Sluttande planet för Almedalen igång?

Har just fått besked från arrangören av den debatt kring det rörliga kulturarvet som jag redan bokats in för i Almedalen i sommar att debatten kanske måste ställas in. Detta då man hänvisats till ett område långt borta och Almedalsarrangörerna chockhöjt markhyran trots att ideella organisationer inte ska behöva betala sådana avgifter. Om ideella föreningar inte längre har råd att vara kvar och Almedalen enbart blir en plats för resursstarka organisationer minskar förstås värdet att vara på plats – de debatter och arrangemang som mindre resursstarka organisationer anordnar är det som fyller dagarna med intressanta möten och ny kunskap. Utan dessa är nog det sluttande planet för Almedalen igång. Möjligtvis hinner man inse att den lilla ökade intäkt man tror sig kunna få genom höjda markhyror snabbt blir till minskade intäkter när långt färre finner hela evenemanget angeläget att åka till…

Vi bryr oss om och tar ansvar för varandra

Empati och ansvar är den moraliska grunden för det demokratiska synsättet. De grundläggande värderingarna är enkla men genomsyrar alla demokratiska idéer och koncept​. Andra värderingar som frihet, jämlikhet och rättvisa utgår ifrån empati och ansvar. Det demokratiska synsättet följer en logik. Vi bryr oss om varandra. Vi upplever världen genom varandra. Vi känner varandras känslor och tänker …

Länsstyrelsen funktionell

Uppsalabänken hade idag för första gången en samlad träff med länets nya landshövding. Bland annat diskuterade vi hur vi gemensamt kan få upp frågan om fyrspår söder om Uppsala i prioriteringsordningen och hur vi får samsyn kring Aroslänkens dragning, dvs järnväg mellan Enköping och Uppsala. Men allra viktigast var nog att det stod bortom allt tvivel att länsstyrelsen åter är funktionell, och inte fladdrar iväg utifrån en dagordning som sätts av en landshövdings privata intressen, utifrån vad som faktiskt är till mest nytta för regionen.

"Begagnade försäljare"


Förr i världen följde inget vidare anseende med att vara "begagnad bilförsäljare". Det berodde väl delvis på att folk visste mindre, att många bilar var väldigt dåliga men också på att många av de "begagnade bilförsäljarna" var skojare. Lögner och halvsanningar låg till grund för många köp av gamla bilar. "I befintligt skick" betydde verkligen "i befintligt skick", ett begrepp som senare fått en mer nyanserad rättslig betydelse, både när det gäller bilar, fastigheter och annat. Förr var det inte lika noga med fakta, moral, rättvisa och konsumentskydd. Rena Vilda Västern, kan man säga. Så småningom har det rensats upp i träsket med praxis och lagstiftning.



Jag vet inte riktigt, varför jag nämner detta. Jag tror det kan ha att göra med ständiga nyheter om personer inom ett annat område, politiken, vilka beter sig ungefär som de "begagnade bilhandlarna" gjorde förr. Personer som bara agerar i egna intressen, som saknar moralisk kompass och är hänsynslösa både mot sina "kunder", väljarna alltså, och andra. När det gäller att komma till makten eller behålla makt, finns det hos vissa politiker inga anständiga gränser för vilka budskap som framförs och hur de framförs. Jag får för mig att det finns fler sådana politiker i dessa dagar än förr men det går nog i vågor över tid. Det fanns ju några smaskiga exempel i mitten av förra århundradet och så blev det lite bättre. Men just nu torgförs på nytt inom politiken allehanda odemokratiska, militanta, miljövidriga, rasistiska och egennyttiga idéer. Jag tänker förstås på nutidens högerpopulister, som t.ex. Orban i Ungern, Wilders i Holland, Le Pen i Frankrike, Putin i Ryssland, Grillo i Italien, Trump i USA och även lille Åkesson i Sverige. De verkar finnas överallt. De är många nu. För vanligt folk finns inget motsvarande konsumentskydd vid "politikförsäljning", som svenska "begagnade bilköpare" kan räkna med. Nu gäller det mer än vanligt att syna torgförda idéer, att inte köpa paketerade, oftast begagnade politiska budskap, som kan ha fint omslagspapper eller glansig ytlack men som har ett ruttet innehåll.


Måndagsdystopi


Nu på 2010-talet finns starka opinionsströmmar i många länder, som hett önskar sig större ekonomiska klyftor, mindre fri rörlighet, mindre miljö- och klimatåtgärder och mindre jämlikhet mellan kön och raser. Jag kommer att tänka på vinterturister ute i snön i badkläder och bungyjumphoppare utan gummiband. Hemska tankar flyger också iväg till 30-talet.

Befolkningar i demokratiska länder har rätt att välja sina företrädare och i dessa tider tycks ökande skaror föredra nationalistiska, opportunistiska, populistiska ledare med förenklade budskap. Att det alltid finns politiker och ledare, som inför all denna destruktivitet vill axla rollen som skarprättare och dödgrävare är ett mänskligt fenomen, som vi inte ska vara stolta över.

Nättroll och datarobotar


Demokratin är inte vad den varit. Datorerna håller på att förändra förutsättningarna. Läste nyss en artikel i tidningen om datarobotar som av ett par forskare anses skapa en femtedel av alla twittermeddelanden i den amerikanska valrörelsen. Betydelsen av datorer och sociala media har blivit mer och mer uppenbar även för politiker. I USA insåg den nu sittande presidenten det redan för åtta år sedan. Genom datorerna och sociala media sprids information blixtsnabbt till enorma mottagarskaror på nolltid.

Datarobotarna har blivit så sofistikerade att de kan twittra, vidaresända meddelanden, dela material, trycka på ”like”-knappar och blåsa upp antalet följare på de konton som är positiva till den kandidat dataroboten är programmerad att stödja, säger de två forskarna. De flesta har säkert råkat ut för uppmaningen på nätet från någon adress, där man är mån om säkerhet: För att fastställa att Du är en människa, var vänlig skriv in i rutan, ordet som anges här. Och så ser man ett ord som är återgivet på något förvrängt och ovanligt sätt. Ibland är de svårlästa och då misslyckas man i inloggningen och får inse att man kanske inte är riktigt så mänsklig som man borde vara.

Vi är många som svurit över onödiga eller olämpliga meddelanden via mejl eller sociala media. Försäljningskampanjer för det mesta och ibland värre. Ofta är priset för att ta emot all junk mail och skräpinformation att man vill använda någon funktion eller något verktyg på nätet, särskilt om man inte vill betala för användningen. Att skaffa sig tillgång till ett sådant verktyg brukar vara enkelt. Att sluta använda det är alltid betydligt svårare.

Här och där i världen vill makthavarna påverka budskapen till medborgarna mer påtagligt eller skaffa sig bättre kontroll över nätet med olika förbud, bestraffningar, tekniska begränsningar, anställda politrucker som agerar nättroll eller med just datarobotar.



Antagligen kommer det praktiska utövandet av rösträtt i länder, där man erkänner en sådan, att påverkas avsevärt. Bl.a. behöver anpassning ske av teknik för genomförande av röstning och upprätthållande av säkerhet, anonymitet m.m. och kontroll eller inte kontroll över informationsflöden inför och vid val. Kanske är det dags att tillsätta någon sorts kommission för att utreda och fundera över detta. Kanske finns det redan en sådan.

Eller så får man göra som andra, som har svårt att hänga med i utvecklingen, grabba tag i dödskallen och härma Hamlet: Ur led är tiden. Fast dödskallen är visst i en senare akt.

Cirkelns väg – en alternativ mötesform


Det finns en alternativ mötesform, en fullständigt icke-hierarkisk. Det är den urgamla cirkeln, där vi sitter sida vid sida i ring, där det inte finns något bakom och framför, där alla få ta lika mycket plats, där vi i tur och ordning får tala om det våra hjärtan är fulla av, där alla blir respektfullt lyssnade på, där vi alla behövs, där allas gåvor till cirkeln är lika värdefulla, där det inte finns någon som vet bättre än du och där alla ingår i ett meningsfullt sammanhang.

Det är genom cirkeln som vi blivit människor. Vi har samlats i hyddan och runt lägerelden. I cirkeln har vi tagit hand om varandras behov. I cirkeln är det lätt att komma till det som är djupt och viktigt för oss. Vi står nakna inför varandra på ett nytt sätt.

Det är viktigt att ha ett mål för cirkeln, en intention, och att man slutar när målet är uppfyllt. Man kan lägga något i mitten som symboliserar vad man vill, en dikt eller en symbol. Var och en kan bidra med något.

Mångfald är eftersträvnadsvärt i cirkeln. Jag vet inte allt. Tillsammans vet vi mer.

Manitonquat (Medicine Story), som kommer från Wanmpanoag-stammen, har tillämpat cirkeln som mötesform under många år. På hans hemsida Circle Way kan man läsa mer. Hans mission är att främja en mer humant samhälle som bygger på samarbete, jämlikhet, närhet och omsorg.



EU-utmaningar


En statsvetare, som heter Mats Braun, argumenterar i ett debatt inlägg igår i SvD mångordigt för att östeuropeiska länder med nationalistiska regimer, Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern, ska slippa ta emot kvotflyktingar men ändå få oförminskat ekonomiskt stöd av EU. Braun tycks inte gilla majoritetsbeslut i EU, inte ens beslut med kvalificerad majoritet och i varje fall inte, när det gäller flyktingmottagande. Ståndpunkten innebär att varje enskilt land ska kunna säga nej till ett gemensamt åtagande, som 27 andra länder vill göra eller för all del i detta fall 24 andra länder. Ståndpunkten innebär att de kostnader som flertalet länder anser rimliga och nödvändiga för t.ex. humanitära insatser fördelas på vissa länder men inte andra. De ekonomiska fördelarna av EU, som ju också finansieras av övriga länder, skulle ändå vara intakta, menar Braun. Inga skäl, som Braun anför, övertygar om det vettiga i slutsatsen. Tårdrypande resonemang om det traumatiska i att bli överkörd ändrar inte det. Det är demokratins vardag. Majoriteten bestämmer. Hur svårt är det att acceptera på en skala...? Ett rimligt minoritetsskydd, vanligen i form av krav på kvalificerad majoritet, kompletterar och sådant finns i EU.

Effektiviteten i viktigt beslutsfattande är nödvändig. Det går inte alltid att invänta övertalning, mognad och konsensus. Det tar för lång tid och är allt som oftast omöjligt att uppnå över huvud taget. Exakta gränser för individuell frihet respektive beslutsfähighet finns inte. En balansgång, visst, men det är direkt stötande att polska, ungerska och tjeckiska opportunister ska kunna strunta i humanitära insatser, som bestäms av en överväldigande majoritet i EU och ändå fortsätta att dra samma ekonomiska nytta av EU. En organisation, där sådant är möjligt och tillåts, har allvarliga överlevnadsproblem, betydligt allvarligare problem av det skälet än av möjlighet till majoritetsbeslut.

Det knakar i EU-bygget. Opposition från vissa länder, som vill inskränka mänskliga rättigheter. EU-skepsis som kan leda till Brexit och senare kanske fler exits. En dinosauriepolitik inom jordbruksområdet. För mycket detaljstyrning. Det finns stora utmaningar framöver och många bekymmer för EU att hantera. Man kan undra, vem som har störst intresse av att motarbeta EU. Högerextrema partier, som finns i många länder och t.o.m. styr i vissa, har det i varje fall med sin opportunism och sin tydliga nationalism.

Det fria ordet


Ett viktigt debattinlägg av en rad framstående mediaföreträdare om tryckfrihet och internet fanns i gårdagens SvD. Budskapet var klart: Ett fritt och öppet internet med lika rätt för alla användare. Det är lätt att hålla med och det är ett grymt viktigt budskap i våra tider. Det undgår ingen att makthavare runt om i världen försöker begränsa, censurera och kontrollera internet på alla upptänkliga vis. Huvudsaken för dem är makten inte det fria ordet för människor. Det har förekommit sedan tidernas begynnelse men det är ständigt aktuellt och värt att upprepa även i moderna sammanhang (oops, höll på att skriva kontexter här men hejdade mig i tid) och miljöer.

Själva måltavlan för debattartikeln igår var ett samarbete mellan Telia och Facebook, som är tänkt att ge facebookanvändare en gräddfil till internet hos Telia. Moralen kan förstås diskuteras men Telia är ett aktiebolag och ett aktiebolag är till för en sak, nämligen att generera vinst till sina ägare, det må vara stater eller privata. Alltså behövs politisk handlingskraft här och ny lagstiftning till skydd för det fria internet, helst på EU-nivå men annars åtminstone här hemma. Hoppas debattartikeln och Telias fotfel bidrar till att väcka politikerna.

Det finns avigsidor med internet, visst, det finns näthat, nätbedrägerier, läskig porr, propaganda, lögner, nättroll och mycket annat. Men ett fritt och oberoende internet är ändå bland det viktigaste för demokratin, som någonsin hänt. Det är något som är värt att värna om. Att det inte spelar någon större roll om hundra år, om människan då inte lärt sig att ta hand om planeten på ett hållbart sätt är en helt annan diskussion.

Första Maj i Ukraina utan kommunism

Idag är det arbetarrörelsens dag. 1:a maj är internationellt en vedertagen helgdag och på tusentals ställen i världen arrangeras marscher och manifestationer, för det mesta med fladdrande röda fanor. Dock inte i Ukraina, undantaget de självutnämnda republikerna i Donetsk och Luhansk. I den mån det alls organiseras några manifestationer lär de inte innehålla röda fanor eller andra symboler för kommunism. Det är nämligen förbjudet att offentligt exponera sådana i Ukraina, sedan ett år tillbaka. Ett led i en politisk förföljelse som pågått sedan Euromajdan medan västvärldens medier förstrött tittat på. Några enstaka artiklar har skrivits men i stort sett vet vi inte här i Sverige mycket om detta. Så därför tänkte jag ägna dagens inlägg åt en genomgång för den intresserade av hur det gått till.

Det gamla kommunistpartiet bannlystes redan 1991 när Ukraina förklarade sig självständigt, men formerade snabbt om till KPU (Komunistychna Partiya Ukrayiny) 1993 och har sedan dess haft samma partiledare, Petro Symonenko. De legaliserades av parlamentet men splittrades år 2000 och två nya partier bildades; Det Reformerade Ukrainska Kommunistpartiet och Ukrainska Kommunistpartiet för Arbetare och Bönder. Dessa två deltog dock inte i parlamentsvalen 2012 eller 2014.

Den 6:e maj 2014 bestämde emellertid ukrainska parlamentet att bannlysa KPU:s parlamentariker från sessionssalen. Den 1:a juli samma år lämnade sex av dessa parlamentariker partiet och KPU:s motståndare hittade då på en ny regel som innebar att parlamentet kunde upplösa partigrupper som blivit mindre än en viss andel av dess ursprungliga storlek. President Porosjenko undertecknade ett dekret som gav stöd till detta och den 24:e juli 2014 upplöste parlamentet KPU:s partigrupp och dess parlamentariker förlorade sina säten där. KPU fick 13 % av rösterna i 2010 års val och motsvarande andel av väljarkåren fick därmed se sina representanter utkastade ur den demokratiska gemenskapen.

Nästa steg blev att försöka förbjuda partiet. De anklagades av riksåklagaren såväl som av SBU (Säkerhetspolisen) för att ha stött den ryska annekteringen av Krim och separatisterna i Donbass, som de dessutom anklagades för att ha finansierat. Vilket likställdes med att finansiera terrorism. En domstolsprocess inleddes i augusti 2014. I tillägg till detta inleddes en annan domstolsprocess ämnad att förbjuda KPU helt. Den ansvarige domaren, vid namn Kuzmenko, menade dock att hela processen var politiskt motiverad och avsade sig målet. Hans exempel följdes strax av de andra domarna i den lokala administrativa domstolen i Kiev (ungefär Länsrätten i Kiev). Målet överfördes då till en annan domstol utan jurisdiktion i den här typen av mål. Dessutom inleddes en process istället emot domaren Kuzmenko och andra domare som hoppade av tillsammans med denne.

Den 15:e maj 2015 undertecknade president Porosjenko lagarna om ”De-communization” (helt omöjligt att översätta tror jag), som innebar en bannlysning av användandet av symboler för eller propaganda för kommunism och nazism. Mycket föreföll dock oklart vad lagen innebar i praktiken men efter att lagarna togs etablerades en kommission med uppgift att undersöka om de tre kommunistpartiernas (se ovan) aktiviteter skulle kunna bryta mot den nya lagen.

Baserat på kommitténs utsagor utfärdade justitieminister Pavlo Petrenko den 24 juli 2015 ordern att ogilla dessa tre partiers status och rättigheter. Detta var ämnat att bannlysa deras deltagande i lokalvalen som hölls i oktober/novermber 2015. Petrenko tillkännagav i ett offentligt utlåtande (som jag citerar på engelska för att inte förvanska översättningen) att:

“the communist parties of Ukraine, in particular, in terms of their activities, their names, their symbols, their statutes and their programs, do not meet the requirements of Part 2 of Article 3 of the Law on the condemnation of the Communist and National Socialist (Nazi) totalitarian regimes in Ukraine and the prohibition of propaganda of their symbols. Starting from today, this political force and two other Communist parties cannot be the subject of the electoral process and cannot take part in the political life of the country”.

Han tillkännagav i samma utlåtande att justitiedepartementet skulle driva ett nytt mål för att totalförbjuda de tre partierna och detta mål gavs till... ja, gissa vem? Jo samma domare, Kuzmanov, som hoppade av förra gången ett totalförbud skulle drivas och som själv var föremål för rättsprocess med anledning av sitt avhopp. Med stor sannolikhet en utpressningssituation (döm rätt här och vi friar dig från anklagelserna för ditt avhopp förra gången) men likväl en märklig soppa, som så ofta i det ukrainska rättssystemet.

Den 3:e september 2015 bestämde så den lokala administrativa domstolen i Kiev att förbjuda alla aktiviteter för de två mindrekommunistpartierna. KPU däremot hade lämnat in ett överklagande som behandlades i oktober 2015 där det avslogs under former som strider mot många vedertagna rättsprinciper. Den 16:e december bannlyste så domstolen även KPU:s aktiviteter. ”Ett flagrant brott mot yttrandefriheten”, enligt Amnesty International. I övrigt passerade detta tämligen obemärkt i internationella medier, med vissa undantag som exempelvis the Guardian.  KPU svarade med att överklaga till Europadomstolen (ECHR).  

Lokala församlingar och domstolar har också sedan Euromajdan försökt förhindra förstamajfirande med olika metoder och baserat på olika motiveringar, som säkerheten eller ordningen eller med motiveringen att 1:a Maj skulle vara ”Dagen för Pro-rysk propaganda”. I övriga världen alltså arbetarnas dag. Till detta kan läggas kidnappningar, mord och misshandel av partifunktionärer från dessa partier som rapporterats från hela Ukraina efter Euromajdan och som fick en ”peak”i början av 2015. Högerextrema grupper har i stort sett fria händer att göra upp med kommunister och i vissa fall bereder polis istället väg för dem, som i Odessa den 2 maj 2014. Idag skulle SvT ha visat en film om just detta, vilket jag skrev om igår, men det blir nu kanske inte av eftersom bland andra den ukrainska ambassaden har protesterat mot innehållet. Med tanke på vad jag här redogjort för kanske det inte är så märkligt. Det finns mycket att dölja. Den stora frågan är varför Sverige ska hjälpa till att göra detta? Att fundera på under 1:a Maj.






Ett viktigt betänkande …

bah-kuhnke150x200I dag, 18 januari 2016, lämnade utredaren, Olle Wästberg, över betänkandet, ”Låt fler forma framtiden!”, till kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Dagens situationen i världen visar tydligt att demokrati inte är något som kommer av sig själv och som finns för alltid. Demokratin måste vårdas. Även om demokratin i Sverige är stark så får vi inte ta den för allom givet.

Samma dag som betänkandet lämnas kan man läsa om att den rikaste procenten i världen har tillsammans mer tillgångar än resten av världen, enligt biståndsorganisationen Oxfam. Ökningen mellan de fattiga och rika eskalerar snabbare än befarat. Världens 62 mest förmögna personer äger tillsammans lika mycket som de 3,6 miljarder som tillhör den fattigaste halvan av världen. De 62 individerna har ökat sin förmögenhet med 542 miljarder amerikanska dollar sedan 2010.

Det krävs en modig regering för att utmana storföretag och väldigt rika personer för att få dem att betala en skälig skatt, för de är oroliga för de politiska konsekvenserna. Detta är också en demokratifråga men tas inte upp i betänkandet.

Viktigt för demokratin är förstås KULTUR:

Vi menar på samma sätt att ett demokratiskt styrelseskick måste vila på en demokratisk kultur. Det är också genom det fria samtalet och kulturen som enskilda människor kan växa och som samhället och demokratin utvecklas. På detta sätt är konsten, litteraturen, musiken, teatern liksom andra kulturuttryck viktiga delar av demokratin. Genom ett fritt kulturliv kan tankar, känslor och åsikter komma till uttryck som inte kan fångas genom demokratins for- mella institutioner. Kulturen spelar en avgörande roll för att utmana invanda normer och tankebanor, skildra olika perspektiv av samhället, stimulera ett demokratiskt engagemang och för att odla en demokratisk samhällsanda.

Det finns många intressanta resonemang och förslag i betänkandet som man verkligen behöver fundera över, speciellt hur de ska realiseras.

Den svenska demokratin är stark, men den politiska ojämlikheten ökar. De som är politiskt aktiva och som upplever att de kan påverka är i huvudsak välutbildade, socioekonomiskt resursstarka personer. Det finns också stora skillnader i valdeltagande mellan hög- och lågutbildade samt mellan svensk och utrikes födda. Detta är en stor utmaning för demokratin.

En parameter att mäta ”demokratin” med är valdeltagandet. Valdeltagandet, i riksdagsvalet, var över 90% 1976, sedan minskade det till 80% 2002 varefter det ökade och 2014 var det strax över 85%. Det är skillnad mellan utbildningsnivå, mellan könen och om hen är svenskfödd eller utrikes född. Ska demokratin bli riktigt stark måste den vara relevant för alla grupper.

Förtroendet för politiken och de politiska partierna måste vara stort. Tyvärr förekommer det en hel del incidenter som skadar förtroendet. Ibland är det enskilda individers agerande men ibland är det ”själva det politiska systemet”.
Att bli politiker är frivilligt och ger både för och nackdelar. Ibland är det lite för bra fördelar och då gäller det oftast inte för de som är fritidspolitiker. Avgångsvederlag och pensioner har varit alldeles för generösa. Dessa har blivit mindre generösa med tiden men är enligt min mening alldeles för generösa.

Ska demokratin bli riktigt stark och hållbar måste fler involveras. Man kan inte bara rösta vart fjärde år och sedan slå sig till ro. Fler kan ha politiska uppdrag. Ska vi få fler att engagera sig behöver makten fördelas till fler.

Ett intressant förslag, helt i miljöpartistisk anda, är :

För att motverka elitism och maktkoncentration i politiken anser vi att det också är nödvändigt att verka för en ökad omsättning av de kommunala förtroendeuppdragen. Vi anser att partierna internt eller gemensamt i fullmäktige bör överväga en begränsning i hur länge en enskild förtroendevald kan inneha ett tyngre uppdrag, t.ex. som ordförande i styrelsen eller i en nämnd.

Sänkt rösträttsålder är ett förslag som torde öka engagemanget hos ungdomar och kan verkligen vitalisera politiken. Dock tror jag det är viktigt att inte ställa åldersgrupper mot varandra. Vi behöver ha engagerade politiker i olika åldrar och med olika erfarenheter, för att möta de utmaningar vi står inför och finna långsiktigt hållbara lösningar.

Det finns förslag om en s k folkmotion. En folkmotion innebär att en enskild individ som har rösträtt till riksdagen får möjlighet att väcka ett förslag och om detta får stöd av en procent av de röstberättigade till riksdagen ska det tas upp som en motion i riksdagen. Då gäller det att förslagen behandlas med respekt. Är verkligen värt att pröva.

Kommuner, landsting och regering har ett särskilt ansvar att ge medborgarna goda förutsättningar att delta och framföra synpunkter i politiska beslutsprocesser. Partierna, så även miljöpartiet, måste verkligen fundera över sina rekryteringsprocesser.

Det är också viktigt att de politiska partierna inte professionaliserar sin verksamhet för mycket. Även om politik handlar om komplexa frågor så är det viktigt att de förtroendevalda har möjlighet att påverka och driva politiken framåt utifrån partiernas olika ideologier. Dagens politik är ofta mer styrd av opinionsmätningar än av ideologi. Vilket är ett stort problem vilket vi sett i den s k ”flyktingfrågan”.

Under senare år har en maktförskjutning skett från fullmäktige och fritidspolitikerna till ledamöterna och ordföranden i kommun- och landstingsstyrelser. Fullmäktige, som enligt kommunallagen är kommunens och landstingets beslutande församling, har fått en svagare ställning. I många fall har dessutom facknämndernas ställning försvagats.

Medborgardialog och samråd kan spela en roll om de utförs på ett bra sätt. Medborgardialoger kan bidra till att beslut kan få en djupare förankring och starkare legitimitet. De kan också bidra till att intressekonflikter eller missnöjesyttringar undviks vid genomförandet av politiska beslut. Medborgardialoger som inger förhoppningar om ett inflytande som inte infrias kan däremot leda till att förtroendet för demokratin som sådan undermineras. Det finns också en risk att medborgardialoger leder till politisk ojämlikhet om deltagandet inte är representativt. Ska det fungera måste medborgardialoger och andra samrådsprocesser formaliseras och bli tydliga. Vilket inte är helt lätt, men möjligt.

Det finns mycket att fundera på och det hoppas jag många kommer att göra. Det krävs för att vi ska hålla demokratin stark och levande.

Länkar för att läsa mer:
Forskarantologi , Betänkandet del A, Betänkandet del B

Share on Facebook  Post on Twitter  

Ingen individ ska skyddas, upphöjas eller beskyllas med hänvisning till etnicitet

Alice TDet är inte ofta jag delar Alice Teodorescus, ledarskribent på GP, åsikter. Men i dag är ett undantag.
Hennes ledare har titeln ”Vad är det som händer i Sverige?”.

Ingen individ ska skyddas, upphöjas eller beskyllas med hänvisning till etnicitet. Att inte ställa samma krav på att alla som bor i Sverige ska uppföra sig enligt lagar och normer, oavsett om de levt här i fem generationer eller kom hit i går, är en av förklaringarna till den splittring som håller på att förstöra det land som så många en gång flytt till.

Rapporteringen kring det som hände i Köln, på We are Sthlm, gör mig allt mer förvirrad.
Vad hände?
Vem var förövare?
Vem mörkade?

Oavsett svaren på dessa frågor var det kvinnor som drabbades och det är inte första gången det har hänt. Alla verkar vara överens om att det som har hänt inte är OK!
Men det tycker jag mig ha hört förut. Kanske händer det lite mer denna gången …

Share on Facebook  Post on Twitter  

Yngve, en grön veganpolitiker 2016-01-11 22:41:10

Läste i dagens DN ”Ordspråken som vägrar dö ut”. Artikeln handlade om ordspråk som håller sig kvar.

De fyller minst 14 olika funktioner i språket och ser inte ut att dö ut — trots att de har flera hundra år på nacken.
– Ordspråken ger möjligheten att säga något utan att ta ansvar för det, säger språkvetaren Anders Widbäck.

I slutet räknades det upp ett antal ordspråk men det var ett som de missade. Nämligen ”Det gäller att smida medans järnet är varmt”. För det är vad som gäller väldigt ofta.

Minsta antydan till att det är ”flyktingrelaterat” så är SD framme och kräver räfst samt rättarting. Ibland är det andra partier som hänger på. Så blev det när det rapporterades om nyåret i Köln. Nu är det vad som hände på en svensk konsert i Stockholm.

SD kräver polischefens avgång. Moderaterna kräver Ygeman på svar om polisens tystnad.
Nu ska det skippas rättvisa.

När det lugnat ner sig så återgår allt till den vanliga lunken. Har problem blivit löst?
Tyvärr inte. Problemet jag tänker på är mäns våld mot kvinnor.

Jag bryr mig inte om vilket ursprung förövaren har. Kvinnor ska inte behöva utstå denna behandling. Kvinnor ska inte behöva vara rädda för att bli antastade. Kvinnor ska inte behöva vara rädda för att gå på en konsert eller att gå på bio. Kvinnor ska inte behöva vara rädda för män. Punkt slut!

Just nu är det mycket tal om det som händer på konserter men problemet existerar inte bara då. Mäns våld mot kvinnor är inget nytt.

Många män blir provocerade när man pratar om mäns våld mot kvinnor. Det blir inte jag men jag blir ledsen och förbannad att det sker och att det sker så ofta. Mäns som förstör kvinnors liv. En våldtäkt är inget man bara skakar av sig. En våldtäkt kan förstöra en kvinnas totala liv.

När man pratar att problemet mäns våld mot kvinnor blir det ofta motreaktioner.  Män blir också våldtagna och kvinnor  slår minsann sina män. Visst det händer och det är lika förkastligt men det ursäktar inte mäns våld mot kvinnor.

Alla män våldtar inte. Inte heller alla flyktingar våldtar eller behandlar kvinnor illa. Självklart gäller svensk lag och lagen gäller alla, men vi kan inte dra alla över en kam.

Det finns undersökningar som visar att det är ett normaliserat beteende i vissa skola att killar kommer undan på det här sättet. Vi vuxna måste vara tydligare i vad som är rätt och vad som är fel. En hel del behöver dessutom fundera på hur de är som förebilder. Vad man säger är viktigt men än viktigare är hur man agerar.

Visst är det jättebra att vi pratar om könsroller och genus för de som kommer till vårt land men jag tror att vi behöver även involvera de som har sina rötter sedan urminnes tider.

Ska vi kunna komma åt detta samhällsproblem måste det säkert till mer resurser. Alla samhällssektorer behöver involveras. Inte bara polisen. Sjukvården, skolan, arbetsplaster, fackförbund, föräldrar …

Vi måste våga mera. Våga vara socialt obekväma. Våga prata om gränser. Våga fråga och lyssna. Våga Anmäla.

Kolla gärna hemsidan FATTA

Fatta-Affisch3

Share on Facebook  Post on Twitter  

Är samverkan modellen?

Ja det kan man fråga sig. Denna gång rör frågeställningen ”samverkansmodellen” inom kulturpolitiken. På Kulturrådets hemsida kan man läsa

KULTURSAMVERKANSMODELLEN – REGIONAL KULTURSAMVERKAN
Kultursamverkansmodellen sjösattses 2011 för att skapa ett ökat utrymme för regionala prioriteringar och variationer.

Äntligen har kulturutskottet beställt en utvärdering. Rapporten av denna, damp ner i brevlådan precis innan jul. Region Skåne har varit med i samverkansmodellen från början till och med lite innan den blev till. Mina erfarenheter från samverkansmodellen är kort, att Region Skåne har tagit till sig modellen och har satsat resurser för att implementera den på ett bra sätt. De flesta kommunerna i Skåne är med på tåget och så även Skånes ”kulturaktörer”.
Det är egentligen bara staten som inte riktigt är med.
Lite axplock från uppföljnings- och utvärderingsgruppens bedömningar:

”Det är viktigt att den nationella politiska nivåns engagemang blir mer synligt. Det är därför viktigt att överväga hur dialogen mellan regionala politiker och politiker på den nationella nivån kan vidareutvecklas.”

”Kultursamverkansmodellen är en omfattande reform som behöver utvecklas
Gruppen vill inledningsvis framhålla att införandet av kultursamverkansmo- dellen är en av de större förändringarna inom det kulturpolitiska området under senare år i Sverige. Modellen innebär att det är regionerna som nu beslutar om stödet till den regionala kulturen. Denna regionalisering av det statliga stödet inom kultursektorn ligger i linje med den bedömning som kulturutskottet gjorde vid beredningen av modellens införande. Enligt gruppen har regional- iseringen av bidragsfördelningen och införandet av dialoger på regional och lokal nivå i många fall varit vitaliserande för kulturlivet i regionerna. Samtidigt kan gruppen konstatera att regionerna upplever att staten har backat från sin finansierande roll av modellen och med det tvingat fram ett utökat åtagande från regionernas sida.”

”Gruppen noterar att regeringen i årets budgetproposition har angett att det är angeläget att utveckla kultursamverkans- modellen baserat på de erfarenheter som har inhämtats.”

”Det är viktigt att diskutera vilka satsningar som ska ingå i modellen
Kultursamverkansmodellen är en del av statens bidrag till kultur. Alltsedan förarbetena pågår en diskussion om vad som ska ingå i kultursamverkansmo- dellen. Gruppen menar att det är viktigt att hålla denna diskussion levande. I de fortsatta samtalen om statens bidrag till kultur bör det föras en diskussion om vilka satsningar som ska ingå i modellen.”

”Den nationella nivån i dialogen representeras inte av politiker
En fråga som gruppen har uppmärksammat är att det i modellen saknas en politisk dialog med staten på den nationella nivån eftersom staten i modellen inte representeras av politiker. Gruppen kan konstatera att regionpolitiker ef- terlyser ett tydligare politiskt engagemang och en dialog med politiker på nationell nivå. Ett exempel på detta är de möten som kulturministern har haft med regionpolitiker under senare år. Ett annat exempel är möten mellan repre- sentanter för kulturutskottet och regionala politiker. Det är enligt gruppens be- dömning viktigt att överväga hur dialogen kan vidareutvecklas.”

Nu ska det inte gråtas över spilld havredryck utan det gäller att se framåt.

Bra att det nu har öppnats för diskussioner hur modellen kan utvecklas. Dialogen med den statliga nivån är ”bättre” än på många år. Modellen kommer aldrig att bli klar eftersom tiden inte står still i samhället. Det krävs ett ständigt utvecklingsarbete för att öka kulturens möjligheter att bidra till ett långsiktigt hållbart samhälle.

kulturplan_16-19_170Ett problem är att de s k regionerna i Sveriges avlånga land ser olika ut. De är olika stora och är organiserade olika. Region Skåne är en fullfjädrad region med ansvar för regional utveckling där givetvis kultur ingår.

För att det ska kunna bli verkstad inom kulturen krävs en långsiktighet. Nu har Region Skåne en nyantagen Regional kulturplan för Skåne som är 4-årig. Fyra år är kort tid så till detta behövs det långsiktiga investeringsplaner likt de som finns för trafikens infrastruktur. Vi behöver planer för den kulturella infrastrukturen som är långsiktiga för att få snurr på den regionala utvecklingen.

Det behövs en förändring av hur vi ser på kultur. Kultur är mer än en konsert. Konst och kultur är en kraft i samhället som sträcker sig långt utanför den traditionella kultursektorn. Detta betyder att kulturen har en bredare roll i samhällsutvecklingen. Ett välfungerande, rikt och varierat kulturliv är en förutsättning för en hållbar utveckling av välfärdssamhället.

Begreppet hållbar utveckling innehåller normalt tre dimensioner som är ömsesidigt beroende av varandra: den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga. Vi tror på en avgörande fjärde dimension, nämligen den kulturella. Det traditionella begreppet hållbarhet handlar om grundläggande villkor för överlevnad, såväl ekonomisk och miljömässig som social. För kulturnämnden handlar hållbarhet också om att livet i ett välfärdssamhälle är mer än överlevnad, det omfattar medmänsklighet och meningsfullhet med stora möjligheter att tillägna sig nya kunskaper.

Kultursektorn kan bättre än något annat område i samhället föra människor samman och ge oss nya berättelser och vidga våra perspektiv så att vi kan lära oss mer om oss själva, varandra och livet. Med kunskap och insikt i andra människors liv stimuleras vår nyfikenhet och därmed vår förståelse och tolerans gentemot andra. Kulturen är en kraft som kan stärka arbetet med att utveckla demokratins former, yttrandefriheten och synen på alla människors lika värde.

Det är precis vad som behövs i dagens samhälle. DEMOKRATI, YTTRANDEFRIHET och SYNEN PÅ ALLA MÄNNISKORS LIKA VÄRDE.

Känns bra att ett nytt år precis har börjat. Kalendern är nästan tom och det finns bara möjligheter. Utmaningarna är stora men så även möjligheterna. Tillsammans med övriga samhällssektorer som hälso- och sjukvård, näringsliv, kollektivtrafik, samhällsbyggnad, kommer vi att lyckas med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle för alla.

Share on Facebook  Post on Twitter  

Local democracy in Ukraine II

I wrote last week about local democracy in Ukraine. A petition about better access to the streets of Chernivtsi was being brought up at the City Council House but no decision could be taken at that time since the decisionmakers was not present. The issue was postponed and was brought up again yesterday (15th Dec).

Pic: Hans Wåhlberg. Sharpening the arguments(?)


Artem Zhuk is the citizen that has been collecting enough name-signatures from people in Chernivtsi to make the Council take this petition under consideration. He must of course be satisfied now that the Mayor Kaspruk approved and delegated to the proper departments to start working out how to implement the petitions propositions.

Pic: Hans Wåhlberg. Artem Zhuk makes his presentation and the Mayor Kaspruk is considering...


It concerns the citys streets and pavements that are in such a bad condition that disabled people with wheelchairs have problems using them. The city becomes inaccessible for a lot of citizens and this is what drives Artem to push this issue. Chernivtsi should be every citizens town. Now there is a glimpse of hope that it may be an improvement.

But it was also a great joy to see how the democratic process actually works in Chernivtsi. The meeting was open to the public and well attended also by the media. People were allowed to have their say on the matter and the meeting was conducted in a transparent and orderly fashion.

Great to see democracy works in Ukraine. At least in Chernivtsi.

Pic: Hans Wåhlberg. Victory at hand. And a nice display of democracy in Chernivtsi.


Local democracy in Ukraine

Yesterday I was attending an open forum with the long and ambitious name VLADA I HROMADA: CHESNA ROZMOVA PRO MAYBUTNE CHERNIVTSIV which means (more or less) Authorities and Public: Honest talk about the future of Chernivtsi.

The event was an arrangement made mainly by the NGOs Laboratory for Democratic Transformation and CHESNO, one of many political “watchdogs” that popped up during and after Euromaidan. However, it was also sponsored by USAid. Maybe a reason why the arrangement could be somewhat lavish. It was held in the impressive Marble Hall of the Chernivtsi University. Tv-cameras zoomed in on the Mayor Oleksey Kaspruk and other prominents present.

Pic: Hans Wåhlberg. The Mayor Kaspruk opening the forum at Chernivtsi University

The discussion about the future of Chernivtsi was divided into three sections with different themes; Cooperation between the Public and the City Council – how to achieve transparency and openness, Energy effectiveness, and Public Transport and Development of mobility.
The form for the discussion was three panels for the respective section consisting of mainly local politicians. So it turned out more as an opportunity for promotion of these local politicians and their parties more than an open debate. The dialogue that was expected (at least by me) between the public and the Council was therefore limited to a short time by the end of each section for questions and opinions. But even this time was occupied mainly by, for example, the deputy Mayor having her view on the subjects of discussion expressed.

One of few real representatives of the public in the panels was Artem Zhuk, given a chance to promote his petition about how to make the city of Chernivtsi more accessible for disabled persons. A practical example of how to care for the future of this town.

Pic: Hans Wåhlberg. Panel discussing public transport. Artem with the mic.



It also became the topic that seemed to stir up something of a debate within the panel. And some discussion afterwards.

Pic: Hans Wåhlberg. Artem and Alina Olevich, Samopomich


This petition happened to be scheduled to be brought up for decision in the City Council House later on the same afternoon. But first some tasty snacks in the canteen of the University…

Pic: Hans Wåhlberg. Artem is hungry after presentation of petition.


… and then off to the Council House with the petition and high hopes (?) for a positive decision maybe…

Pic: Hans Wåhlberg. Disappointment at the Council House



However, a disappointing ending of the afternoon, since no decisionmakers turned up. Consequently no decision could be made. Maybe everyone was busy attending the forum at the University, networking for the future of Chernivtsi? Anyhow, a new date was set up for this issue so maybe next time they will turn up? If for no other reason so at least to show good will to promote the cooperation between the public and the council which was such an important theme at the Forum? 

Reformera demokrati efter dagens samhälle

Vi lever i en demokrati som är skapad efter gårdagens samhälle. Vi har två stora förändringar som har skapat en nyordning i samhället och samhället kommer att behöva förändras därefter. Internet skapade en enorm skillnad i hur information och kunskap kan spridas. Mobilen gör oss tillgängliga 24 timmar om dygnet.

Hur kommer det sig att politiker då ska fungera som vanligt i ett system som skapades under industrisamhället. Vi lever i dag i ett samhälle då information och kunskap är vanligare och spridningen lika lätt som att bläddra sidorna i en tidning bara det att tidningen är lika omfattande som alla tidningar i hela världen.

Vi kommer att vara tvungna att reformera demokratin antingen genom ett världskrig eller genom fredliga förändringar. Det är bara att välja. Det verkar litet dumt att åter igen välja alternativet bokbål och bränna barn.

Att få skänka gåvor till samhället

Jag längtar efter ett annat sorts samhälle, ett samhälle som är till för människornas skull istället för tvärtom, vilket ofta inte är fallet idag, ett samhälle som utgår från människors behov, från att varje individ är unik och har något att bidra med, ett samhälle där det finns en plats och en uppgift för oss alla. Nu ska alla fållas åt samma håll för tillväxtens skull, vilket obönhörligen leder till att några faller ur. Ett grundläggande tankefel föreligger.

I boken Intimitetens ande - traditionell västafrikansk visdom målar Sobonfu E Somés upp en motbild som omsluter mig med kärlek och värme:

Samhällets mål är att försäkra att varje samhällsmedlem blir lyssnad till, och att de på rätt sätt skänker de gåvor de fått med sig till denna världen. Utan detta givande dör samhället. Och utan samhälle lämnas individen utan ett ställe där hon kan tillföra något. Sålunda är samhället den grundläggande plats där människor samlas, delar med sig av sina gåvor, och tar emot andra gåvor.

Ja, det är verkligen en eftersträvansvärd vision.


Militäravtal avslutas – tack och lov!

Det krävdes en förolämpande maktdemonstration av Saudiarabien mot utrikesminister Margot Wallström för att militäravtalet mellan våra länder skulle sägas upp. Äntligen!
En seger för alla som kämpar för jämställdhet och mänskliga rättigheter!
Förhoppningsvis kan Sverige lämna detta bakom sig och nu försöka etablera andra sundare kanaler för konstruktiv dialog med saudierna.

Hursomhelst glädjande besked, men lite trist att det inte kunde komma redan i söndags, den 8 mars...