Roșa Collective – Reclaiming streets in Chernivtsi

Rosa Collective är namnet på en av alla de unga organisationer som bildats i Tjernivtsi på senare år. Det är inget boendekollektiv utan en virtuell gemenskap och idékollektiv. Ungdomar med goda idéer kan med hjälp av den här gemenskapen kanalisera dem och få hjälp av andra att genomföra dem, var tanken från början, säger initiativtagaren 24-åriga Natalia Yeryomenko till mig. Hon kom tillbaka till sin födelsestad Tjernivtsi från studier i Lviv med en idé om att göra något för sin hemort. Hennes mor- och farföräldrar tillhör den urbaniseringsgeneration som kom under den tidiga Sovjetperioden efter kriget för att ersätta de judar, rumäner och tyskar som lämnat staden. En historia som Natalia är mycket medveten om. Hon har studerat historia och är mycket intresserad av sin egen stads. Det finns dock flera diskurser om Tjernivtsi och en del är inte lika utforskade. Hennes idé med Rosa Collective var också att utforska stadens historia och göra någonting med den. Det har också utvecklats en fokus på platser, i synnerhet övergivna och bortglömda platser som behöver uppmärksammas eller vårdas eller som kan utnyttjas på ett mer funktionellt sätt. Ett projekt handlade om att uppmärksamma hur illa strandlinjen vid floden Prut, som flyter genom staden, sköts och används. – Floden är övergiven, menar Natalia.

Numera har gruppen etablerat en ganska god kontakt med stadens råd och de kan till och med få viss finansiering för att genomdriva en del projekt. Det mesta sker dock genom frivilliga bidrag, egna pengar och crowdfunding. Natalia hoppas att kontakten med stadsrådet kan bli mer institutionaliserad. Det finns många organisatoriska brister i stadshuset att ta itu med men hon ser ändå en större politisk vilja än tidigare och ett hopp om framtiden för Tjernivtsi.
Ett projekt som genomfördes i höstas handlade om att tillfälligt ”ockupera” en öppen plats på Henri Barbusse-gatan, som var den centrala gatan i det judiska Tjernivtsi och nyligen bytte namn till det tidigare Synagoga-gatan. Natalias historiska intresse och medvetenhet om stadens historia delas inte av befolkningen generellt så tanken var att uppmärksamma de boende på gatan och andra om detta. Natalia förklarar att det tidigare stod ett bostadshus på den plats de valt men att det var i så dåligt skick att myndigheterna var tvungna att riva det helt. Platsen har dock stått tom och oanvänd. Natalia förklarar tanken med projektet:

”And we did something like a public space on this street. Did some events there, concerning the history of the street and… stuff like that. We invited local citizens to participate and… ah, yeah, get to know something about this street, because we though that although they live there, that they don´t know its history"

Egen bild. Natalia Yeryomenko, Rosa Collective, Tjernivtsi



Gruppen är ganska bra på att marknadsföra sina projekt. Det finns flera journalistutbildade personer och fotografer inom gruppen som bidrar, dock helt ideellt. De får dock alltmer medial uppmärksamhet och höstens projekt blev omskrivet i lokalbladen. Rosa Collective är lite som Reclaim the Street fast helt utan våld och i mycket organiserade och ordnade former.

Tyvärr har nu en del av de möbler som gruppen ställt upp blivit stulna och en del har de därför flyttat själva till andra platser i staden. Vilket dock blev till nytta för ett annat projekt, där tomhet ersatts med ljusslingor och snygga gatumöbler.

Det nu aktuella projektet är att röja upp en innergård till ett av stadens muséer, Museum of Local History, som ligger på Kobylanskagatan mitt i stadens centrum. Innergården har dock varit full med bråte och skräp och inte uppfyllt sin fulla funktion, som Natalia formulerar det. Aktivisterna har röjt upp och städat och etablerat en god kontakt med museichefen som är positiv till framtida aktiviteter på gården. - Det var en stor framgång, säger Victoria Medvedko, som är en av de aktiva i gruppen. Vanligen är museichefer oerhört konservativa och inte särskilt intresserade av att lyssna till ungdomars idéer. Nu skriver de till stadens ledning för att äska pengar till framtida verksamheter just här.

Egen bild. Victoria Medvedko, Rosa Collective, Tjernivtsi


För ett par veckor sedan hade gruppen stormöte i Paul Celan Literaturcenter på Kobylanskagatan för att diskutera framtida projekt. Det är inte bara en virtuell gemenskap utan de träffas och diskuterar och genomför projekten i allra högsta grad fysiskt. Förhoppningsvis inser stadens ledning vilken oerhörd tillgång ett sånt här gäng ungdomar är med sin aktivism, idérikedom och kärlek till staden och låter dem få mer resurser.

Det känns sorgligt att inse att jag inte kommer vara kvar här i Tjernivtsi tillräckligt länge för att på plats följa hur de förändrar den urbana miljön här. Som tur är finns i alla fall internet.
Світло для міста | Чернівці from Boroda Cinema on Vimeo.



Local democracy in Ukraine II

I wrote last week about local democracy in Ukraine. A petition about better access to the streets of Chernivtsi was being brought up at the City Council House but no decision could be taken at that time since the decisionmakers was not present. The issue was postponed and was brought up again yesterday (15th Dec).

Pic: Hans Wåhlberg. Sharpening the arguments(?)


Artem Zhuk is the citizen that has been collecting enough name-signatures from people in Chernivtsi to make the Council take this petition under consideration. He must of course be satisfied now that the Mayor Kaspruk approved and delegated to the proper departments to start working out how to implement the petitions propositions.

Pic: Hans Wåhlberg. Artem Zhuk makes his presentation and the Mayor Kaspruk is considering...


It concerns the citys streets and pavements that are in such a bad condition that disabled people with wheelchairs have problems using them. The city becomes inaccessible for a lot of citizens and this is what drives Artem to push this issue. Chernivtsi should be every citizens town. Now there is a glimpse of hope that it may be an improvement.

But it was also a great joy to see how the democratic process actually works in Chernivtsi. The meeting was open to the public and well attended also by the media. People were allowed to have their say on the matter and the meeting was conducted in a transparent and orderly fashion.

Great to see democracy works in Ukraine. At least in Chernivtsi.

Pic: Hans Wåhlberg. Victory at hand. And a nice display of democracy in Chernivtsi.


Local democracy in Ukraine

Yesterday I was attending an open forum with the long and ambitious name VLADA I HROMADA: CHESNA ROZMOVA PRO MAYBUTNE CHERNIVTSIV which means (more or less) Authorities and Public: Honest talk about the future of Chernivtsi.

The event was an arrangement made mainly by the NGOs Laboratory for Democratic Transformation and CHESNO, one of many political “watchdogs” that popped up during and after Euromaidan. However, it was also sponsored by USAid. Maybe a reason why the arrangement could be somewhat lavish. It was held in the impressive Marble Hall of the Chernivtsi University. Tv-cameras zoomed in on the Mayor Oleksey Kaspruk and other prominents present.

Pic: Hans Wåhlberg. The Mayor Kaspruk opening the forum at Chernivtsi University

The discussion about the future of Chernivtsi was divided into three sections with different themes; Cooperation between the Public and the City Council – how to achieve transparency and openness, Energy effectiveness, and Public Transport and Development of mobility.
The form for the discussion was three panels for the respective section consisting of mainly local politicians. So it turned out more as an opportunity for promotion of these local politicians and their parties more than an open debate. The dialogue that was expected (at least by me) between the public and the Council was therefore limited to a short time by the end of each section for questions and opinions. But even this time was occupied mainly by, for example, the deputy Mayor having her view on the subjects of discussion expressed.

One of few real representatives of the public in the panels was Artem Zhuk, given a chance to promote his petition about how to make the city of Chernivtsi more accessible for disabled persons. A practical example of how to care for the future of this town.

Pic: Hans Wåhlberg. Panel discussing public transport. Artem with the mic.



It also became the topic that seemed to stir up something of a debate within the panel. And some discussion afterwards.

Pic: Hans Wåhlberg. Artem and Alina Olevich, Samopomich


This petition happened to be scheduled to be brought up for decision in the City Council House later on the same afternoon. But first some tasty snacks in the canteen of the University…

Pic: Hans Wåhlberg. Artem is hungry after presentation of petition.


… and then off to the Council House with the petition and high hopes (?) for a positive decision maybe…

Pic: Hans Wåhlberg. Disappointment at the Council House



However, a disappointing ending of the afternoon, since no decisionmakers turned up. Consequently no decision could be made. Maybe everyone was busy attending the forum at the University, networking for the future of Chernivtsi? Anyhow, a new date was set up for this issue so maybe next time they will turn up? If for no other reason so at least to show good will to promote the cooperation between the public and the council which was such an important theme at the Forum? 

Promenad rakt in i den ukrainska kulturmyllan

Det är lätt att bli lite förälskad i den lagom lilla staden Chernivtsi, där jag nu bor sedan en månad tillbaka. Idag tog jag en promenad i den klara höstluften (bara litekoldoft) och njöt av den arkitektoniska mångfald staden har att bjuda. Om man inte väljer att kalla det för villervalla. Hus i alla storlekar, från olika tidsepoker med olika härskare, av olika arkitektoniska stilar men också i olika grad av förfall. Här finns nyrenoverade nationalromantiska tempel vägg i vägg med slitna trähus som ser ut att falla ihop vilken minut som helst. Jag kan inte mycket själv om arkitektur men kan tänka mig att den här staden är en våt dröm för den specialintresserade. Kul är det hur som helst att gå lite vilse bland smågatorna. Så det gjorde jag idag och hamnade på två muséer som jag inte hade planerat att besöka men som dök upp i all sin anspråkslöshet framför näsan på mig.

Det första var Olha Kobylanska-muséet lite vid sidan av huvudstråken. Kobylanska är något av ikon här i Chernivtsi och står staty på minst ett par ställen i staden och har fått namnge den centrala köpgatan med mera, med mera. Därför blev jag lite förvånad att finna hennes muséum på en väldigt undangömd plats och utan fler besökare än jag själv och en skränig skolklass. De tre damerna som tar emot talar inget annat än ukrainska och verkar förvånade och lätt störda av mitt besök (det är innan skolklassen anländer) och krafsar förgäves i byrålådorna efter någon form av informationsblad på tyska eller engelska, men det finns skyltar på engelska så jag klarar mig hyggligt ändå.

Egen bild. Kobylanskamuseet med minnesplakett.


Kobylanska är en centralfigur i stadens och Ukrainas kulturhistoria. Om jag förstått rätt skrev hon sin första bok på tyska men de senare på ukrainska. Hennes skildringar av vanliga bönders liv och leverne, i synnerhet på den bukovinska landsbygden, har gjort henne till en folkkär folklivsskildrare. Det ligger inte så lite nationalromantik i denna kärlek till Kobylanska men som jag ser det finns det ett mycket klart internationellt stråk i hennes livsgärning. Hon var också mycket populär i Ryssland, var själv förtjust i rysk litteratur och umgicks med ryska författare som Maxim Gorkij och Volodomyr Korolenko, men också med ukrainska som Taras Sjevtjenko, Lesia Ukrainka, Ivan Neucy-Levytskyi och Mykhailo Starytskyi med flera. Dessutom med framstående kulturpersonligheter och författare från Bulgarien, Polen, Tjeckien och andra centraleuropeiska länder. På det sättet är Olha Kobylanska kanske den perfekta portalfiguren för staden Chernivtsi som ju gärna odlar sin mångkulturella och mångetniska särart och litterära kulturarv. En sak jag funderar över är dock hur hon identifierade sig själv? Som ukrainska självklart skulle nog de flesta här säga. Men jag har förstått att hon även var mycket populär i Sovjetunionen. Ser också en boktitel, ”Kleinrussische novellen” (”Maloruské novely”) som idag bör kunna klinga lätt kontroversiellt här i Ukraina.

Inte många kvarter därifrån stöter jag på nästa museum, som varit hem för en för den svenska publiken möjligen ännu mindre känd kulturpersonlighet , Volodomyr Ivasyuk. Här i Ukraina är han dock en enormt populär kompositör, textförfattare och poet. Det är därför, återigen, förvånande att hans gamla hem inte besöks av fler. Det är tomt och släckt när jag ankommer och tydligen var jag deras första besökare (någonsin?) utan gruppguide eller egen översättare. Det visar sig dock att den äldre av de två damerna som tar emot kan lite tyska, så jag får en personlig guidning. 

Egen bild. Volodomyr Ivasyuks lilla arbetsbord med skrivmaskin av märket MOCKBA och allt...


Volodomyrs far Mykhailo var också en välkänd författare i Bukovina men det är sonen Volodomyr som har en plats i många ukrainska hjärtan. Volodomyr föddes i Kitsman i Chernivtsi oblast men familjen flyttade senare under hans uppväxt till Chernivtsi dit han sedan återvände med jämna mellanrum som jag förstod det. Han hade enorm framgång med sin sång ”Chervona Ruta”, men det var olika sångerskor och sångare som framförde den och populariserade  den. Sångerskan Olena Kuznetsova vid första framförandet i en tv-sändning 1970 , Sofia Rotaru i en musical ett par år senare, samt de ukrainska sångarna Vasiliy Zinkevych och Nazary Yaremchuk som framförde sången i Moskva 1971 och vann den respektingivande utmärkelsen ”Årets bästa sång i Sovjetunionen”. En titel han lade beslag på även året därpå med låten ”Vodohray”. Lite av en sovjetisk/ukrainsk Thomas G:son kanske man kan säga. Hans karriär blev dock tämligen kort då han hängde sig i en skog utanför Lviv 1979, endast 30 år gammal. Det är tydligen ouppklarat än idag om det verkligen handlade om ett självmord då det finns en del oklara omständigheter kring hans död. Frågar man en ukrainare om ukrainsk populärmusik är det emellertid oftast Ivasyuk nämns och han erhöll dessutom postumt titeln Nationens Hjälte . Han hann skriva över 100 sånger, inte bara poplåtar utan även kammarmusik och för stråkkvartetter och teaterpjäser med mera, och uppenbarligen har han rört vid flera generationers ukrainska hjärtan med sina sånger och texter. Även de lite yngre Chernivtsi-borna framhåller namnet Ivasyuk när man frågar om kända och populära ukrainska popartister och han erhöll dessutom 2009 postumt titeln Nationens Hjälte.

Egen bild. Volodomyr Ivasyuk, modern ukrainsk ikon. Fadern Mykhailo underst.



Märkligt att på en eftermiddag, med bara några minuters promenad emellan, och nästan ensam (sånär som på skolklassen), få en inblick i två ukrainska kulturella ikoners livsöden och hemmiljöer.

Kulturlivet i Chernivtsi/Czernowitz/Tschernowitz/Cernauti/Chernovtsy

Efter ett ha inrättat mig under ett par veckor i Chernivtsi tänkte jag att det var dags att bekanta mig med stadens kulturliv. Chernivtsi är ju känt för att ha ett rikt kulturarv och många är stadens kända författare, både manliga och kvinnliga. En hel del av dessa är dock tämligen okända för den breda allmänheten hemma i Sverige. Vem känner exempelvis till Olha Koblyanska som gett namn åt den stora affärsgatan här och som står staty både vid Dramateatern och i Sjevtjenko-parken?

Eftersom jag ännu inte lärt mig ukrainska blev uppgiften att närma sig det ukrainska kulturlivet allt annat än lätt. Men en affisch för filmfestivalen Docudays ledde mig på spåren. Spår som också ledde mig i hälarna på stadens ungdom. Det är de unga som till stor del är drivande för det som händer kulturellt utanför den stora teatern och filharmonikerhuset. Det är de unga som behärskar engelska och i vissa fall tyska bäst och det är genom dem jag kommer framåt i sökandet efter det kulturella Chernivtsi.


Docudays är en filmfestival med inriktning på mänskliga rättigheter och med huvudtemat ”Propaganda”. Festivalen har ursprungligen varit i Kiev i mars men sedan gjort turné i ett flertal ukrainska städer. Nu är den alltså i Chernivtsi under en veckas tid. Premiärfilmen (19 november) var en holländsk film av Jeroen van Velzen med titeln ”A Goat for a Vote”. Den handlar om röstköp i Kenya men känns ju särskilt aktuell i Chernivtsi där lokalvalen som nyligen avgjorts omsusades av en röstköpsskandal, vilket jag skrivit om tidigare.

International Human Rights Documentary Film Festival Docudays UA hålls för tolfte gången och sponsras bland annat av Svenska Ambassaden I Kiev. En hel del information om festivalen finns därför på SwedenAbroad. Hela filmlistan finns att tillgå på denna länk och mer om festivalen kan man läsa också här.

Docudays UA foto: Poster


Ett av de ställen där festivalfilm visas här i Chernivtsi är på tämligen nyöppnade Horizont Business Hub. En lokal där företrädesvis (men inte nödvändigtvis) ungdomar kan samlas och för 20 hryvnia får tillbringa så mycket tid som önskas med tillgång till kaffe, wifi, bibliotek, dataspel och brädspel. Intill denna lokal finns också ett sorts kontorshotell där småföretagare och projektgrupper för 800 hryvnia per månad får tillgång till en egen arbetsplats (dock inte eget rum) med internetuppkoppling och skåp där den egna laptopen, arbetsmaterial eller annat kan låsas in. En utmärkt möjlighet inte minst för unga företagare som inte har råd att skaffa egna kontor eller som bara driver tillfälliga projekt. I källarvåningen finns en föreläsningssal där det ordnas olika seminarier och föredrag samt visas film, inte bara i anslutning till festivalen Docudays. Här hålls också olika kurser för unga jobbsökande antingen med viss inriktning (IT/Media etc) eller rent basalt som hur man lägger upp en CV osv.

Ett annat ställe där filmvisning ordnas är på Paul Celan Literaturzentrum. En kulturell institution som funnits i blott ett år med ambitionen att sprida och popularisera den multinationella och flerspråkiga litteraturen från Bukovina, provonsen i vilken Chernivtsi är huvudstad. Många är de författarnamn som fötts och/eller vuxit upp i Chernivtsi. Eller snarare i Czernowitz eller Cernauti eftersom det främst är under Österrikisk-Ungern eller Rumänien som stadens litterära giganter har frodats. Här finns namn som exempelvis Jurij Fedkowicz, Olha Kobylanska, Karl Emil Franzos, Mihai Eminescu, Alexander Morgenbesser, Alfred Margul-Sperber, Georg Drozdowski, Rose Ausländer, Moses Rosenkranz, Alfred Kittner, Gregor von Rezzori, Selma Meerbaum-Eisinger, Manfred Winkler, Ilana Shmueli, Elieser Stejnbarg, Itzig Manger, Moshe Altmann, Josef Burg, Aharon Appelfeld och Paul Celan som alla har korsat stadens kullerstensbelagda gator.

Mest känd är kanske Paul Celan som också lånat sitt namn till institutet. Han var av judisk börd och tyskspråkig men föddes faktiskt i Rumänien 1920 eftersom Chernivtsi då var under rumänskt styre och kallades Cernauti. Under nazisterna fördes han till arbetsläger i Bug men lyckades fly till Sovjetiska armén och tjänstgjorde där som sjukvårdare. Efter kriget gifte han sig och bosatte sig i Bukarest men flyttade därifrån vidare till Wien och sedan Paris där han tog sitt liv 1970, svårt traumatiserad av kriget, Förintelsen och förlusten av sina föräldrar.

Han brukar betraktas som tämligen svårtillgänglig men det stråk av smärta och lidande som finns i hans dikter går inte att missförstå. Åtminstone inte i den dikt som är hans kanske mest kända, Todesfuge, eller Dödsfugapå svenska. Enligt en del den dikt som bäst sammanfattar fasorna som Förintelsen innebar för Europas judar. Den avslutande strofen tycker jag bäst understryker riktigheten i den observationen. Den lyder så här i översättning av Lars-Inge Nilsson:

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten
Vi dricker dig om middagen döden är en mästare från Tyskland
Vi dricker dig om kvällen och morgonen vi dricker och dricker
Döden är en mästare från Tyskland hans öga är blått
Han träffar dig med kulan av bly han träffar exakt med sitt skott
En man bor i huset ditt gyllene hår Margarete
Han hetsar sina hundar mot oss han ger oss en grav i luften
Han leker med ormar och drömmer döden är en mästare från Tyskland
Ditt gyllene hår Margarete
Ditt askgråa hår Sulamit

Celan brevväxlade med den judiska poetkollegan Nelly Sachs, som med Selma Lagerlöfs hjälp flydde till Sverige 1940. Det var i ett brev från Stockholm till Celans Paris som hon liknade deras korrespondens vid ”en smärtans och tröstens meridian”. Metaforen med meridianen använde Celan sedan i ett berömt tacktal och den har också använts för att ge namn åt den i september årligen återkommande internationella poesifestivalen i Chernivtsi, Meridian Czernowitz.

Den har jag med andra ord missat denna gång men till helgen blir det istället fotoutställning på Galleri Sweet Art med foton av Boris Savelev, som personligen infinner sig på premiärvernissagen till vilken jag har nöjet att vara inbjuden av galleriägarinnan Nataliya Bogomaz på fredag 26 november. Savelev är född i Ukraina men bor i Ryssland och har dokumenterat Sovjetunionen och Ryssland under över 30 års tid. Några av hans foton finns att beskåda i en artikel i the Guardian som skrevs i samband med en utställning där 2009.

Förutom Savelev visas också på Galleri Sweet Art fotografier tagna av ytterligare tre ukrainska/ryska, men nu avlidna, fotografer; Vjatjeslav Tarnovetskij (som har ställt ut i Stockholm), Sergej Lopatyuk samt den kanske mest kände Alexander Sliussarev, som har verk hängande bland annat på MOMA i New York. Alla utom Sliussarev (mig veterligen) har dock anknytning till Chernivtsi och i synnerhet Lopatyuks bilder är om jag förstått rätt nästan uteslutande från det sovjetiska Chernivtsi.

Foto: Sergej Lopatyuk. Foto vars original jag fick visat för mig av Nataliya Bogomaz på hennes galleri Sweet Art


Det börjar så sakteliga att röra på sig här i Chernivtsi alltså och denna plats har sannerligen förutsättningar att bli en kulturell mötespunkt i Europa. Men just nu, just för att jag är här, känns det förstås som om nollmeridianen befinner sig just i multietniska, multikulturella och mångspråkiga Chernivtsi/Czernowitz/Tschernowitz/Cernauti/Chernovtsy.