Sandlåda

Nu har kinesiska Next EV byggt en racerbil, som är snabbare än Teslas. Nej, det är inte i sandlådan nu utan irl. Kineserna säger att de åstadkommit en supersnabb racingbil, EP9, med bortåt 1400 hästkrafters elmotor och en räckvidd på någon mil eller två, kanske fyra om man tar det lugnt, vad det nu ska vara bra för med en sådan bil. Den ska kunna ta ett varv på tyska Nürnburgring snabbare än någon elbil gjort tidigare. Vad meningen med detta projekt är, kan man fråga sig.

Skulle nog vilja ha en elbil


Nu har vi kört några år med vår laddhybrid, en Mitsubishi. Den fungerar väl och medför inga större begränsningar i räckvidd eller användning. Inga egentliga nackdelar men å andra sidan ganska begränsade miljöfördelar. Den går inte fem mil på el. som tillverkaren skrutit med, den går oftast bara tre men ibland fyra mil på bara batterierna. Under "hybriddrift" drar den bensin som vilken vanlig och någorlunda modern bil som helst. Elräkningarna har förstås påverkats av billaddningen, jag inbillar mig märkbart men faktiskt inte kollat och räknat närmare. Det är ändå klart att de första milen av varje bilresa inte bara är en miljövinst (vi har bara grön el här) utan även betydligt billigare mil när det gäller bränsle. Skulle man finräkna, måste förstås högre anskaffnings- och servicekostnader räknas med. Ingen blir rik på en laddhybrid men ingen köper väl heller en sådan för att tjäna pengar.

Nästa gång det blir dags att förnya något på bilfronten, för bil behöver vi som bor på landet i glesbygd ha, undrar jag om det inte blivit dags för en riktig elbil. Kalkylen går inte att få ihop riktigt än men siffrorna lär bli rimligare ganska snabbt. Det börjar också finnas några olika märken att välja bland numera, även om jag för min del fortfarande stryker Nissan ur alla sådana planer. Nissan är inte ett seriöst bilföretag, som jag ser det. Det är en gammal historia, som jag tjatat om här på bloggen och lämnar därhän för tillfället. Men Chevrolet, Renault, Teslas nya kanske, BMW, VW, Audi är några att fundera på. Flertalet begränsar räckvidden avsevärt jämfört med konventionellt drivna bilar, så man får fundera över logistiken och planera anpassningen till mer begränsat körande. Det första man ska se upp med som elbilsspekulant, är tillverkarnas uppgifter om räckvidden och, typ, halvera det som sägs i reklamen. Räckvidden borde inte rimligen vara så stort hinder för oss. Vi har trots allt bara en dryg mil till närmaste tågstation och de flesta av våra bilresor är kortare än fem mil.

Omställning av alla bilflottor måste hur som helst ske. Så det är lika bra att vänja sig vid tanken och börja planera för egen del.

Lite jobbigt för förnybart


Bor man på landet, blir det en del bilåkande, särskilt om det är avskilt och utan andra kollektivförbindelser än skolbussarna. För några år sedan införskaffades till familjen en s.k. laddhybrid. Den ska enligt uppgifterna kunna gå på bara eldrift i “upp till 50 km” nyladdad. Det har den aldrig gjort och jag kommer att tänka på Volkswagen. I bästa fall har vår bil klarat fyra mil på bara el men för det mesta kommer den bara tre. 60 % av det man försöker få kunder att tro. Det är faktiskt inget vidare. Efter de första kilometrarna på ren eldrift, övergår bilen till hybriddrift. Bensinförbrukningen är då hyfsat normal, d.v.s. Omkring 0,6 - 0,8 liter per mil vid relativt snabb landsvägskörning, vilket väl får sägas var OK för en stor och tung personbil. Enligt tillverkarens uppgifter är väl genomsnittsförbrukningen med de vanliga säljöverdrifterna hälften eller mindre än den faktiska. Men vi har ju så småningom begripit att bilproducenternas uppgifter inte alltid är att lita på.

En miss med vår bil, som jag inte hade tänkt på, trots att jag bott på landet i 25 år, är att bilen, som är av märket Mitsubishi och rätt så tekniskt komplicerad med tre olika motorer, en el och två bensin, måste servas på en mitsubishiverkstad. Den närmaste jag hittat ligger i Länna söder om Stockholm. Så till Länna kör jag, typ nio mil gånger två, för att var 2000:nde mil sitta på ett fik och vänta på att bilen ska bli servad. Lite opraktiskt men har man inte värre problem, ska man inte klaga.

Vår laddhybrid är i alla fall en jättefin och bekväm bil, det kan man inte förneka. Gott om plats och dragkrok. Den går tyst och lugnt även vid bensindrift. Så finns det lite krimskrams också, typ, automatväxel, automatiska ljusfunktioner, enklare nyckelfunktion, fin radio, handsfree till mobilen, gps o.s.v.

Och förresten, för dem som vill köra mindre fossilt, finns sedan flera år en laddplats i Gnesta, nära stationen, en laddplats som efter lite trassel i början anpassats till allas laddmöjligheter. Ganska ofta ser jag andra, som har användning för laddstolpen. Jag, som bara bor en mil utanför Gnesta, har själv inte så stort behov av att ladda i byn men, det finns säkert många andra som skulle sätta värde på flera laddstolpar. En enda stolpe i hela kommunen är allt lite tunt. Jag har visserligen inte sett så många andra laddhybrider i Gnesta, bara ett par, tre stycken. Så det går tydligen segt med försäljningen av elbilar och laddhybrider, vilket lär gälla hela Sverige. Här finns utrymme för politiska åtgärder. Lokalt, börjar det bli dags för lilla hemkommunen att satsa på fler laddstolpar. Det är också ett sätt för kommunen att slå ett slag för elbilar och laddhybrider.

Bilutflykt


Körde igår bil till Söderhamn och tillbaka. Det är ganska långt, närmare 60 mil fram och tillbaka. Sju timmars körtid är rätt mycket på en dag. Mina sysslor i den lilla staden i södra Norrland tog drygt fem timmar. Jag startade hemifrån halv sex på morgonen, så jag var hemma igen till middagen.

Bilresan flöt på hyfsat men det var lite halt på morgonen ute på vägarna ända här nere i Sörmland och det var, hör och häpna redan vid halv sjutiden på morgonen, förskräckliga köer förbi Stockholm. Man kan undra, vilka det är, som har tid och tålamod att sitta i dessa köer varenda dag. När jag ska norröver med bil, väljer jag i vanliga fall vägen över Strängnäs och Enköping. Det är flera mil kortare än via Stockholm. Denna morgon tänkte jag ändå jämföra och tog storstadsvägen men det gör jag inte om i onödan.

Efter Dalälven och till slut i Norrland blev det plötsligt vinter, kallare, yrsnö i luften och snö på marken. På hemvägen blev det Enköping och Hjulstabron. Isen på Mälaren hade gått, så det finns gott hopp om våren, även om Storsjöns is ser kompakt ut fortfarande.

Eftersom jag hade tider att passa, erbjöd tågmöjligheterna tyvärr inget alternativ. Till Stockholm kommer man ju när som helst men med byten tar det lång tid med tåg och det gick inte att hinna fram i tid till morgonmötet. Hade det gjort det, hade resan tagit flera timmar längre och kostat bortåt 1 500 kr.

Mängden koloxid som jag förorsakade i atmosfären med den här bilresan, laddhybrid eller inte, vill jag helst inte tänka på.

Olika sätt att skaffa sig hästkrafter


Kul att veta, vad man kan använda sin kaffekassa till. Läste just i DI om Bugattis nya skapelse, som kommer att kosta ungefär 23 miljoner kronor och har 1 500 hästkrafter och en rent löjlig accelerationsförmåga. Den kommer att gå fortare än alla andra bilar och Bugatti-kunderna bryr sig inte om pris bara prestanda. Det kan vara bra att ha, resonerar de väl. Det stod inget om bensinförbrukningen. Men det verkar finnas en marknad för detta nya monster. Det är en märklig värld vi lever i.

Men värre är, åtminstone från moralisk synpunkt, att köpa en stridsvagn. Vill man det, ska man helst välja en tysk, ....Leopold, höll jag på att säga men det ska vara Leopard och den är bäst av alla, stod det i en artikel i SvD. Bäst i det här fallet avser inte accelerationen utan, antar jag, förmågan att ha ihjäl så många medmänniskor som möjligt på kortast möjliga tid utan att stryka med själv alltför lätt. Annars kan man välja en amerikansk stridsvagn, Abrams, på 62 ton för 72 miljoner kronor eller rent av en svensk modell, som väger lika mycket men bara kostar 48 miljoner kronor. Ryssarna bygger just en ny, som kommer att gå för rena reapriset, 31 miljoner och som lämpligt nog heter Armata. 2 300 stycken så'na ska levereras, läste jag. Automatkanon och kulsprutor ingår och skottsäkerheten garanteras av något som kallas Afghanit (!).

Som köpare av någon av dessa krigsmaskiner kan man glädja sig åt att man får lika många hästkrafter som Bugattiköparna, 1 500 alltså. Mycket billigare med Bugatti men då ingår ingen kanon.

När jag var liten, var mina favoritleksaker ett antal indianer och cowboys gjutna i gips på ståltråd. Mycket fina och välgjorda. Jag och killkompisarna hade mycket roligt med dem, krigiska som vi var, med stora slag på Morfars och Mormors matta uppstoppad med kuddar under för att få till lite landskap. Den intellektuella nivån skiljde sig inte nämnvärt från krigsindustrins och alla som stöder den. En del lär sig aldrig. Vi lekte med bilar också i barndomen. Tuffast bil var bäst, snabbast var tuffast och racing skulle det vara. Ränderna går aldrig ur.