Pillermagi


Man kan få piller mot mycket. Betablockerare, psykofarmaka, smärtlindring, blodmediciner, piller mot ont i huvudet, sömnlöshet, graviditet, depression, ont i magen, trötthet, mot en massa sjukdomar, you name it. Pillertrillandet tar ibland kommandot över själva åkomman eller symptomen man tar pillren mot. Undrar hur många pillerburkar normalpersonen har i sitt badrumsskåp. I min ålder, 71, tar nästan alla flera olika sorters piller ofta eller då och då och folk har börjat använda särskilda plastdosetter för att komma ihåg alla mediciner, som ska intas regelbundet.

Och nu finns ett nytt hopp. Härligt för alla tjockisar! Det sägs att det kommer att finnas piller även mot fetma. Ett belgiskt forskarlag har kommit fram till att ett piller med påfyllning av en särskild tarmbakterie medför minskad fetma. Åtminstone hos möss. Samma piller skulle kunna bota typ 2-diabetes. Utmärkt, då är det väl bara att fortsätta på den inslagna vägen med för mycket mat, fel mat och för lite motion. Fast här hemma hos oss har vi faktiskt bromsat in lite på den vägen. Mindre snabba kolhydrater och framförallt mindre socker. Vågen ger försiktigt positiva besked.

Fetmapiller-rubriken i tidningen var: Forskare kan ha hittat bot mot diabetes och fetma. Det är inte första april idag.



Det framgick inte riktigt tydligt av nyhetsrapporten, om det här skulle betyda att det bara är att fortsätta att proppa i sig för mycket mat och godis och att strunta i att röra sig mer än nödvändigt, bara man tar ett piller då och då. Min gissning är att ett visst samband mellan för mycket intag och för lite utlopp kommer att bestå trots medicinering (sarkasm avsedd här).

Flygskatt eller inte på tapeten !


Frågan om flygskatt är en het potatis för regeringen.Nu har SIFO tagit tempen och i frågan är det folket som är mest för och politikerna som är mest emot.

SIFO-mätning ang inställning till flygskatt

"Drygt 70 procent är ganska eller mycket positiva till en flygskatt, enligt Kantar Sifos undersökning, som genomförts på uppdrag av Naturskyddsföreningen. 20 procent är ganska eller mycket negativt inställda till skatten.

Kvinnor är i högre utsträckning än män positiva till skatten, 79 procent respektive 67 procent är för. Nedbrutet på partisympati råder en majoritet för flygskatt inom alla partier utifrån svaren i undersökningen, med störst övervikt bland MP-, V- och S-väljare. Minst positiv övervikt råder bland SD- och M-väljarna.

Flygskatteutredningen, som presenteras i dagarna ska ge förslag på hur skatten ska utformas för att styra över konsumenterna till miljövänligare alternativ och hur den kan uppmuntra flygindustrin att minska sin klimatpåverkan. Men utredaren ska också beakta hur en skatt kan slå mot de regionalpolitiska målen om jobb och konkurrenskraft i alla delar av landet."

Många politiker, inte minst socialdemokratiska, i Norrlandslänen är emot skatten, och i riksdagens trafikutskott har diskussioner förts om att majoriteten ska säga nej till en svensk flygskatt.

Fakta: Undersökningen

Frågorna som ställdes var:

I dagarna kommer ett förslag om en ny skatt på svenskt flyg som är till för att minska flygets klimatpåverkan. Hur ställer du dig till att låta flyget betala sin klimatpåverkan genom en ny skatt? Är du...

Mycket negativ 7 procent

Ganska negativ 13 procent

Ganska positiv 49 procent

Mycket positiv 24 procent

Vet ej 7 procent

Hur ställer du dig till en klimatskatt på flygresor om intäkterna används för att förbättra villkoren för tågen, till exempel att tågen går i tid, bättre tillgänglighet samt bättre underhåll av spår och signalsystem? Är du...

Mycket negativ 9 procent

Ganska negativ 12 procent

Ganska positiv 38 procent

Mycket positiv 37 procent

Vet ej 4 procent

Undersökningen som omfattar 1 000 personer, 15 år och äldre, genomfördes per telefon under vecka 45 av Kantar Sifo på uppdrag av Naturskyddsföreningen.

Ur Svenskt flyg

"Flygskatten har tidigare både utretts och införts i Sverige av den socialdemokratiska regeringen 2006, trots att över 90 procent av remissinstanserna var negativa. Även om flygskatten avskaffades innan den trädde i kraft, hann flera flyglinjer stängas. Redan 2006, då förslaget togs fram, konstaterades att effekten på miljön skulle bli försumbar, och att det skulle få negativa, trafikpolitiska, näringspolitiska och regionalpolitiska konsekvenser. Med andra ord färre flyglinjer, flygplatsnedläggningar och förlorade jobb. Sveriges tillgänglighet skulle försämras. Delar av kapaciteten flyttar med stor sannolikhet över gränsen och tar även med arbetstillfällena. De resenärer som kan väljer att istället resa via Kastrup eller Oslo, medan priskänsliga turister skulle välja att besöka andra länder i vårt närområde vilket kommer få konsekvenser för besöksnäringen.

MPs förslag är en skatt på resor inom eller från Sverige på 110 kronor inom EU och 270 kronor på resor utanför EU. Den riskerar minska det totala passagerarantalet med 2,4 miljoner passagerare per år. Tiotusentals arbetstillfällen skulle kunna försvinna i hela den svenska ekonomin, statens intäkter skulle minska med över 3 miljarder kronor och BNP skulle falla med mer än 6 miljarder kronor.

Enligt uträkningar gjorda av Riksdagens utredningstjänst kommer antalet inrikesresenärer minska med mellan 800 000 och 1,2 miljoner per år om flygskatten införs. Det är en minskning med upp till 17 % jämfört med 2013. Vilket kommer leda till färre flygavgångar och flygplatser som hotas när flyglinjer lägger ner. Biljettpriset kommer dock att behöva höjas mer än den ev skatten, då alla fasta kostnader ska fördelas på betydligt färre resenärer, som personalkostnader, start och landningsavgifter, bränsle, security mm.

Flygskatter i andra länder

De länder som tidigare infört olika former av flygskatter har sedan dragit tillbaka dessa. Inte bara på grund av dess negativa konsekvenser för den nationella flygnäringen utan också för samhällsekonomin i stort. Såväl Danmark som Irland har avvecklat sina flygskatter. Nederländerna avskaffade sin redan året efter dess införande. Detta efter att landets BNP minskat med 11 miljarder kronor. Portugal beslöt just i slutet på 2014 att inte införa en flygskatt efter en utredning. I Skottland planerar man att justera ned skatten med målet att ta bort den helt. Studier visar att Storbritannien gått miste om 178 miljarder kronor i BNP mellan 2013 och 2015 på grund av dess höga flygskatt"

Kulturrådets beslut om Kreativa platser klart.

Kulturrådet har nu fattat beslut om tilldelning av resurser inom ramen för det nya kulturstödet Kreativa platser. Sammanlagt får 27 projekt över hela landet dela på 32 miljoner kronor. Kreativa platser är ett nytt kulturstöd som den rödgröna regeringen inrättat för att skapa förutsättningar att i större utsträckning nå ut med kultur i bostadsområden genom föreningar som inte nås av de etablerade kulturstöden, och jag är extra glad över att ett projekt i Uppsala finns med redan första året som stödformen finns. Men de som oroat sig över att bara storstäder skulle komma ifråga har oroat sig i onödan. Bland de beviljade stöden återfinns föreningar i bland annat Flen, Bollnäs och Falköping. Mer kultur i hela landet, helt enkelt.

Information om Kulturrådets beslut om vilka som erhåller stöd återfinns här.

Kajsa


Igår fyllde yngsta familjemedlemmen, aussien (australian shepherd) Kajsa, ett år. Hennes dopnamn är svårare än så, Östra Gredas I need my beauty sleep. På den här bilden lever hon upp till namnet men det behöver hon inte, tycker vi.



Vi kallar henne sedan länge Kajsa utan eftertanke. I början blev det ibland tidigare vovvars namn. Men sedan länge är det bara Kajsa och hennes fina kennelnamn ligger kvar oanvänt bland stamtavla och andra hundpapper. Kajsa går från klarhet till klarhet. Hon är en riktig juvel. Full rulle, mysigt social, lättlärd och lyhörd, bråkar aldrig. Om ett par år ska hon kanske få bli mamma men vi har inte riktigt bestämt oss ännu. Än så länge är hon bara lite skendräktig.



Födelsedagen avlöpte väl och med gott humör hos födelsedagsbarnet, som inte fick någon tårta men ett stort ben.

"Vi fortsätter, vi kämpar på, vi ska lösa klimatkrisen” – COP22 i Marrakech

COP22 inleddes med ett firande av att Parisavtalet trätt i kraft i rekordfart. Ändå åkte jag till Marrakech med en oro för vad det amerikanska presidentvalet skulle kunna innebära för det fortsatta klimatarbetet. Kanske skulle ambitionerna sänkas med en man som Donald Trump som president. Men, världens länder visade att ingen enskild person har makt att riva upp Parisavtalet, och antalet länder som fortsätter att ratificera ökar hela tiden (i dag 113).

Världens länder signalerade på COP22 att vi inte kan vänta med att lösa klimatproblemen, vi måste agera nu oavsett om USA är med på tåget i dag, eller om de väntar i 4 år. Flera viktiga länder som Kina och Indien poängterade att Parisavtalet gäller och att de kommer att fortsätta med sin omställning oberoende av hur USA agerar framöver.

Bland det viktigaste jag tar med mig från Marrakech är just att Parisavtalet står fast. Nu är det viktigt att EU går före i omställningen och tar på sig ledartröjan. Exempelvis genom att slopa överskottet på utsläppsrätter inom EU:s system för handel med utsläppsrätter (ETS); sluta subventionera fossila bränslen; underlätta för förnyelsebart; och försätta arbetet mot en Energiunion. EU:s medlemsländer bör alla ratificera Parisavtalet och revidera sina nationella bidrag till utsläppsminskningar, NDC, (Nationally Determined Contribution) så att de är i linje med 1,5 graders-målet.

Under COP22 låg mycket fokus på den ”facilitativa dialogen”. Den facilitativa dialogen är viktig för att följa upp och kartlägga utsläppsminskningarna, och återkoppla till ländernas NDC så att de är i linje med forskningen. Vi som representerade den gröna partigruppen i EU-parlamentet, liksom civilsamhället i stort tryckte på för skrivningar om att länderna skulle arbeta med ”ökade ambitioner” vid nästa tillfälle år 2018, vilket tyvärr inte kom med. EU har uttryckt att de ser år 2023 som lämplig tidpunkt att revidera och utveckla sina mål för utsläppsminskningar. Om vi utgår från att vi bara har några år kvar innan världen behöver ha gått över till nollutsläpp, är höjda ambitioner först år 2023 alldeles för sent.

År 2018 är ett viktigt år inte bara på grund av den facilitativa dialogen som då kommer att hållas igen, men även för att FN:s klimatpanel IPCC då kommer ut med sin rapport om vad som krävs för att vi ska klara av att hålla den genomsnittliga temperaturhöjningen till 1,5 grader.

Anpassningsfonden var också något som diskuterades mycket. Fonden skulle upphöra år 2020 då den låg under Kyoto-protokollet. Under COP22 sattes målet att fylla fonden med 80 miljoner dollar. Det uppfylldes tack vare framför allt Sverige, Tyskland, Belgien och Italien. Det beslutades också att Anpassningsfonden i fortsättningen kommer att gälla under Parisavtalet, och lever vidare även efter år 2020.

Det pratades lite om den Gröna Klimatfonden. Men den har nu godkänt finansiering till två förslag på Nationella Anpassningsplaner, för Liberia och Nepal. Detta är viktigt, då fonden nu äntligen blir operationell. Fonden är på väg att ge 2,5 miljarder dollar till olika projekt.
.
Under ett COP sker saker hela tiden, samtidigt och parallellt. Utöver de faktiska förhandlingarna presenterades flera initiativ, som ”2050 Pathways Platform”. Det är en ny plattform för erfarenhets- och kunskapsutbyte om hur länder kan nå nollutsläpp till 2050.

Ett annat positivt besked var att Climate Vulnerable Forum, en sammansättning av särskilt utsatta länder som har gått ihop för att tillsammans höja sina klimatåtgärder. Under COP22 lovade dessa 48 länder att ha gått över till 100 procent förnyelsebart år 2050.

COP 22 tog de första steg för att operationalisera plattformen för urfolk som etablerades i Paris förra året. Plattformen beskrivs som nyskapande och en seger för urfolk världen över. När den blivit aktiv kommer den att öppna för erfarenhetsutbyte och god praxis gällande utsläppsminskningar och anpassning.

Femton år efter det första beslutet om kvinnor och genus under UNFCCC, beslutades i Marrakech att gå vidare med ett utökat arbetsprogram som inkluderar civilsamhället, näringsliv, och andra.

Under COP 22 är även fossilindustrin på plats och försöker påverka förhandlingarna som observatörer, eller delar av ländernas delegationer, och de sponsrar också förhandlingarna. Vi behöver prata mer öppet om hur detta påverkar utkomsten av förhandlingarna och världens klimatambitioner. Därför valde jag, tillsammans med miljöorganisationer från hela världen, att också att lyfta frågan om lobbyism och intressekonflikter under COP22. Det är inget fel med lobbyism i sig, men de allra flesta är betalda av storföretagsintressen. Det här snedvrider de politiska besluten. Det gör det i EU-parlamentet, och det gör det också inom FN:s klimatförhandlingar.

Under COP22 hade arbetet med att revidera de nationellt bestämda målen för utsläppsminskningar kunnat gå bättre. Som det ser ut nu har alla siktet inställt på år 2018, men vi behöver höja våra ambitioner NU, och oavsett så måste revideringen år 2018 också förberedas.

De löften om utsläppsminskningar som länderna hittills har gett är inte tillräckliga om vi ska kunna hålla klimatförändringarna på en acceptabel nivå. En ny prognos från FN:s miljöprogram UNEP visar att planerna ger en uppvärmning på 2,9-3,4 grader. Samtidigt är Arktis idag 20 grader varmare än normalt. De fossila bränslena från kol, gas och olja behöver stanna i marken om vi ska ha någon chans att hålla oss inom de gränser för vad planeten tål. Det handlar om minst 60-80 procent av kol, gas, och olja som inte får grävas upp. För att reglera detta krävs modiga politiska beslut som kan stå emot kortsiktiga vinstintressen och istället arbeta för en långsiktigt hållbar ekonomi och planet. På plats i Marrakech fortsatte aktivister och politiker att driva detta. Jag är glad att under mitt seminarium om ”Keep it in the Ground” ha fått möta så många eldsjälar som varje dag för sin lokala kamp för detta.

Arbetet fortsätter. Redan i maj 2017 ska länderna fortsätta att diskutera vad som behöver ske innan år 2020 då Parisavtalet börjar gälla. Under tiden arbetar vi vidare med att snabba på klimatarbetet. Det är bra att Sverige bidrar med stora summor klimatfinansiering globalt, liksom en historisk miljöbudget på hemmaplan. Det är en klar framgång för Miljöpartiet.

Men fler behöver bidra till omställningen. I dag blockeras många beslut i EU av konservativa politiska grupper i EU-parlamentet, och av medlemsländer som fortfarande har stora delar av sin ekonomi kopplad till fossila bränslen. Det är inte acceptabelt att vi som rika länder håller tillbaka när världen tillsammans måste ställa om för att lösa klimatkrisen. Vi behöver både globala avtal om hur världen ska jobba tillsammans med klimatförändringarna, men i grund och botten måste man också göra något själv. I Sverige behöver vi göra en ordentlig energiomställning, och satsa på sol- och vindkraft.

EU måste leva upp till vad de lovar. I veckan släppte europeiska revisionsrätten (ECA) en ny rapportom Klimatåtgärder i EU:s budget. Det finns en allvarlig risk för att EU:s mål att lägga minst var femte euro av EU-budgeten på klimatåtgärder mellan 2014–2020 inte kommer att uppnås. Om EU vill vara en global ledare genom klimatkrisen behöver både kommissionen och medlemsländerna frångåbusiness as usual” och se till vi på riktigt går från ord till handling i klimatfrågan.

COP22 i Marrakech var ett steg på vägen. Men det kommer inte att räcka med internationella toppmöten, det behövs handlingar i verkligheten. Jag hoppas se fler engagera sig för klimatet, det är något vi måste lösa tillsammans. Vi är den sista generationen som kan lösa klimatkrisen.



Greens/EFA video från klimatmarschen

Energieffektivisering och förnybart viktigast för att nå klimatmålen

solarpark-1288842_960_720

Satsning på energieffektivisering och förnybar energi är de viktigaste åtgärderna för att inte gå över tvågradersgränsen, enligt en klimatrapport från International Energy Agency (IEA). Rapporten bygger på ett scenario där klimatmålen nås med befintlig teknik och utan att BNP påverkas.

Kostnaderna för förnybar energi sjunker. För solceller har kostnaden minskat med två tredjedelar mellan 2010 och 2015. Kostnaden för landbaserad vindkraft har minskat med 30 procent under samma tid.

Utvecklingen inom förnybar energi har aldrig gått så fort som nu, men trots det går det för långsamt. För att nå klimatmålen behöver investeringarna i förnybar energi vara större än vad de hittills har varit.

Kolanvändningen utan CCS måste minska dramatiskt efter 2030 och ha upphört vid 2050 för att tvågradersgränsen inte ska passeras. Om naturgas ersätter kol leder det till lägre utsläpp, men efter 2035 behöver användningen av naturgas utan CCS också minska. Det behövs det även kärnkraft och koldioxidlagring (CCS) för att tvågradersgränsen inte ska passeras, enligt IEA:s scenario.

Om temperaturökningen ska stanna vid 1,5 grader måste utvecklingen gå ännu snabbare än så. Om temperaturökningen ska stanna vid 1,5-grader är koldioxidinfångning från bioenergi (BECCS) och andra tekniker som tar ner koldioxid från atmosfären viktiga.

Den gröna ideutvecklingen förs inte av parlamentariker de är fast i dagspolitiken !


Finns det en grön ideologi Birger Schlaug djupdyker i sin blogg med intressanta frågeställningar om detta.

Det finns massor av argument varför det inte skulle finnas det och också underlag för ett grönt parti.

När det i DN skrivs en artikel av åtta kvinnliga kommunråd som bemöter oron hos fd språkrörsfossiler uppfattar jag dem som socialdemokrater. Det MP som bildades gjorde det inte som socialdemokratiska utbrytare typ vänsterpartiet. De gjorde det som systemkritiker för en ny grön dimension i politiken.

De som skriver utgör för att den nya dimension är genomförd och nu gäller det bara att göra verkstad av detta. De var barn och unga då och är nu beslutsfattare.

Birger i sitt blogginlägg


"Gröna i maktställning är inte intresserade av ideologisk utveckling. På så sätt kan man helt rått hävda att den makt som t ex MP vunnit i samband med budgetsamarbete - jag var språkrör då och kände av det - med tidigare socialdemokratiska regeringar försvagat partiets ideologiska utveckling.

Det fortsatte med blockpolitikens krav på strömlinjeformad politik som inte skulle skrämma väljare från blocket. Och förstärktes när formella maktsträvanden plötsligt omvandlade Miljöpartiet till ekomodernismens främsta företrädare. Vilket man faktiskt är idag om man utgår från vad partiledande företrädare säger och skriver. Man är det - om man utgår från vad partiföreträdare (inte partiprogram) - som Miljöpartiet bildades för att bekämpa."

Jag ser tre riktningar inom Miljöpartiet alla tre tappar terräng

1) S är banerförare och utan S ledarskap kommer även MP att falla pladask. Det är ju tack vare S som MP sitter i regeringen inte tvärtom. Förutsättningen för att få igenom gröna förslag är genom S-samarbetet. Vem vinner på detta? Socialdemokraterna naturligtvis.

2) V leder den rödgröna kritiken. Framförallt ser jag att de fyras gäng i MP och debattörer i fb-gruppen Grön Omstart fastnar i ren argumentation med ren vänsterkritik och inte med grön systemkritik. Missnöjd över läget men vad är förslagen att åstadkomma något som leder framåt mer än ökad motsättning till maktens företrädare? Vinnare V som konstaterar att det finns splittring i MP och anammar mycket av deras åsikter.

3) C leder utvecklingen som tredje kraften. Om vi bortser från andra partier har C en nyckelroll i svensk politik. De är det enda partiet med kraft som kan driva alliansen att bli grönare. De skulle kunna vara en partner i en blocköverskridande regering. De har en historik som tilltalar gröna genom sitt kärnkraftsmotstånd och mot Öresundsbron samt inte minst som tidigare stark folkrörelse. I många mindre kommuner är C stabila och starka de driver visionär pragmatism och har lätt för att fånga gröna frågor. När MP sitter ihop med C i samma koalitioer lokalt är de C som syns mest och MP kommer i bakvattnet. Vinnare centerpartiet.

Vad behövs för grön framgång?


Miljöpartiet bör för att nå framgång eller ännu värre slippa ramla ur riksdagen nästa val skapa en FÖRSTÅELSE och INSIKT att dessa tre grupper är viktiga för Miljöpartiets egen gröna utveckling. Den finns inte idag. Den har slukats av uppslukandet av vad regeringen och riksdagsgruppen sysslar med. Eller lokalt att de valda springer på olika möten.

Något som absolut inte finns eller hinnes med i dagens miljöparti är en ideologisk ideutveckling. Allt handlar om dagspolitik och trender. Inte särskilt långsiktigt hållbart. Att se bortom valet 2018 saknas.

Syntetisk svängmassa är lösningen på frågan om 100 procent förnybar el

Har under dagen varit på ett intressant seminarium om svängmassa – detta begrepp som seglat upp som ett hinder mot omställningen till 100 procent förnybar el efter att effektbalansen visats vara möjlig att klara. För att kort sammanfatta frågan så krävs en omfattande svängmassa för att säkerställa 50 Hz i elnätet +/- o,1 Hz. Större frekvensförändringar än så försämrar elkvaliteten, och med en förändring över 0,9 Hz är det många industrier som helt enkelt drabbas av driftstopp, med omfattande kostnader som följd. Sweco visar nu i en rapport att 2 kärnkraftreaktorer är nödvändiga att behålla om vi ska vara säkra på att inte överstiga så stora frekvensförändringar (se bilden). Men även denna utmaning har en lösning, och den heter syntetisk svängmassa. Kanske dags att komplettera elcertifikatsystemet med ett certifikatsystem för syntetisk svängmassa? img_6292

Mer importerat kött kan bidra till antibiotikaresistens

Förpackat kött i mataffär

Sverige importerar mer och mer kött. Vid köttuppfödning utomlands används nästan alltid mer antibiotika än vad svenska djur får. Professor Björn Olsen är starkt oroad över hur antibiotika används inom djuruppfödning och varnar för att antibiotikaresistens kommer döda fler än cancer år 2050 om inget görs.

Svenska djuruppfödare använder minst antibiotika i EU. Länder som Spanien, Italien och Cypern använder omkring 40 gånger så mycket - och mer och mer av det köttet produceras för att hamna i svenska butiker och restauranger.

I Sverige har vi arbetat mycket med att förebygga sjukdomar, istället för att behandla dem, och föda upp djuren i system som minskar risken för sjukdom. Vi är också fria från flera infektionssjukdomar andra länder har problem med, säger Helle Unnerstad på Statens veterinärmedicinska anstalt till SVT.

Ungefär 60-70 procent av all antibiotika används inom jordbruk och köttproduktion. I många fall ges antibiotika till djuren i förebyggande syfte, eftersom det är ett billigt sätt att öka produktionen.

Vi får inte i oss antibiotika när vi äter köttet, utan problemet är att antibiotikaresistenta bakterier växer fram och sprids där djuren föds upp. De resistenta bakterierna kan spridas både mellan djuren och från djur till människa.

Det finns två slutsatser, två levnadsregler, man kan dra av det här. Det ena är ju förstås att äta mindre kött. Om man prompt ska äta kött så är det bäst att välja skandinaviskt. Varför inte svenskt? Mindre transporter och du bidrar till biodiversitet och öppna landskap härhemma, säger Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar på Uppsala universitet, till SVT.

Redan idag dör ungefär 700 000 människor varje år av antibiotikaresistens, men år 2050 tror man att det kommer ha ökat till tio miljoner. Professor Björn Olsen anser att vi bör stoppa all antibiotikaanvändning inom köttproduktion och jordbruk.

Oavsett om en antibiotikaresistensmekanism dyker upp i Indien eller i Sverige eller var som helst, så kommer det bli en global angelägenhet så småningom. Då gäller det alla människor. Då kommer barn att börja dö i späd ålder. Kvinnor kan dö i barnsäng. Man kan börja dö av en vanlig lunginflammation som vi tar för givet att vi ska kunna behandla idag, osv, säger Björn Olsen till SVT.

Navelskådning


På verktyget till min blogg finns statistik om den elektroniska trafiken på bloggen och lite av varje, t.ex. hur många gånger och hur länge bloggbesökare tittat på olika inlägg. Inte särskilt spännande egentligen, i varje fall inte för någon annan än mig. Man kan också se kommentarer från läsare och, hur mycket intäkter olika inlägg skapat, uppgifter som inte är särskilt relevanta för min del, eftersom kommentarer förekommer sällan på min blogg och eftersom jag inte har några intäkter av bloggen. Trots risk för gäspningar, kan jag säga att antalet s.k. sidvisningar på min blogg nu passerat 50 000, ett så stort och jämnt och fint antal att jag kände för att nämna det, skryta lite, kändes det som. Men det låter nog märkvärdigare än det är. Det betyder inte mer än ett genomsnitt på, så där, 25, om man slår ut det på antalet inlägg. Hur många besökare som står för sidvisningarna och som faktiskt läser och i så fall hur länge, kan man också hitta siffror på men det ids jag faktiskt inte kolla. Något jag däremot har noterat är en markant ökad mängd sidvisningar och besök sedan i somras. Men jag tror beror mer på att jag slutat ha bloggen även hos Sörmlands Nyheter, än på att jag plötsligt börjat skriva intressantare. En del av dem som sett bloggen via SN, följde kanske med hit. Varför jag slutade bland SNs bloggare? Jo, därför att SN började lägga in för mycket reklam på bloggsidorna, reklam som jag för egen del inte ville stå för.

Nog med denna navelskådning. Jag ber om ursäkt, säger jag och bugar och bockar och lyfter på hatten.

Så nära omställning har vi aldrig varit

Sverige har aldrig varit så nära en omställning bort från uran och fossila bränslen som vi var 1987-88. Den som idag bläddrar i tidningar från denna tid lär bli förvånad. Även jag som var med (jag var språkrör för MP) blir faktiskt förvånad när jag nu förstår hur nära vi var ett genombrott för en total omställning. Jämfört med idag var debatten oerhört långt kommen.

En som dokumenterat det hela i bokform är Martin Hultman - hans bok Den inställda omställningen borde vara obligatorisk läsning för den som vill förstå hur politik fungerar. Hultman är bland annat forskare på Linköpings universitet.

När Miljöpartiets opinionssiffror rasslade i höjden 1987 - och partiet som första nya parti på 70 år tycktes vara på väg in i riksdagen - reagerade den socialdemokratiska statsministern Ingvar Carlsson snabbt. Han flyttade plötsligt energifrågorna från näringsdepartementet till miljödepartement. Och han lät Birgitta Dahl bli statsråd för både miljö och energi.

Den 4 mars 1988 - Miljöpartiet hade krossat tioprocentsvallen i opinionsmätningarna - presenterade Birgitta Dahl en samlad miljö- och energiproposition. Ordet omställning nämndes 64 gånger! Sverige skulle bort från såväl kärnkraft som fossila bränslen. Sverige skulle ställas om!

Efter valet i september fanns i riksdagen faktiskt en rejäl majoritet för omställning. Miljöpartiet hade kommit in, Centern med Olof Johansson hade blivit alltmer miljöradikalt, Vänstern hade hakat på och¨tillsamman med Socialdemokraterna, med sin nya politik i Birgitta Dahls miljö- och energiproposition, utgjorde man en stor majoritet i riksdagen.

Men alltihopa föll ihop.

18 månader efter valet valde nämligen statsminister Ingvar Carlsson att avsätta Birgitta Dahl som energiminister. Och ersätta henne med LO:s vice ordförande Rune Molin, som stod för något helt annat än det som Socialdemokraterna lanserat före valet. Energifrågorna flyttades åter över till näringsdepartement. Såväl en ny energiproposition som miljöproposition utarbetades och den gröna retoriken var som bortblåst. Den ekologiska dimensionen hade åter ersatts av traditionell politik

Efter det att Dahl fått avgå tog LO åter ett starkt grepp om Socialdemokraternas miljöpolitik. Dessutom fick man med sig Centern - och Folkpartiet - i en överenskommelse som innebar att omställningen sköts på framtiden. Martin Hultman skriver: "Från och med denna  uppgörelse i början av 1990-talet fanns inte längre en vision tydligt närvarande inom de styrande partiernas energi- och miljöpolitik...".

Hade Socialdemokraternas ledning menat allvar med det man sa före valet 1988 så hade vi idag genomgått en omställning och varit befriade från såväl kärnkraft som stora delar av fossila bränslen. Men den miljö- och energiproposition man lät Birgitta Dahl lägga var bara ett maktpolitiskt spel inför väljarna.

Nu står vi där vi står. Långt ifrån såväl omställning som från den radikala omställningsdebatt som dominerade för snart 30 år sedan. Läs Hultmans bok! Av den finns mycket att lära om politiskt maktspel och hur kampen för att bevara gamla strukturer kan gå till.

Jag kandiderar till ombud på S-kongressen

Socialdemokraternas partikongress 2017 kommer att hållas i Göteborg, min hemstad sedan mer än tio år. Där kommer partiets politik för mandatperioden 2018-2022 att läggas fast. Jag vill gärna delta som ombud på S-kongressen.

Många, kanske de flesta, av er som läser det här vet nog inte vem jag är och varför just jag skulle få förtroendet att bli ett av elva ombud som representerar Göteborgs socialdemokratiska partidistrikt på S-kongressen. Jag vill därför berätta lite om mig själv och min bakgrund. I min presentation (som finns på webben tillsammans med de andra kandidaternas) skrev jag så här:

Jag vill vara med och utveckla den socialdemokratiska politiken, och vända utvecklingen som nu går mot ökad ojämlikhet. Verktygen för detta ser jag främst i arbetsmarknads-, familje- och socialpolitiken. Sociala investeringar står mot den borgerliga låglönepolitiken. Själv med arbetarbakgrund men numera akademiker. Har uppdrag inom arbetsmarknad och vuxenutbildning och Göteborgs stadsteater.

Bosatt i Majorna...

Jimmy Sand. Foto: Johan Wingborg
Jag vill bli ett av ombuden från Göteborg till S-kongressen 2017.

Sedan tolv år tillbaka bor jag i Majorna i Göteborg. Där röstade bara 25 procent på något av de borgerliga partierna i 2014 års kommunval. Samtidigt fick Socialdemokraterna endast 17,3 procent av rösterna (nästan en halvering sedan 2006), medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet är förhållandevis starka med siffror på ungefär samma nivå. Feministiskt initiativ ligger en bra bit över riksgenomsnittet, Sverigedemokraterna ligger långt under (båda ökade jämfört med tidigare val; när det gäller Fi var ökningen avsevärd). När man tittar på vad det är för människor som bor i Majorna är valresultatet inte särskilt förvånande. Det är en medelklass med fler kvinnor än män, och fler kvinnor än män har en eftergymnasial utbildning, som i de flesta fall kan knytas till en anställning i offentlig sektor. Det finns ett högt mått av kulturellt kapital, då Majorna är ett attraktivt område för såväl kulturintresserade som universitetsstuderande.1 Själv är jag anställd som kommunikatör i statlig sektor, med en utbildningsbakgrund inom kulturvetenskap och journalistik.

Jag tror inte att Socialdemokraterna under valrörelse bör prioritera den här gruppen väljare - bland annat för att det redan finns starkt stöd för partier som vi på ett eller annat sätt kan alliera oss med. Partiet har historiskt nått framgång genom att lägga tyngdpunkten på socioekonomiska reformer, men har med förtroendet som det ger kunnat driva på också i värderingsfrågor (som tilltalar högutbildad, urban medelklass framför exempelvis väljare inom arbetaryrken och utanför storstäderna). Jag är också skeptisk till dörrknackning som metod - särskilt den oerhörda vikt som lagts vid kvantitet framför kvalitet. Det är en partistrategi jag tror på. Jag tror säkert att metoden kan ha sina förtjänster, inte minst i områden där väljarsympatierna visserligen talar till ens fördel, men där valdeltagandet är lågt (som Bergsjön i Göteborg). Men det är, som med det mesta, vanskligt att se detta som något slags universallösning. Personligen tilltalades jag inte särskilt av att gå och knacka dörr, särskilt inte i min egen stadsdel (där valdeltagandet är högt men inte vårt väljarstöd). Då tror jag nog mer på de så kallade homepartyn som Gudrun Schyman gjorde till sin grej (och själv blev jag inbjuden till ett sådant med Margot Wallström, som jag dessvärre var förhindrad att vara med på). Den forskning som gjorts om dörrknackning pekar också på att den som kampanjmetod inte är utan risker.

... och uppvuxen i Grums

Orten där jag växte upp, Grums, skiljer sig en hel del från Majorna. (Att det är stora skillnader, inte minst geografiskt, mellan hur olika grupper i befolkningen röstar har jag diskuterat i samband med senaste valet till Europaparlamentet.) Grums är en liten (ca 5.200 inv. i tätorten) bruksort utanför Karlstad. Mina föräldrar har, likt många på orten i deras generation, arbetat inom industrin i hela sitt liv. Det är ovanligt i min släkt med eftergymnasial utbildning, och själv skulle jag bli elektriker. Men det var motiverat utifrån tradition och sociala normer, snarare än personlig fallenhet och lämplighet.

En jämförelse mellan valdistriktet där jag växte upp (ovan) och det där jag bor i dag (nedan) i valet till Europaparlamentet 2014.
En jämförelse mellan valdistriktet där jag växte upp (ovan) och det där jag bor i dag (nedan) i valet till Europaparlamentet 2014. (Klicka för större.)

Tack vare den kommunala vuxenutbildningen och de satsningar som gjorts på att göra högre utbildning tillgänglig för bredare grupper än enbart barn till akademiker kunde jag så småningom hitta rätt i yrkeslivet. Jag är övertygad om att samhällets resurser tas bättre tillvara på det sättet. Min gymnasieutbildning gav inte högskolebehörighet - det är jag inte säker på att den behöver göra, men det måste alltid finnas möjligheter för den som vill att komplettera sina kunskaper så att hen kan ändra riktning i livet. Det får inte vara så att det som avgör vem som blir elektriker eller undersköterska och vem som blir läkare, jurist eller forskare är föräldrarnas yrkestillhörighet och utbildningsnivå. Statsvetaren Gösta Esping-Andersen har i en rapport visat visat att den ökade jämlikheten fram till år 1980 inte handlade om omfördelning via skattesystemet – utan social rörlighet genom utjämnad tillgång till utbildning och kvinnors ökade deltagande på arbetsmarknaden.2 För några år sedan sågs det som ett uttryck för nytänkande att kalla sådant för predistribution (förebyggande fördelning snarare än redistribution, omfördelning). Vad det kanske framför allt gäller är den avgörande betydelsen i en kunskapsekonomi av att se till så att att alla sociala positioner blir så öppna som möjligt i alla riktningar, såväl inom som mellan generationer.

Gunnar Myrdal myntade en gång uttrycket produktiv socialpolitik, som handlar om att det förebyggande arbetet mot orättvisor och social utslagning är investeringar som på sikt får en positiv effekt i ekonomin. Åtgärder för att stärka humankapitalet, genom vuxenutbildning och andra typer av aktiv arbetsmarknadspolitik, kan ses som en kostsam politik. Det kräver också viss träffsäkerhet eftersom det handlar om att matcha individerna mot arbetsmarknadens behov. Men studier har pekat på att sådana insatser lönar sig på sikt, för såväl samhället som individen.3 Och generella åtgärder för att sänka lönekostnaderna - inriktat på arbetsgivaravgifter, avdrag för olika typer av tjänster eller differentierade momssatser - präglas av bristande träffsäkerhet. Dessutom är det inte sällan mer samhällsekonomiskt kostsamt än vad de modellbaserade kalkylerna tyder på. En rapport från TCO om den tyska arbetsmarknaden är ett vittnesmål om detta.4 Det bör vi ha med oss när vi diskuterar politiska vägval att få utlandsfödda i arbete. Vi ska komma ihåg att Sverige inte bara är ett land som haft (och har) råd att ge sina medborgare löner det går att leva på. Vi har också haft råd att via skattsedeln finansiera en hög utbildningsnivå i befolkningen, en god infrastruktur samt en välutvecklad forskning. Faktorer som bland andra OECD belyst som viktiga för en hög produktivitet, vilket är själva basen för lönebetalningsförmågan. Om vissa grupper av arbetskraft ska konkurrera genom lägre löner och sämre arbetsvillkor skulle detta inte bara skapa inlåsningseffekter för dessa grupper - det skulle också undergräva det skatteunderlag som varit en förutsättning för den höga produktiviteten.

Sverige präglas av en stark regional ojämlikhet, någonting mer substantiellt än den så kallade "urbana normen". Sedan 1980-talet har utvecklingen inneburit ökade klyftor mellan olika delar av landet, vad gäller både ekonomisk tillväxt och befolkningstäthet. Det försvårar ambitionen att skapa likvärdiga förutsättningar för medborgarna. Framför allt storstädernas kranskommuner kan locka höginkomsttagare till sina villaområden genom att hålla nere nivån på kommunalskatten. Andra kommuner har svårt att få ihop ekvationen av å ena sidan krympande skatteintäkter på grund av utflyttning, å andra sidan ökade utgifter till följd av en åldrande befolkning och allt fler i arbetsför ålder på försörjningsstöd. I en rapport från 2005 pekade Jan Edling på ett starkt samband mellan storleken på lokal arbetsmarknadsregion och kommunernas kostnader för försörjningsstöd.5 Detta pekar på behovet av nytänkande i den nationella regionalpolitiken, med infrastruktursatsningar fokuserade kring ett antal större orter i landet, kanske 7-8 med Stockholm, Göteborg och Malmö inräknade. Förbättrade kommunikationer ger invånarna på en ort tillgång till en större arbetsmarknad.

För övrigt...

...har jag sedan juni läst ut några böcker: Min väg, mina val (2007) av Göran Persson, Väninnan: Rapport från Rosenbad (2009) och Partiet: En olycklig kärlekshistoria (2012) av Eva Franchell, Studier i rött: Socialdemokratins idéer (2005) av Henry Pettersson, samt Ett land som alla andra: Från full sysselsättning till massarbetslöshet (2006) av Johannes Lindvall. Den tidigare statsministern Göran Perssons memoarer är allmänbildande, även om en del episoder avverkas lite summariskt och gott kunde ha hoppats över. Efter det var det intressant att läsa Eva Franchells Väninnan, som tillförde ett extra djup till skildringen av 1990- till 2000-talets första hälft, med perspektivet hos en som arbetade nära med men inte själv var toppolitiker. Boken hade också ett feministiskt perspektiv som Perssons bok saknade.

Därefter fortsatte jag med Franchells Partiet, inte lika intressant som den första boken men med inslag som gör den läsvärd - framför allt rörande turerna kring Håkan Juholt. Statsvetaren Henry Pettersson samlar i Studier i rött en rad korta texter om socialdemokratin ur olika perspektiv. Mest intressant är jämförelsen mellan olika länder i Europa, och det märks att Pettersson disputerat på en avhandling om europeisk socialdemokrati och det brittiska Labourpartiet. Annars är boken inte så originell. Statsvetaren Johannes Lindvall gör i Ett land som alla andra en historisk genomgång av hur Sverige, framför allt Socialdemokraterna, lade om sin ekonomiska sysselsättningspolitik. Jag vet inte om jag köper hans teser (som inte är helt tydligt uttalade) rakt av, men jag fick reda på en hel del om debatt och sakförhållanden som jag inte kände till. Boken är folkbildande och inte alltför tjock.

...har jag under hösten börjat studera ekonomisk historia, som kvällskurs på halvfart. Det är på Handelshögskolan, Göteborgs universitet, ett av de fem lärosäten (tillsammans med Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala) där ämnet finns från grundutbildning, via forskarutbildning, till forskarnivå. Hittills har vi avverkat tiden från den neolitiska revolutionen (när människan blev jordbrukande och bofast) till industrialismens början. Jag är själv svag för strukturanalytiska perspektiv, typ ekonomins långa vågor (Kondratiev, Schumpeter, Schön), men jag tror det är viktigt att se demografins och reproduktionens betydelse i relation till den teknologisk-ekonomiska utvecklingen.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Se den valanalys som Socialdemokraterna i Göteborg lät göra 2014 (pdf).
  2. Gösta Esping-Andersen, Jämlikhet med en lycklig bourgeoisie: Den socialdemokratiska vägen till jämlikhet, Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg 2013, finns att läsa som pdf.
  3. Anders Stenberg, Att välja utbildning: Betydelse för individ och samhälle, SNS 2016, finns att läsa som pdf.
  4. Göran Zettergren, Flawed Role Model? The Economic Performance of Germany and Sweden, TCO 2015, finns att läsa som pdf.
  5. Jan Edling, Alla behövs: Blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb, Timbro 2005, finns att läsa som pdf.

Inlägget Jag kandiderar till ombud på S-kongressen dök först upp på jimmysand.com.

Breddad kulturskoleverksamhet i Uppsala

Gjorde på förmiddagen tillsammans med Linda Eskilsson ett studiebesök på Uppsalas färska kulturskola, med anledning av det statsbidrag verksamheten beviljats. Färsk, så till vida att den tidigare musikskolan i höst kompletterats med dans och teater, vid sidan av instrumentundervisning, vilket gör att fler barns och ungdomars intressen kan fångas upp. Statsbidraget används helt och fullt för att bredda verksamheten, inte till att sänka taxor. Intressant också att höra att det generellt minskade intresset för klassiska orkesterinstrument inte är ett så omfattande problem i Uppsala, men att man förstås måste arbeta aktivt med rekryteringsfrågan. Bland annat finns ”brasslek”, där barn redan i förskoleklass kostnadsfritt får prova att spela ett brassonstrument. Man har också börjat med gruppundervisning i piano, som ett led att korta köer, med positivt resultat. Kulturskoleutredningen var kanske inte så fel ute när man lyfte just gruppundervisning som koncept, även om det förstås måste göras en bedömning ivarje enskilt fall om en sådan pedagogik fungerar för eleverna.

Varbergs kommun bjuder in till designdialog hur Brunnsparken ska gestaltas !


Brunnsparken i Varberg vill förändras till ett mer levande utrymme och bjuder till designdialog

Välkommen att tycka till om förslaget för nya Brunnsparken!

Tisdagen den 29 november presenteras resultatet av designdialogen på ett öppet hus på Lilla teatern, Komedianten kl 16 - 19. Förslaget visas i form av en utställning. Projektet presenteras även varje halvtimma mellan kl 16.30 och 18.30. Projektets medarbetare finns på plats för att svara på frågor.

Förslaget för nya Brunnsparken visas också i form av en utställning 3 - 11 december, på bibliotekets entréplan, Komedianten. Även här finns möjlighet att lämna skriftliga synpunkter på förslaget.


Varbergs första designdialog

Hösten 2016 deltog berörda fastighetsägare, företagare och medborgargrupper i en designdialog, en serie workshops för att tillsammans ta fram förslag på platsens utformning. I designdialogen deltog även invånarrepresentanter, de som använder Brunnsparken som plats.

Utgångspunkten för designdialogen var de behov och önskemål som kommit fram om Brunnsparken i arbetet med torgförnyelsen.

Hamn- och gatunämnden förväntas fatta beslut om förslaget i början av 2017. Därefter följer projektering och byggnation under 2017 och 2018.

Ordförande…


... i en bolagsstyrelse är en person, som har ansvaret för att styrelsearbetet bedrivs på rätt sätt. Ordförande betyder inte med automatik att man för ordet i alla upptänkliga offentliga sammanhang. Ibland är det tvärtom så att en styrelseordförande kan behöva visa återhållsamhet med att vädra personliga åsikter åt ena eller andra hållet.

En stockkonservativ högerknodd verkar finländaren Björn Wahlroos vara, smällrik och, som ordförande i Nordeas styrelse, en mycket inflytelserik person. Kunde man vänta sig lite omdöme och samhällsansvar från honom? Ja, det kunde man. Men är det vad han levererar? Nej, det är det inte, i varje fall inte alltid. Han uttrycker gärna högerpolitiska ståndpunkter och personligen tycker jag det vore lika bra, om han inte yttrade sig om politik över huvud taget. Åtminstone borde han avstå från det, så länge han innehar en förtroendepost i Sveriges största bank.

Senast uttalade han i en intervju att Trumps skattesänkningar och avregleringar kommer att gynna USAs ekonomi. För det första tror jag faktiskt inte Wahlroos har en aning om orsak och verkan här. För det andra vet varken han eller Trump eller någon annan, vilka skattesänkningar och avregleringar det kommer att bli fråga om. För det tredje skulle jag, om jag ägde aktier i Nordea, vilket jag inte gör, aldrig rösta på en styrelseledamot, som offentligt uttalar stöd, öppet eller inlindat, för en sådan som Trump. Det är bättre för en banks styrelseordförande att leda styrelsearbetet på ett vettigt sätt än att torgföra privata idéer om lägre skatter för besuttna. Hade Wahlroos hållit sig mer till det förstnämnda, hade kanske Nordea kunnat undvika t.ex. att bli tvunget att betala jätteböter för brister i åtgärder mot penningtvätt eller att bli indraget i härvan med Panamadokumenten.

Vi är gröna

Lördagsintervju i Ekot med klimatminister och språkröret Isabella Lövin. Hon svarar rappt, inte alltid på frågorna, men rappt och med glöd. Imponerade av en hårt ansatt politiker. Som är statsråd mer än språkrör, får man nog säga, vilket väl också Isabella själv antydde.

Ett budskap från klimatministern var att näringslivet är på väg att göra sin del för att  fixa miljö och klimat. Näringslivet går före. Och med Parisavtalet på plats så är vi på väg att förverkliga de visioner som de gröna veteranerna, som bildade MP, arbetat för. Berättade Isabella.

Parisavtalet är ett skal, vi vet inte med vad det kommer att fyllas. Och näringslivets agerande i framkant? Det är en högst märklig bild av verkligheten.
  • Vi har just upplevt hur bilindustrin fifflat och manipulerat för att ge sken av att bilarna släpper ut mindre än vad de gör, vi har just upplevt hur våra ekologiska avtryck ökat, 
  • vi har just upplevt hur näringslivet strider för ett avtal som innebär att varukonsumtionen skall öka, 
  • vi har just upplevt hur näringslivet satsat hårt på Black Friday för att vi skall konsumera mer, 
  • vi har just upplevt hur läkemedelsindustrin förlägger sin produktion till länder med svaga miljölagar, 
  • vi har just fått veta att livsmedelsindustrin tillsätter alltmer fosfor i maten trots att man rimligen vet att fosfor i tvättmedel tvingats ner av miljöskäl, 
  • vi har just upplevt hur företrädare för näringslivet rutinmässigt ber om ursäkt när företagen blir påkomna för att lägga ut sin produktion i länder med minsta möjliga miljökrav. 
  • Vi ser hur kemikalieindustrin lobbar intensivt för att begränsa lagstiftning, 
  • Vi ser hur företagsledare inte bara drar en suck av sorg över Trumps seger, utan ser vinstmöjligheter för nästa kvartalsrapport i hans löften om att avveckla miljöregleringar.

Ända hänvisar klimatministern gång till gång till hur näringslivet tar klimatfrågan på allvar. Att delar av näringslivet ser att klimatallvar och vinst går ihop är en sak - men det är olyckligt om man skapar sig en bild av näringslivet efter att besökt företag som tillverkar solpaneler eller vindkraftverk eller något annat bra.

Jag säger inte att företrädare för näringslivet är onda personer, men de lever under ekonomismens järnlag och kortsiktighetens förbannelse. Aktiebolagslagen kräver det. Börsen kräver det. Förstår man inte det, utan idealiserar, är man naiv. Alltför många är naiva.
 
Som om de på allvar trodde att laddstolpar löser de stora problemen, som om de på allvar inte förstod att det ohämmade ekonomiska system vi lever med driver en utveckling där varugenomströmningen genom samhället ökar, som om de inte förstod att samma stund som vi tjänar pengar på att sätta upp solceller så gör vi något annat med de sparade pengarna... t ex byter ut fullt fungerande kök eller tar en extra semesterresa med flyg.

Som om de inte förstår dilemmat. Förstår inte en klimatminister dilemmat så har hen förstås inte heller avsikt att vare sig adressera problemet eller ens försöka göra något åt det.

Det är som om Isabella Lövin inte vill ta till sig att vi i Sverige inte alls ligger i fronten när det gäller klimatpolitik. Vi ligger på tionde plats på listan över länder vars befolkning gör störst ekologiska fotavtryck i världen. En grön klimatminister måste rimligen problematisera detta faktum istället för att negligera det i den retorik som förs. Sådan retorik må nyttjas av socialdemokrater, men av miljöpartister?

Sverige skall få en klimatlag som reglerar hur stora klimatrelaterade utsläpp vi får göra. Jag utgår från att den lagen kommer till tack vara Miljöpartiet - vars kongress satte upp den som första punkt på valmanifestet. Det är bra att också Sverige får en sådan.

Men vi måste ju också förstå att den här sortens ramverk samtidigt rundas. Det tragikomiska är att vi kan nå närmare våra klimatmål genom att vi blir rikare så vi kan byta semesterresan till moster Agda i grannbyn mot en extra flygresa till Maldiverna för att titta på ön som snart läggas under vatten... Flygresor över nationsgränser räknas inte in statistiken.

Vi kan närma oss våra klimatmål genom att fortsätta att lägga ner det svenska jordbruket och importera allt mer kött från andra länder. Ju mer vi hymlar, ju mer vi väljer fiffig modell för hur våra utsläpp skall räknas, ju mer lurar vi oss själva. Det är ju det som är ett av problemen. Och dessa löser vi inte om vi inta ens förmår vara ärliga.

I varje krona, euro och dollar finns - oavsett om det handlar om varor eller tjänster - inbakad miljöpåverkan i någon led. Det är ju därför tillväxten - även när vi lånar till den - leder till att våra ekologiska fotavtryck ökar år från år.

Det är som om man inte förstår att i takt med att vi blir fler människor på planeten så minskar var och ens ekologiska utrymme - när jag föddes var vi 2,5 miljarder, nu är vi 7 miljarder, om jag får leva genomsnittligt länge så är vi 9 miljarder när jag dör. För att balansera det räcker det inte med teknisk utveckling. Vilket är det som så kallade ekomodernister hävdar.

Svårigheten att vara grön klimatminister i en socialdemokratiskt ledd regering skall inte underskattas. Isabella kanske inte får säga mer än hon gör. Därmed bidrar hon tyvärr till att även miljöpartistiska medlemmar börjar tro att vi är på väg att lösa klimatfrågan, på väg att ta vårt ansvar, på väg att klara allt med hjälp av ekomodernistiska tankefigurer.

Men kluvet blir det: i lördagsintervjun så gläds klimatminister Isabella Lövin åt att bensinskatten ökat, men samtidigt gläds vice statsminister Isabella Lövin åt att bensinpriset ändå inte är högre idag än för några år sedan.

Än mer kluvet blir det när klimatministern hävdar att vår gröna vision - som hon vänligt påtalar att "veteranerna" som skrivit debattartikeln i DN arbetat så hårt för - nu blir verklighet genom Parisavtal och näringslivets nya insikter. Men, kära hjärtanes, då har ju Isabella inte förstått vad som var vår gröna vision.

Ska vi krångla till det med begrepp kan man säga att Isabella ansluter sig till den ekomodernistiska världsbilden - med teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt kan vi lösa de miljö- och klimatproblem vi globalt står inför, genom att varva upp, växla upp och köra fortare skall vi liksom hinna ifatt och ta död på miljöhoten.

Det är samma tankefigur som såväl borgerliga som de flesta socialister burit på i årtionden. Den gröna tankefiguren var något helt annat, man kan hitta den i trakterna av det som kallas ekologisk postmodernism. Där är själva idén om evig ekonomisk tillväxt ett av problemen, där handlar det om systemförändringar snarare än att hålla grönmelerat innehåll i de strukturer som, enligt den ekologiska postmodernismen, utgör själva problemet.

Idén om grön tillväxt låter ju smeksamt fin. Men den är bedräglig. Ekonomisk tillväxt innebär att BNP är större i år än förra året. Ser vi BNP som en hink så skall hinken bli större varje år. Grön tillväxt innebär att det som redan finns i hinken skall bli grönare, inte att hinken blir större. För vi skall ju inte både tillverka elbilar och fossilbilar, inte  nyttja både solkraft och olja. Vi ska byta ut innehållet i hinken.

Att hävda att grön tillväxt leder till ökad ekonomisk tillväxt är lika dumt som att hävda att BNP ökar om vi köper blåfärgade kylskåp istället för vitfärgade.

Per Gahrton har hävdat - i antologin Behövs det en grön ideologi?-  att gröna partier i maktställning är ointresserade av ideologisk utveckling. Det verkar vara en helt riktig bedömning - intresset tycks försvinna likt en droppe vatten i öknen en dag när samumen blåser.

Finns då en grön ideologi?

Naturligtvis beror svaret på frågan på hur man definierar begreppet ideologi. Jag tillhör dem som anser att det finns en grön ideologi, upparbetad av bland annat europeiska gröna partier. Men än mer av tänkare utanför partipolitiken. 

Men i maktställning händer inte bara det som Per Gahrton konstaterat - gröna i maktställning är inte intresserade av ideologisk utveckling - utan någon än värre: försvar av tänkta ideologiska grundbultar blir hinder för maktpolitiska strävanden.

De landvinningar som gjorts i försöken att bygga ideologi lämnas åt sitt öde, glöms bort eller till och med förnekas. Grön ideologi har försvunnit från den partipolitiska agendan. Partiets företrädare har istället reducerat begreppet grönt till det som liberaler och socialister alltid försökt göra: till en fråga som närmast kan kokas ner till naturvård. Punkt. Men det är så mycket mer. Det är ett systemtänkande, en väv av tankefigurer som berör hela samhället, dess strukturer och system och därmed också normer.

Gröna i maktställning är inte intresserade av ideologisk utveckling. På så sätt kan man helt rått hävda att den makt som t ex MP vunnit i samband med budgetsamarbete - jag var språkrör då och kände av det - med tidigare socialdemokratiska regeringar försvagat partiets ideologiska utveckling.

Det fortsatte med blockpolitikens krav på strömlinjeformad politik som inte skulle skrämma väljare från blocket. Och förstärktes när formella maktsträvanden plötsligt omvandlade Miljöpartiet till ekomodernismens främsta företrädare. Vilket man faktiskt är idag om man utgår från vad partiledande företrädare säger och skriver. Man är det - om man utgår från vad partiföreträdare (inte partiprogram) - som Miljöpartiet bildades för att bekämpa.

Det är ju detta som är problemet, det är ju detta som ligger till grund för att de åtta "veteranerna" - eller åtta fossilerna som det sägs i Rosenbad - skrev debattartikeln i DN. 

Själv har jag mage att hålla föredrag om grön ideologi. Kanske gör jag en större sak av maktanalys än vad en del gröna anser trevligt. Jag anser således att det, trots allt, finns tillräcklig grund för att tala om en existerande grön ideologi.

Jag anser dessutom att det är nödvändigt att tala om en sådan. Dels därför att jag anser att den faktiskt finns, dels därför att det är viktigt att gröna politiker känner tilltro till de värderingar som hämtas ur det värdepaket som förvisso har en del skavanker men som ändå är fyllt med grönsaker i dess bästa betydelse såväl vad gäller maktfrågor som frihetsfrågor och synen på livet självt.

Vi är inte röda, vi är inte blå, vi är inte liberaler, vi är inte socialister, vi är gröna. Jag avslutade några av mina kongresstal som språkrör på det sättet. Idag skulle jag kunna tillägga: Vi är inte liberala eller socialistiska ekomodernister. Vi är så mycket mer: vi är gröna.

PS!
Hur gick det med Volkswagen som fifflat med mätvärden? De berättades att företag som inte tar miljöansvar, som fifflar, straffas av, inte minst svenska miljömedvetna, konsumenter. Så var givetvis inte fallet. Företagets bilar ligger etta och trea på den svenska försäljningslistan.

Spana åt vänster spana åt höger gör det en gång till ….

En person stoppade mig med cykeln igår. Personen har tidigare haft interna uppdrag i Miljöpartiet för ca 25 år sedan och följer nu med via media vad som händer och sker.

Hon tog upp hur hon själv marginaliserades i sin roll av karriärpåträngande bufflar som idag är kända namn och heltidspolitiker.

Det finns ett sätt som de tar sig fram sa hon. De infiltrerar MP genom specifik kunskap och att gå in i organisationer men är egentligen inte gröna. De kunde vara sossar eller moderater vad som helst.

Att vara specifikt proffs att ta fram underlag är tjänstemannarollen medan lekmannarollen är politikern. Idag har byråkrater, uppkomlingar och karriärister tagit över med ambitionen att politiken ska bli deras levebröd.

De har inga ambitioner att gå tillbaka till något arbete de vill nästla sig vidare i karriärstegen eller iaf bita sig fast där de befinner sig.

Arbetslivet är idag en färskvara. Folk ska kompetetenshöjas, vara flyttbara, vara friska, aldrig vara nöjda med sin situation vilja sträva vidare, ständigt gå vidare.

På vägen sker naturligtvis konflikter men för att nå positioner gäller det att slicka uppåt, skaffa kompisgäng i politikereliten och att om det så vore använda alla medel för att undanröja motstånd.



Media har blivit en viktig faktor och som motvikt finns sociala medier. Dessa broilers som internt manövrerar sig fram är inte speciellt kommunikativa.

Om de på twitter har många följare utmärker de sig själva med en benägenhet att inte vilja följa andra. På Facebook att helst ha fb-vänner som tycker som de själva att helt enkelt omges av ja-sägare.

Till de etablerades försvar kan det uppfattas som att SD är ännu värre.Nu är det ju så att ju större partier blir ju mer lika blir de maktens etablissemang.

När övriga flockar ihop sig mot yttre hot som att inte givna spelregler gäller så gaddar de ihop sig.

Mest sårbar blir ju då MP som kom in politiskt genom att vilja bryta blockpolitiken för att föra in en annan dimension. Till slut blir befästande av maktintresset viktigare än det de kom in för att genomföra.

Konst och jakt


Göran Gunér dog tidigare i år efter en tids sjukdom. Göran hade gjort en lång rad filmer om konst, oftast kortfilmer, främst riktade till tv-mediet. Han var kunnig, intresserad och professionell och var dessutom en känslig och empatisk person. Han gjorde vackra filmer om många av våra kända konstnärer från Josephson och Hill till Hjort, Hjertén och Hallström för att bara nämna några, en om Schjerfbeck också. En av Görans filmer, inspelad i slutet av förra seklet, handlade om min far, Curt Clemens, en mycket vacker rapsodi om Curts konst. Filmen visades ett antal gånger, jag tror fyra, i SVT. Den som vill veta mer om Curt Clemens eller se bilder av en del av hans verk, kan via nätet besöka www.c-clemens.net. Det jag skulle komma fram till är att Göran Gunér i slutet av sitt liv samlade ihop sina 31 konstfilmer till en cd-box, som han kallade Min konsthistoria. Jag har haft turen att få ett exemplar av denna cd-box och har många spännande konststunder att se fram emot i rutan. En mycket trevlig julklapp.

Apropå något helt annat, kan jag nämna att jag häromdagen fick ögonen på en ideell förening, som jag inte hört talas om förr. Jaktkritikerna kallar den sig. Dess uppgift är att verka för rimligare begränsningar och regler runt jakt, inte för avskaffande av all jakt. Syften och verksamhet, som anges på hemsidan, www.jaktkritikerna.se, låter vettiga, något man inte kan säga om alla jägare. Bland dem finns alla sorter. Vissa har en benägenhet att låta jaktintresset väga tyngre än ansvaret mot dem som inte delar intresset. Jag avstår här från gnäll om detaljer, som lätt kan bli småaktigt. Jägarna häromkring skjuter gärna älg, hjort, rådjur och räv men det som behöver skjutas mest, vildsvin, är man inget vidare på att jaga. Det är nog för obekvämt eller för svårt eller båda delar. Det får bli ett medlemskap i Jaktkritikerna för min del, för då får man en tidskrift och så kan jag kan få reda på lite till om föreningen.



Ny seger för Jill Stein och Green party

My campaign's goal: Transparent election processes to ensure election results can be verified—that every vote counts.


Jill Stein - de grönas kandidat inför presidentvalet - fortsätter kampen för ett rättvisare valsystem i USA. Rösterna i Wisconsin skall räknas om. Efter det att Stein och Green party samlat såväl tillräckligt med namnunderskrifter som pengar för att genomföra omräkningen. Jill går vidare för att uppnå samma sak i flera delstater. Orsak: hon vill visa hur osäkert det amerikanska valsystemet är, hur stora fel det kan bli.

En seger kom redan i folkomröstningen som hölls i Maine i samband med presidentvalet: nästa gång man väljer president sker det med rangordning, det vill säga man kan rösta på Green partys kandidat i första hand, når inte hen majoritet så går rösten till den man röstar i andra hand.

Det är onekligen märkligt att det är det fattiga, hårt ideellt arbetande gröna partiet som nu försöker driva fram ett rimligare valsystem i USA, medan Demokrater och Republikaner i gemensamt intresse försöker bevara tvåpartisystemet.

Alla dagliga inlägg inför USA-valet finns här.