Det är kanske lite visset och det tar också emot lite att påminna om att vi passerat såväl midsommar som sommarsolståndet och går mot kortare dagar och längre nätter. Men vintern är ofta strängare efter vintersolståndet och sommaren många gånger behagligare efter sommarsolståndet så det borde inte vara något att bli alltför nedstämd över. Faktum kvarstår dock att vi har läst färdigt mer än halva boken ”År 2012” och att det är närmare till advent än det var för bara någon vecka sedan. Å andra sidan är det ju färre dagar kvar till nästa midsommarafton än det var i söndags, men därmed också närmare julafton 2013. Så där kan man hålla på i det oändliga beroende på var man vill placera sig på skalan optimist-pessimist.

Någon har sagt att: ”Det fina med att vara pessimist är att man antingen får rätt eller blir positivt överraskad” och det må så vara. En som inte verkar vara så positiv är Näringslivets chefsekonom(DN sr SvD AB), han tycker Sverige blivit ”En fet katt” av alliansens politik, jag vet inte riktigt det. Att några blivit fetare senaste åren står utom allt tvivel, men det är ju framför allt dom som var rätt ”feta” redan innan. Väldigt många har också blivit ”magrare katter” av den förda politiken och det får mig att tänka på det där med optimisten och pessimistens tolkning av huruvida glaset egentligen är halvfullt eller halvtomt. Det spelar väl knappast någon roll om man ändå inte kommer åt innehållet.

Halvfullt? Halvtomt? Skit samma om det ändå är oåtkomligt

Politikerveckan i Almedalen pågår för fullt och detta gigantiska spektakel (SvD dm DN) samlar media, lobbyister, kändisar, minglare och pajasar i största allmänhet och eventuellt några som faktiskt är intresserade av politik på riktigt. 1.700  olika organisationer deltar under veckan och man undrar hur många av dessa som, de facto, är intresserade av att förändra världen till det bättre. Optimister och pessimister predikar visioner om hur det ska bli i framtiden och hur just dom ska se till att det verkligen blir så. SD preciserade sin framtid redan första dagen med att partiledaren i sitt tal sade: ”Vi väljer välfärd före invandring (…..) så att ingen lämnas utanför”. Hur det är möjligt att hindra flyktingar att komma hit utan att någon ”lämnas utanför” har undertecknad svårt att begripa.

Dag två stod Åsa Romson i talarstolen och trots lite lätt löjliga utspel om subventionerade cykelreparationer, som media naturligtvis hakade upp sig på,  lägger jag tusen gånger hellre mina barnbarns framtid i hennes händer än i Jimmie Åkessons ariska, likriktade ”übermensch-samhälle”. Sen avlöste partiledarna varandra med ältande om nödvändigheten av evig exponentiell ekonomisk tillväxt, trots att alla med ganska basala insikter i global ekonomi kan förklara att detta är en fullständig omöjlighet. Det märktes tydligt att om (m) är det ”nya arbetarpartiet” så försöker (s) bli det nya (m). Reinfeldt sa att fler ungdomar är sysselsatta, men inte vad dom ”sysslade” med, Björklund konstaterade att alliansens egen förändring av a-kassan var dum och Lööf tyckte Alliansen skulle göra en ”omstart”.

Det är samma gamla visa som vevas i Visby. Under tiden accelererar klimatförändringen, rovdriften på jordens resurser, den huvudlösa konsumtionshysterin och jakten på mer pengar än det går att göra av med. Det ger inga röster att hävda att vi måste minska energiförbrukningen, återanvända, dela med oss av det vi har och tänka om totalt och radikalt om vi nu inte väldigt gärna vill att allt skall gå helt åt helvete. Vad är det för mening med att regera en social, humanitär och miljömässig soptipp och en värld där det, i stort sett, är antingen öken eller översvämning? Hur många av oss är det som, verkligen, för att avlasta planeten är villiga att sänka sin energiförbrukning om det innebär sådant som minskat tv-tittande, minskat mobilpratande, mindre onödigt bilåkande, färre charterresor och annat vi tycker om?

Det är både lockande och tilltalande enkelt att se allt ur sitt eget snäva perspektiv. Dessvärre (eller tack och lov) är existensen mer komplex än sett ur den situation du och jag befinner oss i. Såväl geografiskt som ekonomiskt och ur ett tidsperspektiv. Ur min, din eller någon annans synvinkel ser verkligheten helt olika ut. Gör vi t.ex. ett försök att se problemet med invandring ur invandrarnas perspektiv, kvinnors situation ur kvinnornas, arbetslösheten ur de arbetslösas, barnens ur barnens och framtiden ur framtidens perspektiv, så finns det en chans att vi kan begripa att ”verkligheten” ser helt olika beroende på var vi befinner oss. Hur det ser ut i framtiden kommer vi inte att få veta, men är det inte ren idioti att vi idag gör vad vi kan för att göra kommande generationer chanslösa?

Ur olika perspektiv

Så vad säger ni, är ni optimist eller pessimist inför framtiden? Blir det bättre och bättre? Blir vi klokare och börjar värdera sådant som verkligen är värdefullt mer, eller kommer vi att fortsätta att mäta välstånd i pengar och prylar? Har ni tänkt på hur underbart det är att vara ute i naturen, bada i havet eller i en sjö och njuta av solvärmen utan att vi för den skull måste vara privata ägare av skogen, havet, sjön eller solen. Man måste inte nödvändigtvis ha ett ”ägarbevis” på allt för att njuta av och ha glädje av det och sjön måste inte alltid bli större för att det skall vara skönt att bada. Ett av alla ”spektakel” under Almedalsveckan stod organisationen ”Global Happiness Organisation” för (SvD). Dom delade ut två 20-lappar till politiker som uppmanades att använda den ena för att göra något trevligt själva och ge den andra till någon annan för att sen se vilket som gav mest tillfredsställelse.

Det vore lite kul att veta hur många av politikerna som faktiskt följde uppmaningen, hur många som gav bort båda 20-lapparna och hur många som behöll båda själv. Det är komplicerat det där med att avstå från något till förmån för de eller det som har ett större behov. Vissa människor får mig att tro att om man skall rädda dom från att drunkna så går det inte att ropa ”Ge mig din hand!” utan man måste ropa ”Ta min hand!”. När samma människa som inte vill betala skatt skänker till välgörenhet så handlar det inte alltid om generositet och välvilja, utan ofta om fåfänga. Det ger nämligen status att ge till välgörenhet eftersom det bekräftar att man befinner sig över den som behöver hjälp. Det är därför vi ska ha ett generöst välfärdssystem istället för ett som bygger på enskildas eventuella ”givmildhet”. ”It’s nice to be important, but it’s more important to be nice”

Det kanske inte handlar om optimism eller pessimism, vi måste vara både och. Pessimister inför hur det kan gå om vi inte tänker om och agerar och optimister inför att det går och att vi vill och kan. I Almedalen har partiledarna sagt sitt och jag kan hålla med om att det ibland kan vara lika svårt att välja som det kan vara att stå framför alla schampoflaskorna i butiken och välja, ”för blont hår”, ”för slitet hår”, ”vårdande”, ”mer volym”, ”återställer balansen”, ”aktivt”, ”skonsamt”, ”miljövänligt”, ”passar alla typer”, hör ni hur fraserna känns igen från den politiska debatten? Mer PR än politiskt innehåll. När jag levde i Kina såg jag ännu fler olika schampon att välja på i hyllorna och då har ändå alla kineser rakt svart hår. Men det var väl en del av deras ”ökade valfrihet”.

Men trots att det är näst intill hopplöst svårt att veta vilka som har lösningen så har vi en förbannad skyldighet att ta ställning och det brådskar. Vi som har, om än bara lite, möjlighet att påverka måste göra vad vi kan. Skogen och ängarna har ingen rösträtt, isbjörnarna och vargarna har ingen, haven har ingen och våra barn och kommande generationer har det inte. Det känns, som sagt, lite visset och det tar emot lite att vi är på väg mot höst och vinter, men det är sommardagar kvar och det kommer en ny vår. Det är lite värre med det där andra, klimatförändringen, oljeberoendet, skövlingen av regnskogarna, utfiskningen av oceanerna, utförsäljningen av vård och omsorg. Det börjar liksom inte om igen från början nästa år. Inte något år alls faktiskt.

Det är hög tid att göra något