndigheten lagt 5 miljoner på en James Bond-fest är det stopp för den som vill få insyn i verksamheten, oavsett om det gäller spanares lönekostnader eller kaffekassan.

Valrörelsen närmar sig. Det finns goda skäl att tro att den kan bli den smutsigaste någonsin. Ett grönt parti kan aldrig tumma på demokratiska principer för att plocka poänger för stunden. Inte heller kan vi låta motståndare som använder ojusta metoder komma undan med det. Med en lika vaken opposition som den i Tyresö kan folkviljan segra i slutändan.

Läs gärna tidigare inlägg om hur Moderaterna vägrar redovisa vilka de får pengar av och uppgifter om hur man levererar politiska förslag åt dem som betalar.

Det är en dålig ursäkt!

Miljöpartiets två dagars konferens i Eslöv den 22-23 september 2012 var ett mycket lyckat arrangemang för den gröna rörelsen, med flera seminarier som det blev svårt att välja emellan. Här möttes den skånska regionens olika kommun- och regionpolitiker, men även rikspolitikerna och deras erfarenheter fick plats. Snacka om att man blev peppad inför valrörelsen. Allt [...]