Mitt liv som förlossningsskadad

Foto: Privat

Jag heter Hanna Öhman och jag är förlossningsskadad. För drygt fem år sedan födde jag vår dotter och sedan den dagen i november 2011 har jag genomgått 25 operationer och är stomiopererad till följd av skadorna jag fick i förlossningssängen. Idag kämpar jag för alla födande kvinnor i Sverige, jag är en av initiativtagarna till nätverket Våga Vägra Förlossningsskador och driver en av Norrbottens största bloggar som handlar om just det – Mitt liv som förlossningsskadad. Jag kommer dagligen i kontakt med förlossningsskadade kvinnor. Kvinnor som, likt mig, har problem med underlivet och sjukdomar de fått till följd av förlossning. I en sluten grupp på Facebook finns vi, en grupp där vi kan stötta varandra, peppa och framförallt hitta likasinnade att lufta våra tankar och känslor med. Något som ofta slår mig när jag har kontakt med andra förlossningsskadade kvinnor är att vi har så mycket gemensamt trots att våra skador inte alls behöver vara av samma art. Jag säger inte att det gäller alla men många av kvinnorna jag har träffat och pratat med beskriver känslor som jag själv haft och gått igenom. 

För att använda mig själv som exempel så har jag alltid haft höga krav på mig själv, detta är något som jag jobbat otroligt mycket med i vuxen ålder. Tar jag mig an något nytt så går jag in med själ och hjärta för att göra ett så bra resultat som möjligt. Höga prestationskrav betyder ibland även prestationsångest och när jag förstod hur illa skadad jag faktiskt blev under min förlossning kände jag först skam. Jag hade misslyckats med något som jag trodde att kvinnokroppen kunde klara av "på egen hand", något som alla andra kvinnor lyckades med: Jag kunde inte föda barn ordentligt. Den här skammen jag kände gjorde att jag slingrade mig lite när jag fick frågan hur förlossningen gått. Jag skämdes för att berätta sanningen eftersom jag trodde att jag hade ”presterat dåligt" och att jag på något sätt svikit både mig själv men även min kropp. Jag hade sådan fruktansvärd ångest för att jag hade misslyckats med denna grundläggande uppgift som alla världens kvinnor klarade av - utom jag. Varför kunde inte jag fixa en förlossning utan att förstöra mitt underliv? Vad hade jag gjort för fel? Varför varför varför? När det en tid senare upptäcktes att min tarm och slemhinna inte hade läkt ihop kom nästa bakslag. Ännu en gång hade jag misslyckats med något som, i mina ögon, alla andra kvinnor klarade av: Att läka ihop efter förlossningen. Det tog mig ett bra tag att förstå och acceptera. 

Jag har gått igenom alla möjliga faser rent psykiskt och idag vet jag att jag aldrig haft något att skämmas över. Ångesten är sedan länge borta och idag finner jag tröst i att jag faktiskt kan hjälpa andra kvinnor och vara en stöttepelare för den som behöver mig. Samtidigt är jag medveten om att alla de här känslomässiga stegen jag gått igenom (rädsla, skam, skuld, förnekelse, ilska, ångest, nedstämdhet, sorg m.m) är helt normala och genom alla möten och mail-konversationer jag har med andra förlossningsskadade kvinnor så tror jag att det här är steg som många av oss går igenom. Jag känner igen mig så mycket i resonemang om hur man mår och hur skadan påverkar livet/familjelivet. Jag vet, jag har själv varit där. 

Idag, drygt fem år efter min skada, har jag kommit långt psykiskt. Trots de problem som varit (blodförgiftning, infektioner och operationer som avlöst varandra) mår jag idag väldigt bra och jag vet att jag som människa utvecklats otroligt mycket "tack vare" allt jag tvingats gå igenom. Jag är så mycket starkare nu. Vägen till välmående har inte varit spikrak och jag har då och då känt en enorm avundsjuka gentemot kvinnor som ”lyckats” så mycket bättre än mig med att föda barn. Denna avundsjuka grundar sig garanterat i mina egna prestationskrav. Idag blir jag istället lycklig och varm i hjärtat för de kvinnor som klarar sig bra i förlossningsrummet. Alla är inte lika lyckligt lottade och den skadade kvinnan har inte bara ett trasigt underliv (eller andra skador som till exempel delade magmuskler) att bearbeta, hon har även en stor psykisk resa framför sig och ett samliv med sin andra hälft som påverkas i allra högsta grad. 

Den förlossningsskadade kvinnan tvingas gå igenom saker både på egen hand och tillsammans med vänner/familj/partner som inte går att förstå om man inte varit där själv. Förlossningsvården måste utvecklas och eftervården måste bli bättre. Alla kvinnor har rätt till en trygg och säker förlossning och tillsammans kan vi göra skillnad. 

Du kan läsa Hannas blogg här

Recension: Ingenting är sant, allting är möjligt

En bok om det postsovjetiska Ryssland. Omslaget består av Putin och något som nog skall ge skenet av att boken handlar om nätet och dess troll.

Boken är skriven av Peter Pomerantsev, brittisk journalist, född i Sovjetunionen. För femton år sedan flyttade han tillbaka till Ryssland - landet med nio tidszoner och en sjättedel av planetens landmassa - och jobbade för en tevekanal, främst som dokumentärskildrare i teve.

"Det nya Kreml kommer inte att göra om samma misstag som det gamla Sovjetunionen - det kommer aldrig att låta teve bli tråkigt", skriver han och redovisar noga sina egna tillkortakommande som journalist som vill göra ett seriöst jobb men som förväntas göra underhållning snarare än dokumentärer. Program som gärna speglar konspirationsteorier - och hellre Kremls härlighet än sanningen. Vad nu detta innebär i ett land där ingenting är sant och allting möjligt, om man får tro bokens titel. En variant av Trumpland.

Boken lovar mycket, men håller inte vad jag fått för mig att den lovar. Böcker utgivna på Ordfront brukar inte säljas in på falska premisser. Men syftet att skriva och berätta underhållande leder i det här fallet till att underhållningen dränker tilltron till vad som skrivs.

Där ironikerns motorsåg går fram borde istället dokumentärskildraren gått fram med skalpell. Tyckrr jag. Andra som recenserst den har annan uppfattning. Boken är, tänket jag, stundom pinsamt light, om man nu inte är intresserad av författarens liv och leverne. Vilket jag inte är. Visst känns det lite patetiskt sorgligt att följa hur han köps och misslyckas i att anpassa sig till de krav som ställs i skuggan av Kreml, men det räcker inte.

Att den ryska regimen - jag vet att en del inte gillar att man skriver regim om sådant ledarskap som man starkt ogillar, men inte om andra - styr och ställer och beter sig kriminellt är vardagsmat för oss som läser svenska medier. Propaganda och showbusiness blandas hej vilt i rysk teve. Tja, vi som håller koll på Russia Today som motvikt mot det vi kan se i Fox vet ju hur det är.

"Den unika blandningen av kitsch och hotfullhet som bara finns i Moskva", skriver Pomerantsev när han skall beskriva arkitekturen. Uppriktigt sagt är det den bästa formuleringen i boken. Den är på pricken.

Tja, vad finns mer att säga? Svar: ingenting. Läs hellre Svetlana Aleksijevitj.


Public service


Det finns faktiskt seriösa program på tv bland alla lekar och underhållningsprogram. Vi har tillgång till SVT, TV4 och TV6. Det är inte stor idé att anlita TV4 för något seriöst och reklamströmmen på den kanalen har dessutom blivit allt stridare med åren. Det är ungefär samma sak med 6:an. Det är för väl att vi fortfarande har public service. SVT sänder allt som oftast meningsfulla program. Här är ett exempel.

Tittade ni på tv-programmet Idévärlden i SVT? Om inte, är det värt att göra det. Den går säkert att hitta på "SVT play". Idevärlden är en serie på fem, sex program, en mycket seriös serie. Flera av delarna är mycket tänkvärda. Någon kanske lite mindre. Erik Schuldt (ska vara ett tyskt u/y där men jag vet inte hur jag får till det här på bloggen) leder programmet och tar sitt jobb på allvar. Han gapskrattar inte hela tiden men han gör seriösa program, som får en att tänka. Bra, helt enkelt. Han har med Idévärlden funnit, möjligen lånat, en form för allvarliga samtal mellan kompetenta människor om allvarliga ämnen. Kanske är formen aningen fyrkantig, lite akademisk, något överdriven men den fungerar och samtalen blev intressanta.

SD i Halland har överlägset mest avhopp bland partierna. !

SD välkomnar nya medlemmar från andra partier men kan samtidigt inte hålla ihop sina egna trupper.

SD är nog det parti som förekommer mest i media med sina förehavanden och märkligt bemöter man inte det som står i media utan det kallas "desinformation".

Nej i SD finns ingen maktkamp bara folk som inte följer stadgar och andra regler. Märkligt många avhopp noteras också inom SD.

I Falkenberg har SD tappat sin vågmästarroll. I Varberg hoppade MP med i alliansen så här har SD aldrig haft någon.

I den betydelsen spelar SD ingen roll utom i frågor där allianspartierna med MP är splittrade. Ett elegant sätt är att S och M kommer överens så får de andra partierna säga bu och bä.

SD har sin livsluft genom den stora flyktingvågen, oron i förorter, flyktingmottagningar och HVB-hem.

Om nu SD har en stark opinionsbildande roll tycks de ständigt göra självmål. Frågan är hur länge deras egna väljare orkar med för det svajar betänkligt på vissa ställen medan andra fungerar bättre.

En fjällräv och en hackspett samlade in 40 000 kronor i Vasaloppsspåret

Anna och Daniel som fjällräv respektive vitryggig hackspett i Vasaloppsspåret

Anna Frisk och Daniel Zetterström åkte Vasaloppet för skogen, utklädda till en fjällräv och en vitryggig hackspett. Tillsammans med ytterligare en vän lyckades de samla in 40 000 kronor till Greenpeace skogskampanj, som går ut på att rädda det norra skogsbältet från destruktiv avverkning.

Berätta om loppet, hur gick det?

Anna: Det var en galen uppförsbacke med långa köer i början och det tog oss lång tid att komma till första depåstoppet. Vi hade våra ups and downs och var ganska slut när vi kom fram till Evertsberg med ungefär halva loppet kvar. Sen blev det nedför och det var tydligen mer vår grej.

De sista tolv kilometerna var riktigt roliga. När det började skymma kändes det som att vi blev djur på riktigt och att vi hade en massa kraft undansparat.

Daniel: Vi startade längst bak av alla, vilket gjorde att de första milen var trånga, långsamma och spårlösa - det gjorde det hela tuffare. Efter Evertsberg lättade det dock, och de sista milen var riktigt roliga!

Vad fick ni för uppmärksamhet i spåret?

[caption id="attachment-35323" align="alignright" width="350"]Anna och Daniel som fjällräv och vitryggig hackspett Foto: Adam Alexander Johansson[/caption]

Daniel: Vi fick väldigt bra respons. Vi ville bara skapa god stämning, våra dräkter hade inga direkta budskap men vi pratade med många. Flera hade redan läst om oss och hejade på, några följde oss till och med från stopp till stopp!

Anna: Många kommenterade och ville prata om våra dräkter. Vi blev intervjuade vid flera blåbärssoppastationer och i slutet av loppet hörde vi flera gånger folk som ropade ”Heja Greenpeace!” till oss.

Några av åkarna kom upp bredvid oss och hälsade och berättade att de hade skänkt pengar till vår skogsinsamling. Det var så fin stämning i och längs med spåret!

Hur mycket pengar samlade ni in?

Daniel: Vårt mål var 40.000 kronor. Tack vare alla som stöttat oss, och att min vän Sef startade en stödinsamling, nådde vi vid målgången 40.009 kronor!

Hur kändes det att åka i mål?

Anna: Det kändes så himla skönt. Det var häftigt att komma in på upploppet och uppleva det som åkare. Det kändes härligt att krama om varandra och att ha klarat utmaningen tillsammans.

Daniel: Det var härligt att åka i mål, men det kändes mer som att det riktigt arbetet började där. Nu kommer Greenpeace arbeta vidare med detta och jag kommer se efter olika möjligheter att stötta deras arbete vidare!

[caption id="attachment-35326" align="aligncenter" width="580"]Anna och Daniel i Vasaloppsspåret Foto: Adam Alexander Johansson[/caption]

Här kan du läsa vår artikel om varför Daniel och Anna antog utmaningen att åka Vasaloppet för våra skogars skull.

Bokrecension: Den oväntade vändningen utanför en port på Sveavägen

"Se upp för det helt otroliga och håll dig till sådant som besparar dig att idiotförklaras". Detta skrev Göran Lambertz till författaren av En oväntad vändning. Och Lambertz, om någon, bör ju veta vad det innebär att bli idiotförklarad.

Författaren är Claes Hedberg, med benägen hjälp av Bo Hall. Boken är en i raden av böcker om mordet på Olof Palme.

En del menar att Elvis inte dog utan bara drog sig undan världen eftersom han inte orkade mer. Här handlar det om samma tema med Olof Palme i huvudrollen. Olof Palme mördades aldrig, det var en flykt undan världen eftersom han inte orkade mer. På grund av sjukdom, en sådan som på den tiden inte bara ansågs vara skrämmande, utan också skamlig.

Seriöst? Omslaget till boken ger intryck av att det handlar om något djupt oseriöst och nästan pubertalt. Teckningar i boken förstärker intrycket. När jag läste boken funderade jag på om dessa naiva ingredienser skulle tolkas som en blinkning med betydelsen "ta det för vad det är värt, ganska underhållande, eller hur"

På baksidan kan läsa att det är en "storartad sammanställning!" och att det "i kapitel efter kapitel avslöjas det hittills dolda". Tja, det är väl att ta i. Men visst innehåller boken en sammanställning av det som privatspanare, med olika teorier, har påstått och förvisso också påvisat under decenniernas gång.

Att alla dessa böcker, och alla dessa så kallade privatspanare, existerar beror på att så mycket är så oklart om mordet på Sveriges statsminister. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att de formella utredningar som gjorts gett svar på de frågor som ställts. Eller ens försökt ge svar.

Periodvis, under mina år som politiker, ägnade jag tid åt att ta del av den formella dokumentationen. Den ingav inte så stor respekt precis. Utredningar, kommissioner och konstigheter väver en väv som gjord för inte bara ställa kritiska frågor utan också för den konspiratoriskt lagde att söka mönster som bekräftar konspirationen. Författaren till En oväntad vändning tillhör de sistnämnda.

Den som skriver en bok i ämnet bör nog lyda Lambertz råd. Det gör inte författaren. 

Här radas upp mer eller mindre välkända personer, med mer eller mindre anknytning till Olof Palme, som dött konstiga dödar när de inte utsatts för justitiemord eller gått in i dimman. Och mordet var inget mord utan ett skådespel, i akt och mening att skydda socialdemokratin och Sverige från pinsamheter. Och förstås: en hel drös personer - allt från Ingvar Carlsson och Lisbeth Palme till skumma poliser och mediehus - är involverade i den stora mörkläggning

Om alla dessa införstådda får leva tills de av ålder börjar prata bredvid mun - istället för att tas av daga - kommet den svenska vårdapparaten få höra mycket märkliga ting... 

En av alla dem som tidigare skrivit om mordet på Olof Palme är Lena Andersson.Hon hävdar i sin bok Förnuft och högmod att Lisbeth Palme är "den som har störst orsak att dölja vad som egentligen händer" på mordplatsen. Hon menar att dogmen "Lisbeth Palme talar sanning" präglat hela utredningen. 

Lena Andersson menar att människor döljer saker. Och varför gick paret Palme helt ologiskt över Sveavägen den där kalla vinternatten istället för att ta raka vägen hem? För att titta i skyltfönstret till en klädaffär? Teorin som framförs i En oväntad vändning är att paret smet in i en port för att tas ut bakvägen medan skådespelet på Sveavägen sköttes av andra...  

Hur detta skall trappas upp till kommande böcker vet jag inte. Kanske att Olof Palme hämtats av ett ufo?

Under mina år i riksdagen ägnade jag faktiskt några dagar åt att gräva lite i vad som hände den där natten och blev bara mer och mer förundrad. Det ledda fram till att jag med dåvarande justitieminister Laila Freivalds tog upp frågan om att låta någon utländsk utredare, ”fullständigt befriad från kopplingar till Sverige, svenska politiker, svensk polis och svenska etablissemanget över huvud taget”, få i uppdrag att gå igenom hela materialet kring mordet på Olof Palme. 

Svaret från Freivalds blev att "en grundlig genomgång av i stort sett samtliga tips och spår av betydelse" redan hade gjorts. Än idag finns skäl att kommentera detta med ett enda ord: Jaså... Vilket bland annat togs upp i SVT:s granskande program Striptease 1999.

Jag krävde också att man skulle offentliggöra de strukna delarna av obduktionsprotokollet, men fick nej också på den frågan.I En oväntad vändning byggs en del upp kring att protokollet inte är offentligt. Men om det skulle bli offentligt, och skulle visa sig inte peka på några konspirationer, så skulle det också beskrivas som en del av själva konspirationen.

Förresten avslutade jag frågan till Freivalds med följande mening: "Som i dag aktiv politiker vill jag inte tillhöra de som ställs till svars om 10-20 eller 30 år om varför man ingenting sade trots att så mycket i fallet verkat märkligt."

Om lösningen ramlar ut en vacker dag så beror det inte på regeringar eller formella utredningar och kommissioner. Vilket man faktiskt i all ödmjukhet bör ta sig en funderare över. Detta föranleder förstås privatspanare att hålla igång. Så länge de lever. De flesta börjar bli till åren. 

Själv har jag under årens lopp följt den gamle DN-murvelns Sven Anérs rotande, grävande och, som det tyckts, aldrig sinande engagerade ilska över sakernas tillstånd. I sin memoarbok Så fick det bli skrev han bland annat: "Jag är lärd, från den DN som fanns på 40-talet, att en journalist inte får väja eller stoppa helt, när han märker att det blåser. Metoden, som livsstil, är inte helt lättsam, det kan jag inte påstå, och Vargen väcker mig 03.45 och undrar vad i helvete jag håller på med."

Jag förstår både Sven och vargen.


Tillbaka till En oväntad vändning. Texten hade vunnit på att bli ytterligare redigerad, för en som inte levt i "mordet-på-Olof-Palme-bubblan" känns den ganska rörig trots de intentioner författaren säkert haft. Och ibland känns det som om författaren blivit sågad av sådana som G W Persson - denne får sig några, som jag tolkar det, hämndmotiverade kängor. 

Författaren skriver att han blivit illa, för att inte säga hotfullt, behandlad under tiden då han arbetat med boken.

Några recensioner i någon av de större tidningarna har det inte blivit. Den enda recension jag tills dags dato lyckats hitta är skriven av den som korrekturläst boken: Pia Hellertz, som ofta skriver om sådant hon anser vara konspirationer - jodå, på det temat har hon också skrivit om klimatfrågan. Och chemtrails. Och frimurare. Hela kittet så att säga.

Hur som helst: det finns mycket att önska av de formella utredningar som gjorts kring mordet på Olof Palme. Att så många agerat så klumpigt under så många år kan dock bero på annat än en gigantisk iscensatt konspiration... Även om den tanken förstås är lockande. 

För övrigt tror jag att Elvis är död. Och att Olof Palme inte, efter det formella mordet, levde på något slott i Frankrike. Inte ens, som var populärt för några år sedan i mer konspiratoriskt lagda kretsar, i Sovjetunionen.

För några år sedan vädjade jag tillsammans med bland annat Inga-Britt Ahlenius, Wilhelm Agrell, PC Jersild och pensionerade chefsåklagaren KG Svensson om att förutsättningar skulle ges för att Palmeutredningen verkligen skulle kunna slutföra ärendet efter alla år av misstag, diffusa påståenden och trådar som inte utretts. Jo, det vore bra. Hemlighetsmakeri kring obduktionsprotokoll etc må ge bränsle till böcker, men knappast skapa tilltro till rättsapparaten.

The grim reaper


Det enda vi med säkerhet vet om vårt kommande liv är att det kommer att avslutas med döden. Den aforismen hör man då och då och det finns ingen anledning att säga emot. Det eviga livet, vilket rimligen är en metafor för ära och berömmelse och vilket naturligtvis inte är evigt, är några få förunnat. Det eviga liv, som religiösa hyllar, avstår jag från att kommentera närmare just nu. Var och en blir salig på sin tro, sägs det. Jag googlade och fann att det var Fredrik den Store som sade det, fast han egentligen sade "I mitt rike får var och en bli salig på sin fason”, kanske på tyska men antagligen på franska som talades vid hoven på den tiden. Hmm, det var en parentes. Var var jag nu? Jo, döden, detta ljusa, glättiga (sarkasm avsedd här, trots att sarkasmer, som man måste påpeka att de är just det, är överskattade) diskussionsämne, som det är tabu för de flesta och för det mesta att beröra.



För egen del, jag fyller 72 i år, är det lätt att räkna på fingrarna, ungefär hur lång tid det sannolikt kan vara kvar, innan liemannen kommer. Risken finns att det blir kortare än det sannolika. Hur som helst, hoppas man förstås på hyfsad livskvalité under de återstående åren. Om jag ska tala om döden, blir det inte med någon religiös vinkling. Det ligger inte för mig. Efter lite funderande kom jag fram till att ett naturligt sätt för mig att tala om döden, är att helt enkelt nämna några i min närhet, som dött och vars död betytt något särskilt. Det blir lite privat och för den, som anar vartåt det här lutar, går det bra att sluta läsa här.

De dödsfall jag kommer att tänka på är i tur och ordning: Pappa, Morfar, Farmor, Mamma och några vänner.

Pappa Curt kan jag hoppa över egentligen i det här sammanhanget, för jag har inget minne alls av honom. Men hans för tidiga död har nog ändå präglat mig och mitt liv mer än någon annan enskild händelse. Han var den sanna konstnärssjälen och en mycket sammansatt personlighet och det blev stormigt runt honom. Och efter honom. Ingen kunde sedan fylla hans plats i familjen. Om honom skulle jag kunna utgjuta mig mycket men jag hoppar över det här.

Morfar Emil betydde mycket för mig som liten. Han var mäktig och bestämd. Man hade respekt men behövde inte vara rädd. Vi gillade varandra, Morfar och jag. Vi åkte häst och bil tillsammans. I unga år bodde jag mycket på gården hos honom och Mormor. Ganska ljusa minnen. Morfar hjälpte vår lilla familj ekonomiskt. Han blev senil på gamla dagar och jag minns inte hans död som tragisk. Efter begravningen i den vackra kyrkan i Länna, var det kalas i stora huset. Jag minns att stämningen var god och uppåt, nästan burlesk och att jag var förvånad över det men samtidigt lite lättad.


Morfar Emils föräldrar, Roslags-Bro kyrkogård


Farmor Aimée hade jag mycket kontakt med som liten och ung. Kontakten var god men kändes ibland som om den kunde vara hjärtligare. Hon försökte och lyckades hyfsat men man kände något tomrum eller något annat därinne. Hennes levnadsöde hade lagt lite sordin på känslolivet. Hon förlorade sin man och alla sina barn under en kort period av sitt liv och kom aldrig riktigt över det. Hon blev gammal och dog på sjukhus efter en operation. Hon tog ett fint farväl av mig på sjukhuset. Höll min hand och sade några söta ord, meningslösa som ord betraktade men meningsfulla för oss, för mig, särskilt lite senare på kvällen, när jag fick dödsbudet och till slut begrep att de varit just ett farväl de där orden tidigare på kvällen. Jag besökte sjukhuset på nytt nästa morgon och gick till rummet, där Farmor legat. Det var tomt och nybäddat, urvädrat. Jag letade efter personal och hittade till slut någon att fråga.
Var är Farmor?
Hon är inte kvar.
Jag ser det. Var är hon?
Nej, hon är flyttad nu.
Men var är hon? Hur ska det gå till nu?
Jag visste absolut ingenting.
Hon är i kylrummet längst ner. Du får kontakta en begravningsentreprenör nu.
Jag minns att jag blev stående en stund utan att riktigt veta, vartåt jag skulle ta nästa steg. Då kom samma sköterska tillbaka med en plastkasse, som hon räckte till mig och sade, här är hennes saker. En kylig morgon. Jag var ledsen.

Mamma Aili, dog också på sjukhus. Jag bodde på annat håll då. Vid sista besöket hade hon varit i mycket dåligt skick och inte vid medvetande. Från sjukhusets sida lovade man ringa, när läget blev kritiskt. Det blev inte så utan någon ringde, när hon just dött. Det sades att hon inte vaknat upp igen. När jag kom dit efter en timme och såg henne ligga död i sängen, hade hon förändrats så mycket att jag knappt kände igen henne. Jag kände på henne och hon var sval. Jag förundrades över den späda och främmande gestalten framför mig. Trots det ganska dåliga förhållande vi hade haft Mamma och jag, minns jag att jag tänkte, här ligger bakgrunden till hela mitt liv. Den stora sorgen infann sig inte. Aili hade haft det tungt emellanåt.

Som de flesta andra i min ålder, har jag förlorat några vänner på vägen. Någon vän i en bilolycka, någon kompis till cancern redan i ung ålder, traumatiskt och hemskt. En arbetskamrat och vän till cancern senare i livet och en nära vän för några år sedan. Mycket sorgligt med allihop och alla mycket saknade, inte minst den där sistnämnde, som jag fortfarande kommer att tänka på titt som tätt. Jag saknar fortfarande våra täta samtal, skämtsamma men också allvarsamma. Fina minnen.

Tja, så där någonting. Har jag besvärjt dödsandarna nu? Vet inte just. Varför jag alls ägnat mig åt döden denna vårvintermorgon, kan jag inte förklara. Det bara blev så. Men nu är det bara att skaka av sig och gaska upp sig.

De försöker stoppa fossilgasen i Göteborg

Göteborgs hamn 16

Nu har en namninsamling startats för att stoppa en ny fossilgasterminal i Göteborg. Personerna bakom insamlingen beskriver det som en "fristående gräsrotskampanj som drivs ideellt av engagerade invånare".

Stoppa fossilgasterminalen i Göteborg. För att hålla era klimatlöften och undvika klimatkaos måste ni genast stoppa utvecklingen av ny fossil infrastruktur och istället investera i en rättvis omställning till en 100% förnybar energiframtid för alla. Vi kräver därför att Göteborgs stad och regeringen stoppar bygget av en ny fossilgasterminal med tillhörande gasledning. Kliv inte i fossilgasfällan!", står det på hemsidan.

Göteborgs hamn lyfter bränslet som miljövänligt och beräkningar säger att anläggningen kommer att minska koldioxidutsläppen vid raffinaderiet med cirka 130 000 ton per år.

Miljövinsterna med det nya fartygsbränslet är stora. Svavel- och partikelutsläppen minskar till nära noll, kväveutsläppen med 85-90 procent och koldioxidutsläppen med 25 procent jämfört med oljedrift. LNG är färglös, giftfri och luktfri, skriver de i ett pressmeddelande.

Men gasen är fortfarande ett fossilt bränsle även om det kan minska utsläppen jämfört med olja. Förespråkarna menar att vi när utbudet finns borde gå över flytande biogas. Det framtida utbudet av biobränsle är däremot osäkert och kritiker menar att vi riskerar att låsa in oss i ett fossilberoende, och även fossilgasens livscykelanalyser lyfts som ett problem.

 

Fossilgas är varken ett alternativ till, eller ett övergångsbränsle från, andra fossila energikällor. Ny forskning visar att fossilgas under sin livscykel ofta har lika stor klimatpåverkan som kol — eller till och med större, skriver fossilgasfallan.se.

Här hittar du namninsamlingen >>

Konstgjord ö ska byggas i nytt energisamarbete

Powerlink_island

Ett nytt energisamarbete ska bygga en konstgjord ö i Nordsjön för att driva havsbaserad vindkraft. Byggandet av en ö väntas kunna förse 80 miljoner människor med el.

Den planerade ön ska byggas vid Doggers bankar i Nordsjön och täcka ett område på närmare sex km2. Den framtida landytan kommer att agera spindel i den havsbaserade vindkraftens nät, som då kan expandera längre bort från kontinenten. Elen matas sedan vidare till fastlandet från ön via ledningar.

Bakom projektet står den nederländska elnätsoperatören Tennet och Danmarks statsägda Energinet.

Jag ser väldigt stora möjligheter för utbyggnaden av havsvindmöllor i Nordsjön. Det är ett jättelikt område som många länder har ögonen på. Så ön kan bidra till att göra Nordsjön till ett havsvindkraftens Silicon Valley, säger Lars Christian Lilleholt, Danmarks energiminister.

Samarbetet påbörjas officiellt den 23 mars då parterna möts i Bryssel för att skriva under avtalet.

MP inte längre ett storstadsparti?


Håller Miljöpartiet på att bli ett lantisparti?

I en mätning i Aktuellt i politiken halveras i Miljöpartiet i Stockholm. Mätningen gjordes 19 januari- 6 februari 2017 och 503 personer tillfrågaddes.

Det enda som sedan förekommit statistiskt i de nationella mätningarna är centerns kraftiga framgång och moderaterna tillbakagång men för Miljöpartiets del är mätningen intressant.

Den mesta kritiken mot MP internt varit ute i landet och Stockholm har fått leva sitt eget liv. Varit ganska stabilt där i SCB:s mätning som presenterades i november.

Uppenbarligen håller något på att hända. När MP svackar i opinionen är det mest på små orter det märks. Det är inte unga akademiker som innehar förtroendeposterna utan oftast äldre gedigfna miljöpartister årgången äldre.

Storstaden blomstrar det av innemänniskor, yngre årgångar och med byråkrater som har uppdrag inom MP eller anställda inom MP. De lever långt ifrån verkligheten som finns ute i landet där miljöpartister är mer vana vid "vanligt folk" och det finns inte fullt så många med politiken som heltidsjobb.

Visst väljarna finns i storstaden och vinner man inte Stockholm är det svårt att vinna något val. MP kan ju ändå glädjas åt att vare större än SD i storstan men ute på andra orter kan SD vara förkrossande stora jämfört med MP. Då gömmer sig MP oftast som en myra i någon slags samarbetsallians med andra partier och märks oftast inte. Sammantaget känns MP idag som en grå mus var den än sitter.

Gott om gamla gummor och gubbar


Människor blir äldre och äldre. Jag läste just, aningen rapsodiskt får jag medge, någon artikel i SvD om stigande genomsnittsålder och att den första 200-åringen möjligen redan är född. Genomsnittsåldern i Sydkorea kommer att vara över 90 år redan 2030, stod det. Det kommer den inte att vara i Aleppo eller i Jemen, tänkte jag.

Vem har intresse av att sprida förhoppningar om långa liv? Jo, försäljare av pensionsförsäkringar. Vid den tanken noterade jag att det jag läste var s.k. sponsrat innehåll, som tillkommit i samarbete med ett försäkringsbolag. Skönt, då är det bara snack. Varken barnen eller barnbarnen behöver oroa sig för att bli lastgamla i den där meningen. Då kanske det finns chans att våra sociala system hinner byggas ut i takt med befolkningens stigande ålder, d.v.s. om det är politiskt opportunt att göra det. Vissa politiker har redan börjat tala om att vi måste arbete längre upp i åldrarna för att finansiera våra pensioner, även om det just nu är lite tyst på den kanten.

Drömmar om långa, friska och lyckliga liv är mänskliga, drömmen om evigt liv är fåfäng. Undrar förresten om Walt Disneys kropp fortfarande är nedfrusen. Förr påstods att det i USA fanns möjlighet att, mot rundlig ekonomisk ersättning förstås, bli sparad efter döden i väntan på vetenskapliga framsteg och i den enskilda egocentrikerns desperata hopp om återupplivning någon gång i framtiden. En fantastisk historia, som jag kommer tillbaks till då och då. Den bara måste vara en skröna. Å andra sidan har ju människor i hundratals och tusentals år både i Egypten och på andra håll ägnat sig åt balsamering och kroppars bevarande. Karl XII lär ju t.ex. finnas kvar fortfarande, om det inte hänt något drastiskt sedan man senast tittade i kistan, vilket jag läste var 1917. Det är klart att det är skillnad på Kalle Ankas skapare och en svensk krigstokig kung. Men syftena med bevarandet var nog liknande, det eviga livet på något vis, även om det nog låg mer religion i resonemanget för Karl XIIs omgivning än för Disney. Om det där med Disney nu inte är en skröna.

För trettio år sedan varnades för kaos i…

Det sägs att det skall bli en solig lördag. Våren är på väg. Det var den för trettio år sedan också. Opinionssiffrorna pekade på att Miljöpartiet skulle kunna bli det första nya parti på sjuttio år att ta sig in i riksdagen. Och då skulle det bli kaos, enligt griniga socialdemokrater som ansåg sig kränkta över att medborgarna inte nöjde sig med de partier som redan fanns.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6432737
Klicka på bilden.

Trettio år har gått... Sant var det som sades från talarstolen, och en del av det som reportern berättade, men en del av det han sa var aningen hårdvinklat...

Grön ideologi – världens gröna partier är i stort överens

Jorden

Om tre veckor kommer jag delta när världens gröna partier samlas i Liverpool för Global Greens kongress. Trots att det här bara är fjärde gången någonsin som globala gröna har kongress, så är gröna partier till stor del överens, vilket röda och blåa partier inte är på samma sätt.

Ett exempel på samstämmigheten är att de 800 gröna från 72 länder som närvarade vid de gröna partiernas första världskongress år 2001, enades i konsensus om ett omfattande politiskt program kallat Global Greens Charter. Dess grundläggande principer är:
* Ekologisk visdom
* Social rättvisa
* Deltagardemokrati
* Icke-våld
* Hållbarhet
* Respekt för mångfald

Global Greens Charters grundläggande principer liknar Earth Charters, som klubbades året innan, år 2000. Earth Charter var resultatet av den kanske mest omfattande globala processen någonsin inför en internationell deklaration, där många var med och påverkade under sex år. Idag är det mer än 2500 organisationer som formellt stödjer Earth Charter, bland annat en rad städer och drygt 250 universitet.

Earth Charters grundprinciper:
* Respektera och värna livets mångfald
* Ekologisk integritet
* Social och ekonomisk rättvisa
* Demokrati, icke-våld och fred

I sista kapitlet i antologin Behövs det en grön ideologi? har Per Gahrton jämfört de flesta av världens gröna partiers åsikter och noterar att de vanligaste värderingarna i tur och ordning verkar vara:
1. Hållbarhet/kretsloppsekonomi
2. Könsjämställdhet/feminism
3. Icke-våld
4. Ekologisk vishet
5. Social rättvisa
6. Deltagande/gräsrotsdemokrati
7. Internationellt samarbete
8. Global solidaritet
9. Livskvalitet, inte kvantitet
10. Mänskliga rättigheter/frihet
11. Biologisk mångfald
12. Kulturell mångfald
13. Rättvis handel
14. Självtillit

Samtliga dessa gröna principer är troligen godtagbara för nästan alla gröna. Andra saker som förenar i den gröna ideologin är till exempel långsiktighet, djurskydd och helhetsperspektiv.

Ett exempel på enigheten är att inget grönt parti kräver mer privatisering av offentlig service i allmänhet. Givetvis sker kompromissande, till exempel i frågan om icke-våld, men i teorin verkar de allra flesta gröna överens i stort.

Det verkar också finnas ett samband där gröna partier med mindre reell makt får mer tid till idéutveckling och att påverkas av varandra, vilket ger radikalare åsikter. Den främsta syndabocken som gröna partier pekar ut är tillväxtjakten/materialismen.

Sammantaget framstår den gröna globala rörelsen som den mest enhetliga större politiska kraften ideologiskt sett och vi fortsätter utvecklas tillsammans. Det bådar gott inför framtiden.

Fördjupningstips:
Partiprogrammet och gamla partiprogram.
* Antologin Tänk grönt med studiecirkelmaterial.
* Henrik Hallgrens bok Det gröna skiftet – från industrialism till ekologism. En gedigen sammanfattning av grön ideologi som baseras på mer än 100 gröna böcker.

 


Finns inga kunskapskrav på liberala politiker?

Ett par liberala kulturpolitiker är nu ute och vevar om filmpolitiken. Men de visar enbart upp en anmärkningsvärd okunskap om filmpolitiken.

De påstår att regeringen ”ensidigt skrotat det gamla filmavtalet mellan parterna som funnits i ca 30 år och har i stället infört en helstatlig filmpolitik”. I verkligheten har filmavtalets parter hoppat av en efter en, varför en process för att hitta en ny finansieringsform varit nödvändig. Den processen påbörjades under alliansregeringen, vilken inte heller såg någon framtid för ett allt mer urholkat filmavtal.

Nästa faktafel är påståendet att den nya filmpolitiken innebär ”ett steg mot ytterligare statligt och politiskt inblandning i ett fritt kulturliv”. Tvärt om innebär den nya filmpolitiken att en lång rad aktörer, däribland skådespelare och manusförfattare, som tidigare inte kunnat vara med och påverka hur filmstödet skulle utformas nu inkluderats i arbetet.

Vad gäller ekonomin har de fått allt om bakfoten. Tvärt om mot vad de påstår ställs inte SVT eller TV4 utanför, utan fortsätter att finansiera ny svensk film, med resultat att de samlade resurserna till filmproduktion stärks. Vidare har man fel på över tio procentenheter vad gäller den faktiska skattehöjningen på biobiljetter! Påståendet ”Nu är det skattebetalarna som skall stå för notan” är häpnadsväckande märkligt, då det precis som tidigare är biobesökarna som står för finansieringen av ny svensk film. Jag är övertygade om att de allra flesta som ser film på bio inte vill göra det för sista gången, utan gärna ser nya filmer framöver.

Inte utan att jag ställer mig frågan om det inte ställs några kunskapskrav på liberala politiker.

När psykisk sjukdom blir ett skällsord tiger de som mår dåligt

”Han måste vara psykiskt sjuk som gör en sådan sak”, läste jag i ett kommentarsfält. Att de som röstar på Sverigedemokraterna och Donald Trump är psykiskt sjuka har jag också hört flertalet gånger. Brott förklaras med psykisk ohälsa och åsikter en inte gillar förklaras också med psykisk ohälsa. Men det är viktigt att veta att vara psykiskt sjuk inte leder till att en begår brott. Rent statistiskt så är det mycket vanligare att psykiskt sjuka människor blir offer snarare än att de är förövare. 

Det är bekvämt att få distansera sig själv från hemska dåd genom att kalla mördare för psykiskt sjuka, men allt en gör då är att bidra till den stigma som psykiskt sjuka människor konstant belastas med av samhället. De blir offer i ett samhälle som hellre ifrågasätter, nonchalerar och tystar ner. Istället för att ifrågasätta så är det viktigt att tro på den som är sjuk. Vare sig en förstår eller inte. Vare sig en tror att en skulle klara av att jobba i samma situation eller inte. Alla har olika förutsättningar och att konstant bli misstrodd kan inte vara lätt. 

När jag själv mådde dåligt så fick jag höra ”Hur kan du må dåligt? Du har ju jobb” som om jobb är en slags universallösning. Men vi har ju skapat ett samhälle där jobb är lösningen på allt och där psykiskt sjuka blir till en skämtsam bild på Facebook att skratta åt och kanske till och med dela. Då är det inte så konstigt att de som mår dåligt hellre tiger, när psykisk sjukdom blir ett skällsord, precis lika opassande som att CP blev ett.

SD i Varberg vill ge Kommunisterna och Feministerna full insyn i kommunstyrelsen och nämnderna om de kommer in efter nästa val !

SD i Varberg överraskar de vill ha in partier med fullmäktigerepresentation i kommunstyrelsen och alla nämnder i Varberg.

SD i Varberg öppnar för att släppa in Kommunisterna och F! i kommunstyrelsen och nämnderna efter nästa val utan att behöva valsamverka....behandlas i kf på tisdag i fullmäktige

(SD kanske redan gett dem full insyn i sin kf-grupp? 😳)

Svar på motion om insynsplatser i kommunstyrelsen och de kommunala nämnderna

Beslut


Kommunstyrelsen föreslår kommunfullmäktige besluta avslå motionen.

Förslag till beslut på sammanträdet

Ewa Klang (S)
föreslår bifall till arbetsutskottets förslag.

Beslutsordning


Ordföranden ställer förslagen mot varandra och konstaterar att kommunstyrelsen beslutar enligt arbetsutskottets förslag till beslut.

Beskrivning av ärendet

Erik Hellsborn (SD) har lämnat motion om att kommunfullmäktige ska besluta att ge insynsplatser i kommunstyrelse och nämnder åt partier som är representerade i kommunfullmäktige, men som saknar representation i kommunstyrelsen och nämnder, antingen genom egen plats, eller valteknisk samverkan.

Vidare föreslås att nämndsorganisationskommittén får i uppdrag att utreda huruvida dessa insynsplatser ska vara arvoderade samt om de ska medföra yttranderätt.

Jag vet att SD har stenhårda krav på sina egna ledamöter som placeras ut men när man bjuder in sina motpoler bara de uppnått en fullmäktigeplats får de mer insyn än när de själva satt i Varberg med bara kommunfullmäktige som plattform.

Vad är vitsen med att hjälpa de mindre partierna? Är det något de första de gör är att läcka till pressen att ge scoop och naturligtvis ge allmänheten direkt insyn då de själva inte får någon rösträtt eller ansvarsbefogenhet.

Men okey jag ska inte vara den som är den men är det inte bättre att sätta upp en övervakningskamera och direktsända hela kommunstyrelsen och nämnderna direkt över webben?

Mörkblått


I Trollhättan har M, L och KD röstat fram en SD-ledamot till positionen som kommunalråd och vice ordförande i kommunstyrelsen. Denne SD-politiker, Ulf Erlandsson, har, rapporterar Expo, delat och spritt massor av nyfascistiska och rasistiska texter på nätet, texter där invandrare kallas kriminella och tillskrivs låg IQ. T.ex. har han spritt 130 texter från Fria Tider, en högerpopulistisk, invandringsfientlig site. Kommunalrådets kommentar till detta var att han ska se upp lite mer med, vilka texter han sprider. Om han inte håller med om det rasistiska innehållet i den dynga han spritt, borde han kanske ha varit tydlig med det.

Skåne är Skåne. Det lär vara värst där. Men det finns högerextremister på många håll nu för tiden. Man måste fråga sig, hur det står till i Trollhättan. Vill trollhätteborna verkligen ha ett sådant kommunalråd? Förstod de, vad de röstade på? Brydde de sig? Kommunens styrande moderater, liberaler och kristdemokrater tror uppenbarligen att ett kommunalråd, som sprider fascistiska texter i parti och minut är rätt medicin för kommunen. Det förutsåg vi inte, vore ett svagt försvar. Nu är det som det är och det är bara att önska trollhätteborna bättre lycka nästa gång vid valurnorna.

Kulturarvet ska kunna delas av alla

Kulturting har pågått i dagarna två på Uppsala konsert & kongress. Många spännande inslag. Hoppas att mitt bidrag om hur vi ska kunna forma kulturpolitiken för att göra kultur tillgänglig för alla också mottogs väl. Passade samtidigt på att skriva i UNT tillsammans med Agneta Gille (S) om hur vi nu går vidare med en kulturarvspolitik som gör att fler kan ta del av kulturarvet.

S och MP bör aliera sig med L som regering efter valet 2018 !


OM miljöpartiet vill sitta kvar i regeringen och de själva säger att de påverkar mest där får man faktiskt koncentera faktum.

Att bilda en vänsterregering S-V-MP gick väljarna inte med på 2006 och S gjorde en brakförlust med Mona Sahlin som partiledare och den koalitionen kan vi glömma 2018.

Att fortsätta med S 0ch MP som minoritet efter 2018 kan vi också glömma för inget av partierna ser ut att hävda sig speciellt mycket över valresultatet 2014 snarare under.

Vad göra?

Jag tror både socialdemokraterna och miljöpartiet får släppa sina vänsterfalanger. JA V och F! kommer att lyfta och göra ett bra valresultat men ingen av dem kommer att sitta i nästa regering.

Alliansens tid är förbi säger statsvetare Jörgen Johansson vid högskolan i Halmstad.

"Jörgen Johansson kopplar den förändrade rollen för alliansen till Sverigedemokraterna. Deras inträde och framgångar i förra valet har skapat en ny ordning i kommunpolitiken, enligt statsvetaren.

– Det måste alla partier måste förhålla sig till. Och där är allianssamarbetet i gungning, helt klart, säger Jörgen Johansson."


Även de rödgröna är i gungning och det vet dom. S och MP kallar sig SAMARBETSREGERING och kan tänka sig både vänster- och alliansuppgörelser men de måste ha en regering som funkar.

Socialdemokraterna har guldläget som största parti att kunna göra sitt val och M sjunker som gråsten och framstår alltmer som regeringsodugliga.

Miljöpartiet OM de vill sitta kvar i regeringen får finna sig i att koncentera sig på färre med ministrar och mer genomslag för politik om de ska funka i regeringen inte som nu tvärtom.

Liberalerna har profilerat sig genom spretning åt alla möjliga håll. De är de enda som passar in om Regeringen väljer att öka ta in ett alliansparti. Ett villkor är att minimera Vänsterpartiets inflytande i politiken. Det skulle vara en fjäder i hatten liksom att minimera SD:s inflytande.

Miljöpartister som VILL att partiet går i oppositon har redan lämnat MP. De drar sig åt annat håll eller blir Miljöpartiets stödröster när det blir val och mitt tips är att ingen av de fyras gäng kommer in i riksdagen nästa val. Det finns yngre förmågor som kommer att ta de platserna.

De får liksom Birger Schlaug ägna sig åt opinionsbildning kanske satsa på nästa EU-val där de gör bäst nytta. Ska Miljöpartiet hävda sina fyra platser i EU-parlamentet kan de inte ha regeringsgänget då kommer det att rasa ordentligt och det blir en plats. Se på L, KD och C som har mindre platser ihop än MP där FÖR att de satt i regeringen och var förknippad med den.