Maria Ludvigsson ondgör sig i dagens SvD över Anders Borgs oväntat fria tänkande om kvotering till bolagsstyrelser (emot hela sitt eget partis parlamentarikergrupp exempelvis). Det faktum att bara 23 procent av bolagsstyrelseposterna i Sverige innehas av kvinnor är alltså något Ludvigsson vill åtgärda på annat sätt, oklart hur.
Hon problematiserar kvoteringsmetoden genom att jämföra med USA:s erfarenheter av ”affirmative action” avseende etniska tillhörigheter. Hon väljer då att bortse från den del av forskningen som motsäger hennes egen skepsis till metoden, vilket är vanligt bland kvoteringsmotståndare enligt bland annat en EU-rapport (s 17-19) som kan laddas ned här.
Om hon dessutom istället valt att uppehålla sig vid frågan, jämställdhet mellan kön i bolagsstyrelser, skulle hon istället ha kunnat räkna upp ett stort antal europeiska länder som studieobjekt. Norge anses ha gått i bräschen men följts av flera andra. EU-kommissionen tog också nyligen (nov-12) beslut om att något måste göras och att EU-länderna bör eftersträva att åstadkomma en 40-procentig kvinnlig styrelserepresenation på frivillig väg innan en eventuell tvingande EU-reglering kanske kan bli aktuell.
Det kan alltså inte uteslutas att Borgs uttalande handlar minst lika mycket om påtryckningar fån EU-kommissionen som sitt eget fria tänkande. Men handlar alltså specifikt om bolagsstyrelser. På flera sätt är det ganska enkelt att applicera just kvoteringsmetoden på sådana. Det är lätt att räkna antalet ledamöter i en styrelse och därmed enkelt att lagstifta om, ungefär på samma sätt som det finns lagtexter som styr hur många ledamöter en styrelse ska bestå av etc.
Men Ludvigsson pratar alltså hellre om svårigheten för kvoterade till universitet i USA att avsluta sina studier.
Hennes huvudpoäng är dock att det är en ideologisk markering att vara emot kvotering. Metoden är fel för att ”det särbehandlar människor, identifierar och sorterar dem utifrån grupptillhörighet...”. Hon avslutar med att säga att det inte är värt att överge lika rättigheter för en ”quick fix”.
Vad Ludvigsson och andra då glömmer, eller väljer att glömma (?), är den sortering och särbehandling som redan sker. Oreglerat och till nackdel för kvinnor. När det gäller just bolagsstyrelser torde den selekteringen vara ganska uppenbar.
Eller menar då Ludvigsson och andra kvoteringsfobiker att kvinnor helt enkelt inte förtjänar fler platser i styrelserna? Att de helt enkelt inte är meriterade eller lämpade i större utsträckning än att det motsvarar 23 procent?
Den frågan tycker jag återstår att besvaras av dem som, liksom Maria Ludvigsson, motsätter sig kvotering så benhårt.
Men detta motstånd är sannolikt uttryck för samma blindhet som tydliggjordes i debatten om Jonas Hassen Khemiris artikel där liberala debattörer antydde att strukturell diskriminering är något som inte finns i verkligheten och att det bara är att kavla upp ärmarna och spotta i nävarna så ordnar det sig.
Är detta verkligen liberal ideologi? I så fall börjar väl den ideologin kännas lite obsolet? Eller handlar det snarare om individuella uttolkares alldeles egna tunnelseende?
.jpg)
