Ja, ångest, ångest är en del av mig

Ångest, ångest är min arvedel

De inledande raderna i den första dikten i diktsamlingen Ångest (1916) skriven av Pär Lagerkvist.

Ok, detta är läskigt & ett personligt inlägg i bloggen. Jag inspireras av andra människor som delar med sig av hur de har det. Min tanke är att ju fler av oss som berättar desto mer tar vi bort stigamatiseringen som tycks höra till psykisk ohälsa. För när jag väl träffar andra som förstår, som jag öppet kan prata med desto mer  förstår jag vad vanligt det trots allt är. Vi är inte ensamma, vi är en del av allas vardag. I perioder är allt bra & sen kommer en period då det minst sagt är kämpigt & utmanande.

Förvånar mig inte om mitt inlägg möts av kommentarer som; ”fast inte du?” ”Hade ingen aning, du som är så sprudlande.” ”Inte förvånad, har anat att det varit något, men inte vågat fråga.” osv. osv.

Känsla av att vilja krypa upp med väggarna. Rastlösheten.

Ångesten som äter i magen, illamåendet & påminna mig själv komma ihåg att andas. Låta bli att ytandas. Äter medicin som till största delen hjälper, fast då & då blir det av någon anledning för mycket ändå.

Energin det tar att hålla i ordning på mig själv inne i huvudet är förbaskat dränerande. Det syns ju inte utåt vad som pågår inne i min kropp & mitt huvud. Flyktkänslan & ändå kör jag på a la fake it till you make it.

img_2511

Oron finns att bli dömd, att bli misstrodd att inte klara det jag faktiskt klara. Ja, det ställer till det för mig, inne i mig. Jag har ibland problem att möta andra människor & klara det.  Ångest göra mig rastlös, otålig och lättirriterad, eller att jag lättare blir arg eller ledsen.

Det som hjälper mig i perioder det blir tufft att hantera är kombination av terapi & medicin eller enbart medicin & förändring av min vardag. Det är väl egentligen orsaken till att jag känner att, nä, dags att vara öppen med mina utmaningar. Sen 1 ½ år tillbaka är jag inne i en period med medicinering igen. Är glad att jag har en bra läkare, en individ jag litar på, som jag gått hos länge. Denna perioden har jag sett till att det blivit långa semestrar, en period tagit ut partiell föräldraledighet & dragit ner på tempot. Sen har jag sett till att bli bättre på att ta hand om mig själv & använda min tid till sånt jag mår bra av. Ett stort plus är min chef & kollegor som vet om läget när jag förklarar att det är tufft, jag är inne i mitt huvud & jag arbetar på för jag trivs med mitt arbete. Ska ärligt säga att hade jag inte haft det arbeta jag har, vet jag inte vad jag gjort. Arbetet hjälper mig, jag känner att jag kan bidra & det stärker mig. Slipper fastna för jag får fokus på annat utanför mitt huvud.

Inser att det kommer vara perioder i mitt liv där jag helt enkelt behöver stöd att finna vägen att vara jag & få bukt med ångesten.

Det besvärligaste har varit & är när andra människor missar helheten & dömer. Det är ju inte som man har förtroende för allt & alla att fläka ut de utmaningar man lever med samt hur det uttrycker sig på olika sätt. Är medveten om att andra människor pratat bakom ryggen  på mig & tyckt att det är något knepigt. Fast istället för att fråga mig har det varit blickar & samtal när jag inte är i rummet. Så ja, jag är medveten, fast ärligt, jag har knappast haft lust att förklara mig för er genom åren. Inte känt att det är mitt ansvar, haft fullt upp med att ta hand om mig själv.

Vad vill jag få berättat med detta då? Att det är olika för oss alla. Vi hanterar det på olika vis beroende på vilka människor vi är. För min del just denna perioden i mitt liv fungerar det att arbeta samtidigt. Pyskisk ohälsa är INTE synonymt med att vara sjukskriven, inlagd eller bara ligga i sängen som många tycks ha fördomar om. Det är liksom inte definitionen på de människor vi är, det är en del av livet, INTE definitionen av oss. Jag är fortfarande jag, även om du nu vet en av mina utmaningar jag periodvis kämpar med. Det värsta jag vet är när människor går runt som på äggskal i min närhet. Finns ingen anledning till det, jag lovar jag är fortfarande jag, det är bara att du fått veta en del av mig som tidigare ett fåtal vetat om.

Här kan du läsa mer om psykisk ohälsa. Mängd av fakta & råd om du behöver stöd för din egen del eller om du är närstående.

Vill även passa på att flagga för SHEDO som är en ideell förening vars syfte är att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteende, ge stöd åt drabbade och anhöriga samt arbeta för en bättre vård för dessa patientgrupper.

Ångest


Jag började redan igår med en deppig inledning på veckan. Här kommer mer, värre och privatare åt samma håll.

Åkte in till byn med bilen mitt på dagen. Tolvslaget hördes just i radion, ödesdigert, olycksbådande, tyckte jag. De tunga klockslagen påminde om livets gång på något vis och vid det tionde slaget stängde jag av radion. Man kan ju inte snöa in hur mycket som helst på elände och livets slutskede. Men jag kan inte förneka att tankarna numera berör just det mer och annorlunda än förr.

Nu för tiden blir jag ganska andfådd, när jag går upp för backar. På släta marken är det inga problem men uppför är det tungt. En tydlig påminnelse om, vart det barkar hän. Hjärtat har fått betala för forna tiders stress och rökning. Kroniskt förmaksflimmer. Mediciner hjälper upp överlevnadschanserna tills vidare.

För en tid sedan blev jag tvungen att stanna på motorvägen och be hustrun köra, sedan jag plötsligt känt en sots yrsel. Fick aldrig reda på orsaken, försökte inte heller. I min ålder är man tillräckligt nära vårdapparaten ändå. Man kan inte hålla på och söka för varenda liten oro.

Nyligen var vi på middag och träffade ett par par, som var t.o.m. yngre än hustrun. Och därmed bortåt 15 år yngre än jag. Trevligt och gott. Framåt kvällen fick jag dessutom en sorts komplimang av den ungdomliga värdinnan om att jag var rätt OK ändå, alltså trots min höga ålder. Välmenat, är jag säker på men ohyfsat nog tackade jag inte.

Plötsligt har ett ljumskbråck uppträtt. Det är visst ganska vanligt bland äldre män. En mycket vänlig läkare på vårdcentralen och en lika vänlig kirurg på lasarettet har tittat på det och föreslagit operation. Med tanke bl.a. på min ålder, tror jag, har titthålskirurgi föreslagits.

Häromdagen var jag på vårdcentralen och blev influensavaccinerad. Hundra andra pensionärer var där och en hel paviljong och många sköterskor hade avdelats bara för detta. Vilken service! Är man i min ålder och dessutom har en "hjärtsituation", hör man till riskgrupperna och då bör man vaccinera sig, sägs det. En del av pensionärskamraterna hade käppar och rollatorer, en del gick långsamt. Någon skämdes men stämningen var god. Man behövde inte tvivla en sekund på, vilken åldersgrupp man tillhör.

På rutinkoll hos tandläkaren föreslog vännen och själva tandläkaren en liten slipning av framtänderna. Du ser lite arg ut och vittringen går lite långsammare då, upplyste han lite skämtsamt men jag lät inte för en sekund undertonen gå förlorad.

Fler exempel behövs knappast för att göra dagens poäng: Jag börjar bli gammal. Ska man verkligen acceptera det? Bara låta tiden gå och frivilligt ta ett kliv ner i graven. Ska man känna frustration eller ångest? Ska och ska. Det är ju inte så lätt att styra. Och framförallt lär det inte vara mycket att göra åt själva förloppet. Men inställningen ska man förstås försöka påverka och därmed i någon mån välbefinnandet. Det är bara att bita ihop och se till de ljusa sidorna, hustrun, barnen, barnbarnen, vänner och hund och resor och lite golf. Och så'nt.



PS. Hörde just att en av Munchs alla versioner av bron med Skriet, samma bro men med två flickor i stället, sålts för en halv miljard på en auktion.