Från PR-byrå till akademin

Adrienne Collin läser masterprogrammet i modevetenskap vid Stockholms universitet, hon driver bloggen OTHER SIDES OF FASHION, och idag gästspelar hon på MittHållbarhetsjobb.se! Kläder något vi alla använder, och det är därmed något vi alla kan och bör fundera över. Vilken är egentligen vägen till en hållbar klädproduktion och klädkonsumtion?

Jag startade min bana inom modevärlden med stora designerdrömmar men insåg snabbt att arbetet bakom designen var det som intresserade mig mer. Där bytte jag bana första gången och styrde karriären mot kommunikation och PR via studier bland annat i USA. Jag drömde om en praktikplats på franska Vogue (för ett jobb på Vogue går knappt ens att drömma om), plöjde modemagasin och tog alla tillfällen jag fick för att få erfarenhet inom mode, styling och kommunikation. En praktikplats på en av Stockholms bästa mode-PR-byråer resulterade i deltidsjobb och jag fick en bra och värdefull insyn i modebranschen och dess ”makthavare” men också bra erfarenhet som jag kommer bära med mig länge.

Adrienne Collin

Fotograf: Sophia Tollebrant

Parallellt med jobbet började jag även studera modevetenskap på Stockholms universitet och för mig, som aldrig sett mig som en blivande akademiker, öppnades en ny dimension, ett nytt perspektiv och nya synsätt. Mode för mig var redan innan något som hade ett djupare värde än endast en ytlig sida, men nu blev det något verkligt som jag kunde relatera till. Jag bestämde mig snabbt för att jag ville satsa på det akademiska, skaffa mig en examen, och tackade nej till ett heltidsjobb på byrån.

Där och då började jag min karriär som modevetare och lite senare väcktes även mitt intresse för hur modebranschen relaterar till miljö, etik och hållbarhet. Jag minns den dagen då vi såg en dokumentär i skolan om amerikanska Forever21 och deras klädesproduktion och hur jag bestämde mig för att det var det här området inom modebranschen jag ville satsa på, för här fanns det ett behov av nya tag. Det var då jag började blogga om mode, ur ett hållbart perspektiv vilket har visat sig vara uppskattat och har även erbjudit tillfällen för föreläsningar, intervjuer och andra uppdrag kring ämnet.

Att använda begreppet hållbart har blivit en tydlig trend för många modeföretag men vad hållbart står för är inte alltid lika tydligt. För många är hållbart samma sak som ekologiskt, för andra handlar det om märkningar som exempelvis Fairtrade och för vissa betyder det enbart att konsumera mindre eller inte alls. För mig handlar hållbart mode om att kläder ska produceras med hänsyn till miljö och människors värde men också att konsumenten ska ta ansvar genom att minska sin konsumtion och inventera långsiktigt i kvalitet och bra alternativ. Jag vägrar tro att jag behöver välja mellan att konsumera mode och att värna om miljö och människor. Det är även det som står till grund för min blogg: jag vill lyfta fram hållbara, trendiga och snygga alternativ för den som vill, som jag, ta ett ansvar för sin konsumtion.

Jag är emot tanken att vi ska sluta konsumera helt utan jag är av den åsikten att vi ska gynna de företag och designers som arbetar med att ta fram nya och hållbara alternativ som inte tär på jordens resurser. Att bojkotta eller protestera mot stora klädjättar är inte vägen att gå, men att aktivt välja alternativ som står för det hållbara kommer i längden pressa massproducerande modeföretag att göra samma sak, vilket de redan tar initiativ till.

Hur framtidens modeklimat kommer se ut är svårt att fastställa men jag ser en alltmer engagerad och ifrågasättande konsument som inte kommer acceptera något annat än hållbara alternativ på ett eller annat sätt. Jag ser positivt på framtiden och jag tror att vi, som vill ta hand om miljön och människorna som lever på jorden, blir fler och att vi påverkar, kanske mer än vi tror, genom att dela med oss av våra tankar och åsikter. Precis som jag fått göra här. Tack!

 

 

Hörru, Allan Widman, hur var det nu med det här?

Försvarets arbete i skärgården kan återgå till normalläget, åtminstone om man velat påverka den nya regeringens budgetskrivningar. Folkpartisten Allan Widman - som gjort det till stor politisk konst att såväl se djupt bekymrad ut som att låta bekymrad ända ner till tonfallets sista ändelse - kan andas ut eftersom MP inte påverkat just den delen av budgeten.

Bekymrad ända in i hjärteroten bör Allan Widman dock vara över hans eget partis agerande för drygt tio år sedan. Allan, hör här vad din partiledare tänkte sig...

När Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet efter valet 2002 satt i konkreta regeringsförhandlingar med Miljöpartiet kom man långt i förhandlingarna. De gick oerhört smidigt i själva verket - de små partierna var vana att förhandla och förstod varandras situation.
 
Bland annat hade de fyra partierna kommit överens om att genomföra besparingar på det militära försvaret med 6 miljarder kronor under mandatperioden. De tre borgerliga partierna motiverade detta i förhandlingarna med att man skulle kunna föra över pengarna till "vård och inre säkerhet". Det du, Allan Widman!

Den som berättar detta är den notoriskt försiktige Lennart Olsen, som i sin bok Rödgrön reda skriver initierat om såväl denna förhandling som de budgetförhandlingar MP - både under och efter min tid som språkrör - hade med S och V. Lennart satt under flera år som MP:s representant i finansdepartementet under samarbetsåren med Socialdemokraterna.


Erkännande i lätt genant finstil:
Delvis var det här med ett tänkt samarbete mellan MP, FP och C mitt fel. Jag hade nämligen flera år tidigare, i samband med någon kungamiddag, hittat två lika, i detta sammanhang, vilsna själar som jag:  partiledarna Lennart Daléus (C) och Lars Leijonborg (FP). Vi stod vid ett fönster och småpratade och kände oss aningen missplacerade i sammanhanget, talade om det joxiga i att vara partiledare/språkrör - och kungahuset skulle väl inte bli alltför uppsluppet om de hörde hur vår entusiasm över monarki och kungamiddagar var starkt begränsad. Jag utgöt mig dessutom över hur uselt ovana och taggiga  sossarna var på att förhandla. Dessutom var flera av dem direkt oförskämda. MP, V och S hade budgetsamarbete på den tiden. 

Dessutom antydde jag något om att de mindre partierna - till vilka MP, C och FP kunde räknas - fan i mig borde försöka göra något tillsammans för att sätta de uppblåsta sossarna och moderaterna på plats... Jo, det var nog något man borde fundera över, sa Daléus och Leijonborg som uppenbarligen var lagom förtjusta i sina moderata syskon. C var på den tiden inte nyliberalt och FP var mer åt det socialliberala hållet. Därefter vandrade vi till det småvarma eller vad det nu var det bjöds på.

Lars Leijonborg har berättat att han sedan dess närde idén om en regering utan sossar och moderater. Så när det strulade mellan S och MP efter valet 2002 tog han kontakt med de dåvarande språkrören och FP, C, MP och KD satte sig i regelrätta förhandlingar om en regeringsbildning. Det gick rasande enkelt. Partier som var små var vana att förhandla och begrep att ingen skulle trampa på de tår som var ömma om man ville stå upp tillsammans. Någon meningsskiljaktighet i kravet på ytterligare bantat militärt försvar fanns inte. Vilket således kan vara värt för Allan Widman att anlägga ytterligare en bekymmersrynka i sitt redan så bekymrade ansikte.

Varför blev det ingen regering?   Jo, Maud Olofsson fick kalla fötter och kallade plötsligt - utan att berätta för de tre övriga - till presskonferens där hon förklarade att hon hoppade av och att det inte skulle bli nåt. Alf Svensson blev rasande och från kristdemokraternas korridor hördes högljudd svordom, enligt såväl intern som externa källor. Lars Leijonborg konstaterade besviket att förhandlingarna gått smidigt och ansvaret nu vilade på Olofsson. Miljöpartisterna meddelade att Olofsson hoppade av eftersom hon inte vill "legitimera MP som grönt regeringsparti". Olofsson menade att regeringen skulle bli för svag - vilket hon således inte kommit på när förhandlingarna inleddes utan först när det visat sig att de framskred över all förväntan.


  

SN-debatt


I ett “Inlägg utifrån” på ledarsidan i Sörmlands Nyheter skriver Salah Aljamal, Socialdemokrat, att friskolor inte är något vidare. Marknadskrafterna passar inte på skolor, sägs det. Det blir ingen bättre undervisning i friskolor, sägs det vidare. Det handlar som vanligt mycket om skandalen med John Bauer-gymnasierna, vilken varken friskolekramare eller andra applåderade. Det finns inget nytt i Aljamals inlägg. Valfriheten är inte lika viktig för vissa som för andra. Själv tjatar jag vidare om det jag tycker är det egentliga problemet, nämligen att kvalitetskrav (dit hör även säkerställande av långsiktighet) inte ställts och följts upp på ett professionellt sätt, när det gäller friskolor. Inte på andra skolor heller för den delen.

Alldeles intill Aljamals inlägg skrivs i dagens SN-ledare något som jag uppfattar som att det är orättvist av MP att vilja begränsa vinster i välfärden, när det gäller vård- och skolföretag men inte när det gäller byggföretag, när de bygger åt det offentliga. Den bakomliggande poängen är intressant och värd att diskutera både gällande byggbranschen och andra. Men man kan undra, varför ledarskribenten vänder sig så tydligt mot bara MP med sin kritik. Tyngdpunkten i resonemanget tycks ligga just i att MP borde använda samma retorik för byggföretag som för “välfärdsföretagen”. Tja, men, om man egentligen är för möjligheten till privata “välfärdsföretag”, vilket jag antar att skribenten är, borde det vara viktigare att kritisera politiker som vill begränsa den valfriheten än att gnälla på politiker, när de inte vill begränsa det privata näringslivet för även andra typer av tjänster åt det offentliga. Ingen önskar sig statliga monopol på alla typer av tjänster, som det offentliga har behov av. Och, SN, nog är det väl positivt med statliga initiativ för att förbättra standarden av t.ex. miljöskäl i t.ex miljonprogramsbyggena.

EU:s nya klimat- och energikommissionärer utsedda

Ministerial Conference 2013

Maros Sefcovic och Miguel Arias Cañete heter männen som kommer leda EU:s klimatarbete genom en rad viktiga internationella förhandlingar. Den sistnämnde har länge varit storägare i fossilindustrin.

Det europeiska parlamentet har idag godkänt Jean-Claude Junckers kommission. Slovakiska Maros Sefcovic blir ansvarig för "energiunionen". Kommissionär för energi och klimat blir den spanske Miguel Arias Cañete. Hans lämplighet har varit under diskussion då han så sent som fram till förra veckan ägde aktier värda 323 000 euro i två olika oljebolag. Här kan du läsa vad Supermiljöbloggen tidigare skrivit om detta. Den gröna falangen i parlamentet, MEP, röstade nej till Junckers kommission. En stor anledning till det är just att man inte tycker att Cañete lever upp till kraven på opartiskhet.

De nyvalda kommer in i en hektisk tid. De kommande två dagarna ska EU besluta om vilka klimat- och energipolitiska mål man ska ha till 2030. Sveriges regering har den senaste tiden kritiserats för att inte vilja utmana de förslag EU lagt fram, vilket Supermiljöbloggen skrivit om här. Målen som bestäms de kommande dagarna kommer sätta ribban för det internationella klimattoppmötet i Paris nästa år. Många frågar sig nu ifall Cañete kan bortse från sina intressen i fossilindustrin i de tuffa förhandlingar som ligger framför kommissionärerna.

Ukrainas parlamentsval 26 oktober – 4. Partierna: De högerextrema

De högerextrema partier som vi känner bäst till är troligen Svoboda och Högra Sektorn. Dessa har hållit en hög profil under protesterna på Majdan-torget i Kiev och utmärkt sig i övrigt genom olika uttalanden och framför allt genom våld, inte minst från de sistnämndas sida. Högra Sektorn har i förhållande till sin storlek fått en oproportionerligt stor plats i media. Givetvis beroende på sin medvetet våldsamma framtoning och agerande. Det parti som i parlamentsvalet lär ha bäst chans att nå över spärren på 5 % är däremot uppstickaren Radikala Partiet som i valundersökningar ser ut att kunna bli näst största parti efter Poroshenko-blocket. Det är också det parti som är minst utpräglat högerextremt av dessa tre. Vissa skulle istället kalla dem populistiskt nationalistiska eller rentav liberalt pro-europeiska. Som vanligt när det gäller den ukrainska politiken är dock väldigt mycket knutet kring personer och i Radikala Partiets fall gäller detta i hög grad. En del skulle kalla partiet en enmansshow. Dess ledare Oleh Ljasjko är den som står för showen vilken brukar bestå av slagsmål i parlamentet, hätska och obalanserade uttalanden och rent fysiskt närvarande engagemang i tvivelaktiga frivilligbataljoner vid fronten.

Utmärkande för dem alla är emellertid en brist på respekt för demokratins spelregler och vad gäller åtminstone Högra Sektorn ett rent förakt. De är, trots Radikala Partiets uttalade EU-vänlighet, knappast en tillgång för Ukraina i närmandet till EU och ger landet en image som ibland kan bli överdrivet negativ. Tillsammans representerar dessa tre partier troligen runt 15 % av väljarkåren vilket avslöjar att de inte bör ha mer inflytande över politiken än exempelvis Sverigedemokraterna. Samtidigt är mörkertalet kanske stort. Alla går inte till valurnorna av de som hyser nazianstrukna eller ultranationalistiska åsikter. Dessutom är deras inflytande genom våld skadligt; dels för det politiska samtalet då vissa åsiktsrepresentanter skräms till tystnad och dels för utsikten att ena landet och sy ihop väst med öst igen.


Det finns med andra ord stor anledning att syna dessa partier i sömmarna även om det kan anföras att de är småpartier utan reellt inflytande över de avgörande frågorna för Ukraina. Min uppfattning är att deras inflytande utanför parlamentet är minst lika avgörande för Ukrainas framtid som det rent politiskt formella innanför Verkhovna Radas väggar.



Radikala Partiet:

Partiets officiella namn är egentligen Oleh Ljasjkos Radikala Parti. Ett signifikativt partinamn i den ukrainska personcentrerade politiska pyttipannan. Han är före detta journalist och har tidigare suttit i parlamentet för Julia Tymosjenkos block och fick bland annat uppdrag inom en kommitté för regler och etik vilket är lite ironiskt då han i början av 1990-talet dömdes för förskingring och satt ett antal år i fängelse innan fallet avskrevs helt 1998.

Att hitta en ideologisk tråd hos partiet blir i hög grad att söka uttalanden från partiledaren själv, försöka tolka dem och placera in på den gängse politiska höger-vänsterskalan. Det är inte alldeles enkelt och blir sammantaget tämligen motsägelsefullt. Men den ukrainska politiken kan inte tolkas på samma sätt som inom de flesta EU-länder där demokratin haft hundra år på sig att formas. I Ukraina för den fortfarande en kamp för livet, vill jag påstå.

Radikala Partiet bildades 2010 men då under namnet Ukrainska Radikal-Demokratiska Partiet. Då leddes partiet av Vladislav Telipko men ett år senare valdes Oleh Ljasjko till ny ledare och partiet bytte raskt namn till det nuvarande där hans namn ingår. I parlamentsvalet 2012 fick partiet endast drygt 1 % av rösterna men fick en plats (Ljasjko) i parlamentet genom att vinna ett distrikt (se inlägget om valsystemet). I valundersökningar som föregått det kommande valet visar partiet upp helt andra siffror och det kan komma att bli runt 10 % av rösterna. Somliga väljarbarometrar har visat så mycket som 13-14 % av rösterna. Många är lite överraskade av denna framgång men i det turbulenta läge som råder i landet kanske en ultranationalistisk populism är gångbar.

Helt överraskande kanske det inte borde vara heller eftersom Ljasjko ställde upp i presidentvalet i maj och blev trea. Den valkampanjen bör ha varit till hjälp i den nuvarande valkampanjen för partiet som är så tätt knutet just till hans egen person.

Han har också försökt profilera sig som en förespråkare för småföretagare och vill gärna framstå som en motståndare till oligarkväldet vilket är ett framgångsrecept i dagens Ukraina eftersom oligarkerna i nästan lika hög grad som president Janukovytj var måltavlor för Majdan-demonstranternas missnöje i vintras. Dessa rikemän vill han knuffa ut från den politiska scenen vilket förvisso förmodligen skulle vara välgörande för landet. Själv förknippas han dock med en Serhiy Lyovochkin som äger tv-kanalen Inter tillsammans med gas-oligarken Dmitry Firtasj, men detta förefaller vara mycket osäkra uppgifter då samme Lyovochkin även har sagts ha kopplingar till Oppositions-blocket som jag skrev om i mitt förra inlägg. Det verkar i alla händelser svårt att nå riktig framgång i ukrainsk politik utan finansiell uppbackning av någon av dessa magnater som han säger sig vilja rensa ut från densamma. Själv hävdar han däremot att han främst finansieras av små bidragsgivare som han får kontakt med via facebook.

Partiet förordar en militant linje mot de pro-ryska rebellerna i Donbass och Ljasjko har en egen paramilitär milis, Ljasjkobataljonen Ukraina, som bland annat, bara två dagar före presidentvalet i maj, stormade en byggnad i staden Torez som ockuperades av pro-ryska separatister. Vid stormningen dödades en separatist och en annan fick svåra skottskador.

På sin egen facebook-sida deklamerade Ljasjko triumferande:

"Soldiers from the Lyashko Battalion 'Ukraine' have cleared and liberated the city government building from the 'Colorados' in Torez, Donetsk Oblast. Two terrorists were killed, while among our men were no injuries. Glory to Ukraine!"

Jag har ärligt talat inte kunnat få klarhet i om denna bataljon är densamma som Azov-bataljonen, vilken är en av alla de frivilligbataljonerna vid östfronten som inrikesministeriet i början av maj legaliserade. Azov-bataljonen lär ha grundats av en kärna från ett litet nazistparti, Socialnationalistiska församlingen, och har en variant av den nazistiska ”varghaken” som symbol. Detta nazistparti har i sin programförklaring uttalat målet att slåss för ”hela den vita rasens befrielse från det internationella spekulativa kapitalets makt”. De vill också förhindra sexuella kontakter mellan raser då detta anses ”leda till den vita rasens utrotning”. Detta framgår av en artikel från BBC som också uppmärksammar den svenske frivillige bataljonsmedlemmen Mikael Skillt. Azov är en av de mer omtalade och ökända för sin våldsamma framfart även bland civilbefolkning.  Denna bataljon har emellertid Oleh Ljasjko som ledande beskyddare. 

Amnesty har riktat skarp kritik mot frivilligbataljonernas framfart och alldeles särskilt lyft fram den frivilligbataljon som leds av Oleh Ljasjko. Denna bataljon kidnappar och torterar systematiskt både soldater och civila, enligt Amnesty. Ljasjko själv räds inte att mycket aktivt delta i vissa aktioner vilka också filmas för att läggas ut på youtube. De framställer alltså ”oblygt” på egen hand material som visar Ljasjkos hot om mord eller fängelse mot polischefer, borgmästare eller lokala rådsrepresentanter för städer i östra Ukraina. Detta sätt att ta lagen i egna händer kritiseras i skarpa ordalag av Amnesty på deras hemsida.

Human Rights Watch har också uppmärksammat Ljasjkos framfart där han med hjälp av sin paramilitära bataljon godtyckligt arresterar (vilket han själv kallar ”civil arrestering”) och misshandlar personer som betraktas som separatister eller anses stötta dem. För att sedan dessutom dyka upp på hans egna twitter- och facebook-konton där de visas upp som en sorts krigstroféer eller möjligen som varnande exempel för andra.


På Ljasjkos facebook- och twitterkonton torgför han öppet sina åsikter och lär på dessa ha uttalat saker som att ukrainarna är en nation av ”erövrarprinsar” och att de tillhör en nation av ”revolutionärer, partisaner och kossacker”. Uppenbarligen ser han sig själv som en riddare i strid för sin nation och den militanta hållningen gränsar till storhetsvansinne. Samtidigt säger han i en mycket informativ artikel i magasinet Foreign Policy att han vill att Ukraina ska gå med i EU och Nato. Av denna artikel framgår också att Ljasjkos roll som ledare för frivilligbataljoner mycket väl kan vara överskattad av honom själv för att framhäva sig som en av de ”partisaner” eller ”erövrarprinsar” han idoliserar.

 Ljasjko var en av de drivande bakom bannlysningen av kommunistpartiet som jag skrev om häromdagen. Han är också känd för att ha en benägenhet att hamna i slagsmål i parlamentet. Senast (vad jag vet) i våras då han kallade en parlamentskollega (oberoende ledamot) för ”kulmagat fetto” vilket inte uppskattades. 

Denne mans parti förväntas nu alltså bli ett av de största i Ukraina och kan mycket väl komma att ingå i den koalitionsregering som lär behöva bildas kring det förväntat dominerande Poroshenko-blocket. Bäva månde EU?



Svoboda:

Svobodas företrädare, Ukrainas Social-Nationella Parti, bildades redan 1991. Detta USNP var ett uttalat nazistparti med hakkors som symbol men bytte 2004 namn och symbol och blev då Svoboda som betyder frihet. Det är lätt att associera till Sverigedemokraternas genealogi och utveckling mot ett mer ”städat” parti. Enligt en SvD-artikel tidigare i år finns det vissa bedömare som menar att de bör ses som högerpopulister snarare än fascister då de mest radikala åsikterna på senare år har skalats bort. Det är förvisso inget som utesluter att detta enbart är kosmetika för att komma in i maktens centrum snarare än en ideologiskt grundad kursändring. Att Svoboda fick fyra ministerposter samt riksåklagarämbetet i den interimregim som bildades efter Majdan-upproret i våras kanske är ett tecken på att denna strategi varit framgångsrik åtminstone. Vilket återigen kan jämföras med Sverigedemokraternas framgångar på senare år.

Partiledaren Oleh Tiahnybok gör sig dock skyldig till mängder av uttalanden som förmodligen inte skulle undkomma Sverigedemokraternas ”noll-toleranta” renhållningspatruller. Alldeles efter maktskiftet i Kiev i våras efterlyste han avskaffande av politisk och demokratisk pluralism i Ukraina, etnisk rensning av landet och återinförande av Ukraina som kärnvapenmakt. Detta med rensning av landet från utländskt inflytande är ett eko från den ultranationalistiska Stepan Banderas paroller då denne slogs både med och emot nazisterna under andra världskriget.

Tiahnybok lär också ha sagt att Ukraina ”rensats från ryssar och judar” under andra världskriget. Han och andra Svoboda-parlamentariker har genom åren strött antisemitiska kommentarer omkring sig och i synnerhet en parlamentsledamot, Yuriy Mykhaltjysjyn, sägs ofta citera Joseph Goebbels och andra nazityskar. Simon Wiesenthal-centret rankade ifjol Tiahnybok på femte plats över världens värsta antisemiter.

Oleh Tiahnybok. Bild: UNN

Partiet är med i Alliansen för europeiska nationella rörelser där också franska Front National, ungerska Jobbik, brittiska BNP och svenska Nationaldemokraterna (en högerextrem utbrytning ur Sverigedemokraterna) ingår. Det nazistiska Svenskarnas Parti samarbetade tidigare Svoboda men lär ha tagit sin hand ifrån dem för att de inte är ”tillräckligt antisemitiska”. Vilket kanske säger mer om SP än om Svoboda.

Partiet säger sig vilja förbjuda homosexualitet, stoppa invandring och deportera utlänningar, införa pass som anger etnisk tillhörighet och förbjuda ”ukrainafobi”, med vilket det förefaller oklart vad som menas. Men det rent ukrainska förordas och utesluter såväl ryssar som andra minoriteter.

EU-parlamentet framförde redan efter parlamentsvalet 2012 kritik mot Ukraina bland annat med anledning av Svobodas inträde i parlamentet och uppmanade då landets ”pro-demokrater” att inte ingå i allianser med detta parti. EU-parlamentet menade att Ukraina måste uppvisa bättre respekt för demokratins principer och framhöll att ”rasistiska, antisemitiska och xenofobiska åsikter står i strid med EU:s fundamentala värderingar och principer”. Detta skulle också ligga landet i fatet i förhandlingarna om undertecknande av ett EU-handelsavtal, sades det då. Vilket - intressant nog - inte hindrade att just detta EU-avtal nyligen undertecknades. Trots att just precis denna, enligt EU-parlamentet oönskade, koalition mellan ”pro-demokrater” och Svoboda uppstod i och med maktskiftet i Kiev vilket gav Svoboda tillträde inte bara till parlamentsstolar utan också till regeringspositioner.

Svoboda ser emellertid ut att få svårt att nå över 5 %-spärren denna gång enligt väljarundersökningarna. De är dock mycket starka lokalt i västra Ukraina och inte minst i Lviv där de är det styrande partiet. Staden beskrivs i en Aftonbladet-artikel som ”den ukrainska nationalismens huvudstad” vilket jag själv, efter ett besök där nyligen, kan stämma in i. Ukrainska blågula flaggor varvas där med de ultranationalistiska rödsvarta och porträtt av den ovan nämnde Stepan Bandera. 

Partiet förordar naturligtvis, i linje med det ovan sagda, en militär lösning av konflikten i Donbass och menar att riktig fred endast kan uppnås genom att vinna kriget. De är enligt den egna hemsidan också motståndare till det beslut om speciell status för regionerna i öst som parlamentet antog tidigare i höst och mot att invånare från Donbass ska få rösta i det kommande valet. 

Partiledaren Tiahnybok försöker dock nu strax före valet visa upp en mer breddad politisk agenda än den ultranationalistiska och talarsig varm för medelklassen och för småföretagare och säger sig vilja ta itu med korruptionen i landet, vilket är en hållning som framhävs även av Oleh Ljasjkos Radikala Parti som nämnts här ovan.

Frågan är om det räcker hela vägen in i parlamentet?



Högra Sektorn (Pravyj Sektor):

Högra Sektorn sägs ha fått sitt namn av att deras företrädare fick i uppgift att skydda den högra flanken av demonstrationstågen under Majdan-upproret i vintras. Deras fotfolk sägs till betydande del bestått av huliganer tillhörande fotbollslaget Dynamo Kievs värsta svans och deras insatser sägs ha varit värdefulla i bataljerna mot kravallpolisen Berkut.

Politiskt parti blev de dock inte förrän efter maktskiftet, den 22 mars i år. Det förutspåddes då att de möjligen skulle kunna nå framgång bland annat på bekostnad av Svoboda som de menade varit ”mesiga” vid bataljerna på Majdan-torget. Men den stora framgången som politiskt parti har i stort sett uteblivit och de förväntas inte heller i detta val passera spärren på 5 %. Troligen ganska långt därifrån.

De har den rödsvarta fanan som symbol vilken de har ”ärvt” av Stepan Banderas ultranationalistiska OUN (se ovan om Svoboda). De vill helst få till en nationell revolution och har inte mycket till övers för varken EU eller Ryssland. Flera anhängare, som också fanns på Majdan-torget i vintras, strider nu i diverse frivilligbataljoner vid fronten i öst. Donbass-bataljonen har nämnts som en sådan som skulle vara särskilt knuten till partiet men det har varit svårt att finna belägg för just detta.

Partiledaren Dmytro Yarosh har en lång historia som ultranationalist, har länge slagits för en avrussifiering av Ukraina och påstår sig vara den förste som vågade hissa den ukrainska blågula fanan, i Dnipropetrovsk 1989. Han ställde upp i presidentvalet i våras men nådde knappt 1 procent av rösterna och blev i somras, på rysk begäran, efterlyst av Interpol för uppmaning till terrorism. De styrande i Kiev har han försökt skrämma upp med att säga att ”vår revolution är inte ännu komplett”, enligt en artikel i online-versionen av Der Spiegel.

På nätsidan euromaidanpress.com säger Yarosh att han om han ville ”skulle kunna sända flera bataljoner till Kiev och lösa regeringsfrågan” om det bara inte innebar att han därmed skulle bana väg för Putin att marschera dit också.

Om partiet skulle få tillräckligt med röster för att ta plats i parlamentet, fortsätter han, skulle de ”röra om i smutsen” och se till att de andra ledamöterna verkligen ”arbetar för Ukraina och inte för sina egna fickor”. Han drar sig inte heller för att mobilisera tusentals människor att marschera till parlamentet för att blockera beslut i viktiga frågor om han skulle finna det nödvändigt. ”Vi har mycket folk som vi kan lita på och därigenom pressa igenom nödvändiga beslut”, säger han. Det är alltså inte fråga om att respektera folkviljan och parlamentets representation utan det är andra metoder som förespråkas.

Vad detta ”pålitliga” fotfolk är kapabla till såg vi prov på i Odessa i våras då över 30 personer dödades när fotbollshuliganer och anhängare av Högra Sektorn attackerade en fackföreningsbyggnad med molotov-cocktails och troligen även skjutvapen.

Våldsamheterna i Kiev nyligen där Svoboda och Högra Sektorn med aggressiva attacker mot parlamentet framförde krav på ett erkännande av Banderas OUN kan också sägas illustrera vad Yarosh menar med att mobilisera folk för att ”pressa igenom nödvändiga beslut”.


Marko Bojcun, politisk forskare och Ukraina-expert vid London Metropolitan University, säger i en intervju med Huffington Post att de högerextrema kan vara föremål för viss underskattning och att det finns ett större stöd för dem i landet än presidentvalet i våras antyder. Han säger sig i alla fall se en ökad politisering av etnicitet och en allt lägre toleransnivå bland de högerextrema mot sina åsiktsmotståndare.

Som jag inledde med är politiskt inflytande inte bara en fråga om hur många procent av rösterna i det kommande valet de högerextrema partierna får. Det handlar också om på vilket sätt den offentliga debatten påverkas av den intoleranta retoriken och våldsamma yttringarna mot personer som vill se fredliga lösningar på konflikten i öst, normalisera förbindelserna med Ryssland och som vill ha ett multi-etniskt och sant demokratiskt Ukraina. Jag har tidigare refererat till en artikel i Aftonbladet där situationen i Odessa tas upp . Högra Sektorn och andra ultranationalister fungerar där som en terroriserande politisk kraft med mål att skrämma motståndaren till tystnad. Attacker mot politiska motståndare från Oppositions-blocket under valkampanjen har också kunna iakttas på flera håll, bland annat i just Odessa.

Det föreligger, som jag ser det, en klar risk att gatans parlament – parallellt med den ”rening” av statsförvaltningen som jag skrivitom tidigare – skapar såväl en tystad debatt som en tyst förvaltning där människor inte vågar framträda med sina åsikter av rädsla för våld eller avskedande. Det vore ett steg åt fel håll för ett land som strävar efter att ingå i ett pluralistiskt och demokratiskt Europa snarare än i ett mer slutet och kvasi-demokratiskt samhälle som Rysslands.





Tidigare inlägg i serien om parlamentsvalet i Ukraina:


Sanning?

Blir så trött på alla dessa SD-backare.

Såg för några dagar sedan en delning på Facebook av ett foto på Ultima Thule, det gamla nationalistbandet, där de önskar Jimmie Åkesson (SD) att bli frisk från, förmodar jag, sin utbrändhet, och kanske även spelmissbruk.

Det är visserligen snällt och trevligt och inget jag har något negativt att säga om. Däremot dök det upp en del "mysiga" kommentarer.

Reagerade särskilt på en bild med Fredrik Reinfeldt (M), vilket är bilden här intill. Inte för att jag har särskilt mycket till övers för vad just hen eller hens parti står för.

Skrev ändå som kommentar:
Sanningen? Vilken jävla sanning?!
Att den opportuna strategin i 1930-talets Tyskland fortfarande funkar?
Nej, SD:s samhällsanalys håller inte. Migrationen är inte problemet. Den pågående resursdräneringen (till privata fickor) är vad som gör att de allra flesta känner att de får det sämre.
Det är som att klaga över huvudvärk och försöka äta värktabletter när problemet är hjärnblödning eller cancer.
Och nej, SD är inte systemkritiska. Inte ett skvatt. Populism är nämligen inte kritiskt. Alls.

Gratis filmvisning om klimatet

Disrution

För den som befinner sig i Stockholm imorgon och är sysslolös visas klimatfilmen Disruption gratis på Victoriabiografen mellan 18 och 20.

En helt ny, pampig dokumentär med kändisar som Naomi Klein och James Hansen från NASA diskuterar hur vi ska lösa klimatfrågan och vad som händer så länge vi inte gör det. Gräsrotsrörelsens roll i debatten, hemlighetsmakeriet bakom FNs klimatmöten och industrins särintressen finns också med. Kort och gott, det här måste överträffa vilken Hollywoodthriller som helst. Arrangör för kvällen är Svenska Kyrkan och Diakonia.

På Facebook kan du anmäla dig.

Inte helt övertygad? Se trailern!
http://vimeo.com/104429713

Ökad tillväxt ska ge flera jobb?


Regeringen gör nu avtryck i en av de frågor som sattes främst i valrörelsen jobben. Klart är att S nu försöker ta över initiativet från M att vara det parti som driver jobbfrågan hårdast och MP hänger på. Hur detta kommer att falla ut är för tidigt att recensera. Men i detta skede håller S vad de utlovat nu gäller det att baxa igenom det i budget och riksdagen också.

Så ska regeringen nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020

Det mesta i satsningen är känt och presenterat redan tidigare.

Den vilar på:

• Investeringar i järnväg, energieffektivisering av bostäder, kollektivtrafik och landsbygd. Nytt här var en ökad satsning på service och bredband för en levande landsbygd.

• Ökad efterfrågan på arbetskraft genom aktiv näringspolitik. Här ingår skydd mot sjuklönekostnader för företagen, företagsutveckling, ungas företagande och export.

Nytt var att regeringen vill öka satsningen på export, bland annat genom att öppna generalkonsultat i tillväxtmarknader samt ge extra pengar till Tillväxtverket för att få fler unga att starta eget.

• Aktiv arbetsmarknadspolitik bland annat genom ett kunskapslyft, utbildningskontrakt och traineejobb för unga och extratjänster i välfärden i stället för Fas 3.

Utbildning ett måste för att utvecklingsländer ska kunna bemöta klimathotet

Att göra praktik är ett strålande sätt att skaffa sig värdefull erfarenhet inför arbetslivet, för att inte tala om ett tillfälle att använda sig av all den kunskap en har tillskansat sig under studietiden. Dagens skribent heter Torsten Kjellgren och med en master i statskunskap från Uppsala universitet i bagaget gör han nu praktik vid den svenska delegationen till Unesco i Paris.  

”Tänk globalt, agera lokalt”

Så lyder en klassisk devis för miljörörelsen. Om var och en ser till att källsortera, äta närproducerat och ta tåget istället för flyget så skall det globala slöseriet av jordens resurser stoppas, utsläppen av växthusgaser dras ned – och klimathotet upphöra.

Denna idé förutsätter dock något som vi tar för givet i rika länder i väst men som snarare får ses som en lyx på många andra håll i världen – utbildning. Om man aldrig har fått möjligheten att gå i skolan, lära sig skriva och läsa etc., hur skall man då bli medveten om klimathotet och hur man som individ kan bidra till att hejda det?

Detta är en fråga som har etsat sig fast hos mig efter längre vistelser i afrikanska länder under utveckling. I dessa länders storstäder tornar berg av sopor upp sig, lastbilar står med motorerna på tomgång och plastpåsar eldas upp direkt på gatan. Lokalbefolkningen köper konserverad mjölk influgen från Europa, som av en konsekvens av EU:s jordbrukssubventioner (CAP) är klart billigare än dagsfärsk mjölk från den lokala mjölkbonden. Eftersom järnvägarna som kolonialmakterna byggde (i regel ämnade för transport från metallgruvor och slavfort till hamnen) inte fyller någon funktion idag, samt att inga ekonomiska resurser har funnits för att bygga ny räls, så tar de välbärgade personerna flyget och de fattiga bussen, vid inrikesresor. Skälet till detta miljöovänliga beteende av miljontals människor i fattiga länder är naturligtvis inte ovilja att bekämpa klimathotet – det är, hävdar jag, okunskap om problemet, brist på resurser att agera samt en osund beroendeställning till den rika världen.

Vad är då lösningen på problemet? Svaret stavas UTBILDNING. Endast med universell läs- och skrivkunnighet och med en utbyggd tillgång till kunskap och högre utbildning kan man komma åt problemet. Först då får utvecklingsländer möjligheten att på egen hand bygga sina ekonomiskt- och ekologiskt hållbara samhällen; bort från beroendeställningen till biståndsgivare och f.d. kolonialbild (3)herrar.

Ett exempel på en aktör som verkar genom denna kanal är Unesco; FN:s organ för utbildning, forskning, kultur och kommunikation. Jag har privilegiet att, efter min färdigställda masterexamen i statskunskap vid Uppsala universitet, göra praktik på den svenska delegationen vid just Unesco i Paris. Många associerar säkerligen organisationen med världsarvskommittén; vilken lyfter fram särskilda platser och byggnader världen över som naturligt/historiskt extraordinära. Detta är dock bara ett axplock av Unescos arbete. Organisationens paroll lyder “Building peace in the minds of men and women”. Detta tar sig uttryck i att man genom sina mandatområden skall få människor att växa som individer; redo att bidra till ett fredligt, ekonomiskt-, socialt- och ekologiskt välmående samhälle. De 195 medlemsländerna har lika stort inflytande oavsett storlek och resurser, och man har en ambition att nå samförståelse och konsensus i samtliga beslut. Detta för att uppnå en universell legitimitet, samt en vilja världen över att implementera de beslutade programmen. Med Afrika samt underutvecklade ö-nationer som fokusområden, har man två huvudprogram på utbildningsområdet: Education for All samt Education for Sustainable Development. Som namnen antyder strävar det förstnämnda programmet till att säkerställa möjligheten till skolgång för alla barn och ungdomar i världen, och det sistnämnda till att sprida kunskap specifikt om klimathotet – vad man, såväl individuellt som kollektivt, kan göra för att motverka det. Då Unescos fältkontor världen över implementerar program likt dessa, så inleds processen vid högkvarteret i Paris. Det är här, via medlemsländernas delegationer, som programmen föreslås och beslutas och också här som, via Sekretariatet, tillvägagångssättet presenteras för att förverkliga desamma. Organisationen har två beslutande organ; Generalkonferensen som hålls vartannat år, och Styrelsen som möts två gånger per år. Alla medlemsländer är till dessa välkomna att inkomma med förslag till program, resolutioner eller organisatoriska förändringar. För varje förslag som det skall beslutas om så måste Sverige skapa sig en uppfattning, ta ställning för eller emot, välja prioriteringsgrad, söka samarbete med andra länder etc. Detta görs genom möten av olika slag, vilka jag får följa med på, och sedan sammanfatta i rapporter till Svenska Unescorådet som ligger under Utbildningsdepartementet på Regeringskansliet.

Praktiken har varit fantastiskt rolig då jag har fått följa med på nästan allt som den svenska delegationen medverkat i, vad gäller möten och förhandlingar. Samtidigt har jag fått en djupare inblick i det viktiga arbete Unesco utför inom sina mandatområden; hur man framförallt genom utbildning skapar bättre levnadsvillkor för människor och förser dem med möjligheter att växa. Att göra en insats för en internationell aktör inom utbildning är något jag rekommenderar samtliga miljövänner att göra. Detta medel är nämligen, enligt mig, det mest effektiva för att sprida medvetenhet om klimathotet – och uppnå en global kunskap om hur man såväl individuellt som kollektivt kan bekämpa det.

 

Mera lån i baljan boys


Redan Olrog skrev om bruk, som man skulle bygga Babels torn och luftslott med. Ekonomisk tillväxt, snurr på pengarna eller var det på hjulen, låna mera, konsumera mera, är del av nutidens mantra i rika länder. Ju mer man konsumerar, desto lyckligare blir man och ju mer man lånar, desto mer kan man konsumera. Det verkar gälla alla, även stater och kommuner. Billigt är det också att låna nu för tiden. Vi vanliga kan låna var som helst för några få procent. Bankerna betalar ingenting alls för att låna. Uppmaningarna att öka konsumtionen och därmed tillväxten pumpas ut i olika skepnader och formligen haglar omkring oss. Bankirer och politiker driver på mest av alla. Jag kunde ha satt in ett par adjektiv i förra meningen, t.ex. giriga och fega men min artighet förbjöd mig.

Idag fick jag förresten ett speciellt, personligt erbjudande i min "mejlinbox".
Kredit på noll kostnad avtal.
Upp till 50 miljoner kan man få låna, bara man mejlar till Helena Lindberg. Tack, äntligen!
Du är registrerad Bank förbjudna och du har inte stöd för banker eller bättre, fortsätter Helena eller hennes kumpan.
Nähä, är det så illa, tänker jag.
Jag är där för Du hjälpa eftersom ingen har rätt att vara lycklig ensam.
Härligt att veta att det finns möjligheter, om man behöver ett snabbt lån. Villkoren är, säger välgörarna, sådana som gör livet lättare. Kan det bli bättre?

Och innan jag skrivit detta färdigt, plingar det på nytt i datorn med nästa låneerbjudande, denna gång på svenska. Mycket personligt och undertecknat med bara
Tack.
Tre procent vill de här också ha.

Funderingarna på phishing, penningtvätt och rena bedrägerier har man för länge sedan tröttnat på. Ikonen papperskorg finns ju och så småningom blir det väl en ändring av mejladressen.

Tack och farväl – och Holmen bryter mot FSC-certifiering

Ikväll gör jag min sista intervju  i serien En bok, en författare i Kunskapskanalen 19.00.  Intervjuar Lena Sohl om hennes bok Att veta sin klass.

Stiger av programserien efter min 95:e intervju eftersom jag är övertygad om att andra kan göra ett bättre jobb i det nya produktionsformat som jag inte riktigt trivs med, även om det reformerats till det bättre efter sommaren och jag säkert kommer att ångra mig till våren... Tack Katja Troell och Co för några väldigt roliga och bildande år - inte minst tack till Olle Palmlöf som hade modet att föreslå mig som en av intervjuarna!

Min senaste inledare i Fria Tidningen finns förresten här - om den rödgröna budgeten. Och mitt senaste inlägg på DN-Debatt här - fortsättning på debatten om sänkt arbetstid. Sedan till skogs:

Gammelskog Drevfjällen. Bild: Jukka Lausmaa
Svenskt skogspolitik är något av ett skämt. Uppblåst i retoriken. Passar ju bra för ett land som vill framstå som bättre än det är i miljöfrågor. Förskräckande i verkligheten. 

Fältbiologernas skogsnätverk - tack för att ni finns! - konstaterar återigen att skogsnäringen fortsätter att avverka naturskogar. Häromdagen släppte man en inventeringsrapport där Holmen Skogs skogsbruk i Strömsunds kommun granskas. Man finner att bolaget bryter mot sin FSC-certifiering. 

Sveriges naturskogar försvinner snabbt. Om 20 år uppskattar ArtDatabanken att naturskog enbart kommer att finnas i reservaten, som kommer att utgöra ungefär 5 % av den svenska produktiva skogsmarken. Resten kommer att vara produktionsskog, åkrar för träd. Inte skog. Snart vet inte människor vad riktig skog är. Man tror att trädsamlingar är detsamma som skog. Få har någonsin vandrat i en riktig skog. En gammelskog. Vilket är något helt annat än att knalla runt i virkesåkrar.

Svensk naturvårdsforskning menar att minst 20 % av skogen behöver skyddas för att skogens biologiska mångfald ska säkerställas. Frågan är:  hur mycket mer virkesinriktad sosseröd än naturgrön är regeringen? Och för den delen: hur mycket mer ekochickt urbangrön än naturgrön är den?

Fältbiologernas inventeringsrapport som granskar Holmens skogsbruk finns att läsa här

Hållbarhetschef på Swedbank

Dagens gästskribent är Amanda Jackson, hållbarhetschef på Swedbank. Idag berättar hon om sin bakgrund och belyser det faktum att banker har en både direkt och indirekt påverkan inom hållbarhetsområdet, vilket kommer med både ansvar och potential.

Jag heter Amanda Jackson och är hållbarhetschef i Swedbank.  Banken är med sina  4,1 miljoner privatkunder ocamanda_jacksonh ca 300 000 företags- och organisationskunder Sveriges största bank sett till antalet kunder. Som en stor aktör på finansmarknaden har vi  vår största påverkan indirekt via våra kunders verksamhet. Bankerna skulle kunna liknas vid ett finansiellt blodomlopp som gör det möjligt för företag att utveckla, bygga upp eller globalisera sin verksamhet. Detta är självklart positivt, men det medför också ett stort ansvar att vara en långsiktigt hållbar samarbetspartner i en föränderlig värld. Mitt arbete kan alltså handla om i stort sett alla sakfrågor, branscher och marknader, och det gör det  både komplext och spännande.

De senaste 3-4 åren har jag  ägnat mycket tid åt hållbarhetsintegrering i våra affärsprocesser, strategiutveckling och ledarskapsutbildning. Bland annat har jag arbetat med att utveckla och genomdriva ett förbud i banken mot finansiella tjänster till kärnvapenindustrin, hållbarhetsriskbedömning vid kreditgivning och inköp, samt med chefs- och ledarutbildningar. Jag har även arbetat mycket med att utveckla strategi och ramverk för vårt hållbarhetsarbete.

Jag har  en magisterexamen i företagsekonomi, en kandidat i marknadskommunikation och har studerat  internationell rätt och mänskliga rättigheter. Vidare är jag sedan länge  engagerad  i internationella och nationella civilsamhällesorganisationer. Bland annat sitter jag, i egenskap av privatperson,  i styrelsen för Amnesty International. Erfarenheter och studier inom hållbarhet och mänskliga rättigheter har varit viktigt  för att kunna arbeta med det jag gör idag. Jag tror dock att kompetensen inom ekonomi är minst lika betydelsefull, för utan förståelse för kärnverksamheten och det finansiella systemet hade det nog varit svårare att driva arbetet.

Under nästar år är mitt fokus att tillsammans med vår ledning arbeta för att hållbarhetsfrågorna ska vara ännu närmare bankens affärsverksamhet och att alla som jobbar i banken ska ha en gemensam bild av såväl utmaningar, mål och möjligheter samt varför vi arbetar med de här frågorna. Jag ser fram emot ett spännande år.

 

Klart med styret i Region Halland med MP + Alliansen men med problem inom kollektivtrafik och sjukvården!


Noterar att strejken mot Öresundståg tidigare i år så ger det en nota till skattebetalarna. Sedan har SJ skärpt till sig och satt in sju nya tåg sedan årskiftet.Det lutar åt en förlust för Hallandstrafiken på 50 miljoner. Annars är allt sig likt det blir Alliansen + MP som styr Region Halland.

I den något komplicerade bilden där Hallandstrafiken ligger som ett bolag under regionen har politikerna i de fem partierna nu kommit överens hur styret ska se ut. Konstaterar att norrut i Västra Götaland är det numera också MP+ Alliansen.

För miljöpartiets del har jag varit koncentrerad hur det går för vår del i Varberg då regionens gruppledare stod så långt ner som på plats nr 7 på den dominerande "Halmstadlistan". Det rättade väljarna till i valkrets Varberg där Stefan Edlund kryssades in. Förmodligen tänkbar ordförande i Varbergsnämnden efter KD:s Kalle Svensson.

För Varbergs del ett hyfsat regionval där MP hade fyra röster mer än folkpartiet som i regionen dock är starkare sett till helheten. I och med inkryssningen förlorade inte MP på att ha en lista för regionen då väljarna rättade till det i slutändan. Något att tänka på inför kommande val.

För miljöpartiets del fick MP också hand om psykiatri, patient och två folkhälsonämnder i Halmstad respektive Varberg. Förmodar att upplägget var tänkt något annat hos valstrategerna men passar Varberg alldeles utmärkt. Varbergs ledamot blir nu vald på "eget mandat", får en politisk plattform och kommer att vara med i majoritet i samma konstellation i både region och kommun.

Förutom problem med Hallandstrafiken i nuläget dras också sjukvården med diverse problem och det har tvingat regionen att från och med årsskiftet höja skatten bland annat. Det blir en icke avundsvärd uppgift att lösa detta där det bara var två av de styrande partier som gick framåt i valet: Centerpartiet och Miljöpartiet men där oppositionen känns en aning splittrad. Där ingår förutom S och V också SD.

kan vi lägga svekdebatten bakom oss nu?

parties

Det politiska läget i de olika kommunerna i Värmland börjar utkristallisera sig. Igår blev det klart i både Årjäng och Hammarö, där M, KD, FP, S respektive S,V, C ska styra. På Hammarö förklaras det med att alla tre partierna har en liknande politik och i Årjäng att man söker en stabil majoritet. Helt rimliga förklaringar på båda håll.

De frågor som inte kommit upp är ”hur en röst på centerpartiet blev en röst på S” respektive ”hur en röst på M blev en röst på S”. För det är de frågor jag som miljöpartist alltid får i sådana här situationer. På inget håll får heller de olika partierna frågan om svek mot väljarna. Den fråga som jag tror många av miljöpartisterna i Karlstad fått, för att vi samarbetar ”otraditionellt” (huruvida det är otraditionellt eller inte kan ju diskuteras förståss, med tanke på hur det ser ut runt om i landet).

Ingen är gladare än jag om det är nu det vänder. Att partier kan samarbeta med vilka andra partier som helst (förutom SD) i syfte att nå en klok och framåtsyftande politik utan att ordet svek kommer upp.

För visst är det väl så att vi nåt dithän nu? Inte är det väl så att det enbart är MP som ska stå till svars för den politik vi driver och vilka vi vill samarbeta med, eller vilka som vill samarbeta med oss?  Nej, tänkte väl det.


Det vore skönt att slippa bli vegan



Livsmedelsproduktion har en oerhört stor betydelse både för oss alla, som lever av att äta och för planeten, som ska frambringa råvarorna till jordens ständigt växande befolkning. Det blir allt tydligare att köttkonsumtionen är en miljöbov i sammanhanget, åtminstone i välbärgade länder. Särskilt ineffektivt från miljösynpunkt är nötköttsproduktionen, såg jag i en grafik över animaliska livsmedel, som DN innehöll igår. Det var inget nytt med det. Däremot var det överraskande för mig att lammkött låg på en föga hedrande andraplats, när det gäller ogynnsamt klimatavtryck. Ett förlåtande drag med dessa båda värstingar är att de är duktiga på att hålla beten och landskap öppna. Från dessa två var det ett rejält hopp ner till andra animaliska födoämnen. Där hittade man fågel- och fläskköttproduktion, som tydligen inte alls var lika påfrestande för naturen som de två värstingarna. Däremot kan man ju, som alla vet, ha en hel del synpunkter på djurhållningen, särskilt när det gäller just höns och gris. Alldeles tydligt är i alla fall att viltkött har försvinnande liten klimatpåverkan, en klen tröst för många tätortsbor, där viltköttet är lika svåråtkomligt som etiskt och försvarbart framställt kycklingkött och fläsk.

Jaha, vad ska man dra för slutsatser av det här då? Det är sedan länge uppenbart att en reduktion av köttkonsumtionen är önskvärd. Det skulle vi inte må illa av och det skulle antagligen göra stor nytta att bara återgå till nivåerna för en 20, 30 år sedan. Här finns politiska initiativ att ta, om någon vågar utmana marknadskrafterna i matbranschen. Själv är jag inte lockad av att bli vegetarian eller vegan men jag slår mig för bröstet och påpekar att jag igår lagade vegetarisk pastasås, när sonen gästspelade till middag. Kantareller, smörstekta med schalottenlök och uppiffade med persilja, basilika, creme fraiche, vitlök, lime och lite andra kryddor. Det blev gott till en portion linguine.

Om att hantera en främmande ubåt

Hur hanterar man en främmande ubåt som man tar på bar gärning? 

Den enda erfarenheten Sverige har av detta är när en sovjetisk ubåt tog sig in på svenskt skyddsområde i Gåsefjärden och tacksamt nog tragglade sig upp på ett grund där den stod och bullrade för att komma loss.

Den 29 oktober 1981 ringde ÖB till Sveriges statsminister Torbjörn Fälldin och berättade om detta. Han kunde tro att det var ett skämt, att han blivit utsatt för någon "skicklig imitatör som ville skämta med mig", som han berättar i boken En bonde blir statsminister.

Vem skulle ta det operativa ansvaret? Det var en fråga som snabbt kom upp. Antingen skulle man göra som Olof Palme gjort i samband med det drama som utspelades på tyska ambassaden några år tidigare. Justitieministern blev operativ chef...  "Vi tyckte inte det manade till efterföljd", har Fälldin konstaterat på sitt lite torra sätt. ÖB Lennart Ljung skulle få det operativa ansvaret.

Statsminister Fälldin beordrade ÖB att även partiledarna utanför regeringen - bortsett från kommunisternas Lars Werner  - skulle få full information. Vilket innebar att även Olof Palme och Gösta Bohman involverades. Regeringen bestod vid detta tillfälle av Centern och Folkpartiet. Inom parentes kan nämnas att försvarsministern, som var centerpartist, hölls förvånansvärt mycket utanför det som sedan skulle hända.

Regeringen tog fyra snabba beslut - dessa beslut pressades ganska hårt under några timmar skulle det visa sig. För det första: bärgningen av u-båten skulle skötas av Sverige. För det andra: räkningen skulle skickas till Sovjet. För det tredje: svenska myndigheter skulle starta en utredning som inkluderade utfrågning av fartygsbefäl och besättning. För det fjärde: Sovjetunionen skulle offentligt  tvingas att offentligt be om ursäkt.

Samtidigt hörs en opinion som kräver hårdare tag. Sverige borde internera besättningen, ta båten i beslag och spänna musklerna ordentligt. Fälldin valde en mjukare linje, men även den uppfattades, berättar han i ovan nämnda bok, av utländska politiker som tuff med tanke på att det lilla landet hade med en stormakt att göra.

Sovjet försökte föra samtal med Sverige via ambassaden i Moskva, men det accepterades inte av Fälldin. Allt skulle avhandlas i Stockholm. Fälldin undrar om ubåtens besättning visste att "där båten rände upp på klippan låg man tvärs över ett minfält". När Försvarets forskningsanstalt mäter strålning från u-båten upptäcker man "till visshet gränsande sannolikhet" att det fanns kärnvapen ombord. Den ryske ambassadören kallas upp till UD, får fråga om kärnvapen och svarar att Sovjetunionen "förbehåller sig rätten att han den vapenutrustning som varje situation kräver".

Nu blev det bråttom för regeringen att sammankalla till presskonferens, man ville inte att någon läcka skulle ge medierna möjlighet att gå ut själva. "Läckaget skulle kanske inte ge rättvisande bild av det hela och att rätta till en missinformation är fruktansvärt svårt", meddelade Fälldin. (Något som intresse- och lobbygrupper väl känner till när de nyttjar medier att sprida rykten som sedan vandrar runt och blir till sanningar på temat "ingen rök utan eld").

"Den där presskonferensen glömmer jag aldrig", berättar Fälldin, "lokalen var proppfull med folk och jag minns när jag redovisade att båten hade kärnvapen var det absolut tyst... Närvarande journalister påminde om min egen barndoms söndagsskoleelever..."

Men värre skulle det bli. ÖB ringer Fälldin och meddelar att två sovjetiska fartyg på internationellt vatten hade kurs rakt in mot Gåsefjärden. Militären hade avlyssnat radiotrafik mellan u-båten och det ryska moderfartyg som låg på internationellt vatten tillsammans med  sovjetiska marina enheter. Det man hört var att moderfartyget frågat befälhavaren på ubåten om den nu var nerdragen från klippan och färdig att hämta. Från ubåten hade man svarat att så var fallet.

Två sovjetiska fartyg på väg. För att hämta ubåten? Vad skulle Sverige nu göra? Ställa sig i vägen? Försvara gränsen med vapen? ÖB måste få svar från Fälldin. Han tänker några sekunder och säger sedan, ganska svettig kan jag tro: "Håll gränsen!"

"När jag återvände till vår grupplokal kände jag mig fruktansvärt ensam", berättar Fälldin.Skulle det bli krig? ÖB hade förlagt en isbrytare för att täcka den mycket smala passage som man måste använda för att att komma in i fjärden. Hur skulle Sovjet hantera den situationen?

Bevakningen av den svenska tolvmilsgränsen skärptes successivt. Patrullbåtar, torpedbåtar, permissioner dras in, fallskärmsjägare och kustjägare flygs in utrustade för omedelbar strid. Strålkastare riggas upp och ubåten badar i ljus. 

Det löste sig. De två fartyg man på radarskärmen sett på kurs rakt mot ubåten visade sig vara handelsfartyg. Den sovjetiska militären låg kvar på internationellt vatten. Och inväntade att svensk militär skulle bogsera ut ubåten. Och skicka faktura.

Fyra år senare fick Fälldin besked av Centerns valberedning att han borde avgå. "Ske er vilja", sa han, kallade till presskonferens och berättade att han fått sparken. Ubåten köptes upp av Bert Karlsson, berättas det, och den ställdes ut på Sommarland där ubåtskaptenen blev värd under en månad och sedan glömde (alternativt skänkte) delar av sin uniform som Bert Karlsson sedena auktionerade ut på Tradera. Snipp, snapp, snut, så var detta kapitel slut.

Ukrainas parlamentsval 26 oktober – 3. Partierna: De vänsteroppositionella

Bland de vänsteroppositionella räknar jag även in Oppositionsblocket som är en sammanslutning av ett antal mindre partier. Egentligen ett socialliberalt parti men som har en ryssvänlig hållning och viss anknytning till den förre presidentens Janukovych parti Regionernas Parti. Det har dock inte varit helt lätt att hitta några säkra uppgifter om detta parti kommer att gå till val under namnet Oppositionsblocket eller om de går till val alls. Förvirringen kring detta är lite signifikativt för den ukrainska politiken just nu. Det finns motsägelsefulla uppgifter kring det mesta och bli inte förvånade om Regionernas parti dyker upp i valresultaten, även om det senaste jag kunnat hitta indikerar att de inte ställer upp alls.  

Det andra parti jag tittar närmare på är vänsterpartiet Ukrainas kommunistiska parti. Det förbjöds tidigare i år men i verkligheten är detta förbud en tämligen komplicerad historia som inte hindrar att de kan ställa upp i parlamentsvalet på söndag. Jag kommer till detta senare i inlägget.

Det finns också ett par mindre partier som skulle kunna räknas in bland dessa vänsteroppositionella men jag nöjer mig med att titta närmare på de två ovan nämnda.

I praktiken har inte kommunisterna särskilt stor chans att nå spärren på 5 % inte minst eftersom resultat från regionerna Luhansk och Donetsk med all sannolikhet inte kommer att kunna räknas in (se tidigare inläggom valsystemet). Men deras historia och deltagande är intressant och säger en hel del om den politiska stämningen i Ukraina just nu.

Utmärkande är dock hur dessa partier motarbetas med såväl rättsliga och konstitutionella metoder och med eller hot om våld. De hålls borta från normalt kampanjarbete på gator och torg då främst högerextrema och fria miliser utövar misshandel, hot om misshandel och vandalisering av kontor eller valstugor/tält tillhörande dessa båda partier.


Sociologen Iryna Bekeshkina, chef för Democratic Initiatives Foundation, förutspår i en intressant valanalys i Kiyv Post att det nya parlamentet kommer att vara betydligt mer ”pro-Europeiskt” medan de pro-ryska krafterna kommer att utgöra en obetydlig minoritet. 

De metoder som används för att åstadkomma denna sammansättning av parlamentet är emellertid inte helt förenlig med det vi kallar demokrati. Men eftersom det handlar om kommunister och ukrainare som vill stärka banden till Ryssland snarare än EU är reaktionen från väst svag eller intet.



Oppositionsblocket:

Oppositionblocket är ett mycket färskt parti (som flera andra i detta val) som bildats i september av spillrorna från Regionernas Parti som var stödparti åt president Janukovytj, tillika dess tidigare partiledare, som tvingades fly från landet och lämna sin post med svansen mellan benen i slutet av februari i år. 

Regionernas Parti hade tidigare i september indikationer på sin egen hemsida om att de eventuellt skulle ställa upp i parlamentsvalet men uppgiften lär ha tagits bort från hemsidan. Det var annars meningen att de skulle ansluta sig till Oppositionsblocket men uppgifter gör nu gällande att de av oklara skäl dragit sig ur.

Det finns dock flera namn på Oppositionsblockets lista som har anknytning till Regionernas Parti. Toppar listan gör Jurij Boiko som kastades ut ur Regionernas parti tidigare i våras eftersom han ställde upp i presidentvalet. Partiet hade bestämt att ställa sig bakom kandidaten Mykhailo Dobkin och att utesluta alla som valde att ändå ställa upp som kandidater. Nu finns denne före detta vice premiärminister alltså med som Oppositionsblockets förstanamn. Denne Boiko är för övrigt en gammal bundsförvant med den stenrike oligarken Rinat Akhmetov från Donetsk som nu sägs backa upp detta Oppositionsblock.

Det är alltså mycket som är oklart och mystiskt kring detta nya parti men det sägs vara lett av Serhiy Lyovochkin, tidigare chef för den förre presidenten Janukovytjs administration. De lär ha en socialliberal hållning, vara ryssvänliga och eftersträva en fredlig lösning av konflikten i Donbass.

Denna ryssvänlighet och kopplingen till den misskrediterade för detta presidenten Janukovychs Regionernas Parti gör deras kandidater och partiaktivister till måltavlor för glåpord och misshandel och partiet har lämnat in officiella klagomål på den press deras representanter utsatts för under valkampanjen.

Trots detta och trots mystiken kring detta oppositionsparti har de befunnit sig kring 5 % i väljarundersökningarna och skulle i så fall klara spärren som ligger just på denna siffra.



Ukrainas kommunistiska part (KPU):

Kommunistpartiet, KPU (Komunistychna Partiya Ukrayiny) har funnits sedan 1993 och har haft samma partiledare, Petro Symonenko, sedan dess. En för ukrainsk politik fullständigt unik kontinuitet. Det gamla sovjetkommunistiska partiet bannlystes vid Ukrainas självständighetsförklaring 1991 men återbildades alltså 1993 och blev ganska snart legaliserat av parlamentet. Men nu ser sannerligen partiets existens ut att vara rejält hotad.

Den 6 maj i år beslutade parlamentet att bannlysa partiets ledamöter från sessionssalen. Den 1 juli i år lämnade sex parlamentsledamöter partiet och parlamentet hittade då på en ny regel som ungefär gick ut på att parlamentet skulle ha möjligheten att upplösa en partigrupp som blivit färre än en viss andel av dess ursprungliga numerär. Efter en liten namnteckning från Porosjenko var denna nya bestämmelse redo att klubbas och den 24 juli var partiets parlamentsgrupp upplöst. Därefter inleddes en serie rättsliga angrepp. Såväl riksåklagaren som säkerhetstjänsten har anklagat partiet för förräderi eftersom de anses ha stött den ryska annekteringen av Krim och de proryska rebellerna i öst som de också sägs ha finansierat (finansiering av terrorism). Rättegången började i augusti och lär pågå en bit över valet men det sägs att jurister från väst har vittnat till deras fördel och redogjort för den förvånade ukrainska domstolsförsamlingen hur en demokrati fungerar. Huruvida de ukrainska domarna tar intryck av detta är emellertid högst osäkert. 

Partiet ser på Euromajdan-rörelsens maktövertagande i mars som en kupp och att den ”avsovjetisering” som nu äger rum i Ukraina är ett sätt att sudda ut historien. Statyer och minnesmärken över andra världskriget från sovjettiden rivs nu ned eller vandaliseras med de styrandes goda minne. Den här snabba nedmonteringen av minnesmärken från Sovjet-eran är, enligt kommunistpartiet, ett sätt att sudda ut en bit av historien. Det splittrar också landet menar de och ser det som en del av en övergripande strategi -  där den väpnade konflikten med de pro-ryska rebellerna i öst också ingår - för att avleda uppmärksamheten från landets ekonomiska och sociala problem. De lagar om ”rening” (”lustration”) - som jag skrev om i mitt förra inlägg - som kan innebära avskedande av tusentals statliga tjänstemän och chefer, anser partiet ha väldigt lite med Euromajdans folkliga krav att göra och mest ett sätt att göra sig av med politiskt misshagliga personer och ersätta dem med sådana som är lojala till de nuvarande makthavarna.

Det sägs också att partiet nu i stort sett gett upp att ha några valstugor eller tält på gator och torg eftersom de vandaliseras och det lär ha förekommit hot från Svoboda och Radikala Partiet att attackera KPU:s kontor i Chernivtsi. Polisen sägs numera helt enkelt inte våga ingripa.

Den här bilden bekräftas också av en artikel i Aftonbladet som jag har refererat till i ett tidigare inlägg. I denna artikel förekommer allt oftare mord och misshandel och en del kommunister tvingas fly utomlands. Flera hundra oppositionella ska ha fängslats och om inte hotet kommer från polis och säkerhetstjänst är det de högerextrema som utövar våld och hot om våld i allt större omfattning och allt öppnare.

Redan i februari antog EU-parlamentet en resolution i vilken det i en rad punkter uppmärksammade den nya ukrainska övergångsregimens bristande respekt för mänskliga rättigheter. En av punkterna handlade om att Kommunistpartiets högkvarter i Ukraina förstörts av radikala högerkrafter, att kommunistpartiet förbjudits i vissa regioner och att minnesplatser över andra världskriget har förstörts. De uppmanade kraftfullt den dåvarande övergångsregeringen att ”säkra strikt respekt för de demokratiska rättigheterna och friheterna, de mänskliga rättigheterna, skyddet av minoriteter, pressfriheten samt mötes- och yttrandefriheten”.

Behandlingen av vänsteroppositionen vittnar dessvärre inte om någon vidare hörsamhet. Vi får se om dessa partier överlever valet, åtminstone rent fysiskt.




Tidigare inlägg i serien om parlamentsvalet i Ukraina:



MP i Varberg har gjort sin bästa uppgörelse någonsin och det med alliansen!


Känner att det varit en jobbig tid nu att vara delaktig i en valberedning som ska pussla ihop ett komplett förslag inom en vecka samtidigt som det varit en jobbig tid för en förhandlingsgrupp att få ihop en eller två överenskommelser dels om platser och dels om politiken och suttit en månad med detta.Vi kan inte slappna av och vara nöjda innan vi gått i mål.

Omvärlden just nu är det starka MP i Stockholm som har som ett "röd-röd-grön-rosa" perspektiv att förhålla sig till samtidigt som jag själv befinner mig i en region där MP+ Alliansen gör upp som vanligt.

Inte konstigt hjärnan går på högvarv. Inte minst när vi lokalt i Varberg befunnit oss i ständig opposition sedan 1998 då med rödgrönt som var i majoritet nu ska svänga 180 grader och ska tänka blågrönt lokalt samtidigt som vi stöds av en rödgrön minoritetsregering.

Det är mycket lättare att vara i minoritet och ägna sig åt ett fåtal frågor och jobba på dem. Men i i majoritetslägen eller i ansvarsställning handlar det om att hitta balansen och den bästa kompromissen.

Mitt fokus just nu är att valberedningen ska bli såpass enig att vi får ihop ett förslag den 26 oktober då enligt stadgarna det ska vara öppet fram till ett extra årsmöte den 9 november.

Vi har gått till väga så att vi skickade ut en intresseanmälan då MP öppet här lokalt gått ut med att det blir i alliansen samarbetet kommer att sökas och det innebär en majoritetsbildning.

När vi väl fått förhandlingsresultatet till känna gäller det att pussla ihop ett lag som känns bra och efter förmåga få en uppfattning att de vi anser är rätt person på rätt plats klarar av uppdraget.

Valberedningen har ju att sortera och disponera bland det underlag som finns att komma fram till ett resultat som vi tror driver partiets politik bäst och att det finns personer som kan samarbeta och vara tillgängliga.

Valberedning pågår i skrivande stund fortfarande och inget är givet innan allt är klart.I vilket fall som helst kan jag avslöja att MP lokalt i Varberg gjort sin absolut bästa överenskommelse någonsin och det med alliansen. Vem trodde att det skulle bli så några dagar före valet? Inte jag i varje fall.