Baylan: ”Sverige ska på sikt ha 100 procent förnybar energi”

9f4781c5

Enligt energiministern pågår just nu arbete med att sätta samman en energikommission.

För en dryg vecka sedan ställde Aron Modig (KD) en skriftlig riksdagsfråga till energiminister Ibrahim Baylan (S) om vad som gäller för den svenska kärnkraftens framtid. I svaret, som kom i dag, skriver energiministern att regeringen inte gjort något aktivt ställningstagande om stängning av några reaktorer men att man anser att kärnkraften ska bära en större andel av sina samhällsekonomiska kostnader, att säkerhetskraven ska skärpas och att kärnavfallsavgiften ska höjas.

När det gäller löftet att bjuda in till blocköverskridande samtal i en särskild energikommission skriver Baylan:

En viktig del av mitt arbete just nu är att förbereda energikommissionens arbete så att detta kan påbörjas så fort som möjligt.

Han skriver även att ”regeringens ingång i dessa samtal är att kärnkraften ska ersättas med förnybar energi och energieffektivisering och att Sverige på sikt ska ha 100 procent förnybar energi”.

Lågmäld avklädning av svensk säkerhetspolitik

Ambassadör Tomas Bertelman har på ett föredömligt strikt och avskalat sätt utrett och idag presenterat Sveriges internationella försvarspolitiska samarbeten i rapporten Försvarspolitiskt samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet (Fö 2013:B).

Samma dag publicerar TV4/Novus en opinionsmätning där ja-sidan för första gången är större än nej-sidan om ett svenskt medlemskap i NATO och det ger naturligtvis lite extra skjuts i diskussionen, vid sidan av förmodad främmande undervattensverksamhet på svenskt territorium, en säkerhetspolitisk situation som beskrivs i termer ”försämrad” och ”allvarlig” av både den nya och gamla regeringen samt frågetecken kring utrikesminister Wallströms ordval om att regeringen inte är lika entusiastisk vad gäller NATO-samarbetet (som den tidigare regeringen).

Rapporten rekommenderas i sin helhet, men några särskilt intressanta delar förtjänar att lyftas upp i särskild ordning:

Sverige har inte något pågående försvarssamarbete som kan ge sådana effektivitetsvinster eller förmågehöjande effekter att det på något avgörande sätt påverkar svensk försvarsekonomi eller svensk försvarsförmåga. Effekterna av alla dessa samarbeten är i själva verket marginella, då de inte löser eller ens påverkar det grundläggande problemet i form av gapet mellan Försvarsmaktens uppgifter och dess förmåga.

Vidare leder dessa samarbeten, i kombination med vår egen solidaritetsförklaring, till att vi ”knappast kan undgå att identifieras med alliansen – utan att få vare sig den effekt av samarbetet eller det solidariska skydd som ett medlemskap skulle innebära”.

Utredningens slutsats är att:

En saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del bör därför genomföras. Det vore av flera skäl en fördel om en sådan studie kunde genomföras tillsammans med Finland.

Vid det seminarium (se från 05:01:40 in) Folk och Försvar arrangerade om rapporten, konstaterade Bertelman – fortfarande på sitt effektivt lågmälda sätt – att det inte finns ett enda europeiskt land som kan försvara sig själv mot en resursstark motståndare och att diskussionen om ett svenskt ”enveckasförsvar” snarare väcker undrande kommentarer i Bryssel om en vecka, på egen hand? Det var inte dåligt! 

Färden som Sverige inledde med försvarsreformen är en sällskapsresa, menade Bertelman. Försvarsminister Peter Hultqvist är dock inte med på den sällskapsresan. Han tog emot utredningen och gjorde strax därefter klart att någon NATO-utredning inte är aktuell. Till min förvåning uppstår förvåning om den saken – om än kanske mer av dramaturgisk karaktär.

Jag har sett reaktioner under dagen om att det förmodligen är Miljöpartiet som sett till att skruva fast Socialdemokraterna i NATO-frågan, tydligast uttryckt i regeringsförklaringens formulering om att ”Sverige ska inte bli medlem av NATO”. Men S nej är inte taktik eller resultat av en misslyckad förhandling och Peter Hultqvist är inte NATO-skeptiker på låtsas. Han är en del av det socialdemokratiska partiet och känner både hjärta och kapillärerna i det. NATO-motståndet är inget man gör upp med genom en pragmatisk hållning, hur svårt det än är för pragmatiker att förstå det. Här pratar vi partiets DNA och i detta DNA ligger en djupt rotad uppfattning att USA inte ska stipulera villkoren för svensk försvarspolitik, i alla fall inte synligt och uppenbart, vilket i förlängningen förklarar varför man kan leva med andra sorters solidaritetsförklaringar på den europeiska kontinenten.

Jag tror Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, redan idag naglade fast vilken bild man från vänster kommer försöka sätta på utredningen. I SVT:s Rakt på strax efter Folk och Försvars seminarium, gjorde han klart att Bertelmans utredning är ett – måhända välskrivet – inlägg i NATO-debatten från den förra regeringen och att ett NATO-medlemskap inte är svaret på de utmaningar som modern hybridkrigföring och civila hot innebär. En NATO-utredning är således onödig.

Och i frågan om en svensk NATO-utredning är faktiskt S och M överens, vilket fd försvarsminister Karin Enström (M) tydliggjorde lite tidigare i samma program, dock från helt motsatt position i sak. Det var helt enkelt inte särskilt nödvändigt (hon kunde dock se ett värde i en gemensam svensk-finsk process).

Svårare att hantera för regeringen är Bertelmans bistra besked om den svenska solidaritetsförklaringen (som Ove Bring har utrett för utredningens räkning i en bilaga till rapporten), liksom hans bedömning att den svenska politiken är oklar både för oss själva och andra. Sverige vill undvika förpliktelser och ha kvar handlingsfrihet, samtidigt som vi avger en solidaritetsförklaring som är lika bindande som NATO:s artikel 5. Eller lika lite bindande, om man vill vända på steken, då båda förpliktigar till stöd men lämnar öppet för nationen att bestämma vilket. NATO:s solidaritet omgärdas dock av trovärdighet, till skillnad från den svenska, ty det är ”nästan ingen utomlands som förstår den eller räknar med den”, som Bertelman uttryckte det på seminariet.

Den andra svårigheten uppstår kring det nordiska samarbetet och då särskilt det finsk-svenska, vilket är den väg framåt som S så tydligt markerar. Bertelman säger att effekten av detta samarbete är ”marginell”, vilket omedelbart lär klibba fast i det kollektiva minnet och det lägger viss sordin på möjligheten att i triumf deklarera nya framgångar på området.

När regeringen fortsatt säger nej till NATO och den svenska politiken är lika svårbegriplig som föreställningen att vi kan räkna med militärt stöd av ”någon” – såvitt det inte är en slags bieffekt av åtgärder som vidtas för att försvara NATO:s medlemmar – i händelse av krig, vad är då alternativet? Bertelman säger det självklara: Sverige kan återgå till restriktiv och traditionell militär alliansfrihet och återta åtaganden som ingen ändå tar på allvar. Men att tro att svenska folket skulle vara beredda att betala för det försvar som behövs för att trovärdigt backa upp en sådan politik är helt uteslutet. I förlängningen skulle detta kunna leda till att den kommande försvarsinriktningspropositionen fortsätter och förstärker den retoriska övning man inledde redan 2008, med ökat fokus på det nationella försvaret. Tillämpad värnplikt och åtgärder som förknippas med försvar av territoriet i första hand, skulle kunna understödja detta. Problemet är bara att Hultqvist, mycket hedervärt, har varit så tydlig med att byken kring tillståndet i det svenska militära försvaret ska tvättas offentligt. Han har sagt att han vill veta hur det står till med försvarsförmågan, på riktigt. Och någon skönmålning vill han inte veta av. Då blir det svårt att få Försvarsmakten att framstå som tillräckligt stark på egen hand, för att motverka Bertelmans slutsatser.

Hur allt detta ska gå ihop är jag inte människa att begripa. Vi för en politik som är obegriplig för vår omvärld och som ger oss NATO:s nackdelar men inte fördelar, utan reell möjlighet att välja en annan väg (som dessutom hade inneburit en stark kontrast till våra europeiska grannar) – och allt detta i ett läge som Bertelman beskriver som mer osäkert än under kalla kriget, men framförallt regeringen själv beskriver i än mörkare ordalag.

Frågan är var Socialdemokraternas NATO-motstånd slutar och intresset börjar? Möjligen ska det till ett mer direkt hot mot landet och medborgarna, som får det att röra sig från arbetarekommunerna och uppåt i partiet, i kombination med en ökad förståelse för att det inte bara är att täppa till ett nationellt svenskt försvar med några miljarder hit eller dit. En annan väg skulle kunna vara att så att säga knoppa av samarbetet till en nordisk del av NATO, vilket jag varit inne på tidigare i ett förslag om NOTO (NOrdic Treaty Organization) – vilket såklart inte löser upp några knutar kring USA-dominans och vånda kring Rysslands reaktioner, men som man kanske skulle kunna smälta om man gjorde det till en socialdemokratisk uppfinning i Norden.

Kinesiskt företag satsar en miljard dollar på solenergi – i Ryssland

solpaneler

Börjar bygga ny fabrik nästa år.

Den kinesiska energijätten Amur Sirius planerar att investera uppåt en miljard US-dollar i solenergiprojekt i Ryssland. Bland annat ska en ny fabrik för solpaneler byggas, det här rapporterar The Moscow Times.

Solar Systems, a subsidiary of Amur Sirius, will start construction of a solar panel factory in the Alabuga special economic zone in Russia's Tatarstan region next year (…).

Solar Systems ska även ha tagit hem kontrakt att bygga större solenergianläggningar i tre ryska regioner.

Cykla på solceller

Solaroad-fiets-def-8303

Den 12 november inviger företaget Solaroad den första cykelvägen som samtidigt är solceller.  Den finns i cykelvänliga Krommenie, Nederländerna.

Det är en testbana på 100 meter som nu byggs. I ett pressmeddelande berättar Solaroad att konstruktionen har en centimetertjock glasskiva överst och därunder finns solcellerna som ska kunna ge el till tre hushåll, eller användas till gatubelysning och trafikljus. I tre år ska vägen testas och utvärderas, så att företaget ska kunna se vad de kan förbättra. Vägen byggs i cementmoduler om 2,5 gånger 3,5 meter, som sedan kopplas ihop för att bli fungerande solceller.

Hela projektet påminner väldigt mycket om denna video, som cirkulerade för en tid sedan och fick massiv kritik för att vara orealistisk på grund av det uppskruvade tonläget och de bombastiska anspråken.

Nu visar det sig dock att tanken på en väg som också producerar el inte alls är så långt borta. Men vägen kommer antagligen att förverkligas genom gediget arbete och träget testande snarare än genom maffiga videor på Youtube.

Fossila pensionspengar kritiseras

Oljepump

När det gäller pensionspengar är Sjunde AP-fonden (AP7) den största aktören, helt enkelt eftersom de hanterar pensionspengarna för alla som inte aktivt valt något annat. Nu har de gett sig ut för att försvara sina fossila innehav och motarbeta miljökrav, vilket fått många aktörer att ilskna till.

I en artikel på DN Debatt hävdar AP7 att folk inte vill ha sämre avkastning på sina pensionspengar och att man därför inte borde ställa krav på förvaltningen av dem:

En kvalificerad majoritet, tre av fyra svenskar, tycker inte att hänsynen till etik och miljö får leda till sänkta pensioner. I denna grupp ingår de som tycker att AP-fondernas uppdrag bara ska vara att ge svenskarna så bra pension som möjligt (18 procent av respondenterna), utan hänsyn till hållbarhetsfrågor. Där ingår också de som tycker att miljö- och etikhänsyn kan tas, men bara om det leder till högre pensioner (12 procent), och de som menar att miljö- och etikhänsyn ska tas så länge det inte leder till sänkta pensioner. Den sistnämnda gruppen utgör 37 procent av svenskarna. 8 procent är osäkra.

Denna märkliga uppställning fick en hel massa organisationer att gå i taket. 11 organisationer (Däribland WWF, Fossil Free Sverige och Jordens Vänner) gjorde gemensam sak och kritiserade AP7 för att sakna självkritik och presentera en vinklad undersökning:

AP7 menar också att det saknas stöd hos svenska folket för ökad hänsyn till etik och miljö om det innebär lägre pensioner och hänvisar till en Sifo-undersökning de beställt. Men 57 procent av svenskarna vill inte att deras statliga pensionspengar ska bidra till den globala uppvärmningen om de kan ge lika god avkastning i klimatsmarta fonder, och 35 procent är också villiga att spara hållbart även om avkastningen skulle bli lite lägre (Cint 2014).

Naturskyddsföreningen stämde in i kritiken:

Det svenska pensionssystemet är fortfarande ett exempel på politiska regler som kräver att fonderna agerar mycket kortsiktigt. Att fortsätta investeringar i företag som är beroende av fossila bränslen är också ett stort ekonomiskt rikstagande då dagens kalkyler måste skrivas om i en ekonomi som anpassar sig till klimatförändringarna.

De föreslog också en lösning som kan minska risken för sänkta pensioner:

För att driva omställningen till miljö- och klimatanpassade kapitalplaceringar borde regeringen inrätta gröna obligationer som kan säljas till AP-fonderna. En statlig obligation är en konstruktion som garanterar investerarna en säker intäkt.

Gröna obligationer gör det därför möjligt att frigöra kapital till de stora klimatinvesteringar som behövs för att nå de internationellt uppsatta utsläppsmålen. Metoden liknar den modell som staten redan använder för att ge exportkrediter till företag som investerar i länder med hög risk.

En stor del av de 4.000 miljarder som finns i svenska pensionspengar kan användas för den viktiga klimatomställningen som efterfrågas. Genom att staten går i borgen kan AP-fonderna placera i fonder som tar miljö- och klimathänsyn utan att riskera sänkta pensioner.

Vänsterpartiets Ulla Andersson var inte heller imponerad av AP7:s argumentation och kräver en hel del åtgärder:

Mot denna bakgrund föreslår vi att AP-fondernas placeringar ska vägledas av nya riktlinjer när det gäller miljö och etik:

• Miljömässiga och etiska hänsyn ska likställas med målet om hög avkastning.
• AP-fonderna ska inte göra några nyinvesteringar i kol, olja eller fossilgas.
• AP-fonderna ska successivt avveckla befintliga investeringar i fossilindustrin inom 5 år.
• Samtliga AP-fonder ska ha kvantitativa mål för investeringar i förnybar energi.
• Samtliga AP-fonder ska redovisa beräknade utsläpp av växthusgaser för sina investeringar.
• AP-fonder ska inte investera i bolag som använder skatteparadis för att undgå beskattning.

Även Svenska kyrkan nationellt röt ifrån mot kortsiktigheten:

Bolag som tar in klimatförändringarna och det ökande trycket på naturresurser i sin affärsstrategi, ser kopplingen mellan rimliga arbetsförhållanden och stabil lönsamhet och dessutom förmår skapa affärer av detta hör till vinnarna. Aktieägare som Svenska kyrkan och många med oss, vet att investeringar i dessa bolag ger god och trygg avkastning. Det visar även en rapport av Deutsche Bank, som gått igenom ett sextiotal studier i ämnet. Nio av tio bolag med ett gediget arbete inom miljö, mänskliga rättigheter och antikorruption är mer lönsamma att äga och har högre kreditvärdighet än genomsnittet.

(...)

Det är dags att avliva myten att det finns en motsättning mellan finansiell avkastning och hållbarhet. För att få en god och långsiktig värdeökning på våra investeringar, och på vår pension, måste de som förvaltar vårt kapital i dag väva in hållbarhetsfrågorna när de bedömer ett bolags förmåga att skapa värde och lönsamhet över en längre tid än ett eller några kvartal.

För den som vill veta mer om hur pensionsfonderna använder dina pengar till allsköns otrevligheter, finns den trevliga kampanjen Schyssta Pensioner.

AKUT psoriasis

Idag är det både internationella strokedagen och psoriasisdagen.

Psoriasisförbundet bjöd in till öppet hus på Hudkliniken, länssjukhuset, under dagen. Och ikväll har dom föreläsningar om psoriasis på Glasverandan, Kalmarsalen i Kalmar. Jag, Linda och Anders var en stund efter lunch och samtalade med förbundet. Det blev diskussion om framförallt klimatvård och medicinsk fotvård.

Strokedagen handlar väldigt mycket om begreppet AKUT och kunskapen om stroke som är så viktigt att ha för att kunna rädda liv.

Se filmen och lär dig rädda liv


Maskrosorna har spridit sig som frön in i maktens centrum nu börjar allvaret!



Jag ska gnälla vidare under avdelningen valanalyser och Lorentz Tovatt ungrör i Grön Ungdom har börjat så smått. Hur hårt ska vi jobba med klimatfrågan när EU redan är "framme"? I vilket fall som helst tror jag många undrar om klimatfrågan redan är implementerad och en politisk "icke-fråga" nu?

Ja jag ska ägna mig en stund hur det gick i mitt område VARBERG där jag håller mitt fokus. Miljöpartiet gjorde ett skitval i riksdagsvalet här och gick tillbaka från 6,24% till 6,08% och jag stod denna gången inte på riksdagslistan. Vi hade tre förra gången från Vbg men bara en kandidat som stod med nu Stefan Edlund.

Lite glädjande då att i regionvalet kryssade sig varbergskandidaten Stefan Edlund in och att jag avstod att stå på regionlistan.I valkretsen blev MP med ett fåtal röster större än folkpartiet och det kan ha ett värde i sig.

Glädjeämnet är också att MP lokalt i Varberg gjorde sitt bästa val någonsin och gick fram från 5,26% till 5,65%. Mycket tydligt är att där stod jag på listan har mitt engagemang och det gäller sannolikt de flesta som är med i miljöpartiet.

Jag tror också klimatfrågan är svår att koppla till lokalt engagemang. Det tas i förhandlingar över huvudet på oss. Vi är naturligtvis en del i detta men om MP idag är ett parti från A till Ö så är det många som jobbar med andra frågor i partiet idag än just den i dagspolitiken.

Självklart får MP Riks fundera på sin roll hur de ska få bättre gehör i kommande val men riskerar att hamna i centerns dilemma att vara maktpartiet som sitter med på alla nivåer men inte "når ut" med sin politik.

Många kommer nu att med tidsschemat fullt att springa från det ena sammanträdet och mötet till det andra och "inte ha tid" med medlemmar och kringarrangemang.Det finns också annat att aktivera sig kring också som tar tid.Frågan är om inte MP ska lägga av med sin "hybris" att bli det tredje största partiet ett tag och fundera huruvida den egna politiken hänger med. Det är den som ligger till grund och ska omsättas i praktisk handling och valperioden har just börjat.

Slutet för NPM – regeringen utlovar nya styrmodeller

Vi var många som blev glada över nyheten att regeringen nu skall påbörja ett arbete med att utveckla nya styrmodeller som skapar större frihet för professionen inom offentlig sektor. Den svenska offentliga sektorn har under de senaste decennierna styrts av New Public Management (NPM). NPM kan indelas i två nivåer. På den högre nivån utgör NPM en generell teori eller doktrin om att den offentliga sektorn skulle kunna inhämta varierande idéer, rekommendationer och värderingar från den privata sektorn. På den mer vardagliga och praktiska nivån utgör NPM en verktygslåda av olika idéer och sedvanor. Dessa varierande idéer handlar om bland annat följande: de offentliga organisationerna skall lägga större tonvikt på resultat genom till exempel resultatmätningar, mindre hierarkiska och mer specificerade organisationsformer, införa konkurrensutsättning och prestationslöner för att skapa incitament för hårt arbete, samt se brukaren eller mottagaren av en offentlig tjänst som en kund för att på det sättet förbättra kvalitén.

I Sverige har NPM:s alla idéer inte varit lika mottagliga som i andra europeiska länder som i till exempel Storbritannien. Däremot har NPM haft tämligen långtgående följder och med all sannolikhet påverkat den offentliga sektorns medarbetares arbetssätt och yrkesetik. Detta genom att medarbetares profession, värdeuppsättningar och offentliga etos underställts marknadens och ekonomismens krav. Vilket har försvagat professionens ställning och den offentliga sektorns många värden som den måste förhålla sig till. Det är mot den bakgrunden som jag och många med mig ser positivt på att regeringen nu valt att utveckla och modellera nya styrmodeller. Och att dessa framtida styrmodeller kommer innebär att det är professionens kunnande som står i centrum. För vården, omsorgen, skolan och biståndspolitiken har styrts under allt för lång tid av instrument som inte förhåller sig till verkligheten. Nu behövs styrmodeller som ser alla aktörer i en verksamhet, i skolan kan detta till exempel innebära att lärare, rektorer, elever och föräldrar tas med i styrningsprocessen och att styrmodellerna i större utsträckning tar hänsyn till den enskilda verksamhetens beskaffenhet.

Tamim Alameddine

”Är det orealistiskt att leva hållbart?”

Ibland läser man någonting som är inspirerande, tankeväckande, utmanande, och så vill man bara dela med sig. MittHållbarhetsjobb.se har fått tillstånd att publicera en intervju som tidigare publicerats på KTH:s hemsidaDen väcker intressanta tankar kring utvecklingspotential, infrastruktur och klimatsmarta lösningar. 

Städerna blir allt större och allt fler. Därmed ökar också stadsbornas betydelse i kampen för att uppnå EU:s miljömål för 2050.
– Det kommer att behövas trendbrott på flera områden för att stadsbornas energianvändning ska bli hållbar, säger Mattias Höjer, KTH-professor som forskat kring flera möjliga framtidsscenarier.

Halva jordens befolkning lever i dag i städer. Inflyttningen till stadsmiljöer ökar och forskare har länge intresserat sig för hur en hållbar stad skulle kunna skapas.

Mattias Höjer

Mattias Höjer. Foto: Marc Femenia

Mattias Höjer konstaterar att det kommer att göras stora investeringar på byggfronten när städerna växer.

– Det är viktigt att inte fokusera för mycket på vad som är ”ekonomiskt genomförbart” i det här läget, för då kommer vi ingen vart. Klimatmålen behöver ses som en ram, en förutsättning. Sen får man söka så bra lösningar som möjligt inom den ramen.

För att nå EU:s miljömål 2050 måste Sverige minska mängden koldioxidutsläpp från cirka 50 miljoner ton till nära noll.

Mattias Höjer och en grupp forskarkollegor från KTH, FOI och Stockholms universitet har sedan början av 2000-talet tagit fram möjliga framtidsbilder för städer med hållbar energianvändning, med utgångspunkt från Storstockholm.

– Även mindre städer och orter i glesbygd skulle beröras på liknande sätt av våra framtidsbilder, säger Mattias Höjer.

– Genom våra framtidsbilder kan vi konkretisera tanken på miljövänligt beteende. Om framtiden bara beskrivs i termer av prognoser riskerar vi att inte se att det finns alternativ.

I bokens framtidsbilder uppnås förändringarna på olika sätt. Han nämner fem återkommande förändringar som behövs om Sverige ska uppnå en hållbar energianvändning:

1.Teknikutveckling. Effektiviseringen av maskiner, fordon och bebyggelse används till att minska den totala energianvändningen istället för att öka den.

2.Boende och hus. Boytan per person minskar, så att energianvändningen minskar.

3.Pendlingsresande. Färre pendlar till arbetsplatsen. Fler jobbar hemma, eller bor nära arbetsplatsen. Lokalt samlade arbetsplatser närmare bostaden kan skapas i gemensamma kontor utanför tätorterna.

4.Kött. Köttätandet minskar, av hälso- och miljöskäl. Kött är dessutom mycket dyrare än i dag.

5.Flygresande. Antalet flygresor halveras. Fritidsflygningar reduceras till samma nivå som i mitten av 1990-talet. Affärsresandet minskar. Många arbetsgivare väljer IT-konferenser i stället för fysiska möten runtom i världen.

Hur ligger Sverige till på vägen mot att uppnå klimatmålen år 2050?

– Det ser inte så bra ut. Jag tror vi behöver göra mer, både från politikerhåll och från allmänhetens sida, för att lyckas.

Som exempel nämner Mattias Höjer att stockholmarna i dag bor dubbelt så stort jämfört med på 1950-talet. I stort sett alla barn i en familj har eget rum. Och när barnen flyttar hemifrån bor föräldrarna ofta kvar i de stora bostäderna, med stora outnyttjade bostadsytor som orsakar onödig energibelastning för samhället och miljön.

– Dessutom måste vi också börja utnyttja lokalytorna bättre på våra arbetsplatser. I nuläget står många skrivbord oanvända i stora, halvtomma kontorslokaler runtom i städerna.

En stor del av de ökande miljöproblemen tillskriver han vår generellt sett ökade rikedom – stadsbornas förmåga att konsumera har bara vuxit de senaste åren.

– Många är väldigt fästa vid sina saker. De har råd att skaffa fler prylar och behålla de gamla, vilket driver på både konsumtionen och bostädernas storlek…

För att lösa problemen vill det till en kulturell förändring, i riktning mot att uppleva status i annat än saker och resor, tror Mattias Höjer.

Han efterlyser en mer miljöanpassad politik och en ärligare debatt. Exempelvis tycker han politiker borde vara tydligare med att miljöskatter ”inte är som att kasta pengarna i sjön”.

– Miljöskatt innebär ju att vi betalar lite mer, mot att vi får en minskad miljöförstörelse. Det ger i sin tur möjligheter till nysatsningar och till skatteminskningar i nästa led.

Vilka framtida miljöfällor ser du som samhället bör undvika?

– Den planerade helt nya vägsträckan Förbifart Stockholm är tveksam. Om den byggs, och projektet tar cirka tio år, så är det som att kasta pengar i sjön. Det kommer nämligen inte att finnas behov av den sortens biltrafik om 10-15 år, om vi samtidigt ska uppfylla klimat- och miljömål.

– Kanske är det snarare underhåll av vägar utanför tätorterna som bör prioriteras, eftersom den biltrafiken kan komma att öka, om fritidsresandet styrs om från flyg till bil.

– Felet är att Förbifart Stockholm-projektet grundas på en prognos av hur trafiksituationen ska se ut för att tillgodose trafikanternas beräknade behov av bilresor. Så långsiktiga projekt borde istället baseras på hur vi bäst kan uppfylla klimatmålen. Det kan något tillspetsat uttryckas i den retoriska frågan ”Ska politiken sträva efter att uppfylla trafikprognoserna eller klimatmålen?”.

Kommer människor att acceptera att sluta flyga, äta kött och pendla?

– Jag tror man behöver vända på den frågan: Hur länge orkar vi leva med att dagens levnadsvanor minskar kommande generationers möjlighet att leva som vi?

– I boken har vi tagit ett helhetsgrepp för att visa att många saker hänger ihop när man ska minska energianvändningen. De fem förändringarna som vi lyft fram kan verka kontroversiella eller orealistiska var för sig. Men poängen med helhetsperspektivet är att man behöver göra många saker. Att exempelvis minska köttätandet räcker inte – vi måste också minska flygresandet. Det kanske är orealistiskt, och i så fall är det orealistiskt att undvika mycket svåra konsekvenser av den globala uppvärmningen. Men vi hör inte politikerna säga: ”Förändringarna som krävs för att skapa ett miljöanpassat energisystem är orealistiska, så vi struntar i dem”.

Vad tror du kan motivera folk att förändra sin livsstil?

– Många uppskattar att leva i ett lugnare tempo, vilket vi uppnår genom mindre flyg och pendlingsresor. Andra väljer bort onödig konsumtion och löneutveckling i utbyte mot att få vara mer med sin familj. Och vi ska komma ihåg det viktigaste: Om vi genomför de här förändringarna, då kan vi nå klimatmålen.

Text: Katarina Ahlfort.

Publicerad 2014-09-15 på KTHs hemsida. Om ni blir nyfikna på boken som omnämns, klicka på länken till den ursprungliga artikeln för mer information: https://www.kth.se/forskning/pa-djupet/ar-det-orealistiskt-att-leva-hallbart-1.499677

Missbruksenhet öppnar i Varberg !

Ny missbruksenhet är tänkt att läggas i Varberg med 12 platser. Nya rutiner, ny organisation, fokus på individen säger Bengt Eliasson (FP) som numera är riksdagsledamot och lämnar sitt ordförandeskap i nämnden som "har hand om´et"

Idag finns något som heter PIVA för de som mår dåligt och vägen dit är via vårdcentraler eller att komma via akutintaget. Sedan skrivs det diagnoser och dylikt och vad händer sen? Förr hade de något som hette TNE-enheter inga läkare på plats enbart sjuksköterskor och en miserabel mottagning ute på Getterön på industrimark med tåg som rullade utanför och gods med lastbilar som gick dygnet runt.

Numera finns mycket inom missbruket klassat som en sjukdom och inte som en sanitär olägenhet och får då en annan status. Inte minst sedan den kände riksdagsledamoten William Petzäll hittades död i sitt hem i väntan på vårdplats.

Varbergs kommun har haft en märklig inställning till missbrukare. De ska gå genom kommunens egen AA-vård eller så skickas de bort på något externt hem där det ibland inte finns något att komma tillbaka till. Det är personen det är fel på inte kommunen.

Huruvida samarbetet kommer att bli bättre nu återstår att se eller om det blir ett sätt att bli av med 12 besvärliga individer "i väntan på". Varbergs kommun har en besvärlig boendesituation och många missbrukare brukar börja med att sumpa bort sitt boende om det uppstår återfall och dylikt.

Vad jag förstår gäller det att tolka orden "inskriven" och "utskriven" samt "aktualiserad patient" med en viss flexibilitet i något slags TOX-team.Allt ansvar kan inte ligga på individen "den sjuke" utan det är ett avtal att gör du ditt så hjälper vi till att göra vår del för att du ska bli bättre.

Jag önskar den nya samordningen lycka till och de som hamnar i skiten detsamma. Men erfarenheten säger att det ofta handlar om ansvarsområden, eget ansvar och att alla ställer upp annars kommer inte detta att fungera.

Riksbankschefen: Nu måste ni köpa mer grejer…

Nu ska mängden pengar i det svenska samhället öka genom att fler siffror matas in i datorerna.

Detta skall leda till att vi "skall köpa mer grejer" - för att citera riksbankschefen - och på det sättet räddar ekonomin. 

Det skuldberg som hushållen håller på att bygga upp kommer att leda till kollaps som i sin tur kommer att leda till såväl socialt haveri som mänsklig och demokratisk förnedring.

Är vi nu tillräckligt duktiga på att köpa mer grejer så klättrar vi samtidigt på listan som visar vilka länder som per capita klampar fram hårdast på planeten genom att göra stora ekologiska fotavtryck. Redan nu ligger vi på tionde plats, för att  rädda ekonomin måste vi nog upp på sjunde åtminstone. Krossa planeten, rädda ekonomin ännu ett kvartal med lånade pengar, köp mer grejer, gör din plikt medborgare!

Jag hänvisar till gårdagens blogg - anser att det ekonomiska systemet bör få en psykiatrisk diagnos. De som inte fattar att vi måste försöka ta oss ur ett system som ständigt kräver mer konsumtion för att kunna fungera har den värsta diagnosen av alla - psykopater är rena rama änglarna jämfört med de som försvarar ett ekonomiskt system som sett sitt bäst-före-datum och som är på väg att haverera.

Vi konsumerar sönder planeten med lånade pengar för att rädda det man kommit att kalla ekonomi ytterligare några kvartal. Kom ihåg vilka som drev fram detta, kom ihåg vilka som administrerade det, kom ihåg vilka som förnekade behovet av att under ordande former ta oss ur den spiral som bara har ett slut: kollaps.

För övrigt kunde man igår höra att årets goda jordbruksskördar är dåligt för ekonomin...

Anm: byt gärna ut ordet "ekonomi" mot dess verkliga betydelse - "hushållning" - när du läser tidningar eller lyssnar på nyheter. Då inser du förmodligen hur absurt det blivit. "Vi måste sätta fart på hushållningen genom att köpa mer grejer".

Vilka skatter till vad?


Borgarna sänker inkomstskatter, ökar skillnaderna i samhället och gnäller på bidragspolitik. Rödgröna höjer redan höga skatter och avgifter på arbetsinkomster och klagar på urholkad välfärd. Politiken har kommit att handla om några procent högre eller lägre skatt av det ena eller andra slaget. Under tiden missar Sverige i stort sett alla sina egna uppställda miljömål och under tiden dör Östersjön sotdöden. Under tiden är Sverige en av världens stora vapenexportörer och under tiden plöjs absurt stora belopp ned i krigsflygplan, som vi inte har råd att använda.

När ska vi få ett beskattningssystem, som bygger mer på faktisk konsumtion än på arbetsinkomster? När får vi ett ekonomiskt system, som gynnar “hållbar och förnybar konsumtion” snarare än orealistisk ekonomisk tillväxt? Vilka är egentligen alla ekonomers och politikers svar på frågor om, hur mycket ekonomisk tillväxt vi kan ha, hur länge och hur möjligt det är utan irreparabla miljöskador? Ingen aning men många verkar inte låtsas om att den eftersträvade ekonomiska tillväxten är helt orealistisk på lång sikt. Redan en matematisk formel, som den som kan räkna bättre än jag, kan ställa upp korrekt, visar detta.

PS. Frågade kompisen som kan räkna och fick reda på att en ekonomi, som växer med 3 % årligen, är nästan dubbelt så stor om 20 år och 19 gånger så stor om 100 år!. Det skulle bli jobbigt att få ihop det med ett uthålligt sätt att använda jordens resurser.

Tidens centrum

Hösten får mig att fundera över tidens gång. Ibland undrar jag om vi inte alla vistas i tidens centrum, oavsett var vi befinner oss på ålderstrappan. Är det egentligen så stor skillnad mellan ett före och ett efter, mellan ett imorgon och ett igår? Yngre personer har ju livet framför sig, äldre bakom sig. Den ena drömmer, den andra minns. Rör sig inte alla tider i nuet, såväl den oupplevda som den upplevda?

Invald i partistyrelsens arbetsutskott

I helgen valdes jag till ledamot i partistyrelsens arbetsutskott (ps-au) för Miljöpartiet de gröna på riksnivå. Arbetsutskottet består av sju ledamöter och är den beslutsnivå i Miljöpartiet som först hanterar övergripande politiska och organisatoriska vägval, m.m.

Övriga ledamöter i arbetsutskottet är ministrarna Åsa Romson, Gustav Fridolin och Per Bolund, sammankallande Jon Karlfeldt, vice sammankallande Karin Thomasson, samt Miljöpartiets ena gruppledare i riksdagen, Maria Ferm.

Nu när jag inte kan skänka bort halva riksdagslönen, så får jag i alla fall fortsätta att ge av min tid – för en grönare värld. Arbetsutskottet är inget heltidsuppdrag, men ett mycket bra uppdrag, så jag känner mig både glad och hedrad över förtroendet!

Media om att jag blivit invald: , SR och TÅ:s ledare.

Mos Maiorum behöver granskas nyanserat


Mos Maiorum, eller "reva på steroider", har genererat spaltmeter av avsky och fördömanden. I ETC publiceras en teckning som träffsäkert illustrerar bilden av insatsen (och polisen): någon sorts polis-orch med "Mos Maiorum" på bröstet gör sig reda att slakta en flyktingkvinna och hennes barn. Människor uppmanas att göra motstånd, att störa och protestera. Historier dyker upp, exempelvis om hur polisen har delat upp passagerarna i en tunnelbanevagn i "vita" och "icke-vita". Många papperslösa är skärrade, och håller sig inne.

Reaktioner förvånar inte. Mos Maiorum associeras till två av de känsligaste ämnena i Sverige idag, migration och rasism. Papperslösa migranter är väldigt utsatta, även i Sverige. Ett verkställt avvisningsbeslut innebär en personlig tragedi för den berörda familjen, och en del beslut ter sig väldigt hårda. Även efter lagändringen där "synnerligen ömmande omständigheter" ändrades till "särskilt ömmande omständigheter" väntar exempelvis en familj med en apatisksjuåring på ett troligt besked om att en utvisning skallverkställas. Samtidigt finns det idag på grund av bland annat krigen i Syrien och Irak mängder med människor i vårt närområde i desperat behov av asyl, och för alla förutom en liten mängd kvotflyktingar saknas helt lagliga vägar in i Europa.

Många svenskar med utländsk bakgrund upplever dessutom i vardagen att de blir kontrollerade, bland annat av just polisen, bara på grund av sin mörkare hud- eller hårfärg. Författaren Sami Said beskrev nyligen en sådan situation på ettskarpt och målande sätt. Därför är det inte konstigt att de utökade inre utlänningskontroller i bland annat tunnelbanan som gränspolisen gjorde förra våren (det som felaktigt kallades "Reva") väckte så mycket ilska. Och därför är det föga förvånande att Mos Maiorum kritiseras kraftigt.

Mos Maiorum har dock inte inneburitnågon ökning av antalet inre utlänningskontroller, så det finns alltså ingen anledning för papperslösa att vara oroligare än vanligt. I Sverige handlar insatsen främst om att kartlägga rutter, och därigenom komma åt de nätverk som står för flyktingmugglingen. Lyckas man med det så blir det svårare att fly hit och söka asyl. Samtidigt så kommer troligtvis färre människor råka illa ut på vägen hit. En del nätverk visar väldigt lite hänsyn till dem de smugglar in i Europa, vilket inte minst de många fruktansvärda tragedier med drunknade flyktingar på Medelhavet visar.

Grunden både i insatser som Mos Maiorum och i Gränspolisens vanliga linjearbete med inre utlänningskontroller är de lagar vi har fattat beslut om i riksdagen och de avtal vi har anslutit oss till via EU. Dessa kan, och bör, ifrågasättas och kritiseras. Jag har även full respekt för att man kan välja att med icke-vålds aktioner försöka hjälpa enskilda människor som hamnar i kläm. Människor råkar alltid illa ut i stora byråkratiska system, det finns något avhumaniserande i att avkrävas att tillämpa ett stelt regelverk oavsett hur enskilda drabbas. Just i migrationsrätten är detta speciellt tydligt.

Det är beundransvärt att människor engagerar sig mot orättvisor och för utsatta grupper eller individer. Men det finns bättre och sämre sätt att göra "motstånd" på. Historien om poliser som rasprofilerar på tunnelbanan visade sig helt sakna täckning i någon verklig händelse. Den sortens ryktesspridning ger upphov till rädsla och förtvivlan helt i onödan, samtidigt som man sprider nidbilder av samhället i allmänhet och polisen i synnerhet. För en del verkar viljan att polarisera mot exempelvis polisen och få sin världsbild spridd och bekräftad vara en lika närvarande del i "motståndet" som viljan att stå upp för utsatta. Samma tendenser finns i både texter och bilder, exempelvis polis-orchen i ETC.

Att måla upp en bild av en fascistisk poliskår är inte bara felaktigt, det gör det också svårare för oss poliser att göra vårt jobb. Det drabbar både enskilda brottsoffer och rättssamhället i stort. På liknande sätt är bilden av vår stat som en förtryckande skendemokrati kontraproduktiv då den lika mycket avskräcker människor ifrån att engagera sig i de demokratiska processerna som manar till handling. Den parlamentariska demokratin må ha många fel och brister, men det är ändå det bästa systemet många av oss känner till. Och för att minska utsattheten för människor på flykt krävs också främst politiska beslut. Möjligheten för civilsamhälle och frivilligorganisationer att verka för en allt mer humanistisk migrationspolitik har nog heller aldrig varit bättre. Genom att fungera som en samtalspartner med och blåslampa på en s-mp regering som vill stärka det humanistiska perspektivet på migrationspolitiken kan man verkligen vara med och påverka.

Namnet "Mos Maiorum" är sällsynt illa valt, då det implicerar viljan att stänga ute dem som inte följer inhemska traditioner. Och det är bra att både insatsen och politiken den bygger på granskas. Liksom polisiära ingripande eller arbetssätt som synbart bygger på rasistisk profilering behöver granskas och diskuteras på ett nyanserat sätt. Men om bred och reflexmässig kritik blandas med påhitt och påhopp så leder det nog snarare till att det blir svårare att få de relevanta poängerna att nå fram. Om man tvärtom är konkret och nyanserad i den kritik som framförs, så förbättras möjligheten att hjälpa både myndigheter och politiker att se brister och vidta åtgärder. Jag är övertygad om att det är det bästa sättet att få till långsiktiga förbättringar i både migrationspolitiken och hos polisen.  

SvD:s nödanrop ett tryckfrihetsbrott?

SvD gick 18 oktober ut med uppgiften att ett nödanrop uppfattats från en förmodad undervattensfarkost och att det skulle kommit från Kanholmsfjärden och vara riktat till Kaliningrad. Dessutom att det skulle finnas ett krypterat svar därifrån.

”Uppgifterna är tillräckligt säkra för att publicera dem”, säger SvD:s Mikael Holmström på en chatt-fråga i nättidningen ett par dagar senare.

Dagen efter att SvD släppt uppgiften dementerade dock Försvarsmakten dessa uppgifter och har inte ändrat sig sedan dess. SvD däremot fortsätter att ta upp nödanropet och det krypterade svaret i sina beskrivningar av händelseförloppet för den nyligen avslutade u-båtsjakten i Stockholms skärgård.


Detta med nödanropsuppgiften är det jag själv tycker är mest märkligt i denna ubåtshistoria. Det är också märkligt att inte fler har ställt kritiska frågor om dessa påstådda signaler. Nu har dock DN vaknat och påståristället självsäkert att det aldrig funnits något nödanrop och att SvD har fantiserat ihop allting. De hänvisar till ”en källa på Marinens underrättelsetjänst”. En enhet som inte finns... enligt SvD som framhärdar i sina påståenden om nödanropet och svaret från Kaliningrad. Enligt chefredaktören finns ”inga skäl att misstro uppgifterna” men vill inte uppge någon antydan om källan med hänvisning till sekretessen. Han tillägger också att den säkerhetspolitiske reportern Mikael Holmström har hög trovärdighet och ”gjort viktiga avslöjanden kring försvaret” förut.

Här ser det ut som att något av ett morgondrakarnas skyttegravskrig har uppstått vilket inte stillar behovet av klarlägganden precis. Ju mer tidningarna valsar runt i spekulationer och mothugg baserade på dubiösa källor desto mer skrattar väl ryssen. Ja, övriga världen också kanske?

Det här med nödanropsuppgiften har hur som helst gnagt i mig sedan den släpptes 18 oktober. Jag har ställt mig själv flera stycken frågor. Men jag är inte säker på svaren. Därför ställer jag dem här så att jag får dem ”ur systemet” så att säga. Kanske är det någon som har intelligenta gissningar åtminstone om hur de ska besvaras?

Om vi som utgångspunkt har att uppgifterna stämmer så infinner sig dessa frågor:

1) Varför skulle Försvarsmakten förneka uppgifterna om de stämmer? Vad skulle det strategiska vara att undanhålla konkreta bevis om sådana fanns och istället publicera ett suddigt foto på något som lika gärna kan vara en kanot? Det vore ju trumf på hand om det fanns konkreta bevis för undervattensverksamhet i svenska vatten som dessutom pekar ut nationaliteten för undervattensfarkosten. Sökningen hade kunnat begränsas avsevärt kring Kanholmsfjärden och regeringen hade genast kunnat skicka en protestnot till Ryssland och avkräva en förklaring. Istället irrade sökstyrkan omkring längs mer än halva skärgårdens kustlinje och lät media och andra civila röra sig fritt i Kanholmsfjärden med sina båtar. Regeringen uttrycker sig fortfarande mycket försiktigt i allmänna ordalag utan utpekande av nationer.

2) Har SvD andra källor än Försvarsmakten? I så fall vilka? I normala fall gäller ju källskydd men om det gäller rikets säkerhet lär det kunna undantas. Har SvD kanske utsatts för medveten desinformation? I så fall från vilken källa (nation)? Har SvD i och med detta gjort sig skyldiga till tryckfrihetsbrott enligt tryckfrihetsförordningens kapitel 7; § 4:4,5 samt 9?

3) Har SvD medvetet fabricerat uppgifterna eller medvetet eller av ren okunskap feltolkat information de fått? Är det i så fall försvarbart att gå ut med uppgifterna i ett potentiellt allvarligt läge? Är det inte att äventyra rikets säkerhet att lägga fram anklagelser på falsk eller svag grund som pekar ut en främmande nation som olovlig inkräktare på svenskt territorium?


Bör inte vår gemensamma public service tv och radio här fylla en viktig funktion? Hittills under denna ubåtsaffär har de mest läst högt ur morgontidningarna. Kan det inte vara dags för en klargörande genomgång för vad som är troligt och sannolikt i signalsoppan? Någon mer som undrar, undrar jag?


Påminnelse om tryckfrihetsförordningens kapitel 7; § 4:4 samt 5 samt 9:
4 § Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom tryckfrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås genom tryckt skrift och är straffbara enligt lag:


4. obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan syfte att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig eller ej;
försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig uppgift;
stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken bedömning särskilt skall beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom;

5. vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon av grov oaktsamhet begår gärning som avses under 4;

9. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning, någon sprider falska rykten eller andra osanna påståenden, som är ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande makt framför eller låter framkomma sådana rykten eller påståenden eller bland krigsmän sprider falska rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade att framkalla trolöshet eller modlöshet;

mellanrum och hybriditet som ny tillväxtfaktor?

Under ett flertal år har allt fler börjat prata om livet mellan husen, mellanrummen. Från att vi i vissa tider varit fokuserade på husen i sig tänker vi idag mer kring helhet och vad som finns mellan stadens olika rum och platser – hur dessa förhåller sig till varandra och samverkar.

Jag tror att vi helt enkelt inte är lika intresserade av att kategorisera eller bestämma sakers ”rätta natur” eftersom vi tenderar att använda rum lite mer som det passar oss själva. Vi använder inte alltid rum som andra tänkt ut att de ska användas, på så sätt blir ett kafé ett kontor eller mötesrum en stund på dagen, ett konferansrum på jobbet kan bli gym för ett träningspass på lunchen osv. Vi använder också rummen mellan husen mer för att träffa andra människor, umgås, träna osv istället för som det kanske är tänkt – förflyttningar mellan olika enheter. Det ställer högre krav på stadsmiljön, gator, passager och torg. Precis på samma sätt som många av oss ständigt flyter mellan arbete/fritid, så flyter också gränserna kring hur vi använder stadens olika rum. Och det har redan fått, och kommer att få konsekvenser för hur stadens olika rum ser ut (såklart), och hur vi planerar staden framgent.

Det ger också helt andra förutsättningar för företagande. Det är inte för inte som coffice är intressant som koncept, som science parks/innovation parks, och andra typer av lösningar där mötesplatser är i fokus, blir populära som tillväxtskapande medel i kommuners verktygslåda. Platser där man hittar människor som gör liknande saker som man själv sysslar med, men också hittar helt nya människor som kan bidra till ens verksamhet eller förståelse. Precis på samma sätt som vi inte vill inrätta oss i ett visst fack, vill vi heller inte placera varken vårt arbetsliv eller fysiska plats i sådana. Vi efterfrågar gränsöverskridande, eller hybrida rum om man så vill. Varför välja det ena om man kan få både-och?

Min avhandling, som nu börjar få ganska många år på nacken, handlar om hur vi på olika sätt kategoriserar världen och på så sätt förstår den – men att det sätt vi förstår den på inte alltid överenstämmer med verkligheten. Detta får senare konsekvenser när vi planerar och utvecklar vår omvärld, det hade betydelse i tunnelbygget genom Hallandsås, och det har betydelse i hur vi tänker kring samhällsplanering och stadsutveckling.

Det är minst sagt en spännande framtid vi går till mötes när det gäller att utforma stadens rum och andra platser så att möjligheterna till människors kreativitet och önskemål i så liten grad som möjligt inskränks. En stad som lyckas förmedla känslan av att man inte behöver välja, där kan man få både och, kommer vara vinnare om både medborgare och företag framgent. Jag är därför övertygad om att det är någonstans här vi har en av flera nycklar till fortsatt hållbar tillväxt.


Du är skyldig tills svenskheten har bevisats

Jag fick frågan om jag tycker att det nya Super-Reva-projektet är hjärtlöst och det är svårt att inte tycka det naturligtvis. I sådana lägen kan en inte bara stå bredvid och se på. Har ni märkt hur mycket människor jagas? Kanske inte med blåslampa, men inte heller långt därifrån. Misstänkliggörs. Människor som är arbetslösa, papperslösa, sjukskrivna och maktlösa. Ensamstående föräldrar, ensamstående barn. Varför gör vi dem bara än mer arbetslösa, än mer papperslösa, än mer maktlösa och än mer ensamstående? Vi har splittrats men vi måste återförenas. 

Klyftorna i Sverige idag är inte bara ekonomiska utan handlar även om vem som har tillgång till ordet. Människor ges osynliga munkavlar. Strukturella munkavlar. 

Hatet är mer välklätt numera, men vad spelar det för roll att hatet går klädd i slips? Gör det åsikterna mer legitima? Hatet går klädd i koder och sprider ut sig över internet. Folk på Facebook diskuterar muslimska böneutrop. Någon skriver ”Bränn ner alla jävla moskéer i Sverige”, en annan ”Spräng skiten och skjut alla som kommer utkrypandes”. Vad händer och vad ska vi göra åt det? Jag tror på grundläggande värden som solidaritet och jämlikhet – och jag tror både vänster och höger och världen däremellan behöver bli påminda om dessa värden så ofta som möjligt. Vi har splittrats men vi måste återförenas. 

Jag läser Aftonbladets kommentarsfält. Ofta skriver folk om invandring, vare sig artikeln handlar om det eller inte. En yngre man kritiserar halalslakt i ett inlägg och verkar irriterad över att kvällstidningen skriver så lite om just detta. Han undrar om det beror på att de vill skydda muslimer. När en kritiserar något är det viktigt att vara tydlig med var kritiken har sin grund någonstans, har kritiken mot halalslakt sin grund i djurrätt eller har den sin grund i främlingsfientlighet? Är han emot halalslakt för att det är ett muslimskt påfund eller för att han värnar om djuren? Och om just halalslakt är värst, vad är bättre med andra slaktmetoder? Även halalslakt sker med bedövning i Sverige. 

Kritiserar en något är det viktigt att hålla två olika tankar i huvudet samtidigt, det kan också vara viktigt att ha det när en blir kritiserad. Ibland är det lätt att göra sig till ett större offer än vad man är. Kanske blir en kritiserad av den anledningen en tror, men det kan också bero på något annat. Det finns ofta flera olika nyanser. Kritik bör vara konsekvent och opartisk och inte grunda sig i fördomar eller generaliseringar. De som kritiserar invandringen gör det ofta genom hat och fiskar så mycket syre till sin världsbild som det bara är möjligt. I den bilden ifrågasätts aldrig rasism och liknande idéer, där späs den bara på. I den världen är det logiskt att Sverigedemokrater kallar kvinnor för horor samtidigt som en talar om att muslimer har dålig kvinnosyn. 

Kritiken mot invandrare är ofta generaliserande. En hel grupp får stå till svars för vad individer gör. Att två personer delar hudfärg eller religion innebär inte att de har samma människosyn eller övertygelse. Det låter självklart, men är uppenbarligen inte för det alla. Integrationen är inte problemfri och naturligtvis måste de problem som uppstår kunna diskuteras, men detta måste ske helt utan fördomar, generaliseringar och olika slags hat och istället bygga på förståelse och respekt för olikheter. 

På nätforumet Flashback skriver en användare ”Burka hör hemma i öknen, och vi måste göra allt för att negrerna inte ska känna sig välkomna”, en annan användare skriver ”Jag menar att muslimer är vildar och svenskar civiliserade. Det är inte någon bra idé att släppa ut aporna på skansen i city om du förstår liknelsen”. Internet är fyllt av dessa kommentarer, delvis på grund av en inbillad anonymitet och delvis för att det är så enkelt. Det är många som skriver och det ger glöd till ens egna tankar. En har funnit en slags samhörighet. Det spelar ingen roll om den bygger på hat. En är delaktig. 

Ofta påstår användarna att det finns vissa saker som är sanna, men som en inte får säga i Sverige idag. De anser att en inte får avvika i frågor om jämställdhet, homosexualitet, barnuppfostran, religion, abort och rasism då. Jag vill inte sticka under stol med att politiken lätt blir instängd och att det ibland känns som att många människor låtsas tycka saker just för att passa in i den grupp där en vill höra hemma. Intellektuell syrebrist uppstår när alla ska hyckla att en tycker exakt lika och av samma skäl. Åsikter måste grundas i värderingar, inte i en färdig mall där det står exakt vad en ska tycka, känna och vara. Hela tiden finns dock föreställningen att Sverige stramas åt av ett åsiktsförtryck, men så är det inte. En får säga vad en vill, men säger en något kontroversiellt så får en vara beredd på att få mothugg. Det är inte särskilt konstigt. Nej, snart får en väl inte ens vara rasist utan att bli kallad för rasist. Har det gått för långt då, menar ni? 

De verkar tycka att invandrare är skyldiga tills motsatsen har bevisats, tills svenskheten har bevisats. Ta seden dit du kommer eller dra, säger dem. Någon känner några invandrare och säger ”De jag känner är annorlunda, men resten alltså...”. Folk känner sig otrygga, både i sina stadsdelar och i sina skinn. Det är en jakt. Hatet går uppklädd i slips och i koder. Det har samma grund. Du är skyldig tills svenskheten har bevisats. Människor förföljs men försvaras sällan. Vissa får åka på jorden runt-resor medan andra inte får bosätta sig någonstans.

Ni vill inte bli motsagda i ert hat. Ni vill stå där och stampa medan avståndet mellan människor blir större och större, avståndet mellan utanförskap och att vara en del av samhället, avståndet mellan att börja på noll och komma därifrån, avståndet mellan att ses som en hel grupp till att börja betraktas som en individ. För vissa är Zlatan Ibrahimovic en grupp när han är utanför plan och en individ när han gör mål för Sverige. Gynnar det en själv så får hatet vila en stund. 

Sveriges murar växer, Europas murar växer. Vill vi omfamna allt innanför en viss gräns och bara ett fåtal saker utanför den gränsen? Varför odlar vi avstånd och gränser mellan oss och andra människor? Vad är vi så rädda för? Många kommer till Sverige och får börja om från noll. Det är upp till oss att räcka ut en hand istället för att skrika ut hat. Kommer man från ett utanförskap så ska inte den nya landet bli ännu ett. Utanförskap är något vi inte bara ska inse och förstå, det är något vi måste bekämpa. Vi har splittrats men vi ska återförenas.