Den sociala demokratins tillkomst

Socialdemokratin är nära förbunden med den moderna välfärdsstaten, som båda hade sin formativa fas i kölvattnet av den industriella revolutionen. Jag har skrivit ett slags miniessä om de första hundra åren.

Illustration:
En klassisk illustration över det kapitalistiska industrisamhällets hierarki.

Framväxten av den moderna välfärdsstaten kan sägas ha tagit sin början med Otto von Bismarck, Tysklands första rikskansler, som 1878 föreslog ett obligatoriskt, statskontrollerat socialförsäkringssystem för arbetarna i landets framväxande industrier. Bismarck, som var konservativ, ville stävja socialismens hotande framväxt. Så som bland andra sociologen Ferdinand Tönnies och ekonomihistorikern Karl Polanyi har skildrat innebar industrikapitalismens inträde en samhällsomdaning som visserligen gav människor nya utsikter till förbättrad levnadsstandard, åtminstone på längre sikt, men som också berövade dem den trygghet som trots allt funnits i det traditionella samhällets sociala sammanhang. Istället blev de utsatta för marknadens nyckfullhet.1

För den nya arbetarklass som växte fram var förhållandena svåra: man bodde på varandra i vad som närmast kan beskrivas som kåkstäder, sjukdomar spreds, moralen brutaliserades och brottsligheten var hög, familjelivet gick mot upplösning, prostitution och alkoholism bredde ut sig. Ett svar på förlusten av gemenskap var den konsument- och producentkooperativa rörelsen, och olika frivilliga försäkringskassor (arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassor) byggdes upp av arbetare själva för att hantera utsattheten solidariskt. Socialismen uppstod i industrialiseringens kölvatten som en rörelse och idéströmning som manade till revolt för att omdana samhället.

Katedersocialisterna

Bland framför allt konservativa grupper diskuterades "den sociala frågan", som handlade om både den nya underklassens levnadsvillkor och tendenserna till uppror, som ett hot mot samhällets fortlevnad. I Tyskland fanns bland nationalekonomer en skolbildning kring Gustav von Schmoller känd som katedersocialisterna – från början ett öknamn de gavs av en meningsmotståndare – som intresserade sig för den sociala frågan. Genom såväl pressen som från lärostolarna argumenterade dessa politiskt konservativa akademiker för statliga ingripanden, som skulle lyfta underklassen, utbilda dem och vinna dem tillbaka som fullvärdiga medlemmar av samhället. von Schmoller menade att den ekonomiska liberalismen inte skulle lösa problemen – snarare var den otyglade industrikapitalismen deras orsak – men han oroade sig också för att industriarbetarna skulle lockas av socialismens upproriska budskap.2

Med 1878 års socialistlagar drev Bismarck arbetarrörelsen under jorden, tystade deras tidningar och fängslade deras ledare. von Schmoller kritiserades från både höger och vänster för sina krav på lagstiftning om sjuk- och arbetsskadeförsäkring samt laglig rätt för arbetarna att bilda fackföreningar. Men hans tankar bar frukt, åtminstone till viss del, genom Bismarcks socialförsäkringsreformer (sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring samt ålderdoms- och invaliditetsförsäkring) under 1880-talet. Därmed var principen om statens ansvar för sociala förhållanden etablerad, även om försäkringsnivåerna var låga. Även i Sverige diskuterades den sociala frågan, främst bland socialliberaler, men det dröjde länge innan det kom till lagstiftning för att åstadkomma förbättring.

Teckning med bildtexten (på franska):
Illustration till revolten i Paris 1848.

Själva benämningen socialdemokrati går tillbaka till 1800-talets mitt. I en bok från 1850 om den franska arbetarrörelsens framväxt, mellan revolutionerna 1789 och 1848, argumenterade den tyske samhällsforskaren Lorenz von Stein för en intressegemenskap mellan liberaler som kämpade för rösträtt och arbetarrörelsen, vars kamp gällde de sociala förhållandena. von Stein, som hade en liknande hållning i den sociala frågan som von Schmoller, myntade beteckningen socialdemokrati för denna förespråkade koalition av det demokratiska partiet (liberalerna) och den sociala rörelsen (arbetarrörelsen).3

Det första socialdemokratiska partiet bildades i Tyskland på 1860-talet, och i vårt land var influenserna därifrån starka. Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP, bildades under påskhelgen 1889, genom en kongress på Tunnelgatan (i dag Olof Palmes gata) i Stockholm. Deltagarna var ett femtiotal män – och en kvinna, tobaksarbetaren Alina Jägerstedt – från fackföreningar och socialistiska klubbar. Någon partiledare utsågs inte, men professorssonen Hjalmar Branting var något av en ideologisk ledargestalt. Han var tidigare redaktör för vänsterliberala tidskriften Tiden och influerad av katedersocialisterna. Det märks inte minst på det berömda tal han höll inför Gävle arbetareklubb 1886, med dess krav på sociala reformer för att lösa den sociala frågan.4

Den politiska och den sociala demokratin

Demonstrationståg med banderoll
En demonstration i Göteborg 1918 för kvinnors rösträtt.

Högst upp på det nya partiets politiska program stod frågan om rösträtt, den politiska demokratin. Kravet på inflytande över samhällsstyret hade funnits hos arbetarrörelsen sedan chartisterna, en rörelse som uppstod på 1830-talet i industrialiseringens föregångsland Storbritannien. Inom socialdemokratin sågs rösträtten även som en förutsättning för att kunna ta nästa steg i omdaningen av samhället.5

Efter Sveriges första demokratiska riksdagsval 1921 – då både kvinnor och män fick rösta, utan gradering efter inkomst – blev Branting statsminister. Den stora utmaningen blev nu frågan om hur man skulle ta vara på den politiska demokratin. Branting tillsatte under sin första regering två statliga utredningar – en om socialisering, hur staten skulle kunna kontrollera näringsliv och naturresurser, och en om industriell demokrati eller medbestämmande i företagen. Men större utdelning gav den interna debatten i rörelsen om det man kallade för den sociala demokratin. Det var frågan om "allas gemensamma delaktighet i det goda som samhället erbjuder".

Branting avled 1925 och efterträddes som partiledare av Per Albin Hansson, malmöit med gedigen arbetarbakgrund. I sitt linjetal 1928, som kom att gå till historien som folkhemstalet, poängterade han att genomförandet av den politiska demokratin måste följas av social och ekonomisk demokratisering. Endast så kan det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet (ett uttryck som i talet förekom fler gånger än det mer slagkraftiga "folkhemmet"). Efter att ha återfått regeringsmakten, och genom en överenskommelse med Bondeförbundet (dagens Centerpartiet) 1932 lagt grunden för en stabil och långsiktig riksdagsmajoritet, kunde Socialdemokraterna börja bygga detta folk- eller medborgarhem.

Med början under 1930-talet lades socialpolitiken om från fattigvård till en mer profylaktisk eller förebyggande inriktning, utifrån en uppfattning om befolkningen som samhällets viktigaste resurs. Med liknande motiv började den sociala bostadspolitiken ta form, med allmännyttan som kontrast till det slags social housing, segregerade lösningar för mindre bemedlade, som finns i andra länder. Bostadspolitiken kopplades ihop med familjepolitiken, och där hade makarna Myrdal, Alva och Gunnar, en central roll i den socialdemokatiska idéutvecklingen.6 För att fullfölja jämlikhetens credo, "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov", ledde Gustav Möller en utbyggnad av den offentliga sektorn som innebar att vård och omsorg som tidigare bedrivits i privat regi nu skulle göras till en gemensam angelägenhet. Detta blev en kommunal angelägenhet, vilket åtminstone delvis berodde på arbetarrörelsens misstänksamhet mot den statliga ämbetsmannabyråkratin. Det fanns helt enkelt inte många socialdemokrater i statsapparaten. Kommunerna, som före reformen 1971 byggde på ett omfattande lekmannaengagemang, stod i praktiken ganska nära folkrörelserna.7

Också på skolans område inleddes ett reformarbete, till viss del förebådat av liberalen Fridtjuv Berg, som gick i linje med 1920-talets debatt om den sociala demokratin. Den gamla skolan, med sin uppdelning mellan folkskola och realskola, ansågs reproducera det rådande klassamhället. Genom skolans själva utformning gavs elever från bättre bemedlade familjer större möjligheter till vidare studier. Så småningom ersattes det gamla parallellskolesystemet av en nioårig gemensam och obligatorisk enhetsskola – på förslag av 1946 års skolkommission, med Alva Myrdal som synnerligen aktiv deltagare. Hon hade blivit något av en chefsideolog för Socialdemokraterna inom skolpolitiken, och hade redan tio år tidigare fört fram de idéer som enhetsskolan byggde på.8

För övrigt...

...var det här ett utdrag ur den kommande boken Bästa stämningars längtan. Vill du läsa mer? Skicka mig din e-postadress genom följande formulär så håller jag dig underrättad om projektet.

[contact-form-7]

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Ferdinand Tönnies verk Gemeinschaft und gesellschaft (1887) finns tyvärr inte översatt till svenska, men däremot finns en mycket bra introduktion av Johan Asplund, Essä om gemeinschaft och gesellschaft (1991). Karl Polanyis verk heter Den stora omdaningen (1989). Läsvärd i sammanhanget är också Fredrik Jansson, Gemenskap och skötsamhet (2016). 
  2. Idéhistorikern Sten O Karlsson skriver om Hjalmar Brantings och den tidiga svenska socialdemokratins influenser från katedersocialisterna i Det intelligenta samhället (2001). Det är en gedigen lunta på över 700 sidor. En sammanfattande artikel av honom är ”Om folkhemsmytens återkomst och socialdemokratins självbild”, publicerad i Fronesis nr 32-33 (2010).
  3. Lorenz von Stein skrev sin bok på tyska 1850, och den finns i en redigerad engelsk översättning som The history of the social movement in France, 1789-1850 (1964). Sociologen Magnus Wennerhag har skrivit om von Steins tankar, bland annat i inledningen till tidskriften Fronesis temanummer om socialdemokrati, "Den sociala demokratin efter nyliberalismen", Fronesis nr 32-33 (2010).
  4. Bildandet av Sveriges socialdemokratiska arbetareparti skildras av bland andra Henry Pettersson, Från Palm till Löfven (2012). Anne-Marie Lindgren och Marika Lindgren Åsbrink har skrivit om bland andra Alina Jägerstedt i Systrar, kamrater! (2007). Hjalmar Brantings Gävletal, Hvarför arbetarerörelsen måste bli socialistisk, finns utgivet av förlaget Murbruk (2013).
  5. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har, med Klaus Misgeld som redaktör, samlat partiprogrammen under hundra år i en skrift, Socialdemokratins program 1897 till 1990 (2001). Branting ägnar ett kapitel i första bandet av sitt tvåbandsverk Socialdemokratiens århundrade (1904-1906) åt chartismen, som han kallar "århundradets första socialdemokratiska rörelse".
  6. Den profylaktiska socialpolitiken lanserades av Gunnar Myrdal genom två artiklar, ”Socialpolitikens dilemma I-II”, publicerade i Spektrum 1932. Ett liknande perspektiv på bostadsfrågan förde han fram i artikeln ”Kosta sociala reformer pengar?”, Arkitektur och samhälle 1932. Men grunden för den socialdemokratiska socialpolitiken lades av boken han skrev tillsammans med hustrun Alva Myrdal, Kris i befolkningsfrågan, 1934. Tapio Salonen diskuterar fattigvård och socialpolitik i rapporten Det nödvändiga uppbrottet (2013). Boverket skildrar den sociala bostadspolitiken i rapporten Bostadspolitiken (2007).
  7. Gustav Möllers syn på offentlig tjänsteproduktion som ett slags socialisering diskuterar Peter Antman i artikeln "Möllers andra agenda" (1999) i polemik mot Bo Rothstein, som i  Vad bör staten göra? (1994) hävdar att för Möllers del kunde välfärdstjänster lika väl levereras av privata utförare. Den fras som jag, efter Fredrik Jansson i hans tidigare nämnda bok, kallar för jämlikhetens credo brukar tillskrivas Karl Marx (som mycket riktigt använder formuleringen i sin Kritik av Gothaprogrammet från 1875), men det var Louis Blanc som myntade uttrycket i Organisation du travail (’Arbetets organisering’, 1839). Per Nyström, statssekreterare hos socialminister Möller under den stora reformperioden, berättar om hur man tänkte i boken I folkets tjänst (1983). Också Fredrik Jansson diskuterar detta i sin ovan nämnda bok.
  8. Om Alva Myrdal har Yvonne Hirdman skrivit Det tänkande hjärtat (2006). Reformarbetet på skolområdet diskuteras av Kerstin Vinterhed i artikeln "Medborgaridealet i skollagstiftningen under 1900-talet" (2001), liksom av Bo Lindensjö i artikeln "Från liberal bottenskola till allmän grundskola" (1989).

Inlägget Den sociala demokratins tillkomst dök först upp på jimmysand.com.

Keynesianismen och 1930-talskrisen

1930-talet är aktuellt på nytt: Den senaste finanskrisen är den värsta sedan 1929; högerpopulister och fascister sitter i de europeiska parlamenten. Men lösningen är inte främst att föra en aktiv konjunkturpolitik i John Maynard Keynes anda.

Det finns en vanlig uppfattning, framför allt bland personer till vänster om den politiska mitten, om hur den ekonomiska politiken förändrats i västländerna under efterkrigstiden: Efter den stora ekonomiska krisen på 1930-talet fick engelsmannen John Maynard Keynes idéer brett genomslag. Hans grundtes, lanserad 1936 med boken The General Theory of Employment, Interest and Money, var att en marknadsekonomi aldrig kan bli tillräckligt stabil för att ge full sysselsättning, att en storskalig arbetslöshet är en effekt av för låg efterfrågan på varor och tjänster, och för att komma till rätta med arbetslösheten måste staten aktivt gå in och finansiera upphandling av varor och tjänster. Den här uppfattningen anses ha väglett den ekonomiska politiken fram till någon gång på 1970-talet, då den övergavs till förmån för enveten inflationsbekämpning i Milton Friedmans nyliberala anda.1

Problemet är att den här bilden av den ekonomiska politiken är kraftigt missvisande. De så kallade rekordåren (1945-1973) präglades av att ekonomin växte så det knakade, och orsaken till det var inte statlig stimulans av efterfrågan - utan en kombination av att svensk industri var relativt intakt efter kriget, och att resten av Europa tvärtom var i behov av återuppbyggnad vilket skapade stark efterfrågan på svensk export.2 Utmaningen för den ekonomiska politiken i Sverige var då snarare att förhindra överhettning, att genomföra strukturreformer (exempelvis inom utbildningssektorn) samt att hantera den stora efterfrågan på arbetskraft med rätt kvalifikationer genom att föra en aktiv arbetsmarknadspolitik (alltså en utbudspolitik, inte en efterfrågestimulerande keynesianism). Medlet för att förhindra överhettning var en stram, inte en expansiv, finanspolitik - något som förespråkades i den LO-rapport som lade grunden till den så kallade Rehn-Meidner-modellen.3 Framför allt mot slutet av perioden genomfördes en kraftig expansion av den offentliga sektorn, det vill säga av offentligfinansierade tjänster inom vård, skola och omsorg, men det ekonomisk-politiska motivet till detta var att styra om medborgarnas ökade köpkraft till tjänstesektorn istället för varuproduktionen. (Alltså inte en strategi för att försöka få upp sysselsättningen.)4

Hur var det då med politiken för att vända 1930-talskrisen? Keynes inflytelserika bok handlade om att förklara den stora depressionen efter Wall Street-kraschen 1929. Både New Deal i USA och den svenska socialdemokratins för 1930-talet nya ekonomiska politik brukar ses som exempel på keynesianismens genombrott. Detta (det svenska fallet) vill jag diskutera i det följande.

Vad vände 1930-talskrisen?

Ernst Wigforss
Ernst Wigforss var socialdemokratisk intellektuell och Sveriges finansminister under 1930- och 1940-talet.

Ernst Wigforss - i dag nog mest känd för ett tämligen arbetskritiskt citat som, utan belägg, tillskrivs honom - var Sveriges finansminister en kort tid på 1920-talet och från 1932 till 1949 (med ett kort avbrott på några månader 1936). Han hade med en valpamflett 1932 föregripit Keynes och kritiserat den dåvarande borgerliga regeringen, samt den äldre generationen nationalekonomer, för deras syn på arbetslöshet och ekonomisk kris som någonting naturligt som bäst lämnas därhän att värka ut. Istället ville han se en mer aktiv politik för att bekämpa arbetslösheten och få fart på ekonomin.5 I den socialdemokratiska historieskrivningen fästs stor vikt vid den ekonomiska politik som började föras av den regering som tillträdde, med Wigforss som finansminister, efter segervalet 1932. I en skrift ofta använd inom partiets studiecirklar har Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren beskrivit det som ”ett psykologiskt genombrott för den aktiva konjunkturpolitik, som brukar kallas keynesianism”.6 Men det stämmer inte att den socialdemokratiska regeringen skulle ha fört en expansiv finanspolitik så som en sådan förespråkas av dagens nykeynesianer. Som ekonomihistorikern Lars Magnusson påpekat var de budgetar som lades fram av finansministern Wigforss från och med 1933 snarare ”något stramare än de som hade förekommit under den borgerliga regeringen Ekman några år tidigare”.7

En sak är viktig att komma ihåg när vi diskuterar konjunkturpolitik (eller stabiliseringspolitik, med ett annat ord): Dess funktion är att jämna ut (stabilisera) konjunktursvängningar - exempelvis motverka att arbetslösheten går upp i lågkonjunktur, men inte att få upp sysselsättningen på ett mer bestående sätt. Det är naturligtvis viktigt att försöka stabilisera ekonomin, inte minst för att arbetslöshet - åtminstone i vissa grupper - har en tendens att bita sig fast och ligga kvar på en hög nivå när ekonomin vänder upp igen. Det har vi sett efter den svenska 1990-talskrisen. (I och för sig är det skillnad på ekonomisk kris och vanlig lågkonjunktur, men behöver vi inte gå in på här.)8

Okej, så den socialdemokratiska regeringen bedrev inte någon särskilt expansiv finanspolitik, och konjunkturpolitikens funktion är att stabilisera ekonomin men inte att förbättra den på längre sikt. Vad var det då som fick den svenska ekonomin att vända på 1930-talet? Och vad bedrev regeringen för politik som vi kan - och bör - ta efter i dag? Med tanke på vissa likheter mellan den tiden och vår egen tid, så vore det ju bra om vi kunde lära av tidigare erfarenheter.

Valaffisch med texten:
Socialdemokratisk valaffisch från 1934, efter uppgörelsen som säkrade riksdagsmajoriteten.

Internationellt var det Wall Street-kraschen 1929 och haveriet för österrikiska Creditanstalt 1931 som utlöste 1930-talskrisen, även känd som den stora depressionen. För Sveriges del blev Kruegerkraschen 1932 kulmen (ett halvår innan Per Albin Hansson vann regeringsmakten), och redan året därpå var den svenska ekonomin på banan igen. Framför allt två faktorer var av avgörande betydelse: 1) en ny penningpolitik och 2) en omfattande råvaruexport till främst det upprustande Tyskland.

Redan 1931 hade Riksbanken och landets dåvarande regering gjort en omläggning av penningpolitiken som var inget mindre än epokgörande: Som första land i världen satte Sverige prisstabilitet som det officiella målet, efter nationalekonomen Knut Wicksells rekommendationer från 1898. Men det som fick praktisk betydelse var att Sverige samtidigt lämnade valutasamarbetet kring guldmyntfot, som innebar att växelkursen måste hållas fast, och lät kronan flyta. Först ett par år senare knöts kronan till engelska pundet, motiverat främst som en åtgärd för att hålla prisnivån stabil. Då var krisen redan över för svensk del. Dessutom undervärderades kronan med den nya växelkursen, vilket gynnade exportnäringen eftersom det blev billigare för utlandet att köpa svenska varor.9

1930-talskrisen orsakade generellt en kraftig nedgång för den fria världshandeln, på grund av att självförsörjning av livsmedel och industriprodukter blev ett viktigt politiskt mål för en rad länder. Detta gynnade svensk export, som till övervägande del bestod av skogsprodukter, järnmalm, järn och stål - samtliga naturbaserade råvaror som det är ganska svårt för ett annat land att bygga upp en inhemsk produktion av, även på ganska lång sikt. Utrikeshandel bedrevs på bilateral grund, genom att länder sinsemellan tecknade så kallade clearingavtal: Importen finansierade exporten och därmed upprätthölls handelsbalans. Detta övervakades av ländernas centralbanker. Till följd av att Tyskland förlorade stora delar av sina malmtillgångar efter första världskriget var 80 procent av det tyska behovet under 1920-talet tvunget att täckas genom import. Under andra hälften av 1930-talet ökade den inhemska järnmalmsproduktionen, bland annat genom öppnandet av nya gruvor, men den samtida stora militära upprustningen gjorde att även importen måste ökas. Drygt hälften av den importerade malmen åren 1935-1938 kom från Sverige. Bland den viktigaste svenska importen från Tyskland fanns kol och koks, verkstads- och textilprodukter samt kemikalier.10

Föredömet från 1930-talet

Poängen med detta är förstås inte att förespråka beväpnande av skurkstater utan bara att göra påpekandet att keynesianismen, som riktar in sig på att stimulera inhemsk konsumtion, är otillräcklig som förklaringsmodell. Finanspolitikens avgörande betydelse är starkt överdriven. Men socialdemokratin, fackföreningsrörelsen och i synnerhet finansminister Wigforss - liksom makarna Myrdal - drev politik inom andra områden som på ett framgångsrikt sätt skiljde ut Sverige från andra länder. Till skillnad från keynesianismen är det en central del av arvet från 1930-talet.

Alva Myrdal och Gunnar Myrdal
Alva Myrdal och Gunnar Myrdal hade, med sina idéer inom familje- och socialpolitik, stor betydelse för den svenska välfärdsstatens utveckling från 1930-talet och framåt.

Ett inslag i 1933 års överenskommelse med Bondeförbundet (dagens Centerpartiet), den så kallade kohandeln, var beredskapsarbeten till (nästan) marknadsmässig ersättning. (Att de två partierna kunde sluta sin blocköverskridande överenskommelse var i sig en framgång som förbättrade möjligheterna att genomföra långsiktiga reformer istället för att bedriva blockpolitik.) Det var en fortsättning på den arbetslinje som etablerades 1914 med inrättandet av Statens arbetslöshetskommission, och som säger att arbete är mer gynnsamt för både samhälle och den enskilde än utbetalning av kontantstöd, men det var ett brott med borgerlighetens idé - som Wigforss polemiserade mot i skriften från 1932 - att det är för dyrt för samhället att sätta arbetslösa i arbete. Snarare menade ju Wigforss att det är för dyrt för samhället att låta människor gå arbetslösa. Som Nils Unga visar i sin avhandling från 1976, Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912-34, var det framför allt fackföreningsrörelsen som drev på för den nya arbetsmarknadspolitiken, genom sin kritik av nödhjälpsarbeten med löner under avtal.11

1935 infördes den statligt subventionerade och reglerade arbetslöshetsförsäkringen, samtidigt som regeringen också genomförde en stor pensionsreform med finansiering genom arbetsgivaravgifter. (Först 1955 kunde den allmänna sjukförsäkringen införas.) Sociala transfereringssystem, exempelvis en arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller inkomster vid arbetslöshet, har också en stabiliseringspolitisk funktion. De är ett slags automatiska eller inbyggda stabilisatorer, det vill säga system som gör att svängningarna i hushållens efterfrågan på varor och tjänster och därmed konjunktursvängningarna dämpas utan att det krävs direkta ingrepp av statsmakterna. Detta är exempel på en effektiv, men inte aktiv konjunkturpolitik. Ett krux är att en hög ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen enligt den så kallade inkomstbortfallsprincipen – att det är den förlorade arbetsinkomsten som ska ersättas, snarare än att ett grundbelopp betalas ut som är lika för alla (grundtrygghetsprincipen) – förutsätter en fungerande, aktiv arbetsmarknadspolitik. Det kan handla om en offentlig arbetsförmedling som ansvarar för matchning av lediga platser och arbetssökande; utbudsinriktade åtgärder i form av utbildning eller praktik för att öka arbetskraftens marknadsvärde; samt efterfrågeinriktade åtgärder i form av olika slags anställningsstöd eller offentliga anställningar. En sådan politik är på kort sikt mycket kostsam, men den kan betraktas som en investering i humankapital som i ett samhällsekonomiskt såväl som individuellt perspektiv betalar sig.

Ett annat viktigt steg, som går i linje med skiftet i synen på arbetsmarknadspolitiken, var strävan att överge den gamla fattigvårdspolitiken till förmån för en så kallad produktiv socialpolitik. I sin bok Kris i befolkningsfrågan (1934) resonerade Alva Myrdal och Gunnar Myrdal kring hur den tekniska utvecklingen, som ger oss allt bättre och billigare varor, gör att produktionen kräver allt mindre kroppsarbete och i gengäld ställer högre krav på kognitiva förmågor. Men dessa "skärpta kvalitetskrav" gör också att många sorteras ut från produktionslivet. Allt detta är märkligt bekant att läsa. Ur de politiskt konservativas synvinkel skapar utsorteringen en "understödstagaranda" (eller vad som idag kallas "bidragsberoende") som måste disciplineras bort. Det är förvisso så, menar makarna Myrdal, att om någon skulle råka bli arbetslös så blir den snart mindre arbetsduglig. En längre tids arbetslöshet "försämrar arbetskvaliteten hos människomaterialet". (Sedan går resonemanget in på en diskussion om sterilisering som var typiskt för sin tid, men som med historien i backspegeln knappast kan läsas okritiskt.)12 Den socialdemokratiska linjen om produktiv socialpolitik vilar på samma insikt som det som idag kallas för sociala investeringar: Den sociala hållbarheten undergrävs av att människor sorteras ut, och förebyggande insatser som på kort sikt framstår som kostsamma kan komma att betala sig på längre sikt. Den mänskliga och samhälleliga kostnaden för social utslagning är helt enkelt mycket större än den kommunala eller statliga kostnaden för förskola med full vistelsetid även till barn med arbetslösa föräldrar, upprustning av miljonprogramsområden, eller att personer med försörjningsstöd ska kunna studera för att ha en bättre chans att komma in på arbetsmarknaden.13

Ett krisprogram för dagens socialdemokrati

Vi har redan varit inne på det, men om vi med dagens utmaningar och förutsättningar ska låta oss inspireras av 1930-talets socialdemokrati, så handlar det inte i första hand om att föra en aktiv och expansiv konjunkturpolitik. Snarare bör ett krisprogram vara uppbyggt på i huvudsak tre komponenter: en aktiv arbetsmarknadspolitik, ett fokus på sociala investeringar, samt reformer för att åtgärda ett antal strukturella skevheter. Jag vill här bara helt kort ta upp några exempel, utöver de redan nämnda.

Rehn och Meidner var arkitekterna bakom en sinnrik modell för att utnyttja strukturomvandlingen på 1960-talet.

Här företräder jag ett strukturanalytiskt synsätt, med tidigare representanter som makarna Myrdal samt LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner, som lägger särskild vikt vid demografin och dess betydelse för samhällsutvecklingen samt vid trender och tendenser i den ekonomiska produktionens strukturomvandling. Det sistnämnda handlar om överföring av resurser från en del av ekonomin till en annan - när arbetskraft flyttades från jordbruket till industrin under början av 1900-talet, eller när industriföretagen automatiserar och datoriserar produktionen och lägger ut mycket av sin utveckling, försäljning och marknadsföring på en extern tjänstesektor. Den här typen av utveckling sker i vågor, framdrivet av teknologiska och sociala innovationer. Demografin har en bakomliggande betydelse, vilket tar sig uttryck i att vågorna av strukturomvandling typiskt framträder i cykler av trettio år (motsvarande åldersskillnaden mellan en generation och den följande).

Under 1990-talets början inträffade två saker vars konsekvenser för samhällsekonomin fortfarande är påtagliga. Det ena är den så kallade 1990-talskrisen, en bank- och fastighetskris till stor del orsakad av den kreditmarknadsavreglering som i Sverige genomdrevs av bland andra Kjell-Olof Feldt men som då redan införts resten av västvärldens ekonomier i ett försök att hantera 1970-talets strukturkris. Det andra som inträffade under 1990-talet var en ny våg av strukturomvandling, som innebar högre krav på utbildning, kognitiv förmåga, flexibilitet och social kompetens. Samtidigt skedde en prekarisering, kanske framför allt inom tjänstemannakollektivet: Personalnedskärningar, omorganisationer och en psykiskt ansträngande arbetssituation har blivit en allt mer vanlig erfarenhet bland medelklassen. 1990 låg arbetslösheten i Sverige på 1,6 procent, och bara fem år senare var den uppe i omkring 8 procent. Urholkningen av inkomstbortfallsprincipen undergräver de sociala trygghetssystemens legitimitet hos medelklassen,14 medan de hårdare reglerna är huvudförklaringen till att allt fler i dag är hänvisade till försörjningsstöd. Från att vara tänkt att hjälpa hushåll vid akut kris har försörjningsstödet för många blivit ett allt mer långvarigt bidrag.

Barn till ensamstående mödrar och barn till utlandsfödda löper störst risk att hamna i fattigdom. Enligt en färsk rapport från Försäkringskassan har inte barnbidraget höjts på över tio år, medan underhållsstödet till ensamstående inte höjts mer än marginellt på tjugo år. Det får stor betydelse för den disponibla inkomsten, och därmed livsvillkoren, hos dessa grupper. Kombinationen av högre krav i arbetslivet (jfr diskussionen i Kris i befolkningsfrågan!), åtstramningar i de sociala trygghetssystemen och en ökad arbetslöshet efter 1990-talskrisen är en veritabel krutdurk. Socioekonomiskt ogynnsamma villkor under de första levnadsåren har en negativ inverkan på den kognitiva förmågans utveckling. Skolans kris i dag kan i hög grad förklaras av att mer än vart femte barn som föddes 1994 hamnade i en familj drabbad av arbetslöshet. Det förstärks av skolans försämrade förutsättningar att klara sitt kompensatoriska uppdrag, främst till följd av det fria skolval som infördes 1992.

Havsnära villor och miljonprogramhus
Mellan invånarna i Långedrag och Bergsjön, två delar av Göteborg, skiljer det 6 och 9 år (kvinnor respektive män) i medellivslängd.

Allt detta ställer krav på politiken att ta fram strukturreformer och att göra sociala investeringar. Men det kan också vara helt avgörande med investeringar i bostäder och infrastruktur för att bygga ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle. De storskaliga höghusområden som inom ramen för miljonprogrammet byggdes från 1965 och ett decennium framåt är i akut behov av upprustning. Detta måste göras på ett sätt som inte tvingar människor att lämna sina hem för att de inte har råd att bo kvar. Dessa områden har i praktiken utvecklats till en svensk variant av social housing. En färsk studie av forskare vid Göteborgs universitet och Karlstads universitet visar att barn från vad de kallar "synliga minoriteter" som växer upp i låginkomstområden riskerar i mycket högre grad att bo kvar i samma sorts område som vuxna, jämfört med personer utan utländsk bakgrund i samma grannskap. Och förra året gjorde Jan Edling för Verdandi, arbetarnas socialpolitiska organisation, en utredning som visade en kraftigt mycket sämre livssituation för människor i 38 utvalda bostadsområden (så kallade LUA- och URB-områden) jämfört med statistiken för landet i snitt.15 Bland annat rör det sig om utbildningsnivå, disponibel inkomst, sysselsättning, trångboddhet, hälsa och kriminalitet. Även här har förstås social- och arbetsmarknadspolitiken betydelse, liksom den ekonomiska politiken, men också socialt företagande kan ha en viktig roll att spela.

Däremot är det mycket tveksamt om en ensidig argumentation för en aktiv och expansiv finanspolitik skulle göra särskilt mycket för att förbättra saker och ting.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Daniel Suhonen är en företrädare för uppfattningen att äkta sossar är keynesianer. Om det är någon som minns Otto Rehbinder - en av dem som låg bakom Vänsterpartiets förslag att anställa 200.000 i offentlig sektor för att råda bot på arbetslösheten - så är det lite kul att läsa hans kritik av Socialdemokraterna för att ha övergivit Keynes, en träffande sammanfattning av dessa (gravt missvisande) uppfattningar.
  2. Jag har själv, så sent som 2010, skrivit: "Med hjälp av en aktiv finanspolitik baserad på teorier som John Maynard Keynes lanserade 1936, medan han försökte förklara den stora depressionen efter Wall Street-kraschen 1929, lyckades väststaterna i någon mån motverka ekonomisk nedgång och säkra nästan full sysselsättning (för män)." Detta är alltså felaktigt.
  3. Rapporten bakom Rehn-Meidner-modellen, Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen, skrevs till LO-kongressen 1951. Gösta Rehn och Rudolf Meidner var som utredare knutna till den arbetsgrupp som tog fram rapporten.
  4. För Gustav Möller, socialdemokratisk socialminister under större delen av 1930- och 1940-talet, var utbyggnaden av offentliga sektorn ett sätt att socialisera en viktig samhällssektor. Det menar Peter Antman i ”Möllers andra agenda: Om offentliga tjänster och socialisering”, publicerad i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, nr 75-76, 1999, s 1-31. Även tillgänglig på nätet.
  5. Ernst Wigforss, "Har vi råd att arbeta?" (1932), i Skrifter i urval II: Agitatorn, Tidens förlag 1980, s 266-286.
  6. Ingvar Carlsson & Anne-Marie Lindgren, Vad är socialdemokrati? En bok om idéer och utmaningar, Arbetarrörelsens tankesmedja 2011, s 10. Se även Henry Pettersson, Från Palm till Löfven: En socialdemokratisk historia, Premiss 2012.
  7. Lars Magnusson, Sveriges ekonomiska historia, Tiden/Athena 1996, s 403.
  8. Keynes själv förespråkade offentliga anställningar, även i högkonjunktur, som ett sätt att genom ökad efterfrågan pressa ner även den långsiktiga arbetslösheten (det vill säga den arbetslöshet som inte ökar i lågkonjunktur och minskar i högkonjunktur, och inte heller handlar om att människor är tillfälligt arbetslösa när de går från en anställning till en annan). Men då är det inte frågan om stabiliseringspolitik. Och den typen av åtgärder förutsätter en expansiv finanspolitik av det slag som den socialdemokratiska regeringen alltså inte förde.
  9. Lars Jonung, "Från guldmyntfot till inflationsmål - svensk stabiliseringspolitik under det 20:e seklet", Ekonomisk Debatt nr 1, 2000. Sverige anses genom denna prisstabiliseringspolitik ha föregripit mycket av den inflationsmålspolitik som bedrivits av ett antal länder – däribland Sverige – från 1990-talet och framåt. Det var alltså inte något radikalt nytt påfund, när Riksbanken 1993 fick som mål att konsumentprisindex ska öka med 2 procent om året - det så kallade inflationsmålet.
  10. Martin Fritz, Birgit Karlsson, Ingela Karlsson & Sven Nordlund, En (o)moralisk handel? Sveriges ekonomiska relationer med Nazityskland, Forum för levande historia 2006, pdf. Se även Peter Hedbergs avhandling i ekonomisk historia, Handeln och betalningarna mellan Sverige och Tyskland 1934-1945: Den svensk-tyska clearingepoken i ett kontraktsekonomiskt perspektiv, Uppsala universitet 2003, pdf.
  11. Se rapporten Vad är arbetslinjen? Samtal om socialförsäkring, Socialförsäkringsutredningen, 2005, pdf. Nils Unga, Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912-34: Framväxten av den "nya" arbetslöshetspolitiken, Arkiv avhandlingsserie 1976.
  12. Alva Myrdal & Gunnar Myrdal, Kris i befolkningsfrågan (1934), Nya Doxa 1997.
  13. För en diskussion om förskolans roll, se Gösta Esping-Andersen, Att investera i barn och utjämna livschanser, Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg 2011 (pdf), samt Anders Nilsson, Underbara dagar framför oss: Om sociala investeringsstrategier med barnperspektiv för hållbar storstadsutveckling i kunskapssamhället, Socialdemokraterna i Stockholm, Göteborg och Malmö 2012 (pdf).
  14. I en studie från 1998 myntade Walter Korpi och Joakim Palme uttrycket omfördelningsparadoxen. Det handlar i korthet om att låginkomsttagare gynnas mer av ett system som tycks vara riggat för höginkomsttagare, exempelvis genom inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna eller ett icke-behovsprövat barnbidrag, än ett som är skräddarsytt för att stötta de fattigaste. Bland annat för att ett sådant välfärdssystem har stark legitimitet också i de högre inkomstskikten, som därmed inte ser något behov av egna försäkringslösningar som kan undergräva det gemensamma. Samtidigt som låginkomsttagare oftare blir sjuka och arbetslösa än höginkomsttagare. De har också en större marginalnytta av bidrag som utformas generellt och som går till alla inkomstgrupper. Walter Korpi & Joakim Palme, "The Paradox of Redistribution and Strategies of Equality: Welfare State Institutions, Inequality, and Poverty in the Western Countries", American Sociological Review, Vol. 63, No. 5 (Oct., 1998), pp. 661-687.
  15. Jan Edling, Förorterna som Moder Svea glömde: En dokumentation av en obefintlig integrationspolitik, Verdandi 2015 (pdf).

Inlägget Keynesianismen och 1930-talskrisen dök först upp på jimmysand.com.