Etikettarkiv: centern

Inkonsekvent Centerparti

Postat av

Det blir allt mer tydligt att Centerpartisterna inte vet vilket ben de ska stå på. Under helgen fattade extra-stämman två beslut:

1. Att ett 100 procent förnybart energisystem ska införas i Sverige under en generation.

2. Att kärnkraften inte ska avvecklas under en generation, utan ”på sikt”.

Antingen har centerpartisterna fått för sig att kärnkraften är förnybar eller så kan de inte räkna. Till centerpartisternas försvar ska sägas att det var med bara några rösters övervikt som beslut 2 togs.

Men det känns ändå som att vi behöver ett mer klart svar på frågan ”Står ni upp för 100 procent förnybart” som jag och Lise Nordin ställde i vår debattartikel i NWT i torsdags. Kanske kan länets centerpartister, t ex riksdagsledamoten Erik A Eriksson svara på det?

DN om avgift på dubbdäck – hittar och missar

Postat av
DN skriver i dag en hyfsat bra signerad ledare om avgift på dubbdäck. Det är i alla fall första gången som jag ser i tryck att någon tar upp de juridiska komplikationerna.

DN påpekar att det är rättsligt oklart om staten får ge kommuner rätt att ta ut en skatt på dubbdäck. Möjligen krävs en grundlagsändring. I så fall behövs två riksdagsbeslut med val emellan.

Det var precis det dilemmat som vi brottades med när trängselskatten infördes. Det är därför som jag har varit tveksam till det praktiska i upplägget med en dubbdäcksavgift. Det borde ha varit förutsebart också för vakna borgerliga politiker.

Om det nu finns sådana i Stockholm.

Det finns ytterligare två komplikationer som DN inte tar upp. Den ena är ledarskribenten säkert medveten om. Den andra kanske han inte är medveten om.

Moderaterna i riksdagen är splittrade i frågan. När Miljöpartiet i Stockholm tar ställning för en dubbdäcksavgift går den Moderata riksdagsledamoten Lars Beckman till attack i Expressen och pratar om en klassfråga.   (Han var tidigare anställd på SvensktNäringsliv, så man förstår att han tänker i klasstermer.)

Han har tidigare debatterat Stureplancenterprofilen stadsmiljöborgarrådet Per Ankersjö om saken i radion och vet att han går emot de borgerliga i staden. Och Beckman är inte ensam om sin åsikt i Moderaternas riksdagsgrupp. Jag utgår ifrån att DN:s ledarskribent har koll på vad Moderaterna skrev i Expressen för någon vecka sedan.

Det som Johannes Åman kanske inte är medveten om är att det nu finns lagliga möjligheter för Stockholm och andra städer att förbjuda dubbdäck i områden i stan. Han inleder nämligen sin ledare med ”Dubbdäcksförbud på enskilda gator är ett trubbigt instrument.” Men för ett drygt år sedan ändrades trafikförordningen och kommuner gavs möjlighet att införa dubbdäcksförbud i större områden. Det var en ändring som Ankersjö och hans moderatkollega trafikborgarrådet Ulla Hamilton till en början gladdes åt. Men för ett år sedan hade Hamilton fått kalla fötter. I ett märkligt inslag i ABC Nytt sade miljöborgarrådet Ankersjö att han ville använda sig av det nya instrumentet, medan Hamilton sade att hon inte vill det. Det är Hamilton som har det långa strået, det är numera moderaternas linje mot att använda förbud som nu gäller i Stockholm.

Det var efter moderaternas omsvängning som de borgerliga började prata om avgifter är bättre, som Åman skildrar.

Eftersom jag har hela tiden varit medveten om de juridiska komplikationer som Åman skriver om i dag så har jag varit lite fundersam på varför de borgerliga börjar driva frågan. Om de ville värna stockholmarnas hälsa skulle de använda det instrument de har – dubbdäcksförbud i områden – tills de får ett annat instrument som fungerar. Som Åman skriver kan det dröja många år. Men så gör inte borgarna i Stockholm: man vill inte använda förbud för att man tycker att avgifter (som riksdagsledamöterna menar är att göra trafiksäkerhet till en klassfråga) är bättre. Även fast det inte kan använda det instrumentet än. Man låter det bästa vara det möjligas fiende.

Vilket väcker frågan om avgiftsspåret handlar om förhalning, eller okunnighet.

För min del går det bra med avgift eller förbud – bara det fungerar. Det är faktiskt frågan om liv. Det sägs att ca 400 personer dör varje år bara i Stockholmsregionen av dålig luft, framför allt orsakad av vägtrafiken.

DN om Svenskt Näringsliv: Lyckad opinionsvridning?

Postat av
DN tar i dag på ledarsidan upp frågan om Svenskt Näringslivs opinionsvridande offensiv. Håkan Boströms ingång är den artikel av Svante Nycander i gårdagens tidning som jag kommenterade i går. Han avslutar med att beskylla Nycander för ”samma sorts dogmatism som han kritiserar”.

Boström menar att Nycander överdriver effekten av SAF-Timbro-Svenskt Näringslivs opinionsvridande offensiv. Den har inte alls spelat den roll som Nycander tillskriver den. Eller, för den delen som den avsåg eller som andra (t.ex. i tidningen Resumé) bedömt att den har.

Boströms argumentation går ut på dels att det hände andra saker (framför allt den reellt existerande socialismens genomklappning och murens fall), dels att det var en likartad utveckling i andra länder.

Det ligger något i båda. Men, särskilt på den senare punkten, mindre än Boström vill kanske göra gällande. Som jag nämnde i etttidigare inlägg gjorde de amerikanska högerkrafterna en liknande opinionsoffensiv, då tillsammans med fundamentalistiska religiösa. Det är en satsning som fortsatt med oljeintressenas omfattande finansiella stödtill uppbyggnaden av Tea Party grupperingarna i USA.

Boström skriver också att ”Nycander gör misstaget att se liberala idéer som logiskt – snarare än historiskt – förbundna med vissa partier.” Det är en mycket intressant hållning från just DN om just Folkpartiet. För Folkpartiet har, åtminstone tidigare, utgett sig för att vara just ett idéburet parti. Till skillnad från ett utpräglat intresseparti som markägares Centern.

Det väcker frågan vilkas intressen som DN och Boström menar att FP numera företräder.

Boström avslutar med att ”politik handlar i huvudsak om makt. Partipolitik handlar om att tillgodose de egna väljargruppens intressen. Kampen mellan arbetsmarkandens parter är just en kamp mellan, delvis, motstridiga intressen.” Och ur det perspektivet har Svenskt Näringslivs satsning varit framgångsrikt. Låt vara att bidragit till att omvandla FP från ett idéburet till ett intresseparti, och Centerns pågående omvandling från ett intresseparti till ett dogmatiskt nyliberalt parti. Eller, att Moderaterna lanserar sig som det nya arbetarpartiet och det nya miljöpartiet.

Att en del gamla väljare blir förvirrade får man ta – så länge tillräckligt många hänger med för att man ske behålla makten. (Så skulle man kunna tolka Boström). För att, som jag nämnde i går, skapa nya sköna marknader för företag inom vård-omsorg-skola sektorn, avveckla omfördelningsapparaten (och miljöförvaltningen) och stärka klassamhället. Och, vilket jag glömde nämna, försvaga facket.

Det kan ju tänkas vara ett intresse för Svenskt Näringsliv. 

Svenskt Näringslivs opinionsvridande offensiv

Postat av
Svante Nycander gör en viktig insats när han uppmärksammar lobbyorganisationen ”Svenskt Näringslivs” opinionsvridande offensiv (DN2013-01-07). Frågan är om han har rätt i att det inte gynnar organisationens ”genuina intressen”.

Jag har själv i ett tidigare inlägg skrivit om Svenskt Näringsliv och dess opinionsvridande arbete, i samband med turbulensen kringSNS förra forskningschef. Den förra chefredaktören på DN Svante Nycander återger en historia som är central för svensk politiks utveckling, men inte tillräckligt känd ens bland yngre politiker inom oppositionen. Det handlar om hur Svenskt Näringsliv och dess föregångare Svenska arbetsgivarföreningen (SAF) systematiskt vänt debattklimatet i Sverige genom satsningar på ideoligioffensiv genom frontorganisationer som Timbro.

Man kan se det som en gammal socialliberals klagosång över hur ”liberalism” som begrepp övertagits av nyliberalerna. De senare har gjort inbrytningar i partier som C och FP, men inte bara där.

Denna historia är som sagt inte tillräckligt omdiskuterad.

Nycanders beskrivning av inställningen, där debatten är ”en maktkamp, inte ett gemensamt projekt för att söka sanningen”, är träffande och känns korrekt. Det är också lätt att hålla med när Nycander tvivlar på att Svenskt Näringslivs ”ideologiska insats…bidrar till att göra borgerliga partier mer ansvarsfulla.”

Men han ställer sig inte frågan om insatsen varit framgångsrikt i en maktkamp, och därmed inte heller vems makt det handlar om. Där missar han en viktig poäng.

Jag menar nog att den ihärdiga ideologioffensiven har

-          gynnat borgerliga partier som helhet och bäddat för de borgerliga valsegrarna 2006 och 2010 med sina kraftiga skattesänkningar
-          bäddat för det gemensamma borgerliga projektet att nedmontera det omfördelningsapparat som byggdes upp under den långa socialdemokratiska regeringsdominansen (liksom, i förbifarten, den nedmontering av miljöpolitiken som Andreas Carlgren stått för)
-          skapat nya marknader genom en alltför oreglerad etableringsrätt inom vård-, skola- och omsorgssektorerna (se t.ex. artikeln i Expressenhäromdagen om hur riskkapitalbolagen tagit över merparten avassistansersättningen).

Detta har uppenbarligen gynnat vissa typer av företag och lett till ökade klassklyftor. Om detta gynnar Svenskt Näringslivs ”genuina intressen” beror väl på hur man definierar dessa intressen. Kanske gör lobbyorganisationens ledning en annan bedömning än Svante Nycander. Låt vara att mindre borgerliga partier ”har svårt att konkurrera med jobberbjudanden, uppdrag och annat som det näringslivet genom Timbro generöst ger unga politiska talanger”. Även om t.ex. tankesmedjan Fores försett centern med en och annan central medarbetare. Men oppositionens partier har ännu sämre möjligheter till välfinansierade idémässiga stödorgan och politiska plantskolor.

Man kan också diskutera om det stämmer att ”det tjänar inte företagens ändamål att pratier förleds att agera så att deras väljare inte känner igen dem ” – så länge det borgerliga samarbetet behåller makten att genomdriva Svenskt Näringslivs projekt.

Regeringens ansvar för Ojnare

Postat av
Lena Ek och andra centerpartister har försökt sprida en bild av att det på något sätt skulle vara Miljöpartiets fel omNordkalk får sitt tillstånd för ett kalkbrott i ett känsligt miljöområde på norra Gotland. Man har t.ex. gjort en stor sak av att området inte fanns med i den grupp av områden som anmäldes till EU:s skyddssystem våren 2006. Att dåvarande miljöminister Lena Sommestad höll öppet för att området kanske skulle skyddas längrefram vill man helst inte låtsas om. Att regeringen gjorde en ändring i miljöbalken som underlättade för tillståndet är bekant. Lena Ek har försökt göra sak av att Miljöpartiet inte motsatte sig den ändringen – som regeringen först hade påstått inte skulle påverka bedömningarna i sak.
 
Lena Ek har sedan hävdat att hon inte kan ingripa, för att det skulle bli ministerstyre och bryta mot grundlagen. Men hon är bekymrad, och följer ärendet noga.
 
Nu i lördags rapporterar nyheterna på TV4 att alliansregeringen hade ärendet i sin hand hösten 2007, men valde att släppa det vidare (ca 4.32 ini inslaget).
 
Enligt miljöbalkens 17:e kapitel finns en möjlighet för regeringen att göra en så kallad tillåtlighetsprövning i vissa fall. I detta fall hade alltså regeringen kunnat besluta om täkten får bli av eller inte. Den möjligheten finns just när det är starka intressen som står mot varandra, och det kan vara svårt för domstolen att avgöra, eller så kan det vara viktigt för väljarna att utkräva ett ansvar av beslutsfattarna. Det är en möjlighet för regeringen att avgöra ett ärende inom grundlagens ram, utan att det blir ministerstyre.
 
Nordkalk ville att regeringen skulle avgöra ärendet, enligt inslaget. De trodde de skulle ha större möjlighet att få det beslut de ville ha. Men regeringen beslutade att inte besluta.
 
Om regeringen hade beslutat att kalkbrottet skulle få bli av hade det varit tydligt att de gick Nordkalks ärenden. Det hade varit tydligt vems ansvaret var. Det hade varit möjligt att utkräva ansvaret i nästa val.
 
Regeringen och Lena Eks partikamrat och företrädare Andreas Carlgren valde i stället att släppa den heta potatisen, och låta det gå till domstol – men också ändra lagen mitt under ärendets hantering. De försöker få det beslut som Nordkalk vill ha, men gör allt för att de ska behöva ta ansvar för det.
 
Uppgiften i TV att regeringen hade frågan i sin hand gör det nu svårare för regeringen att ducka sitt ansvar.

Stureplanscentern vilse i Ojnareskogen

Postat av
Centerpartisterna känner sig allt mer trängd om Ojnareskogen och Nordkalks planer på kalkbrottet där. Deras försvar är att säga att det är i stället Miljöpartiets fel. De uppträder allt mer desparata.

Först försökte Lena Ek göra en sak av att MP inte stoppade hennes företrädares dumma förslag. Som om det skulle vara MP:s fel att regeringen går Nordkalks ärenden. Jag har i ett annat inlägg skrivit om hur det gått till. Miljödepartementet lade fem propositioner på åtta dagar. Då är det lätt hänt att något slinker igenom. Carlgrens propp om att ta bort stopplagen debatterades inte ens i kammaren, ingen talare hade anmält sig. Beslutet fattades med acklamation. Fel i riksdagens arbetsformer, att man behandlar för mycket på en gång på kort tid? Kanske det. Ett miss av Miljöpartiet den gången? Definitivt Men jag kommer inte på något fall där man senare använt denna typ i debatten på det sätt som nu sker. Fast det är klart, har man inget annat att komma med, så.

Nu försöker Stureplanscenternskylla ett regeringsbeslut maj 2006 om gränsdragningen av Natura 2000 området på norra Gotland på MP. Man skriver

”detta skedde ju som sagt år 2006. När Miljöpartiet aktivt stödde den S-märkta regeringen. När Miljöpartiet hade tjänstemän utstationerade på departementen i syfte att utöva inflytande. En bra bit innan Alliansregeringen tog över.”

Ännu ett uttryck av okunnighet och desparation.

Jag var en av Miljöpartiets tjänstemän på departement på den tiden. Vi satt inte i regeringen. Det är en avgörande skillnad. Vi hade inte inflytande över denna typ av beslut. Vår uppgift var i första hand att se till att det program på 121 punkter som regeringen kom överens om med MP och V genomfördes. (I det programmet ingick t.ex. att man skulle höja anslagen för skydd av biologisk mångfald, anslag som Centern och Alliansregeringen sedan urholkade och minskade.) Vi samarbetade också om budgeten och om en hel del förslag som regeringen lämnade till riksdagen.

Ett aktuellt exempel är regeringens proposition 2004/05:129 En effektivaremiljöprövning. Där behandlade regeringen ett förslag från Miljöbalkskommittén att ta bort den stoppregel för biomångfald och täkter som Carlgren och Alliansen sedan tog bort. I proppen framgår att regeringen avfärdade kommitténs förslag och behöll stopplagen (avsnitt 7). I proppen står tydligt att förslagen bygger på en överenskommelse mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet de Gröna.

Angående gränsdragningen som gör att Ojnare hamnade utanför Natura 2000 området så tog miljöpartisten Karin Svensson Smith upp saken i en fråga till dåvarande miljöminister Lena Sommestad. I svaret hänvisar Sommestad till att myndigheterna höll på att ta fram ett fördjupat kunskapsunderlag. När det var klart kunde man komma att komplettera Natura 2000-nätverket med bl.a. Ojnare.
 
Fast när det kunskapsunderlaget var klart hade det blivit regeringsskifte. I stället för att utöka det skyddade området ändrade Alliansregeringen lagen.

Hur viktigt det än är med historiebeskrivningen så är det viktiga vad som händer framöver. Tänker Lena Ek göra något? Verkar inte så. Kanske hon hoppas att HD eller EU ska rädda både Centerns ansikte och Gotland?

Ek skyller ifrån sig om skogsskövling

Postat av
SvD tar nu också upp Lena Eks blogg, där hon gömmer sig bakom Miljöpartiet om Nordkalks miljöskövling på Gotland. Dock utan att hon berättar om bakgrunden. Vilket jag beskrev i mitt förra blogginlägg. I korthet: Lena Eks partikamrat Andreas Carlgren smög igenom ändringen genom att lämna in sitt förslag till lagändring ungefär samtidigt som tunga propositioner om klimat, havet och tillstånd för vindkraft. Riksdagen – och Miljöpartiet – hann därmed inte med en ordentlig granskning.

Jag vet, jag var MP:s handläggare i ärendet.

Att riksdagen tillåter regeringen att lägga så många förslag samtidigt, utan att ge sig själv tillräckligt tid för att granska alla, väcker frågan om en del i riksdagen inte tar sin roll på allvar. Man kanske ser riksdagen som en transportsträcka, som bara genomför de lagändringar som Allianspartierna kommit överens om i regeringen. Särskilt förra mandatperioden, när Alliansen hade riksdagsmajoritet. Då kanske det inte känns meningsfullt att oppositionen motionerar mot allt dumt regeringen gör. Oppositionens invändningar röstas i alla fall slentrianmässigt ner.
 
Lena Ek öppnar nu för en lagändring – men först när det är för sent. Hon menar att hon inte kan ändra lagen så länge ärendet pågår.

Det var lustigt, för det var precis vad hennes företrädare Andreas Carlgren gjorde. Han ändrade lagen mellan miljödomstolens prövning och miljööverdomstolens prövning. Miljödomstolens sade nej i december 2008. Carlgren skickade sin lagändring till riksdagen i mars 2009. Miljööverdomstolen sade ja i oktober 2009.

Det kanske går bra att ändra lagen mitt i processen, om det handlar om att gynna ett företag men inte om det handlar om att värna miljön?

Lena Eks uttalande kan för övrigt jämföras med hur Centern och Alliansregeringen agerar om uranbrytning. Miljöpartiet vill förbjuda det nu. Centern och Alliansregeringen vill vänta och se om lagstiftningen och prövningen i myndighet och domstolen håller först. Är det för sent för henne att rädda Ojnareskogen och norra Gotlands vattentäkt så kanske hon vill stämma i bäcken när det gäller uranbrytning?

Samarbetsinvit – med en hake

Postat av
Centerledaren Annie Lööf skriver i dag i SvD och erbjuder ett samarbete med Miljöpartiet. Samarbetet omfattar dock inte miljöfrågor – annat än indirekt, investeringar i infrastruktur. Och även den satsningen inkluderar vägar. Kanske som Infart Stockholm? Det är kanske ett uttryck för att C inte prioriterar miljöfrågor (om inte det handlar om att offra miljön för att gynna markägare, något som en serie om skogen i DN belyser).
Dessutom finns en hake med samarbete för att bygga ut infrastrukturen. Ett villkor är nämligen att sälja SBAB. På så sätt får man fram pengarna.

Men vänta ett tag. Först sänker man skatten. Sen kommer man på att man inte har pengar för investeringar. Då kommer man på idén att sälja ut statliga tillgångar för att få pengarna.

Likväl som man säger att försäljningen handlar om att få pengar till investeringar, kan man säg att försäljningen är ett sätt att i efter hand finansiera skattesänkningarna. (Inte för att jag vill försvara just SBABs verksamhet, som det nu bedrivs, men det är en annan fråga.) Järnvägar behöver vi ändå.

Inbjudandet skorrar falskt också på annat sätt. När den borgerliga regeringen permanentade trängselavgifterna i Stockholm motiverades beslutet med att pengarna skulle användas för att finansiera motorvägar i regionen. Det var något som centern drev. Centerns borgarråd i Stockholm beskrev partikamraternas förslag så här: ”Deras idé om att växla trängselskatter mot vägutbyggnader är klart intressant.” Enligt skvaller man hörde på den tiden var detta ett resultat av en kohandel mellan centerpartisterna i staden och länet. En del av samma regeringspaket var att stoppa utbyggnaden av citytunneln för tågtrafik.

Vill man få loss pengar för att bygga ut järnvägar kan man börja med att skrota dyra motorvägsprojekt i Stockholmsregionen. Här finns landets bästa underlag för kollektivtrafik. Det bör vi ta vara på. Mer motorvägar i Stockholm betyder mer trafik – och mindre utrymme för resande på landsbygden.






Alliansen och miljön – tyvärr blev det tvärtom

Postat av
Andra artikeln i Maciej Zarembas fina serie om skogspolitiken visar pinsamt tydligt hur centern sätter en långt driven rätt för markägaren att göra som den vill före alla andra hänsyn. Ägarrätten balanseras inte av en ägarskyldighet.
Det är kanske inte så konstigt, med tanke på centerns rötter i lantbruket.

Dessvärre har centerns linje fått dominera den borgerliga regeringens politik. Folkpartiet, som har en stark tradition av naturvård i sin politik, har släppt miljöfrågor. FP har traditionellt sett varit bra på naturvårdsfrågor. Partiets historiska rötter ligger i samma grupper som var tidigt ute i naturvårdsfrågor – den bildade borgerligheten: lärare, journalister, läkare, jurister, akademiker. Selma Lagerlöf är ett tydligt exempel. Tidigt miljöengagerad (något som lyser igenom sida upp och sida ner i Nils Holgersson) , på sin tid i täten i striden för att rädda Tåkern från torrläggning, och medlem i Naturskyddsföreningen. Men också folkpartist - medlem i frisinnade landsföreningen 1916, och 1934 en av dem som skrev under uppropet för folkpartiets bildande. Och hon var inte ensam om den kombinationen

Fp har alltså haft en fin tradition att förvalta. Den lever i viss mån kvar, om än undantryckt. Vad partiet kanske tycker är en sak. Vad man driver är en annan sak. Fp tog strid för kärnkraft. De tar inte strid för skogen, eller ens för att minska spridningen av kadmium på våra åkrar och i vår mat, trots att partiledaren skrivit i DN att han vill ha en sån skatt (vilket jag återkommer till i ett annat inlägg).

Hade Alliansregeringen tagit FP:s gamla naturvårdspolitik och C:s gamla energipolitik hade dess miljöpolitik varit klart intressant.

Tyvärr blev det precis tvärtom.

Mittens rika

Postat av

Valaffisch för centern 1998

Centerns partiordförande, Annie Lööf, ber i DN om ursäkt för sin ”groda” om Kina (DN SvD AB GP svt). I de flesta sammanhang, men inte i politiken, är det ett mindre problem att säga grodor än att genomföra helt uppåt väggarna felaktigt beslut och därmed är det sällsynt att man hör någon politiker säga: ”där gjorde vi helt fel, förlåt att vi inte begrep bättre”. Undertecknad har mindre politiskt förtroende för Annie Lööf än för Alfons Åbergs låtsaskompis ”Mållgan”, men en halv poäng hade hon trots allt när hon sa: ”Vad är Kina, till exempel? Hur definierar vi Kina som land?”. Hon är inte ensam om att ha svårt att klassificera ”Mittens Rike”. Undertecknad har själv levt och arbetat där, men begriper knappt ett uns mer för det.

Att Kina inte är ”kommunistiskt”, i klassisk mening, torde väl stå klart med tanke på att alla privatekonomiska initiativ uppmuntras av regeringen, samtidigt som inkomstklyftorna ökar skär man ner delar av det ”gemensamma” som tidigare varit gratis, skola, sjukvård m.m. dessutom är reklamavbrotten för kommersiella produkter i de 15 statliga tv-kanalerna fler än i TV3. Det är fascinerande att upptäcka hur många olika schampo det görs reklam för i Kina. I synnerhet som 99% av alla kineser har svart och rakt hår. Dessutom är det under en normal tv-kväll oräkneliga reklamavbrott för klassiska ”kapitalistiska” symbolprodukter som McDonalds, Marlboro och inte minst Coca-Cola:

Att Kina är en ”en-parti-stat” stämmer inte heller helt. Förutom Kinas kommunistiska parti finns en allians av åtta minoritetspartier bl.a. ”Revolutionära kommittén för Kuomintang”, ”China Democratic League”, ”China Association for Promoting Democracy”, ”Chinese Peasants’ and Workers’ Democratic Party” och några till. Att det sedan inte spelar någon roll vilket parti man sympatiserar med eftersom det ändå blir som kommunistpartiet vill är naturligtvis ett klassiskt exempel på diktaturfasoner. I Sverige spelar det i och för sig inte heller någon roll vilket alliansparti man röstar på, det blir ändå som moderaterna säger och nu är det snart tveksamt om det spelar någon roll om man röstar på alliansen eller på socialdemokraterna då de politiska skillnaderna ju inte precis är glasklara.

Det är svårt att veta vad som är socialdemokratisk, respektive borgerlig politik? Moderaterna kallar sig ”det nya arbetarpartiet” och socialdemokraterna lägger sig så nära den politiken dom bara törs, så vi väljare inte riktigt vet och knappt har koll på om vi ”trampat fel” och plötsligt står med båda fötterna i borgerlig politik eller i socialdemokratisk eller om vi kanske står med en i varje (exp). Socialdemokraterna har gjort ett fantastiskt lyft i opinionsundersökningarna och detta trots att, i alla fall inte jag, har klart för mig vad det var som var så uselt med deras politik för några månader sedan och vad som är så fantastiskt idag (SvD DN GP AB DN). Så på tal om grodor ur politikermunnar känns politiken idag lite som en ”Oophaga pumilio”, den röda grodan med blå ben, alternativt den blå grodan med röd kropp.

Oophaga pumilio

Ett helt annat sammanhang där jag funderat över stödet och sympatierna är det här med klubblojalitet inom idrotten. Om man kommer från Åtvidaberg, ett samhälle med färre än 7.000 invånare, och har sina sympatier hos och är supporter till samhällets fotbollslag nu när det tagit sig upp i Allsvenskan igen, det är inget att undra över. Men vad är det som gör att man, om man bor i Stockholm, Göteborg eller annan stad med flera lag att välja på väljer just det ena eller det andra. Är det det ”sociala arvet” från föräldrarna eller är det något annat. Gör man tankeexperimentet att alla spelare i t.ex. AIK och Djurgården bytte klubb med varandra, vad händer då? Förmodligen är det inte spelarna i laget man sympatiserar med utan laget som sådant och man torde därmed ”följa” klubben och inte spelarna.

Dessutom är fotbollssupportrar betydligt mer trogna sina lag och byter inte sympatier bara för att just deras lag trillar ur högsta serien. Många gånger är ”kärleken” till laget starkare än kärleken till partnern, eftersom man verkligen alltid följer och tveklöst stödjer ”sitt lag” i nöd och lust. Det kan ju vara lite si och så med det i parrelationer. I alla fall när det handlar om ”nöd”. Jag vet inte varför jag halkade in på det här resonemanget, men håll med om att det är något både fascinerande och underligt med hur vissa kan gråta när ett fotbollslag förlorar en fotbollsmatch och samma person kan vara fullständigt oberörd över vad som håller på att hända med vår miljö eller att den globala fördelningen av mat är så snedvriden att samtidigt som vi västvärlden blir allt mer överviktiga så dör 6 miljoner barn av svält varje år.

Bild: Kurush Umrigar

Jovisst, jag är medveten om att det är betydligt svårare att ägna 2 x 45 minuter åt världssvälten än att ägna samma tid åt att engagera sig i huruvida det nu var offside eller inte eller om domaren i själva verket är en blind höna eftersom han inte såg att Zlatan eller någon annan spelare blev dragen i tröjan. Men visst är det ändå något som är lite skevt när vi är villiga att betala mellan 895-2.995 kronor för att få se en match med Tre Kronor i Ishockey-VM i globen nu i maj och man samtidigt, för samma summa, kan få 7.000 doser stelkramps-vaccin i UNICEF’s gåvoshop. Här övertrumfar iallafall min ”Politiska Korrekthet” mitt idrottsintresse med råge. Rent generellt tror jag annars att idrotten i världen har betytt minst lika mycket som politikerna gjort för att överbrygga motsättningar mellan människor. Troligtvis mer.

Jag skulle vilja avsluta det här inlägget lite som jag inledde det, med att hacka lite till på Annie Lööf. Alla minns hur det lät när hon valdes till ny partiordförande, nu skulle centern ta klivet in i framtiden och jag vet inte allt. Idag är hon Sveriges näringsminister och jag vet ärligt talat inte hur mycket hon gjort för det svenska näringslivet, men jag minns att hon gav 100 miljoner av våra skattepengar till Facebook(?!) Det känns väl sådär med tanke på att Facebook inte direkt är i penganöd, dom köpte ju nyligen ”Instagram” för sjuhundra miljarder kronor. Att sedan hon, Lööf alltså, som i hela sitt liv endast haft centerpartiet som arbetsgivare och idag lyfter en månadslön på c:a 150.000 kr, tycker att alla minimilöner ska sänkas. Det gör i alla fall inte undertecknad till centerpartist.

Kina är visst inte så mossigt som man skulle kunna tro. A-GO-GO! I stereo!


Sjöstedt, både bra och dålig…

Postat av
Har precis lyssnat på Jonas Sjöstedt, i Ekots lördagsintervju i Sveriges Radio P1.

Jag tycker att han blandar och ger ganska friskt. Stundtals blir jag lycklig och känner nästan för att byta parti till Vänsterpartiet medan andra saker är helt uppåt väggarna enligt mig, och får mig att fundera en gång till. Jag har nog ändå valt rätt parti...

Jag tycker till exempel att borttagandet av arvs- och gåvoskatten var mycket bra vilket inte alls Sjöstedt tycker. Att beskatta mindre arv och gåvor slår hårt mot människor och blir bara en straffbeskattning för att tidigare generationer lyckats spara lite pengar för att kunna överlämna till efterlevande tycker jag och håller därför inte alls med Sjöstedt. Det känns inte som en rättvis beskattning helt enkelt. Då känns kapitalbeskattning rimligare då man faktiskt inte själv väljer att få ett arv eller en gåva. Däremot väljer man ju sedan hur mycket kapital av det aktuella arvet eller gåvan som van vill fortsätta att spara.

Vidare tycker jag att han är ute och svirar rejält när det gäller den svenska vapenexporten. Att hänvisa till att en del krig är korrekta gör enligt mig inte vapenexporten mer rimlig. Visst finns det lägen där våld nästan är ofrånkomligt för att försvara de mänskliga rättigheterna hur paradoxalt det än kan låta, men flera av de krig som även Sverige deltar i är inte försvarskrig utan regelrätta anfallskrig.
Sjöstedt försöker visserligen säga att han inte vill att exporten skall ske till diktaturer och krigförande länder, vilket förvisso är bra - men jag tycker fortfarande att det är inkonsekvent, om man på allvar skall vara för en global nedrustning, att samtidigt vara positiv till export av svenska vapen till andra länder. Fler vapen betyder enbart mer krig och konflikter, det är ganska enkel och självklar logik. Det finns betydligt bättre saker som man kan exportera och producera än vapensystem och krigsprodukter.

När det gäller ekonomisk politik i övrigt håller jag dock med Sjöstedt i mångt och mycket och tycker att investeringar i Järnvägen är betydligt viktigare än en sänkning av restaurangmomsen som dessvärre mitt eget parti varit med på. Att lyfta fram den Schweiziska järnvägen som ett positivt exempel är bra, och Schweiz är också ett av de länder i Europa som börjat bygga (sök efter vakuumtåg i länken om du inte vill läsa all text) för vakuumtåg istället för de höghastighetståg som just nu är dominerande på marknaden.

Jag håller också med Sjöstedt när det gäller stödpaketen till Grekland och Portugal. Det är helt felaktiga krav som ställs på länderna och skjuter bara upp de statskonkurserna. Det är inte länderna och framförallt inte skattebetalarna som orsakat krisen, och skall rimligtvis inte heller behöva betala för den.

Jag tycker dock precis som jag alltid tyckt att det är Vänsterpartiet som borde vara Miljöpartiets främsta allierade och de som vi borde ha lättast att komma överens med i de allra flesta frågor. Vi har dessutom ett gemensamt mål, och det är att få bort sittande regering och i och med detta också krossa alliansen. Vi måste få bort det definitiva högerblocket. Jag skulle helst av allt se en regering bestående av Miljöpartiet som största parti tillsammans med Vänstern, Centerpartiet (om de hade valt en annan väg än den de nu tog med valet av Annie Lööf...), Folkpartiet och Gröna Partiet. Någon sådan regering är väl dock inte mycket mening att hoppas på i nuläget :(

Det skulle dock vara spännande att se vart man kunde föra Sverige utan vare sig Sossarna eller Moderaterna som styrande parti. Vilket av dem som än regerar så äter de upp de andra partierna genom att vägra kompromissa. Moderaterna är dessutom PR-genier som lyckas få både alliansmedlemmarna och väljarna att tro på att Moderaterna faktiskt gör kompromisser, och att de faktiskt förändrar sin politik. Den någorlunda kloka ser dock att så inte är fallet.

Strunt samma...
Mitt betyg på Sjöstedt i Ekots lördagsintervju är en 4:a trots allt av 5 möjliga :)

Intressant

In i depån för gott (c) ?

Postat av

Överallt i pressen bilder på en leende blivande partiledare. Vem bryr sig om hennes samhällssyn? Knappast de bondeförbundets barn som finns kvar i partiet - de tycks ha resignerat. För här väljs förmodligen återigen en politiker som inte står för nånting. Som bara vill vara modern, dvs sträva efter makt och position. I fråga efter fråga har hon sagt ena dagen si, andra dagen så - alltefter arena, åhörare och situation. En fullfjädrad opportunist? Ja, det ser inte bättre ut. Att man inte vill definiera sig själv som vare sig "vänster" eller "höger", det skall respekteras. Så långt OK. Men det betyder ju inte att man som politiker kan agera som pastor Jansson: "Inga bestämda åsikter om nånting." Jovisstja, hon ser Maggie Thatcher som en förebild. Stackars gamla Centern.

Centerledaren med minnesluckor

Postat av
Hör Maud Olofsson fräckt påstå i radion att det byggs förnybar el som aldrig förr i Sverige (tänker hon då bort vattenkraften?) och att det beror på den moderatdominerade regeringens energiöverenskommelse. För att i nästa andetag förklara att det främsta styrmedlet är elcertifikat.

Det var ett system som infördes under den socialdemokratiska regeringen. Fast det kanske Maud Olofsson har glömt?

Ompröva sjukförsäkringen

Postat av


Det är positivt att tre regeringspartier nu öppnar för förändring av de regler som de infört i sjukförsäkringen men illa att dörren smälls igen av moderaternas ansvariga minister. Så frågan är om de tre partiernas utspel betyder något i verkligheten.
Att centern och folkpartiet idag gör ett utspel som även underdagen Kd ansluter sig till är förhoppningsvis mer än bara ett ytligt utspel.

Flera personer har berättat i valrörelsen om hur regeringens införda regler slår. Det mest omskrivna fallet Annica Holmquist fick inget ändrat beslut, trots att Försäkringskassan antydde det i valspurten. Nyligen kom en rapport från Inspektionens för socialförsäkring ( vilken jag skrivit om tidigare) som visar att rättsosäkerheten har ökat sedan 2008 vad gäller vilka som får beviljat sjukersättning, så kallad förtidspension. Konjunkturinstitutet beräknar att cirka 45 000 personer blir utförsäkrade under 2010 och ytterligare 20 000 under 2011.

Vi kan inte ha det så här att människor offras på vägen till ett nytt system. Ta bort stupstocken i sjukförsäkringen och se över reglerna för hur man bedömer arbetsförmåga. Inget parti i riksdagen har föreslagit att vi ska gå tillbaks till det gamla systemet men ändå fortsätter socialförsäkringsministern tjata om det.

Det är viktigt att vi får ett modernt, förutsägbart och rättssäkert socialförsäkringssystem som kan ge stöd för människor att kunna jobba, och det är bra att utredningen äntligen tillsatts men då måste också alla partierna i regeringen vara beredda på att ompröva sina käpphästar och även lyssna på oss rödgröna.

Jag är inte rädd för Sverigedemokraterna!

Postat av
Jag är inte rädd för Sverigedemokraterna. Jag tror inte att 20 rasister i riksdagen kommer att få nio miljoner svenskar att bli rasister. Men det hänger ett stort ansvar på regeringen att inte ge de främlingsfientliga något utrymme. Det hänger ett stort ansvar på folkpartiet att nu upphöra med sina besvärande glidningar.Om regeringspartierna lyckas hålla SD utanför förhandlingar och beslutsprocesser så är jag övertygad om att många av de sverigedemokratiska väljarna kommer ångra, eller rent av förtränga, sin röst. Så hände för 19 år sedan med Ny Demokrati och deras väljare, och så bör hända nu.Inget nytt kom fram vid dagens presskonferens med Fredrik Reinfeldt, det lär innebära att han trotsallt kommer att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Och det innebär i sin tur att i varje fråga som de rödgröna partierna är överens så kan SD fälla regeringen. Det är en svag maktbas som, oavsett vad Reinfeldt påstår, öppnar för förhandlingar med de främlingsfientliga.Moderaterna kommer nu sannolikt försöka bilda en minoritetsregering. Faller den regeringen, på ett misstroendevotum eller – nu eller senare – på annat sätt, så faller blockpolitiken. Då är det rimligt att partiledaren för riksdagens största parti får uppmaningen att bilda regering. Vi får inte glömma att Socialdemokraterna ser ut att få sex mandat mer än moderaterna. Läget har öppnat sig för en mittenregering.Som jag bloggat om tidigare är det, trots ständiga upprepningar i media, inte Sverigedemokraterna som har blivit vågmästare. Fredrick Federlay (C) skriver idag på Newsmill att det är Miljpöpartiet som har fått den rollen. Men han bör också betänka att det likaväl kan vara hans eget parti som tillsammans med FP eller KD ska ha den rollen.

Jag är inte rädd för Sverigedemokraterna!

Postat av
Jag är inte rädd för Sverigedemokraterna. Jag tror inte att 20 rasister i riksdagen kommer att få nio miljoner svenskar att bli rasister. Men det hänger ett stort ansvar på regeringen att inte ge de främlingsfientliga något utrymme. Det hänger ett stort ansvar på folkpartiet att nu upphöra med sina besvärande glidningar.

Om regeringspartierna lyckas hålla SD utanför förhandlingar och beslutsprocesser så är jag övertygad om att många av de sverigedemokratiska väljarna kommer ångra, eller rent av förtränga, sin röst. Så hände för 19 år sedan med Ny Demokrati och deras väljare, och så bör hända nu.

Inget nytt kom fram vid dagens presskonferens med Fredrik Reinfeldt, det lär innebära att han trotsallt kommer att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Och det innebär i sin tur att i varje fråga som de rödgröna partierna är överens så kan SD fälla regeringen. Det är en svag maktbas som, oavsett vad Reinfeldt påstår, öppnar för förhandlingar med de främlingsfientliga.

Moderaterna kommer nu sannolikt försöka bilda en minoritetsregering. Faller den regeringen, på ett misstroendevotum eller – nu eller senare – på annat sätt, så faller blockpolitiken. Då är det rimligt att partiledaren för riksdagens största parti får uppmaningen att bilda regering. Vi får inte glömma att Socialdemokraterna ser ut att få sex mandat mer än moderaterna. Läget har öppnat sig för en mittenregering.

Som jag bloggat om tidigare är det, trots ständiga upprepningar i media, inte Sverigedemokraterna som har blivit vågmästare. Fredrick Federlay (C) skriver idag på Newsmill att det är Miljpöpartiet som har fått den rollen. Men han bör också betänka att det likaväl kan vara hans eget parti som tillsammans med FP eller KD ska ha den rollen.

Vad får stockholmarna för kulturpolitik nu när Centern ska vara med?

Postat av
Privatiserade bibliotek, återinförande av entréavgifter på museerna samt ohyggliga åtstramningar. Det är vad vi kan vänta oss om Centern ges ett inflytande i Stockholms kulturpolitik.

Den nuvarande högeralliansen i Stockholms stadshus ser inte riktigt ut som den i regeringen. I Stockholm är det idag bara tre partier som delar på rotlarna, M, FP och KD. Centern är alltså inte med.

Men till skillnad från för fyra år sedan går Stockholmsmoderaterna den här gången till val tillsammans med alla de tre småborgerliga partierna.

Att Centern har lämnats utanför Stockholmspolitiken den gågna mandatperioden ska vi nog vara rätt tacksamma för. Centern som ju visserligen har en historia av att vara ett rätt reko miljöparti har under de fyra senaste åren mest gapat om sånt som höga hus i Stockholms innerstad och en exploaterad partybeach istället för naturreservat på de känsliga Årstaholmarna. Några andra frågor har de inte profilerat sig i.

Eftersom Centerns Stockholmspolitik därför nog är rätt okänd kan det vara på sin plats att redovisa något av deras andra områden. Hur är det med Kulturen?

Centern är idag inte representerade i Kulturnämnden, och gruppledaren Per Ankersjö har inte heller varit speciellt flitig i kulturdebatterna. Den bästa sammanfattningen av Centerns kulturpolitik får man därför gå till den budgetreservation som de lade i höstas.

Av den kan man läsa att: Centern vill lägga ner Kulturnämnden och lägga kulturen under idrottsnämnden – som då blir en Kultur- och idrottsnämd. De vill dessutom minska budgeten med 70 miljoner kronor jämfört med vad den nuvarande moderatstyrda alliansen har budgeterat för. Det skulle motsvara ungefär 150 tjänster, eller i praktiken en nedläggning av en hel verksamhetsgren, t.ex. Kulturhuset eller stora delar av kulturskolan. Centern vill också privatisera stadsbiblioteket samt avskaffa den fria entrén på Stadsmuseet och Medeltidsmuseet.

Som jämförelse vill Miljöpartiet istället öka budgeten för kultur och idrott med över trettio miljoner kronor jämfört med den nuvarande majoriteten. Av dessa pengar ska 10 miljoner gå direkt till Kulturskolan som har blivit så illa behandlad under de fyra senaste åren. Vi behöver sänka avgifterna och anställa fler lärare. Alla barn ska ha möjlighet att ägna sig åt en kulturverksamhet – så är det tyvärr inte i Stockholm idag.

I Miljöpartiets budget finns också stort utrymme för den fria kulturen genom mer pengar till kulturstödet, samt upprustningar av de kommunala kulturlokalerna. Vi vill dessutom stärka Stadsmuseet med 2 miljoner extra till utställningar och 2 miljoner till kulturmiljöavdelningen.

Dessutom är Miljöpartiet det enda parti idag som konsekvent budgeterar för ökade priser och löner. Vi vill därmed understryka att inga delar i kulturverksamheten måste göra åtstramningar för att få verksamheten att gå ihop. Miljöpartiets satsningar är finansierade och på riktigt.

___
» Stadens budget och oppositionspartiernas budgetreservationer finns att ladda ner här!
» Se Miljöpartiets gruppledare Stefan Nilsson berätta om vår kulturpolitik på YouTube.

Nisha Besara sänker spökseende Olofsson

Postat av
Olofssons snack om ändrade turordningsregler med hänvisningar till Danmark håller inte alls! Nisha Besara från Dagens Arena gav en tydlig och pricksäker replik på detta i SVTs morgonsoffa idag.
I Danmark använder man sig nämligen av Flexicurity - ett system som förutsätter höga ersättningsnivåer i arbetslöshets-försäkringar och bidragssystem, men som också ger större frihet för arbetsgivare och arbets-tagare. Att jämföra Flexicurity med det svenska systemet med sina fullkomligt urholkade a-kassesystem är oerhört obegåvat!
Att förändra turordningsreglerna och samtidigt ha kvar de urholkade ersättningssystemen vore att kasta människor ut i en fruktansvärd otrygghet med risk för fattigdom och social misär som följd och dessutom att ge arbetsgivarna total makt över människor vilket skulle leda till generella lönedumpningar och vi skulle behöva börja om från början igen med klassrevolutioner och proletariatsnack.

Över då till Centerledarens stora utspel: "Aldrig att jag sätter mig i en regering med en kommunist!".
Maud borde veta vad kommunism egentligen är, och hon borde veta vad som står i Vänsterpartiets partiprogram. Detta är hon dock uppenbart ovetande om.
Det är nu 20 år sedan k:et försvann ur Vänsterpartiets namn, men trots detta skall partiet fortfarande stå till svars för sin historia. Detta trots att Moderaterna sitter på en mängd skelett i garderoben och Centern likaså. Homo Politicus skriver mycket intressant om just Centerns egna historia. Att Centern hade samröre med nazistiska organisationer och partier samt var rysligt entusiastiska när det gällde rasbiologi spelar tydligen inte heller någon roll. Att Kina är en mycket hårdför diktatur är inte heller det något problem eftersom de har accepterat ett kapitalistiskt system. Det är kapitalism och inte demokrati som verkar vara det viktiga att slåss för enligt högern.

Nu tycker jag dock inte att historia är det viktigaste i detta valet, men jag vill påpeka att man kanske skall sopa framför egen dörr innan man klagar på andras lort. Dessutom har Vänsterpartiet gjort upp med sin historia, vilket INTE allianspartierna med mörkt förflutet har gjort.

Om jag i övrigt skall analysera Olofssons insats i utfrågningen skulle jag ge henne stundtals godkänt, men mestadels underkänt. Hon vill verka kunnig och påläst genom att rabbla siffror, men lyckas inte ens få rätt på dem. Hon glömmer ord eftersom hon försöker låta mer förståndig och klok än hon egentligen är och försöker använda svårare ord än hon klarar av.
Hon skall ha creds för att hon skrattade så hjärtligt åt Dorsins nidvisa. Det verkade faktiskt som att hon uppsiktigt sagt tyckte att det var roligt. Det är lite pinsamt dock att hon inte blev förnärmad över uttrycket Reinfeldts bitch. Hon var ju dock mycket väl förberedd på det och hade antagligen fått höra från strateger hur hon skulle reagera på det (videon med låten låg ute på nätet åtminstone ett dygn i förväg).

När det gäller kärnkraften kan väl ändå ingen köpa Olofssons snick-snack, eller?
Människan har ju inte förstått vad hon har sagt ja till, inte heller har hon förstått vad samarbetspartierna har för planer, och inte heller har hon förstått vad kärnkraften handlar om då hon bara pratar om att vara rädd för Tjernobylolyckor. Hon pratar ingenting om brytningen av Uran, inte heller pratar hon om slutförvaringen eller andra problem som kärnkraften medför. Visst får man kompromissa, men någonstans måste väl ändå gränsen gå, eller? Att så totalt avvika från en hjärtefråga förstår jag inte. Ett samarbete fungerar inte utan ömsesidig respekt och det har inte Centerns allianskamrater visat i detta fall. Maud är dock så mån om allianssamarbetet och att hålla borta sossarna från makten att hon antagligen skulle gå med på att förbjuda jordbruk, hugga av sin högra arm och höja alla arbetsgivaravgifter om de övriga allianspartierna ville detta. Ingenting är heligt för Olofsson!
Centern är ett bluffparti som enbart är intresserade av att få vara med - vad de är med i, spelar tydligen ingen större roll. Alliansens så kallat "gröna röst" är minst sagt svag och menlös - SNFs analys av regeringens miljöpolitik talar sitt tydliga språk!
Att Centern inte heller lyckats göra någonting på småföretagarområdet för att förenkla regelnätet eller förbättra de ekonomiska villkoren visar på de övriga kamraternas ointresse.
Olofsson klantade sig rejält då hon stängde dörren om de RödGröna. Låt oss hoppas att det kostar för Centern i längden!

En parantes är att Lena Mellin som vanligt ger goda betyg till en alliansföreträdare... vad ska man säga om professionalismen hos dagens journalister? Sanningen är att det finns mer nyanserade bloggare ju!

Allra sist vill jag tacka Thomas Bodström för ett mycket bra tal på Stortorget här i Örebro idag (även om nu Thomas aldrig kommer läsa detta så vill jag ändå tacka... haha)!

Läs Gärna:
Peter Andersson
Kalmardamen
Lasses Blogg

Intressant

Bra skoldebatt, men snälla Mellin…

Postat av
Lena Mellin snackar goja som vanligt. Efter en oväntat bra debatt i Utbildningsradions Skolfront pratar Mellin om att alla partiledare skötte sig bra utom Lars Ohly.
Jag tycker att Ohly skötte sig betydligt bättre än i utfrågningen igår och snarare var en av de som var allra bäst i dagens debatt. Ohly passar nämligen in i debattforumet bättre än i intervjuforumet. Jag tycker att Elaine Bergqvist lyckas med en bättre analys till och med av det politiska innehållet, trots att det inte är hennes uppgift att tycka till om detta, än Lena Mellin som inte verkar klara av att hålla sig saklig och objektiv i sina analyser vilket borde förpassa henne bort från sin anställning i demokratins namn.

Det allra viktigaste i dagens debatt tycker jag dock var det tydliga faktum att de RödGröna på skolområdet är avsevärt mer överens än vad alliansen är samt att Mona Sahlin var den som uttryckte en önskan om blocköverskridande överenskommelser på skolområdet vilket inte alliansföreträdarna alls nappade på. Mona framstod som en tydlig ledare i denna debatt, och dessutom en mycket sympatisk person vilket är oerhört viktigt för det RödGröna regeringsalternativet. Alla de RödGröna ledarna/språkröret gjorde inte bra utan exeptionellt bra ifrån sig både som partiföreträdare och som koalitionsföreträdare. I mina ögon var det framförallt på koalitionsplanet inte riktigt samma situation på allianssidan. Björklund framstod som ledare, Hägglund som schysst kille, Maud som engagerad men okunnig och reinfeldt som ointresserad, men ingen av dem lyckades få alliansen att framstå som en enad front när det gäller skolan.

Maria Wetterstrand fick framstå som plugghästen i gänget vilket gör henne än mer trovärdig i sin kritik mot betyg som kunskapsmätare och övertron på betyg som motivationskälla för elever.

Den RödGröna koalitionen sopade som sagt i mina ögon banan med alliansen som koalition, men jag tycker att både Jan Björklund och Göran Hägglund åtminstone var kunniga och engagerade. Maud Olofsson och fredrik reinfeldt gjorde däremot bort sig fullkomligt och förlorade med all sannolikhet ett ganska märkbart antal väljare på - i Mauds fall - kunskapsbrister och - i reinfeldts fall - brist på intresse och engagemang. Skolpolitiken är inte statsministerns gebit och han var uppenbart obekväm i att diskutera enbart skolfrågor utan att få dra in skattepolitik och arbetslinjen i debatten. Här uppenbarade sig en rad brister i "de nya moderaternas" politik. De har nämligen inte någon skolpolitik överhuvudtaget. De vet inte riktigt varför de tycker som de gör eller ens var de står.

Det blev också tydligt hur mycket moderaterna och Mauderaterna (C) grundar sin låtsasskolpolitik på ideologi snarare än forskning och kunskap på ett fyrkantigt sätt som inte ens Vänsterpartiet skulle få för sig att göra. De andra 5 riksdagspartierna ser nämligen till barnens bästa. Björklund och Hägglund har hela tiden barnen i fokus med alla sina förslag, vare sig jag samtycker med dem eller ej, medan de nyliberala partierna (M) och (C) inte alls verkar vara intresserade av barnen då de diskuterar skolan. Moderatledaren reinfeldt verkade mer intresserad av att angripa Lars Ohly än att diskutera skolan, och detta genom att hävda att Ohly inte vet vad han tycker eftersom han i likhet med både Socialdemokraterna och Miljöpartiet har kompromissat och till viss del fått avvika från sin grunduppfattning. Jag märkte ett stort antal "Göran Persson"-antydningar från reinfeldts sida också då han pratade om Jag, Mitt, Min istället för att prata om Vi. Vi har helt enkelt fått en reinkarnation av Persson på statsministerposten och frågan är om det verkligen är vad väljarna ville ha då de bytte regering enbart för att de var trötta på Persson.

Efter kvällens debatt finns det två saker att konstatera; De RödGröna har en betydligt utförligare och enhetligare politik på skolområdet baserad på forskning och kunskap, samt att de RödGröna är betydligt mer öppna för blocköverskridande överenskommelser för att uppnå kontinuitet i skolverksamheten vilket jag egentligen tror att flera av de mindre allianspartierna egentligen också är. Här är Moderaterna den stora bromsklossen som förhindrar möjligheten för skolan att bli en plats för lärande med möjlighet till långsiktig planering. Moderaterna ser nämligen skolan som ett ideologiskt stridsfält som vilket annat som helst. Vi ska också komma ihåg att, precis som Maria Wetterstrand sa, 3 av de 4 läroplanerna som utformats sedan 1969 har utformats under borgerliga regeringar. Så fort en borgerlig regering tillträder så vill de se en ny läroplan som de själva skall bestämma över då de uppenbarligen konstaterat att den senaste borgerliga läroplanen inte alls fungerade. Läroplanerna borde rimligtvis utformas blocköverskridande för att få en skola som inte förändras titt som tätt med nya kunskapsmål, betygsystem, kriterier och betygsskalor, värdegrundsförändringar etc.

Jag uppskattar i alla fall att skolan fick en hel timmes egen debatt även om vissa ämnen fick för lite fokus såsom segregationen inom skolan vilket är ett av de allra största problemen att handskas med. Jag skulle hemskt gärna se att denna typ av debatter hölls också inom andra stora och viktiga områden vilka bör planeras lånsiktigt och skulle behöva blocköverskridande överenskommelser såsom miljö- och klimatpolitiken.

Läs gärna:
Begrundat och Plitat
Katarina Nyberg Finn
Roger Jönsson

Intressant

Maud Olofssons flykt från verkligheten

Postat av
Maud Olofsson, den person som leder "Arrogansens gröna röst" flyr från verkligheten och förstår sig inte på samhällsutveckling. Hennes överenskommelser med de övriga allianspartierna och hennes argument i debatten med Maria Wetterstrand i gårdagens Agenda i SVT tyder just på detta.
Centerpartiet har bortsett från det faktum att grön teknik hela tiden utvecklas och är en växande sektor. Centerpartiet har köpt sina konservativa kamraters syn på dagens samhälle som konstant och att vi måste ta beslut för den närmsta 10-årsperioden här och nu som inte skall ges någon möjlighet att omprövas.

Maud har rätt i att en del satsningar har gjorts under den senaste 4-årsperioden på flera områden som har varit tydliga steg i rätt riktning. Satsningarna på utbyggnad av vindkraften är ett exempel. Problemet är bara att man agerat direkt kontraproduktivt när det gäller konstgödselanvändning, dispenser till mackar att "slippa" tillhandahålla alternativa drivmedel, vargjakten och kemikalieanvändning. Att utsläppen av växthusgaser har minskat är självklart eftersom människor har blivit betydligt mer medvetna, många väljer cykel före bil, fler väljer ekologiska varor. Dvs. individerna i samhället har tagit ett betydligt mycket större ansvar än någonsin vilket självklart fått effekter. Det vore mycket märkligt om inte Arrogans-regeringen hade lyckats minska utsläppen i och med den teknikutveckling som har skett. De satsningar som har gjorts har varit fullkomligt nödvändiga och hade varit mycket innovativa och progressiva om de hade gjorts för 10 år sedan, men de har inte varit särdeles progressiva och innovativa 2006-2010.

I en situation då människor är mer villiga och medgörliga än någonsin då det gäller miljötänk så väljer regeringen att stanna upp i satsningar på Grön teknik, på infrastruktursatsningar för ett mer hållbart sätt att resa, satsningar på alternativa drivmedel. Att Sverige eventuellt lyckas sänka sina växthusgasutsläpp med 27 % fram till 2020 innebär inte att det slutgiltiga målet är uppnått! Det innebär att man har lyckats bra hittills med miljöarbetet, men det innebär inte att man kan slappna av och sluta! Vi måste då göra ännu mer, göra ännu större förändringar och satsningar. Man måste göra ännu mer för ett hållbart samhälle även internationellt. Regeringen vill visserligen göra satsningar på fattiga länders utveckling men att genom detta undvika Sveriges ansvar är inte acceptabelt!

Att prata antal ton i utsläppsminskning går inte att göra eftersom tekniken hela tiden utvecklas. Det går inte att säga exakt vilken effekt en insats som man gör nu får om 10 år eftersom effekten är helt beroende av hur tekniken utvecklas och på vilket sätt samhället i övrigt utvecklas.

Centerpartiet har ett problem, de är nämligen ett parti med gröna ambitioner, men sitter i en koalition med 3 andra partier som inte har några större miljöambitioner alls. Dessutom har Centerns ambitioner enbart koncentrerats till just klimatkrisen och koldioxidutsläpp vilket gjort att de har glömt bort alla andra miljöområden, såsom naturvård, rovdjurspolitik, biologisk mångfald, kemikalieanvändning och långsiktigt hållbar utveckling. Den hållbara utvecklingen innehåller helt enkelt fler frågor än enbart växthusgasutsläpp. Det är dessutom som jag sagt tidigare, en ren lögn att hävda att Sverige har som mål att sänka växthusgasutsläppen med 40 % eftersom målet i praktiken endast är 27 % vilket INTE är uppseendeväckande höga siffror globalt sett.

Att överföra alla inrikes transporter från väg till järnväg ger betydligt större effekter på utsläppssidan än vad Maud Olofssons siffror talar om. Att få fler tankstationer som tillhandahåller alternativa bränslen ger betydligt större effekter än de som Olofsson talar om.
Maud Olofsson tar inte upp ens en tiondel av de satsningar som de RödGröna är överens om, och tar dessutom inte upp ens en 100-del av de satsningar som Miljöpartiet själva vill genomföra.
Det är härligt att miljödebatten kommer upp på tapeten, och det kommer kosta röster för Centern om det fortsätter vara en kamp mellan Wetterstrand och Olofsson.

Intressant