Recension: Ingenting är sant, allting är möjligt

En bok om det postsovjetiska Ryssland. Omslaget består av Putin och något som nog skall ge skenet av att boken handlar om nätet och dess troll.

Boken är skriven av Peter Pomerantsev, brittisk journalist, född i Sovjetunionen. För femton år sedan flyttade han tillbaka till Ryssland - landet med nio tidszoner och en sjättedel av planetens landmassa - och jobbade för en tevekanal, främst som dokumentärskildrare i teve.

"Det nya Kreml kommer inte att göra om samma misstag som det gamla Sovjetunionen - det kommer aldrig att låta teve bli tråkigt", skriver han och redovisar noga sina egna tillkortakommande som journalist som vill göra ett seriöst jobb men som förväntas göra underhållning snarare än dokumentärer. Program som gärna speglar konspirationsteorier - och hellre Kremls härlighet än sanningen. Vad nu detta innebär i ett land där ingenting är sant och allting möjligt, om man får tro bokens titel. En variant av Trumpland.

Boken lovar mycket, men håller inte vad jag fått för mig att den lovar. Böcker utgivna på Ordfront brukar inte säljas in på falska premisser. Men syftet att skriva och berätta underhållande leder i det här fallet till att underhållningen dränker tilltron till vad som skrivs.

Där ironikerns motorsåg går fram borde istället dokumentärskildraren gått fram med skalpell. Tyckrr jag. Andra som recenserst den har annan uppfattning. Boken är, tänket jag, stundom pinsamt light, om man nu inte är intresserad av författarens liv och leverne. Vilket jag inte är. Visst känns det lite patetiskt sorgligt att följa hur han köps och misslyckas i att anpassa sig till de krav som ställs i skuggan av Kreml, men det räcker inte.

Att den ryska regimen - jag vet att en del inte gillar att man skriver regim om sådant ledarskap som man starkt ogillar, men inte om andra - styr och ställer och beter sig kriminellt är vardagsmat för oss som läser svenska medier. Propaganda och showbusiness blandas hej vilt i rysk teve. Tja, vi som håller koll på Russia Today som motvikt mot det vi kan se i Fox vet ju hur det är.

"Den unika blandningen av kitsch och hotfullhet som bara finns i Moskva", skriver Pomerantsev när han skall beskriva arkitekturen. Uppriktigt sagt är det den bästa formuleringen i boken. Den är på pricken.

Tja, vad finns mer att säga? Svar: ingenting. Läs hellre Svetlana Aleksijevitj.


Bokrecension: Den oväntade vändningen utanför en port på Sveavägen

"Se upp för det helt otroliga och håll dig till sådant som besparar dig att idiotförklaras". Detta skrev Göran Lambertz till författaren av En oväntad vändning. Och Lambertz, om någon, bör ju veta vad det innebär att bli idiotförklarad.

Författaren är Claes Hedberg, med benägen hjälp av Bo Hall. Boken är en i raden av böcker om mordet på Olof Palme.

En del menar att Elvis inte dog utan bara drog sig undan världen eftersom han inte orkade mer. Här handlar det om samma tema med Olof Palme i huvudrollen. Olof Palme mördades aldrig, det var en flykt undan världen eftersom han inte orkade mer. På grund av sjukdom, en sådan som på den tiden inte bara ansågs vara skrämmande, utan också skamlig.

Seriöst? Omslaget till boken ger intryck av att det handlar om något djupt oseriöst och nästan pubertalt. Teckningar i boken förstärker intrycket. När jag läste boken funderade jag på om dessa naiva ingredienser skulle tolkas som en blinkning med betydelsen "ta det för vad det är värt, ganska underhållande, eller hur"

På baksidan kan läsa att det är en "storartad sammanställning!" och att det "i kapitel efter kapitel avslöjas det hittills dolda". Tja, det är väl att ta i. Men visst innehåller boken en sammanställning av det som privatspanare, med olika teorier, har påstått och förvisso också påvisat under decenniernas gång.

Att alla dessa böcker, och alla dessa så kallade privatspanare, existerar beror på att så mycket är så oklart om mordet på Sveriges statsminister. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att de formella utredningar som gjorts gett svar på de frågor som ställts. Eller ens försökt ge svar.

Periodvis, under mina år som politiker, ägnade jag tid åt att ta del av den formella dokumentationen. Den ingav inte så stor respekt precis. Utredningar, kommissioner och konstigheter väver en väv som gjord för inte bara ställa kritiska frågor utan också för den konspiratoriskt lagde att söka mönster som bekräftar konspirationen. Författaren till En oväntad vändning tillhör de sistnämnda.

Den som skriver en bok i ämnet bör nog lyda Lambertz råd. Det gör inte författaren. 

Här radas upp mer eller mindre välkända personer, med mer eller mindre anknytning till Olof Palme, som dött konstiga dödar när de inte utsatts för justitiemord eller gått in i dimman. Och mordet var inget mord utan ett skådespel, i akt och mening att skydda socialdemokratin och Sverige från pinsamheter. Och förstås: en hel drös personer - allt från Ingvar Carlsson och Lisbeth Palme till skumma poliser och mediehus - är involverade i den stora mörkläggning

Om alla dessa införstådda får leva tills de av ålder börjar prata bredvid mun - istället för att tas av daga - kommet den svenska vårdapparaten få höra mycket märkliga ting... 

En av alla dem som tidigare skrivit om mordet på Olof Palme är Lena Andersson.Hon hävdar i sin bok Förnuft och högmod att Lisbeth Palme är "den som har störst orsak att dölja vad som egentligen händer" på mordplatsen. Hon menar att dogmen "Lisbeth Palme talar sanning" präglat hela utredningen. 

Lena Andersson menar att människor döljer saker. Och varför gick paret Palme helt ologiskt över Sveavägen den där kalla vinternatten istället för att ta raka vägen hem? För att titta i skyltfönstret till en klädaffär? Teorin som framförs i En oväntad vändning är att paret smet in i en port för att tas ut bakvägen medan skådespelet på Sveavägen sköttes av andra...  

Hur detta skall trappas upp till kommande böcker vet jag inte. Kanske att Olof Palme hämtats av ett ufo?

Under mina år i riksdagen ägnade jag faktiskt några dagar åt att gräva lite i vad som hände den där natten och blev bara mer och mer förundrad. Det ledda fram till att jag med dåvarande justitieminister Laila Freivalds tog upp frågan om att låta någon utländsk utredare, ”fullständigt befriad från kopplingar till Sverige, svenska politiker, svensk polis och svenska etablissemanget över huvud taget”, få i uppdrag att gå igenom hela materialet kring mordet på Olof Palme. 

Svaret från Freivalds blev att "en grundlig genomgång av i stort sett samtliga tips och spår av betydelse" redan hade gjorts. Än idag finns skäl att kommentera detta med ett enda ord: Jaså... Vilket bland annat togs upp i SVT:s granskande program Striptease 1999.

Jag krävde också att man skulle offentliggöra de strukna delarna av obduktionsprotokollet, men fick nej också på den frågan.I En oväntad vändning byggs en del upp kring att protokollet inte är offentligt. Men om det skulle bli offentligt, och skulle visa sig inte peka på några konspirationer, så skulle det också beskrivas som en del av själva konspirationen.

Förresten avslutade jag frågan till Freivalds med följande mening: "Som i dag aktiv politiker vill jag inte tillhöra de som ställs till svars om 10-20 eller 30 år om varför man ingenting sade trots att så mycket i fallet verkat märkligt."

Om lösningen ramlar ut en vacker dag så beror det inte på regeringar eller formella utredningar och kommissioner. Vilket man faktiskt i all ödmjukhet bör ta sig en funderare över. Detta föranleder förstås privatspanare att hålla igång. Så länge de lever. De flesta börjar bli till åren. 

Själv har jag under årens lopp följt den gamle DN-murvelns Sven Anérs rotande, grävande och, som det tyckts, aldrig sinande engagerade ilska över sakernas tillstånd. I sin memoarbok Så fick det bli skrev han bland annat: "Jag är lärd, från den DN som fanns på 40-talet, att en journalist inte får väja eller stoppa helt, när han märker att det blåser. Metoden, som livsstil, är inte helt lättsam, det kan jag inte påstå, och Vargen väcker mig 03.45 och undrar vad i helvete jag håller på med."

Jag förstår både Sven och vargen.


Tillbaka till En oväntad vändning. Texten hade vunnit på att bli ytterligare redigerad, för en som inte levt i "mordet-på-Olof-Palme-bubblan" känns den ganska rörig trots de intentioner författaren säkert haft. Och ibland känns det som om författaren blivit sågad av sådana som G W Persson - denne får sig några, som jag tolkar det, hämndmotiverade kängor. 

Författaren skriver att han blivit illa, för att inte säga hotfullt, behandlad under tiden då han arbetat med boken.

Några recensioner i någon av de större tidningarna har det inte blivit. Den enda recension jag tills dags dato lyckats hitta är skriven av den som korrekturläst boken: Pia Hellertz, som ofta skriver om sådant hon anser vara konspirationer - jodå, på det temat har hon också skrivit om klimatfrågan. Och chemtrails. Och frimurare. Hela kittet så att säga.

Hur som helst: det finns mycket att önska av de formella utredningar som gjorts kring mordet på Olof Palme. Att så många agerat så klumpigt under så många år kan dock bero på annat än en gigantisk iscensatt konspiration... Även om den tanken förstås är lockande. 

För övrigt tror jag att Elvis är död. Och att Olof Palme inte, efter det formella mordet, levde på något slott i Frankrike. Inte ens, som var populärt för några år sedan i mer konspiratoriskt lagda kretsar, i Sovjetunionen.

För några år sedan vädjade jag tillsammans med bland annat Inga-Britt Ahlenius, Wilhelm Agrell, PC Jersild och pensionerade chefsåklagaren KG Svensson om att förutsättningar skulle ges för att Palmeutredningen verkligen skulle kunna slutföra ärendet efter alla år av misstag, diffusa påståenden och trådar som inte utretts. Jo, det vore bra. Hemlighetsmakeri kring obduktionsprotokoll etc må ge bränsle till böcker, men knappast skapa tilltro till rättsapparaten.