Gott om gamla gummor och gubbar


Människor blir äldre och äldre. Jag läste just, aningen rapsodiskt får jag medge, någon artikel i SvD om stigande genomsnittsålder och att den första 200-åringen möjligen redan är född. Genomsnittsåldern i Sydkorea kommer att vara över 90 år redan 2030, stod det. Det kommer den inte att vara i Aleppo eller i Jemen, tänkte jag.

Vem har intresse av att sprida förhoppningar om långa liv? Jo, försäljare av pensionsförsäkringar. Vid den tanken noterade jag att det jag läste var s.k. sponsrat innehåll, som tillkommit i samarbete med ett försäkringsbolag. Skönt, då är det bara snack. Varken barnen eller barnbarnen behöver oroa sig för att bli lastgamla i den där meningen. Då kanske det finns chans att våra sociala system hinner byggas ut i takt med befolkningens stigande ålder, d.v.s. om det är politiskt opportunt att göra det. Vissa politiker har redan börjat tala om att vi måste arbete längre upp i åldrarna för att finansiera våra pensioner, även om det just nu är lite tyst på den kanten.

Drömmar om långa, friska och lyckliga liv är mänskliga, drömmen om evigt liv är fåfäng. Undrar förresten om Walt Disneys kropp fortfarande är nedfrusen. Förr påstods att det i USA fanns möjlighet att, mot rundlig ekonomisk ersättning förstås, bli sparad efter döden i väntan på vetenskapliga framsteg och i den enskilda egocentrikerns desperata hopp om återupplivning någon gång i framtiden. En fantastisk historia, som jag kommer tillbaks till då och då. Den bara måste vara en skröna. Å andra sidan har ju människor i hundratals och tusentals år både i Egypten och på andra håll ägnat sig åt balsamering och kroppars bevarande. Karl XII lär ju t.ex. finnas kvar fortfarande, om det inte hänt något drastiskt sedan man senast tittade i kistan, vilket jag läste var 1917. Det är klart att det är skillnad på Kalle Ankas skapare och en svensk krigstokig kung. Men syftena med bevarandet var nog liknande, det eviga livet på något vis, även om det nog låg mer religion i resonemanget för Karl XIIs omgivning än för Disney. Om det där med Disney nu inte är en skröna.

Klockan tickar…


... tiden går. Den går allt fortare med åren. Det kan man filosofera om. Vill man ändå, inför den tilltagande insikten om dess förskräckliga otillräcklighet, få tiden att räcka lite längre, kan man ägna sig åt vettigare levnadsvanor.

Att låta bli rökning är det mest självklara. Tyvärr inte mycket att göra åt ungdomens dumheter på det området. Kvicksilver, asbest, radioaktivitet, olika plaster och en massa andra vardagsgifter gäller att inte ta i ens med tång. Många andra gifter bör man helst också undvika. Alkohol, koldioxid, koloxid och så'nt, åtminstone i överdrivna mängder. För att öka chanserna att bli riktigt gammal bör man vidare undvika farliga virus, dåliga gener, stress och vådliga aktiviteter som bilåkning.

En viktig ingrediens i hälsosamt åldrande är näringsintaget. Fetma är en allt vanligare bov, när det gäller levnadsår. Olämpliga livsmedel, obalanserad kost också. Olika dieter och bantningsmetoder avlöser varandra sedan länge i media och i modenycker men medelhavskost är det enda som tycks stå sig. Samtidigt måste man röra på sig för att hålla igång kroppen men inte så mycket att man överanstränger sig. För oss pensionärer gäller minst en timmes fysiska aktiviteter om dagen helst mer.

Lätt som en plätt. När allt det där fallit på plats, är det bara att trumma med fingrarna och vänta in hundraårsdagen. Inte många av oss når den. Frågan är, förresten, om vi ens vill det.

Ångest


Jag började redan igår med en deppig inledning på veckan. Här kommer mer, värre och privatare åt samma håll.

Åkte in till byn med bilen mitt på dagen. Tolvslaget hördes just i radion, ödesdigert, olycksbådande, tyckte jag. De tunga klockslagen påminde om livets gång på något vis och vid det tionde slaget stängde jag av radion. Man kan ju inte snöa in hur mycket som helst på elände och livets slutskede. Men jag kan inte förneka att tankarna numera berör just det mer och annorlunda än förr.

Nu för tiden blir jag ganska andfådd, när jag går upp för backar. På släta marken är det inga problem men uppför är det tungt. En tydlig påminnelse om, vart det barkar hän. Hjärtat har fått betala för forna tiders stress och rökning. Kroniskt förmaksflimmer. Mediciner hjälper upp överlevnadschanserna tills vidare.

För en tid sedan blev jag tvungen att stanna på motorvägen och be hustrun köra, sedan jag plötsligt känt en sots yrsel. Fick aldrig reda på orsaken, försökte inte heller. I min ålder är man tillräckligt nära vårdapparaten ändå. Man kan inte hålla på och söka för varenda liten oro.

Nyligen var vi på middag och träffade ett par par, som var t.o.m. yngre än hustrun. Och därmed bortåt 15 år yngre än jag. Trevligt och gott. Framåt kvällen fick jag dessutom en sorts komplimang av den ungdomliga värdinnan om att jag var rätt OK ändå, alltså trots min höga ålder. Välmenat, är jag säker på men ohyfsat nog tackade jag inte.

Plötsligt har ett ljumskbråck uppträtt. Det är visst ganska vanligt bland äldre män. En mycket vänlig läkare på vårdcentralen och en lika vänlig kirurg på lasarettet har tittat på det och föreslagit operation. Med tanke bl.a. på min ålder, tror jag, har titthålskirurgi föreslagits.

Häromdagen var jag på vårdcentralen och blev influensavaccinerad. Hundra andra pensionärer var där och en hel paviljong och många sköterskor hade avdelats bara för detta. Vilken service! Är man i min ålder och dessutom har en "hjärtsituation", hör man till riskgrupperna och då bör man vaccinera sig, sägs det. En del av pensionärskamraterna hade käppar och rollatorer, en del gick långsamt. Någon skämdes men stämningen var god. Man behövde inte tvivla en sekund på, vilken åldersgrupp man tillhör.

På rutinkoll hos tandläkaren föreslog vännen och själva tandläkaren en liten slipning av framtänderna. Du ser lite arg ut och vittringen går lite långsammare då, upplyste han lite skämtsamt men jag lät inte för en sekund undertonen gå förlorad.

Fler exempel behövs knappast för att göra dagens poäng: Jag börjar bli gammal. Ska man verkligen acceptera det? Bara låta tiden gå och frivilligt ta ett kliv ner i graven. Ska man känna frustration eller ångest? Ska och ska. Det är ju inte så lätt att styra. Och framförallt lär det inte vara mycket att göra åt själva förloppet. Men inställningen ska man förstås försöka påverka och därmed i någon mån välbefinnandet. Det är bara att bita ihop och se till de ljusa sidorna, hustrun, barnen, barnbarnen, vänner och hund och resor och lite golf. Och så'nt.



PS. Hörde just att en av Munchs alla versioner av bron med Skriet, samma bro men med två flickor i stället, sålts för en halv miljard på en auktion.

Tiden lider


Träffade i somras en klasskamrat från första förberedande, som det kallades. Vi gick i “lilla Hedvig” och lekte tillsammans för 65 år sedan. Hisnande! Vi tyckte att vi såg något bekant hos varandra men var inte säkra. Vi mindes var vi bodde, ett par glimtar från skolan, något lite om varandras familjer men inte så mycket mer.

En vän från förr dog i somras. Hon var gammal, en bit över 90. Vi kände varandra väl för länge sedan. Hon var 20 år äldre och vi hade inte setts på flera decennier. Tiden går.

Den sista i släkten i min mammas generation dog i vintras i mycket hög ålder, även hon närmare hundra. Jag hade känt henne i hela mitt liv.

Vilka perspektiv!

Som 40-talist börjar man ju själv komma in på upploppet. Bokslutet närmar sig. Personligen tror jag inte på någon högre revisor, som ska granska livets räkenskaper och det är lika skönt det. De i eftervärlden, som alls berörs, får väl ha sina egna synpunkter.

Under slutvarven blickar man oftare bakåt, man dokumenterar, man börjar “döstäda”. Jag kan inte säga att dödsångesten tilltagit med åren. Kanske tvärtom, kanske inte förresten. Allteftersom barnbarnen växer upp, försöker man minnas hur det var i den egna barndomen, under ungdomsåren, hur Stockholm såg ut då, hur det var ställt materiellt på 50- och 60-talen, kalla kriget, flowerpower. Tiden före tv, datorer, smartphones och internet, tiden före överbefolkning, miljöförstöring och klimatproblem. En del vill man förmedla till barn och barnbarn, något är trevligt att minnas, annat vill man helst glömma. En del förhärligar man, en del förtränger man. För familjerelationerna gäller bådadera. Det behövs väl. Själv hade jag bara en förälder och det var besvärligt nog. De far- och morföräldrar som levde under min livstid minns jag mycket väl. Jag träffade dem ofta och kände dem väl allihop. Mest ljusa minnen. Som så många andra, frågade jag alldeles för lite om dem själva, om deras liv. Jag har fotografier av alla fyra och faktiskt av deras föräldrar utom mormors båda och farfars mor. Under tiden jag skriver, tänker jag på att mina barnbarn är sjätte generationen från fotona. Farfars far föddes strax efter napoleonkrigen. Det finns en del släktuppgifter ännu längre tillbaka men ganska få och mest från männens släkt.

Apropå ålder, hörde jag på nyheterna igår morse att nyckeln till ett långt liv är att undvika sex och starka kryddor, i varje fall enligt världens (enligt egen uppfattning) äldsta man, en indisk munk i 120-årsåldern. Det låter lite trist, det är en sak. Men bortsett från det, tänker jag att det egentligen inte är något att sträva efter att bli 120 år eller ens 110. Munkar må fundera över livets gåtor men med förbättrade levnadsförhållanden i allmänhet blir folk äldre och äldre, även med ett normalt sexliv och kryddad mat.

Övergång


Skryter lite ibland. Jag skyller på att det är det många som gör och att det är ett mänskligt drag. Under senare år har jag skrutit om att jag både äter kakan och har den kvar, när det gäller panschislivet och det tidigare yrkeslivet. Skryter, därför att yrkeslivet egentligen är i det förgångna och därför att panschislivet egentligen är början till slutet, även om mitt hittills varit gott. Men jag skrävlar lite om att jag har glädjen att vara panschis, samtidigt som jag fortfarande arbetar en del, visserligen rätt lite numera men ändå. Jo, jag jobbar lite fortfarande, men bara när jag har lust, brukar jag säga. Och jag tycker faktiskt att det är ett privilegium att kunna göra så, att ha kunnat ordna övergången från arbete till otium i en takt, som känts bekväm. För vissa kommer säkert pensionen som en befrielse. Man för andra kan det vara svårt att tackla situationen med att jobba hårt och länge för att efter, typ, 45 års slit plötsligt befinna sig i en totalt ny situation, där ingen längre efterfrågar ens insatser, där man plötsligt är professionellt ointressant. Alltså är jag nöjd med att jag kunnat avveckla mitt arbetsliv i en lugn takt, som passat mig. En gradvis nedtrappning har tilltalat mig. Det har varit trevligt att ha kvar kontakter med gamla arbetskamrater. Det känns meningsfullt att göra några få och mindre insatser då och då utan att för den skull behöva känna någon stress. Kvalitén på det man gör försämras förstås med åren och det gäller att se upp, så att man antingen håller en rimlig nivå på det man gör eller avstår. Så jag skryter kanske vidare lite till men det börjar nog bli lagom nu.

Och politikersnacket om att vi ska jobba längre i livet för att finansiera pensionerna tror jag inte riktigt på. Det verkar vara svårt ändå att finna jobb till alla, så det är bättre att dela någorlunda lika på dem som finns.

Panschistankar


Om man är 71, är man panschis. Man orkar mindre än förr. Det är längre ner till golvet, när man tappat något. Man får panschisrabatt i affären utan att be om det. Starkare glasögon behövs igen. Uppförsbackarna har blivit brantare. Det är hoppfullt att träffa människor, som är ännu äldre men ändå friska och krya.

Det där med åldern är lite skrämmande. Ju högre ålder, desto mer påtaglig blir den. Åldrandets tråkigaste sida är sviktande hälsa och avtagande psykiska färdigheter. När sjukdomarna sätter in, vill man helst inte höra till den krets patienter, som av sjukvården tas emot vänligt och lite överseende men som vårdpersonalen egentligen tycker att det inte är mycket mening att försöka bota, därför att det ändå är så kort tid kvar. Det låter överdrivet cyniskt kanske men vore inte så konstigt. Ju äldre, desto närmare slutet, är ett obestridligt faktum.

Inför liemannen hjälper inga gudar eller filosofier. Det gäller att finna sig till rätta med den övertygelse man skaffat sig. Det har sagts av någon att på dödsbädden blir även Djävulen kristen. Det kommer inte att gälla mig. Men man måste få ägna sig lite åt dödsångest på vägen dit. Det är inget skämmigt med det. Man borde nog prata mer om det egentligen. När allt fler runt omkring en, drabbas av cancer, hjärtsvikt och stroke, ligger det nära till hands att börja anse sig själv lyckligt lottad, så länga man överlever någorlunda helskinnad. En depressiv inställning. Man måste fortsätta att leva själva livet, även om större delen av det redan passerat.

På plussidan i panschislivet finns barn och barnbarn, lugn och ostressig vardag, gott om fritid och tid för umgänge med familjen. Hyfsad hälsa under tiden går till någon del att påverka men i stort är det bara att hoppas på det bästa.

Ute är det vackert sommarväder. I skrivande stund fläktar en ljummen bris över den glittrande vattenytan på sjön. Man går ut i kortbyxor, t.o.m. barfota ibland. Altandörrarna står öppna hela dagen med myggdörrarna stängda. De vackra sörmlandsvyerna runt knutarna är fantastiska. Årets bästa tid pågår för fullt. Carpe diem var ett populärt uttryck för ett par år sedan. Ungdomar sade kaxigt carpe fucking diem, trötta på snusförnuftiga kommentarer.

Tiden lider


Time flies. Anglicismerna är vanligare än någonsin, så det gäller att hänga med. Tiden går i alla fall, oavsett hur man vill uttrycka det. Tick, tack. Allting är relativt och mest relativt av allt är tiden. Rumtiden t.ex. är fullständigt ogripbar för vanligt folk. Från Big Bang har det gått bortåt 15 miljarder år men, hur tiden ser ut dessförinnan, hör vi aldrig något om. Förstås. Ingen vet något, ingen kan ens gissa med någon grad av trovärdighet. Filosofiska och t.o.m. religiösa grubblerier tar vid. Frågan om tid eller rumtid före Big Bang anses meningslös av vissa. Vill man låta vetenskaplig, skapar man en geometri, som ger argument för att frågor om tiden före Big Bang saknar relevans. Ja, ja det är mycket man inte fattar. Försök med en lite enkel sak som den matematiska formeln för universums uppkomst, får ni se.

Även för egen del, är tiden relativ, den lilla tiden, den personliga. Ibland är tidens relativa karaktär betydligt mer påtaglig än annars. Ibland känner man sig, åtminstone inombords, som den människa man alltid varit. Ibland känner man sig som den gamle man man faktiskt är. Det har med hälsan att göra, både den fysiska och psykiska. Noteringen för den egna dagshälsan kan därmed sägas ha betydelse för, hur man uppfattar tidens relativitet, kanske också den geometriska rumtidens relativitet. Va, vad sägs om den slutsatsen? Visst låter den vetenskaplig.

I den privata sfären har det blivit dags för övningskörning i bil med ett barnbarn. Häromdagen var jag på kalas, när lillflickan fyllde 46 och ett barnbarn – inte ens det äldsta – konfirmerades. Det är sådant där, som gör att man inser att tiden gått och hur gammal man egentligen blivit. Det där är exempel från livets solskenssida. En annan och mer depressiv syn på saken är att den återstående tiden är utmätt eller i varje fall begränsad. Man kan lätt räkna på fingrarna och komma fram till ungefär hur många de få år som återstår är. Om det går bra vill säga.

Ingen blir yngre


Med stigande ålder, börjar hälsan svikta. Eller omvänt, om man är någorlunda pigg i hög ålder, ska man vara nöjd. Frågan är förstås vad någorlunda pigg betyder. Det betyder åtminstone att inte ha cancer eller alzheimer. Att få besked om prostatacancer eller hodgkins eller börja tappa den fysiska orienteringen i tid och rum är inga vidare framtidsutsikter. Inte att hamna på långvården heller. Det finns också mycket annat smått och gott, reumatism, hjärtsvikt, depressioner, parkinson, diabetes. En stor del av landets pensionärer äter mediciner för det ena och det andra, magsårsmedicin, antidepressiva piller, betablockerare, stattiner, insulin, blodtrycksmedicin, blodförtunning och allt vad det heter. Vi lever längre och längre och vilken del av äran medicinerna ska ha för det, är okänt för mig. I media kryllar det av reportage och artiklar om vad som hälsofarligt och inte. Nya varningar utfärdas ständigt av organisationer och myndigheter. Sammanfattningen av det är väl att den enskilt största hälsorisken länge varit rökning men att övergödning kanske är en "runner up". Men, som sagt, vi blir statistiskt sett allt äldre. En släkting till mig avled för en tid sedan, närmare hundra år gammal, fullständigt klar och i utmärkt skick. En annan nära bekant fyller snart 95 och har en fantastiskt fin ålderdom. Min svärfar avled 93 år gammal efter en aktiv och positiv ålderdom. En kompis berättade just om sin förälder, 99 år gammal, som brutit lårbenshalsen, rehabiliterats och nu är uppe och går med rollator. Det gäller att välja positiva exempel och förebilder, för de finns. Andra råkar ut för eländet, det där som många av oss oroar sig för, en del alldeles för tidigt dessutom. Men vem trodde att livet var rättvist.

I huvet på en gammal gubbe


Panschislivet lunkar på. För det mesta rusar tiden fram i en allt högre takt. Men ibland är det lugnare och då kan man undra över livet och ibland över, vad man håller på med. Särskilt när man är ensam i huset och inte har något ärende att uträtta, inget att förbereda. Hade en sådan stund igår eftermiddag. Då lugnet lägrade sig. Lilla valpen hade röjt runt och sedan somnat. Det var alldeles tyst. Inga förväntade kontakter med barn och barnbarn under dagen. Alla arbetsrelaterade telefonsamtal var för tillfället avklarade och alla mejl skickade. Inga måsten, inga krav just då på att tvätta eller handla eller laga mat. Man kokar en omgång kaffe till. Man kan leka med mobilen och dess appar en stund. Man kan sitta ute och helt enkelt bara glo, tills man fryser. Man kan lyssna på radio, titta på tv-serier, som ibland är bra men oftare inte.

I den animerade filmen av Hasse & Tage och Per Årlin, som rubriken relaterar till, satt huvudpersonen Johan och mindes och funderade på sitt tidigare liv. Det händer väl att jag gör också men inte så mycket. Oftare funderar jag på livet nu och det som trots allt kommer. Så länge man har hälsan och ett gott liv med hustrun, ska man inte klaga. Men vid tillfällen som det jag började med att beskriva, har jag någon gång funderat jag på, om jag ägnar mig åt tidsfördriv, sysslar med meningslösheter. Borde man göra mer med barnbarnen, borde man ägna sig mer åt kultur eller välgörenhet eller något annat som verkar väsentligt? Nej, det är nog lite vanlig, enkel panschisångest eller kanske bara eftertänksamhet. Det är det nog. Jag får coola ner mig. Det var väl just det jag längtade efter att kunna, när jobbet bredde ut sig förr i tiden. Det är faktiskt rätt härligt med det låga tempot, lite sysslolöshet då och då, att slippa stress med resor hela tiden och ständiga tider att passa. Det gäller att njuta av det. Det gör jag för det mesta. Men någon gång kan man väl få fundera på saken.

Tidens centrum

Hösten får mig att fundera över tidens gång. Ibland undrar jag om vi inte alla vistas i tidens centrum, oavsett var vi befinner oss på ålderstrappan. Är det egentligen så stor skillnad mellan ett före och ett efter, mellan ett imorgon och ett igår? Yngre personer har ju livet framför sig, äldre bakom sig. Den ena drömmer, den andra minns. Rör sig inte alla tider i nuet, såväl den oupplevda som den upplevda?