Onda och goda

Leonard Cohen, 2012

För snart femtio år sedan, 1964, när Leonard Cohen var trettio år skrev han följande rader i dikten ”All there is to know about Albert Eichman”:

ÖGON: Medium
HÅR: Medium
VIKT: Medium
LÄNGD: Medium
UTMÄRKANDE EGENSKAPER: Inga
ANTAL FINGRAR: Tio
ANTAL TÅR: Tio
INTELLIGENS: Medium

Vad trodde du?
Klor?
Överdimensionerade framtänder?
Grön saliv?
Galenskap
?

Jag kommer att tänka på de där raderna om nazisten Eichmann när det kom fram att svenska riksdagsmän i kostym beväpnar sig med järnrör, ljuger polisen rakt upp i ansiktet och går omkring på stan och kallar folk för ”hora”, ”babbe”, ”blatteälskare” och annat moget(?!) Det blir nästan komiskt när just dessa personer, i sina fina kostymer, som ständigt trumpetar ut att yttre attribut som hudfärg, klädsel, språk och kulturell bakgrund är avgörande för om man skall bli accepterad eller inte av samhället. Det är helt obegripligt att det ska vara så näst intill omöjligt att bedöma en medmänniska utifrån inre kvaliteter som vänlighet, empati, medmänsklighet och viljan att leva tillsammans med andra, istället för att stigmatisera hela folkgrupper, som man aldrig ens mött, utifrån yttre kännetecken.

En bra människa är en bra människa och en skitstövel är en skitstövel. Punkt. Det finns massor av skitstövlar i andra kulturer, antagligen nästan lika många som i vår västerländska, ”kristna” kultur. I veckan kunde man läsa att en blind flicka blivit rånad utanför Gallerian i Stockholm(AB) och att en 87-årig kvinna blivit nedsparkad av ett ungdomsgäng för att hon sa åt dom att inte plåga en hund(KvP) . Jag har ingen aning om och jag struntar i om dessa handlingar utfördes av ”etniska svenska” idioter, ”etniska danska” idioter eller av idioter med annan kulturbakgrund och vad spelar det för roll. Det utfördes av individer som helt saknar empatisk förmåga, respekt för andra och som på ett eller annat sätt måste hindras från att vistas bland folk tills dom ändrat beteende. Det gäller även riksdagsmän som springer omkring på stan med järnrör och kallar folk ”hora” och annat.

”En liten bok om ondska” av Ann Heberlein

I Ann Heberleins intressanta bok ”En liten bok om ondska” analyserar författaren ondskan som företeelse och ställer många intressanta frågor och ger en hel del svar och förklaringar om begreppet. Den grundläggande frågan är dels om det finns människor som föds genuint onda och om handlingar som inte begås i ”ont uppsåt” egentligen är ondska, eller om det är något annat. Författarens slutsats om vad som är en ond person blir ungefär: ”en person som medvetet gör ont för det ondas skull”. Undertecknad håller inte helt med Ann Heberleins alla slutsatser, men boken är otvivelaktigt intressant läsning. Jag har alltid haft svårt att tro att någon människor skulle födas som ”onda” eller ”goda”. Men jag inte bara tror utan vet att människor gör onda och goda handlingar

Att vår väldigt komplicerade hjärna redan från födseln kan ha dysfunktionella skador som kan ge olika sorters handikapp, fysiska eller känslomässiga, är naturligtvis en sak, men då talar vi om skador och inte om friska hjärnor med genuint onda avsikter. Dessutom är det naturligtvis inte ovanligt att ungdomar och vuxna med hjälp av alkohol eller andra substanser kan, tillfälligt eller för alltid, skada de delar av hjärnan som normalt borde svara på signaler som rör empati, medkänsla och medmänsklighet. Men att vissa, fullt friska människor skulle födas ”onda” det blir det nog ett svårt och väldigt långvarigt arbete, förmodligen helt utsiktslöst, att övertyga undertecknad om.

Att en föds god och en annan ond, det tror jag inte alls på

Det är den ständiga frågan om förhållandet mellan arv och miljö. Vad får vi genetiskt från våra föräldrar, hur mycket påverkas vi av den miljö vi växer upp och lever i och hur mycket är vårt eget val? Det råder ingen tvekan om att väldigt mycket är genetiskt men hur mycket och framför allt vad? Är det särskilt troligt att ett adopterat eller föräldralöst barn kommer att ha liknande förhållanden till empati, solidaritet, elakhet, vänlighet, politisk och religiös övertygelse som sina biologiska föräldrar eller är det troligare att det mesta av dessa och andra ”personlighetsdrag” är beroende av var och under vilka omständigheter man växer upp, vilka alternativ man får presenterat för sig och vad man sedan själv väljer av dessa?

Undertecknad lutar väldigt mycket åt att miljön är viktigare än genetiken här, men att väldigt mycket också beror på vad vi själva väljer av det som vi har att välja mellan. Slutsatsen man, om man håller med, kan dra av detta är att den som växer upp med väldigt få och begränsade valmöjligheter riskerar att oftare hamna i s.k. ”dåligheter”. Valet att bli kriminell, bryta mot regler och bete sig illa för att höras, synas, räknas, märkas, ”finnas”, det valet kan alla göra oavsett vilken miljö eller samhällsklass man växer upp i. Men om alternativen till detta enbart är osynlighet, fattigdom, utstötthet, hopplöshet och maktlöshet så är risken att man väljer en ”osedlig” livsbana betydligt större än om man växer upp i miljöer där förutsättningarna och valmöjligheterna är oändligt mycket större och fler. Det är efter födseln som vi formas mest:

bebe

Vi formas mest efter födseln

Den där bilden skulle kunna illustrera barnmisshandel om det inte vore för att jag visste säkert att det är med mycket mjuka händer pappan håller om sitt älskade barns huvud. Men trots detta tycker jag verkligen inte man ska göra sådär. Barn och då menar jag inte enbart dom minsta barnen, har inte en chans. Inte en enda chans att få ett bra liv om inte vi vuxna går med på det. Maktlöshet. Varför har Sverige inte gjort FN:s Barnkonvention till lag? Andra länder som t.ex Norge gjorde detta för snart tio år sedan. Så länge Barnkonventionen inte är likställd med svensk lag är påföljderna, om man bryter mot den, svåra att lagföra och det är bland annat därför många beslut ”till förmån för barnets bästa” gång efter annan blir konstiga och ofta direkt motsätter sig just barnets bästa.

I sjätte paragrafen i FN:s barnkonvention står det: ”Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utvecklingoch utan att ha någon enkel lösning på Israel/Palestina konflikten ringer ändå det där i mitt huvud när jag hör Israels inrikesminister Eli Yishai säga att: ”Målet är att skicka Gaza tillbaka till medeltiden” (AB HD YLE) Det betyder även att målet är att skicka palestinska spädbarn tillbaka till medeltiden och varken Hamas eller Israel tycks bry sig om att i alla krig är det barnen som drabbas svårast. Det är alltid barnen som, förutom att dödas, skadas, blir föräldralösa, hemlösa och traumatiserade för livet. ”Krigsminister” Eli Yishai är jude och vill bomba barn och vuxna ”tillbaka till medeltiden”, Leonard Cohen är jude och skriver och sjunger om kärlek och fred. Samma kulturella och religiösa bakgrund, olika val. Vi måste lära oss att betrakta människor som individer och inte kollektivt, alla svenska riksdagsmän är ju inte rasistiska huliganer.


Svada

Ur ”Karl Bertil Jonssons Julafton” av Tage Danielsson

I novellsamlingen ”Sagor för barn över 18 år” (1964) berättar Tage Danielsson, förutom sagan om ”Karl Bertil Jonssons julafton” även sagan om ”Den Stora Ordransoneringen”. Vår Herre har blivit trött i öronen av människornas oavbrutna och vettlösa pladdrande och bestämmer sig för att få bukt med detta olidliga oväsen. Frågan är hur åtgärden skall genomföras. Efter moget övervägande kommer Vår Herre fram till att hundra miljoner ord per person är en rimlig ordmängd att disponera under ett medellångt liv. Då finns det till och med marginal för visst ”skitprat”, konstaterar han, och detta trots att ingen extra tilldelning ges för skottår. Detta leder till att människorna blir mer försiktiga med vad dom kläcker ur sig i tid och otid och även tänker till en och annan gång extra innan dom uttalar sig.

Undertecknad tänker ofta på den där historien när jag lyssnar på radio, ser på tv, läser kommentarer till blogginlägg och tidningsartiklar och inte sällan även när jag helt enkelt vistas bland andra människor, på bussar, t-banor, arbetsplatser, caféer eller i omklädningsrum. Att samtalet och språket är ovärderliga när det gäller vårt sociala samspel och kulturella utveckling är otvivelaktigt. Men det betyder inte alltid att meningslöst babbel, verbalt trams, live eller i mobiltelefoner per automatik för oss framåt och uppåt i utvecklingen. I jakten på outtömliga energikällor kunde man ibland önska att det gick att driva turbiner med skitprat, oljud och gallimatias. Varför kan vi inte blunda med öronen också, så man kan slippa höra allt strunt?

På tal om outtömliga energikällor så upptäcker jag till min förvåning, nej förvåning är helt fel ord, förtvivlan är faktiskt mer korrekt, att EU-kommissionen tänker lägga fram ett förslag som, i princip, kommer att stoppa importen av billiga solpaneler från Kina (SvD GP Skånskan HD). I hela världen finns ett skriande behov av alternativa energikällor, inte minst i Tyskland där man tagit det modiga steget att avveckla kärnkraften. Nu är Kina villiga att sälja solpaneler till ett mycket lägre pris än vad någon i Europa ens kan komma i närheten av, men då vill EU-sätta upp straff-tullar så att inte europeiska solpanels-producenter blir utkonkurrerade. Så nu kommer utbyggnaden av alternativ energi i Europa bli väsentligt försenad och väsentligt dyrare än nödvändigt.

Att Kina subventionerat den egna tillverkningen av solceller och därmed satt den fria konkurrensen ur spel anges som ett argument. Men vad då med alla statliga subventioner som pytsats ut till europeiska företag i energibranschen? Det viktigaste är väl att vi får en så snabb omställning till förnyelsebar energi i världen som möjligt. Om det sedan är franska, tyska, svenska, amerikanska eller kinesiska solpaneler är av underordnad betydelse här och nu. Dessutom känns det lite ”Motvalls kärring” att bromsa just den här produkten och just från Kina, samtidigt som i stort sett alla världsekonomer oroar sig för en nedgång i den kinesiska ekonomin. ”Använd inte en yxa för att ta bort en fluga från din väns panna” (kinesiskt ordspråk)

Yxan på bilden ovan lär vara världens största och finns i den lilla staden Nackawic i sydöstra Kanada och fråga mig inte hur den här texten hamnade där, men lite kul är ju att själva namnet på den lilla staden, Nackawic, kommer från Wolastoqiyik-indianernas språk och lär betyda ungefär ”inte i den riktning det verkar vara” och det passar ju in nu och kan möjligen underlätta för mig att ta mig ur detta stickspår. ”Wolastoqiyik” betyder förresten, enligt samma källa, ”Den vackra flodens folk” och så kallar sig nog bara ett folk som respekterar naturen oändligt mycket mer än de som styr EU-kommissionen och som nu vill sätta käppar i hjulen för en enklare, billigare och snabbare övergång till solenergi. Huvudet på spiken som bevis för att den ekonomiska vinsten alltid prioriteras framför miljöförbättrande lösningar

Den som tycker att det är ett idiot-förslag från EU och är lite för lat eller lite för trött för att engagera sig aktivt kan gå in på www.avaaz.org och skriva på den eller någon av alla andra namninsamlingar Avazz håller igång. Detta att skriva sitt namn och klicka på en länk är verkligen inte världens vassaste vapen, varken mot den svenska, europeiska eller globala politiska idiotin, men det är bättre än inget alls och utan handling är framtiden dystopisk. I dystopin ”1984” skriver George Orwell: If you want a picture of the future, imagine a boot stamping on a human face . . . forever. ”Att framtiden skall bli helt så överjävlig skall vi väl inte ens behöva frukta och Orwell har också visat vägen när han om ”1984” sagt: ”The moral, to be drawn from this dangerous, nightmare situation is: Don’t let it happen. It depends on you!”

”Ignorance is strength”, okunnighet är styrka, är en av grundstenarna som ”Sanningsministeriet” i ”1984” förmedlar och det är naturligtvis en helt fruktansvärd doktrin. Dessvärre tycker man sig se tecken på att, i alla fall vissa former av den inställningen, breder ut sig, i synnerhet i den s.k. utvecklade delen av världen. Det är råder ingen tvekan om att den ”moderna människan” har oändligt mycket mer kunskap att hålla reda på än för bara några decennier sedan. Den stora frågan är hur vi värderar, sorterar, prioriterar, filtrerar och väljer ut vilka kunskaper vi skall hålla levande. Dagens ungdom, dagens vuxna och dagens äldre är naturligtvis inte på något vis ”dummare” än tidigare generationer, tvärt om. Men vad är det för kunskaper vi väljer att göra lättast åtkomliga i vårt kunskapsförråd?

Aldrig tidigare har vi haft tillgång till så mycket information. Här i ”bloggosfären” finns en näst till oändlig mängd bloggar (2009 lär det ha startats närmare 200.000 bloggar varje dag) där alla vi som är en del av den skriver om allt möjligt. Tillgången till hundratals tv-kanaler, radiokanaler, Spotify, tidskrifter som ”Allt om Bröllop” och ”UFO-aktuellt” och hundratals andra och enbart på ”Bloggportalen” finns 118.000 registrerade bloggar, varav bara ”Kenzas” blogg har 175.000 unika besökare dagligen och sen har vi Facebook, Twitter, chattar, sms och alla vanliga telefonsamtal. Undertecknad älskar verkligen IT och alla dess möjligheter, men ibland blir jag bara så fruktansvärt trött och det är då, när jag känner mig tvungen att ransonera all input, som jag börjar fundera på vilka prioriteringar jag gör för att orka.

Tomas Tranströmer skriver någonstans om hur vi köper och köper saker för att kasta i gapet på det tomrum som ständigt förföljer oss, men gäller detta inte även vår konsumtion av information? Vi skruvar upp takten på och ökar volymen på informationsflödet för att mata den stora tystnaden som annars hotar. Den tystnad som kan få oss att upptäcka hur svagt vår egen ”inre röst” talar till oss och att inte ens tomma tunnor alltid skramlar. Ger det oss inte en liten tankeställare när vi har 200 vänner på Facebook men ingen riktig vän i verkligheten, när vi är minst lika intresserade av Kristen Stewart‘s och andra ”kändisars” kärleksliv som vårt eget, när vi har 123 mobilabonnemang per 100 invånare samtidigt som närmare två miljoner svenskar aldrig läser en bok eller när vi kan identifiera fler mobiltelefonsignaler än fågelläten?

En envis gammal myt påstår att vi endast använder 10% av vår hjärna, det stämmer naturligtvis inte alls eftersom vi använder olika delar av hjärnan till olika saker och använder större delen av vår hjärna varje dag, om än inte alltid samtidigt. Undertecknad tänker ofta på vad det spelar för roll om jag använder 10 eller 75% av min hjärna om jag inte samtidigt är försiktig med vad jag använder den till. Följdfrågan blir: hur stor del av vårt ”hjärta” använder vi? Om vi skall leva länge är det viktigt att vi har ett starkt hjärta, det får vi ju genom att träna. Hur vi får ett gott hjärta är inte en lika enkel fråga att besvara. Men en bra början kanske kan vara, precis som när det gäller att stärka hjärtat, att först bestämma sig och sedan anstränga sig.

PS: Nu har jag använt ytterligare 1326 ord av min tilldelade kvot, under förutsättning att vi nu har tilldelats en kvot även för det skrivna ordet.


Polyper och annat som gör det svårare att andas

1940 kom Chaplins fantastiska film ”Diktatorn”, en parodi på makt och ledare som, precis som i filmklippet ovan, leker med planeten tills den går sönder. Nidbilden av den som tyska folket ville ha som ledare under denna tid är underbart, grovkornigt komisk och farsartad men Chaplin själv har sagt att om han varit medveten om hur fruktansvärd Nazismen var hade han inte skämtat om den som i filmen. Diktatorn i filmen heter ”Adenoid Hynkel”. ”Hynkel” är bara ett fantasinamn som börjar på samma bokstav som den då tyske rikskanslern men förnamnet, ”Adenoid” är synonymt med den körtel bakom näsan som kallas polyper och som, om den blivit för stor, gör det lättare för oss att andas om den avlägsnas. Genial allegori.

Den där körteln kallas alltså ibland för polyper, men där råder det visst en viss begreppsförvirring som, om ni är kunskapstörstande kan Googla på eller fråga någon med avsevärt bättre kunskaper i medicin än undertecknad. Polyper i havet känner jag däremot till bättre än näs-polyper, nåja, jag har iallafall sett fler av den sorten under de mer än 15 år jag höll på med dykning på heltid. Koraller och havsanemoner består av stora kolonier av polyper. Även ”Blåsmaneten” eller som den mer korrekt bör heta ”Portugisisk örlogsman” (Physalia physalis), som alltså inte alls är en manet utan en koloni av fyra olika samarbetande organismer, varav en är just polyper. För att förvirra det hela ytterligare så är ordet ”polyp” samma som i franskans poulpe, bläckfisk.

Exempel på polypkolonier. Korall, havsanemon och ”Portugisisk örlogsman”

Ordet polyper kommer ursprungligen av grekiskans ”πολύς” (polís) som betyder ”många” och prefixet ”poly” återkommer ju i en massa olika sammanhang som t.ex: polyfoni, polyester, polyglott, polykrom, Polynesien och ”polyamori”, som bl.a. (DN) skriver om i veckan. Polyamörösa lever i flera kärleksrelationer samtidigt (DN) och vad jag kan begripa är den grundläggande skillnaden mellan otrohet och polyamori att i den senare är alla inblandade medvetna om och accepterar ”arrangemanget”. Själv är jag, enligt artikeln (och mig själv) nog väldigt ”mono-amörös” och kan bara hantera en erotisk kärleksrelation åt gången och knappt det. Att ha väldigt starka kärleksband till flera närstående är däremot inga som helst problem. Men det är ju en annan sorts kärlek.

Författaren C.S Lewis (just det, han med Narnia) tar i boken ”The Four Loves” från 1960 upp olika former av kärlek med utgångspunkt från grekiskans philia (värme, tillgivenhet, vänskap), eros (passionerad kärlek), storge (kärlek till familjemedlemmar) och agape (osjälvisk kärlek d.v.s kärlek till någon/något utan kräva något tillbaka). Undertecknad kan mycket väl tänka sig att man kan dela upp dessa fyra olika former av kärlek i ytterligare, mindre beståndsdelar eftersom det ju trots allt är en viss skillnad på kärleken man åsyftar när man säger saker som ”Jag älskar havet”, ”Jag älskar bekväma skor”, ”Jag älskar rotmos med fläsklägg”, ”Jag älskar ljudet när det regnar på taket” och ”Jag älskar mitt jobb”.

Kärleken till mycket

Men sedan hör man då om föräldrar som utsätter sina egna barn för regelrätt tortyr och även om just det här exemplet  förhoppningsvis är ytterligheter så är det ett faktum att våld, psykiskt förtryck, tvång, bestraffningar och annat fruktansvärt från vuxna mot barn är vanligare än man kan föreställa sig i sina värsta mardrömmar. Vad är det för kärlek? Och när en kvinna hugger ihjäl sin partner för att han vill skiljas (AB) eller, oerhört mycket vanligare, att män dödar sina nuvarande eller f.d. kvinnor (enligt AB handlar det om över 200 fall under 2000-talet), vad är det för slags kärlek (AB). Vad är det som gör att vi människor, som är det mest utvecklade djuret av alla, dödar, skadar, förtrycker och förminskar våra egna avkomlingar när avsevärt mindre utvecklade arter som Lemuren tar hand om ungar som inte är deras egna och andra djur går i döden för att försvara sina?

Hur kan vi gå emot genetiskt nedärvd känsla för och omsorg om våra egna avkomlingar och hellre döda en annan människa än att låta den leva sitt eget liv? Är vi felaktigt ihopsatta? Har vi skadats i grunden av det samhälle vi skapat eller är vi kort och gott en art som lättvindigt sätter vår egen makt över allt annat och hellre dödar, förtrycker, misshandlar, förnedrar och plågar andra än gör ett avkall på vår makt, stolthet, heder eller vad det nu är? I så fall ser framtiden inget vidare ljus ut för vår arts utveckling till det bättre. Uppskattningsvis 2.500.000 människor, 85% kvinnor, hälften under 18 år, säljs som sex- eller andra slavar årligen. Alla som utnyttjar människor för egen vinning och njutning och alla som tittar bort när sker, vad är det för människor? Se gärna och tipsa andra om filmen ”Not My Life” av Robert Bilheimer som premiärvisades i veckan.

I den här texten har jag på flera ställen refererat till Grekland, den grekiska mytologin och det grekiska språket och det är naturligt att vi hamnar där i moraliska frågor, vår egen kultur bygger ju på mycket som var aktuella diskussionsämnen redan i det antika Grekland. Det tragiska är att så lite av de kloka konstateranden som gjordes för tusentals år sedan har slagit rot i våra medvetanden. Hur lång tid skall det behöva ta? Har moral och etik någon chans alls mot snabba klipp och maktbegär? Är vi människor kapabla att ändra oss själva tillräckligt för att vända utvecklingen från dagens incitament: självexponering, vinst, tillväxt, personlig framgång, utseendefixering och annat och till solidaritet, gemenskap, tolerans, omsorg, förståelse och kärlek? Eller är det inte tillräckligt ”coolt”? Med intresse ser jag fram emot att läsa Nina Björks nya bok om ämnet” Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde(DN)

Undertecknad tvivlar ofta, men har inte gett upp hoppet, trots snart 60 år på den här tiltade planeten där besvikelserna hela tiden blåst från såväl höger, vänster, mitten, himmelriket och helvetet. Jag har självklart också vänt bort blicken ibland och kommer att säkerligen göra det igen, på samma sätt som du som läser detta har gjort och kommer att göra igen. Det är inte helt omänskligt. Vad som däremot inte är mänskligt är att inte vända tillbaka blicken igen, från det som är bekvämt – mot det som är viktigt, från det som ger störst ekonomisk vinst – mot det som känns etiskt och moraliskt och från hat och förakt – mot någon av kärlekens alla varianter. Orkar eller vill vi inte detta är vi inget annat än polyper i mänsklighetens inflammerade näsa och bör helst avlägsnas så det blir lättare att andas. Man måste ju kunna andas:

Alla måste få andas