Det är dags att diskutera volymerna

I dessa dagar börjar en ny uppställning politiker finna arbetsformerna tillsammans i landets regioner och län. På sina håll handlar det om fortsatta partisamarbeten medan andra konstellationer är nya. Gemensamt för dem alla är att de aldrig talar högt om vad det verkliga problemet i svensk sjukvård egentligen är.

Den senaste tiden har kristillstånden på våra sjukhus avlöst varandra i ett. För bara en dryg vecka sedan vaknade till och med den Stockholmsfixerade journalistkåren ur sin slummer, när Södersjukhuset utlyste stabstillstånd. Och även om media knappast mer än vänder sig på andra sidan och somnar om, så är det dags att tala ut om volymerna nu.

Frågan får inte tystas längre.

Vi tar emot för många patienter i svensk sjukvård. Svenska sjukhus och vårdcentraler är bland dem som tar emot flest patienter i förhållande till sin personal. Visst ska vi ha en generös sjukvård, men vårdkvaliteten påverkas väldigt mycket av den mängd sjuka som kommer till våra vårdmottagningar. Personalen är underbetald och överarbetad.

Det är dags att vi stannar upp och ställer oss själva frågan: Vore det inte mänskligare att ta hand om de patienter vi redan har innan vi släpper in nya? För alla kan inte få vård samtidigt. Det måste gå att prata om patientvolymerna utan att tystas ned och kallas för nyliberal. Ingen borde längre kunna blunda för det haveri som annars väntar den svenska vården.

Det finns svåra frågor som politiker på alla nivåer måste ta tag i, med ett långsiktigt mottagande av miljontals patienter varje år. Vem ska bygga de nya vårdmottagningar, avdelningar och boenden som behövs? Var finns beredskapen att bygga nya specialistkliniker när dagens är fyllda till brädden av sjuka? Var finns sjuksköterskorna, läkarna, undersköterskorna, psykiatrerna och receptionisterna som kommer att behövas? Hur ska Försäkringskassans allt färre handläggare hantera en ständigt ökade mängd sjukskrivna?

Visst kan vi politiker hävda att detta är en moralisk fråga. Alla som är sjuka ska få vård. Men samtidigt stämplar vi därmed alla som ändå bär dessa frågor med sig som omoraliska. Visst kan vi hävda att allt kommer att lösa sig. Men de konkreta frågorna blir ändå obesvarade. Och människor kommer att känna sig överkörda av en politisk elit.

Vi har och ska ha en generös sjukvård. Vi ska vara stolta över vad Sverige åstadkommit hittills. Men om vi menar allvar med att öppna våra hjärtan för människor med sjukdomar, då måste vi också öppna våra hjärtan för alla dem som arbetar och är friska. De förtjänar svar på sina frågor, sin oro och sin uppgivenhet. Annars kommer alla de politiska samarbeten som nu etableras bara att bli en parentes, på vägen mot ett samhälle som domineras av patientfientliga krafter.

* * *

Relaterat:

Gamle Ole

Det finns en ost som heter Gamle Ole. Det finns en Facebookgrupp som heter Vi som hatar Gamle Ole och andra ostar som luktar uppgrävt lik

Detta påminner mig om min barndom. Min far fick nämligen en hemgjord sådan ost - stor och rund - varje jul ifrån Småland. Den förpestade julbordet. Hade Facebook funnits då hade jag gått med, eller rent av startat, en Facebookgrupp för sådana som hatar dessa ostar. 

Häromveckan råkade jag köpa en , utan att veta att det var samma variant som den där hiskeliga julosten. Och plötsligt finner jag att jag inte alls vill bli medlem i gruppen Vi som hatar Gamle Ole och andra ostar som luktar uppgrävt lik.

Nu är det således dags att filosofera över vad som har hänt. Har min smak utvecklats eller avvecklas? Beror det på nostalgi - vi hade trevliga jular i min barndom, huset öppnades upp för vinddrivna existenser, jag fick en alldeles egen Apotekarnes Blodapelsin  och julnummer av 91:an Karlsson vill jag minnas - eller på att omedvetet vilja provocera nära och kära, inklusive katter, som förskräckta lämnar köket? Eller beror det kanske på ett icke medvetet behov av att få kök och frukost för mig själv?

Eller rent av på en skamlig strategi som går ut på att visa godhet och solidaritet genom att - trots plötslig förtjusning över denna ost - kunna meddela att jag avstår från den för hemfridens (och kanske på sikt äktenskapets) skull?

Frågorna radas upp, den ena fånigare än den andra. Förresten: är det någon som har ett bra förslag till trevlig dryck som kan ackompanjera Gamle Ole om man nu tänker sig att fortsätta att utmana omvärlden?

Mitt 2014 och tankar om 2015

Dags för en summering av mitt 2014 och lite tankar om 2015.

År 2014 började med att jag blev låtskrivare och sångerska! Tillsammans med en musiker bildade jag bandet Ixius. Vi skrev bland annat låten ”Vi röstar grönt” , som finns på Youtube och som i skrivande stund har haft  7 225 visningar! Jag övade mycket sång och vi spelade in ett helt album med 13 av våra låtar. Man kan höra allt på Spotify om man letar upp albumet ”Låt din dröm bli sann” av Ixius. Vi tryckte också upp fysiska skivor som säljs av företaget Ixius AB. Vi hade väldigt roligt när vi skrev låtarna. Vi kunde prata om allt och blev vänner. Därför skrev vi en vänskaps-låt som jag tycker mycket om: ”Förenade för evigt”. Vi gav också konserter och det var roligt att se publiken uppskatta vår musik. I tidningen Vänersborgaren (2014-12-22) kan man i årskrönikan läsa från ett axplock av viktiga händelser: Skivsläpp; Vänersborgspolitikern Marika Isetorp (MP) släpper en platta med ”gröna låtar”.

Under våren läste jag också sista terminen på utbildningen Projektbildaren. Utbildningen var mestadels på distans, men vissa veckor var det lektioner på skolan och då bodde man på internat. Utbildningen innehöll också två utlandsresor, en till Tallinn och en till London.

Jag fanns på plats i Almedalen på Gotland. Under våren utbildade jag mig nämligen till topplobbyist för IOGT-NTO och jag var i Almedalen för att träffa politiker från olika partier. För IOGT-NTO fick jag också resa till Thailand där jag var ombud på den internationella kongressen.

Jag hade många olika politiska uppdrag under året. Jag var gruppledare, ledamot i Kommunstyrelsen, Kommunfullmäktige, Barn- och ungdomsnämnden (BUN) och Kunskapsförbundet Väst. Kommunstyrelsen valde mig till ledamot i Personal- och förhandlingsutskottet och Krisledningsnämnden och BUN valde mig till representant i Miljömålsgruppen. I regionen var jag ledamot i Dalslands folkhögskolas styrelse och nämndeman i Förvaltningsrätten. Jag hade också uppdrag som jämställdhetsambassadör för Miljöpartiet och blev vald till ledamot i Riksvalberedningen.

När Projektbildare-utbildningen var klar fick jag en deltids projektanställning som samordnare för ungdomsverksamhet. Just nu ska jag tillsammans med en vän sätta upp en dansföreställning där Vänersborgs ungdomar har möjlighet att vara med.

Det har varit en hel att göra med andra ord. Jag är så tacksam att min familj har haft överseende med att jag har varit hemifrån en del. Det dök upp så många möjligheter just detta året som kanske aldrig skulle komma igen. Vad glad jag är för allt roligt jag hade, för allt bra jag gjorde och för alla fina minnen jag fick under året!

Nu verkar det bli ett lugnare år, men med väldigt viktiga uppdrag. Nu är jag ordförande för Kultur- och fritidsnämnden och jag kommer fortsätta vara ledamot i Kommunstyrelsen och Fullmäktige samt gruppledare. Dessutom kommer jag nu vara ledamot i Kommunstyrelsens arbetsutskott och budgetberedningen. Jag blev också vald till ledamot i Krisledningsnämnden igen och det kanske kan vara en trygghet för vänersborgarna att veta. Det var inget Miljöpartiet hade förhandlat sig till, men det är lovande för ett politiskt samarbete när vi får mer än vi bett om. Likadant var det när Kommunstyrelsen valde mig till ordförande i Konsumentutskottet. Det var en extra positiv överraskning att bli tillfrågad om det eftersom det inte var något vi hade bett om i samarbetsförhandlingarna.

Jag kommer att lämna vissa styrelseuppdrag så att jag får mer tid till mina nya uppdrag. Bland annat kommer jag att avgå som ordförande i Vänersborgs IOGT-NTO-förening. Det är ett förtroendeuppdrag som jag har arbetat ideellt med i fem år. När jag gick in som ordförande var det stor kris och föreningen var nära att sälja huset på Vallgatan och lägga ner den nästan obefintliga verksamheten. Det var ett stort underskott i kassan. Nu har det vänt till överskott och en betydligt stabilare ekonomi. Dessutom finns det nu en stor ungdomsverksamhet i huset. Jag hoppas kunna använda erfarenheter som jag fått under dessa år i mitt nya uppdrag som ordförande i Vänersborgs Kultur- och fritidsnämnd.

Det känns givande med det samarbete vi i Miljöpartiet i Vänersborg har med Socialdemokraterna och Centerpartiet. Nu styr vi Vänersborgs kommun tillsammans. Det är trevligt att samarbeta med dem och jag tror att det blir en bra mandatperiod.

Jag har under våren tänkt att göra ett examensarbete så jag kan hämta ut min A-samling där jag kan se att jag har varit en flitig student. Jag har nämligen under de senaste åren pluggat alla möjliga ämnen så som matematik, naturkunskap, privatjuridik, biologi, information & kommunikation, samhällskunskap, rätten & samhället, filosofi, sociologi, psykologi, historia, religion, engelska m.m.

I vanliga fall brukar jag vara hälsosam, men i år tar jag det till en ännu högre nivå. Det lär bli dagliga raska promenader i dagsljus och väldigt mycket grönsaker. Livet är så fantastiskt och jag är glad att jag känner mig så harmonisk och full av energi. Jag fullkomligt älskar det liv jag lever med familjen, uppdragen och alla mina kreativa och meningsfulla funderingar och sysselsättningar. Jag vill göra allt vad jag kan för att leva och vara frisk så länge det bara går.

Med min mentor utvecklar jag i år min musikalitet ett snäpp. Det är röstträning och lyssnande på klassisk musik. På kvällarna med familjen provar jag olika slags hantverk som jag själv utformar.

Jag satsar i år också på att utveckla ett större nätverk av vänner. Människor jag känner tillit till och som jag kan bolla ofärdiga tankar med.

Tack alla ni som funnits med mig år 2014 och tack alla ni som vill dela år 2015 med mig.

 

 

Hur kommunicerar vi idag?


Någon som kom ihåg hur man kommunicerade förr? Jo post, telefon och möten. Hur kommunicerar vi idag? Antagligen på olika sätt förutom det jag nämnt.

Idag är det inga raka kommunikationsvägar vi ingår mer eller mindre i olika fasta eller fria nätverk. Det finns appar att ladda ner, vi har olika e-postadresser och olika apparater att ta emot kommunikationen med.

Vi separerar olika vägar för att inte blanda ihop. Kommunikationen på ett sätt kan vara att du besvarar, ringer upp eller träffas. Inget är längre självklart.

Det finns mer eller mindre slutna grupper att sondera i,mer eller mindre öppna grupper som förblir slutna om få deltar i konversationen.

Verkligheten ja det finns en sådan. Är på väg till och från och apropå stöter man på nån på gatan, på biblioteket eller på något möte.

Mötesplatser är mindre och mindre våra egna hem som vi vill behålla för oss själva eller den slutna kretsen, hålla isär familjen och vänner, släktingar och ev besökare.

Samhället är en djungel av pendling,möten och mycket sägs och mycket analyseras och mycket ventileras. Men framförallt saknas de raka kommunikationsvägarna. Pappersmedia ja vem läser insändarna och debattartiklarna? Vem besvarar?

Alla har almanackor fulla, gör sig oanträffbara, separerar in och nischar sig till det specifika. När är vi den vi i själva verket är? Är det jobbet som avgör? Uppdragen man har? Eller de goda minnena från förr?

Funderar på när tänker vi bli människor igen. Då allt inte vara så omständligt och komplicerat. Förresten kommer det något bra på tv ikväll eller är det bio som gäller?

Värna det kommunala självstyret!

Att det finns risk att i riksdagen tappa perspektiv på vad som rimligtvis är lokala frågor finns otaliga exempel på. Ett nytt sådant exempel är att Vänsterpartiet fört upp frågan om offentliga måleriväggar i kommunerna till Kulturutskottet. Vid första anblick kan det tyckas sympatisk, och som kommunpolitiker arbetade jag för offentliga måleriväggar i Uppsala. Men vid närmare eftertanke är det viktigare att värna det kommunala självstyret än att köra över kommunerna i en sådan här fråga. Lika lite som att besluta om ett förbud mot måleriväggar ska riksdagen tvinga fram sådana mot kommuners vilja. Visst finns frågor där kommuner inte ska ha veto, som t ex flyktingmottagning. Men att tillhandahålla måleriväggar är inte av den digniteten.

Dilemman: Medfinansiering eller egenfinansiering?

Statens medicinsk-etiska råd har meddelat att medfinansiering bör stoppas i sjukvården. En debatt med massor av dilemman.

Om A väljer att spara pengar, istället för att konsumera prylar, åka till Thailand och gå på krogen, ska då inte A ha rätten att satsa egna pengarna på att medfinansiera en bättre hörselapparat än vad landstinget betalar? Eller, efter en starroperation, speciallinser som upplevs bättre än de som bekostas med skattemedel? Om hen vill ha det där lite bättre, ska hen behöva betala hela priset för hörselapparat och speciallinser (egenfinansiera) detta då?

Den som känner sig trygg med sin något dyrare blodtrycksmedicin, ska inte den få betala mellanskillnaden i pris mellan den och den något billigare som apoteket beordrats skriva ut för tillfället? 

Skälen för medfinansiering är främst: man har betalat skatt - som bör ses som en försäkring - och då bör man få ut en del när man behöver det. Och detta bör inte begränsa valfriheten, lika lite som det bör medföra extra kostnader för det det offentliga. Skälen mot är egenfinansiering formuleras av etiska rådets ordförande och nuvarande, eller före detta, ledamöter i etiska rådet från FP, C, KD, MP, S och V:
  • Det är patientens behov av vård, inte hennes möjligheter att betala, som ska avgöra vilken insats den offentliga vården ska erbjuda.
  • Medfinansiering kan komma att påverka värdegrunden för hälso- och sjukvården – vård ska ges på lika villkor efter behov.
  • På sikt skulle medfinansiering kunna leda till en offentlig hälso- och sjukvård där basnivån blir lägre än i dag – det finns en uppenbar risk att vi gradvis överger tanken om en vård av hög kvalitet till alla.
  • Förtroendet för den offentliga hälso- och sjukvården skulle äventyras.
Det ligger mycket i denna analys. Å andra sidan: om A nu medvetet valt att spara istället för att slösa - och dessutom betalt sin skatt utan att knorra - skall hen då tvingas att betala hela kostnaden för hörselapparaten eller speciallinserna eller blodtrycksmedicinen? Och därmed inte få del av något av det som den inbetalda skatten skulle bekosta på ålderns höst? Ska inte skatten ses som en försäkring?

Dilemmat blir förstås värre när man lever i ett samhälle med stora ekonomiska klyftor, där det förstås inte främst handlar om huruvida man prioriterat utlandssemestrar och krogbesök eller sparande för att få lite guldkant på ålderdomen. Men den dimensionen finns också.

Hade vi haft ett jämlikt samhälle, där klyftorna varit betydligt mindre än idag och där det tydlig politisk vilja att bassjukvården inte riskerade att bli sämre, hade jag varit fullständigt säker på vad jag tyckt: medfinansiering är okej. Nu behöver jag fundera på frågan.

Hade jag varit politiker och fått en mikrofon uppkörd under näsan för att uttala mig finns en  risk att jag känt mig tvingad att ha en uppfattning. Den som inte svarar riskerar att någon tevejournalist med ett hånflin i mungipan gottar sig åt detta. Ibland är det skönt att inte vara politiker.

PS! Det finns många dilemman...
I tidningen Skogen beskrivs i senaste numret hur  en skogsägare skött skogen med så varlig hand att skogen är så ekologiskt välskött att den bör bli totalt skyddad som reservat där skogsägaren inte får fortsätta med sin varliga skötsel. Han gör motstånd mot detta. Han känner sig straffad därför att han varit varlig istället för att i årtionden behandlat skogen som myndigheter rekommenderat i en tid när kalhyggen och ensidig trädplantage varit normen. Den som betett sig oekologiskt, den som inte varit varsam, får fri tillgång till sin skog. Den som skött sig får inte längre ta vare sig julgran eller ved till husbehov.

Ett annat dilemma. Brevens Bruk. En levande kulturmiljö. Anses vara Närkes bäst bevarade bruksmiljö av riksintresse. I centrum ligger en av brukets två dammar med välbevarade kulturhistoriska byggnader. Hela området är helt enkelt vackert. Dammarna har funnits i flera hundra år, utgör byns själ. Nu krävs att fisktrappor byggs såväl i anslutning till dammarna som till en intilliggande sjö. Kostnaden för fisktrappor beräknas till 15 miljoner - vilket sägs vara ekonomiskt omöjligt för kraftägaren. Bruket kan då istället återställa miljön som den såg ut för flera hundra år sedan - vilket innebär att den vackra dammen i byns centrum "förvandlas till en rännil". Dilemma kan man tycka.

80-talist – Javisst!

Även denna fredag är det Caroline Nordvall som har fattat pennan. Här skriver hon om 80-talister, medveten konsumtion och om hur CSR har blivit trendigt. Men även om branschen som släpar efter inom etik och hållbarhet. Missa inte länken till detta längst ner i inlägget!

Häromdagen stötte jag på en gammal kollega som jag inte har träffat på flera år. “Vad gör du nu för tiden?” frågade han. Jag berättade att jag var inne på sista terminen inom ämnena journalistik och statsvetenskap, att jag gärna ville jobba internationellt efter examen, kanske inom biståndsbranschen eller med CSR. “Mmm, du är 80-talist va?” skrattade han.

Och jag skrattade med. Tänkte på alla facebook-grupper jag är med i, nyhetsbreven jag prenumererar på, debattartiklarna jag skriver och hur noggrant jag väljer ut mina matvaror. Och jag tänkte på åren då jag jobbat med träning och massage, mån om min egen hälsa. Men, som kollegan poängterade: ”Vad är viktigare än din egen hälsa? ANDRAS hälsa! Hahaha!” Jag vill nu inte svartmåla min kollega på något sätt, sarkasm är galet kul och jag skrattade gott. MEN han satte även igång lite tankar hos mig.

Det är verkligen en hårfin gräns mellan att vara engagerad och att framstå som pretentiös. En del av mig kan nog uppfattas som det sistnämnda. Jag känner mig nöjd när jag går (OBS. går) med mina papperskassar till sopsorteringen, när jag väljer lågenergilampor och när jag tar med mig en tygkasse till Ica istället för att köpa en miljökasse, eller Gud förbjude, en plastpåse. Ja, jag känner mig nöjd. Jag känner att jag är med och bidrar, på mitt lilla sätt. På 80-talistens sätt.

För mig känns det alldeles naturligt och självklart att vi 80-talister har fått stämpeln som väldigt engagerade, drivna, och ja, kanske lite pretto. Många av oss har växt upp med ett enormt överflöd i kapitalismens glans. Men till skillnad från när vi som barn låg vid mammas eller pappas fotknölar och bölade “Men jag vill haaaaaaaaa deeeeeeen”, så är vi inte längre lika bångstyriga gällande vårt köpbehov. Eller ja, köpbehovet finns kvar, men medvetna köpbeteenden och konsumtionsval präntas in allt starkare i de flesta av oss.

IMG_1681

Att ha kakan eller äta den? Måste man verkligen välja? Foto: Privat

Vi vill ha kakan och äta den. Vi vill fortsätta leva bekvämt. Vi vill fortsätta konsumera. Men jag vågar påstå att vi på samma gång i grund och botten allihop vill bidra till att göra världen till en lite bättre plats. Våra möjligheter är oändliga, men även kommande utmaningar. Och det vet vi om. Därför är det inte konstigt att CSR-och hållbarhetsbranschen nu formligen har exploderat. Att bidra på individuell hobbynivå räcker inte längre. Måhända att CSR-branschen kanske har fått lite av en “trend” eller “pretto”-stämpel, men i sådana fall kallar jag mig gladeligen för just detta.

Att vara en del av den generationen som får vara med i just det här skedet känns så häftigt! Som snart nybakad från högskolan kliver jag in i arbetslivet med en känsla av att “det är nu det händer. Nu eller aldrig”. Det är nu hållbarhetschefer kan sätta press på såväl makthavare samt på mellanhänder i produktionsleden att ta sitt miljömässiga och sociala ansvar. Det är nu vi kan anta en ny gemensam ekonomisk, etisk och mijlömässig agenda. Men då måste alla vara med på tåget, inte bara pretentiösa 80-talister.

Några som inte är med på tåget än är finanspamparna. En rapport av Fair Finance Guide som släpptes i förra veckan visar att finansbranschen är värstingarna när det gäller etik och hållbarhet. Bottennoteringen fick Handelsbanken, som ställer allra lägst hållbarhetskrav vid investeringar och lån till andra företag. Vad än värre är – inte en enda bank fick godkänt.

Ovanstående exempel är en droppe i havet. Det finns enormt mycket som måste göras, inom många olika områden men kanske främst inom finanssektorn. Och det måste göras snabbt, men även genomtänkt och metodiskt. Vi står inför enorma framtida utmaningar. Men även enorma framtida möjligheter. (Sa prettot).

En artikel om undersökningen i magasinet Omvärlden hittar du här. 

Hyckleri

Hycklar gör vi väl allihop ibland men det finns gradskillnader. Fredsälskande länder, som tjänar grova pengar på vapenexport, ligger högt upp på en lista över sådant. Statsministern säger att den svenska regeringen vill omförhandla vapenexportavtalet med Saudiarabien. Hur det nu ska gå till, med tanke på att en del av regeringen inte stöder det önskemålet. Miljöpartiet anser inte att Sverige ska ha ett sådant avtal. Om socialdemokraterna så gärna vill vill förse den saudiska diktaturen med vapen, måste de vända sig högerut. Sverigedemokraterna t.ex. stöder säkert Löfvéns linje i den här frågan, kanske några andra högerpartier också. Hoppas Miljöpartiet står på sig. Vapenexport är omoraliskt i största allmänhet och i synnerhet när det gäller att beväpna diktaturer, som inte respekterar mänskliga rättigheter. Hörde förresten just att tillståndet är kritiskt för den saudiske bloggaren, som dömts till 1000 piskrapp och 10 års fängelse för att ha kritiserat präster.

Jan Björklund – en politikens Don Quijote

Jan Björklund kan verkligen konsten att välja sina strider och har nu tagit på rustningen och gett sig ut på väderkvarnsjakt igen. Först ett utspel om betyg för fjärdeklassare och nu senast bjöd han på en svamlig presskonferens där han tillkännagav att han dammat av språktest för medborgarskap och kryddat anrättningen med lite försörjningskrav också. Alltid lockar det några SD-väljare, kan tänkas han resonerar. För några vetenskapliga eller empiriska belägg för sina förslag har han ju som vanligt inte.


Vetenskapsrådet fick i uppdrag av regeringen (ja, av Jan Björklund) att ta fram forskningsmaterial till Skolforskningsinstitutet. Syftet var att kartlägga forskningsresultat med relevans för skolväsendet så att förändringen av skolan ”verkligen leder till förbättrade resultat i svensk skola”. Det är en gedigen genomgång alltså av svensk och internationell forskning och avseende betyg är slutsatsen att varken små eller stora barn eller ens högskoleelever och varken låg- eller högpresterande elever presterar bättre om de får betyg. Däremot är det mycket som tyder på att lågpresterande elever presterar sämre om de får betyg.

Björklund slåss ändå vidare med sin väderkvarn, den inbillade jätten.

Nu tyder en del på att till och med allianspartners som KD och Centerpartiet börjar backa lite i övertygelsen om att driva på med betygsreformen trots tidigare besked om att alliansen var beredd att driva igenom den tillsammans med SD. Väderkvarnsviftandet börjar möjligen bli lite pinsamt?

Björklund räds dock inte strider och drog snabbt vidare till integrationskvarnen. Läser att det är femte gången nu som Björklund föreslår språktest för att få svenskt medborgarskap. Följaktligen kommer det att bli en femte gång som specialpedagoger, nationalekonomer och språkvetare dömer ut förslaget. Dessutom vill han alltså ställa försörjningskrav på dem som vill få hit anhöriga. I åtminstone den delen av integrationsutspelet har han inte ens hela sitt parti med sig vilket antagligen blev en rätt ovan motgång för politikens Don Quijote. Typiskt nog ville han inte ha debatt med partikamraten Frida Johansson Metso i Aktuellt. Hon är ju psykolog som jobbar med flyktingar som har trauma från tortyr och krig och kan därmed befaras veta vad hon talar om. Tidigare har partiet spelat med eller suggererats att också de förnimma de jättar som Björklund har slagits mot. Måhända har pendeln svängt och allt fler börjar se väderkvarnarna?

Förvisso finns en del lojala riddare i SD som nu anslutertill hans korståg.

Men det är nog allt fler som tröttnat på alla dessa rappkäftade men felaktiga påståenden som exempelvis från i höstas då Björklund hävdadeatt det blåser mindre på vintern. Vilket skulle vara ett argument för kärnkraft och mot vindkraft. Dessutom att företagen stod i en lång kö för att få bygga kärnkraftverk. Bara månader efter att kärnkraften dömts ut av ett flertal ekonomer och energiexperter som hopplöst olönsamma och helt utan framtid. 

En pinsamhet går ju att leva med, men när de börjar travas på varandra kanske även partikamrater börjar skruva på sig. Börjar han helt enkelt bli en belastning? I synnerhet när nu alliansen gör sig redo för gemensam strid för medlemskap i Nato. Då är kanske inte ”hjälp” från Don Quijote det mest önskvärda?



Somalia bandy; ”grabbig svennefiering” som behövs

För ett par år sedan bestämde sig några eldsjälar i Borlänge Bandy för att starta ett ovanligt integrationsprojekt och sökte upp några av de 3000 somaliska invandrarna i staden för att lära dem spela bandy. Målet var VM i Irkutsk i Sibirien 2014. De fick ihop ett lag, lyckades på kort tid få dem att lära sig åka skridskor och hantera klubba och boll. Till VM åkte de och fick stryk i alla matcher och lyckades göra ett enda mål, på Tyskland. Bandy är en av världens mindre sporter sett till utövande länder och att Somalianågonsin skulle komma att representeras vid ett VM föreföll naturligtvis som en helt osannolik saga innan de faktiskt stod där på isen i polarkylan. En fantastisk prestation av laget bara det naturligtvis. Och av tränaren, bandylegenden Pelle Fosshaug, av initiativtagarna i Borlänge Bandy, Hans Grandin och Patrik Andersson, av integrationsansvarige Jan-Olof Lundberg vid Borlänge kommun och alla andra inblandade volontärer och bandyentusiaster förstås.

Nu släpps också filmen om den här historien, ”Trevligt folk”, gjord av tv-duon Filip & Fredrik. Den har också fått ett positivt bemötande överlag. Äntligen visas somalier i ett positivt sammanhang som många infödda svenskar kan relatera till. Istället för i olika former av problembeskrivningar. Att somalier står längst ned i hackordningen är något som ofta upprepas, både av forskare, politiker och ”vanligt folk”. Så till den grad att det till slut blir en form av självuppfyllande självklarhet. Här får vi se en samling personligheter med en stor portion vilja ta sig an ett projekt som verkar hopplöst galet.

Äntligen får också Borlänge ge upphov till positiva nyheter som spridit sig långt utanför Sveriges gränser till och med. Borlänge har, likt många andra mindre städer i Sverige, upplevt en nedåtgående utveckling de senaste decennierna, med hög arbetslöshet och brottslighet. Numera har cirka 17 % av befolkningen rötter utomlands och en hel del av dem i Somalia. Sverigedemokraterna var tredje största parti i Borlänge redan för flera år sedan och många har känt ett främlingskap för alla nya invånare i staden.

”Vi ska leva här tillsammans i Borlänge, vi måste prata med varandra för att göra det här en bra plats att leva på. Så jag kom på den här idén [med Somalia Bandy] för att jag ville vi skulle göra något tillsammans som verkade omöjligt. Men om vi gör det tillsammans kan det bli möjligt. Och det kan innebära en stor förändring för Borlänge”, säger Borlänge Bandys Patrik Andersson i en intervju med BBC enligt min fria översättning.

Bra så? 

Nja, alla är inte helt nöjda. I Aftonbladet läser jag en krönika om filmen ”Trevligt folk” skriven av Natalia Kazmierska. Hon har varit på filmfestival i Göteborg och sett filmen. Rubriken för hennes krönika, ”Svennefiering på is” röjer en känsla av förakt som framkommer ännu tydligare i det hon skriver om filmen. Hon medger visserligen att den är en ömsint skildring av dalmasarna och bandylagets kamp på isen men betonar istället det som inte skildras. Den handlar inte om svensk-somaliernas situation i ”ett allt mer främlingsfientligt Borlänge” eller om deras hemland. Den är också falsk, menar hon, eftersom den ”frossar i svenska idrottsrörelsens självbild som mästarnas mästare på integration och demokratisk fostran”. För så är det ju inte generellt, vill hon här påpeka. Att somalierna slipper Borlängebornas glåpord först när de får på sig matchtröjorna med en lokal publogga och inte när de kräver upprustning av miljonprogrammet Tjärna Ängar är också något som Kazmierska noterar med illa dolt missnöje. Typiskt också att de somaliska kvinnorna förpassats till läktaren, påpekar hon också, och glömmer därmed att det stora problemet för somaliska kvinnor ofta har varit att de av flera olika skäl inte deltar alls i verksamheter utanför den egna gruppen. Då, tänker jag, kanske en bandyläktare är bra så mycket bättre än inget alls. Men det är med en fnysning Kazmierska avslutar sin invändning;

”Men det här ska nog främst ses som Filip & Fredriks bidrag till antirasismen. Logiskt då att integration målas upp som förbrödring sköna snubbar emellan. Svennefiering i grabbarnas omklädningsrum”.

Den är den här sortens intellektuella fnysningar och von oben-attityd gentemot det folkliga som göder den polarisering mellan storstad och landsbygd och mellan ”vanligt folk” och kulturelit som ger livsluft åt Sverigedemokraterna. Nu vänder den sig istället mot ett integrationsprojekt och en film som vill popularisera det. Risken är, menar jag, att det förminskar folkligt förankrade gräsrötters försök till närmanden mellan ”gammelsvenskar” och ”nysvenskar”. Om valet står mellan grabbiga möten dem emellan i svettiga omklädningsrum och å andra sidan ökande antal hatbrott, brända moskéer, Pegida-marscher och en ökad polarisering som ger rekryteringsbas för jihadister, högerpopulister och nazister så vet jag vad jag väljer i alla fall. En viss ”svennefiering är nog inte så dum heller med tanke på att det ju till stor del är svenne på landsbygden och i småstäder som röstar på SD. Så varför inte glädjas åt att det ändå finns de som kommer med konstruktiva idéer och dessutom har kraft och energi nog att förverkliga dem. Är det inte just en Patrik Andersson eller Hans Grandin i varje stad som behövs just nu?

Det behövs fler mötesplatser och träffpunkter där ”gammelsvenskar” kan möta ”nysvenskar” och samlas kring någonting gemensamt, prata och umgås i ett naturligt sammanhang och kanske till och med lära känna varandra och börja umgås mer privat. Det behöver givetvis inte handla om idrott. Det kan också vara projekt som det i Fisksätra i Nacka där muslimer, katoliker och lutheraner samarbetat i flera år och försöker få till stånd ett gemensamt Guds Hus där de kan ha separata rum för att praktisera sina respektive religioner men mötas i vestibulen. En mötesplats för människor med olika konfessioner som på så vis kan lära känna varandra bättre och hitta det gemensamma istället för det som skiljer dem åt. En stiftelse ska samla in pengar för att finansiera bygget. För en hundralapp kan du köpa en tegelsten och bli en del av en världsunik företeelse. I Fisksätra finns även en hel del andra projekt och initiativ och kanske är det detta som gör att det numera talas om ”Fisksätraandan” i förorten som tidigare haft så dåligt rykte.   

För att återgå till bandyn så är det snart VM igen, i Chabarovsk, och Somalia Bandy satsar på att delta. Om de får ihop tillräckligt med pengar. Kanske kan filmen ”Trevligt folk” hjälpa till att dra in en del. Jag hoppas i alla fall det. 

Heja heja!



Hej, vad det går!

Hann ju knappt publicera dagens inlägg, förrän Göran Hägglund tillkännagav sin avgång. Inte särskilt överraskande men själv hade jag trott att Jan Björklund skulle hinna före. Hägglund har alltid gjort ett sympatiskt och någorlunda vettigt intryck, trots att han stod för en ibland egendomlig politik. Men det var nog dags nu.

Invandring/integration näst viktigaste frågan bland väljarna !

Invandring/integration har seglat upp som den näst viktigaste frågan efter skola/utbildning. Att löften om FLERA jobb är en bluff kan vem som helst räkna ut. Vi lever i en globaliserad värld och skapas det jobb är det på någon annans bekostnad.

Just nu är det konsumtionen som håller uppe sysselsättningen och inte dyra investeringar som visserligen skapar jobb långsiktigt men de ska vara lönsamma också. Arbetsmarknaden är också tudelad. Det finns de som har lättare med jobben och de som står utanför och har svårt att komma in.

Skola/utbildning är ett säkert kort. Men även det drar resurser och ska väl utmynna i något som ger mervärde. Vi har väl aldrig haft så välutbildade människor som nu och frågan blir då gör folk det de är utbildade till och vad händer med dem som inte hänger med i utbildningskarusellen?

Att invandring/integration står högt i kurs beror möjligen på att allt fler samlas allt längre på flyktingförläggningar runt om i landet medan kommunernas mottagning är lite si så där med.De partier som vill göra något åt detta får fokus medan andra som stampar på och tycker allt är okey belönas sämre.

Hur studentprojektet växte till karriär

Börjar med en pseudoingress då redaktören tar tillfället i akt att berätta att MittHållbarhetsjobb.se har placerat sig på plats 13 av Sveriges 60 grönaste bloggar enligt GreenMatch.se!! Superroligt! Titta in på listan, det finns mycket läsvärt att hitta där. Nu till den riktiga ingressen. 

Sustainergies grundare Markus Danell och Simon Werbart Flato har skrivit flera gästinläggShortcut.nu. Det allra första inlägget handlar om hur Sustainergies kom till. Som medarbetare till dessa ödmjuka visionärer vill jag (Magdalena) dela just den här berättelsen i vår egen kanal, för den är så inspirerande och upplyftande! Läs om en idé som blev verklighet och som idag har fler än 5500 studenter i sitt nätverk och nästan 30 projektledare som driver de olika verksamheterna. Det är en fantastisk gemenskap att vara en del av, det kan jag understryka. 

När vi blickar bakåt inser vi hur oväntade våra karriärsvägar varit. Idag är det drygt fem år sedan vi började jobba tillsammans med något som inleddes som ett studentprojekt, men växte och blev mycket större. Nu har vi svårt att tänka oss mer givande eller meningsfulla jobb! “Vi”, är Markus Danell och Simon Werbart Flato, verksamhetsansvariga för den hållbarhetsinriktade karriärplattformen Sustainergies. I vårt första inlägg i bloggen berättar vi om vår egen resa från studenttiden till idag.

Allt började med vår egen förvirring. Det är nog aldrig lätt att veta hur man ska hitta sin väg, men vi upplevde att det var särskilt svårt när vårt intresseområde var relativt nytt, akademin låg långt efter i utvecklingen och de potentiella arbetsrollerna vi kunde sträva mot bara hade börjat växa fram. Vårt hållbarhetsintresse fanns där tidigt men gapet mellan den akademiska världen och arbetslivet som väntade var för stort. Är det inte så, att studenter oftast får veta förvånansvärt lite om sina karriärmöjligheter?

Idéen om att bygga ett hållbarhetsnätverk och skapa karriärsmöjligheter för studenter föddes 2009. Totalt var vi tio studenter från olika lärosäten och studieinriktningar på ett första möte och resultatet blev en ideell förening. Vi satte samman orden “sustainability” och “synergies” för att visa att vi skulle överbrygga gapet och skapa värde för både studenter och partners från näringslivet. Inom ett halvår var vi igång med vårt första konkreta projekt, en casetävling där studenter fick hjälpa företag med verkliga hållbarhetsfrågor.

Inom ett år hade vi närmare 500 studenter i nätverket, tävlingen var igång för andra gången med en ny partner, vi hade börjat sprida tips om rekryteringar och vi hittade nya projektledare som startade ett mentorskapsprogram. Sedan dess har vi (förutom att fortsätta med tävlingar och mentorskap) byggt ut vår plattform till att omfatta vår egen version av studentjobbsförmedling, workshops, företagsbesök, en blogg, föredrag och andra uppdrag. Idag är 5500 studenter från hela landet med i vårt nätverk och verksamheten drivs av nästan 30 projektledare, som också är studenter. Nu finns det plötsligt någonstans att vända sig för att börja bygga sin egen hållbarhetskarriär!

Vi har skapat samarbeten med ett hundratal olika aktörer, exempelvis NCC och SJ som varit våra senaste partners i tävlingen och Åhléns som tagit in studenter på praktik och extrajobb. Det största löpande samarbetet har vi med Nordic Choice Hotels, som på ett innovativt och framgångsrikt sätt integrerat studenter som lokala hållbarhetscoacher på nära 100 hotell i Sverige, Norge och Danmark. Varje gång vi ser exempel på att vår verksamhet gör verklig skillnad får vi mer energi att fortsätta och utvecklas.

Vi trodde nog aldrig att det vi startade 2009 skulle bli så stort. Att det skulle växa från ett projekt vid sidan om studierna till en livskraftig organisation och heltidsjobb för oss båda. Vi som knappt kunde komma överens när vi först träffades… (mer om det i senare blogginlägg). När vi startade Sustainergies hade vi inga ambitioner att bli entreprenörer men nu är det självklart något av det roligaste vi vet. Vi utmanas fortfarande varje dag – mycket av det vi gör är nytt och vi behöver hela tiden tänka igenom att vi gör rätt saker, på rätt sätt. Då är det viktigt att vi kan luta oss mot gemensamma drivkrafter och målsättningar – vi vill göra allt vi kan för att se människor växa till starka förändringsagenter som kan jobba för ett hållbart samhälle. Alla våra idéer och projekt vägs mot denna ambition och kanske är det just därför vi har kunnat hålla en tydlig röd tråd och samtidigt skala upp varje år..

I backspegeln känns våra karriärsval självklara, men faktum är att vi aldrig anade att det vi startade under studietiden skulle växa till meningsfulla karriärer för oss båda. Vägen till jobb är inte alltid spikrak och vår erfarenhet har visat oss att även oväntade vändningar kan visa sig bli betydelsefulla. Ibland måste man nog bara våga ta vara de möjligheter som känns rätt i magen och i hjärtat.

 

Många högerpartier


Folkpartiet, ett parti som varken är eller någonsin varit det namnet antyder, kämpar mot opinionssiffrorna. Partiledaren säger sig ha gott stöd i partiet. Han har i åtta år talat nästan bara om skolan. Hans skolpolitik har tydligen inte fungerat något vidare – att döma av hans egna ständiga försök till ändringar mot mer disciplin och betyg för allt yngre människor. Senast har vi förstått att alliansens beslut att införa betyg för mindre barn saknar allt vetenskapligt stöd. Beslutet bygger bara på allmänt tyckande. När Björklund konfronteras med det bristande vetenskapliga underlaget, säger han att forskare tycker olika o.s.v. Men då talar han alltså inte sanning. De få gånger Björklund eller FP uttalat sig om annat än skolan, har det varit för att krama kärnkraften, som uppenbarligen ligger FP varmt om hjärtat. Jag undrar varför. Det lönar sig inte att bygga nya kärnkraftverk, det verkar de flesta vara ense om, d.v.s. utan statliga subsidier för det ena eller andra. När inte heller kärnkraftfrågan biter riktigt, försöker man sig på att sno tillbaka lite SD-väljare med några förslag rörande integration av invandrare. Förslagen låter, åtminstone i vissa delar, illa genomtänkta, t.ex. att asylskäl inte skulle gälla längre för den, som inte får arbete.

Att FP har det motigt i opinionen är inte att undra på. En personlig gissning är att det nu gäller att snabbt byta partiledare, kanske politik också. Annars riskerar partiet att försvinna bort från det svenska politiska livet, möjligen för gott. Inte för att det gör så mycket. Vi har ju fem högerpartier och det är alldeles tillräckligt med fyra, eller tre som det skulle bli om även KD åker ut ur riksdagen nästa val. Det är väl ganska låga odds på det. Allra helst skulle väl många av oss vilja slippa ultrahögern och rasisterna också men det ser mörkt ut på den kanten just nu.

Tratten vidgas, visdom läggs till visdom… eller Idi Amin…???

Nu tillhör jag visserligen de som vare sig tror på religioner eller astrologi eller borgerlighet eller socialism men jag tackar givetvis den person som inför min födelsedag - jag är född den 29 januari vilket jag inte kan göra mycket åt - uppmärksammat mig på hur en vattuman är. Min hustru nickar igenkännande... och suckar en aning.

Vattumannen är en komplicerad person att förstå sig på. De är ofta självgoda (hustrun förnekar aktivt den biten, vilket jag tackar för), stolta och har starka åsikter i det mesta. Vattumannen är inte känslig för vad andra tycker och tänker utan går gärna sin egen väg.

Det viktigaste för vattumannen är den egna friheten och oberoendet. Som tur är har vattumannen också en väl utvecklad känsla för vad som är rätt och fel. Denna komplexa personlighet gör vattumannen till den borne revolutionären. (Yes!!)

En vattuman drar sig inte för att följa sitt eget huvud och bekämpar gärna de orättvisor som kan tänkas dyka upp. Tyvärr kan det ibland gå snett om stoltheten tillåts agera ersättare för intelligensen.(Hustrun ler i mjugg, jag väljer att tolka det leendet utifrån stolthet snarare än utifrån intelligens...).

En vattuman kan lätt bli en vilsen rebell som slåss mot allt och alla. (Vadå då?)Viktigt är att det finns en god sak att kämpa för annars kan energin riktas på fel håll. (En socialdemokratisk vän hävdar att min energi riktas åt fel håll och har pläderat för att jag "med andra åsikter och annan livsstil" hade kunnat bli en tillgång för sosseriet... Vilket öde!).

Samtidigt som vattumannen har en tendens att gå emot strömmen och inte räds en kamp finns det en fredsälskande, tolerant sida också. (Jajamän!) Vattumannen accepterar alla för vad eller vilka de är (Mmmm...tolerans är inte att tolerera de/det man gillar, vilket många fått för sig, utan de/det man ogillar). I utbyte förväntar sig vattumannen att bli accepterad tillbaka. Han uppskattar fördomsfrihet, humanism och intellektualitet. (Rätar en aning på ryggen, märker jag).

Det kan vara svårt att inleda en relation med en vattuman. (Hmmmm...) De får inte känna sig för bundna eller instängda. Samtidigt kan de vara otroligt lojala och stöttande om de hittar rätt person att leva livet med. Vattumannens partner måste vara redo att acceptera en del personliga egenheter (va???) och olika yttringar som syftar till att visa oberoende. Även i en relation håller vattumannen på sin integritet och självständighet. Försök inte dominera vattumannen utan tillåt istället en del friheter även om de kan vara påfrestande. (Gott råd!)

I grund och botten är vattumannen en idealist. (Jo... suck... tänk om man lagt ner sin energi på att göra börsaffärer...) Starka åsikter om olika saker tillsammans med en allmänt vänlig och utåtriktad person är väldigt tilltalande för omgivningen. (Se där, se där!) Till nackdelarna hör en tendens till tjurskallighet (jaja, det var ett jävla tjat om det...), rastlöshet och överdriven impulsivitet.

Vattumannen finner du ofta i yrken med kreativa inslag. Inte sällan heller i yrken som kan bli rebelliska eller kontroversiella. Vattumannen har starka åsikter och behöver få utlopp för sina tankar. (Tänk vad skönt det vore att bara kunna hålla käften...) Exempel på vanliga yrken är författare, vetenskapsman, uppfinnare, politiker, journalist eller astronom. Ett exempel på vad som kan hända när en vattuman spårar ur är Ugandas f.d. diktator Idi Amin. (Tack för den...)

Förstånd att inse skillnaden

Min dotter skickade en nyckelring till mig med den första delen av den klassiska sinnesrobönen. Hon känner mig, flickebarnet, som inte är ett barn längre utan en vuxen kvinna i en annan del av världen. För oss som har svårt med måttlighet är den kravfyllda bönen på en liten plåt närmast hjärtat välkommen som en liten påminnelse. Gud kan man tro på om man vill, eller så ser man der bara som en uppfordrande note to self.
Effekten är densamma.
Att allt som händer inte är min skuld eller ansvar och att jag kan nedstiga från grandiositetens tron, liksom och skippa både självömkan och självplågan. Att sträcka ut handen och be om hjälp är ingen skam, utan ett privilegium.
Men somligt kan jag faktiskt påverka och det är den skillnaden jag måste lära mig.
Det var så lätt att låta vinet flöda och ta omdömets och ångestens plats i min kropp. Det tog mig till många spännande platser och möten innan jag vaknade på den där parkbänken på försommaren 2007, förnedrad, mentalt och känslomässigt utblottad. Verkligheten hann i kapp, som det brukar heta.
Att hålla sig nykter, ta ansvar och leva i sanning är ingen promenad längs vattenbrynet för en sån som jag, att förbjuda sig att fly är ofta oerhört tråkigt och livet är fan ingen fest, utan en vardag i slutet av januari. Att hitta glädjen där och då är utmaningen. Ett barns skratt, ett befriat Kobane, en seger i Quizkampen mot frun, ett snyggt hem och en smörgås med mesost. Att göra en annan människa väl. En ny bit cykelbana. Sånt man kan påverka.

Vitalisera kommunfullmäktige i Varberg – mer till publiken och medborgarna !


Det finns en del att önska i varbergspolitiken. Läser i HN idag att mål- och riktlinjer saknas vid flyktingmottagandet. Ställde interpellation förra valperioden men fick något slags tjänstemannasvar och det var bara jag uppe i debatten.

Nu är jag inte ordinarie längre utan förpassad till läktarsektionen. Men konstaterar att det besvarats en motion som var ca fem år efter valet i höstas, att januarifullmäktige ställdes in på grund av att inga ärenden fanns att behandla och att rätten till medborgarförslag inte finns som jag motionerat om tidigare.

Nu kan jag vara lite nöjd med MP som parti fick bra utdelning i nämnder och så. Men det innebär inte att den öppna demokratin ska ställas åt sidan. Det behöver öppna nämndsammanträden, dialog och transparens med medborgarna annars blir vi en klick maktfullkomliga idioter som beslutar allt internt och kommunfullmäktige blir något som bara ÄR.

3 anledningar till varför du bör äta mer hållbart

Vår vardag präglas av ständiga val. Vissa val är självklara, andra mindre. I matbutiken väljer du mellan ekologiskt, Fairtrade, närodlat, växtbaserat, konventionellt osv. Happy Healthy Hunters har tagit fram tre enkla och konkreta anledningar till varför du ska äta mer hållbart. Om du själv är övertygad kanske du kan inspirera någon i din närhet!

Nu har politikerna och företagsledarna träffats i Davos och diskuterat bland annat hållbarhet. Vill du också vara med och påverka? 

Ett sätt för dig att vara med och påverka är att ändra dina matvanor. Nedan ger vi dig tre argument till varför du bör äta mer hållbart:

1. Du får i dig mindre gifter och bekämpningsmedel om du äter ekologiskt odlad mat. På besprutade bananer hittade forskare spår av bekämpningsmedel, innanför skalet!

2. Maten är godare om du äter hållbart och köper mat som är i säsong. Tomater är ett bra exempel. Under sommaren när de är i säsong smakar de fantastiskt men övriga året smakar de nästan ingenting.

3. Du gör mindre påverkan på miljön. Mat står för cirka 25 % av människans miljöpåverkan. Om du äter mat i säsong, mer växtbaserad och mer ekologisk mat minskar du din påverkan på miljön.

Här ovan fick du tre anledningar till varför du bör äta mer hållbart. Som du märkte är det inte bara för att spara på miljön utan även för att det gör att maten är nyttigare och godare.

Om du vill veta mer om att äta hållbart kan du testa ditt ekologiska fotavtryck på WWFs hemsida. Där kan du även få tips på hur du kan äta mer hållbart. På vår blogg www.happyhealthyhunters.com hittar du även inspiration på hälsosamma, hållbara recept i säsong.

Fransk marknad

Sprutbyten i hela landet

Idag går Folkhälsomyndigheten ut och kräver att sprutbytesprogram införs i hela landet. Mycket bra initiativ!

Tyvärr är alldeles för många politiker fortfarande inne i moralismens träsk och ser inte att det handlar om alls rätt till hälsa. Dessutom bortser de från forskningen som visar på verksamhetens postitiva effekter.

Jag är glad och stolt, fortfarande, för att Kalmar redan har startat och att vi var andra landsting i Sverige som gjorde det. Dessutom var faktiskt alla dåvarande sju partier helt överens till slut, vilket ju ger trygghet för verksamhetens fortlevnad även under valår.