Clean Shipping Index

Sara Sköld är director för Clean Shipping Index, ett index som rankar fartyg och rederier efter deras miljöpåverkan. Sjöfarten är en stor miljöbov men det finns det en stor förändrings- och förbättringspotential. Sannolikheten är stor att många av årets julklappar har fraktats hem till Sverige med sjöfart så ägna det en tanke. Clean Shipping Index underlättar för företag som vill frakta sina varor på ett miljömässigt hållbart sätt, hur kom din julklapp hit?

On a grey and rainy morning in the town I live, my daughter and I are travelling by car. We pass by the small port of RoPax vessels in the city centre. The image of a monkey is painted on a large part of the side of the vessel and in my morning-stressed brain full of to-do-lists both from home and work, I fail to notice. My daughter calls out “Look mum, there’s Curious George!”. Curious George is a kind and friendly little monkey who has come to live with the man in the yellow hat. The well-known characters, books and films were created by H.A and Margaret Rey. George often finds himself in mischief – even though he didn’t intend to – and is often saved by his friend the man in the yellow hat. My daughter says “If curious George is on the boat, it must be a good boat, right mum?” My daughter knows that I work with ships and that I try to get them to be “less messy”. We have not gone into more detail than that.Sara

Shipping is energy efficient but is also connected to many harmful emissions and substances. From the funnel of the vessel emissions such as carbon dioxide, nitrogen oxides, sulphur oxides and particles are emitted. Besides global warming and acidification these emissions contribute to ground level ozone and together with the emitted particles this leads to negative health effects. On board the ship there needs to be technical solutions installed in order to deal with different types of emissions. Ballast water, for instance, is water that the vessel intentionally takes in to make sure the vessel has an optimal trim. When the ballast water is released in a coastal area, small animals living in the waters in the port of loading area comes with it. When these invasive species are released into their new environment they often do not have any natural enemies, which can cause large negative effects in the marine habitat. The leakage of lubricants from ships has shown to be significant and also adds to the stress of the marine environment. Lubricants are used to make sure that machinery run smoothly on board the ships and switching to biodegradable lubricants or using water to lubricate stern tubes and other equipment has proven very effective.

I am the director of the Clean Shipping Index which is an environmental rating scheme which ranks both ships and carriers according to their environmental performance. It was developed in 2006 to assist large cargo owners such as H&M, Tetra Laval and Volkswagen to be able to pick a shipping company based on their rating in the system, or their performance when it comes to a specific issue of choice, like CO2 for example. We currently have about 50 carriers from all over the world who have reported detailed environmental data about the different ships in their fleet, until today we have 2000 vessels in the database. The idea is quite simple – organising the consumers into one common voice and push for a more environmentally adapted shipping industry.

So what did I answer my daughter when she asked if the ship with Curious George was a good ship? I said that we can’t know for sure, but we can ask them. We can, as consumers, ask how the goods we buy have been transported. We can ask of the producing companies that they should care about how the goods have been produced and how it has been transported. This – I believe – is a good message now that we stand before the shopping season of the year. Make sure that the Christmas gifts you buy this year are produced in a fair and environmentally responsible way and ask a couple of questions about where it has been produced and how it was transported.
If you go on a trip with a vessel, ask what fuel they run on, if they have any special methods and techniques on board that go beyond the environmental regulations of today. Then they will now that we care. And that they should also care. Some companies in the shipping industry have not been paying attention – they also need to adapt, to invest in environmentally adapted technology. They can’t wait for the man in the yellow hat to save them. They have to save themselves.

Runda bordet

Såg på ett rundabordssamtal på tv i söndags. Bara det faktum att det inte var fråga om ett nytt lek- eller spelprogram lockade. Fem kompetenta personer diskuterade, utan någon ledare, sakligt och konstruktivt dagens fråga. Konceptet höll. Programmet, samtalet handlade om klimathotet, vår tids avgörande fråga för hela mänskligheten, även om de politiska ledarna ännu inte tycks vilja acceptera det förhållandet. Att det dessutom visade sig bli ett samtal av vettiga personer i god anda förbättrade saken ytterligare. Av samtalet framgick med all önskvärd tydlighet att frågan är mycket tidskritisk, att politiskt ledarskap måste till och att problemet är globalt. Att det behövs inte bara tekniska innovationer utan även ekonomiska incitament och politiska åtgärder, var lika tydligt som själva grundproblemet, att fossilförbrukningen måste upphöra och utsläppen av växthusgaser minska dramatiskt. Folklig förankring för frågans betydelse finns enligt Johan Rockström, som redogjorde för undersökningar av opinionen i olika länder runt om i världen. De visade en mycket stor förståelse hos allmänheten för att överhängande åtgärder är nödvändiga, något som världens politiker rimligen måste börja inse snart. De fem deltagarna runt bordet var, förutom Rockström, Karin Bradley, Olof Persson, Gustaf Arrhenius och Annika Jacobsson.

Ukraina bättre rustat än Sverige

Så visar det sig då vad det är som gäller när krisen kommer, när det oväntade dyker upp, när det ovälkomna tar över. Krisen börjar ta strupgrepp på Ukraina, finansmarknad darrar, tillväxten krymper, digitala siffror på konton vittrar bort. Men de flesta människor har mat. Många har en bit mark att odla på. Och de odlar. Och kan hjälpa de som lyckats fly från kaosområden med mat för dagen.

Hur är vi i Sverige rustade för kris? Ska vi äta JAS-planen när de digitala siffrorna vittrar bort och det inte räcker att odla basilika i näringslösning i upp och nedvända petflaskor i de urbana kvarteren.

Det behövs nämligen inte ryssar för att skapa kaos. Vi är så duktiga på det själva. Vi blev det i samma ögonblick som vi drabbades av villfarelsen att naturkapital kan ersättas av finanskapital, när vi fick för oss att digitala siffror kan ersätta gröna ytor. Så ynka enkelt är det. Sorry, medborgare!

PS! Om du som mer trendig hipster på Södermalm inte vill nöja dig med en upp och nervänd petflaska med näringslösning - eller skaffar dig en bit jord att odla i - så kan du inhandla en liten maskin för basilikaodling i näringslösning hos den socialistiska tidningen ETC:s varushop för 1959 kronor. Vill du ha den röd kostar den 2219 kronor. Det kallas visst röd tillväxtpolitik för en grönare värld.

Pengarna kan också nyttjas till Läkare utan gränser för att bekosta malariabehandling för 266 barn - eller till 98 träd i Vi-skogen. Pengarna räcker till en bra spade också. Det är grön politik för en grönare värld.

Kommentarsfältet är delvis stängt eftersom många kommentarer den senaste tiden såväl förtalat medkommentatorer som gått långt utanför det ämne som blogginlägget behandlat.

"Nya" M i Varberg kommer att belöna partier som tar ekonomiskt ansvar med mer delaktighet i besluten !

Frågan är hur S har tänkt att samla majoriteter i Varbergs kommunfullmäktige då de endast har ett parti att göra detta med i fortsättningen? Det är moderaterna. Å andra sidan leder deras förslag ofrånkomligen att skatten måste höjas i Varberg om dessa "viker".


Kanske var det bra att S i valrörelsen fick driva sitt eget race. De fick röstmaximera bäst de ville samma gäller alliansen. Det lämnade utrymme för andra att driva sin politik och utan jämförelse lyckades SD bäst i valet även om både MP och C gjorde bäst ifrån sig i den "nya" majoriteten som bildades efter valet sedan.

Budgetomröstningen i kommunfullmäktige slutade med att "grönalliansen" tog hem spelet och med 33 rösters övervikt ja även SPI anslöt ger nämnderna mandat att driva en bred politik utan att ha med rött. SD lade ner sina röster då de inte fått vara med att ta fram någon budget.

Frågan är vad S uppgift blir i nämnderna nu när de inte fått mättat sig? Ett notoriskt gnällparti som bara kräver mera och notoriskt motarbetar allt som inte kommer från dem själva eller söker majoritet över huvudet med M när möjligheten finns?

Tidigare erfarenhet är att de båda kommunråden S och M lurpassat på varandra men har en känsla av att Lotta Stenkil kommer att hålla på sig mer än Jörgen Warborn som var lite "Knoll och Tott" ihop med Jana och vara mer lyhörd för att tillfredställa grönalliansen i första hand.

Inte minst sedan en så stor andel partier tagit ekonomiskt ansvar som det heter. Det gäller att samla majoriteter och budgeten är lagd. S och V är valsamverkande partier vad gäller att tillsätta representation i nämnder men utan tvekan lär V vara det partiet som mest har förlorat att MP bytte sida.

Med ett ganska vänsterinriktat socialdemokratiskt parti lämnar det utrymme för andra partier att göra sig mer hörda. Egentliga vågmästaren trots valförlusten är dock moderaterna som kommer att besätta de mesta av ordförandeposterna i nämnder och bolag. C i Varberg är tredje största parti och kommer att profilera sig hårt där de har ordförandeposter.

Framskjutna positioner har framförallt miljöpartiet fått men det gäller att göra politik av det också. Det är en ganska färsk församling som kräver viss inskolning och formering som nu lotsas fram.

Nu finns det nya inslag i alla partier och även om det inte är jämställt tillräckligt med MP:s rekrytering finns det en ambition att ha föryngrat en del. Att lyckas med allt man förutsatt sig tar tid och uppbyggnad men klart är att MP skjutit fram sina positioner. En intressant tid väntar i Varberg med ett nytt politiskt landskap.

Frivilligbataljonerna i Ukraina och en nationalistisk idé

Enligt uppgift från Säpo finns ungefär trettio svenskar bland de frivilligbataljoner som opererar i östra Ukraina. Det är fler än man har trott tidigare. Flera av dem finns i Azov-bataljonen.På facebook finns en community med namnet ”Svenska Ukrainafrivilliga”. De som uppdaterar sidan säger sig vara frivilliga soldater i just Azov-bataljonen och vilja förmedla information i Sverige. Den är ganska intressant att ta del av.

Den benämning på fienden som stadigt används är ”antifascister”. Uppenbarligen är det fascismen man strider för, tolkar jag det som. Det är naturligtvis inte heller någon slump att de därför tillhör just Azov-bataljonen. Den grundades och beväpnades av inrikesministern i den tillfälliga regeringen efter Majdan, Arsen Avakov, som sedan lämnade över organisationen till nazistpartiet Socialnationalistiska församlingen. Många av dess medlemmar är nazister och förespråkar ”vit makt” och gör inte heller någon hemlighet av detta. Den nazistiska symbolen varghaken pryder bataljonens emblem men ska enligt förespråkare för bataljonen istället ses som överkorsade bokstäver, N och I, vilket ska stå för Nationalistisk idé. Den nationalism de står för påminner väldigt mycket om Stepan Banderas. Det vill säga den mytomspunne ledaren för den ukrainska självständighetsgerillan OUN under och efter andra världskriget. Den uttrycktes bland annat på ett flygblad som delades ut av rörelsen 1942;

”Vi kommer inte att arbeta för Moskva, judarna, tyskar eller andra främlingar, utan enbart för oss själva”.
 
På fb-sidan Svenska Ukrainafrivilliga (hädanefter SU) betonas just den här typen av nationalism. Där heter det exempelvis:

Ryssland och USA, samma taktik, samma idé - samma imperialism för sina respektive herrar vilka är desamma i slutänden. Vi är den tredje vägens försvarare; för de fria nationerna, de fria folken!” (9/11-14)
eller
Det är klart att Putin utgör en sann nationalistisk opposition på vår jord. Kanske den tredje nationalistiska vägen - bortom USA, EU, Israel och Ryssland är att föredra för de vita folken.” (3/8-14)

Det osannolika samarbetet mellan den judiske oligarken Ihor Kolomoysky och det högerextrema partiet Högra Sektorn föranleder uppenbarligen en del huvudbry även hos de svenska Ukrainafrivilliga;

”Som många sett så skall Högra sektorn ha genomfört en demonstration tillsammans med judar för Israel. Efter kontakt med HS centralt är det ett initiativ från en lokal organisatör och inte Högra sektorns officiella ståndpunkt. En text kommer att publiceras angående detta. Viktigt att veta är att Högra sektorn är en paraplyorganisation för flera olika organisationer” (3/8-14)

Det talas om ”vår ras” och om nationalism och kontrasten är ganska bjärt mot den EU-vänliga och NATO-aspirerande attityden hos den nya regering som premiärminister Jatsenjuk vill döpa ”Europeiska Ukraina”.


Fascister och antifascister

Ryska medier brukar ofta betona att de självutropade republikerna i öst slåss mot fascister och relaterar ofta till andra världskriget då nämnde Banderas fraktion av OUN lierade sig med nazityskarna då dessa invaderade Sovjetunionen. Ryssland har förstås stort intresse av att framställa de inbördes stridigheterna i Ukraina just som en kamp mellan fascism och antifascism.

Detta brukar också ofta avfärdas av västeuropeiska och amerikanska politiker och media som överdriven propaganda. Det som bör vara besvärande är emellertid den ukrainska statens relation till och hållning gentemot dessa frivilligbataljoner. Flera av dem är nämligen knutna till olika ukrainska ministerier, bland annat Azov-bataljonen som är knuten till inrikesministeriet. Frivilligbataljonernas kommendanter har också fått en stark ställning i det nyvalda parlamentet (och lär dyka upp i den kommande regeringen) då de fanns med på flera partiers listor. Ett flertal av dem ställde upp för premiärminister Jatsenjuks parti Folkfronten. Bland andra Ihor Mosiychuk och Andriy Biletsky, grundarna av tidigare nämnda nazistparti Socialnationalistiska församlingen. Kopplingarna mellan högerextrema organisationer, frivilligbataljoner och det ukrainska parlamentet är många men ibland lite snåriga. 


Frivilligbataljonerna lyfts ofta fram som föredömen i den ukrainska politiska debatten och av media. På fb-sidan SU ges ett exempel i ett inlägg som stolt redogör för ett tv-framträdande av svensken Mikael Skillt, som tillhört högerextrema Svenskarnas Parti och var en av de första svenskarna som reste till Ukraina för att slåss. En ”vikingaättling” och ”hjälte”, enligt den ukrainska programledaren.

Den ukrainska statens inställning till frivilligbataljonerna förefaller på många sätt problematiskt obekymrad. De betonar ofta hur viktiga bataljonerna är för att hålla stånd vid östfronten och de ges ofta en framträdande roll på flera frontavsnitt. I en artikel i The Guardian, skriven av Shaun Walker, framhålls också att dessa frivilligbataljoner utgör de mest pålitliga och stridsberedda enheterna vid fronten. Men också att de samtidigt utgör ett hot mot den framtid som EU- och NATO-medlemmar som regeringen har som mål. Många hyser liten eller ingen respekt för de styrande i Kiev och flera av soldaterna som The Guardian talar med i artikeln menar att Ukraina behöver ”en stark diktator” som inte drar sig för att utgjuta mycket blod och att mänskliga rättigheter måste inskränkas för att ena landet.   


En nationalistisk idé

I Guardian-artikeln framgår också att Azov-bataljonens soldater ser lite annorlunda på sin ideologi. När de tillfrågas om sina nazistsympatier avfärdar många det hela med att de bara är nationalister. En av dem säger att han inte är nazist men uttrycker beundran för den ”store härföraren Hitler” och tror inte på att ”Förintelsen” ägt rum. Svastikan som en del bär som tatuering hävdar de bestämt inte har med nazism att göra utan bara är en gammal solsymbol . En del kallar sig hellre nationalsocialister eller bara nationalister. Det senare har de naturligtvis gemensamt med majoriteten av sina landsmän och med medborgare av andra nationer som älskar sitt land. Men den ukrainska nationalismen har rötter i en definition som kan spåras till självständighetskampen före, under och efter de två världskrigen. Tidigare i höstas spenderade jag ett par dagar på universitetet i Chernivtsi i sydvästra Ukraina vilket resulterade i ett antal inlägg om ukrainsk historia och nationalism. En av de mer intressanta verken jag studerade var Andreas Kappelers  ”Kleine Geschichte der Ukraine” (1994). Kappeler har tittat närmare på den ukrainska nationalismen och menar att det var en alldeles särskild form av nationalism som genomsyrade den tidigare nämnde Stepan Bandera och hans medkämpar i OUN. I vetenskapliga sammanhang brukar den benämnas integral nationalism och definieras av Kappeler enligt följande:

1) en tro på nationen som överskuggande alla andra värden och ideologier 2) en mytisk tro på en idé om en solidaritet mellan nationens individer baserad på en tänkt gemensam historisk-kulturell samhörighet eller biologisk rastillhörighet 3) ett underordnande av rationellt analytiskt tänkande till förmån för ”korrekt” emotionell intuition 4) uttryckande av den nationella viljan genom en stark, karismatisk ledare och en elit av entusiastiska nationalister organiserade i ett enväldigt parti 5) glorifiering av aktion, krig och våld som uttryck för en biologisk överlägsenhet för den egna nationen.

Själv ser jag det som en nyckel till förståelse av det som händer i dagens Ukraina att känna till detta och inse att det här tankegodset är något som många ukrainare bär på än idag, inte bara de allra mest högerextrema.

För att återknyta till Guardian-artikeln är det en sak som skribenten Shaun Walker finner gemensamt hos nästan alla soldater han intervjuat. Nämligen idén om att ”ta fighten till Kiev” när kriget var över. En av soldaterna avslutar med att säga att president Petro Porosjenko kommer att vara dödad inom några månader och tillägger; ”Vad kan polisen göra? De kunde inget göra mot fredliga demonstranter på Majdan; de kommer knappast att kunna stå emot beväpnade, stridande enheter”.

Det borde således rimligen ligga i den ukrainska statens intresse att tona ned eller eliminera de högerextrema gruppernas anknytning till regeringen för att inte spela den ryska propagandan i händerna. Dessutom bör det inte räknas som något meriterande att stoppa i medlemsansökan till EU att ha nazistanstrukna regeringsanknutna militära enheter i tjänst för landet. Men framför allt förefaller det alltså inte otroligt att man i dessa frivilligbataljoner har ett inte oansenligt gäng tämligen väl beväpnade femtekolonnare i sina led.  Eventuellt har de blivit så pass beroende av dessa bataljoners slagstyrka att de inte har råd att tacka nej till deras tjänster. Till dess att de anser sig ha det måste de dock kanske vänja sig vid att kampen i öst av många kommer att uppfattas och beskrivas som en kamp mellan fascister och antifascister. Det vill säga precis så som både ryssarna och de ukrainska frivilligbataljonerna själva beskriver kampen. 


Från människor till streckkoder

Tekniken ockuperar våra liv, vi sitter i vagnen bakom. Hur mycket lockar det digitala pirret? Tanken om en digital närvaro skapar en verklig frånvaro. Vi skapar så lätt en digital anemi. Från människor till streckkoder. Det är så lätt att falla in i normen precis som det är lätt att falla in i alla normer och som vi lever idag så finns det en genväg till dem överallt. Jag vill inte sitta i livets baksäte med ett digitalt säkerhetsbälte. Jag tänker att det finns ett annat sätt att leva och jag tror på och längtar efter något annat. Ursäkta röran i mitt huvud, men jag vill bygga om. Jag vill inte glömma bort att leva, inte spänna fast säkerhetsbältet för hårt, inte göra samhället så digitalt att lite vatten skulle kortsluta varje hjärna. Hur ansluter en lite mer mänsklig värme i allt det här? 

Den senaste månaden har vi haft mindre soltimmar än vanligt, jag är glad att vi fortfarande märker av det, men i brist på yttre soltimmar är att få inre soltimmar inget en ska underskatta. Vi skulle kunna vara varandras soltimmar bara genom små samtal och gester och till slut hitta någon som inte går att få ur ens skratt, som en kan umgås med, som en kan gå långa promenader med. Jag ser gärna att det digitala är ett alternativ, men då menar jag just ett alternativ, en mindre väg och inte en huvudled. Det är just kommunikationens utveckling jag vill vända och till viss del problematisera. Jag vlll kunna röra mig i kommunikationen och gå för långt i någons språk, låta någon gå för långt i mitt. Jag vill inte skapa ett tjusigt tomrum. Jag vill ha rak kommunikation i våra allt annat än raka liv, att innehållet ska orka hålla ut. Jag vill ha innehåll och att det vi gör ska spela roll. Vi sätter oss hellre in i det som går att länka till snarare än det som får oss att tänka till. Samtidigt är tekniken brandväggen som skyddar mot verkligheten, mot ensamheten. 

De tekniska prylarna ska bli större och större, samtalen ska bli kortare och koncisare. Om de tekniska prylarna blir större, hur de ska då kunna märkas av mindre i våra liv? Och vill vi egentligen det? Det är lätt att vilja men senare ändå sitta med mobilen i handen. Hur ska innehållet orka hålla ut? Varför är du bara därbelägen och inte närbelägen? Näthet i brist på närhet. Sova sked, säger du? Går det bra med nätupplagan? Jaha, dold bakom en betalvägg, tusan också.

Regeringen välkomnar Vattenfalls brunkolsförsäljning

Mikael Damberg

Ligger i linje med bolagets hållbarhetsmål, menar den ansvarige ministern Mikael Damberg.

I en interpellationsdebatt i dag i riksdagen mellan näringsminister Mikael Damberg (S) och Rickard Nordin (C) framgick att regeringen inte planerar att stoppa en försäljning av Vattenfalls kolkraftverk i Tyskland. I debatten förklarade Mikael Damberg saken på följande sätt:

– Styrelsen för Vattenfall AB har tagit initiativ till att undersöka olika möjligheter att skapa en ny ägarstruktur för brunkolsverksamheten. Jag noterar att det ligger i linje med bolagets eget hållbarhetsmål om att reducera sina koldioxidutsläpp till 65 miljoner ton år 2020. Regeringen välkomnar därför detta initiativ.

Någon vinst för klimatet blir det dock inte med en försäljning. När klimatmagasinet Effekt i våras frågade Vattenfalls förre vd Øystein Løseth om inte en försäljning skulle innebära att det är någon annan som tar över utsläppen lät det så här:

– Det är klart att om det är så att vi säljer, och det blir någon annan som tar över, då blir utsläppen totalt sett inte mindre.

Vattenfall vill sälja kolkraftverk – som tyska regeringen vill stänga

Lausitz Brown Coal Plants in GermanyBraunkohlerevier Lausitz

Ny tysk plan för att reducera landets koldioxidutsläpp.

För att nå klimatmålen till år 2020 kan Tyskland komma att behöva stänga ner flera av sina kolkraftverk, det visar dokument som nyhetsbyrån Reuters kommit över. Reuters skriver:

According to a draft legislation prepared by the economy ministry, energy companies will be asked to reduce carbon emissions by at least 22 million tonnes by 2020.

Enligt Reuters är ett 50-tal av Tysklands kolkraftverk redan på väg att stängas ner, men den nya planen innebär att ytterligare åtta kolkraftverk kan behöva gå samma väg, något som i så fall lär drabba Vattenfall, ett av Tysklands största energibolag.

Nyligen gick dock Vattenfall ut med nyheten att hela bolagets brunkolsverksamhet i landet är till salu, något som reportern på Sveriges Radios Ekot kommenterar på följande sätt:

Frågan är nu om ett eventuellt påtvingat nedläggningsbeslut av något eller några av Vattenfalls kolkraftverk kommer påverka försäljningsplanerna.

Enligt en annan artikel från Reuters ska flera aktörer tidigare ha uttryckt intresse för Vattenfalls brunkolsverksamhet, bland annat tjeckiska bolaget EPH.

Hållbar tillväxt?

Lorentz Tovatt är ett av språkrören för Grön Ungdom (GU), vilket är en organisation jag var väldigt (med betoning på väldigt) aktiv i under åren 2001 till 2006. Som exempel var jag ett av språkrören för Stockholms lokal- och regionsavdelning GU Sthlm under åren 2002-2005.

Grön kollaps?
Nu har Tovatt fått en debattartikel publicerad på DN Debatt, vilken gör både en del bra och en del huvudlösa poänger. Sex forskare från KTH svarade på bra vis relativt omgående, främst gällande den imaginära tesen att Sverige lyckats med konststycket att decoupla tillväxten från miljöpåverkan. Samordnaren för det tillväxtkritiska nätverket Steg 3, Robert Höglund, fick också in en utmärkt replik i DN. Där var jag som medlem i Steg 3 med på ett litet hörn och gav korrektur och förslag. Robert valde dock att inte inkludera mig som en av undertecknarna, vilket jag har viss förståelse för.

Därför skrev jag lite geschwint ihop en egen replik som jag skickade in i natt och fick följande svar på, helt enligt förväntningarna kan tilläggas:
Hej,

Tack för erbjudandet.

Vi tackar nej till att publicera artikeln.

Med vänlig hälsning

REDAKTIONEN DN DEBATT
NILS ÖHMAN, Chef och redaktör DN Debatt
ALBIN GRAHN, Biträdande redaktör DN Debatt
Nu gissar jag att du som läsare är omåttligt intresserad av att läsa vad det var jag skickade in? Därför ska jag publicera texten oförvanskad i sin helhet här nedan, med reservation för att den är ett veritabelt hastverk skrivet mitt i natten efter att ha vaknat upp i vanlig ordning av en trilskandes ischiasnerv som inte kommer så bra överens med ett pågående träningsbaserat diskbråck. Sån't är livet. Jag tar gärna emot konstruktiv kritik.
Ständig ekonomisk tillväxt är inte hållbart

Det är som gammal miljöpartist med en lite tragisk känsla jag läser Lorentz Tovatts inlägg på DN Debatt (23/11) om att hållbar tillväxt skulle vara möjligt i en grön ekonomi. Sorgligt, men helt enligt förväntningarna, då Miljöpartiet naturligtvis gärna vill fortsätta indefiniera sig för att kunna vara med och bestämma så mycket som möjligt i maktens domäner. Men bestämma om vad? Hur vi bäst förvaltar status quo?

Ett grönt parti måste våga vara systemkritiskt. Politik är att vilja. Och att våga. Det är också den enkla anledningen till att Gröna partiet (G) startade 2011, för att det faktiskt saknas en djupgrön, visionär röst i svensk politik. Det saknas mod. Visst är mycket av det Tovatt tar upp i sin artikel viktigt och tänkvärt, men det räcker inte riktigt. Den är nämligen i realiteten ett slags försvarstal av en ohållbar grund.

För den som baserar sin samhällsanalys på grön ideologi är det nämligen helt självklart att oändlig tillväxt på en planet med ett begränsat utbud av resurser är en logisk omöjlighet. Procentuell utveckling har en direkt koppling till exponentiell tillväxt. Det betyder att förändringen kan gestaltas som en kraftigt krökt banan eller icke-EU-gurka; det går makligt i början, för att sedan i kröken ta fart och skjuta iväg i höjden.

I rena siffror innebär en ”rimlig” tillväxt på 3,5 % per år en fördubbling var 20:e år. Det innebär i sin tur tusen gånger mer av vad det nu är efter 200 år, en miljon gånger mer efter 400 år, en miljard gånger mer efter 600 år och så vidare. Är det någon som med sinnet i behåll på allvar tror att vi ska ha 1000 gånger fler telefoner, bilar eller skor om 200 år? Eller för den delen konsumera 1000 gånger fler timmar kultur och tjänster efter samma tidsrymd?

Nej, precis, det är antilogiska drömmar och bländverk. Ett sätt att försöka visa på utveckling och framtidstro. Och är det nu så att den tillväxt som Tovatt pekar på endast är ett förmerande av siffror på bankkonton utan koppling till den fysiska verkligheten, så är det ju liksom formaliseringen av den informella ekonomin i klarspråk en tom tillväxt utan mening. Något som behöver inses är att även tjänster och kultur kräver fysisk infrastruktur, energi och tid för att kunna utföras.

Miljöpartiet har alltså grava problem när det inte längre vågar ifrågasätta etablissemangets grundvalar enkom för chansen till fortsatt plats vid köttgrytorna. Kompromiss och samarbete i den politiska processen är oerhört viktigt, men inte till vilket pris som helst. Vad tjänar världen på att Sveriges enda etablerade gröna parti säljer sig ut självt och slutar verka för ett hållbart samhälle på riktigt?

Tillväxtekonomin, d v s kravet på ständigt växande ekonomi, är ett av dagens samhälles verkliga grundproblem. Vi behöver ifrågasätta och problematisera det. Alternativet heter balansekonomi och är långt ifrån någon omöjlighet. Den stora frågan handlar om huruvida vi vill fortsätta att satsa på ökad materiell standard för de redan övermätta där vi redan slog i taket på 70-talet eller om vi istället verkar för en mer jämlik värld där vi satsar på mer fri tid, social närvaro och kultur? Som en känd grön tänkare uttryck det: Det är inte tillväxten som gett oss bättre liv, utan människors strävan efter bättre liv. Väl värt att minnas.

Joakim Pihlstrand-Trulp, en av Gröna partiets talespersoner


Slutligen vill jag ta tillfället i akt och tipsa om den här boken:
En utmärkt rapport/bok
Hör av dig till mig om du vill få den tillhanda som pdf

Kraften i en engagerad grupp

Jonas Bane är skådespelare och arbetar som produktionsledare på Nordisk Film. Han har dessutom ett starkt engagemang för klimatfrågan och han var med och arrangerade både Klimatriksdag 2014 och People´s Climate March i Stockholm. 

I mitt vardagsjobb som skådespelare har min drivkraft alltid varit att inspirera människor till att bredda sina perspektiv. Vare sig jag spelar nynazist eller sjungande mus, präglas jag av att vilja visa att världen väldigt sällan är som man tror att den är, utan oftast byggd på mediala nidbilder och pastischer. Det har alltid varit kulturens viktigaste syfte, i mina ögon, att ifrågasätta och inspirera, och det är den funktionen jag vill att min existens ska fylla. Men som skådespelare är jag beroende av vilka manus som skrivs, och vilka roller jag får. Ibland tvingas jag av ekonomiska och karriärmässiga skäl tacka ja till uppdrag som stärker stereotyper och promotar dåliga varumärken (som radioröst har jag t.ex. glatt hetsat allmänheten att köpa både Coca-Cola och Continental däck).  Men efter att ha läst en sammanställning av IPCC-rapporten som kom 2013 kulminerade min frustration över att känna mig maktlös. Ungefär i samband med detta skickade en nära vän till mig den här bilden.
tumblr_m45a14o4K81r4cjexo1_1280

Det var slut på min passivitet. Jag bestämde mig för att börja prioritera det som egentligen spelade någon roll.

Av en slump hoppade jag på tåget med Klimatriksdag 2014 och jobbade med kommunikation, dokumentation och press. Att få vara en kugge i ett sådant stort och viktigt projekt var oerhört upplyftande och lärorikt. Det blev ett bevis på att ingen tanke är för stor och ingen idé är för galen. Det krävs bara att man lyckas samla bra personer, inspirerar dom och ger sig fan på att fylla den visionen. Kontakter var också en viktig del i varför jag sedan fortsatte i klimatrörelsen. Så decentraliserad som ”rörelsen” är mår den bäst av att vara ett stort nätverk, tror jag. Sakfrågorna är viktiga för att klimatfrågan ska få sina spetsiga kanter, men för att få momentum är det nästan viktigare att människor träffas och delar sina idéer, oavsett organisationstillhörighet. Grundprincipen hos alla man möter är mer eller mindre densamma, rörelsen är egentligen bara uppdelad mellan kollektivister och liberaler. Båda perspektiven är viktiga.

Det var detta inkluderande som lockade när jag hörde om People’s Climate Mobilisation. De ville bjuda in alla som hade något grönt i hjärtat att delta i en samlad aktion. Jag hörde av mig till arrangörerna snabbt och berättade att jag villa göra PCM Stockholm, trots att jag aldrig ens deltagit i en demonstrationsmarsch tidigare. I’ll just make it up as I go, tänkte jag. Men när man jobbar med klimatfrågan är folk förvånansvärt snabba att ge tips och råd! Lärdom nummer 1: var inte rädd för att be om hjälp när du försöker rädda världen.  Jag drog i varenda kontakt jag hade och skapade en liten kärngrupp på tre personer och tillsammans blev vi oerhört effektiva! Totalt engagerade sig ca 25 personer med olika uppgifter. Själv hade det varit totalt omöjligt.
PCM 6Engagemang och arrangemang. De är helt beroende av varandra.  När jag något panikslagen och förvirrad ledde ett tåg av brinnande eldsjälar genom Stockholm city i hagel och regnstorm, förstod jag kraften i en engagerad grupp. Den verkade vara något konstant, djupt rotat i dessa människors principer och personligheter, och jag hade bara skapat en plattform där de kunde stå och skrika. Det var en oerhört mäktig känsla att få vara en del av den massan den dagen, ett power-minne att ha med i bagaget när det känns tungt. Under planeringsprocessen är det lätt att det känns ensamt och tungdraget att mobilisera, men i slutändan driver politiska aktioner sig själva.

– Jonas Bane

S i Varberg vill ha politiskt inflytande men byter bara ut sin topp-politiker efter 20 år !


S i Varberg jobbar för större politiskt inflytande står det i morrontidningen. I vilket fall som helst är det lång tid mellan bytena i den egna toppen.

MP har en långsittaregel på tre mandatperioder och då skulle inte ens kommunrådet Jana Nilsson få återväljas. De vice ordföranden som S byter ut har suttit i 20 år och det är astronomiskt länge för ett parti som MP.

Dessutom ersätter de avgångna långsittare med äldre ledamöter. Inte konstigt S idag bara har 20 mandat mot storhetstiden när de senast hade makten 1994-1998 då S besatte 26 mandat i kf. Kanske är det SD:s 6 mandat som fattas men inte ens detta hade räckt.

S är ett ortodoxt vänsterparti i Varberg fjärran från Löfvens samarbetsparti. S lever på löften och framtida skattehöjningar med ständig tillväxt att bara köra på.

S är konsekvent emot privata lösningar och älskar storskalighet utom i barngrupper där partiet efter många år med för stora barngrupper vill ha tak. Tänk en gång i tiden stödde vi kooperativa daghem och dagbarnvårdare i kommunen men det var under S storhetstid.

S är emot vårdnadsbidrag och kan inte vänta till vår gemensamma regering hittat "lösningen" utan det ska avskaffasdirekt i Varberg trots att det finns i våra grannkommuner.

S vill finansiera driften genom försäljning av tomter samtidigt som de vill köpa in jordbruksmark för framtida bostadsbyggnation.

S hade en gång det rödgröna perspektivet att det räckte med MP och V. Nu vill de helst lämna V-spåret men når inte C. Avståndet politiskt är för stort.

Mig kallade S vice ordföranden i barn- och utbildningsnämnden "höger" i förra valrörelsen när jag inte trodde på "rödgrönt". I så fall är hennes eget oppositionsråd blåhöger och hon själv illröd men det hjälper inte. Idag samarbetar MP i blågrönt och S tillhör ökenvänstern ihop med ett alltmer avsomnat V.

Heligt

Påven har gjort det igen. Sex nya helgon har utsetts. Alla döda förstås. Annars kan man inte kanoniseras, bli helgon, ha gloria och få heta sankt eller sankta någonting. För att bli helgonförklarad krävs att man upplevt åtminstone två mirakel och först blivit heligförklarad. En del väldigt gudsnära personer blir ändå inte helgon utan bara saligförklarade eller okanoniserade lokalhelgon. Det skulle antagligen kännas trist, om de visste om det. Men, eftersom de är döda, spelar det inte så stor roll för dem själva. Alla som kommit till himlen är väl förresten saliga. Det är för dem som lever, helgonen behövs. Meningen med helgonen är att de ska fungera som någon sorts budbärare till gud. Så man bör kunna välja att rikta sina böner direkt till gud eller till något helgon som mellanhand. Riktigt varför man väljer omvägen, har jag inte klart för mig. Inte heller har jag förstått, vad änglarna och framförallt ärkeänglarna har för uppgift. Jag gissar att man kan be till dem också. Men det finns många tusen helgon, så det finns att välja på, om det skulle uppkomma köproblem.

Stå i bredd

Den heter så. Stå i bredd. Ebba Witt-Brattströms nya bok. Handlar om 70-talets litteratur. Klart det är lite nostalgiskt, det var då den världsbild som blev min växte fram i konflikt mot den jag förväntades ha. 70-talet handlar om en demokratisk människosyn.

Idén om varje individ - pensionären, tjejen i snabbköpskassan, den gifte mannen -  är bärare av en unik berättelse. Säger författaren som i sina böcker elegant balanserar på den knivsudd som skiljer läsvänlig crawl från akademiskt torrsim. Och i det här fallet tillkommer balansen mellan att sakligt kommentera Horace Engdahls syn på kvinnlig litteratur och lusten - som det verkar - att vara lätt sarkastisk mot sin nyss avlagda äkta man.

I en intervju i DN säger Ebba Witt-Brattström det som aldrig kan sägas för många gånger: "I alla epoker finns det tongivande kvinnor. Men de skrivs ut ur historien". Så är det. Eller som Elin Wägner beskrev det: "Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget."

Ibland ångrar jag att jag "sa upp mig" från En bok, en författare...  Hade varit spännande att prata om Stå i bredd.

I väntan på de skalliga örnarnas återkomst…

Saknar visserligen bland annat valar och delfiner samt tropikernas avskogning, men listan får helt enkelt ses som ett litet utsnitt från en stor, mörk bild.

Artutrotning

Det har skett dramatiska massutdöenden några gånger tidigare i jordens 4,5 miljarder år långa historia, där livet uppkom efter lite mindre än en miljard år. Däremot är livet som vi känner det relativt färskt. En kollaps av antalet befintliga arter åtföljs av en explosion av arter, d v s evolutionär utveckling.

Henniskans kraft

Egentligen behöver vi alltså inte vara så oroliga över att livet som sådant försvinner från jordens yta, trots att det är henniskan själv som geodynamisk kraft står för dagens katastrofutveckling.

Däremot känns det djupt tragiskt eftersom livet så som vi känner det är på väg att försvinna. Och det är ju bara dumt och onödigt. Faktiskt.

"Medleyn hör hemma i buskisrevyer"

Foto: Pressbild

Tom Levin började skriva musik när han bodde i Australien. När han återvände till Sverige startade han bandet Tennis. Första soloskivan släpptes 2002 och 2006 vann han som första svensk någonsin New Music Weeklys pris för bästa manliga radioartist. Bland övriga nominerade fanns bland andra John Mayer och James Blunt. Nu är Tom tillbaka med ett dubbelalbum, Them Feet/Them Buffalo. Det låter fantastiskt. Starka melodier och en röst som kramar om själen. Fint så, denna regniga och kalla vinter.  

Din nya skiva Them Buffalo släpptes i dagarna och utgör ett dubbelalbum tillsammans med tidigare släppta Them Feet. Vad är Them Buffalo för en slags skiva för dig?
- På Them Buffalo har jag fortsatt det experimenterande i studion som jag påbörjade på Them Feet. Jag har försökt att lämna min trygghetszon vilket producentduon Dark Lama verkligen hjälpt mig med. Them Buffalo är i min värld ett upptempo-album. När jag skrev låtar till Them Feet så var min tanke att jag ville göra ett album med ett högre tempo än mina tidigare album. Men när allt var klart så insåg jag att albumet i det stora hela var ett ganska långsamt album. Så jag bestämde mig för att direkt göra ett nytt försök. Jag tog hjälp av en metronom som jag helt enkelt satte på högre tempon, ställde mig lite mer bredbent och började skriva nya låtar. 

Var det svårt att göra två skivor på ett år?

- Det är klart att det är mycket jobb men jag var inne i ett ”flow” och hade ett väldigt skönt samarbete med Dark Lama. Om jag hade haft tid och råd så hade vi nog kunnat göra ytterligare ett album i år.

Ditt första soloalbum kom för 12 år sedan. Hur känner du kring det idag? 

- Det var ett tag sedan jag lyssnade på Saving Grandma men jag kan känna att jag utvecklats en hel del sedan dess. Framför allt som textförfattare men även som låtskrivare. Känner också att jag hittat min röst lite bättre sedan första skivan. Men jag tycker att produktionen på den första skivan, på sina ställen, fortfarande känns intressant. Om jag gjorde en best of-platta så skulle I just sing at the ceremony och Sweet Horizon troligen platsa från det första albumet.

Finns det något inom musiken som du länge velat prova på men som inte blivit av än? 

- Massor. Jag skulle bland annat gärna vilja ha ett mindre jazzband. Jag sjöng ett tag med ett storband men jag ville bara sjunga storbandsjazz á la Sinatra så när de bad mig sjunga Abba- och Beatles-medley så hoppade jag av. Medleyn hör hemma i buskisrevyer. Sen vore det kul att göra en julskiva med inslag av religionskritik.

Jag har förstått att dina texter är väldigt viktiga för dig. Hur tänker du när du skriver? 

- För att jag ska kunna stå på en scen och spela musik så måste jag känna att jag har något att förmedla. Som för de flesta andra som skriver så funkar texterna i viss mån som självterapi och jag inspireras så klart av händelser i min egna vardag och av olika livsöden som jag på olika sätt kommer i kontakt med. 

- Mina texter är ett sätt för mig att vidga mina egna vyer och när det blir som bäst kan jag förhoppningsvis beröra och väcka tankar även hos andra.


- På det senaste dubbelalbumet har jag, oavsett ämne på låten, använt vad jag vill förmedla till mina barn som katalysator. Jag har också väldigt medvetet försökt skriva låtar med hopp och positiva budskap.


Finns det något du aldrig skulle kunna skriva om?

- Jag skulle aldrig kunna skriva något som jag själv inte tycker eller tror på. Men förutom det så kan jag inte komma på något som jag inte skulle kunna skriva om.

Vad skulle du säga att du behöver runt dig för att skriva?

- I den första fasen när jag kommer på grundidéerna så kan det ske när och var som helst. Min mobil är full med melodislingor och textidéer. När jag väl ska skriva klart så behöver jag framför allt tid och om möjligt tillgång till en dator och internet.

Du är för närvarande ute på en Sverigeturné. Hur har turnén varit än så länge? 

- Vi har spelat från Skanör i söder till Överkalix i norr och nu är det mellersta Sverige som gäller. Vi har spelat på allt från det hippaste stället i Malmö till det enda stället i Överkalix och så här långt har det lett till många härliga möten och vi har fått fantastisk respons.

Jag läste att du har haft Rod Stewart som support. Hur kom det sig och när var detta?

- Jag skulle spela på en privat fest med ett av mina första band i slutet av 90-talet och de hade även hyrt in Rod Stewart. Rod skulle med ett plan samma kväll så då kastades spelschemat om och plötsligt var han vårt förband.

Du deltog tidigare i projektet The House of Songs. Vad kan du berätta om det? 

-Att bli inbjuden att delta i The House of Songs (som har sitt ursprung i Austin, Texas) har för mig varit en av de absolut största och mest utvecklande upplevelserna som jag varit med om som låtskrivare. Vi var 9 låtskrivare från Sverige, USA, Kanada och Dominikanska Republiken, i olika åldrar, från vitt skilda genres och med väldigt varierande bakgrunder som bodde, åt och skrev låtar ihop i fyra dagar.

- Varje förmiddag och eftermiddag sattes vi ihop med en ny låtskrivare och så fick vi några timmar på oss skriva en låt. Efter varje skrivarsession, efter lunch och efter middagen, samlades vi i en stor sal och spelade upp de nyskrivna låtarna för varandra. Intressanta möten mellan musiker från vitt skilda genres resulterade i fantastiska låtar och salen fullkomligen vibrerade när de nyskrivna låtarna framfördes. Inte sällan grät, skrattade och tjöt vi av magin vi fick uppleva. 


- Låtarna Schizo och Margaret’s House på senaste skivan Them Buffalo skrev jag i samband med The House of Songs och några av texterna har jag skrivit efteråt med Aimee Bobruk som jag lärde kände där. Låten Girl From Nova Scotia har jag dessutom skrivit om en av artisterna jag träffade via The House of Songs.


Vad inspirerar dig i ditt liv?

- Det mesta, men framför allt möten med andra människor.

Vad ser du som viktigt och mest värdefullt i livet? 

- Utan tvekan min familj och mina vänner.

Vad önskar du att du hade mer tid till? 

- Familj, vänner och jag önskar verkligen att jag kunde hålla på med min musik på heltid.

Musikbranschen har förändrats i en rasande takt de senaste åren. Vad har du själv för förhoppningar om hur framtidens bransch kommer se ut? 

- Just nu är det en för liten del av intäkterna från streamingtjänsterna som når upphovsmännen och jag har en förhoppning om att fördelningen, i takt med att det dyker upp fler alternativa tjänster, bli mer rättvis. Jag fick en avräkning här om dagen från ett skivbolag som jag tidigare var signad till och man tror att det är ett skämt när man läser rapporten. Min ersättning låg mellan 7 hundradelars öre (0,0007 kr) och 1 öre per streamad låt.

- Personligen tycker jag, att förutom att upphovsmännen borde få en större andel av intäkterna, att det vore bra om intäkterna tydligare var kopplade till vad respektive användare lyssnar på. Om jag som användare till exempel bara lyssnar på en specifik artist så ska det jag betalar, efter avdragna kostnader för att driva tjänsten, gå bara till den specifika artisten. 


- Jag har även en förhoppning om att vi ska få fler mindre scener med livemusik i Sverige. Och att vi tar oss ur cover-träsket som vi verkar ha fastnat i så att originalmusik får större utrymme.


Året är snart slut, vad har du för förhoppningar på 2015? 

- Jag hoppas få fler tillfällen att spela live i Sverige och i USA och det vore grymt kul med en sommarturné. Sen håller jag och producentduon Dark Lama på med ett remixprojekt som ska bli kul att slutföra. Om jag får råd så hoppas jag även på att spela in ett nytt album nästa höst.

Lyssna på Tom Levins Them Feet och Them Buffalo här nedan.




Snabbare snabbtåg under Engelska kanalen

Tåg, Trafik, Infrastruktur

Snabbtågen mellan London och Paris kommer snart att gå ännu snabbare. Nästa år tas nya supersnabbtåg i bruk med topphastighet på 320 km/h, och samtidigt planeras också helt nya tåglinjer.

Sedan 1994 har det varit möjligt att åka tåg under Engelska kanalen genom kanaltunneln mellan England och Frankrike. I slutet av 2015 ska nya tåg tas i bruk som kommer att ha en topphastighet på 320 km/h. De nya tågen tar 900 passagerare, vilket är 20 procent mer än dagens tåg. Varje passagerare får också mer benutrymme, egen USB-port för laddning av mobilen och gratis Wi-fi.

Eurostar-tågen är mest kända för att de trafikerar London-Bryssel-Paris. Redan idag går de också till franska och schweiziska alperna samt till Genève. Nästa år vill Eurostar expandera och öppna en linje till södra Frankrike via Lyon, Avignon och Marseille. 2016 räknar de med att öppna ytterligare en till Amsterdam via Antwerpen, Rotterdam och Amsterdams flygplats Schiphol.

(Bilden visar de tåg som redan nu är i bruk).

Inte lönsamt med effekthöjning vid svenskt kärnkraftverk

Forsmark_nuclear_power_plant_13

Ändrade planer för Forsmark 3.

I fredags meddelande Vattenfall att styrelsen för Forsmarks Kraftgrupp beslutat att det inte blir någon effekthöjning för reaktorn Forsmark 3.

Anledningen till beslutet är att lönsamhetskalkylen för effekthöjningen för Forsmark 3 har försämrats sedan frågan senast behandlades i styrelsen för cirka ett år sedan, säger Torbjörn Wahlborg, chef för Vattenfall Norden och ordförande i Forsmarks styrelse, i ett pressmeddelande.

När TT Nyhetsbyrån frågar Torbjörn Wahlborg om "vi nått vägs ände när det gäller investeringar i svensk kärnkraft", svarar han:

Nej, men man ska ha klart för sig att marknadsläget inte är gynnsamt för investeringar i någon ny elproduktion i dag - oavsett om det är kärnkraft, vindkraft eller vattenkraft. Vi har historiskt låga elpriser.

 

 

Från ordinarie ledamot i kf till läktarpolitiker men med MP i regeringen!


När regeringen bildades blev det en GEMENSAM överenskommelse mellan S och MP. När miljöpartiet nu har två språkrör som företräder partiet med ministerposter så är de nu bundna av det som är i överenskommelsen. På andra nivåer finns andra typer av konstellationer som dessa är uppbundna av t.ex. ihop med alliansen.


När nu ministern fått ihop en "deal" med S är det intressant vad ex. Gustav Fridolin lovade göra de 100 första dagarna och sedan kan ju var och en stämma av vad som kommer att bli genomfört.

Det finns ministrar som inte var lika "påtänkta" som språkrören men också Åsa Romson har en del ögon på sig vad MP åstadkommer i klimat- och miljöfrågan som kanske kommer att ta sin lilla tid.

Ja så här kan jag hålla på: Uppgörelser till höger och vänster, på olika nivåer, med löften före valet och med de som överraskar och får poster utan att ha angivit ett enda löfte utan det har bara blivit så.

Jag själv lovade antagligen för mycket för jag blev utbytt i kommunfullmäktige och andre ersättare. Alltså är kraven på just mig mindre än de som kom in och kan kräva lite i sin roll. I synnerhet som vi nu bytt sida och ska vara i majoritet ihop med alliansen på lokal nivå.

Nu gäller det att leva upp till kraven. Alliansen fick åtta år på sig i regering och S och MP har just börjat, på andra nivåer lever alliansen kvar men nu på annat sätt. MP spretar omkring lite här och där och min plats nu för tiden är att vara läktarpolitiker " i väntan på".