Leder fler hållbarhetsproffs till hållbar utveckling?

Är mainstreamingen av hållbarhetsfrågor enbart av godo? Isak Stoddard skriver att det finns en risk att framväxten av alla dessa hållbarhetsproffs, hållbarhetskonsulter och CSR-ansvariga kan leda till en exkluderande verksamhet, där gemene hen lämnas utanför denna kollektiva utmaning.

Jag hade i detta inlägg utlovat att försöka komma fram till några kloka ord och ”tankar om utbildning, karriärmöjligheter och det mångfacetterade och föränderliga arbetet för en hållbar utveckling”, som jag så fint uttryckte mig för dryga 2 veckor sedan. Istället föll det mig in att skriva ett utmanande inlägg om varför jag anser att vi behöver färre hållbarhetsproffs och fler eldsjälar för hållbarhet.

Allt eftersom frekvensen och magnituden av ekologiska, sociala och ekonomiska kriser ökar runt om i världen så ser vi att fler och fler människor intresserar sig för hållbarhetsfrågor och riktar in sina studier och framtida karriärer mot hållbarhet. Spontant låter ju detta mycket positivt, och en lämplig respons till oroväckande trender. Vem kan vara emot att utbilda eller anställa ett par till hållbarhetsexperter, hållbarhetskonsulter, hållbarhetsansvariga eller CSR-ansvariga? De leder väl oss närmare en hållbar utveckling? Kanske. Men kanske inte. Jag vill ifrågasätta en professionalisering av ”hållbarhetsyrket” och vad det betyder att arbeta med hållbarhetsfrågor och de globala överlevnadsfrågorna. För det är inget mindre än detta som vi står inför (eller mitt upp i, beroende på var på denna jord du befinner dig) – vår överlevnad.

Missförstå mig rätt. Jag anser inte att idén om att viga sitt liv och/eller arbetsliv till att arbeta för hållbarhetsfrågor är fel – tvärt om.  Däremot så oroar mig sättet som många studenter, arbetsgivare och så kallade hållbarhetsexperter har börjat tala om vad det innebär att arbeta professionellt med hållbarhet.

CEMUS

Studenter på CEMUS

För det första så oroar det mig för att det riskerar begränsa uppfattningen av vad arbetet kan innebära och därmed exkludera många människor från en process och oförliknelig kollektiv utmaning som angår alla och därmed behöver beröra och engagera alla. Med andra ord kan det leda till slutsatser som: ”Det är lugnt, vi har hållbarhetsproffs som löser problemen åt oss”. eller kanske ännu värre: ”hållbar utveckling är ingenting som berör mig, vad jag bryr mig om är.. [fyll i valfri samhällsutmaning här] ”.

För det andra så oroar det mig för att jag undrar om de som uppfattar sig arbeta professionellt med hållbarhet, som grupp, besitter den bredd av kompetenser, färdigheter, kreativitet samt kritiskt och divergenta tänkande samt det inflytande som krävs för att ställa om (och i flertalet fall dekonstruera och ersätta) våra organisationer och samhällsstrukturer.  Organisationer och strukturer som är på god väg att skjuta oss långt över både ekologiska och sociala gränser för fortsatt mänsklig överlevnad.

Så vad är då min slutsats? Hållbarhet är för alla. En hållbar utveckling förutsätter en fundamentalt inkluderande och transformativ process där ett kontinuerligt lärande och ifrågasättande måste kryddas med lika stora mängder radikalt nytänkande, konfliktlösning och visioner av bättre världar som är både möjliga och önskvärda. Vad som underbygger ditt engagemang och resultatet av ditt sätt att arbeta, är långt mycket viktigare för mänsklighetens framtid än din arbetstitel.

Och om du som antingen presumtiv eller praktiserande hållbarhetsexpert eller hållbarhetsproffs inte håller med så hoppas jag att du iallafall betänker detta: Hur kan du i ditt arbete aktivt inkludera, inspirera och möjliggöra för fler människor att utifrån sina intressen och unika färdigheter bidra till en bättre värld? Och vad gör du när dessa människor inte delar din uppfattning om hur denna värld ska nås eller hur den ens ska se ut?

– Isak Stoddard

Läs Isaks förra inlägg här.

Inbjudan till möte

Vi skulle nog förtäras om vi hela tiden befann oss i en intensiv dialog där vi gav uttryck för våra starkaste känslor och djupaste tankar, men vi befinner oss nog i sådana möten alldeles för sällan.

Sent en kväll efter en fest, där hon bara upplevt de vanliga ytliga mötena, skrev Oriah Mountain Dreamer en prosadikt där hon uttryckte sin längtan efter stark närvaro:

INBJUDAN TILL MÖTE
Jag bryr mig inte om hur du tjänar ditt uppehälle. Jag vill veta vad du längtar efter och om du vågar drömma om att nå din längtans mål.

Jag bryr mig inte om hur gammal du är. Jag vill veta om du vågar göra dig löjlig för kärleks skull, för dina drömmar, för att känna att du lever.


Jag bryr mig inte om vilka planeter som står i konjunktion med din måne.?Jag vill veta om du har nått djupet i din sorg, om du har låtit dig öppnas av livets svek eller blivit knuten och sluten av rädsla för mer smärta.


Jag vill veta om du kan sitta hos smärtan, min eller din, utan att försöka dölja den eller förminska den eller bota den.


Jag vill veta om du kan vara i glädjen, min eller din, om du kan dansa ohämmat och låta extasen fylla dig ut i tå- eller fingerspetsarna utan förmana oss att ta det varligt, att vara realistiska, att minnas våra mänskliga begränsningar.


Jag bryr mig inte om ifall den historia du berättar för mig är sann. Jag vill veta om du kan göra någon annan besviken för att vara sann mot dig själv; om du kan bära att bli anklagad för svek och inte svika dig själv; om du kan vara trolös och därför tillförlitlig.


Jag vill veta om du kan se skönhet även när den inte är vacker, varje dag och om du kan ösa ditt liv ut dess närvaro.


Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, ditt eller mitt, och ändå stå vid stranden av sjön och ropa ”Ja!” till den silvriga fullmånen.


Jag bryr mig inte om var du bor eller hur mycket pengar du har. Jag vill veta om du kan stiga upp efter en natt av sorg och förtvivlan, trött och sliten in i märgen och göra det som behöver göras för barnen.


Jag bryr mig inte om vem du känner och hur det kommer sig att du är här. Jag vill veta om du tänker stå med mig i eldens mitt och inte vika undan.


Jag bryr mig inte om var eller vad eller med vem du har studerat. Jag vill veta vad som håller dig uppe, inifrån, när allt annat brister.


Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du verkligen trivs med ditt sällskap i de tomma stunderna.


U-båtsjakt, Bert Karlsson och "vi gör likadant" och rödgrönt värdlandsavtal och…

Så är det då dags igen. Jakt på främmande undervattensverksamhet.  Försvarsmakten är osäker på vad det kan vara man letar efter.

Svensk skärgård - vilken är omöjlig att hålla koll på oavsett hur mycket pengar Försvarsmakten skulle ha tillgång till - har under decennierna varit av intresse för allehanda. Av allehanda skäl. För Sovjetunionen/Ryssland som ett led i att säkra kontroll över Östersjön. För Nato-ubåtar som skall ligga skyddade. Ävenså för minkar, skarvar och sälar.

Under den värsta ubåtsjaktens tid i början av 80-talet skrev örlogskapten Nils Bruzelius i Marinstabens egen tidning Marin Nytt (nr 5-6 1982) att svenskt vatten var en motorväg för Natos ubåtar. Dessa låg, enligt örlogskaptenens resonemang, på lur i den svenska skärgården för att kunna skära av sovjetiska sjöförbindelser om det började krisa.

Det var inte en populär artikel i en tid när Carl Bildt och hela mediekåren jagade sovjetiska ubåtar. Man fick inte upp någon, trots idoga insatser av modiga män både till havs och till lands. Hade man tagit upp en u-båt som tillhört Nato? Knappast. Hade man förresten tagit upp en ubåt som varit sovjetisk, med allt vad det skulle medföra...? 

Hur som helst: det var en tid när u-båtar sågs överallt. Det gick som en farsot genom landet. Snart sagt varenda mink kunde vara en u-båt. Vilket på intet sätt motsäger att det fanns mer än minkar i vattnen.

Minkar finns fortfarande, ubåtar också. Rapporter om det ena som skulle kunna vara det andra och kanske är det tredje kommer ständigt in. Sålunda kunde t ex Expressen meddela den 6 maj 2011: "Hanna Harge, 40, var ute med hunden vid bostaden i Saltsjöbaden när hon plötsligt fick syn på något hon uppfattade som en väldig mörk farkost som sakta rörde sig längs med vattenytan".

Försvarsmakten gjorde en utredning som hemligstämplades. Det kunde röra sig om ett isflak, berättades lätt lakoniskt.Vilket det inte, med tanke på vädersituationen, kan vara denna gång.

Den enda u-båt man fått upp är den som självmant steg upp på ett grund i Blekinge skärgård för att sedan - om det nu verkligen var just den - köpas av Bert  Karlsson och visas upp på Sommarland i Skara. Som värd för ubåten anställde Bert Karlsson den ryske ubåtskaptenen från intermezzot, Anatolij Gusjtjin. En uniformsjacka som sades tillhört denne Gusjtjin auktionerades förresten ut - av Bert Karlsson förstås - på Tradera för några år sedan.

Den nuvarande jakten på utländsk - förmodad rysk - undervattensverksamhet sätts förstås i samband med den ökande flygaktiviteten i Östersjön. En aktivitet som gjort att såväl Nato som Ryssland varit inne i svenskt luftrum. Ryskt plan dessutom fotograferat i närbild vid flygning i provocerande närhet av svenskt signalspaningsplan - om det varit ryskt signalspaningsplan hade det förstås kallats spionplan enligt den logik som gäller.

"Vi gör likadant"
Att Sverige ägnar sig åt flygning nära utländska intressen är kanske inte så populärt att påpeka. Ändå lyckades HelaGotland under rubriken "Vi gör likadant" få en intervju med Tomas Nilsson, platschef på flygbasen F17 på Gotland.

– Det skrivs mycket om att Ryssland beter sig aggressivt, men det är inte bara de som håller på. Vi gör likadant, även om vi kanske inte visar upp vår vapenbestyckning på det vis som ett ryskt militärflygplan gjorde för ett par veckor sedan. Men vi bedriver informationsinhämtning på bred front och går väldigt nära.

Varför framgår det inte att även Sverige är närgånget? frågar journalisten nyfiket och får svaret: "Vi vill väl kanske inte framstå som aggressiva. Kanske bör Försvarsmakten berätta mer om vad vi håller på med."

Tja, så är det kanske. Den ena signalspanar, den andre spionerar. Vem som gör vad beror på med vilka ögon man ser. Att en tidning som SvD skulle citera platschefen på flygbasen F17 är inte troligt.

Rödgröna låter Nato bygga infrastruktur i Sverige...
Den rödgröna regeringen planerar för övrigt att lägga en proposition i vår om det värdlandsavtal som den avsuttna regeringen gett Försvarsmakten i uppdrag att förbereda med Nato. Sverige skall kunna nyttjas för Natos infrastruktur vid övningar, kriser och krig. Detta, meddelas av ett antal experter, skulle kunna vara ett skäl till Rysslands ökande aggressivitet. Vad som är höna och ägget kan alltid diskuteras.

Miljöpartiets tidigare försvarspolitiker Peter Rådberg envisades i en intervju att det är fel att teckna avtal med Nato: "Ett närmande till Nato skulle öka konfliktytan mellan Nato och Ryssland samt öka spänningarna i Östersjön. Det är ett steg i fel riktning", säger han till SvD.

Försvarsministern i den rödgröna regeringen håller inte med Peter Rådberg.

Rådberg har emellertid slutat som riksdagsledamot och ersatts av Per Olsson i Försvarsutskottet - men denne Olsson, vald av sin valkrets, flyttades omedelbart till kulturdepartementet för att bli statssekreterare istället. Vem Per Olsson ersätts av i Försvarsutskottet vet jag inte. Ett strategiskt val kan man tänka sig.

Vem vill språkrören ha där - någon som kommer att motsätta sig värdlandsavtalet eller någon som är mjukare i det politiska hullet...? Ordförande i utskottet är Natoanhängaren Allan Widman (FP).

Vad allt detta leder till för skärgårdarna kan man ju sia om. Det där som örlogskapten Nils Bruzelius skrev om i Marin Nytt kan hur som helst förverkligas rent formellt om det blir ett värdlandsavtal skrivet: svensk skärgård kan bli officiell del av den infrastruktur där Natos ubåtar placeras.

Nedskjutet militärplan över Östersjön...
I minneshallen över de svenskar som stupat inom Flygvapnet - de är fler än  600 svenska stridspiloter som omkommit i tjänsten, utan att bli nedskjutna, efter andra världskriget - finns en speciell minnestavla även över de åtta personer som bemannade det nedskjutna plan som 1952 bedrev signalspaning över Östersjön för att inhämta uppgifter rörande Sovjetunionen. 

Tavlan ger anledning till lite historik.

Signalspaningsplanet DC-3 79001 Hugin sköts ner av Sovjet. Det förnekades förstås - i enlighet med militär logik -  i många år, men Boris Jeltsin erkände till slut att så varit fallet. Det är inte alls troligt att det svenska planet överskridit sovjetiskt luftrum.Tvärtom.

Det svenska Flygvapnet och Sveriges regering påstod efter händelsen - enligt given militär logik - att DC3 79001 Hugin varit ute på en harmlös flygning i "utbildningssyfte" när det skjutits ner, vilket inte var sant. Enligt arkiven var man ute efter att spana på en ny sovjetisk kryssare.

Huruvida nedskjutningen var en reaktion på tidigare gränskräkningar lär vi väl inte få veta.Vid flera tidigare tillfällen hade nämligen svenska flygvapnet överskridit gränsen för sovjetiskt luftrum - vid ett tillfälle var man mindre än 5 kilometer från sovjetisk kust.1948 begav sig det svenska flygvapnet in över sovjetiskt område (Ösel) för att spana efter avskjutningsramper - man hittade inga, vilket kunde vidarebefordras till USA.

Sverige hade ingått ett avtal med USA och Storbritannien om att - med hjälp av amerikansk utrustning - spana på Sovjets luftförsvar och deras reella möjligheter att slå ut eventuella angrepp från kärnvapenbestyckade amerikanska bombflygplan.


PS!  Bland måsar, utedass och krypterade handlingar...
Den skärgård Sverige är utrustat med är som gjort för både det enda och det andra. Själv tillbringade jag två veckor, utan tillgång till båt, på den lilla ön Vettlösan - ni som inte gillar vad jag skriver behöver inte göra er roliga över namnet, jag har redan bjudit på det och det blir liksom bara larvigt om ni inte kan hålla er - i slutet av 60-talet.

Vi två som var där såg både det ena och det andra. Mest måsar, bland annat en måsunge som vi kallade Fredag. Som intagen på Kustartilleriet i Vaxholm kunde man också se ett och annat. Inklusive ett och annat befäl vars kompetensnivå nog gladde Moskva mer än Stockholm. Jag fick så småningom nöjet att ägna mig åt kryptering av allehanda såväl lustigheter som hemligheter - ibland sammanföll de båda.

Förresten: som idog kärnkraftsmotståndare placerade jag i anslutning till en båtfärd ett antikärnkraftsmärke på moderatledarens Gösta Bohmans utedass i Norrtäljes skärgård. Trots allt en jämförelsevis fredlig markering. Om än visst inträngande på annans territorium.

Så mycket bättre… kanske


Nej, rubriken syftar inte på ett tv-program utan på ett par ljuspunkter i miljöpolitiken.

Regeringen har just meddelat att man i 2015 års budget satsar en extra miljard på svensk natur. Utmärkt! Av miljarden ska 75 miljoner gå till förbättringar av havs- och vattenmiljön. Just det beloppet är naturligtvis alldeles för litet. Det behövs fler miljarder för att skydda våra hav och vattendrag. I bästa fall ska det ses som ett litet tillägg till andra satsningar.

I SVT hörde jag att stängningen av en reaktor i Oskarshamn avses påbörjas 2017. Bra!

Den nya regeringen, som är en nyans grönare än den förra (vilket inte säger så mycket men ändå) kanske börjar göra avtryck på miljöområdet. Det är efterlängtat. 2030-målen behöver man dock slipa på. Både i EU och vid kommande klimatmöten behövs skickliga förhandlare. Förhoppningen är att regeringen förmår att se till det och att ansvariga statsråd inser att man behöver förstärkning.

I den ständiga avvägningen mellan ekonomi och miljö är det bara att hoppas att S så småningom mjuknar mer.

Kanske blir motståndet från de borgerliga mot miljösatsningar aningen mattare, nu när varken M eller SD har sina största tillgångar att tillgå. Risken för nyval har rimligen minskat, då M och SD knappast vill fälla en S/MP-regering och gå in i en valrörelse utan sina partiledare.

Ukrainas parlamentsval 26 oktober – 2. Partierna: De tre stora och ett stödhjul

Ukrainsk politik handlar väldigt mycket om personer och med ett par undantag, de högerextrema och kommunisterna, mindre om ideologi. Det som framstår som tydligt när man studerar ukrainsk politik närmare är hur partier, partinamn och allianser kommer och går och hur de ofta kretsar kring någon stark politisk personlighet som i sin tur ofta är en s.k. oligark eller har kopplingar till någon sådan. Finansiering av politiska kampanjer får på så sätt också koppling till en viss region eller en viss oligarks intressesfär. Mycket av det som folket på Majdan-torget protesterade emot under förra vintern handlade om missnöje med korruptionen och oligarkernas makt över samhället. Misstänksamheten mot politiker överlag är utbredd men samtidigt finns en längtan efter en stark ledare som kan få ordning på infrastruktur och ekonomi och komma till rätta med den förlamande korruptionen. 

Den rensning av korruption bland statens företrädare i regering, vid domstolar och i andra offentliga verksamheter som nu påbörjats av den nuvarande regeringen är en efterlängtad åtgärd. Den har säkerligen påskyndats genom påtryckningar från EU men det återstår att se om den har önskad effekt eller endast blir ett spel för galleriet och ett ”vaktombyte” vid mellanhandsstationerna. Det lanseras hur som helst som en ”rening” (eng; lustration) av staten.  Kritiska röster pekar på att avskedanden som sker på detta sätt kan strida mot konstitutionen, att den används för att avskeda politiskt misshagliga personer, att massavskedanden kan framkalla en svår kompetensförlust (lagen föreskriver en 10-årig bannlysning från arbete som statstjänsteman) samt att det inte finns några som helst garantier för att de personer som ersätter blir mindre korrumperade. Den här åtgärden är en stor ”snackis” i Ukraina just nu och risken förefaller uppenbar att den endast innebär en personalomsättning skadlig för statens funktion och att strukturerna som göder korruptionen kvarstår orubbat.

Samtidigt är det notabelt hur just korruption och ekonomiska oegentligheter går som ett svart stråk genom nästan samtliga ukrainska partier och hur de ledande politikerna i dem nästan alla någon gång suttit i fängelse, varit föremål för juridiska förundersökningar, anklagelser om brott, ekonomiska oegentligheter och korruption. Falska anklagelser är sannolikt lika vanliga som välgrundade men det förefaller ganska klart att oligark-pengar finansierar en stor del av den politiska eliten och att korruptionsanklagelser säkerligen i många fall bottnar i verkligheten. Det är lätt att förstå det ukrainska folkets misstänksamhet mot makthavare och brist på tillit till politiker, vilken framgår av opinionsundersökningar som denna.

De fyra partier som jag går igenom i det här inlägget representerar på många sätt makten i nuvarande Ukraina. De förväntas få en stor del av rösterna och åtminstone något av dem lär finnas med i kommande regeringsbildning om inget väldigt oförutsett händer. Att denna kommande regering blir någon form av koalition är också det mest troliga då inget parti visat tecken på total dominans i de förvisso väldigt opålitliga väljarundersökningarna. Det bör dock tilläggas att det är helt omöjligt att göra några säkra prediktioner när det gäller ukrainsk politik. Saker och ting sker väldigt snabbt i Ukraina då det politiska, som sagt, lika mycket eller mer handlar om enskilda politikers ibland nyckfulla beslut på ibland oklara grunder än på ideologiska och därmed logiska beslut.

En presentation av partierna tenderar därför att domineras av en beskrivning av personer och inte ideologier. Detta gäller i hög grad de partier jag här kallar de tre stora. Trots detta finns det ett gemensamt stråk bland dessa. De är alla i olika hög grad västtillvända, nationalistiska, nationalkonservativa och marknadsliberala. En inte alltid helt konsekvent mix.



De tre stora (+ ett stödhjul)


Petro Porosjenko-blocket

Leds av presidenten Porosjenko och bildades så sent som 17 augusti i år. I början av detta år tillhörde Porosjenko ombildande av hans förra parti Solidarnist. Eller rättare sagt så här; Solidarnist bildades 2001 men uppgick strax i Regionernas Partiför att senare istället uppgå i Vårt Ukraina. I slutet av 2013 bestämde en domstol att cancellera partiets registrering eftersom det inte deltagit i något val på 10 år. Porosjenko blev då ledare av Nationella Alliansen för frihet och Ukrainsk patriotism – OFFENSIV men ordnade snabbt ett namnbyte till All-ukrainska Unionen Solidaritet vilket gjorde att namnet Solidaritet/Solidarnist levt vidare. Men 17 augusti var det alltså dags att byta namn igen till Petro Porosjenko-blocket. För att göra det hela tydligare ingår boxaren Vitalij Klytjkos UDAR i valallians med partiet.    

Enligt en relativt färsk väljarundersökning (6/10) skulle partiet få 33,5 % av rösterna i valet. Tillsammans med samarbetspartiet UDAR mer än 40 %.

Porosjenko har tidigare i kortare perioder varit både utrikesminister och premiärminister och dessutom handelsminister under den bortjagade presidenten Janukovytj. Han är också kompis med förre presidenten Viktor Jusjtjenko som vid sitt tillträde 2005 för övrigt lanserade en liknande ”rening” av den statliga administrationen som den nu aktuella jag berättade om i inledningen.

Han började som socialdemokrat men bildade 2001 partiet Solidarnost som fusionerades med fyra andra partier i Regionernas parti. Redan samma år tog han med sig Solidarnost in i en annan fusion med namnet Vårt Ukraina.  Den 25 maj i år valdes han till Ukrainas president och han har haft en minst sagt tuff start i ämbetet med ett pågående inbördeskrig och en djupnande splittring av landet att ta itu med och den delikata balansgången mellan att å ena sidan underteckna handelsavtalet med EU samtidigt som relationen till Ryssland med både fast och varsam hand måste hanteras.

Somliga skulle säga att han lyckats ganska väl i sin balansgång. I synnerhet EU som i Porosjenko fått en samtalspartner som uttryckt klart att han önskar ett framtida Ukraina som medlemmar i EU och som nu fått sitt handelsavtal undertecknat. Andra har dock beskrivit honom som impulsiv och nyckfull eller till och med hysterisk, hämndlysten och galen. Men det är svårt att sortera vad som är politisk smutskastning och vad som är sansade och väl underbyggda bedömningar. Det sägs också att han vid sitt första framträdande på Majdan-torget i december förra året av demonstranter från extremhögern möttes av glåpord som ”dra åt helvete ditt judiska avskräde”. Bland dessa högerextrema ses han som jude och det påstås att hans riktiga namn är Walzman. Som kommer att framgå i nedanstående avsnitt om partiet Batkivshchyna och premiärministern Jatsenjuk är epitetet jude ett sätt att misskreditera politiker i Ukraina. Vilket säger en hel del om rådande normer och värderingar i landet.

Han är emellertid allmänt känd som ”chokladkungen” och hans (för övrigt ganska välsmakande) choklad Roshen (PoRoshenko) tillsammans med ägande av en tv-kanal och flera andra företag (bland annat ett varv på Krim!) har gjort honom till en av de rikaste personerna i Ukraina och han beskrivs ofta som en oligark. Enligt Forbes lär han gå i god för 1,2 miljarder USD. Hans presidentkandidatur påstås också av vissa ha haft syftet att förhindra en comeback av Julia Tymosjenko som lovat att på allvar ta itu med oligarkväldet. Själv har han yttrat sig i liknande termer vilket kan ses både som pragmatiskt och/eller populistiskt. I ukrainsk tv innan valet beskrev han oligarker som ”personer som söker makt för att kunna berika sig själva ytterligare” och att han själv ”länge bekämpat dessa banditer som rånar vårt land och har förstört fri företagsamhet”. 

Genom dokument offentliggjorda av Wikileaks har det framkommit en hel del påståenden om Porosjenko. Den före detta amerikanska ukraina-ambassadören John Herbst exempelvis hävdade 2006 att han var behäftad med trovärdiga anklagelser om korruption och att han utgjorde en belastning för det parti han tillhörde då. Hans pengar lär dock ha vunnit inflytande politiskt och enligt en del ukrainska bedömare, vilket bland annat framgår av en artikeli Washington Post, så är det så det går till i Ukraina. 

Den ”tredje vågens revolution” som Julia Tymosjenko utlovade om Porosjenko blev vald till president har dock inte infunnit sig. Den skulle, enligt Tymosjenko, ha blivit ”en revolution mot oligarkerna”. Sannolikt har inbördeskriget och hotet från Ryssland riktat fokus på annat och genererat ett sorts nationalistiskt kitt som ännu håller ihop hjälpligt. Det kan dock vända snabbt, som jag tidigare nämnt.

Bara namnet på partiet, Petro Porosjenko-blocket, påvisar hur som helst just den personrelaterade inriktningen av den ukrainska politiken. Vi kan ju fråga oss hur vi skulle förhålla oss till Stefan Löfven-blocket som parti? 

Foto: TT


UDAR – stödhjulet

UDAR är en förkortning som på svenska blir Ukrainska demokratiska alliansen för reformer. Men det är också ukrainska för ”smäll” eller ”slag”. Kanske inte så långsökt då att den forne boxningstungviktaren Vitalij Klytjko är dess ledare.

Inför parlamentsvalet har partiet ingått en allians med Petro Porosjenko-blocket. Därav mitt lite elaka epitet stödhjul. Klytjko har inte så tunga politiska meriter som han har från boxningsringen där han var en fruktad mästare. En riktig monstertungviktare som krossade de flesta av sina motståndare. Han drog sig tillbaka som WBC-champion först 2013 och vann 41 av sina 47 proffsmatcher på knockout. Snudd på rekord i tungviktsboxningen, endast överträffat av Rocky Marciano. På det sättet har han i alla fall en talang som kan vara till nytta i det ukrainska parlamentet där slagsmål har blivit en sorts återkommande debattmetod. 

Foto: MSN Sport

Han har dock själv funnit sig tvingad att påpeka att partiet UDAR inte är någon fan-club för honom själv som gammal boxningsstjärna utan ett ”ideologiskt parti” med liberala värderingar och en höger/center-position på den politiska skalan. Vad gäller hans brist på politisk erfarenhet så har denna tidigare kanske snarare varit en merit eftersom politiker har ett allmänt dåligt anseende bland befolkningen som korrupta och maktfullkomliga. Möjligen har den auran av oskuld nu med tiden tunnats ut och är sannolikt inte lika gångbar som röstmagnet.

Han blev emellertid partiledare för UDAR redan 2010 och hade först planer på att ställa upp som kandidat i presidentvalet tidigare i år men drog sig ur eftersom konstitutionen inte tillåter en person som inte bott i Ukraina permanent de senaste 10 åren vilket inte Klytjko har (bodde länge i Tyskland under boxarkarriären). Han stödde istället Porosjenkos kandidatur och samarbetet fortsätter alltså nu inför parlamentsvalet. Däremot fick han ingen plats i den interimregering som bildades efter Majdan-revolten trots att han vara en av de flitigare politikerna på torget. Han blev däremot borgmästare i Kiev i juni och bland det första han gjorde var att ”städa upp” just detta torg från tältläger med demonstranter som fortsatt sina protester.

Klytjko nämns i det mycket komprometterande (men bortglömda?) telefonsamtalet som ägde rum i början av februari (alltså cirka tre veckor innan Janukovytj flydde landet) mellan den amerikanska regeringens sändebud i Ukraina Victoria Nuland och den amerikanska ambassadören i Kiev, Geoffrey Pyatt där den blivande ukrainska regeringen diskuteras. Nuland säger till Pyatt att hon inte tycker Klytjko ska ingå i regeringen. Det är inte nödvändigt tycker hon och Pyatt håller med om detta och att Klytjko bör hålla sig utanför och göra sin politiska hemläxa.

Möjligen har han gjort den nu och försöker hålla sig tätt intill en vinnare, Porosjenko?

Foto: AFP/Lehtikuva


Batkivshchyna eller All-ukrainska Fäderneslandsförbundet

Julia Tymosjenkos parti som också hade premiärministern Arsenij Jatsenjuk som ledare ända fram till 10 september i år då det splittrades och Jatsenjuk anför nu istället ett nytt parti; Folkfronten. Fäderneslandsförbundet är medlemmar i Internationella Demokratiska Unionen, en internationell sammanslutning av konservativa partier, bland andra svenska Moderaterna. Det kan alltså ses som ett konservativt parti men som de allra flesta med nationalistiska övertoner. Det är starkast i centrala och västra Ukraina, i synnerhet kring Lviv.

Julia Tymosjenko var frontfigur för den orangea revolutionen 2004-5 som började som massiva protester mot vad som anses ha varit valfusk i och med Viktor janukovychs valseger över Viktor Jusjtjenko. Efter att ha fått Ukrainas Högsta Domstol att annullera resultatet och begära ny omröstning blev Jusjtjenko vald president och Tymosjenko blev premiärminister i regeringen under Jusjtjenkos presidentskap.  I det kommande presidentvalet 2010 var hon motkandidat till Viktor Janukovych men förlorade till denne och året därpå dömdes Tymosjenko till sju års fängelse för maktmissbruk under sin tid som premiärminister. ”Brottet” skulle, för att göra en mycket lång historia kort, ha varit att hon gjorde en för Ukraina dålig gas-deal med Vladimir Putins Ryssland. Det skulle kanske kunna jämföras att Maud Olofsson skulle dömas till fängelse för sitt godkännande av den taskiga NUON-affären. 

Hon har också anklagats för inblandning i mord, tillsammans med en tidigare premiärminister Pavel Lazarenko, på rivaliserande affärsmän 1996. Denne avtjänar just nu ett nioårigt fängelsestraff i USA för pengatvätt och bedrägeri.  

Anklagelser av det här slaget förefaller legio i Ukraina där politiska makthavare (oavsett partitillhörighet eller väst/rysk-tillvända åsikter) använder metoden för att oskadliggöra politiska motståndare. I vissa fall kan anklagelserna förstås vara relevanta men säkerligen lika ofta grundlösa. De ger dock en smutsfläck på motståndarens anseende och implementerar en misstänksamhet hos väljarna mot den anklagade enligt logiken ingen rök utan eld.

I och med Euromajdan förra vintern släpptes hon dock och blev friad från anklagelserna och kunde därmed åter ge sig in i politiken och partiet. Detta leddes i praktiken av premiärminister Jatsenjuk fram till splittringen nyligen men nu, får det förmodas, går det till val med Tymosjenko som frontfigur. Hennes karisma är omvittnad men hon beskrivs också som mycket beräknande (hon talar exempelvis alltid ukrainska trots att modersmålet är ryska) och är illa omtyckt av lika många som älskar henne. Hennes politiska framtoning beskrivs som populistiskt nationalistisk och västvänlig framgår det av en artikel i DN 24/2-14 med titeln ”Julia Tymosjenko – Ukrainas järnlady. 

Ett prov på detta gav hon bara någon vecka efter denna artikel då hon i ett samtal med den biträdande ordföranden i Rådet för säkerhets- och försvarspolitik Nestor Sufrych gjorde hätska utfall inte bara mot Ryssland, som hon ville förvandla till aska, men också den rysktalande befolkningen i Ukraina som hon ville utplåna med kärnvapen. Det sistnämnda har hon dock påstått skulle vara redigerat i det läckta samtal som offentliggjorts.

En intressant detalj är att partiet också har en bataljon stridande i Donbass, Batkivshchyna-bataljonen.Det är en frivilligbataljon bildad och finansierad av partiet och aktiv vid fronten.

Nyligen klargjorde Tymosjenko att partiet stödjer reformer som påbörjats men vill fokusera på effektiv implementering av dem och flaggar för utökat samarbete med civilsamhället. Hon säger sig vilja forma en stark regering präglad av professionalitet och patriotism snarare än traditionella politiska floskler och korrupta band. Enligt uppgift ska ett team vara i färd med att välja ut ”unga, starka, effektiva och intelligenta individer” att rekommendera till positioner i en kommande regering.

Hon förefaller också försöka inta en position som landsbygdens företrädare och talat mycket på sistone om byns överlevnad och en utveckling av landsbygden, med betoning på små och medelstora jordbruksidkare.

En strategi som möjlighen kolliderar lite med hennes uttalade EU-vurm och vilja att ansluta Ukraina till EU. Huruvida ett sådant kommer att gynna den ukrainska småbrukaren kan vara svårt att sia om men eventuellt emotses stora EU-bidrag för jordbruk och strukturstöd för landsbygd. Men det kan lika gärna innebära svårigheter för småbrukare att överleva den öppna marknadens konkurrens med större och effektivare producenter.

Det återstår att se om Tymosjenkos tidigare popularitet håller i sig men indikationer från väljarundersökningar indikerar att hennes parti kan bli det näst största efter Porosjenko-blocket, med cirka 8-10 % av rösterna.

Foto: AFP/Lehtikuva/Sergei Supinsky.

Folkfronten

Alldeles tills nyligen var premiärministern Arsenij Jatsenjuk, vid sidan av Tymosjenko, ledare för All-Ukrainska Fäderneslandsförbundet. Men den 10 september tillkännagavs bildandet av ett nytt parti, Folkfronten, med Jatsenjuk som ledare. Han har tidigare varit ekonomi- respektive utrikesminister och dessutom talman för parlamentet. Han ställde också upp i presidentvalet 2010 där han med 7 % av rösterna kom på fjärde plats. Under valkampanjen ”anklagades” han av en av motkandidaterna, Serhiy Ratusjnjak, för att vara ”en fräck jude” som samarbetar med tjuvar och att hans valkampanj skulle vara finansierad av pengar från brottslig verksamhet. Vilket senare dementerades av Ukrainas överrabbi. Det antas dock ha skadat Jatsenjuks valkampanj och säger en del om hur inställningen till judar är i Ukraina.

I december förra året anklagades han och ett antal andra politiker för att planera en statskupp och säkerhetstjänsten SBU inledde en undersökning som lades ned när Janukovych hade jagats bort i februari i år och maktskiftet kom till stånd. Kanske misstankarna inte var helt ogrundade? Den 27 februari tillträdde han som premiärminister för den tillfälliga regeringen. Det är inte utan att det väcker en del frågor. Han lämnade emellertid in sin avskedsbegäran 24 juli men eftersom parlamentet vägrat godkänna den sitter han fortfarande kvar på sin post.  

En annan känd politiker i det nya partiets topp är Oleksandr Turtjynov som också hoppat över från Fäderneslandsförbundet. Han var tidigare biträdande premiärminister i Tymosjenkos regering 2007-10, chef för säkerhetstjänsten SBU och tillförordnad president under perioden 22 februari-7 juni i år innan presidentvalet hade hållits och Porosjenko vunnit tillträde till posten. Han är också aktivt troende och en ”äldste” i Livets Ord, som är ganska inflytelserika i Ukraina.

Orsaken till splittringen från All-Ukrainska Fäderneslandsförbundet sägs ha varit en kamp om förstaplatsen på det partiets vallista. Tymosjenko ville, enligt dessa uppgifter, stå högst upp och brytningen skulle ha varit en dispyt om detta. Det finns också uppgifter om att Jatsenjuk först sonderat terrängen med Porosjenko om att ingå i hans nya parti Petro Porosjenko-blocket men att dessa planer skulle ha strandat på att Porosjenko inte ville att partiet skulle anta namne Poroshenko-Jatsenjuk-blocket. Detta skulle ytterligare kunna illustrera tendensen att forma politiska partier kring starka personer/personligheter snarare än ideologiska program. 

Jatsenjuk har emellertid tidigare haft en tämligen utpräglad image av marknadsliberal och EU-tillvänd politiker men förefaller på senare tid ha antagit en mer nationalistisk och anti-rysk populistisk ton som möjligen kan vara gångbar i de västra regionerna där han av tradition har mest stöd. Hans folkfronts första konstituerande möte lär också ha befolkats av befälhavare tillhörande ett antal av de fria miliser som är aktiva vid fronten i östra delarna av landet. Detta indikerar möjligen en positionering bland de partier som förordar en militant hållning i konflikten med Ryssland, till skillnad från exempelvis Porosjenko-blocket som till synes är mer benäget att söka fredliga lösningar. Det här är en tämligen ny skiljelinje i den ukrainska politiken som åtminstone en tysk analys, av Forschungsstelle Osteuropa and der Universität Bremen, tycker sig identifiera. 

Huruvida denna konfrontativa linje är en gångbar hållning i parlamentsvalet återstår att se men möjligen hämmas Folkfronten av att vara ett alltför färskt parti för att hinna samla tillräckligt många väljare till valet om en vecka. Väljarundersökningarna antyder åtminstone detta då de visar stöd från endast kring 5-6 procentenheter.    

Foto: AP

I nästa inlägg om de ukrainska partierna tittar jag närmare på de vänster-oppositionella och i det närmast efterföljande på de högerextrema.


Sifo oktober ger ett intressant politiskt utgångsläge för pådrivande grön politik!

Har jag varit taskig mot S så kan jag berömma MP. MP anses vara vinnarna EFTER valet. MP sitter i en massa maktkonstellationer det gör förvisso också S men det här med att samarbeta borgerligt är inget som står högt i kurs bland S-väljare.

Förvisso har även MP fått göra offer men har skjutit fram positionerna ordentligt trots sin litenhet. Förvisso sjönk siffrorna efter valet men är tillbaka på "normala nivåer" igen. Problematiskt tycks S ha fått det som inte längre har monopol på bildandet av regeringar längre.

Det finns en "dold" grupp som cirkulerar mellan V-MP-F! den finns som "storstadsregering" i Stockholm stad och kan mycket väl bilda modell för en rikslikare. Problemet för blocköverskridande partier är att den fyller de kvalitéer att man löser problemen inom den "röd-röd-grön-rosa" alliansen och då behövs inget blocköverskridande.

Ska bli intressant att följa fortsättningen i synnerhet de som med stora ord ropar nyval. Det kan mycket väl innebära att F! kommer in i riksdagen och att även Vänsterpartiet får plats i regeringen.

Ukrainas parlamentsval 26 oktober – 1. Valsystemet och dess komplikationer

Jag har för avsikt att i en liten serie av inlägg belysa den politiska situationen och de politiska partierna i synnerhet inför det ukrainska parlamentsval som kommer att hållas på söndagen den 26 oktober. Den ukrainska framtiden står förvisso inte och faller med utfallet av detta val men det är naturligtvis så att det kommer att få konsekvenser för den. Det kan alltså vara av visst intresse och vikt att veta vad de olika politiska partierna står för. Det ska redan här sägas att dessa partier generellt knyts väldigt starkt kring personer snarare än ideologier så en genomgång av dem blir i minst lika hög grad en genomgång av politiska personligheter i partiernas ledning. Det är inte alldeles lätt att veta vad dessa står för och min förhoppning är att den här serien inlägg kan bringa en viss reda i det tämligen snåriga ukrainska vallandskapet. I detta första inlägg ger jag bara en kort introduktion till själva valsystemet och en del egenheter som uppstår på grund av det rådande inbördeskriget. I kommande inlägg försöker jag teckna en bild av de politiska partier som kan förväntas få mest röster eller inflytande.


Valsystemet

Mycket är oklart när det gäller Ukraina och det förefaller som att saker och ting kan ändras över en natt. Därför är det lite riskabelt att uttrycka sig tvärsäkert över exempelvis hur valet 26 oktober kommer att gå till. Men enligt det system som rådde i förra valet och som sägs ska gälla även i detta gör väljaren två val, ett på en regional representant och ett på ett parti som går till val med sin lista. Endast en regional representant vinner i respektive distrikt, enligt modellen ”first-past-the-post”. Den kandidat som får flest röster i distriktet får alltså platsen i parlamentet från detta distrikt. Rösterna på partier räknas sedan in enligt ett proportionerligt system ungefär som här i Sverige, men med en spärr vid 5 % av rösterna. 225 regionala ledamöter och 225 från partiernas listor utgör parlamentet Verkhovna Radas totalt 450 ledamöter.

En konsekvens av systemet i det läge som råder i landet just nu är att en del säten kommer att lämnas tomma. Krim och Sevastopol har 12 distrikt/parlamentsstolar som kommer att förbli tomma, liksom distrikt kring Donetsk och Luhansk. Människorna därifrån kommer alltså inte att vara representerade i parlamentet. Fast detta är inte heller helt säkert. Det räcker med att en enda röstlokal är öppen och tar emot röstande i dessa distrikt för att räkna ett resultat från detta. Frågan är bara hur representativt ett sådant resultat då kan bli? Risken för fusk och manipulation är också, enligt flera bedömare, allra störst vid dessa regionala val, i det instabila läge som råder.

Slutligen är det för de cirka två hundra tusen internflyktingarna i Ukraina svårt, för att inte säga omöjligt, att rösta över huvud taget eftersom de troligen inte kan ta sig till sitt valdistrikt. Åtminstone inte utan svårigheter och risker.

Det dyker också upp ständigt nya partinamn som kan vara avläggare till något gammalt parti eller ett namnbyte på ett befintligt, eller en tillfällig valallians där partier går fram med gemensamma listor. Oberoende kandidater är ganska vanliga också vilket måste göra det tämligen svårt för väljarna att säkert veta vad kandidaterna egentligen står för och representerar.

29 partier är registrerade hos landets valkommission inför valet och jag har tänkt göra en genomgång av några av de viktigaste och mest utmärkande partierna vilket förhoppningsvis kan ge åtminstone en viss bild av vilken typ av partier och politiker det ukrainska folket kommer att kunna välja mellan på valdagen den 26 oktober.

Avslutningsvis vill jag tillägga att det inte har varit alldeles lätt att göra research på de ukrainska politiska partierna och ukrainska politiken. Dels är det tämligen ont om svenskt material då den etablerade pressen verkar ha tröttnat på Ukraina och, med några få undantag, lämnar utrymme endast åt en och annan TT-notis. Det har alltså varit nödvändigt att använda utländska informationskällor vilket i sin tur kräver en bortsortering av material som kan misstänkas vara ren propaganda från ryska eller ukrainska hemsidor eller mediahus. Dessutom är det uppenbart att information snabbt blir inaktuell. Det händer nämligen mycket i den ukrainska politiken, det händer fort och det är inte alltid alldeles solklart vad det egentligen är som händer. Som ett litet exempel lägger jag in ett klipp från engelska Wikipedia där Julia Tymosjenkos partis All-ukrainska Fäderneslandsförbundet (Batkivshchyna) utveckling mellan juni 2012 och april 2013 beskrivs. Häng med här om ni kan: 


On 6 June 2012, Vyacheslav Kutovy and Volodymyr Kupchak left the party; Kupchak he had been threatened by party leader Yatsenyuk and the party had "betrayed Yulia Tymoshenko, who had sparked the protest movementRise up, Ukraine!". In July 2012, Batkivshchyna agreed with the Svoboda party on the distribution of single-member district candidates in the 2012 parliamentary elections. Two weeks before the 28 October election, Batkivshchyna withdrew 26 parliamentary candidates in favour of the Ukrainian Democratic Alliance for Reform (UDAR); UDAR withdrew 26 of its single-seat candidates in favour of Batkivshchyna candidates, attempting to maximise the opposition vote.
 Batkivshchyna was a de facto umbrella party in the election, whose election list included members of the Reforms and Order, People's Movement of Ukraine, Front for Change, For Ukraine!, People's Self-Defense, Civil Position and Social Christian parties. In July 2012, members of the Mejlis of the Crimean Tatar People joined the list, known as the Fatherland United Opposition. Front for Change leader Arseniy Yatsenyuk headed the list, because Tymoshenko was imprisoned.The list won 62 seats and 25.55 percent of the vote under the proportional party-list system (down from 30.71 percent in 2007 for the Yulia Tymoshenko Bloc), and another 39 in simple-majority constituencies. Competing in 152 of 225 constituencies,); they won a total of 101 seats, 22.67 percent of the 450 seats in the Verkhovna Rada. The party lost about two million votes, compared with the results of the Yulia Tymoshenko Bloc in the previous election. On 12 December 2012 (father and son) Oleksandr Tabalov and Andriy Tabalov (although elected into parliament on party-lists of "Fatherland") did not join the parliamentary faction of "Fatherland. Yatsenyuk was elected leader of this parliamentary faction (also) on 12 December 2012. On 19 October 2012, Batkivshchyna and Svoboda signed an agreement for "the creation of a coalition of democratic forces in the new parliament". The party is also coordinating its parliamentary activities with UDAR.
In early April 2013 four lawmakers left the party in protest of Yatsenyuk's leadership style, and Roman Stadniychuk was forced to replace Serhiy Vlasenko's parliamentary mandate.The following month, Batkivshchyna, UDAR and Svoboda pledged to coordinate for the 2015 Ukrainian presidential election.


med tillväxtfrågor i fokus

I veckan var det första kommunfullmäktigesammanträdet för den nya mandatperioden. På detta beslutades bland annat vilka som ska vara kommunalråd för kommande period (jag är en av dem), det beslutades också att jag ska vara kommunstyrelsens andre vice ordförande. Det innebär också att jag från och med nästa vecka med varm hand lämnar över ordförandeklubban i stadsbyggnadsnämnden till Peter Kullgren.

Mitt fokus som kommunpolitiker under de gångna fyra åren har varit stadsbyggnadsfrågor och kollektivtrafik. Jag vill som kommunstyrelsens andre vice och tillväxtutskottets ordförande (vilket ännu inte beslutats) behålla men bredda det fokuset till: hur vi gemensamt bygger en attraktiv och hållbar stad. Det kommer troligen innefatta både övergripande stadsutvecklingsfrågor och övergripande kollektivtrafikfrågor men kanske framförallt en mer långsiktig tanke kring vad vi vill att Karlstad ska vara vid mandatperiodens slut och några mandatperioder bort.

Det handlar om hållbarhet. I stort och smått. Om infrastruktur både inom kommunen och mellan kommuner i Värmland såväl som i landet. Det handlar om ett näringsliv som mår bra och känner att det går att utvecklas och växa. Det handlar om en hållbar livssituation för människor och inte minst handlar det om en god miljö.

Jag tänker att vi har allt att vinna på att lyfta de här frågorna hela tiden. I samverkan med andra, när vi pratar med andra kommuner, när vi möter folk på gatan, när vi träffar rikspolitiker. Det är tillsammans vi bygger staden. Och kommunen.

Nu börjar en ny mandatperiod.


Äntligen frisk…!

Jag är frisk nu. Jag har varit frisk i exakt 35 år. På dagen.

Men jag föddes sjuk. Mycket sjuk. Jag föddes nämligen homosexuell, och fram till 19 oktober 1979 så var det en sjukdom i Sverige att vara gay. Det kallades mental rubbning.

När Prides förgångare, Frigörelseveckan, kom 1979 var det några inom RFSL som ockuperade socialstyrelsen för att förändra reglerna.

Många försökte sjukskriva sej, både för att vara med under demonstationen, men också för att markera det absurda i lagstiftningen. Och det var faktiskt en person i Småland som fick ersättning för att hen var homosexuell.

Mitt under pågående Frigörelsevecka, onsdagen den 29 augusti, samlades demonstranterna och gick in i trapphuset på Socialstyrelsen, några i taget för att inte väcka någon uppståndelse. När alla samlats, drygt 30 personer, vecklade man ut en banderoll och skanderade:

”Vi är arga inte snälla, vi är homosexuella,
nu ska sjukdomsstämpeln bort, annars blir processen kort”.

 

Polisen kom, men valde att inte ingripa då det inte var något våld, bara bögar o flator som sjöng i en trappa…

Den nya generaldirektören Barbro Westerholm kom ut och satte sig i trappan och lyssnade.

Hon var helt klar över vad som behövde göras och var villig att hjälpa till, och trots att hon mötte motstånd inom Socialstyrelsen kunde hon ganska snart få en förändring till stånd.

Den 19 oktober 1979 förändrades Socialstyrelsens diagnosregister.

Och jag blev frisk.

Och den småländska homon fick pallra sej tillbaka till jobbet.

Men det tar längre tid att förändra en attityd än en lagstiftning, och många anser fortfarande att det är mer sjukt att älska än att hata. Och när vi går utanför vårt lands gränser så är det fortfarande hur många länder som helst som förbjuder homosexualitet, och i många av dem är straffen hårda.

Där predikar religionen och kulturen fortfarande att om en vuxen människa som ömsesidigt älskar en annan vuxen människa, då ska de dödas.

Med tanke på det är det en välsignelse att bo i Sverige.

Den onaturliga besattheten av Cher, den oomkullrunkeliga önskan att ens liv vore en musikal samt beteendet hos vuxna karlar på en hemmafest när Kikki Danielsson spelas, kan möjligen ses som någon form av mental rubbning. Men det är ingenting vi ska sjukskrivas för.

Eller dödas för.

Och jag kan inte tänka mej ett värre straff för en ung person än att inte våga älska. Inte våga bli förälskad för att religion, heder, politik eller en allmänsunkig fördomskultur förbjuder det.

iran gay

Här har två unga förälskade fått sitt straff i Iran. Vi måste omedelbart greppa möjligheten att hjälpa dem genom att öppna våra gränser för kärleken, och låta den bli fri. Och sen i starkast möjliga ordalag fördöma handlingarna på högsta möjliga diplomatiska nivå.

Homosexuella skickas systematiskt tillbaka till länder där de går detta öde till mötes. Innan valet lovade vår nya regering att detta skulle förändras, och jag vet att det bara gått nån vecka. Men för en person som stirrar tortyr och död i vitögat, är varje dag ett liv.

Nu gör vi skillnad

Vi har alla en möjlighet att vara en förändring i världen. Vi som lever i trygghet har alla en skyldighet att släppa kärleken fri; att bemöta fördomarna och hatet varhelst vi möter det; både vid och borta från tangentbordet. Alltid.

Och vissa har ännu större ansvar än så.

Syngogor, moskéer och frikyrkor behöver omedelbart gå i stora delar av Svenska Kyrkans fotsteg och börja hylla kärleken, istället för att vara så sjukt fixerade vid vad folk har mellan benen. Ni har ansvar för människors andliga utveckling. Ta det ansvaret och ge kärlekens råd. Eller sluta ge andliga råd. Då är det hatets råd.

Extremistiska partier och räddhågsna politiker behöver omedelbart inspireras av de tunga politiker som på ett kompromisslöst sätt de senaste åren visat vart kärlekens väg går; alla politiker behöver inkludera tolerans och kärlek i sina respektive områden. Annars kan ni va så snälla att avgå.

Kändisar och känn-igendisar måste omedelbart acceptera att de är förebilder, och våga stå upp för kärlek. Tala om det. Agera i dess namn. De har ojämförbara möjligheter att tala från er plattform. Gör det. Eller sluta kränga er merch.

Och troll, haters, homofober, religiösa idioter, mobbare och politiska as behöver måste omedelbart käften. Ert hat är inte välkommet.

Ni är.

Men först när ni är beredda att komma i kärlek.

regnbågskrigare 11

Jag är strax på väg för konsert tillsammans med Lill Lindfors, och när jag sjunger Habaneran kommer det bli ett 35år-som-frisk-firande som heter duga! För som Carmen säger:

Kärlek låter sig aldrig tvinga,
som himlens fågel är den fri.

Låt det inte ta 35 år till, innan det är självklart att känna förälskelsens fjärilar i magen. Låt oss alltid uppmuntra och vårda kärleken, varhelst vi ser den gro. Först då kan världen blomma.

Chili och grå fjärd

Fjärden ligger grå och kall, båten är upptagen, bryggan ligger kvar i desperat tro på sol, växthuset är rengjort och tömt sånär som på en nyinflyttad vinranka och några plantor chili som suger i sig ytterligare lite hetta,  X-37B har landat efter två års hemligt uppdrag i rymden, reprisering av u-båtsjakt pågår, miljöpartister kan andas ut eftersom man är tillbaka på opinionssiffror i nivå med före den dystra valdagen, hängrännorna skall rensas från löv och igår ställde Lena Andersson en högst relevant fråga:

"Patrick Modiano får priset året efter Alice Munro. Betyder det att Alice Munro är lite bättre än Modiano men något sämre än Mo Yan, vilken i sin tur inte riktigt kommer upp i samma klass som Tomas Tranströmer, som är aningen svagare än Mario Vargas Llosa? De hade alla skrivit sina verk såväl året före, som två år och tre år innan de fick priset, men de gångerna valdes någon annan före dem. Var den som då valdes bättre författare än sina efterföljare..."

Det var dagsnoteringen denna morgon när livsjakten på att få uppleva ännu  en vår tar vid... Allt medan chilin suger i sig hetta ett tag till. God morgon, middag eller kväll.

Sveriges äldsta kärnkraftverk O1 ansöker om att gå i pension!

Första reaktorn som kan komma ifråga om permanent stängning sedan Barsebäck lär bli O1 i Oskarshamn.Det lär gå till så efter diverse formella beslut men inte före 2017.

Hur en eventuell avstställelse av en reaktor påverkar energiläget lär vi få återkomma till. Det var ganska hett i Varberg när det befarades att någon Ringhalsreaktor skulle bli den första nu möjligtvis den andra.

I vilket fall som helst lär diskussionen gå vidare då kärnkraften väcker heta känslor och politisk vånda hos vissa partier.Det lär inte hinnas byggas några nya kärnkraftsverk under lång tid men desto lättare att ställa av en och annan.

Nya majoriteter


Ett nytt politiskt samarbete har inletts i Gnesta mellan S och M, som tillsammans har majoritet i fullmäktige. I grunden är det positivt med samarbetslösningar på politikens gräsrotsnivå. Tycker jag. Partipolitiken framstår många gånger som mindre intressant, när det gäller rent lokala frågor. Förhandlandet vart fjärde år om platserna närmast köttgrytorna skulle man kunna slippa, om man i stället hade gemensamt styre som regel, d.v.s. att makt och nämndplatser fördelades efter valutgången och att partierna, d.v.s. de som inte av någon anledning avstått, var tvungna att samarbeta med den utgångspunkten.

De partier, som är lite mer inriktade mot gröna frågor, fick inte plats i gnestasamarbetet. Har man själv en grön inriktning, är det beklagligt men det finns förstås skäl bakom. Vilka, kanske kommer att visa sig och något kan man gissa. Det är bara att hoppas att S’ och Ms vanligen rätt svala intresse för miljöfrågorna inte innebär att sådana frågor eftersätts allt för mycket under den kommande mandatperioden.

I landstinget i Sörmland kommer en minoritet med S, MP, FP och C att försöka styra med Vs stöd. Varför man inte sett till att ta med det nya VFP i samarbetet, kan man undra. Då hade man säkerställt en majoritet. VFP hade mycket stor framgång i sitt första val och det borde vara intressant för alla dessa politiker att få med folk med erfarenhet från själva verksamheten. Antar att de som hållit på ett tag helt enkelt inte vill dela med sig av godsakerna i grytorna.

Jimmie blev sjuk

Bland männen i släkten jag föddes in i dracks det för mycket på åtskilliga håll. Man (och jag kom med tiden att följa den traditionen) dränkte sina sorger, som det kallas, eller sparare självmedicinerade bort sina svikna drömmar och den där klumpen i magen och blev både snygg och orädd fram på nattkröken.
Om det görs ännu bland folk som delar mina gener vet jag inte. Tiderna förändras och vanorna med dem. Nu vågar även män släppa fram sina demoner i ljuset och det är bra. Hade Jimmie Åkesson varit kommunist för si sådär förtio år sedan så hade tagit sig ett par järn istället för att gnälla om utbrändhet och motståndares hat. Kommunisterna hade det lite som Jimmie, ingen annan politiker ville ta i dem med tång, ingen ville skåda ljuset. Dom söp som svin, många av dem.
Om Jimmie vet jag egentligen föga, men så värst bra mår han ju inte, så det jag skriver här är i all välmening.
Jag hoppas att han lär sig att leva med sig själv, jag vet hur svårt det kan vara och jag hoppas samtidigt att han vågar vara ödmjuk nog att se sin del i vad som händer runt om honom. Man kan inte tänka sig frisk, man måste göra saker. Troligen måste han ta kål på myten om sig själv. Du har det inte värre än andra, du lever och har kärlek omkring dig. Du måste inte fejka ett sorgligt livsöde eller skylla på andra.
Varken din mamma, de påhittade invandrargängen under uppväxten eller PK-media styr ditt liv. Du får skapa mening utan syndabockar. Sluta hata dig själv, så hatar du ingen annan heller.

Fredagsreflektion om konsumtion, lycka och att rensa i röran

Burkina Faso, lärande för hållbar utveckling, Medveten Konsumtion och hållbarhetsarbete på Yasuragi. Veckans inlägg är sammankopplade, inte bara för att de alla berör hållbar utveckling på något sätt. De handlar alla om individen och individens förmåga till självförverkligande, lycka och välmående. Låt mig förklara hur, med en liten detour via 1998 års Nobelpristagare i ekonomi. 

Nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen, gav 1999 ut boken Development as Freedom, i vilken han för ett resonemang kring BNP som ett mått på utveckling och som en definition av fattigdom, och konceptets många tillkortakommanden. Amartya Sen tittar på de friheter som medborgare åtnjuter i sitt samhälle, och vilken förmåga och potential en har att förverkliga sitt liv och sina drömmar, han menar att de är bättre indikatorer på att mäta ett lands välstånd och utveckling. Human Development Index, HDI, används ofta (visserligen informellt många gånger) som ett komplement till BNP. HDI kollar på förväntad livslängd vid födelsen, antal år i skolan, mödradödlighet m.fl. Happy Planet Index mäter till vilken utsträckning ett lands medborgare lever lyckliga, hållbara liv. Det finns alltså exempel på försök till ett nytt narrativ, en ny förståelse av människor och människors välmående.

Studier visar att människor inte blir lyckliga (i alla fall inte långvarigt) av att konsumera. Upp till en viss materiell standard kan konsumtion av varor göra oss lyckliga eller lyckligare, men när en människa når den nivå som är standard i exempelvis Sverige så tillför ytterligare saker oss ingen långvarig lycka. Vi verkar inte behöva så mycket mer än mat, tak över huvudet, en säng att sova i, ett meningsfullt arbete eller engagemang och familj och vänner. Vetenskap hit och vetenskap dit, det är rätt allmänt känt och alla är ju inte sugna på att läsa studier om det (men det är ju bra att veta att studierna finns), men ändå så fortsätter vi att konsumera. Sverige ligger som tidigare berörts på bloggen på tionde plats i världen när det kommer till vårt ekologiska fotavtryck per person. Vi fortsätter att konsumera saker som vi inte behöver, och sen måste vi köpa böcker om hur vi ska rensa i röran, eller varför inte flashiga magasin som förklarar för oss hur vi kan styla våra hem och rensa i den där förbannande röran. Likväl så går vi sen vidare för att köpa några fler saker. Det har talats om hur den moderna människan definieras utifrån sitt yrke, sin inkomst och sitt införskaffande av diverse prylar. Är det därför vi fortsätter att konsumera, fortsätter att rensa i röran? Är det därför Sverige har gått från plats tretton till plats tio?P1060359

Jag lyssnade en gång på Handelsprofessorn Micael Dahlén när han talade om förväntningssamhället. Han talade om hur människan ständigt strävar efter att skaffa sig något nytt, något som ska bringa lycka eller status. Förväntningar om prylarnas förträfflighet, förväntningar om något som är bättre, snyggare, lyckligare – men sen tar det inte lång stund innan den eventuella kicken har planat ut och förväntningarna på nästa sak blommar upp. Samtidigt finns det flera indikationer på att det människan egentligen vill ha är tid med nära och kära, tid att spendera i naturen, fylla på med energi, allt för att vara redo att återigen ge tillbaka till det samhälle som ger oss så mycket.

Om vi betraktar det uppenbara behovet av att rensa i röran och göra sig av med överflödiga saker i förhållande till behovet av att konsumera och köpa nya saker som vi senare vill göra oss av med, så kanske det är dags att rannsaka oss själva. För den flitige finns det här potential till innovationer och företagande. Det finns förstås saker vi behöver, typ kläder, möbler, mobil (ja vi bor inte längre under stenar) och lite sånt gott. Hur ska framtidens konsumtion se ut? Hur skapar vi mervärde? Lycka? Kvalitet före kvantitet, kretsloppstänk, cradle to cradle, upcycling – några ord som är betydelsefulla.

Yasuragis hållbarhetskoncept ”Feel good, do good – for sustainable living” föddes ur insikten att Yasuragis mål var att få besökarna att må bra så att de skulle kunna vara bättre medmänniskor och bidra till en positiv utveckling i samhället och i världen. En bra utbildning för alla är grundläggande för människors möjlighet att blomstra och förverkliga sina drömmar, även en grundförutsättning för att vi ska göra en omställning till en ekologiskt hållbar värld. Om vi kunde konsumera medvetet skulle vi börja med att göra oss av med det vi inte behöver, och sen skulle vi aldrig skaffa oss det vi inte behöver igen. Ibland kan det behövas perspektiv på tillvaron och då kan vi reflektera över det faktum att 90 % av befolkningen i Burkina Faso är sysselsatta i jordbruket, trots att landet till mesta del består av savann. Fundera över potentialen och förändringskraften som finns i alla dessa människor som lever på planeten. Jag känner lite fredagspepp av den tanken! Men visst, hållbarhetsarbete kan kännas som den eviga uppförsbacken, men det gäller att höja blicken och fortsätta framåt. Att ge upp för att det är svårt är väl rätt värdelöst och en ganska trött inställning.

Att skapa ett hållbart samhälle, ett hållbart Sverige och en hållbar värld handlar inte om utopier. Det handlar om att anstränga sig lite mera, tänka efter några steg längre, förstå systemet och visa på att det hållbara samhället är möjligt och fantastiskt! Det handlar om att lyfta alla otroliga initiativ, allt engagemang och häftiga entreprenörer som nästintill outtröttligt arbetar med hållbarhetsfrågor, trots motgångar av alla dess slag. Det handlar om att inkludera naturen och människorna i alla beräkningar, för utan natur och människor så har vi ingenting, ingenting alls. Fatta inte beslut förrän du har tänkt på naturen och människorna som påverkas av beslutet.

Debatt: ”Frihandelsavtalet måste granskas mer öppet”

Jag och Peter Eriksson har en artikel om TTIP på SVT-debatt idag.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

”Frihandelsavtalet måste granskas mer öppet”

Förra veckan publicerade EU:s ministerråd äntligen förhandlingsmandatet kring förhandlingarna om handelsavtalet mellan EU och USA (Transatlantic Trade and Investment Partnership, TTIP). Detta beskrivs som ett stort steg mot ökad öppenhet. Så är inte fallet: dokumentet läckte ut på nätet redan för ett år sedan och avslöjar inget nytt. Avgörande uppgifter om förhandlingarna är fortfarande hemliga, och frågetecknen kvarstår.

Miljöpartiet är positiva till fri handel. Vi skulle välkomna ett avtal med USA som plockar bort kvarvarande tullar och minskar regelkrångel, utan att göra avkall på regler och principer som införts för att skydda miljön och konsumenter.

Verkligheten är dock en annan. Det avtal som nu förhandlas styrs av helt andra principer och intressen.
Det är viktigt att komma ihåg att det finns olika typer av handel. Det finns rättvis och hållbar handel som präglas av att ta bort tullar, göra världsekonomin mer effektiv och ge en rättvis konkurrenssituation.
Men sen finns det handel som kortsiktigt sätter ökad export av direkt farliga produkter framför miljön och allmänhetens bästa. En typ av handel som ser miljöregler, förbud mot kemikalier och beslut för att skydda folkhälsan som handelshinder som skall bekämpas.

Tyvärr talar det mesta för att TTIP är på väg att bli ett exempel på den senare formen. Läckta dokument väcker farhågor om att avtalet kan få stora konsekvenser för så skilda områden som klimatarbete, internet och livsmedelslagstiftning.

Hundratals sakkunniga organisationer har slagit på varningstrumman. Flera granskningar har visat att företrädare för industrin och ekonomiska särintressen getts en priviligierad roll i förhandlingarna. Det har också inverkat på resultaten, enligt läckta dokument.

På kemikalieområdet varnar drygt 110 miljö- och konsumentorganisationer för att kemikalieindustrin ser ut att få gehör för krav som kan leda till att frysa framtida lagstiftning som syftar till att skydda människor från skadliga kemikalier.

EU-kommissionens vilja att låta TTIP – och ett liknande avtal med Kanada – öppna för import av skiffergas, oljesand och råolja har redan gjort att kommissionen försöker undanröja hinder i befintlig EU-lagstiftning. Kommissionen föreslog nyligen en urvattning av bränslekvalitetsdirektivet som innebär att till exempel oljesand kan märkas på samma sätt som vanlig olja – trots att oljesanden medför en mycket större klimatpåverkan.

Det är inte demokratiskt rimligt att vi ska föra en politisk debatt om avtalets innehåll och konsekvenser som baseras på läckta dokument. Det finns väldigt goda skäl att granska och diskutera det här avtalets potentiella konsekvenser inom ramen för en bred offentlig debatt.

För att kunna göra det krävs det att insynen i förhandlingarna sträcker sig längre än till symbolgester. Det gäller nu för Cecilia Malmström när hon tillträder som handelskommissionär att visa att hon menar allvar med att det ska bli ökad öppenhet i förhandlingarna. Företrädare för Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet har vid flera tillfällen oreserverat hyllat avtalet. Framförallt Moderaterna har kallat detta för den mest transparenta förhandlingen någonsin och menar att TTIP skulle vara på väg att höja den globala miljöstandarden. Men allianspartierna har sett ett färdigt avtal lika lite som någon annan. Deras hållning att avfärda relevant kritik som mytbildning är kontraproduktiv.

Om de verkligen ville att avtalet i slutändan godkänns av alla regeringar och Europaparlamentet borde de ta debatten om miljö och öppenhet på allvar.

Max Andersson (MP)
Peter Eriksson (MP)

Andra bloggar om:

hållbart resande

När en bor i Kalmar län så vet en att det är svårt med förbindelserna till framförallt Stockholm. Att resa hållbart samtidigt i tjänsten är bara inte möjligt, inte många arbetsgivare godkänner tåg om det innebär en extra övernattning och kostnaden för resan är lika stor eller mindre för flyget. Speciellt inte om inte tågresan kan användas som arbetstid.

Miljöpartiet har i alla tider arbetat för bättre och billigare tågförbindelser. Här i Kalmar län har vi sett till att både Stångådalsbanan och Tjustbanan finns med i partiets nationella planer för tågtrafiken i landet. Dessutom finns ju drömmen om en kustjärnväg längs länets kust.

En annan tågsatsning som skulle kunna göra skillnad är det planerade höghastighetståget mellan Malmö och Stockholm. Om vi har en höghastighetsbana förbi Växjö kanske vi i Kalmar och övriga sydöstra Småland inte skulle ha så stora problem med hållbart resande i framtiden.

För att detta ska bli verklighet måste vi i den här delen av landet göra gemensam sak och därför blir jag väldigt glad när jag läser det gemensamma utspelet från kommunalråden i Kalmar, Växjö och Karlskrona. Det är bra!

Tror jag ska se om vi inte kan ta ett liknande initiativ mellan våra tre landsting….


Kommer barnen att bli gladare av kommande grönalliansens budget i Varberg?


Gissningar om en grön alliansbudget i Varberg. Det skiljde 10 miljoner vad gäller olika satsningar mellan MP och Alliansen vid förra årets budget. S hade en annan profil och det blev också motförslaget. Nu kommer sannolikt delar av MP:s förslag att jobbas in i den budget som ska ligga som huvudförslag den 28 oktober inför budgetmötet i november i Varbergs kommunfullmäktige. Det är då de nyvalda för första gången tar säte.

Skolan och maten

Huvuddelen för miljöpartiets del är naturligtvis satsningar på skolan och en högre andel ekologisk mat. För centerns del att det sker mer i form av närodlat och då behövs sannolikt någon form av samordningsdistribution för att underlätta det hela. Tillagningsköken som MP krävt länge kräver ökade insatser.

Förskolor

Ett stort bekymmer idag har och är utbyggnaden av förskolor som trots beslut inte kan färdigställas utan fördröjning. Det innebär att det sannolikt blir så att vårdnadsbidraget blir kvar även om S och V ville haft det avskaffat redan 1/1 i år här i kommunen. Alternativet är större barngrupper och de vill vi istället minska.

Stadsutvecklingsprojekt

Tre stora projekt arbetas med i kommunen: Varbergstunneln, Farehamnen och Västra Centrum. Det är ganska omfattande och kräver resurser i anspråk.Vi behöver också kommunikationer och använda smarta miljövänliga lösningar där bilismen bör begränsas och andra transporter främjas.

Det är bara några axplock som jag ser att det ges grönt fokus på. Jag har inte vågat nämna boendefrågor denna ständigt diskuterade fråga i kommunen eller vilken typ av företagande som det bör satsas primärt på. Ringhals ligger där det ligger, Södra vill expandera kraftigt men vi bör främja både vår handel, turism och företagande i kommunen för att bättra på vår position som attraktiv.

Det som kan bli intressant är vad MP kommer att se som framsteg jmfrt med förra årets alliansbudget där alla gröna miljöpartisterna lade ner sina röster utom jag i slutvoteringen. Nu tillhör vi själva majoriteten och det är väl mycket roligare än att harva i minoritet som partiet gjort sedan 1998?

Vems klimatmål?


Inför förhandlingar om saken i EU säger regeringen att man är beredd att godta EU-kommissionens förslag om klimatmål, bl.a. en utsläppsminskning av växthusgaser till 2030 med 40 %. Man resonerar om chanserna att få till en kompromiss och kommer fram till att det vore bättre att få till en kompromiss enligt förslaget än ingen uppgörelse alls, vilket vore risken, om man försökte nå längre än förslaget. Framförallt Polen motarbetar utsläppsminskningar och hotar med veto. Vår regerings inställningen är på ett sätt fullt begriplig.

Men före valet talade MP om en minskning med 60 % och kritiserade alliansregeringen hårt för att man ville acceptera 40 %. Vad var det som MP inte förstod före valet men som man inser nu? Med tanke på den nuvarande inställningen låter det som om MP inte hade tänkt igenom sin valretorik. Sådant kan väl hända men det ökar inte trovärdigheten på MPs viktigaste område. En annan mer småaktig tanke är att det låter lite otaktiskt att redan före förhandlingarna tala om för övriga att man vill kompromissa och vilket slutmål man är ute efter. Smartare kanske att låta det man sagt tidigare ligga kvar på förhandlingsbordet, tills eftergifter behövs för att nå den önskade kompromissen. Prutmån alltså, om man vill vara lite mindre högtravande. Sådant lär gälla även i finrummen.

En helt annan men viktigare sak är att MP troligen hade alldeles rätt före valet att en utsläppsminskning med 60 % 2030 lär behövas för att undvika avsevärda framtida eländen - oavsett vad dagens polska politiker säger. En uppgörelse i EU om en försiktigare utsläppsminskning ska rimligen ses som ett etappmål. Frågan borde inte vara, vilka klimatmål politikerna behöver utan vilka jorden behöver.

Existentiell hälsa 7 november Göteborg

Tid: 09.00-16.00
Plats: Redbergsteatern, Örngatan 6, Göteborg


För att vi ska må bra som människor krävs en balans mellan materiella, sociala och existentiella värden. Alla strävar vi efter att ge livet mening och lycka men hur når vi inre tillfredsställelse?

Föreläsare:
Birger Schlaug, debattör, författare, före detta politiker
Annika Astorsson, psykoterapeut/bildterapeut
Fredrik Warberg, debattör, författare, Tidsverkstaden
Lena Bergqvist, samtalsterapeut
  • Hur samhällsstrukturen formar vår vardag
  • Hur vårt förhållande till tiden påverkar oss
  • Hur våra känslor styr oss
  • Hur det goda samtalet kan hjälpa oss i vardagen eller i en livskris
  • Hur natur, djur och trädgård kan vara ett redskap för att få oss att må bättre
Anmälan:
Studieförbundet Vuxenskolan
031-70718 00 Eller här. Avgift: 595 kr,