Öppet brev till en moderat


Ibland läser jag SvD. Lite skamset ska jag medge att jag har ett SvD-abonnemang, inte för att jag delar den politiska inriktning den tidningen har utan för korsordens skull. De är bäst och har alltid varit det. I SvD skriver Tove Lifvendahl, som jag tycker är en någorlunda balanserad moderat. Men på sistone har jag sett ett par oroande inlägg från henne om den amerikanske presidenten. Om jag skulle skriva ett brev till henne om det, skulle det kunna bli så här.

Nää, Tove Lifvendahl, jag läste just i SvD, för andra gången på kort tid, att du tycker att det ligger något i vad Trump säger. Själv har jag hittills inte hört ett enda vettigt ord från det hållet. Intressant behov det där annars med ett driv att hitta några fina korn även i den skitigaste omgivning. Eller håller du på att jobba upp ett mer allmänt medhåll? Jag hoppas inte det.

Du säger att Trump är som han är och att man inte ska ta så allvarligt på, hur han uttrycker sig. Du säger att man inte ska fästa sig för mycket vid de ovidkommande dumheter han slänger ur sig utan i stället se till det, som kan vara riktigt i det underliggande budskapet. Tja, allmänt sett, låter det bra men det är bara det att de underliggande budskapen från Trump, om de alls finns, suger.

Trump
- är rasist,
- vill upprusta,
- har en mossig kvinnosyn,
- äventyrar planetens klimat,
- saknar respekt för andra,
- ljuger.

Det vore inte svårt att göra den listan längre. Lycka till med din fortsatta bevakning av politik! Mig har du tappat som läsare eller lyssnare, vilket naturligtvis inte skulle bekymra dig det minsta, ens om du visste vem jag var.

Med vänlig hälsning

8 mars 2017

Idag 8 mars hade jag förmånen att få hålla tal vid den manifestation som hölls på Östercentrum för att uppmärksamma Internationella kvinnodagen. Det här var vad jag sa.


Jag är ARG
ARG för att jämställdhet och kvinnors rättigheter fortfarande är både provocerande och något som, på många håll i världen, ses som att det lättvindigt kan tas tillbaka efter en lång erövringskamp.

Jag blir förtvivlad och förbannad över att kvinnor som lever under hot från män måste gömma sig i stället för att fokus läggs på männen som hotar och slår.

Jag är trött på att statistiken varje 8 mars visar hur långsamt det går framåt för lika lön.
Att kvinnor i år får lön 3 minuter mer varje arbetsdag än förra året, men fortfarande,
i jämförelse med män jobbar 1 timme gratis.

Kampen för kvinnors rättigheter ser olika ut beroende på var vi är i världen, men den har ett gemensamt. Den behövs här och nu!
Vare sig vi kämpar mot sexuella övergrepp, för rätten till abort, för lika lön, eller
för rätten att klä oss och leva som vi vill.

Mänskliga rättigheter - kvinnors rättigheter - måste erövras och sedan hela tiden försvaras!
Ingenting får tas för givet!
Inte minst har vi sett det efter valet i USA, där Trump nedmonterar mänskliga rättigheter och jämställdhetssegrar i rasande fart. I Ryssland där kvinnomisshandel legaliseras. I Europa där rätten till abort ifrågasätts allt oftare.

Så mycket har hittills hänt
Så mycket har inte hänt
Så mycket borde inte ha hänt…


För ett par år sedan läste jag Susan Faludis bok Backlash.
Med fokus på 80- och 90-talen tar den upp motståndet jämställdhetskampen ställs inför. Jag ser det som en konstant vågrörelse över tiden.
Ett ökat motstånd mot lika rättigheter och möjligheter sammanfaller ganska ofta med oro i samhället. Ekonomisk kris, förändringar, ökade klyftor och osäkerheter som får vissa att allt starkare värna sina egna rättigheter genom att trycka tillbaka andra.
Det är det vi ser på många håll både Europa, USA och andra delar av världen just nu.
Det både skrämmer mig och gör mig ARG - men det ger också energi!
Det enda sättet kanalisera ilska är i positiv handling!
Jämställdheten har inte gått för långt – den går för LÅNGSAMT!
Våra rättigheter ska aldrig få tas ifrån oss!!!


En framgångsrik kamp bygger oftast på samverkan. Ett bred våg skapas där organiserade förkämpar går tillsammans för att skapa förändring.
Samtidigt behövs mottagare i politiken som ställer sig bakom att förändra lagstiftning och utöka rättigheter.

Ett bra exempel på just det är samtyckeslagstiftningen, där den som har sex med en person som inte deltar frivilligt ska dömas för brott.
Här har #FATTA varit drivande och Miljöpartiet, som också länge drivit frågan, varit en mottagare i regeringen för att driva fram lagförslaget.
Lagstiftning löser inte automatiskt alla problem, men det är ett sätt att tydliggöra vilka normer som ska vara basen i samhället.

Ett annat exempel är rösträttskampen.
Nästa år är det hundra år sedan riksdagen för första gången ställde sig bakom allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Det var en lång och utdragen kamp för att kvinnors röster skulle värderas lika viktiga som männens.
Att påminna oss om föregångarna, dom som i tuff kamp - ibland med livet som insats, gjorde det möjligt är viktigt! Här har SVTs serie Fröken Frimas krig bidragit till att lyfta fram dessa viktiga kvinnor, och en del män som stött kampen.
Jag är för alltid otroligt tacksam gentemot dessa kvinnor som gett MIG dom rättigheter jag har idag. Det bästa sätt vi kan tacka dom på är genom att föra kampen vidare -
för vi är inte i närheten av att vara i mål, vare sig i Sverige eller i någon annan del av världen.

Rösträttsfrågan var en fråga som kunde förena många, oavsett politisk tillhörighet, klass och till viss del också kön, för att den var så tydlig.
Det jag skulle vilja se nu är samma tydlighet - att vi många - oavsett kön, könsidentitet, ursprung, nationalitet, sexuell läggning, politisk färg med mera - tillsammans står upp för ALLAS lika rättigheter.
Vad som annars kan hända beskrivs så väl i en dikt av pastor Martin Niemöller:

I Tyskland hämtade dom först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade dom de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade dom judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade dom mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.


Politiken är viktig när det gäller att förflytta samhällsnormer.
Jag är därför glad och stolt över att Sverige har en regering som tydligt tagit ställning som världens första feministiska regering. Det innebär att jämställdhet är avgörande i regeringens prioriteringar och där jämställdhetsbudgetering är ETT viktigt verktyg.

Här på Gotland pågår också arbetet med att jämställdhetsintegrera hela den nya Regionala Utvecklingsstrategin.
Främjandet av mänskliga rättigheter och levnadsvillkor för minoritetsgrupper ska också ingå som tydligare utpekade delar i det strategiska arbetet för en God och jämlik hälsa på Gotland 2018-2022.
Det kan låta som politiskt fluff – men det är just i övergripande strategier som sedan blir handlingsplaner som vi i politiken kan peka ut riktningen – HIT SKA VI!
och därmed sätta tryck i arbetet.
Sedan behöver vi alla er engagerade att hjälpa oss trycka vidare i alla delar av samhället!


Kvinnors rätt och möjlighet att bestämma över sina egna kroppar borde vara självklar! Vi vet att det absolut inte är så överallt!

#SheDecides är ett initiativ från Sverige, Belgien, Nederländerna och Danmark för att mobilisera politisk kraft och finansiellt stöd för organisationer som arbetar för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.
Miljontals kvinnor och flickor i världen behöver tillgång till rådgivning, sex- och samlevnadsundervisning, preventivmedel, mödrahälsovård och säker abort. Det är en överlevnadsfråga där flickors och kvinnors liv står på spel!
När USA stryper bistånd som går till kvinnors rätt till säkra graviditeter och aborter – gör Sverige och utvecklingsminister Isabella Lövin tvärtom.
200 miljoner extra satsas på sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

SÅ svarar Sverige upp mot patriarkal idioti och förtryck!


Jämställdhet är mänskliga rättigheter.
Främst att kvinnors rättigheter ska tas på allvar.
Jämställdhet är också möjligheter för alla att utvecklas utifrån sin egen personlighet utan samhällets förväntningar och måsten som baseras på vilket biologiskt kön vi fötts med.

Var och en av oss som kallar sig feminist, humanist eller demokrat måste nu höja vår röst och protestera. I det enskilda samtalet och i det stora.
Jämställdhet får inte vara en kamp som enbart kvinnor förväntas föra, det är en rättvisefråga som vi alla har ett ansvar att driva.
Vi behöver fler män som kämpar för jämställdhet, för kvinnors rättigheter,
men också för både kvinnors och mäns, pojkars och flickors möjligheter att få utvecklas utan könsrollernas tvångströjor!
Men vad kan du som man göra då? Det finns organisationer som #FATTA MAN, Män för jämställdhet och Make Equals initiativ #killmiddag.  Det sistnämnda är en reaktion på debatten om sexuella övergrepp på sommarens festivaler med ambitionen att engagera killar och män i kampen för ett jämställt och jämlikt samhälle.

Varför är det viktigt? 
ALLA påverkas vi av könsroller. Både kvinnor, män, pojkar, flickor och dom som tycker att könskategorisering . Den som är stark måste vara snäll, sa Bamse. Att ha kunskap är också att vara stark. Dela med dig av dina egna erfarenheter o Det är bara tillsammans som vi kan bli starkare och komma till rätta med orättvisor, ojämlikhet och ojämställdhet.

Vi vet också att samhällen och organisationer som är jämställda och har mångfald blir mer framgångsrika och företagen blir mer lönsamma.


Mer än hundra år av kamp har tagit oss hit.
Men 8mars inte en dag att gratulera oss på.
Det är en dag att utmana de normer och strukturer som håller kvinnor och män tillbaka.
Vi måste fortsätta steg för steg, på väg mot en jämställd värld. På riktigt!

Tack för att ni är här idag så att vi kan kämpa vidare – tillsammans!

Tillgång till bibliotek genom förtroende för människor

Kulturting 2017 på Uppsala Konsert och Kongress. Redan i förminglet får jag höra en positiv lokal nyhet: det är på gång med en innovativ lösning för biblioteket i Uppsala, så att de tre öppettiderna kompletteras med möjlighet för alla med lånekort att använda det som passerkort för att kunna ta sig in och låna böcker tider biblioteket inte är bemannat. En genial lösning som ger ökad tillgång till biblioteket genom förtroende för människor.

”Kvinnors frigörelse stavas klimatomställning”

hanna

"Ren el och hög mobilitet i städerna. Kvinnors frigörelse stavas klimatomställning", skriver Hanna Lidström språkrör för Grön Ungdom idag i en debattartikel på Supermiljöbloggen.

I Uganda, Tanzania och Nigeria har billiga solceller blivit en möjlighet för kvinnor på landsbygden att få mer frihet genom att tjäna sina egna pengar på att sälja små bärbara solpaneler till sina grannar. Dessa kan i sin tur sluta elda inomhus vilket gör att de undviker stora hälsorisker. Tack vare modiga politiska beslut om att investera i solceller har priset nu blivit så lågt att det kommer även jordens fattigaste till del. Klimatinvesteringar är feminism i praktiken.

När fler av de 1,3 miljarder människor som lever utan tillgång till el nu blir en del av ”solrevolutionen” kan de också bli uppkopplade och få större möjligheter i livet. Med hjälp av billig teknik kan man nå många fler köpare av de tex grödor eller hantverk man säljer, och på så vis lyftas ur fattigdom. För de fattigaste kvinnorna kan lite elektricitet vara skillnaden mellan liv och död.

I svenska städer har länge bilarna styrt stadsutvecklingen. Trots att de flesta kvinnor tar sig fram med kollektivtrafik, gång eller cykel. Vi har under årtiondena gång på gång sett nödvändiga satsningar bortprioriteras till förmån för nya vägprojekt till bilarna.

När Miljöpartiet är med och styr ser vi för första gången i stället rejäla satsningar på cykelvägar, spårvagnar och gågator. En liten tidsvinst i kvinnors vardag, och en enormt mycket större känsla av frihet när man enkelt kan ta sig fram i sin egen stad.

Vi gröna bygger inte bara en framtid som räddar oss undan katastrofer, utan skapar också en mer rättvis och fri värld.

Kvinnorna är de som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringar. På många platser dör kvinnor i högre utsträckning när en naturkatastrof står till, då de har mycket sämre tillgång till information.Det är deras ryggar som kommer att värka när torkan gjort jorden tyngre att ploga. Det är de som kommer att råka mest illa ut på flykten från översvämningar eller konflikter skapade på grund av klimatförändringar. Men det är också dem som har absolut mest att vinna på omställningen. Det är för dem vi kämpar.

1900-talet skördade stora feministiska segrar: rösträtten, förskolorna, aborträtten och arbetsrätten. 2000-talets viktigaste feministiska kamp kommer att handla om klimatet.

Hanna Lidström
Språkrör

Grön Ungdom

Vad ska hända med kvarteret Åkaren?

Jag följer nu upp Vänsterpartiets interpellation vad ska hända med Åkaren som är daterad 2016-04.04 med egna frågor till kommunstyrelsens ordförande Ann-Charlotte Stenkil (M).

Interpellation ställd till:

Kommunstyrelsens ordförande

Den kommunala fastigheten Åkaren 13 är i ett minst sagt förskräckligt tillstånd. Mögel, läckage och andra dysfunktioner i huset gör att del efter del inte kan användas. Yta efter yta stängs av för att de uppvisar så bristfällig standard att de bedöms vara direkt skadliga att vistas i.

Så ska inte kommunen förvalta sina tillgångar. Räknat till den yta man fortfarande kan använda, måste detta vara Varbergs kommuns både sämsta och dyraste fastighet!

I fastigheten bedrivs kommunal verksamhet under socialnämndens ansvarsområde. Socialförvaltningen har påtalat fastighetens brister under flera år, men får inga svar när fastigheten ska renoveras eller om man kan flytta verksamheterna till en annan plats.

Nu ställer jag en rak fråga till KS:s ordförande:

Är det meningen att Åkaren 13 ska genomgå en omfattande renovering?

Om ja, när kommer denna renovering igång?

Varberg 2016-04-04
______________________________
Ingmari Carlsson
Vänsterpartiet


ALLMÄNHETENS FRÅGESTUND (kommunfullmäktige 2017-03-14)

Fråga till kommunstyrelsens ordförande Ann-Charlotte Stenkil ang. kommunens fastighet Åkaren 13

Många undrar hur kommunens planering ser ut vad gäller fastigheten Åkaren 13 . Fastigheten uppfattas som nedgången och de åtgärder som sker är på miniminivåer.
Vindar och förråd samt cykelutrymmen får inte användas av de boende. Mögelangrepp har förekommit i fastigheten .

Verksamheter har blandats med boende. Beroendeenheten sägs flytta ut nu till mer ändamålsenliga lokaler. Osäkert hur det är blir med kvarvarande boende i fastigheten då samtliga utom en har socialt kontrakt.

Frågor

Vad avser kommunen ska ske med fastigheten framöver?

Det finns intressenter som vill ta över fastigheten och göra något av den varför inte försälja fastigheten alternativt överlåta till Varbergs Bostads AB/Varbergs Fastighets AB och därigenom stärka kommunens egen kassa än att låta fastigheten bli alltmer nedgången i kommunens regi med uppskjutna underhållskostnader?


Pierre Ringborg

Europas största batterifabrik kan byggas i Sverige

Elbilar

Europas största batterifabrik byggs i Sverige, så kan det bli om företagets Northvolts planer blir verklighet. Northvolts VD Peter Carlsson var tidigare chef på Tesla och den planerade fabriken ska i första hand producera batterier till elbilar.

Fabriken planeras bli nästan lika stor som Teslas fabrik i Nevada och 2500-3000 personer planeras anställas. Målet är fabriken skulle starta 2020 någonstans i Sverige, vart är inte bestämt. Detta enligt DN.

Vi räknar med att bygga i Sverige. Här finns det mycket plats att bygga på, billig och grön energi, och vi har många viktiga mineraler för batteritillverkning i Norden. Bland annat finns nickel, kobolt, litium och grafit här, säger VD:n Peter Carlsson till DN.

På sikt vil Northvolt återvinna batterier. Även om detta låter lovande så kan det vara för tidigt att jubla än. Finansieringen av fabriken är än så länge olöst.

Utöver privata investeringar kommer vi även behöva låna pengar för att finansiera projektet, ett sådant skulle vara EU-lån, säger Peter Carlsson till Sveriges Radio.

Flera tidigare planer på batterifabriker i Sverige har misslyckats, även om det också finns lyckade exempel, enligt Ny Teknik.

Liksom Tesla planerar Norhtvolt att bygga litiumjonbatterier. Dessa batterier är effektiva i och med att det går att få ut nästan all el som de laddas med. De tillhör de tekniker för energilagring som lagrar mest energi per volym. Dock finns det en risk att de överhettas och börjar brinna, enligt Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin.

 

”Ökad köttproduktion oförenlig med livsmedelsstrategins övergripande mål”

Mjölkko

"Alla de nationella miljömålen påverkas negativt av djurhållningen och i flera fall är djurhållningen den stora orsaken till att målen inte uppnås.", skriver Per-Anders Jande och Jonas Norberg från Svensk mat- och miljöinformation idag i en debattartikel på Supermiljöbloggen.

Regeringens livsmedelsstrategi är en plattform, utifrån vilken livsmedelspolitiken ska bedrivas fram till 2030. Det övergripande målet är att främja en konkurrenskraftig livsmedelsproduktion i Sverige, samtidigt som produktionen ska bidra till att uppfylla de svenska miljömålen och internationella hållbarhetsmål, som Agenda 2030. Detta låter bra, men samtidigt finns det ett sektorsmål för ökad köttproduktion i Sverige, vilket är tydligt oförenligt med ambitionen om att jordbruket ska bidra till hållbarhetsmålen.

[caption id="attachment-35298" align="alignleft" width="184"]Per-Anders Jande Per-Anders Jande[/caption]

Alla de nationella miljömålen: ingen övergödning, levande sjöar och vattendrag, hav i balans, myllrande våtmarker, ett rikt odlingslandskap, begränsad klimatpåverkan, frisk luft, bara naturlig försurning, giftfri miljö och grundvatten av god kvalitet påverkas negativt av djurhållningen och i flera fall är djurhållningen den stora orsaken till att målen inte uppnås.

Vår höga köttkonsumtion har också stark negativ påverkan på många av hållbarhetsmålen i Agenda 2030. Det är mer lönsamt att producera djurfoder till rika länder än mat till fattiga. Det leder till att jordbruksmark tas i anspråk i fattiga länder för foderproduktion. Småbönder slås därmed ut och livsmedelspriserna höjs, vilket skapar fattigdom och hunger.

Dessutom är djurhållningen den absolut största orsaken till utrotningen av vilda djur och förlust av biologisk mångfald. Svensk djurhållning bidrar i allra högsta grad till allt detta, eftersom vi importerar fodervaror och därmed förstör ekosystem och vattenresurser i fattiga länder.

En minskning av animalieproduktionen till förmån för produktion av hållbara vegetabiliska livsmedel, bioenergi och biomaterial ger en enorm positiv effekt på miljön och har potential att vända jordbruket från att vara en av våra största miljö- och klimatbovar till en sektor som motverkar växthusgasutsläpp och ser till att klimatmålen uppnås.

Djurhållning är ett extremt ineffektivt sätt att framställa näring. I genomsnitt går det åt 10 kilo växtprotein för att framställa ett kilo köttprotein. Ju större djur köttet kommer från, desto mer ineffektiv blir produktionen. För att producera vegetariska burgare användes 45 gånger mindre mark och 20 gånger mindre vatten än en burgare gjord på nötkött, enligt WWF.

[caption id="attachment-35299" align="alignright" width="184"]Jonas Norberg Jonas Norberg[/caption]

En övergång till vegetabilieproduktion innebär alltså ett mycket mer effektivt utnyttjande av resurser, vilket innebär förbättrad konkurrenskraft och potential för kraftigt ökad lönsamhet för den svenska jordbrukssektorn.

Vi hoppas att regeringen väljer att fokusera på livsmedelsstrategins övergripande mål om konkurrenskraft och hållbarhet och därmed på minskad animalieproduktion.

WWF föreslår ett mål om en halverad köttkonsumtion till 2030, som ett första steg. Detta mål står Svensk mat- och miljöinformation också bakom. I livsmedelsstrategin finns ambitionen att låta offentlig upphandling styra mot hållbar livsmedelskonsumtion.

Arbetet för minskad köttkonsumtion pågår redan för fullt i kommunerna och vi hoppas att regeringen med stöd i livsmedelsstrategin uppmuntrar denna positiva utveckling. Ett nationellt mål för minskad köttkonsumtion i offentlig måltidsverksamhet och ekonomiska incitament för att dra ner på köttet kan göra stor skillnad.

Per-Anders Jande och Jonas Norberg
Svensk mat- och miljöinformation

Nya besök


Gick upp ovanligt tidigt i morse för ett toalettbesök. Klockan var halv fem så där. Hostade och hackade med förkylningen och tänkte att jag kanske, trots allt skulle bli kvar uppe tills vidare och tog vägen ut till köket och kaffeprylarna. Kikade ut lite över vinterlandskapet, där nysnön låg orörd. Det var egentligen fortfarande mörkt men snön lyste upp till någon sorts halvdager. Tyckte att något rörde sig precis nedanför kullen som huset står på. Stod kvar lite och, jodå, det var någon där. En stor en. En lång rygg. Ett vildsvin. Jag gick ut på verandan och sjasade och lät. Det var inte ett vildsvin utan tre eller fyra vuxna och ett gäng små kultingar. Vid mitt sjasande stelnade de till någon sekund och fick sedan fart bortåt skogen, full fart. De försvann ljudlöst allihop på några sekunder. Otroligt snabba. Det såg ut som om de sprang lika fort som rådjur i full fart.

Jag märkte att jag gått ut barfota i snön. Lite väl sportigt. Snabbt in igen. Kom senare på att jag ju naturligtvis skulle ha hämtat hagelbössan och skjutit efter grisarna. Inte på dem förstås med en hagelbössa men upp i luften för att skrämmas rejält. De förstör rätt ordentligt, där de drar fram. Vi har satt upp ljus med rörelsedetektorer och hustrun har satt ut en radio som slår på och av men vildsvinen låter sig inte skrämmas så lätt. Man kommer att behöva vaka själv så småningom eller skaffa elstängsel.

Alldeles inpå knuten
Måste undersökas

Elin Wägner – tack!

Kvinnodagen. Igen. Och var är mer naturligt än att skriva om Elin Wägner. Som fick mitt liv att ta en helt annan väg än det annars gjort. 

När jag i slutet av 70-talet ramlade över en bok som heter Väckarklocka, skriven av Elin Wägner nästan fyrtio år tidigare, förändrades nämligen min världsbild helt. Bokens formuleringar knackade, nej bultade, på både hjärna och hjärta för att komma in. 

De släpptes inte in frivilligt. Inte alls. De bröt sig in! I själva verket var det upptäckten av Elin Wägners bok som var startpunkten på det som skulle leda mig fram till elva år som språkrör för Miljöpartiet. 

Bättre än så förresten, det räckte faktiskt med sista kapitlet - Molnfödelse. Jag började med att läsa det. På en tågresa. Och allt jag lärt, planerat och förväntades göra vändes upp och ner.

Få, om ens någon, har utmanat sin samtid så modigt och välformulerat. Få, om ens någon, har vävt samman ekologi, pacifism och feminism i det som idag kan beskrivas som djupgröna värderingar. Men hon var också en stor författare...

När Elin Wägner invaldes till stol nr 15 i Svenska Akademien så var hon drygt 60 år. Det var en senkommen bekräftelse på närmare 40 års engagerat skrivande. Året var 1944. Hon hade engagerat sig i krigets vanvett och redan 1938 tagit starkt avstånd både från nazism och från kommunism. November 1938 skrev hon:

”De vet inget om följderna av att kränka den mänskliga värdigheten genom att behandla individerna som nollor, vilka får sitt värde först genom ledarsiffran, de förstår inte att det mänskliga väsendet protesterar mot att slitas från sambandet med naturen, liksom grödan och boskapen protesterar mot att industrialiseras för produktion och profit.”

Bättre kan det inte sägas. Och det sades för nästan 80 år sedan. Men det var naturligtvis inte Elin Wägners heta engagemang för kvinnors rättigheter, hennes starka plädering mot militarismen eller hennes starka övertygelse om att människan inte har rätt att våldföra sig på naturen om öppnade dörren till Svenska Akademin.

Nej, allt detta var nog snarare något som tvärtom besvärade en och annan i Akademien… Dessutom var hon ju kvinna, vilket i sig var en provokation. Att hon kunde skriva var höjt över allt tvivel, hon hade redan gett ut närmare 30 romaner, varit en utmanade skribent i tidningar som Idun och Dagens Nyheter. Hon behärskade allt från fjäderlätt ironi, humoristiska vändningar och brinnande pamfletter till sofistikerad, intellektuellt disciplinerad, analys. Det som emellertid var det avgörande för Akademien var att hon skrivit en biografi över Selma Lagerlöf. Lagerlöf var ju den första kvinnan i Akademien - att skriva en biografi över denna kvinna var att betrakta som en bekräftelse på att ledamöterna, i all sin manliga vishet, gjort rätt som släppt in Lagerlöf i den illustra församlingen.

Som akademieledamot var Elin delaktig i jakten på värdiga Nobelpristagare inom litteratur. Men självfallet tog hon också del av resonemang kring andra pristagare. Jag kan tänka mig att hon rös i samband med utdelningen av Nobelpriset i medicin 1948… Nobelpriset hade just delats ut och den traditionella Nobelmiddagen pågår. Plötsligt tystnar de välklädda männen och de elegant klädda damerna. Akademieledamot Gustav Hellström får ordet och påbörjar sitt hyllningstal till pristagaren Paul Müller: ”Doktor Müller! För en lekman framstår ni som en mänsklighetens välgörare av sådan dignitet att ni behöver ett helgons ödmjukhet för att undvika att drabbas av den värsta av alla andliga sjukdomar – övermod!”.

Dr Paul Müller hade just tagit emot priset för upptäckten av diklordifenyltrikloretan – eller DDT. Vid den högtidliga prisutdelningen hade DDT beskrivits som ”ett undermedel, en välgörare, en räddare i nöden… Och praktiskt taget ofarligt för människan…”. Detta välsignade undermedel hade under några år redan spridits inom jordbruket. Kemikalierna hade kommit, det onda skulle utrotas och överflödets lycka skulle sprida sig med kemikalieduscharna.

Elin Wägner hade, bland annat i Väckarklocka, formulerat en världsbild som var en helt annan:

”Soldaterna besprutar sina största fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva. Det finns inga skadedjur.Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.”

Det var ord och inga visor! Elin Wägners världsbild präglades av att allt hänger ihop, att själva livet är Gud. Människan är en art bland andra arter, vi tillhör alla den stora familjen. Allt hänger ihop och hon uppmanade kvinnor och män att värna miljö och förutsättningar för liv. Hennes oro för vad man gjorde med Jorden kom ur ett djupt engagemang som har likheter med många ursprungsbefolkningars syn på livets väv. Hon skrev:

"Även en analfabet kan vara vis nog att förstå att växterna och djuren äro jordens barn som vi och att det är till gagn för människan att leva i samförstånd med dem. (-) Vi måste förvärva eller återförvärva en så djup insikt att vi kunna samarbeta med naturen istället för att motarbeta den. (-) Människan har tillerkänt sig själva oinskränkt äganderätt över allt det som med de kosmiska krafternas hjälp lever, växer och rör sig på jordens yta. Likaså över de vilande krafter som gömmer sig i hennes innandömen, det må vara vatten eller stenkol, olja eller mineraler. Det är följdriktigt att jorden nu utplundras och sönderslits under deras strider om dem. (-) Vi här i Sverige äro icke helt okunniga om vilka svårigheter andra länder ha att dras med på grund av jordens revolt, men vi har ytterst svårt att känna igen symtomen på samma revolt när de uppträder hos oss själva."

Denna ”civilisationskritik” formuleras när andra världskriget avslutats och drömmarna om evig ekonomisk och materiell tillväxt präglar efterkrigstiden på ett naivt sätt. Tron var stark på att man skulle behärska naturen, ta strid mot naturlagarna och slå sönder de sammanhang man inte förstod meningen med. Kemikalierna skulle utrota skadeinsekter en gång för alla och förnya jordbruket, industrierna skulle växa med tillgång till billiga fossila bränslen, transporterna skulle öka vår frihet med hjälp av exploatering av naturresurser, några ekologiska hinder existerade inte och människans mål var entydigt: lägga jorden under sig. Mitt i detta rus av naivitet varnar Elin Wägner för människans kortsiktiga perspektiv och begär att få ”härska över alla de andra i den långa syskonkedjan”.

Det är spännande att jämföra Elin Wägners värderingsgrund med t ex Raquel Carsons, vars bok Tyst Vår kom ut närmare 40 år efter Väckarklocka. Elin Wägners värderingsgrund är den ekosofiska, hon beskriver världen och sambanden i livets väv på ett nästan andligt sätt. Carson har ett mer ytligt perspektiv. Hon beskriver effekterna av DDT och hävdar att ämnet vandrar i näringskedjorna, hur skogen tystnar när så småningom fåglarna dör.

Carsons bok möttes med ilska från forskarsamhället. Hon hånades, inte minst i medierna, för att hon var biolog och kvinna – inte kemist och man. Hennes "hysteriska kärringprat" hotade utvecklingen.

Wägners kritik hade snarare mötts med tystnad. Om de ändå valde att kommentera förstod de inte vad hon ville ha sagt– eller ville inte förstå eftersom frestelsen att söka lättköpt lycka och tillfredsställelse alltid är motor i det som alltför ofta leder till dess motsats. Det var inte politiskt korrekt att hävda att jakten på ”ekonomisk utveckling” skulle driva fram ett samhälle där miljö, djur och människor skulle fara illa. Det var inte politiskt korrekt när Elin Wägner hävdade det. Det är inte politiskt korrekt idag. Hon varnade för den eviga tillväxten och pläderade som en del miljöpartister skulle kunna göra: "Inte ens om vi idag skulle simma i bruksartiklar, som tillverkats vid löpande band, skulle vår längtan efter ett rikare liv bli tillfredsställt.”

Elin Wägner var en grön ideolog, långt före det att begreppet ”grön” fått sin innebörd. Det är märkligt att denna fantastiska kvinna under åren inte fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Kanske är skälet att hon inte lät sig inlemmas i vare sig arbetarrörelsen eller den liberala rörelsen…

I sista kapitlet i Väckarklocka berättade hon om vad som var viktigt, det var inte alls vad jag lärt mig. Inte alls vad politiker, präster eller patriarker sagt.


Del 2:

Elin Wägner och kampen för kvinnors frihet.

När min son gick i nian så berättade han för sin svensklärare att han ville göra ett specialarbete om Elin Wägner. Läraren tittade undrande på honom och frågade: Vem är det?

Lärarens brist på kunskap om en av Sveriges främsta författare och kulturpersonligheter är inte unik. Elin Wägner hamnade under många år i skuggan av såväl den finkulturellt accepterade, och jämförelsevis oförargliga, Selma Lagerlöf. Trots att hon var pionjär på många sätt. Inte minst då det gäller den s.k. Kvinnosaken.

Elin Wägners radikalitet var både bredare och djupare än de traditionella arbetarförfattarnas eftersom hon vävde samman kampen för kvinnors rätt till frihet och jämställdhet med såväl fredsarbete som ekologisk grundsyn. När hon dog 1949, sextiosju år gammal, hade hon skrivit mer än 30 romaner, en mängd noveller, artiklar och manus till både radio och film. Alltid radikalt och engagerat, ofta mästerligt, och humoristiskt, formulerat. Med sinne för både det fjäderlätta och tungt analyserande.

Elin Wägner var en av kvinnorna i Fogelstadsgruppen som bland annat drev Medborgarskolan på Fogelstad i Julita socken utanför Katrineholm I denna folkhögskola gavs kvinnor ur olika samhällsklasser möjlighet att studera hur samhälle och politik fungerar – teoretiskt och genom praktiska övningar. En pedagogik utformades, som än idag känns modern. Förutom Elin Wägner bestod gruppens kärna av Elisabeth Tamm, Kerstin Hesselgren, Ada Nilsson och Honorine Hermelin. Ingen av kvinnorna tillhörde arbetarrörelsen. Det tycks vara skäl nog för den socialdemokratiskt dominerade kommunen att än idag negligera en av nittonhundratalets mest spännande centra…

Det lilla museum som nu finns på platsen drivs ideellt, styvmoderligt behandlat av kommunens makthavare. Vilket är märkligt eftersom gruppen var motor i en idédebatt som satte djupa spår. De stod för idéer och värderingar som på många sätt ligger i framkant av den politiska debatten än idag. Ideologen i gruppen var Elin Wägner. Hon formulerade en ideologisk bas som till stor del sammansmälter med dagens gröna ideologi.

Det som fick min då sextonåriga son att intressera sig för Elin Wägner var främst hennes arbete med feministiska frågor. I sina romaner, artiklar och pamfletter går hon med ömsom ironisk motorsåg, ömsom intellektuellt knivskarp skalpell, till anfall mot manssamhällets avarter utan att för den skull hamna i bitterhetsfällan.

Frågan om kvinnlig rösträtt var central för Elin Wägner. Sverige låg efter de övriga nordiska länderna. I den ryska lydstaten Finland hade kvinnor fått rösträtt redan 1906… I Sveriges riksdag hade visserligen liberalen Fredrik Borg 1884 motionerat om kvinnlig rösträtt på lika villkor som männen, men utan framgång. Greve Sparre kritiserade förslaget med motivet att det skulle bli för trångt i riksdagshuset eftersom kvinnorna hade så vida kjolar…

Det dröjde ända till 1921 innan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige. Ytterligare sex år dröjde innan flickor fick tillträde till läroverk på samma villkor som pojkar. Och fram till 1939 hade arbetsgivare rätt att avskeda kvinnor på grund av förlovning, äktenskap, graviditet eller förlossning. I kampen för kvinnlig rösträtt och kvinnlig frigörelse var Elin Wägners böcker murbräckor som ihärdigt och skoningslöst under decennier hamrade på patriarkatets murar.

I Pennskaftet (1910) beskriver hon humoristiskt och ömsint hur idealism och lust driver liberala kvinnor att, i nästan religiös anda, arbeta för kvinnlig rösträtt. Men också hur motståndet gjorde sig hört från såväl överklassens som medelklassens och arbetarklassens kvinnor. Vad skulle hända med familjerna om kvinnan fick rösträtt? Hade man en bra man som förmyndare var det väl inga problem? Var det verkligen kvinnligt att behöva bekymra sig om politik? Och vad begrep arbetarrörelsens fattiga kvinnor?

Pennskaftet uppfattades som en av det årets främsta böcker. Genom rappt språk och humoristisk dialog lyckas Elin Wägner på ett lysande sätt beskriva den tidens många samhällsproblem. Men Elin Wägner vågade också beskriva rösträttsrörelsens inre liv, intriger, kompromisser och tvekanden. Hon faller aldrig för förenklingarnas frestelse när hon utmålar de män som dyker upp i handlingen, tvärtom, här finns ingen kollektiv skuldbeläggning utan varje man, liksom varje kvinna, beskrivs som individer.

Elin Wägner ogillade ”maninnor”, kvinnor som efterapade män i val av kläder och livsstil. Hon ville ge kvinnor frihet att vara de individer de är, inte kopior av de roller som män intagit.

Hon såg ingen konflikt i att värna moderskapet och att samtidigt plädera för kvinnans frigörelse. Hon menade att kvinnan hade lika stor rätt till arbete som till familj och barn eller vilka relationer hon så önskade. Valde hon att föda barn utanför äktenskapet så var det hennes sak och för detta skulle hon inte straffas. Och fick hon möjlighet att förälska sig i medelåldern – ”råka ut för en vårflod i augusti” – så hade hon sin fulla rätt utan att bli klandrad och fördömd. Provocerande? Javisst!

Om en kvinna lever som en man så blir hon omyndigförklarad – det är temat i Natten till söndag (1926) som kom ut 6 år efter den allmänna rösträttens införande… Även då riskerade kvinnor att bli omyndigförklarad om de använde sina pengar på ett sätt som män ansåg ”oförnuftigt” – än värre om de också valde att leva utanför äktenskapet. ”Jag levde inne i en för mig osynlig byggnad, konstrikt sammanfogad av lagar och förordningar, som männen plitat hop under århundraden, och där de bodde med oss.” Så beskriver hon träffsäkert samhället i romanen.

Elin Wägners syn på jämställdhet brukar jämföras med den syn Ellen Key hade. Key menade att mannen stod för hjärnan och kvinnan för hjärtat i det system som upprätthåller samhället. Skillnaden mellan man och kvinna var strikt biologiskt betingad. Samhället skulle, enligt Ellen Key, bli bättre den dag kvinnan fick möjlighet att föra ut sina moderegenskaper i det offentliga livet.

Ellen Keys uppfattning var att de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor bar med sig intellektuella, emotionella och psykologiska olikheter som på ett ödesbestämt sätt gett dem olika samhällsuppgifter. Elin Wägner, som förde brevväxling med Ellen Key och på många sätt beundrade henne, delade inte denna syn på feminism, på kvinnligt och manligt. Elin Wägner menade tvärtom att begreppet kvinna inte alls bara var biologiskt bestämt utan även kulturellt konstruerat och direkt beroende av samhällets maktrelationer.

Elin Wägner var inspirerad av den sydafrikanska författaren Olive Schreiner som gett ut boken Kvinnan och arbetet 1911. Schreiner menade bland annat att kvinnor ”känner människobarnets historia” till skillnad från mannen. Kvinnor vet vad det kostar att bära på ett barn, att föda ett barn, att mätta ett barn – och därmed kommer kvinnan att, så fort hon får rösträtt, avskaffa krig och våld som metod att lösa konflikter.

Just detta – att kvinnor som vet vad det kostar att föra fram liv – var något som också fick Elin Wägner att fast och fullt tro på att kvinnors rösträtt verkligen skulle leda till nedrustning och pacifism. Efter det att åren gick blev hon djupt besviken på att kvinnor inte använde sin rösträtt för att driva fram en annan ordning, en fredens och nedrustningens ordning.

Elin Wägner var djupt kritisk till uppdelning av män och kvinnor. I samband med att Socialdemokraterna och Högern (som då hette Allmänna valmansförbundet) bildat kvinnoförbund, där kvinnor skulle få leka för sig själva medan männen tog besluten, skrev hon en essä i Tidevarv (1923) där hon motsatte sig ”ghettoiseringen”. Hon kritiserade att kvinnor hänvisades till att skriva tidningsartiklar som riktade sig till kvinnor, att böcker skrivna av kvinnor riktades till kvinnor… Liksom hon kritiserade att ”svarta magistrar” i USA blev hänvisade till att läsa med svarta barn, att svarta tandläkare i Frankrike blev hänvisade till att laga svartas tänder.

"Kön och ras kan inte vara skäl för gränsdragning", skrev hon. Detta är bara en form av maktutövning som ”den vite mannen, härskaren som lagt jorden under sig” använder för att bibehålla förtryck, makt och egen vinning. Hon skrev: ”Det var en tid, då det blåstes i horn för den första kvinnliga läkaren, juristen och journalisten. Trumpeten skulle kanske ha blivit mindre livligt begagnad, om man då kunnat förutse, att deras efterföljare skulle hänvisas att öva sin verksamhet blott och bart i sin egen avskilda värld.”

Även i denna fråga var Elin Wägner föregångare till det som skulle bli grön ideologi - sålunda har miljöpartiet avvisat tanken på ett kvinnoförbund med liknande argument.



Del 3.

”Det finns en rad vägande skäl, som talar för krig. Till exempel: det är lättare att slåss än att tänka…"


När Svenska Rädda Barnen bildas 1919 är Elin Wägner en av stiftarna. Några år tidigare hade hon varit en av dem som bildat Frisinnade kvinnor och femton år senare var hon med och bildar Woman´s Organisation for World Order, en organisation som samlade en intellektuell kvinnlig elit för att diskutera kvinnors villkor, nedrustning och miljö.

Elin Wägner förskansade sig inte i författarens roll utan deltog aktivt i den offentliga debatten såväl genom artiklar som genom offentliga framträdande. Hon var en analytiker med stort intresse för allt från historia och politik till naturvetenskap och praktisk ekologisk odling.

Med skärpa genomskådade hon diktaturer, oavsett om de var röda eller bruna, och hon skapade sig en bild av den orättfärdiga världsordningen genom resor och studier. Hon beskrev hur det ekonomiska systemets drivkrafter driver fram också det sämsta hos företag och människor, hur de stora bolagen byggde in tekniska lösningar så att livslängden för t.ex. glödlampor blev kortare än nödvändigt, hur detta skapade vinster och jobb – men var förödande för vår gemensamma jord och utgjorde ett avskyvärt slöseri med jordens naturresurser. Hon varnade tidigt för frestelsen av att ständigt jaga mer energi istället för att använda den effektivare.

Elin Wägner såg in i framtiden och var långt före sin tid. Hon vävde samman sina kunskaper och sina visioner till en värderingsgrund som på nästan alla områden var föregångare till den gröna ideologi som växte fram 50 år senare.

I tidigare avsnitt har jag försökt redovisa Elin Wägners engagemang och värderingar när det gällt miljö och feminism. Hon var, vad vi idag skulle kalla, ekofeminism. Under hennes livstid drabbades världen av två världskrig, kolonialmakters förtryck och ”den vite mannens härskarmentalitet”.

Det var också rustningsvansinnet som alltmer kom att elda under hennes vrede och engagemang.

Redan 1923 hade hon studerat Mahatma Gandhi och tog som sin uppgift att i både artiklar och föredrag upplysa om hans syn på icke-våld och en fredlig revolution i Indien. Hon såg med avsky på det militära vanvettet och de våldsstrukturer som vita män byggt upp. Hon tog kamp mot utbyggnad av ett svenskt flygvapen och eldade under sin antimilitära argumentation med att också kvinnor skulle vägra delta i normaliseringen av krig och nya försvarsmiljoner. Detta skulle ske genom att man helt enkelt vägrade använda gasmasker, vägra krypa ner i källare och på andra sätt reducera tillvaron till ett icke-liv. Hon skrev 1934 i tidskriften Tidevarv, som hon under många år var redaktör för:

”Vi samlar gärna ihop gasmasker åt överståthållare och landshövdingar, försvarsministern, försvarskommissionen och så vidare. Vi är ganska många redan som tackar nej för egen del. Livet är icke något gott och nödvändigt under alla förhållanden. Ska vi gå vidare på den här vägen, så må den vita världen och dess civilisation, eller rättare sagt den karikatyr som återstår därav, gå under och lämna rum för något nytt. Inga andra raser, ingen hämnande änglaskara ur skyn, bereder dess undergång, endast den själv.”

Kvinnorna uppmanas således att göra ett vapenlöst uppror. Hennes provocerande retorik nådde fram och fler än 20.000 kvinnor skrev under ett uppropet för Kvinnors Vapenlösa Uppror!

Elin Wägner var konsekvent. Hon menade att några måste gå före, utgöra goda exempel på en hållbar utveckling så väl när det gäller varsamhet mot naturen som militär avrustning.

När enskilda människor vägrar bära vapen så kan det vara en riskabel handling för just dem, men ändå måste man bejaka denna vägran eftersom den smittar, pläderar hon. ”På samma sätt kan turen komma till ett folk”, skriver hon 1929 i antologin Krig eller kultur, ”att gå före andra folk, trots att det är riskabelt och med risk att det inte medför någon omedelbar verkan”. När ett land kommer dithän att det går före och nedrustar ”skall denna handling ha samma stärkande och befruktande kraft som en hjältehandling har på individen.”

Det finns vrede i Elin Wägners fredsengagemang och hon hymlar inte om sin syn på militärer och försvarspolitiker: ”Det finns en rad vägande skäl, som talar för krig. Till exempel: det är lättare att slåss än att tänka… Det är lättare att vara mycket tapper och spänna sina krafter till det yttersta under en kort tid än att vara vaksam, behärskad, tålig. Det är lättare att vara hjälte på gammalt vis, som besegrar sin fiende, än att vara en modern hjälte, som inte ger sig förr än han funnit vägen till samförstånd med honom.”

I Väckarklocka (1941) samlade Elin Wägner sina tankar och beskrev sina erfarenheter och kunskaper. Hon formulerade det som idag skulle kunna kallas pacifistisk ekofeminism. När boken kom ut blev reaktionerna svala. Få förstod, och de som förstod förstod att Väckarklocka innehöll en civilisationskritik som man för sin egen karriärs skull borde tiga med…

Djupt besviken drog Elin Wägner sig tillbaka. Hon ville ju verkligen väcka människor till insikt, till förståelse, till helhetssyn.

I Väckarklocka finner man, bland visioner och glödande engagemang, bittra stråk. Besvikelsen gällde inte minst hur kvinnor underlåtit att använda sin rösträtt för att skapa en annan ordning än upprustningens. Hon formulerar, med en tung suck, en liknelse som ändå visar att hon förstod svårigheterna att bryta sig ur det invanda:

”En fågel värjer sin egen bur. Det är det enda den kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet av någon annan uppehållsort. Den öppna dörren är då inte utgång till friheten utan ingång för katten. Fågeln har rätt i att det betyder katastrof om katten kommer in i buren, men om den fria fågelns möjligheter att klara sig utanför buren vet den ingenting.”

Elin Wägner var inte imponerad av effekterna av fredsarbetet. ”Den som under tjugofem års fredsarbete varit med om återtåg, fördröjt av små segrar som man gärna övervärderat, har intensivt upplevt sin generations vanmäktiga försök att undvika det öde som nu är över den. Planer avsedda att göra kriget omöjligt har blivit omintetgjorda, innan de ens kommit till utförande, ja medan de ännu blott var tankar…”.

Känns då detta igen i dagens Sverige? Javisst! Framgångar med neddragningar av regementen har ersatts med aktivt deltagande i uppbyggandet av EU:s militära styrkor, deltagande i kriget i Afghanistan och beslut om ny krigsflygplan – allt under beteckningen nedrustning. Men den svenska kultureliten är tyst, få vågar utmana det normaliserade tillstånd som politiker av alla de färger enats om i en anda av samförstånd.

Elin Wägner varnar redan för ett halvt sekel för storskalighetens och centralismens faror, inte minst då det gäller kontrollen över militären. Hon skriver att system inte får byggas som om det goda alltid kommer att råda, systemen kan komma att användas också av de som vill annat än gott, annat än demokrati, annat än mänsklig värdighet.

Hon känner varmt för Peter Kropotkin – en av den fredliga anarkismens fäder - och suckar djupt över att ”människorna blir så vana att lyda och så förfärade inför utsikten att komma utanför det allomfattande organisationsnätet…”.

Väckarklocka bemöttes med en blandning av tystnad och oförstående av samtiden. Hon blev djupt besviken över detta och steg tillbaka från den offentliga debatten. Men arbetet stannade inte upp. Hon fördjupade sig i kunskaper om ekologiskt jordbruk och arbetade intensivt, om än tillbakadraget, med den biografi över Selma Lagerlöf som skulle föra henne in i Svenska Akademien 1944.

När hon tre år senare skrivit färdig sin sista roman Vinden vände bladen hade cancern drabbat henne. Hon opererades i november och avled tretton månader senare, den 7 januari 1949. Men innan dess hade hon under sina sista dagar fått uppleva hur hon med sin sista roman återerövrat en stor läsekrets – boken såldes mycket snabbt i närmare 20 000 exemplar och fick lysande omdömen. Och det med rätta!

Vinden vände bladen är en storartad roman, en dikt till livets mångfald, som någon uttryckt det. Kanske kan man bäst beskriva boken som en idéroman, ett spel mellan färgstarka människor där historia, samhällsanalys och ideologiska konflikter bär fram den både spännande och intrikata berättelsen.

Jag hävdar bestämt att det är en av de absolut bästa romaner som skrivits, överlägsen det mesta som skrivits av Strindberg och Lagerlöf och i klass med de stora ryska författarna – men ack så bortglömd av en samhälls- och kulturelit som varit ointresserad av utmanande kvinnliga författare som inte kunnat placeras i vare sig arbetarrörelsens eller den mer oförargliga liberalismens fållor.

I avslutningen av boken känns det som om också Elin tar farväl, djupt övertygad om att livets väv kommer att spinnas vidare och att döden är en förutsättning för liv: Vinden vänder verkligen bladen… Elins bön är ömsint och uppfordrande: Fred med Jorden!

Hennes hem sedan 1918 finns kvar, det heter Lilla Björka och ligger i Bergs socken i Småland. När jag övernattat i hennes hus har jag känt en tacksamhet som gränsar till kärlek.

Elin ligger begravd på Norra kyrkogården i Lund och är, om man får tro hennes prognoser, fullkomligt lycklig.

Birger Schlaug

Mer om Elin Wägner, hennes böcker, idéer och livshistoria skriver jag här.

MP: ”Hårdare tag mot illegal handel med vilda djur och växter”

Bild på elefant

I fredags var det FN:s dag för Världens Vilda Djur, ”World Wildlife Day”. Den biologiska mångfalden minskar globalt, i en takt vi inte sett sedan dinosaurierna dog ut, skriver Max Andersson och Stina Bergström från Miljöpartiet idag i en debattartikel på Supermiljöbloggen.

Förra veckan röstade EU-parlamentet om en resolution för hårdare tag mot illegal handel med vilda djur och växter. Nu måste Sverige och andra EU-länder skärpa kontrollen.

Under de senaste åren har handeln med vilda djur och växter nått rekordnivåer. Enligt Världsnaturfonden WWF har efterfrågan på produkter från vilda djur och växter växt explosionsartat. Efterfrågan rör i stor utsträckning material från utrotningshotade djur som elfenben, noshörningshorn som används i traditionell medicin, tigerskinn, exklusiva träslag och ormskinn.

[caption id="attachment-35289" align="alignright" width="225"]Stina Bergström Stina Bergström Foto: Fredrik Hjerling[/caption]

Konsekvenserna är allvarliga. Lejonstammarna har minskat med 43 procent på 20 år. Den afrikanska elefantstammen i Tanzania har mer än halverats sedan 2009 (från 109 000 till 43 000). 2015 dödades 15 000 elefanter av tjuvskyttar. Och de svarta noshörningarna som det 1970 fanns 65 000 av i Tanzania, är i dag nere i 127 stycken.

EU och Sverige har en viktig roll för att minska den olagliga handeln, dels som ursprungs- och mottagarländer för produkter från utrotningshotade djur och växter, men framförallt som transitdestination, då många varor passerar Europa innan de säljs vidare.

EU-länderna har olika lagstiftning kring detta, vilket är ett problem då det leder till kryphål som kriminella grupper utnyttjar, exempelvis genom att leda handeln via de medlemsstater där det är minst risk att bli upptäckt och där sanktionerna är få.

I våras kom EU-kommissionen med en handlingsplan för att bekämpa den illegala handeln med vilda djur och växter. Den efterlyser ett omedelbart slut på tjuvjakt och olaglig handel med skyddade arter.

Vi i den gröna gruppen har arbetat aktivt med att stärka arbetet i EU- parlamentet. Det är därför med stor tillfredsställelse som ett näst intill enhälligt EU-parlament förra veckan röstade för att stoppa den illegala handeln och för att skydd för vilda djur och växter bör ingå i framtida handelsavtal.

[caption id="attachment-35290" align="alignright" width="300"]Max Andersson Max Andersson Foto: Fredrik Hjerling[/caption]

För att stoppa den illegala handeln behöver EU-länderna inrätta handlingsplaner för olaglig handel med vilda djur och växter med detaljerade genomförandestrategier och påföljder och att förbättra samordning och informationsutbyte mellan länder. Här är några förslag från oss:

- minimiregler på EU-nivå istället för som i dag där medlemsländerna är fria att själva välja hur de ska uppnå målen om att stoppa illegal handel med vilda växter och djur

- en specialiserad enhet för naturvårdsbrott under Europol/Eurojust för att stärka deras arbete med denna brottslighet

- hårdare sanktioner för de som åker fast

- ett totalförbud mot handel med elfenben

- importförbud av lejontroféer

Dagens situation är ohållbar. Tre noshörningar om dagen faller offer för tjuvskyttet. Vi måste göra mer, och visa vägar framåt. Genom hårdare lagstiftning vill vi trygga utrotningshotade djur, så att våra barn och barnbarn ska få leva i en värld med en rik biologisk mångfald.

Max Andersson (MP)
EU-parlamentariker

Stina Bergström (MP)
Riksdagsledamot

Svensk förbrukning av kött ökar

Förpackat kött i mataffär

Förbrukningen av kött låg 2016 på 87,7 kilo per person och år, en ökning med ett halvt kilo jämfört med 2015, rapporterar Jordbruksverket.

Trots ett ökat intresse för vegetarisk mat stiger köttkonsumtionen. Positivt nog omfattas inte nötkött, men intresset för fågel stiger. Omfördelningen tror Jordbruksverket beror på ett allt större hälsofokus och rekommendationer att minska konsumtionen av rött kött.

I sifforna på förbrukning igår även det vi inte äter, så som ben och annat svinn i livsmedelskedjan.

Jordbruksverket menar även att klimatdebatten kan ha gynnat förbrukningen av ägg och fågel, som båda ökat det senaste året. Mattrender, produktutveckling och konsumentpriser framhålls också som faktorer som påverkat konsumtionen.

Trots att kyckling är mer klimatsmart än nötkött är ökningen ett stort problem, enligt WWF:

Trenden med ökningen av kycklingkött är problematisk. Kyckling har fördelar ur ett enskilt klimatperspektiv men kycklingproduktionen har även stora utmaningar eftersom det bland annat går åt mycket mark för att producera foder till djuren. Det är också särskilt allvarligt när man ser till den ökade importen av kyckling, säger Anna Richert, matexpert på Världsnaturfonden WWF i ett pressmeddelande.

Mer produktion förväntas, politiska initiativ saknas

När det gäller den inhemska köttproduktionen tyder de höga priserna på fortsatt hög efterfrågan, och att det finns plats för utökad försäljning av svenskt nöt- och griskött.

Det övergripande målet med regeringens livsmedelsstrategi är att den totala livsmedelsproduktionen bör öka och motsvara konsumenternas efterfrågan på konventionell och ekologiskt, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås och att produktionen ska bidra till hållbar tillväxt.

Trots detta missar Sverige 14 av 16 miljömål, bland annat begränsad klimatpåverkan och tidningen Effekt skriver att det saknas politiska initiativ från regeringen för hur man ska minska svenskarnas köttkonsumtion.

Falkenberg kan få intressant styre efter nästa val – Alliansen + MP tycks spricka !

Jan Berge (MP) politisk joker i Falkenberg

Liberalerna i Falkenberg gör sig själva till vågmästarparti. De tar inget för givet med nuvarande majoriteten som styr i Falkenberg utan lämnnar dörren öppen för något annat än Alliansen + MP.

Så här ser det ut i dag formellt i Falkenberg

SD som har 6 platser ÄR vågmästare

Alliansen+ MP är styre i minoritet har 25 platser

S+ V har 20 platser (med SD 26 om de väljer sida)

Valet 2018 med samma resultat men att L och MP byter sida

S+ V + L + MP 24 mandat
M+ C + KD 21 mandat

SD fortfarande vågmästare med 6 platser men då har C sagt att de styr INTE med hjälp av SD. Dock finns en chans att S gör det i minoritet och med uppslutning från både L och MP finns chansen. S är i Falkenberg ungefär lika stora som C och M ihop och det samarbetet har blivit mer och mer känsligt sedan Annie Lööf och AKB drar åt olika håll.

"Per Svensson (S) pratar främst om att få med sig Liberalerna och Miljöpartiet i ett framtida styre av Falkenberg"
"Allianssamarbetet i Falkenberg kan spricka efter valet. Om inget av blocken får majoritet vill Liberalerna hellre samarbeta med till exempel Socialdemokraterna än stanna i alliansen."

Som modell för rödblågrönt styre finns grannkommunen Hylte kommun som också ihop med Falkenberg bildat valkrets i regionvalet.

Vad som talar för den modellen är att Socialdemokraterna kommer att ha ordförandeposten i alla nämnder och resten av samarbetspartierna blir för små att utkräva särskilt mycket i Falkenberg åt något håll. I dag har C och M ordförandeposterna och på ordförandemöten träffas då i regel dessa partier och de mindre lämnas utanför.

Egen erfarenhet av blågrönt resp rödgrönt styre


Min erfarenhet av blågrönt styre med centerledning som miljöpartist är att de inte gärna delar ordförandeposter med annat parti än M. (1991-1994). Det var relativt enkelt att samarbeta med L och KD i den konstellationen och i huvudsak fanns stora möjligheter för de mindre att profilera sig då vi var mindre partier och i bästa fall kunde få rotera på något uppdrag i Byggnadsnämnden.

Den andra erfarenheten med S är att de vill ha alla ordförandeposterna själva och släpper ogärna ksau-platser. Däremot lättare att komma överens politiskt med än alliansen det blir verkstad av besluten än gå tillbaka till partigrupperna och köra ett varv till.

Skulle L och MP bestämma sig att arbeta vänsterut minskar det Vänsterpartiets position i en sådan gruppering som blir ett "hängparti" med insyn men inte mycket mera.

Eftersom SD blivit allt tydligare att de på riksnivån vill fälla regeringen Löfven till varje pris blir det svårt att hävda för lokala SD att de vill släppa fram en sosse. Dilemmat för C är att de genom Annie Lööf till varje pris vill undvika SD. Då blir det att acceptera en sosse i Falkenberg då.

Trump gör miljardnedskärningar i klimatprogram

Donald Trump

Både USA:s meteorologiska myndighet NOAA och miljömyndigheten EPA kan tappa runt en femtedel av sin budget, med stora konsekvenser för landets klimat- och miljöarbete. 

För att finansiera ökade försvarsanslag föreslår nu Vita huset stora nedskärningar i USA:s klimatarbete, rapporterar Washington Post. National Oceanic and Atmosperic Administration (NOAA), USA:s motsvarighet till SMHI, hotas att bli av med 17 procent av sin budget.

Samtidigt kan Environmental Protection Agency (EPA) bli av med en femtedel av sin personal, rapporterar Politico. En så liten budget har inte landets miljömyndighet haft sedan 1991. EPA styrs numera av Scott Pruitt, en klimatskeptiker med starka band till fossilindustrin. Pruitt har i sin tidigare roll som statsåklagare i Oklahoma i flera fall slagits mot EPA i rätten - den myndighet han nu ska chefa över.

NOAA:s och EPA:s nedskärningar kommer få stora konsekvenser för USA:s miljö- och klimatarbete. Bland många områden som berörs kan klimatforskning, projekt för renare vatten och luft, samt miljörelaterat stöd för urinvånare nämnas.

Birger Schlaug 2017-03-07 06:36:00

"Vi ska öka i takt med våra kunder", meddelar vd för Coop, Sonat Burman-Olsson. Försäljningen sjunker men "effektivare butiksdrift ökar lönsamheten", meddelas vidare. "Vi måste arbeta med prisuppfattningen", meddelas slutlige av vd:n. Allt enligt DN:s ekonomisidor. Undrar vad de som en gång för mycket länge sedan trodde på kooperationen som idé anser om bolagisering, kunder,vd:ar och prisuppfattningar.

Segt och osegt


Jag ska berätta en vardaglig, rätt ospännande historia från myndighetssverige. Det gäller Lantmäteriet, en myndighet som sällan väcker uppmärksamhet och som för det mesta sysslar med ganska okontroversiella ärenden, t.ex. att uppdatera kartor över vårt vackra land. Min historia handlar om att skapa en samfällighet för en enskild väg, något som Lantmäteriet kallar anläggningsåtgärd.



Förra våren kom vi och grannar fram till att vi nog, trots att bara en handfull fastighetsägare är berörda, bör ha en vägsamfällighet för vår privata lilla grusväg på ungefär en kilometer. För ordningens skull. Alltså en sorts förening, där frågor om vår gemensamma väg kan hanteras. Det är inte särskilt många eller stora frågor. Då och då behöver vägen sladdas. Ibland behövs mer grus. Någon gång behöver något göras åt något dike eller någon buske. Snöröjningen på vintern är vanligen den största posten. Intresset att lägga ner eget arbete på vägen är tunt bland berörda fastighetsägare.

Två av oss gav så småningom in en ansökan om inrättande av en vägsamfällighet. Det gjorde vi förra våren. I april, tror jag. Någon dryg månad senare fick vi en bekräftelse på att Lantmäteriet fått vår ansökan. I bekräftelsen meddelades att ärendet inte lottats på någon lantmätare ännu och kötiden för att få en lantmätare utsedd var ett halvår. Det enda tydliga i meddelandet var informationen om, vad vi skulle få äran att betala för förrättningen så småningom.

Tiden gick. Inga livstecken från Lantmäteriet. Förrän nu i februari, då vi fick ett nytt besked om, vad handläggningen av ärendet hos Lantmäteriet skulle komma att kosta, nu med höjda timpriser från förra beskedet. Om själva ärendet sades ingenting. Som svar på en telefonförfrågan meddelades att ärendet fortfarande inte tilldelats någon lantmätare och att, kort sagt, ingen ännu lyft ett finger i vårt ärende. Vidare fick jag reda på att ingen heller skulle komma att lyfta ett finger före sommaren, sannolikt inte före nyår heller. Snittväntetider numera till början av handläggningen hos Lantmäteriet var 10 till 22 månader och ett så oprioriterat ärende som vårt skulle troligen bedömas ligga i den övre delen av det intervallet. Bortåt två år, innan men ens tittar på saken låter lite magstarkt.

Men vi sitter inte i sjön. Vägen är farbar utan Lantmäteriets hjälp. Ilandsborna har gått och kört på vår väg i ett par, tre hundra år utan någon samfällighet, så det ska väl gå bra ett par år till.

Efter beskeden från Lantmäteriet använde jag vår lilla väg för en tur in till byn och Vårdcentralen, där jag behövde få ett blodprov taget inför en undersökning på annat håll. Jag hade inte avtalat någon tid och blev sittande i väntrummet i så där fem minuter. Hela besöket, inklusive inskrivning, provtagning, väntan och adjö tog mindre än 10 minuter och på frågan om, vad det kostade var svaret: Ingenting.

Av detta kunde man dra slutsatsen att vi i Sverige prioriterar personlig hälsa framför kartritning och vägföreningar, vilket är bra mycket bättre än om vi hade gjort tvärtom.

"Men hellre leva som en spillra än att aldrig leva"

Foto: Elinor Wermeling

Jörgen Thorsson är aktuell i biofilmen Måste Gitt och med två singlar från sitt kommande album Fan Livet, det femte i ordningen, som släpps den 23:e mars. Han har en föreställning på Teater Galeasen i Stockholm den 3:e och 10:e april där han kommer spela musik och även berätta om sitt liv. Nedan berättar han om hur han fick upp ögonen för skådespeleriet och om sina guilty pleasures när det kommer till musik.

Texten till Krossa mig är helt fantastisk. Vill du berätta om den?
- Kul att höra! Särskilt från experthåll, du som är poet. ”Krossa mig” är ett sätt att säga att du får mig. Jag kommer att våga låta dig krossa mig. Jag riskerar nu allt. Med vetskapen om att det kommer att göra ont. Men hellre leva som en spillra än att aldrig leva.

Hur kom du i kontakt med Lisette Pagler? 
- Lisette och jag har varit kollegor på Stadsteatern i Stockholm. Tyvärr aldrig i samma produktion.

Din femte skiva släpps nu i slutet av mars, finns det en röd tråd genom skivan?
- Hade nog lite planer på det. Ironiskt nog med avstamp i att berätta nåt om världen utanför mig. Men det gick inte. Ju mer jag ville berätta om världen desto fler låtar blev det om hur jag faktiskt har det. Nu finns enstaka fragment kvar av ursprungsambitionen. Så röda tråden är att skivan innehåller det jag känt och tänkt under tre år av mitt liv. Just nu låter det såhär när jag tänker högt i låtform, kan man säga.

Hur går det till när du snickrar ihop en låt?
- Disciplin och tid. Att välja ur kaoset av idéer och tankar. Och inte ge sig fast det suger. Jag skissar fram en massa text. Ser till att det finns. För när jag väl sätter mig med musiken kan det gå ganska fort. Men om det inte finns text som har bäring så kan det avstanna helt. Så då gäller det att våga gå till den där platsen där jag kan bomba ur mig, där det mesta är oanvändbart. Sen gäller det att bita i, välja, stanna kvar i låten, fast det kanske börjar skava, men man får inte ge sig.

Kommer du att ge dig ut på en turné i samband med att skivan släpps? 
”Turnén” börjar med två konserter på Teater Galeasen, Stockholm 3:e och 10:e april. Kanske slutar det där. Haha. Nä, men om du tar tag i det så kommer jag. Herregud. Jag önskar att det fanns en turnéplan. För jag får frågan, t.ex när kommer du till Malmö? Men som ganska oberoende artist och människa så hamnar ju allt på eget bord. Och då är det lätt att ge vika för bördan. Dessutom rullar min skådiskarriär på, så jag skulle behöva att nån verkligen bjöd upp mig för en turné.

Du spelar just nu Riddar Kato i Mio Min Mio. Hur är det att gestalta honom? 
- Har skojat om att jag äntligen är i synk med min egen ondska. Egentligen ganska enkel roll. Det pratas om honom hela pjäsen. Publikens förväntan byggs upp. Och det jobbet gör inte jag, utan det gör mina eminenta skådespelarkollegor. Så min uppgift är att smasha in. Men jag ville göra honom otäckt vansinnig och oberäknelig. Känslig. Inte en arg gubbe. Att publiken får pay-off för att de får vänta länge på slutbossen.

Vad var din relation till Astrid Lindgren när du var barn? 
- Haha, det som gestaltades i Emil och Bullerbyn var inte så långt från min egen barndom. Skit under naglarna, djur, gården och allt sånt. Fast mycket mer diesel såklart... och tv-spel.

Du är också aktuell i Måste Gitt där du spelar bokförläggaren Puma. Vad kan du berätta om Puma? 
- Puma är Metins (huvudkaraktären) antites. Metin lever småkriminellt liv, men med en talang, han skriver ner sina stötar, och skriver ner det bra. Och av märklig omständighet så hamnar den här dagboken i förläggaren Pumas händer, som ju vill ge ut den. Det är ju såklart förenat med livsfara för Metin. Så frågan blir om Puma är en sjysst person, som tar Metins öde på allvar, eller om han är en innerstads-oppurtinist som bara vill tjäna pengar. Eller är han båda? Sen är det lätt att krydda och snickra fram en roll när situationerna är så bra skrivna av manusförfattarna Ivica Zubak och Can Demirtas.

När insåg du att du ville skådespela? 
- Tror när filmen gjorde inträde i livet. Inte att jag förstod att jag faktiskt kunde jobba med nåt sånt. Men att få gestalta karaktärer. Framför allt med humor. Det har varit en del av mig på nåt sätt, sen lekens tid.

Jag älskade din roll i I Anneli. Hur var det att spela Don? Finns det några likheter mellan honom och dig själv? 
- Haha! Den stackars olycklige och otursförföljde väktaren. Kul du gillar. Du sällar dig till en skara underjordiska fans som jag har stor respekt för. Det betyder att ni gillar samma som jag. Jo, det är såklart mycket jag i Don. Skillnaden är att Don lever i olyckan. Har varken humor eller analys för att hantera det. Han bara är och gör. Jag däremot, även om det är eländigt ofta, har lyxen att kunna använda mig av det. Don måste gå till väktarjobbet som vanligt. Därför tror jag vi gillar honom. Han kämpar, men vet knappt om det själv. Don kanske har det bättre än jag.

Du har gjort en del humoristiska roller, vad får dig själv att skratta? 
- Humor man kan dela med barn. När man upptäcker nåt tillsammans, då blir det verkligt roligt, som om humorn uppfinns för första gången. Annars gillar jag satiren. När det bränns. Såklart. Men då skrattar man kanske inte, det är bara kamplust.

Du växte upp på landet i Dalsland, hur var din uppväxt där? 
- Komplex. Haha. Nä, men det går inte riktigt att beskriva. På skivan finns en sång som heter Högt över Lagårdstaken. Det är i alla fall ett försök.

Vad minns du mest från din barndom? 
- I vuxen ålder har jag ägnat mer tid åt att minnas det som var dåligt än det som faktiskt var bra. Så nu under andra halvan av livet ska jag ta fram det som var bra. Fram för mer positiva minnen.

Minns du första gången du stod på en scen? 
- Som skådespelare, ja. Tror det. Kanske var 10 år. Jag var med i ett julspex i den lilla bygdeskolan i Sundals-Ryrs socken. Jo, jag vet, det låter 1800-tal… Och vi spelade nån form av pjäs, som vår annars läskige ”tillsynslärare” (som det hette) hade skrivit. Jag spelade nån slags senil morfar med lyte, peruk och allt. Jag levererade bland annat repliken: ”Fungerar precis som kommunen i Vänersborg”. Tydligen var det satir som gick hem, inte förstod jag varför. Men fick alla att skratta. Den kraften. Berömmet efteråt. Vadå, kanske är jag bra på det här?

Nu bor du i Stockholm, vad gillar du mest med stan? 
- Allt! Att det är så mycket av allt, och att det bor en massa fina men ängsliga människor överallt. Stockholm har ju såklart det vanliga sjuka. Folk går efter invanda mönster. Sina upptrampade stigar. Men så möts vi på massa platser. Och det är oerhört fint. Men sjukt. För vi känner inte varandra. Fint. Vi samlas kring ställen och karriär och pengar. Var och en efter sin egen plånbok. Sjukt. Det är inte Rio. Det är inte New York. Det är Stockholm. Människor är mycket mer i sina hem än de borde vara. Inklusive jag. Så om jag fick bestämma; mer av all kultur och möten och mindre av det som är det ordningsamma hämmade kapitalistiska. Om tjugo år har det enligt statistiken flyttat in ett helt Göteborg, folk precis som jag, som vill ta del av stan. Då är det stort. Då kanske vi kan börja snacka.

Vad lyssnade du på för musik när du växte upp? 
- Det som knäckte mig var Roxettes Look Sharp. En kompis hade den på LP. Den låten var så stark. Det vred till hela mig. Inget blev sig likt efter det.

Någon speciell artist som påverkat dig?  
- Mest skämmiga artister. Borde vara mer påläst. Mer Indie. Och jag har ju såklart halv-coola saker för mig. Som nu när Säkert! släppte en ny skiva; den går på repeat. Och framför allt, svensk text. Som nu när Kent skulle gå i graven. Oh my God, sugit i mig hela deras narrativ. Men jag ägnar mig hela tiden åt hemliga skämsartister som jag lyssnar osunt mycket på då och då. Återvänder alltid till Metallica en gång om året. Skäms för det. Oasis, men det är tydligen inne igen. Winnerbäck. Gillar det, men skäms för det. Så jag går runt i mina lurar och skäms med Coldplay. Tills jag lyssnar på Erik Lundin. Då blir man cool. Och så där håller det på. Egentligen skulle jag väl svara Radiohead bara, och inte utveckla det mer.

Har din musiksmak ändrats mycket sen du var yngre?
- Den ändras. Det som är konstant är att jag spelar på mina instrument. Sen morphas det med samtiden. Men även om jag har koll på teori, hur man skriver och så, så söker jag det enkla vid pianot, där verkar jag vara konstant. Har gjort det hela tiden.

Du har många järn i elden, hur väljer du bland dina projekt? 
- Jag vet faktiskt inte. Blir ledsen varje gång jag måste säga nej. Men oftast försöker jag göra jag allt. Som har med konst att göra. Och ibland blir det bara massa tid över. Då försöker jag dra igång saker själv.

Beskriv en perfekt dag om du fick bestämma helt och hållet hur den skulle se ut. 
- En hel dag full av lek och kärlek. Men i väntan på den dagen så duger en produktiv arbetsdag ganska bra.    

Ruvar du på några dolda talanger?
- Nej, tror inte jag är så nördig, så jag blir inte så bra på nåt enskilt utan fuskar på allt möjligt.

Till sist, säg att en film skulle släppas om ditt liv en dag, vem skulle i så fall spela rollen som dig själv?
- Åh hjälp. Sjuk fråga. Philip Seymour Hoffman är ju död, så då blir nog det aldrig av.

Lyssna på den fina duetten Krossa mig nedan.


Kan Sparbankstiftelsen ställa politiska krav när det ska sponsras konstgräsplaner i Varberg?


Sparbankstiftelsen sponsrar en konstgräsplan på Håsten i Varberg OM de anlägger en konstgräsplan bakom Väröbackaskolan?

Det påminner lite om "damen med väskan" i Brunnsparken som också var villkorad men där majoriteteten i kultur- och fritidsnämnden tackade nej. Ska sponsorer kunna ställa politiska krav?

Problemet med en konstgräsplan i Värö är inte att beslutet fattas eller pengarna. Det beslutade kommunfullmäktige om redan i sin första budget 2014 när nya mandatperioden inleddes men har aldrig verkställts.

Konstgräs en miljöfråga

Dessutom har Naturvårdsverket i uppdrag att till 15 juni 2017 identifiera utsläppskällor av mikroplatser och uppdrag att reducera uppkomst och utsläpp från dessa källor.

"Naturvårdsverket ska identifiera och prioritera vilka källor i Sverige som primärt bör åtgärdas för att minska utsläppen av mikroplaster. Källor som bör ingå i analysen är enligt uppdraget, bland annat förpackningsmaterial, kemiska produkter, plastfibrer och -textilier, byggmaterial, plast i jordbruket, däck och konstgräsplaner. I uppdraget ingår att som komplement till åtgärder vid källorna, föreslå åtgärder i spridningsvägarna via vilka utsläppen sker."

Vid tillfället då det skulle utredas om lämplig placering Håsten alternativt Breared för konstgräsplan deltog jag inte i beslutet på kultur- och fritidsnämndens sammanträdet.

Att så ett frö av tvivel…

Under 2015 och 2016 har Klimataktion haft 9 seminarier med uppföljande studiecirklar i samarbete med ABF Stockholm.

Stina Oscarson, regissör och kulturskribent, har varit seriens moderator. Rapporterna kan läsas på Medborgarutredningen.se.

Stina har nu med Medborgarutredningen som underlag författat en litterär text, som lyfter fram de tvivel och frustrationer vi stött på under seminariernas gång.