Oljejakten på Gotland – nya provborrningar godkända

Olja

Sökandet efter fossila bränslen fortsätter till varje pris. Nu har ett företag fått rätt att provborra efter olja på Gotland, trots protester från myndigheter.

Företaget Gripen Oil & Gas fick igår måndag klartecken för att provborra efter olja och gas på fyra platser på Gotland. Sedan tidigare har Gripen provborrat på flera ställen på Gotland. De har hittat vad de vill och de väntar på att få sätta igång i flera områden. Under tiden fortsätter de att provborra i nya områden. De områden som nu godkänts innefattar ett naturreservat och kulturhistoriskt känsliga miljöer, vilket fått myndigheter att surna till. Regionstyrelsen på Gotland kommenterar i ett yttrande:

En eventuell utvinning av olja och/eller naturgas är inte förenlig med regionens ambition som ekokommun att verka för en övergång från fossila energislag till långsiktigt hållbara energikällor

Också Länsstyrelsen är kritiska:

(...) Länsstyrelsen intar en negativ hållning till framtida utvinning av fossila bränslen i länet, samt till de undersökningar som planeras inför sådan utvinning.

Tyvärr är det inte någon av dessa myndigheter som godkänner provborrningar, den uppgiften faller på Bergsstaten som har gett sitt klartecken.

Tidigare på Supermiljöbloggen:
- Eventuell oljeborrning på Gotland
- Gripen gas - Oljeborrning snart verklighet

Andra medier: Natursidan, P4 Gotland

Alliansen 2 tar sats lite mindre blå men ändock ganska grå!


S och MP avvecklar surdegar mellan varandra för att kunna gå fram som regering. Birger Schlaug går hårt fram och frågar om det var det han arbetade för inom miljöpartiet: att köpa in Jas-plan och att bygga förbifart Stockholm? Ståndpunkt MOT har blivit ståndpunkt FÖR inte minst i försvarsfrågan.

I skrivande stund väntas fler S/MP-uppgörelser då man är överens beträffande skolan, förbifarten, försvaret, migrationspolitiken och pensionärerna.

För nördar kan det vara intresse vad miljöpartiet kommenterar här om förbifarten och här om om migration, försvar, vapenexport och pensioner.

På det lokala planet bevakar jag också vad NYA MP hittar på. I det här fallet handlar det om en grön allians och vad den innehåller. Men mest av intresse är just nu alliansen 2 som bildas som regering som nog inte kan kallas sig rödgrön regeringen det kan missförstås med tanke på förhoppningar på en sån.

Med fokus på fisk

Minna Epps är verksamhetschef för MSC, Marine Stewardship Council, i Skandinavien och Östersjöregionen. Hon är utbildad marinbiolog med bred erfarenhet av fiskefrågor, alltifrån forskning vid London Zoo, fiskepolicyarbete hos EU-kommissionen, FN:s miljöprogram (UNEP), Världshandelsorganisationen (WTO) och vid Internationella Naturvårdsunionens (IUCN) Asien-kontor med integrerad kustförvaltning, till fältarbete på Madagaskar. Sedan uppstarten av MSC:s regionala kontor i Stockholm arbetar Minna tillsammans med sitt team för att främja en hållbar fisk- och skaldjursmarknad. MSC är organisationen vars blåa logga pryder fisk och skaldjur som är hållbart fiskade. Minnas karriär är ett gott exempel på vad utbildning, drivkraft och engagemang kan leda till. Missa inte de 12 tipsen, två utav dem tog jag till mig på en gång! 

Jag har ofta fått höra, ”oj vad du har haft tur som har fått se och uppleva så mycket genom ditt arbete som du dessutom brinner för!” Till skillnad från andra så tror jag inte på TUR, möjligtvis rätt plats, rätt tillfälle. Man får det man själv tycker att man förtjänar. Faktum är att jag alltid har tyckt om att jobba och lära känna nya människor, och det var inte några drömjobb till en början. Jag har alltid arbetat bredvid mina studier antingen för att tjäna pengar eller för ett syfte. Mina universitetsstudier gjorde jag utomlands: England, Frankrike och USA. Att studera utomlands och skapa nära relationer med människor från hela världen ger dig inte bara minnen och vänner för livet, utan ett brett nätverk av unga ambitiösa människor att förlita sig på. _HFB5295

Det talas mycket om målmedvetenhet, men det är svårt att vara målmedveten utan mål. När jag var nyutexaminerad så stod jag fylld av kunskap men med en ovisshet om hur jag skulle tillämpa det jag lärt mig. Det är svårt att veta vad man är bra på och vad man vill bli för den delen, när man ännu inte fått prova på arbetslivet.

Jag har ofta frågat mig ”Hur kom jag hit? Blickar jag tillbaka så finns det en röd tråd. Men den vägen jag har gått har varken varit utstakad eller solklar. Precis som många unga idag så var jag intresserad av allt! Nya erfarenheter skapade nya intressen och så var spiralen igång!

Mitt magisterexamensarbete tog mig till Oman, ett land med främmande kultur och enorm värme och med en fantastisk historia och kustlinje på 1700 km att utforska.

Under min tvärvetenskapliga magisterutbildning hade jag en professor som fångade upp mitt intresse för EU och internationella miljölagar vilket fick mig till att söka till EU-kommissionens professionella traineeprogram där jag sedan fick stanna kvar. Jag hade dessutom bestämt vid tidig ålder att jag ville arbeta på FN.

Samma dag som mitt arbete i Bryssel var slut så berättade en kompis att hon skulle tacka nej till ett jobb på FN:s miljöprogram (UNEP) som b.la involverade fiskerisubventioner och fiskeriavtal med utvecklingsländer. Jag tar det! Sa jag och köpte en enkel tågbiljett och infann mig i Genève dagen efter för ett intervju.

Vid ett tillfälle frågade kvinnan som intervjuade mig varför de skulle anställa mig när det hade kandidater som doktorerat i ekonomi vid toppuniversitet i USA och sneglade mot en hög med över 600 ansökningar som skrivit avhandlingar om ekonomiska instrument för miljönytta…. Jag svarade att hon hade en poäng. Men eftersom det var bråttom att ro projektet i land så kunde hon låta mig börja jobba medan de gick igenom de ca 600 ansökningarna som de valt ut, och om de inte hittade någon bättre så kunde jag få fortsätta. Jag började nästa dag.

Efter ett par år i Genève kände jag att jag inte var förankrade i det som verkligen hände på gräsrotsnivå och bestämde mig för att åka till Madagaskar för att etablera det första marina skyddade området som förvaltades av lokalbefolkningen.

Med en bredd av fältarbete, globala erfarenheter och språkkunskaper var jag lämpad för utlandsarbete hos Sida, vilket tog mig till Asien, för att återigen arbeta med något som jag brann för.

Många vill arbeta med bistånd i utvecklingsländer, lösa problem och konflikter på andra sidan jordklotet. När man sedan kommer hem upptäcker man att vi faktiskt har många av de problem och konflikter som vi försöker lösa därborta. Fast vi tycker inte att det är lika ”glamoröst” att jobba i grannorten som att vara volontär i Uganda.

Alla vill göra skillnad, förändra världen och det utifrån sina egna värderingar. Som klyschan lyder, ingen kan gör allt, men alla kan göra något. Du är bäst på att göra det på ditt sätt.

Mycket av framgång beror på självkänsla och självförtroende och framförallt att våga. Våga fråga, våga göra bort dig, våga prova något nytt och obekvämt.

Idag finns det oändliga möjligheter och yrkestitlar som inte funnits förr. Det är bara att ta för sig.

Tolv tips

-Plugga utomlands-  så skapar du ett kontaktnätverket världen över

-Se upp för att nässla in dig i en sakfråga – så tappar du helheten

-Alla vill bli experter, men underskatta inte generalisten

-Var ärlig – skilj på vad du kan och vad du vill

-Skapa ett intryck –sanningen är att i mångas ögon är man en i mängden och de kanske inte minns exakt vad du presterade t.ex under din praktik men de kan minnas dig (Precis som med en film så minns man inte det exakta innehållet utan betyget man gav den, bra eller dålig).

-Vikten av mångfald- omringa dig med mångfald på alla plan- så lär du dig att hantera olika typer av människor och situationer– mycket användbart!

-Ta kritik – inte lätt. Ifrågasätt inte motivet eller syftet bakom utan fråga dig istället om det ligger något i kritiken och hur bäst du kan ta den till dig.

-Sätt egna mål och milstolpar (jämför dig inte med någon annan, det är destruktivt för du är din egen benchmark)

-Skapa meriter inom flera områden under de första åren av din karriär – bredden ger dig insikt.

-Gräv där du står – kannske finns det du letar efter alldeles i närheten

-Ha tålamod – att arbeta inom hållbar utveckling kräver tålamod.

-Sov på saken!

 

 

Väntade beslut om förbifarten och nya JAS-plan

Jaha, så visar det sig då att man lagt ner en stor del av sitt liv på ett parti som kommer att administrera och legitimera beslut om såväl nya JAS-plan som miljömonstret Förbifart Stockholm. Det var ju liksom inte meningen. 

Känns lite konstigt att intensivt ha ägnat 20 år av sitt liv med något som resulterar i detta.

Besvikelsen uteblev dock för min del, eftersom jag var övertygad om att man skulle göra upp. 

Besvikelsen kom istället på valdagen när MP, trots mycket sämre valresultat än väntat förklarade att man ändå ville bilda regering med ett fyra gånger så stort socialdemokratiskt parti som, ur grönt perspektiv, är den sämsta upplagan sedan 1996. Lägg till det en riksdag som ser ut som den gör. Och, framför allt, att partiledningen haft som övergripande mål att sitta i en regering - inte att uppnå politiska mål.

Som jag påpekat tidigare: MP kommer som tack för några statsråds- och statssekreterarposter att få administrera en politik som stärker de system, strukturer och normer som man bildats för att förändra. Å andra sidan drev man inte förändringskrav i valrörelsen, utan riktade in sig helt på att få plats i en regering för att ta kollektiva regeringsbeslut. Om nåt.

Så målet är ju uppnått...

MP riskerar att få betydelsen Meningslösa Partiet.


Å andra sidan går det ju åt helvete med besked också på andra sätt. Sverige har nu klättrat på listan över länder som pressar planeten och de planetära processerna hårdast.  

Vi har klättrat till tionde plats. Det krävs nu 3,7 jordklot för att planeten skulle kunna hantera 7, 1 miljard svenskar. För ett år sedan krävdes det 3,4 jordklot. Vi konsumerar sönder planeten under fältropet: "Vi ligger i framkant!"

Det ironiska är att rapporten om tiondeplaceringen kommer samma dag som MP beslutat sig för att administrera beslut om förbifarten och lägga ner ytterligare cirkus 15 miljarder - som hade behövts för goda miljöinvesteringar - på nya JAS-plan. Tablå. 

Det vore ju kul med ett riksdagsparti som ville något annat än att köra på samma motorväg, åt samma håll, mot samma utvecklingsmål, hysteriskt ropande till varandra: jobba mer, konsumera mer, producera mer, ge planetjäveln vad den tål!

Ett grönt parti, skulle det kunna vara nåt? Om man nu inte lyckats massakrera begreppet grönt förstås.

Kvinna eller man


Satt igår i ett väntrum på lasarettet och funderade på fördomar. Inte för att jag fick vänta särskilt länge. Det behöver man inte i Nyköping. Undrade av någon anledning, om den läkare jag skulle träffa var en kvinna eller man. Vilket skulle vara att föredra? En kvinna, hoppades jag, ojämlikt nog. Kvinnor är mycket bättre läkare, för de har mer empati, mer förståelse för patientens person, ett mjukare sätt, tänkte jag. Men en manlig läkare, kanske skulle vara effektivare, oräddare och ge någon fördel på det viset. Eller ...? Eftersom en erfaren sköterska förberedde både undersökning och journal, gissade jag på en man. Så kom jag att tänka på att många av läkarna är invandrare. Antagligen kan de lika mycket som svenskfödda läkare. Men har Socialstyrelsen verkligen koll? Sist jag var där, var det en läkare från Grekland och gången innan en från Iran. Det gick ju bra. När jag går på hjärtkontroll, träffar jag en läkare från Bangladesh. Hittills går det ju bra, som han som ramlade från skyskrapan tänkte. Skämt åsido, har jag fullt förtroende för denne kompetente och sympatiske hjärtspecialist.

Vilket sammelsurium av fördomar! Förutfattade meningar utan både rim och reson. Läkare är läkare. Det finns bättre och sämre läkare. Det är precis som i alla andra yrkesgrupper. Många är långa... många är gula och fula och gröna och sköna som redan Olle Adolphson sjöng, fast han sjöng om andra än läkare. Det finns så där 40 000 läkare i Sverige. Andelen kvinnliga läkare känner jag inte närmare till men den är nog närmare hälften och andelen ökar, sägs det. Och för egen del blir jag faktiskt hellre behandlad av en kvinnlig läkare, även om jag inte har några goda skäl. Sedan kan man ju undra, vilka preferenser läkarna har, när det gäller patienter.

ME/CFS – om drabbade barn och rundabordsmöten för forskare

Från en god vän, som tyvärr är svårt drabbad av ME, har jag fått senaste nytt om denna sjukdom som drabbar uppemot 8 000 människor enbart i Stockholmsregionen:

Officiell rapport från 2014 års London-kongress  –  sammanfattning av rundabordsmötet för forskare + öppna konferensen
Denna publikation från arrangörerna av den årliga ME-kongressen i London, Invest in ME, innehåller abstracts från den öppna konferensdagen (31 maj 2014) samt ett referat från det slutna rundabordsmötet för forskare (30 maj 2014).

Sammanfattningen från forskarrundabordsmötet, skriven av prof Jonathan Edwards, ger en exklusiv inblick i ledande internationella ME/CFS-forskares resonemang kring forskningsläget (se sid 2-5 i länken nedan).

Följande forskningsspår identifierades vid rundabordsmötet som prioriterade: identifikation av biologiska subgrupper; utforskande av eventuell autoimmun komponent inklusive forskningsutbyte med forskargrupper inom andra neurologiska och inflammatoriska sjukdomar; utforskande av symptomskapande mekanismer i de neurologiska, vasoaktiva och metabola systemen; fortsatt forskning kring mikroorganismer med fokus på mag-tarm-flora och virus; utforskande av mitokondriedysfunktion; genanalys. Publikationen från Invest in ME: http://www.investinme.org/Documents/Education/Invest%20in%20ME%20BRMEC4%20and%20IIMEC9%20Report%202014.pdf

Jonathan Edwards är rådgivare för de studier kring B-cell-funktion och Rituximab som pågår i Storbritannien. Prof Edwards var på 90-talet drivande i upptäckten att B-celler är involverade i mekanismerna vid autoimmuna sjukdomar och har nu tagit en mycket aktiv roll inom ME-fältet. Dialog förs mellan teamet som studerar Rituximab i UK och forskarna bakom den norska multicenterstudien av Rituximab, dr Øystein Fluge och prof Olav Mella.

Fler rapporter från London-konferensen 2014
Vetenskapsskribenter på bloggen Phoenix Rising har publicerat två av fyra planerade artiklar från konferensen:
Part 1: Autoimmunity and ME: http://phoenixrising.me/archives/25516
Part 2: Pathogens and the Gut: http://phoenixrising.me/archives/25447
En inspelning av konferensen på DVD går att beställa från Invest in ME via följande länk: http://www.investinme.eu/2014%20Conference%20DVD%20Order.html

2015 års London-kongress  –  datum
Nästa års London-kongress kommer traditionsenligt att arrangeras i slutet av maj. Den öppna konferensdagen, Invest in ME International ME Conference 2015, blir 29 maj. Konferensdagen är öppen för alla intresserade.
Vid årets konferens deltog ett antal svenskar, däribland många läkare/forskare och minst en politiker. Förhoppningsvis blir det en lika stark eller ännu starkare svensk närvaro 2015.
Rundabordsmötet utökas nu till att omfatta två dagar, 27-28 maj. Detta möte är endast öppet för särskilt inbjudna forskare.

Uppdaterad översiktlig info om ME/CFS  – RME:s PowerPoint
Riksföreningen för ME-patienter (RME) har publicerat en uppdaterad version av sin översiktliga PowerPoint-presentation om ME/CFS. Här finns snabbläst info bland annat om:
- det internationella forskningsläget
- det svenska forskarnätverket och svenska biomedicinska forskningsprojekt
- den klinik som nu internationellt lyfts fram som det goda exemplet för ME/CFS-vård och forskningsstruktur: National Centre for Neuroimmunology and Emerging Diseases (NCNED) i Queensland, Australien, som tar emot ME/CFS-patienter av alla svårighetsgrader, men som byggts upp med utgångspunkt i behoven hos de svårast sjuka.

RME:s PowerPoint i skärmversion: http://www.rme.nu/powerpoint_skarm.pdf
RME:s PowerPoint i utskriftsversion: http://www.rme.nu/powerpoint_utskrift.pdf


Seminarium om ME/CFS hos barn och unga, 12 nov, Stockholm
Det finns ännu platser kvar till seminariet om ME/CFS hos barn och unga i Landstingshuset i Stockholm 12 nov. Seminariet erbjuder föreläsningar av internationella specialister på området och riktar sig främst till yrkesverksamma inom vård och skola. Information och anmälan: http://rme.nu/seminarium-2014

riksföreningens sida hittas mycket information om ME/CFS.

Idag en tur till Naturhistoriska Riksmuseet trodde vi..

Vi hade en trevlig tur med Mattespejarna idag för att bli djupt besvikna väl framme. Det visade sig nämligen så att de hade ändrat öppettiderna och inte var längre öppet på Måndagar. De var alltså stängda och vi fick snopet dörrarna stängda inför våra näsor.

Snabbt som attan fick vi göra en improviserad reservplan och tog oss snabbt till Bergianska för att inta lunch och göra flera olika uppdrag som fick en helt annan mening och fick handla mer om kamratskap och att kunna ta till sig matematikens fantasi.

Vi skissade snabbt ihop flera olika uppdrag och ett handlade om att se olika tal och siffror i naturen. De skulle rita och skriva om vad de upptäckte. Dessutom fick de i uppdrag att uppskatta en omkrets hos dammen som fanns i trädgården.

Vi klättrade också omkring på klippor och tog till oss den miljö som fanns omkring med flora från alla världens olika hörn.Här ser ni en åtta av slangar som jag upptäckte när jag gick omkring.

Birro står kvar där han stod

Hem åker vi med Öresundståget. Det slitna lokaltåget glider in och öppnar sina dörrar i Mölndal, Kungsbacka, Varberg och alla andra mjölkpallar längs västkustbanan och wifin funkar inte. Annat var det när vi for upp, då var det SJ och få stopp och god uppkoppling. Det är lite knäppt att köra lokaltåg mellan Sveriges stad två och tre, men å andra sidan kommer den klassiska kaffeskrindan rullandes och då är allt  förlåtet. Jag läser Lundell och ser ut genom fönstret. Lundell, som jag alltid har med mig nånstans i bakhuvudet och som tillsammans med Birro var den som inspirerade och peppade när jag slutade dricka och blev tvungen att se mig i spegeln varje morgon, fast jag knappt orkade med mig. Man ger sina hjältar ett ansvar de aldrig bett om, man tror så lätt att man känner dem, men det är enfaldigt, de enda man kan känna är dem som man upplevt med kött och blod. När jag ser Birro på mässan tänker jag att jag borde gå fram och tacka. Men det blir inte så, för i kött och blod är vi blyga och fega. Jag går lugnt vidare och Birro står kvar där han stod.

Vuxenutbildningen raseras i kommunerna

(Den här debattartikeln har jag fått publicerad i dagens Ttela.)

Inför våren 2015 beräknas endast 31 kurser starta inom vuxenutbildningen i Trollhättan/Vänersborg. En av de kurser som tagits bort är Hälsopedagogik.

Detta trots att det var 106 sökande vid senaste ansökningstillfället, varav många naturligtvis inte kom in.

Många som studerar inom vuxenutbildningen saknar ett fullständigt gymnasiebetyg. Det kan för många vara ett stort steg att sätta sig på skolbänken igen. Om de ändå bestämmer sig för det – ska vi då sparka undan benen på dem genom att neka dem plats? Ungdomsarbetslösheten i våra kommuner är hög och studier ökar chansen till jobb. Jag anser att vi stället ska erbjuda människor att ta del av utbildningar och öka deras möjligheter till ett arbete.

Kunskapsförbundet Väst utbildar nu undersköterskor. Även den utbildningen är i farozonen. Att kunna erbjuda ny kompetens till anställda är också en viktig arbetsmarknadspolitisk åtgärd som nu verkar gå förlorad.

Det finns också människor som inte trivs med sina arbeten. De kan behöva komplettera sina betyg genom att läsa ett ämne för att sedan kunna läsa på högskola. Men utan tillräckligt stort kursutbud kan det bli tvärstopp. Rotationen på arbetsmarknaden försvåras. Vidare kommer det människor till oss från andra länder. De lär sig svenska på SFI. Men vad erbjuder vi efter detta? Att kunna fortsätta lära sig är ett naturligt steg för att få arbete. En del välutbildade kommer till Sverige men saknar behörighet för högskolan. Vuxenutbildningen är ett av få ställen i svenskt utbildningssystem där det finns en kompensatorisk möjlighet.

Många distanskurser försvinner i vårens utbud. Jag anser att det är viktigt att kunna fortsätta erbjuda kurser på distans, inte minst för de som bor utanför städerna. Att till exempel åka från Brålanda till Trollhättan flera gånger i veckan för att läsa ett par ämnen, tar mycket tid och det kan vara svårt med busstiderna.

Lösningen är att båda kommunerna skjuter till pengar tillsammans med en beställning av gymnasiekurser för vuxna. Det måste ske snarast, innan eleverna drabbas.

 

Marika Isetorp, miljöpartist och ledamot i Kunskapsförbundet Väst från Vänersborg.

Kulturen måste vara med i byggandet av en stad som håller ihop

Jag skriver i Stockholms Fria Tidning om behovet av en ny kulturpolitik och att kulturen behövs för att hålla ihop staden.

Under många år har Stockholm, liksom andra städer, genomgått en omvandling där resurser fördelats ojämnt. Innerstaden har därför haft en helt annan utveckling än många delar i ytterstaden. Processen brukar kallas för gentrifiering.

Det finns en omfattande forskning kring detta. Gentrifiering innebär att centrala stadsdelar lyfts på bekostnad av andra. Förespråkarna pekar ofta på de stadsdelar som har vunnit i omvandlingen. Men det är viktigt att påpeka att det inte är människorna som lyfts - utan just de geografiska områdena. Förlorarna i längden är de som inte har råd eller möjlighet att hänga med i utvecklingen, och därför hamnar i socialt mer utsatta områden, ofta längre ut från stadskärnorna.

Den nu avgående borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus har under de två senaste mandatperioderna sett gentrifiering som lösningen på ytterstadsproblemet. Genom att tillföra resurser – ofta i projektform såsom Järvalyftet och Söderortsvisionen – så hoppas de att stadsdelarna ska utvecklas i en positiv riktning.

Problemet är att de projekten stannar upp när de boende inte är med, när pengarna tar slut och visionerna bleknar. För att skapa en hållbar stad som hänger ihop måste permanenta lösningar till som utgår från Stockholmarna själva. Därför måste kulturen, föreningslivet, boende och arbete med i de politiska processerna. Kulturens och människornas engagemang och initiativkraft är självklara för ett hållbart samhälle och en hållbar stad.


I min artikel avslutar jag med meningen: Så bygger vi ett samhälle som håller ihop och som har kraften att behärska de utmaningar som vi står inför, nu och i framtiden.

S och MP öppnar hårt med skolan som första överenskommelse inför regeringsbildandet!

När jag läser Miljöpartiets kommentarer beträffande överenskommelsen med S får det mig att tänka på socialtjänstlagen. Den som värnar om alla människor i nöd och hjälper dem ur eländet och bygger upp dem till tänkande, självständiga och självförsörjande individer.

Många har kallat det obligatoriska att genomgå gymnasieskola för tvång, andra en förutsättning att få jobb, någon tredje för obligatorium in i flumskolan.

Nu ser jag det ett värde i sig att kunna läsa samma skrivning hos socialdemokraterna som hos miljöpartiet då finns det två som är överens om texten än vi skeptiker, finn fem fel och kritiska måla fan på väggen.

Det har kommit överens om i slutna rum inte heller presenterats GEMENSAMT före valet alltså inget väljarna i detalj kunnat avgöra. Man köper paketet rött eller grönt. Det blir säkert flera såna här uppgörelser med vad var det vi sa. Men kom ihåg en sak: Alliansens som satt som regering ifrågasatte främst: Hur i katten ska två så OLIKA partier kunna ena sig efter valet.

NU har de gjort det och det blir säkert många stenar på vägen och den är inte spikrak. Många krön och faror luras längs vägen.Men nu har en regering börjat formas och något bättre finns för närvarande inte att tillgå.

Vem vet vad


Det är gott om barnprogram på tv nu för tiden. Lek och spelprogram går tretton på dussinet. Tävlingar med poäng står som spön i backen. Fångarna på fortet, Gladiatorerna, Robinson, Så ska det låta, Atleterna, Mästarnas mästare, Bytt är bytt, Vem vet mest, all sköns frågesporter och dokusåpor o.s.v. o.s.v. Oavsett om de går ut på att vanligt folk, amatörer eller kändisar som ska uppträda, har de alla en gemensam nämnare, en otroligt låg intellektuell nivå, som passar bättre för barn än för vuxna. Men varför gnälla? Det finns ju faktiskt en avstängningsknapp av tv:n.

Senast retade jag mig på en ny programidé, där redaktionen hittar på och gör sketcher om olika relationsproblem för att en utvald panel sedan ska få kommentera och ge råd om olika situationer. I panelen finns förstås inga psykologer eller familjeterapeuter eller över huvud taget någon med någon form av expertis eller djupare kunskap om någonting. Programmet sänds på lördagkvällar, bästa sändningstid. Hjärntrusten består av två överviktiga, tja, komiker eller programledare, en skådespelare, tror jag och en sångerska som gör sig bra i bild. Ingen av dessa personer tillför någon som helst vett eller sans i sina kommentarer, som inte folk i tv-soffan själva kan räkna ut. De konstruerade samtalsämnena är pinsamt infantila. Syftet med programmet är förstsås underhållning men man undrar, vilken målgrupp man riktar sig till.

Tanken går därifrån till kändisars uppträdande i välgörenhetssyfte eller andra seriösa ärenden. Emma Watson och Leonardo di Caprio har inkallats till FN för att tala om jämlikhet respektive klimatproblem. Vilken kunskap har dessa två skådespelare att förmedla till världens samlade ledare? Ingen, vågar jag påstå. Ändå väcker det uppståndelse runt hela världen. Och man beundrar de båda för att de tar ställning för goda saker. Effekten av deras framträdande är förstås bara en “plakateffekt”. Så kända personer väcker uppmärksamhet enbart för att de är just så kända. Så vadå? Det är väl bra att frågorna lyfts. Visst men det som sedan behövs är folk som faktiskt gör något åt saken.

Framtidens hållbarhetsjobb kräver ekonomikunskaper

Per Grankvist är journalist och författare. Han skriver och föreläser om hållbarhet, engagemang och samhällstrender. En del utav er prenumererar på hans nyhetsbrev CSR i Praktiken och det är en ära att ha med Per på bloggen idag. Gör er redo för tankeväckande läsning om hur Per ser på framtidens hållbarhetsjobb. 

Kommer det finnas några hållbarhetsjobb om tio år? Svaret är inte alldeles självklart. På samma sätt som kvalitet blivit något som alla förväntas känna till, förhålla sig till och leverera finns det mycket som tyder på att hållbarhet också kommer bli något alla förväntas känna till, förhålla sig och leverera.

Hållbarhet handlar nämligen inte längre om moral, men mammon. När min bok CSR i praktiken – hur företag kan jobba med hållbarhet för att tjäna pengar http://www.csripraktikenboken.se kom ut för fem år sedan präglades debatten om företagens roll i samhället av existentiella och etiska dilemman. Har företag några skyldigheter i samhället förutom att skapa arbetstillfällen och ge aktieägarna så mycket avkastning som möjligt? Och givet att man försöker påverka underleverantörerna att bli bättre men hur långt bakåt i leverantörskedjan är det rimligt att ta ansvar?

Per Granqvist. bild

Foto: Sofia Runarsdotter

Idag präglas debatten om företagens roll i samhället istället av ekonomiska dilemman. I tider när nästan alla råvarukostnader gått upp – hur ska vi agera för att göra det mesta möjliga av de resurser vi har (människor) och köper in (råvaror)? Hur mycket får det kosta oss att ta ansvar för att erbjuda ungdomar praktikplatser? Hur mycket skatt är rimligt att ett företag betalar i ett land där man har verksamhet?

Det är frågor som inte enbart har sin hemvist på huvudkontoret utan också måste ställas ute i verksamheten. Efter finanskriser, tuffare marknadsförutsättningar och högre förväntan på bolag att maximera sin positiva påverkan på omvärlden är frågan de flesta företag ställer sig ”Hur bör vi agera för att använda de knappa resurserna vi har till sitt förfogande på bästa tänkbara sätt?”.

Märk väl: det är inte fråga om hållbarhet, utan om ekonomi. Ordet ekonomi har rötter i grekiskans oikos (hushåll) och nomos (lag) och betecknade en samling principer för hushållets resurser. Synen på ekonomi som en lära om hushållning med alla slags egendom överlevde genom århundraden och var så naturlig att den undgick revision under upplysningstiden på 1700-talet, en tid när så många andra vardagliga begrepp som frihet, jämlikhet, för att nämna två, fick ändrad innebörd. Så sent som 1932 slog ekonomen Lionel Robbins än en gång fast att ekonomi är ”vetenskapen som studerar mänskligt beteende som ett förhållande mellan mål och knappa medel som har alternativa användningsområden.”

Eller om man så vill: att använda alla resurser på ett så smart sätt som möjligt. Det krävs ingen specialkompetens för att förstå det, inga långa år av studier i ämnet på Handelshögskolan. Att vara svensk eller västerländsk är heller ingen nödvändighet för att förstå det. Kinas och Indiens snabba framsteg på området baseras på denna insikt – att man alltid sparar pengar när man försöker använda resurser smartare – men det finns många västerländska ledare som fortfarande inte förstått det.

Att vilja jobba med hållbarhetsfrågor i framtiden är därför lite som att säga att man vill jobba med kvalitet. Följdfrågan kommer alltid bli ”inom vilket område?” eller ”på vilket sätt?” och det är gör att många av dagens hållbarhetsstudenter blir förbluffade över att de inte blir mottagna med öppna armar. Om man inte har en riktigt smal inriktning av typen hållbarhet med inriktning på bomullsfibrer är chanserna större att få jobba på H&Ms avdelning för hållbarhet (så nära det förlovade landet man kan komma i många hållbarhetsintresserades ögon) om man jobbat i en H&M-butik än pluggat hållbarhet. De som jobbat på golvet kan ju verksamheten, förstår hur kunderna tänker och vet vilka problem de upplever och kan därmed ta med den kunskapen in i hållbarhetsprojekten, snarare än tvärtom.

Kontentan är därför att om du vill jobba med hållbarhet bör du skaffa dig ett riktigt jobb först. Alla etiska överväganden du diskuterat på universitetskurser i ämnet är inte värt något mycket i jämförelse med de ekonomiska överväganden som är vardagen i företagen. Om du däremot kan verksamheten och förstår ekonomi och sedan intresserar dig för hållbarhet är chanserna stora att du kan få vara med och forma nya strategier som bidrar till såväl ökad hållbarhet som ökad lönsamhet.

Det är trots allt pengar som får världen att gå runt.

 

Bilen som norm

Enligt översiktsplan skall Höganäs vara en cykelstad. Hur lever politiker och stadsplanerare upp till detta ideal? På kritiska punkter inte alls skulle jag vilja säga. Bilden nedan illustrerar en tänkt förflyttning med cykel från Kakboden på Sundstorget till biblioteket.

Eftersom Köpmangatan är enkelriktad även för cyklister blir det till att ta en omväg som fyr-eller femdubblar avståndet i förflyttningen, fem- till sjuhundra meter (svarta pilar) istället för 120 (röd pil). Vad händer i praktiken?

Tre av fyra cyklar på trottoar mot enkelriktat. Get real!

hoganas_bibliotek

Ny hemsida

Idag sker så upprop i riksdagen med val av talman, och imorgon väljer den nya riksdagen statsminister, varvid vi för första gången får en rödgrön regering. Ett långvarigt arbete att få Miljöpartiet i regeringsställning har därmed nått resultat. Tyvärr dock en minoritetsregering som kan ha svårt att få viktiga beslut genom riksdagen. Detta arbete kommer kunna följas på http://www.mp.se/om/niclas-malmberg framöver, medan denna blogg nu släcks ner.

Skoltvånget skall öka till tretton tunga år

Jaha, så skall då gymnasiet bli obligatoriskt. Ett förslag som sossarna presenterade för ett halvår sedan. Fast en del borgerliga tidningar, t ex moderata BT, har liksom inget minne alls utan påstår att det är en eftergift till MP.

Gustav Fridolin meddelade i och för sig redan när sossarnas krav kom att han gillade det, vilket kontrasterade ganska mycket till den frihetliga politik som tidigare utgjort ideologisk bas för MP.

Jag gillade inte sossarnas förslag när det kom utan skrev följande vilket jag anser står sig:

Skoltvång så länge du inte är myndig


Först ska vi ha en obligatorisk förskola. Därefter obligatorisk gymnasieskola. Åtminstone om Socialdemokraterna får bestämma...  Uppriktigt sagt: jag förstår ingenting. Trots att jag gick i gymnasium. Möjligen fattas mig förskolan.

Socialismens avigsidor är inte tankarna på rättfärdig fördelning, eller mer av politik för att balansera kapitalet. Avigsida är istället vurmen för obligatorium som riktas mot medborgarna. Som nu konkretiserats genom idéer om att alla i tretton tunga år skall genomgå förskola-grundskola-gymnasium.


Hade jag i sjuan haft den framtiden att vänta hade jag lagt av. Luckan i natten var att det skulle kunna ta slut efter nian. Hade jag sett framtiden som en enda lång svart tunnel med påtvingade ytterligare år i en skola som jag vantrivdes i hade jag i ren desperation slutat plåga mig, sluta att ta en dag i taget i hopp om att det snart skulle bli fredag eftermiddag. 

Kan inte skolan vara så lockande, intressant och spännande att man som ung själv väljer att läsa vidare är det något fel på skolan. Då är det felet som skall åtgärdas. Morötterna - att få lära sig saker - måste bli så smakliga att man inte skall behöva piska ungdomar för att få dem att tugga sådant som de ändå kommer att spotta ut. 

Skoldebatten är retorisk. Den är undermålig. Och detta trots att skolpolitiker rent generellt lunkat sig fram i gymnasiet. Björklunds "betyg i fyran" är lika dumt som när MP för fyra år sedan uttalade att omdömen som efter MP-framgång skulle införas från ettan var den "viktigaste skolreformen i modern tid". 

Pärlbandet av dumheter förlängs nu av Löfvens krav på att alla som inte uppnått myndighetsålder skall tvingas gå i den skola man helst av allt vill kräkas på. Att däremot återinföra Kunskapslyftet är en helt annan sak. En bra sak.

Vad händer i Ukraina egentligen? – nr 4. USA övar i Ukraina och en splittrad nation går till val

Militär utveckling

Det har varit tämligen knapphändigt med rapporter från Ukraina på sista tiden men de senaste bulletinerna från OSSE vittnar om fortsatta strider trots det avtal om eldupphör som undertecknades för snart en månad sedan nu. Den senaste av dem från igår där det rapporrteras om granateld kring Donetsk flygplats. Granat- och artillerield har också observerats i Luhansk så sent som i torsdags.


Man kunde kanske förväntat sig att läget skulle ha lugnat ned sig efter att en överenskommelse slöts nyligen att dra tillbaka tunga vapen och skapa en 30 km djup demilitariserad buffertzon mellan separatisterna och de ukrainska regeringsstyrkorna.  Utländska stridande ska också hållas borta från buffertzonen.

Uppgifterna om ryska reguljära förband har surrat envist i media och i uttalanden från president Porosjenko, Carl Bildt och andra västledare och Nato-företrädare under ett par veckor nu men det är fortfarande väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att få konkreta bevis eller preciserade uppgifter om vilka förband detta skulle röra sig om. Till dess måste uppgifterna betraktas enbart som rykten eller anklagelser som inte kunnat styrkas. Därmed inte sagt att det skulle vara en omöjlighet.

Däremot kan det beläggas att en USA-ledd stridsövning, Rapid Trident 14, just har genomförts i trakten av Lviv. 1300 soldater från 15 länder, inklusive USA alltså, har ”fälttränat” i Yavoriv på direkt begäran från den ukrainska militären och regeringen, enligt de amerikanska europastyrkornas egen hemsida. Övningen avslutades bara för några dagar sedan och måste i det läge som nu råder betraktas som tämligen provokativ men på nämnda hemsida beskrivs den så här:

”The exercise is designed to promote regional stability and security, strengthen international military partnerships and foster trust while improving interoperability among NATO and partner nations”.

Huruvida övningen har stärkt Rysslands tillit till NATO och därmed stärkt stabiliteten och säkerheten i regionen återstår att se men det förefaller troligt att den åstadkommit det motsatta.


Nato i Ukraina


Politisk utveckling

Ungefär samtidigt som president Porosjenko ratificerade avtalet med EU 15 september skrevs också ett förslag till parlamentet som ska ge viss självadministration för delar av Luhansk- och Donetsk-regionerna i östra Ukraina. Lokala val föreslås den 9 november i år och förslaget innehåller också garantier om tillåtelse att använda ryska språket (eller andra språk) i vardagslivet och en form av amnesti för de som deltagit i ”händelserna” i området. Det sistnämnda kan vara en viktig faktor medan det att tillåta att folket talar ryska med varandra låter mer som en självklarhet än generöst. Men det tyder ändå på en vilja att tillmötesgå Donbass på flera punkter och kan vara en öppning mot vidare samtal åtminstone.

Den spricka mellan öst och väst som jag har skrivit om i tidigare inlägg är något som ofta förbises i analyser av utvecklingen i Ukraina. Den förekommer inte bara militärt och politiskt alltså utan är en vardagsrealitet sedan långt tillbaka. Yaroslav Hrytsak, professor i historia vid Ukrainian Catholic University, skriver i en artikel i Gazeta-po-ukrainsky om hur splittrad nationen Ukraina är. Misstänksamhet mot folk från andra delar av landet och stereotypt tänkande om varandra hindrar ett enande av landet, menar han. 

Hans utgångspunkt är en undersökning som gjordes redan efter den orangea revolutionen (2004-5):

”The survey showed that in the case of the West, one can really speak of one region. However, there was nothing like that in Dnipropetrovsk, Donetsk and Kharkiv regions. Each one loved itself – and nobody except the people from Donetsk loved Donetsk. A particularly strong dislike existed between the people from Dnipropetrovsk and those from Donetsk”.

Han berättar också om sin egen erfarenhet bland annat när han fem veckor före presidentvalet talade med människor i Dnipropetrovsk och slogs av vilken respektlös attityd som de han talade med hade gentemot “Donetsk-folket”. I Lviv, fortsätter han, har de flesta den uppfattningen att det ”riktiga Ukraina” bara är där det talas ukrainska. Det finns alltså en utbredd misstänksamhet mot de rysktalande regionerna och Donbass i synnerhet och befolkningen där känner generellt ett klart ”utanförskap”. Den senaste tidens strider mot regeringsstyrkorna lär dessutom ha spätt på denna känsla.

Professor Hrytsak tycker att den stereotypa inställningen som människor i de olika landsändarna har sinsemellan bör lösas genom att underlätta kontakter och förordar investeringar i vägar och järnvägar. Behovet av detta kan jag själv intyga efter mitt besök i landet för en månad sedan. Ukrainas inrikespolitiska problem är dock av än värre slag och korruptionen är kanske det största problemet.

Porosjenko presenterade också för ungefär en vecka sedan en färdplan för framtiden där ett reformpaket ska utrota korruptionen, hoppas han. Makten ska decentraliseras och skattesystemet och säkerhetsorganisationen ska reformeras är det tänkt.  Finansieringen har han dock bett om hjälp med och kräver en miljard euro extra från EU och ungefär lika mycket i statsgarantier från USA.

Det parlamentsval som ska hållas i Ukraina kan bli en våldsam historia. Tidigare i somras förbjöds kommunistpartiet, som i förra parlamentsvalet fick 13 % av rösterna, och det varnades då för att beslutet kunde öppna upp för fler förbud av partier. En farhåga som ser ut att besannas. För några dagar sedan i Kiev protesterade medlemmar i partiet Volya mot att valkommissionen vägrat att registrera deras kandidater inför valet. På banderoller varnade demonstranterna för ett nytt majdan. Tongångar som har hörts lite här och var på senare tid. 

Parlamentsvalet är planerat till den 26 oktober. Jag hoppas kunna återkomma med en liten genomgång av vilka partier som finns (kvar) att välja för de ukrainska medborgarna.




PS) Den som är speciellt intresserad av att få dagliga rapporter från Ukraina eller bara vill ”browsa” igenom vad som händer i de olika regionerna kan jag rekommendera OSSE:s nyheter och pressmeddelanden som finns att tillgå här (och går att prenumerera på).



Andra gröna bloggare om Ukraina:




Det räcker inte att tro det gäller att ha på fötterna också om man vill styra i Varberg!

Läser en artikel från förra valet där Jeanette Ovist (bilden) tvåa på S-lista intervjuades 2010 och hon TRODDE på "rödgrönt". Faktum är att den konstellationen varit möjlig i Varberg förutsatt att centern ingår i den.

MP hade efter valet en period till av "valtekniskt" samarbete i linje med rikspolitiken S-Mp-V inget konstigt men jag ville ha en konstellation närmare mitten om den varit möjlig. Nu blev det absolut borgerlig majoritet i förra valet och vi fick en väldigt BLÅ allians som inte bjöd på så mycket mera men ändå har uträttat saker.

Men INTRESSANT är Jeanettes kommentar år 2010 om mig."Pierre Ringborg tror inte på ett rödgrönt samarbete i Varberg.
– Det är Ringborgs åsikt, han står till höger. Nu vet jag inte vad de andra i Miljöpartiet i Varberg säger, men om vi vinner valet i riksdagen, hur ska Miljöpartiet förhålla sig här då? Ska de gå ihop med borgarna här i Varberg då och gå emot sin regering? Det verkar väldigt ologiskt."


Nu är LOGIKEN så efter valet är klart 2014 att det enda parti som tappat mandat är M och det enda som ökat mandat är SD. Logiskt bör det inte innebära några förändringar alls om alla sitter kvar där de sitter. Men det hänger på centern som sagt och de står still mandatmässigt och det är i stort sett de som är de egentliga vågmästarna.

När både S och MP försökt bryta upp dödläget i varbergspolitiken genom att få med sig centern blir det ett val för S resp MP vad händer om INTE C vill lämna allianssamarbetet? Ja han som Jeanette Qvist påstår sig stå till HÖGER låter avgörandet gå till partikamraterna.

Tyvärr Jeanette Qvist var mitt förstaval en rödgrön konstellation ingen blåhöger men vad hade hänt om MP suttit kvar i den "gamla" rödgröna förvaringen? Jo då kunde Jeanette Qvist som är KNALLRÖD sitta ihop med ettan i V Lars-Åke Erlandsson i barn- och utbildningsnämnden i orubbat bo utan något MP som stör. Då är väl valet ganska lätt tror jag för MP. Sök möjligheter där det finns möjligheter.

Sedan kan vi ta det här med "logiken" vad som sker i rikspolitiken. Ska det med automatik bildas S+MPstyren nu för att Löfven kanske lyckas med något sånt? Nej jag tycker det LOGISKA är att söka MAJORITETSPOSITION. Det gällde för mig 1991-1994 då jag samarbetade ihop i en femklöver. Det gällde 1994-1998 när det var rödgrönt i Varberg. Det gäller nu också. Vinnarna i valet finns i den gröna mitten hos centern och miljöpartiet. Varbergsväljarna har ratat RÖTT att styra i Varberg.

Politik som teater: Lööf, Palme, Adelsohn, Johnson och Gandhi..


Minns ni Den Stora Scenen: Annie Lööf vandrar fram till Löfven, försöker lämna över ett papper som han vägrar ta emot. Han liksom skuffar undan henne. Statsministern spelar därefter upp en egen scen. Publiken tittar på. I medierna analyseras regin, retoriken och det fysiska utförandet i rollspelet.

Den snabba tevedramaturgin har medfört att gammalt klassisk teaterkonst återupplivats: coup de théãtre eller ”effektscen”.


Att skapa en spektakulär scen kan överrumpla och överraska. Det behöver inte alltid bli bra. Men det kan vara oerhört vinnande. En av de mest omtalade scenerna i svensk politisk historia är när Olof Palme under en teveutfrågning om de påstådda ubåtskränkningarna 1983 i SVT:s Magasinet, plötsligt ur innerfickan, till programledaren Annika Hagströms förvåning, halade upp ett "hemligstämplat brev". 

Det gav det effekt. Man trodde förstås att det i "brevet" verkligen fanns ett hemligt svar på alla de frågor som virvlade runt.

Något svar fanns inte alls, men vem upptäckte det...

När jag plötsligt lyfte upp ett akvarium, med giftalger, i en tevedebatt och utifrån detta pratade om sambandet mellan ekonomi och ekologi var den avsedda effekten att skapa dramatik i en direktsändning, få människor att uppmärksamma att något ovanligt hände.

Det lyckades. Det var detta som det skrevs om nästa dag. Precis som med Lööfs papper...

När Per Unckel (M), under en tevedebatt inför folkomröstningen om kärnkraft, lutade sig framåt och tittade rakt in i kameran och med sorgset upprörd röst berättade att det stod ett litet barn framför teverutan därhemma och kvad ”pappa, pappa, varför vill dom ha kol?”, då var det mycket stor teaterkonst.


I början av min tid som politiker var jag lite avundsjuk på Bengt Westerberg, Folkpartiets dåvarande partiledare. Inte för politiken, utan för att han, precis som Annie Lööf, kunde lysa upp så fort en tevekamera riktades mot honom.

Jag glömmer aldrig hur han under ett debattprogram i SVT (Kvällsöppet) såg trött, glåmig och uttråkad ut – men genom någon magik så lyckades han koppla på den engagerade glansen i ögonen så fort kameran riktades mot honom. Gudarna vet hur han lyckades känna av kameran. Men det var alltid likadant. Stor konst...

När teve blev en del av politikens vardag så blev ju närbilden av ett ansikte, rakt in i vardagsrummet, något att ta hänsyn till. Idag måste man räkna med att allt förstoras i HD till 60 tum, så varenda näshår och rödporig finne riskerar att krypa in över räkfrossan i vardagsrummen… Lite äckligt är det allt.

Maria Wetterstrands råd till Åsa Romson, inför debatten i TV4 i årets valrörelse , var att hon skulle se snygg ut. Enligt vad Åsa sagt till en kvällstidning.

Med teve har den intellektuellt uppbyggda politiska argumentationen till stor del ersatts av det snabba välsminkade leendet, den snärtiga ordvändningen och den väl repeterade spontana repliken. Det krävs verklig skådespelartalang för detta.

Det innebär förstås inte att det måste saknas allvarligt menat, och väl analyserat budskap, bakom teatermasken. Självfallet inte. Shakespeare blir ju inte sämre för att skådisen är bra.

Men man får se upp förstås. Så det inte går som för Lyndon Johnson, ni vet den stackars president som tog över Vietnamkriget efter John Kennedy. Johnson kom från Texas, var en riktig sydstatare som hade en egen ranch. Självfallet ville han framstå som en ”riktig karl” som jobbade på farmen trots sitt höga ämbete.

Vad göra? Jo, kasta upp hö på skullen kunde ge en perfekt image, så det gjorde han gärna, så där spontant, när journalister kom. Men en gång dröjde sig en journalist kvar längre än som var avsett. Då hörde han hur medarbetaren på skullen ropade ner till Lyndon:

– Ska jag kasta ner skiten igen, så du har till nästa gäng? 


Mahatma Gandhi beskriver i sina memoarer, Mitt tidigare liv, hur han kom till Sydafrika som advokat och prövade sig fram i olika roller. Han uppträdde i bonjour som engelsmännen, med turban i bengalisk stil – och registrerade noga resultatet. Han skriver: ”I Bombay bar jag skjorta, höftskynke, mantel och vit halsduk. Därefter klädde jag mig i kostym som de fattiga med mössa från Kashmir - allt valdes efter kalkyl och registrerades, liksom effekten i ett aktivt och passivt politiskt spel.”


Kläder har alltid varit viktiga i den politiska världen; ofta beskrivet är hur Robespierre bar gula byxor i sämskskinn, livrock och skärp i trikolorens färger. Kläderna var ett budskap i sig: han ville se ut en bonde klädd till fest och med det berätta att han kom från folket och inte skämdes för att likna det.

I Sverige utgör mörk kostym och vit skjorta det manliga politiska plagget. Så har det varit smärtsamt länge. När jag var språkrör i den ännu unga Miljöpartiet, som ville markera rågången mot de gamla partierna, var det därför viktigt att inte använda dessa symboler. Så under 80-talet bar jag stickade koftor istället. Efter mycket om och men fick jag till och med använda kofta – om det var slag på dem - i riksdagen.

Inför valet 1994 blev det skjortor i starka färger med slips. Det gav distans till såväl det gamla vänster-högeretablissemanget som det gamla koftpartiet, som ju faktiskt ramlat ur riksdagen och hade förlorarstämpel. 

Ett lite bisarrt minne: Inför ekonomidebatten i teve 1994 kom jag till studion med traditionell kostym, men minuterna före sändningen tog jag, som planerat, av mig kavajen. Jag satte mig på min plats, bredvid Göran Persson, med mörkgrön skjorta och slips. Persson insåg att jag skulle se mer avspänd ut än de övriga - hur skulle han uppträda? Han blev orolig, tittade sig runt, funderade på att ta av sig kavajen, men bestämde sig för att ha den på sig. Någon på den borgerliga kanten mumlade surt något om provokation... Debatten gick bra, budskapet gick hem och kläderna förstärkte, på ett närmast retoriskt sätt, budskapet.


Kläder speglar en attityd, men attityden som man vill skapa får inte krocka med den personlighet man har. Då blir det lätt katastrof. Högerns partiledare Yngve Holmberg försökte man lansera som en svensk Kennedy, en roll han inte kunde fylla. Det blev ett praktfiasko.

Ulf Adelsohn, som var en glad gamäng med ett stort mått av självdistans, försökte moderaterna i valrörelsen 1985 stöpa om till något annat. Han fick dra iväg till Scandinavium i Göteborg för valupptakt. Här skulle han spela en annan roll än den sympatiske killen i grannhuset. Han möttes av mängder med strålkastare, gjorde en lång entré med spotlights och talkörer som följde honom. Det viftades med flaggor och han framträdde i en upphöjd, isolerad talarstol högt över alla människor, avtecknad som en siluett mot himmelen… Och i skyn svävade ett jättestort M.

Det där var inte Ulf Adelsohn. Det visste han. Det visste journalisterna. Det visste publiken. Det var ett skådespel med fel regi, fel skådis och fel manus. Modellen hade man hämtar från Reagans valrörelser. Det blev förödande. Sossarna tog över makten.

När Lars Leijonborg, som ju har en närmast förlägen framtoning, skulle göra sitt första framträdande i Almedalen hade man hjälp av en PR-byrå. Byrån försökte lansera Leijonborg som en karismatisk, offensiv statsman. Man lät bland annat trycka upp en gigantisk textilbanderoll som täckte Visbys största husgavel. Teatern misslyckades totalt. 

En person i PR-firman berättade sedan att ”Leijonborg kunde inte leva upp till vårt koncept”. Då har man som PR-firma, och teaterregissör, totalt missuppfattat sitt uppdrag. Och gjort sin uppdragsgivare mycket illa och än mer förlägen. 

Sen gäller det förstås att se till att inte en kamera avslöjar sånt som lätt kan missbrukas...:


Skatteinvesteringar

Via skatter investerade våra föräldrar i framtiden, både vår framtid och deras egen. De investerade sina skattepengar i motorvägssystemet, i internet, i det vetenskapliga och det medicinska samhället, i vårt kommunikationssystem, i vårt luftfartsväsende och i kollektivtrafik. De investerade i framtiden och vi skördar skattevinsterna, vinsterna från skatter de betalade. Idag har vi tillgångar; motorvägar, […]