7 februari – Fastlagssöndagen

Söndag. Som troende ateist brukar jag kolla upp vad man har för sig i kyrkorna. Har till och med talat i några av dem,  vilket var synnerligen upplyftande. Dagens evangelietext - det är fastlagssöndag - inleds på detta kärleksfulla (?) sätt:

"Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: "Herre, vi vill gärna se Jesus." Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. Och Jesus svarade dem: "Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv."

Förutom att man bör hata sitt liv anbefalls att det på altaret skall stå mörkröda blommor och fyra ljus. Precis som på vårt köksbord faktiskt. Här kommer lite gospel, lite lära och bästa evolutionära predikan... Gomorron!
 

 

"Säker" busshållplats fel på alla punkter

Hur många fel kan det bli när man ska anlägga en busshållplats som är säker. Väldigt många visar det sig om man granskar hållplatsen ”Mariebergsgården” i Brandkärr, som trafikeras av stadsbuss linje 2.
Denna märkliga utformning, där bussen står stilla och blockerar all trafik, har nu funnits några år. Och jag är övertygad, bilisterna får dåndimpen,  busschaufförerna blir stressade, och resenärerna har inte fått det säkrare.

Jag kan bara anta att kommunen inte utvärderat den ordentligt, för skulle man rätt snart upptäcka, att den inte fyller någon funktion, den ger bara massa trassel.

Så här går min analys:


Bussen lastar på resenärer. Tvärstopp för bilarna från båda håll.

Obefintlig risk vid hållplatsen
• Tanken är ju god, att utforma en busshållplats, så att inga bilar kan passera när bussen stannar vid hållplatsen. Det händer trots allt ibland olyckor där bussresenärer som kliver av rusar ut bakom bussen, och blir påkörda. 

Men om det inte behövs då? Vid denna hållplats finns det knappast någon anledning att rusa ut från bussen. Nästan alla kommer med bussen från stan, och kliver då ur bussen, så att man går rakt mot bebyggelsen i Brandkärr. Man behöver då varken korsa gatan framför eller bakom bussen.

Att folk kommer rusande och ska till bussen över gatan till hållplatsen mot stan är förstås en liten risk. Men om det verkligen är en reell risk, så borde ju varenda hållplats i Nyköping byggas om, enligt denna modell. Men det är trots allt en fartbegränsad gata med 30 här, så det är inga svindlande hastigheter. 

Avgaser och stress för väntande bilister
• Bussarna blockerar alla annan trafik. Det bildas köer både framför och bakom av bilar, som står och tomgångsbrummar i väntan på att komma fram. 
Jag tog bilderna idag lördag cirka 12.15. Första kom en buss från stan, den stod nästan 2 minuter, för det var en rullstol som skulle av. Bilar bakom och framför.

Minuten efter kom bussen mot stan, då jag tog bilderna. Bussen stod nästan 2 minuter för cirka fem påstigande. Det långsamma biljettsystemet kan göra att det går rätt segt när resenärer ska betala med kort.
Alla de här bilar som syns fick står ett par minuter
med motorn på tomgång, för att invänta bussen vid hållplatsen. 

10 bilar bakom, och 7-8 framför bussen. Alla med motorer på tomgång ett par minuter. I Nyköping är för övrigt tomgångskörning endast tillåten 1 minut. Här var det sammanlagd tomgångskörning på minst 20-30 minuter bara för ett stopp vid hållplatsen.

Och bilister som förstås blir förbannande över denna konstiga lösning. Det kan skapa stress och försening, vilket kan gör att bilförare stressar längre fram och gör dumheter i trafiken.

Och vad händer om en ambulans eller annat utryckningsfordon ska fram? Visst kan bussföraren tvingas flytta fordonet, men så ska också bilarna flytta på sig. Jag lovar att det blir stökigt och med stor sannolikhet hinder för den som verkligen måste fram i ett nödläge.

För övrigt behöver det inte ens vara en buss vid hållplatsen för att det ska behövas bromsas och gasas. Det är ofta bilar som måste stanna här för att släppa fram mötande trafik. Det blir gasande och bromsande, och mer avgaser.

En riktigt dålig lösning för miljön.

Bussarna blir försenade
• Med stor sannolikhet bidrar denna hållplats till stress och förseningar för bussförarna. Det visar sig att bussarna på linje 2 ofta möts ungefär här. Så om den ena bussen blockerar hållplatsen, kan den andra bli försenad.

Jag åker ibland med linje 2 från busstationen från Arnö. Och jag har påfallande ofta noterat att 2:an kommer in väldigt sent, och att den går försenad från busstationen. Jag har inte tjafsat med chaufförerna om detta, för jag misstänker att de gör så gott de kan. 
Men jag har mina aningar om vad som orsakar förseningarna. För 20 minuters körtdi från ändhållplatsen i Brandkärr, vid Coop, ner till busstationen är ganska gott om tid. Något händer tydligen på vägen.

Hur kunde det bli så här dåligt. Omtanke om bussresenärerna förstås. Vackert tänkt så. Men kommunens gatuförvaltning gjorde tydligen ingen ordentlig analys av läget. 

Fler hållplatser behöver byggas om?
• Ska bli spännande att se fortsättningen. För om Mariebergsgårdens hållplats bedömdes som farlig, så måste i stort sett alla stans busshållplatser byggas om så det blir omöjligt att passera och mötas med bilar. Det kommer i princip bli omöjligt att köra bil när bussarna är igång. Ja, inte ens bussarna kommer fram, de kommer att blockera för varandra. Kanske Nyköpingsborna då ska upptäcka hur smidigt man tar sig fram med cykel?

Vakter vid svenska kärnkraftverk ska utrustas med vapen för att stoppa antagonistiska hot

OKG

Dessutom ska området runt kärnkraftverken bevakas och kontrolleras med hjälp av hundar.

I går meddelade Strålsäkerhetsmyndigheten att man fattat beslut om nya tillståndsvillkor för Sveriges kärnkraftverk. Bland annat ska kärnkraftverkens skyddsvakter utrustas med vapen och området bevakas och kontrolleras med hjälp av hundar, skriver myndigheten i ett pressmeddelande.

I ett tillhörande beslutsdokument (pdf) från Strålsäkerhetsmyndigheten framgår att "baserat på terrorhot i omvärlden bedöms fortlöpande behovet av utvecklat fysiskt skydd vid de svenska kärntekniska anläggningarna". Här framgår också att tillgång till ändamålsenlig utrustning, som tjänstepistoler, skulle "skapa bättre förutsättningar för skyddsvakterna att tidigt upptäcka och där så är möjligt ingripa mot antagonister".

Kraven på beväpning och bevakningshundar börjar gälla den 4 februari 2017.

 

Jag hoppar av alliansen i Varberg !


Jag spolar nu alliansen i Varberg. Det betyder att innan DE säger att jag INTE är välkommen att samarbeta med dem OM jag går ur MP gör jag slag i saken.

Jag lämnar alliansgruppen i kultur och fritid och alliansen i kommunfullmäktige.


Jag finner att det som kallas majoritetspolitik i Varberg sker helt på gamla Alliansens villkor och att det som görs upp med MP är det i de slutna rummens informella grupper dit jag inte äger insyn.

Dessutom har MP:s kf-grupp sagt sig inte ha förtroende för mig samtidigt som MP visar superlojalitet med alliansen.

MP i Varberg undanhåller inbjudningar, information och rapporter från lokala MP-möten och jag känner mig inte delaktig i vad de håller på med.

Jag tillkännager att jag INTE längre är delaktig med alliansen i Varberg och står fri från dem.

Livsglädje i denna mörka Mello- och Lööftid…

Livsglädje kan behövas titt som tätt - särskilt nu när Mello-pinan drar igång och medierna meddelar att Camilla Läckberg fallit i gråt på grund av att Anna Book inte får tävla med en låt som redan tävlat. Vidare: Gustav Fridolin, den unge spjuvern, avser den 22 mars offentligt delge världen att han som statsråd vill se ett värdlandsavtal med Nato, att Nato under hans tid som statsråd skall skrivas in i svensk lagstiftning. 

Och statsministern är Löfven, och oppositionsledaren Kinberg Batra och Annie Lööf vill att lön skall utbetalas utifrån var man är född - få ting kan väl glädja Åkesson mer än införande av en sådan struktur: trädgårdsarbetare född i Sverige en hel lön, trädgårdsarbetare född i Somalia en halv lön för samma jobb. Så ser Annie Lööf på saken, avtal som i praktiken baseras på etnicitet... Vedervärdigt är bara förnamnet.

Då, och just då, ter sig drygt femtio kilo livsglädje som en räddning.

Om alliansen ska släppa SD borde svaret från rödgrönt vara att släppa V !

Dags att S bryter med V. Rödgrönt som block släpar efter och möjligt skulle det bli ett lyft för samlad vänster om även F! släpps in i värmen.

Det är väl ganska tydligt att det som sker på allianssidan är ganska annat än ett regeringsalternativ. Det handlar mest om SD alliansen verkar väldigt splittrad samtidigt har de KD utanför i nästan alla opinionsmätningar. .

På den rödgröna sidan släpptes DÖ-oket dvs att man MÅSTE komma överens med i V om budgeten. Det öppnar för att både S och V kan lägga förslag som annars V lägger. Vad har vi hört? Regeringen OCH V är nu överens vilket naturligtvis gynnar V.

En annan fördel är att det lättare öppnar upp för uppgörelser åt mitten.
Något som kanske vare sig S och MP har haft svårt för. Men som sker lokalt i samarbeten där både S och MP ingår.

Nu bor jag i kanske Vänsterpartiets svagaste fäste i Sverige och i region och kommuner där S sitter i opposition men där MP samarbetar med allianspartierna.

Jag anser att S i Halland är ganska ortodoxa traditionella och hämtar sin näring från de fackliga leden ENBART. V verkar vara mest ett dekisparti som inte ens klarar första maj längre.

V är helt händerna på att MP ingår i det rödgröna lägret och gör de inte det hamnar V ute i ökenvandring. Nej V kan ha betydelse om också F! släpps in i församlingarna. DÅ kan det bli intressant att bilda block men inte innan.

Marocko inviger fas ett av världens största solenergianläggning

9126252720_cc16df80e9_o

På torsdagen invigdes den första etappen av megaprojektet i Marockos Ouarzazate-provins. Samtidigt påbörjades byggandet av fas två och tre, vars slutdatum är satta till 2017.

Supermiljöbloggen har tidigare rapporterat om solenergianläggningen i Ouarzazate, senast i december då öppnandet av okänd anledning skjutits upp. Men på torsdagen ledde den marockanske kungen Mohammed VI den officiella öppningsceremonin för anläggningens första etapp, Noor I.

Under sitt tal påpekade Ali Fassi Fihri, direktör för the National Electricity and Drinking Water Office (ONEE), att landets elbehov har tredubblats sedan 1999. Användandet av förnybar energi är därför en positiv utveckling för Marocko, ett land som i nuläget importerar 94 procent av sin vanligtvis fossila energi från andra länder.

Ceremonin ägde rum i närvaro av bland annat marockanska politiker, statschefer och projektfinansiärer.

Obama föreslår ny oljeskatt – vill investera i förnybart

Pumpjacks

I budgeten som presenteras nästa vecka föreslår president Obama en ny oljeskatt, det meddelade Vita Huset igår.

Genom att införa en oljeskatt på 10 dollar per fat vill Obamaadministrationen slå ett slag för miljövänliga investeringar i energi och infrastruktur, rapporterar CNN. Intäkterna skulle också puffa för innovation och fossiloberoende.

Under en presskonferens på torsdagen påpekade Jeffrey Zients, Obamas ekonomiske rådgivare, att det amerikanska transportsystemet är alltför beroende av olja, och att systemet inte är redo att hantera utmaningarna från ett klimat i förändring.

Vi måste hantera problem som har sjudit i flera decennier. Ingen tvistar om utmaningarna, men ingen vill prata om hur vi ska betala för det.

Om den föreslagna skatten kommer att implementeras återstår att se. Enligt CNN är det dock osannolikt att den tar sig helskinnad genom den republikandominerade kongressen.

Konsten att påverka – sina vänner

Dagens fredagsinlägg är tillägnat några av mina fantastiska vänner – på ett sätt som kanske inte är helt väntat. Det handlar om det där svåra samtalsämnet om att påverka sin omgivning om att leva mer hållbart. Det är svårt att påverka andra människor, även sina vänner. Därför vill jag dela med mig av mina senaste erfarenheter och reflektioner kring detta.

Foto: Priscilla Santana, Vegetables Mosaic. Flickr

Foto: Priscilla Santana, Vegetables Mosaic.
Flickr

Här om veckan satt vi runt middagsbordet och hade fantastiskt trevligt en fredagskväll. Jag och en annan vän hade fått ansvaret att laga middag då våra vänner kände att det var lite för svårt att laga vegetarisk mat. Jag har självklart förståelse för detta och vi såg chansen att visa att vegetarisk mat verkligen kan vara hur gott som helst. Vi knåpade ihop en svamppasta och alla tyckte att det var väldigt gott. Då hör jag en av mina vänner säga ”Det här ska jag verkligen laga – fast med kött”. Vi rev oss i håret och berättade om vår plan att verkligen visa hur lätt det var att laga vegetariskt men framförallt hur gott det kan vara. Samtalsämnet gled snabbt in på något annat men situationen stannade kvar i mig. Jag tror inte att alla människor ska vara vegetarianer, jag tror inte det är möjligt varken vad gäller svårigheten med att skapa ett 100 % kött-fritt konsumtionsmönster, eller med tanke på vilka värden köttproduktionen och lantbruket ger oss i form av kulturhistoria, öppna landskap och jobb. Men vi vet ju att vi måste minska vår köttkonsumtion dramatiskt, särskilt i Sverige då vi haft en fantastiskt dum trend med massor med nya creddiga köttrestauranger och mega-amerikanska influenser in i den svenska tacosjälen.

Men hur ska de ”icke troende” kunna övertygas? Det är en fråga vi ständigt återkommer till men jag tycker aldrig den blir tråkig eller inaktuell. Vår tidigare redaktör Magdalena Frembäck är medborgarbloggare för ARTS-projektet som är en del av ett EU-finansierat forskningsprojekt som heter Accelerating Transitions. Projektet har åtagit sig uppdraget att förstå hur vi kan påskynda vår övergång till ett koldioxidsnålt samhälle och vilken roll medborgardrivna initiativ har för att lyckas med den stora omställningsprocessen vi har framför oss. ARTS bloggen är en gemensam satsning av bloggare som kommer från fem olika regioner i Europa och som deltar i olika konstprojekt. Syftet är att ge dig en direkt inblick i vad som händer på den lokala nivån. I en av Magdalenas senaste blogginlägg Progressives and mainstreamers, unite! diskuterar hon frågan om hur vi ska kommunicera vikten av denna omställningsprocess till de som ännu inte är ”omvända”. Hon riktar också fokus mot de olika grupperingarna som finns inom hållbarhetsrörelsen – som många gånger inte heller kan kommunicera. Att dessa grupperingar kan kommunicera är självklart väsentligt både för att nå resultat men också för att över huvud taget ha möjlighet att nå sina (ännu) ej omvända vänner:

Jo, jag betvivlar att du kommer vara framgångsrik i hur du kommunicerar hållbarhet och miljömässigt ansvarstagande om du inte ens kan göra det med vänner och familj utan att de totalt stänger av. Så, en önskan till er alla – ta del av ARTS häftiga forskning och resultat, och fundera över hur just du kan bidra till att vi börjar samarbeta och lära av varandra, oavsett politisk tillhörighet, ideologisk övertygelse eller gamla fördomar. Och förstås, oavsett om du identifierar dig (eller känner dig mest bekväm där) som en progressiv eller en mainstream.

Magdalena ska under några månader ta paus från bloggandet inom ARTS då hon ska åka på fältstudier i Kenya inom ramen för sin masteruppsats – men hon kommer att dyka upp här i MittHållbarhetsjobb.se längre fram i vår. Det ser vi fram emot, men till dess får ni gärna spana in fler grymma tankar på hennes twitter: @fremback.

En idé verkar vara att ge personer en möjlighet att prova på att byta livsstil. Mer än hälften av svenskarna önskar sig tydligen mer kunskap om vilka val i vardagen som påverkar klimatet mest. Projektet Klimaträtt startades av ICA och Uppsalahem och undersöker hur det är att leva mer klimatsmart. Deltagarna i detta projekt fick tillgång till en app som regelbundet beräknade och återkopplade deras klimatavtryck. De fick tillgång till bilpool och andra tjänster och aktiviteter som skulle inspirera och ge kunskap om bland annat klimatriktiga recept och stadsodling. De förändrade särskilt konsumtions- och matvanor vilket handlade om att rent generellt konsumera mindre, köpa mer ekologiskt, äta mer vegetariskt och slänga mindre mat. Enligt artikeln av MiljöAktuellt anser deltagarna att de både gjort uppoffringar och fått fördelar med sin nya livsstil. Det verkar ofta vara själva förändringen i sig som är besvärlig. Framförallt handlar det om framförhållning. För att minska matsvinnet krävdes bättre veckoplanering. Ändrade resvanor kan upplevas som mindre bekvämt och ta längre tid men samtidigt ge bättre hälsa. Det har också varit krångligt att börja lära sig laga och äta mer vegetarisk mat men man tycker att det är gott och hälsosamt. Gemensamt verkar vara att deltagarna fått ett klimatsamvete, ett dåligt samvete som känns befogat och som trots allt upplevs som positivt. Dessutom uppgav 53 procent av deltagarna att den nya livsstilen inneburit en besparing, främst på grund av mindre shopping, mindre kött och lägre förbrukning av el och vatten. Ett tips för den som känner sig sugen att ändra sin livsstil lite till eller inspirera andra att göra det, är att kolla in verktyget Min Klimatpåverkan som tagits fram av Stockholm Environment Institute som räknar ut hur stor miljöpåverkan du och ditt hushåll har på miljön.

Jag har också diskuterat detta ämne med Linda Lindström som råkar vara expert på just beteenden (se tidigare blogginlägg om hur hon startade sitt företag Beteendelabbet). Hon fick direkt minnesbilder från våra luncher på Stockholm Resilience Centre där det fanns en oerhört stark norm om att äta vegetarisk mat. Vi kom fram till att ett utav de starkaste sätten att påbörja förändringsbeteenden bland sina vänner är att skapa just sociala normer. Exakt hur dessa normer kommer till är helt klart klurigt, det enda jag kommer på är att om tillräckligt många av ens vänner gör det, bildas en social norm. Enligt Wikipedia är en social norm ”ett sociologiskt begrepp för intersubjektiva, allmänt delade, men många gånger underförstådda, regler och förväntningar på beteende som gäller inom en mindre social gemenskap eller i samhället i stort.” Med tanke på att deltagarna i Klimaträtt uttryckte att det är själva förändringen som var svårast vad gäller att ställa om sina beteenden kanske det också innebär att man på något sätt måste avdramatisera den. Kanske ska vi köra på inställningen att ”oj då, ja det blev nog inget kött i den här rätten – men en svamppasta är ju så god som den är i sig själv” – men att prova den inställningen gång på gång, på många personer. Vad tror ni?

Inlägget Konsten att påverka – sina vänner dök först upp på mitthållbarhetsjobb.se.

Sveriges bästa museum – nöjesuppdrag

På väg till första möte med juryn som ska utse Sveriges bästa museum 2015. Det går inte att komma ifrån att vissa arbetsuppgifter är roligare än andra, och det här uppdraget är fantastiskt roligt. Bara det att ta del av hur ett antal museer utvecklar sin verksamhet på papperet är en fröjd, och att sedan åka runt och studera de som på papperet verkat sticka ut allra mest blir riktigt, riktigt roligt.

En sak som framkommer tydligt när jag går igenom museernas verksamhetsplaner är den stora ambitionen att nå nya grupper. I kammardebatten i förrgår menade företrädare för alliansen att fri entre för museerna är bortkastat om vi inte samtidigt agerar politiskt för att informera museiovana om reformen. Det framstår som kritik för kritikens egen skull. Dels har reformen fått stor medial uppmärksamhet, många kan därför förväntas ha uppfattat att det nu är fri entre på statliga museer. Dels är museerna själva professionella att hantera detta. Från politiskt håll kan vi tillse att resurserna finns, men att gå in med politiska riktlinjer kring informationskampanjer är direkt märkligt.

Ukrainas regering på väg att rasa ihop?

Den ukrainska regeringen har nyligen drabbats av ett svidande avhopp och nya rapporter om avhopp från vice-ministrar och upprörda kommentarer trillar nu in på löpande band från nyhetsbyråerna. Såvitt jag kan se har detta dock inte nått de svenska tidningsdrakarna (eller också inser de inte allvaret i det som skett) så jag tänker att det kan vara på sin plats med lite uppdatering.

I onsdags avgick ekonomiministern Aivaras Abromavicius eftersom han inte ville bli en marionett för korrupta intressen och med anklagelserna särskilt riktade mot en av presidenten Porosjenkos närmaste allierade, Igor Kononenko som enligt Abromavicius ska ha försökt sätta press på hans ministerium för att få inflytande över chefstillsättningar på departementet samt i statliga företag. Den före detta ekonomiministerns avgångsbrev är publicerat i Kyiv Post och det börjar enligt nedan:

“It has become clear that any kind of systemic reform is decisively blocked. It is more than the mere lack of support or political will.
These are concrete actions aiming to paralyse our reform efforts, ranging from a sudden removal of my security detail to the pressure to appoint questionable individuals to my team or to key positions in state-owned enterprises.
I can only interpret these actions as a persistent attempt to exert control over the flow of money generated by the state-owned enterprises, especially NAK Naftogaz and the defense industry.
I refuse to be part of this system.

Neither me nor my team are prepared to serve as a cover-up for the schemes, old or new, that have been set up in the private interest of particular political or business players.”
Längre ned i brevet kommer anklagelserna mot Kononenko:
“Neither me nor my team have any desire to serve as a cover-up for the covert corruption, or become puppets for those who, very much like the “old” government, are trying to exercise control over the flow of public funds.
I am not willing to travel to Davos and talk about our successes to international investors and partners, all the while knowing that certain individuals are scheming to pursue their own interests behind my back.
These people have names. Particularly, I would like to name one today. The name is Igor Kononenko.
Despite representing the political party that had nominated me for my post, lately he has been bent on obstructing our efforts.”
Och ytterligare en bit längre ned framgår antydningen att presidenten ska ha varit inblandad:

Through a crony of his in the Parliament, Mr. Kononenko attempted to influence key appointments in the state-owned Derzhzovnishinform, in metal powder factories, and the National Accreditation Agency.
This entire rampage culminated in Mr. Kononenko’s desire to have his personal deputy minister of economy – one responsible for Naftogaz and other state-owned companies.
His candidate simply showed up with a complete set of documentation, and told me: “I want to be your deputy. I’m part of Kononenko’s team, and my appointment was approved upstairs.”
Following this conversation, I received a call from the President’s Administration, whereby I was emphatically suggested to hire this individual, as well as another one, who would take the position of my deputy in charge of defense industry.”

Premiärminister Jatsenjuk slår ifrån sig kritiken från Abromavicius som ett försök att smutskasta regeringen med syfte att dölja ekonomiministerns egna brister I reformarbetet. Talmannen för parlamentet, Groisman, inser dock allvaret i situationen och har tagit upp frågan om ombildning av regeringen.

En av parlamentsledamöterna för premiärministerns parti Folkfronten, Leonid Yemets, kallar avhoppet för en “katastrof” i ett uttalande till Reuters och förklara varför; "Think about it: how can we now talk with our partners in the West, with our donors, after the minister comes out and says that the deputy head of the president's faction is corrupt. Who will want to speak with us after this?”, säger han till Reuters.  

IMF-pengar ligger nu i riskzonen enligt många bedömare här i Ukraina och den folkomröstning som ska hållas i Nederländerna i början av april om Ukrainas anslutningsavtal till EU lär ha fått bränsle till nej-sidan. Varför ska EU-ländernas befolkningar betala skatter som sedan går till ukrainsk korruption och oligarker?

Litauen har varit en av de stora supportrarna av den regering som tog över efter Euromajdan och litauern Abromavicius fick ukrainskt medborgarskap efter ett särskilt beslut från president Porosjenko själv för att kunna tillträda som minister i regeringen. Hans uppseendeväckande avgång är således också en enorm prestigeförlust för Ukraina .Enligt färska uppgifter har också nio Ukraina-ambassadörer, med franska Isabelle Dumont i spetsen, i ett offentlig uttalande framhållit sitt stöd till Abromavicius vilket visar att de troligen haft löpande information om missförhållandena.
 

Den politiska skadan är svår att överblicka i nuläget men vad händer om EU och några av presidentkandidaterna i USA börjar reagera över det ukrainska agerandet och tröttnar på att stötta Ukraina? Om de börjar känna att de har gått på världens blåsning och att den ukrainska korruptionen bara fortgår som under Janukovytj och att maktskiftet efter Euromajdan verkligen är att betrakta som en kupp som skulle bringa nya makthavare till köttgrytorna?

Socialdemokratins tre ansikten

Efter valet 2010 hävdade jag, med anspelning på Robert Musils romankaraktär Ulrich, att socialdemokratin är utan egenskaper. Jag har nog ändrat uppfattning. Men det finns olika strömningar som konkurrerar om tolkningsföreträdet.

I essäromanen Mannen utan egenskaper (två volymer, på originalspråk 1930-1933) låter författaren karaktären Walter beskriva huvudpersonen Ulrich på följande sätt.

Han är begåvad, viljekraftig, fördomsfri, modig, uthållig, gåpåaraktig, sansad och klok – /…/ han må gärna ha alla dessa egenskaper. För han äger dem i alla fall inte! /…/ Ingenting är för honom fast och orubbligt.

Detta tyckte jag då (jag såg inte mig själv som socialdemokrat) var en ganska träffande beskrivning av socialdemokratins väsen, eller frånvaron av detsamma, då det kunde komma till uttryck hos så skilda företrädare som Ilija Batljan (då ganska tongivande) och Daniel Suhonen (som snart skulle bli Håkan Juholts hemliga rådgivare och talskrivare). Musils essäroman, som utspelar sig i Wien strax före första världskriget, är en briljant skildring – både filosofisk och litterär – av en mycket speciell period av moderniteten. Och socialdemokratins uppgång och dominans är förstås nära förbunden med denna modernitet, inte minst i sitt förhållande till kapitalismen.

Karl Marx och Friedrich Engels beskrivning i Kommunistiska manifestet (1848) är här central:

Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.

Socialdemokratisk politik blir i detta hänseende att utnyttja kapitalismens samhällsförändrande kraft, att dämpa de sociala kostnaderna för utvecklingen, och att bejaka den framväxt av progressiva värderingar som den radikala omprövningen för med sig. Därmed anser jag i dag inte alls att det går att säga att socialdemokratin inte äger några egenskaper – jag har i själva verket gjort flera försök att utforska dess särskilda väsen. Det följande blir ett nytt sådant försök.

De tre ansiktena

Venndiagram med pragmatism, nostalgi och idealism

Socialdemokratins tre ansikten kan illustreras med hjälp av ett Venndiagram med cirklarna pragmatism, nostalgi och idealism.

Det går att tala om höger och vänster inom socialdemokratin, även om diskussionen så som den ser ut är ganska snårig och förvirrad. Andra försök att bringa reda i socialdemokratins interna motsättningar tar fasta på dikotomin förnyare och traditionalister. Det blir inte heller riktigt bra. Även om jag är medveten om alla modellers begränsningar, så skulle jag vilja testa att istället tala om pragmatism, nostalgi och idealism. Det är inte tre motpoler, utan snarare tre kluster av åsiktspositioner som kan överlappa varandra likt cirklar i ett Venndiagram. För att det hela ska bli mer begripligt tänkte jag ge lite exempel ur några mer eller mindre aktuella debatter.

1. Nostalgi

I somras skrev America Vera-Zavala, tidigare aktiv i Vänsterpartiet, en kulturartikel med rubriken ”Sagolandet som inte längre finns”. Det var en berättelse om ett Sverige som förändrats, liknande myten om det förlorade paradiset. Tankefiguren är ganska etablerad: Arbetarrörelsen byggde landet Sverige, kanske den mest anständiga välfärdsstat vi känner till, och sedan 1970-talet har detta bygge raserats. Del i skulden, även om Vera-Zavala inte nämner och kanske inte heller anser det, har den så kallade kanslihushöger med Kjell-Olof Feldt i spetsen som förde nyliberalismen in i socialdemokratins själva hjärta. (Nämnde Suhonen brukar torgföra sådana föreställningar.)

Bokomslag

Tony Judts Illa far landet (på originalspråk 2010) är en på många sätt nostalgisk uppgörelse med samtiden.

Historikern Rasmus Fleischer sammanfattade på sin blogg den debatt som följde på Vera-Zavalas artikel, så det tänker jag inte göra här. Men värd att nämna är den referens som gjorts till historikern Tony Judt, vars bok Illa far landet (2011) låg väldigt rätt i tiden när Håkan Juholt blev partiledare för Socialdemokraterna. Boken är, som Marika Lindgren Åsbrink skrev i en recension, ”en rasande uppgörelse med en ekonomistisk samtid, men också med en socialdemokrati som förlorat kraft, röst och självförtroende”. Mycket läsvärd på sitt sätt, men Judts bok erbjuder inte så mycket till förklaring till varför det gått som det gått – annat än att skulden skulle ligga hos marknadsliberalismens genomslag och 68-vänsterns misslyckanden. Svaret blir att socialdemokratin måste hitta sin framtid genom människors nostalgi över det som en gång var, som Katrine Marçal (då Kielos) skrev i en artikel om Judt, Juholt och den idéströmning som kallas Blue Labour.

Nu ska inte Juholt beskyllas för någon generell åsiktsgemenskap med Blue Labour, en mycket värdekonservativ yttring av den engelska socialdemokratin. (Säkert skulle en svensk motsvarighet attrahera de unga, lågutbildade män på landsbygden eller i småstäder som historiskt röstat på Socialdemokraterna men numera sympatiserar med Sverigedemokraterna.) Men det är intressant hur Juholt talade till en känsla av att något gått förlorat – att solidaritet och omtanke, som präglat det Sverige många minns, sakta börjar ge vika för egenintresse och geschäft. Eller – som han skrev inför medverkan i SVT Agenda, två veckor efter att ha blivit vald till partiordförande – känslan av att ”någonting håller på att gå sönder i vårt samhälle och att det med obeveklig kraft drabbar just våra barn och ungdomar”. Jag tror säkert att den där känslan finns bland medlemmar, sympatisörer och – kanske – potentiella väljare, och att den alls inte är att förringa. Men det är klappast så enkelt som nämnde Suhonen, Juholts rådgivare och talskrivare, menar att Fredrik Reinfeldt, Nya Moderaterna och Alliansregeringen ”bröt slutligt ner de strukturer som skapat ett fungerande samhälle”. Det är visserligen rimligt att anta att ett mål för Reinfeldts (och Maud Olofssons) projekt var att ”krossa Sossesverige”, och det är helt klart så att deras reformistiska handlag var mer framgångsrikt än Carl Bildts närmast revolutionära iver. Men att strukturerna skulle ha brutits ner?

Vad jag främst har emot den här nostalgiska idéströmningen – förutom dess svårighet att förklara samhällsutvecklingen med stringens och empirisk tillförlitlighet – är hur den riskerar att tala till vår rädsla. Och den är inte någon konstruktiv kraft. Isobel Hadley-Kamptz skrev träffsäkert om hur samtidens flytande rädsla (Zygmunt Bauman) undergräver möjligheterna och förmågan till konstruktiv problemlösning. Det finns stora utmaningar – det finns det alltid – och det kommer att krävas kompromisser, men för att de ska vara acceptabla måste vi lämna undergångsstämningen och skyttegravskriget och börja tala om vad som är önskvärt och möjligt. Jag har tidigare efterfrågat framtidsvisioner. Hadley-Kamptz ställer frågan om vad vi ser för underbara dagar framför oss. Det uttrycket, hämtat från Henrik Berggrens biografi över Olof Palme, använde jag som rubrik för en text om den framtidstro som historiskt präglat socialdemokratin. Om det är något vi behöver gå tillbaka till, så är det inte ett förlorat paradis, utan just den framtidstron.

Och om det är någon poäng nostalgikerna har, så är det inte just historieskrivningen, men vikten av att främja den känsla för det allmänna som Carl Tham omtalade i sin recension av Judts bok.1 (Värnandet om allmänintresset och det gemensamma bästa är för övrigt ett arv från en äldre, republikansk tradition som socialdemokratin förvaltat. Vi lär få återkomma till ämnet.)

2. Idealism

I en artikel på tioårsdagen av mordet på Anna Lindh skrev Katrine Marçal att socialdemokratin är en koalition mellan romantiker och pragmatiker. En romantiker kan vara någon som drömmer om en svunnen tid, en nostalgiker, men det kan också vara någon som drömmer om en bättre framtid: En idealist. Till stor del handlar det här om de värdeliberala strömningar, kanske främst utanför den organiserade socialdemokratin, som jag diskuterade i mitt inlägg om vänsterliberalism. Alltså den pol på den så kallade GAL/TAN-skalan som betecknas som ”Grön, Alternativ, Liberal” (där motpolen står för ”Tradition, Auktoritet, Nation”). Statsvetaren Ronald Inglehart, en av upphovspersonerna till World Values Survey, kallar det för postmateriella värderingar. Politiskt kan det sägas ha sina idéhistoriska rötter hos såväl kulturradikalismen som miljörörelsen.

Bokomslag

Jesper Bengtssons Det måttfulla upproret (2004) är en genomgång av 1980-talets socialdemokratiska förnyelsedebatt.

Till 1960-talets auktoritetsuppror, som ju delvis riktade sig mot välfärdsstaten (åtminstone om vi talar om 68-rörelsen), hade socialdemokratin ett ansträngt förhållande. Först på 1980-talet, med Anna Lindhs SSU, började idéerna få ett ordentligt fäste i rörelsen: Självförvaltning, miljö, antirasism, feminism och internationalism. Jesper Bengtsson har skrivit intressant om det i sin bok om socialdemokratins förnyelsedebatt. (Och han diskuterar hur idealisterna präglade debatten, i konkurrens med nostalgiker som Göran Greider och pragmatiker som Kjell-Olof Feldt. Även om han inte använder just de beteckningarna på dem.)

Centralt i Ingleharts teori om postmateriella värderingar är att de kan växa sig starka i samhällen, eller delar av samhället, som uppnått en viss nivå av materiellt välstånd. Det grundas i den behovshierarki som psykologen Abraham Maslow ritat upp: När människors grundläggande behov, kroppsliga behov och trygghetsbehov, är tillfredsställda söker de hellre kärlek, gemenskap, uppskattning och självförverkligande. Inom lyckoforskningen brukar man peka på statistik som tyder på att när ett land nått en viss nivå av materiellt välstånd, så påverkas inte välbefinnandet på aggregerad nivå av ytterligare välståndsökningar. Sverige nådde den nivån någon gång på 1960-talet (men om man bryter ner statistiken framträder skillnader mellan grupper, då välståndet är ojämnt fördelat).2

Också 1960-talets auktoritetsuppror hade sina förutsättningar i ökad trygghet, ökat materiellt välstånd och en begynnande utjämning av livschanser. En faktor är demografin: När krisen på 1930-talet gick mot sitt slut ökade födelseöverskottet, från 3,5 promille till 10 promille på 1940-talet (i Sverige). Under 1960-talet började en del ur denna baby-boom-generation – de så ofta omtalade 40-talisterna – på universitetet. Här har vi en andra faktor: Under rekordåren efter Andra världskriget byggdes välfärdsstaten ut, samtidigt som industrin blomstrade. Det fanns en växande efterfrågan på ingenjörer, ekonomer och administratörer, såväl som lärare, socialarbetare och kommunbyråkrater, så det dög inte längre att ha en högskolesektor reserverad för överklassen. Följden blev en ny generation akademiker, som till skillnad från de tidigare inte hade sin bakgrund i den gamla överklassen utan hade med sig värderingar från arbetarklassens mer radikala tradition.3 Det är ingen slump att nya sociala rörelser uppstod, och gamla fick en nytändning, så som bland andra sociologen Manuel Castells beskrivit denna tid. Andra, som Luc Boltanski, lyfter fram hur den kritik som riktar in sig på sociala frågor (lön, bostad, arbetsvillkor etc.) hamnat i skuggan av en som snarare handlar om kulturella aspekter (likabehandling, icke-diskriminering, identitet, etc.).4 Det kan i och för sig ses som ett misslyckande att den sociala förändringen avtagit (om det nu är så), men det finns också en värdefull insikt om att politiken inte enbart handlar om fördelning, utan också erkännande – för att anknyta till Nancy Fraser. (Jfr. debatten om identitetspolitik.)5

Kanske lyser det igenom att jag för egen del lutar mer åt idealism än nostalgi, även om nostalgin kan vara en väl så stark frestelse. Men även idealismen har svaga punkter: Dess otålighet och övertygelse, som också är dess tjusning, kan inte sällan medföra en motvilja mot de små stegens reformism. För fem år sedan diskuterade jag Miljöpartiets interna motsättningar mellan så kallade fundis och realos. Statsvetaren Sheri Berman har resonerat kring en liknande motsättning mellan demokratiska socialister och socialdemokrater i mellankrigstidens arbetarrörelse. Socialdemokrati låter hon beteckna en strävan att använda sig av kapitalismens strukturomvandlande kraft för att forma det samhälle man vill ha – medan demokratiska socialister, enligt hennes terminologi, anser att samma syfte endast kan uppnås genom kapitalismens avskaffande.6 I någon mening är de demokratiska socialisterna att betrakta som idealister, medan socialdemokraterna är pragmatiker. Inte bara kan kompromisser med politiska motståndare ibland vara nödvändiga, utan dessutom reagerar inte verkligheten alltid som det var tänkt på politiken. Viss flexibilitet är nödvändig.

3. Pragmatism

I sitt tvåbandsverk Den svenska socialdemokratins idéutveckling (1941) lanserade statsvetaren Herbert Tingsten tesen, som kommit att få stort genomslag, att Socialdemokraterna i och med brytningen med den ortodoxa marxismen under 1920-talet blev ett parti för vilket makten är närmast ett självändamål. I mångas ögon är det detta som är pragmatism: Ett slags ideologilöshet i form av opportunism eller feghet. Den svenska socialdemokratin bröt förvisso med den ortodoxi som lär att kapitalismen genom sin inre logik kommer att gå under, och att politiska reformer endast kan försena dess sammanbrott och socialismens förverkligande. På samma sätt gick man emot en ödestro i mittfåran bland nationalekonomer om att marknaden skulle fixa välståndet om bara politiken höll sig undan.7 Var det ett uttryck för ideologilöshet? Nej, snarare tvärtom.

Nils Karleby

Skomakarsonen Nils Karleby (1892-1926) är en av socialdemokratins viktigaste teoretiker.

En politisk teoretiker som var mycket viktig för den här utvecklingen är den alltför tidigt avlidne Nils Karleby.8 En av grundpoängerna hos Karleby, som möjligen kan ses som självklar idag, var att reformer inte ska se som enbart förberedelser för omvandlingen av samhället – reformerna utgör i sig själva omvandlingen. Det är ett experimentellt sätt att se på politik som skiljer sig från den radikala, men också uppgivna, socialism som fnyser åt alla reformer som inte i grunden ifrågasätter ägandeförhållandena. Problemet med en sådan hållning är att frånvaron av tillräckligt radikala lösningar gör att inga steg i rätt riktning tas över huvud taget. (Även om det gjorts undantag så är den här hållningen – förkärleken till att vara i opposition, att inte behöva ta ansvar – som skiljt Vänsterpartiet från Socialdemokraterna. Det har givit upphov till romantisering av kommunismen.)

Hand i hand med experimentalismen går en kritik av uppfattningen att historien har en bestämd riktning – en kritik liknande den Karl Popper senare framförde i Historicismens elände (1957). I dag har vi sett denna framstegstro kanske framför allt hos liberaler, medan en mer reflexiv hållning är mer sällsynt (till skillnad från känslan av att samhället håller på att braka ihop, eller rentav att civilisationen sådan vi känner den är på väg att gå under). Sverige har på många sätt, med sitt demokratiska styrelseskick och universalistiska välfärdsstat, stått för den hittills kanske mest anständiga samhällsmodell vi känner till. Men det skulle vara naivt att tro att det är en riktning som alla samhällen av historisk nödvändighet utvecklas mot. Rådande omständigheter är att betrakta som utfallet av en mängd komplexa skeenden – geobiofysiska, demografiska, teknologiska, ekonomiska och inte minst politiska. Det goda samhället förutsätter en ständig strävan.

Gustav Möller, socialminister under nästan hela 1930- och 1940-talet, betraktade välfärdspolitiken – liksom fackföreningsrörelsen – som ett slags krycka, att ta bort när den inte längre behövdes. Det stora målet för arbetarrörelsen var enligt honom socialisering: Att makten över produktionen läggs i folkets händer.9 Nils Karleby var från 1920 fram till sin död sekreterare i Socialiseringsnämnden, en av de utredningar som tillsattes av Hjalmar Brantings första regering för att staka ut vägar till socialismen. Nämndens ordförande var Rickard Sandler, marxist liksom Möller och statsminister från Brantings död 1925 fram tills hans minoritetsregering avgick 1926 (sedan den körts över av en riksdag som ville tvinga arbetslösa att ta jobb som strejkbrytare). Genom sitt arbete kom Karleby att utveckla uppfattningen att socialisering möjligen kan vara en väg framåt, men långt ifrån den enda. Det finns ingen anledning att utesluta offentligt ägande av exempelvis banker och andra företag, men det kan inte heller ses som kungsvägen till socialismen. Snarare kan det ses som något som får bedömas i varje enskilt fall, beroende av konsekvenserna. Gentemot en egendomsliberalism i John Lockes efterföljd argumenterade han för att det inte finns någon äganderätt i absolut mening, utan att ägandet i själva verket består av en knippe rättigheter – exempelvis att använda, hyra ut eller sälja egendomen.10 I grund och botten är ägandet ett slags social överenskommelse vars innehåll kan omformas genom exempelvis lagstiftning eller sedvanerätt (vilket allemansrätten är ett exempel på). Karleby såg politiska reformer på lagstiftningens väg för att förändra ägandets funktioner som lämpligare än ett förstatligande av produktionsmedlen.

Det här, som kommit att kallas för funktionssocialism, har i kombination med strukturanalytisk kompetens kommit att bli ett framgångsrikt sätt att åstadkomma bestående, strukturella samhällsförändringar. Det har handlat om att göra kapitalismen mer funktionsduglig genom att begränsa och balansera dess makt och att på områden där den misslyckats sätta in åtgärder som ökat jämlikheten och flyttat fram arbetarrörelsens positioner.11 Åtminstone när socialdemokratin varit som mest framgångsrik. Men kanske har funktionssocialismen också en akilleshäl: Det är just i Sverige, socialdemokratins kanske starkaste fäste, som vi fått sådant som friskolesystemet med vinstjagande riskkapitalister, en avreglerad tågmarknad och nu på senare tid lagen om valfrihetssystem (LOV). Och icke att förglömma det fria skolvalet med skolpeng – framlyft av Milton Friedman, en av nyliberalismens viktigaste förgrundsgestalter, som ett föredöme för USA. Är allt det här då Karlebys fel? Jag skulle nog snarare hävda att tidsandan, från 1980-talet och framåt, där också socialdemokratin förändrat sitt synsätt, ytterst grundar sig i att den ekonomiska globaliseringen minskat spelutrymmet för internationellt avvikande jämlikhetsstrategier genom makroekonomisk politik och lönebildning. Sedan är det klart att socialdemokratin tappat en del av den strukturanalytiska kompetensen, samtidigt som opinionsanalyserna stärkt sin ställning.

Karleby menade att den reformistiska samhällsomvandlingen fullbordas först i den psykologiska verkligheten. Poängen är att den socialdemokratiska politiken får mening när människor i sin identitet införlivar att de fullt ut är delaktiga och myndiga medborgare i en demokratisk, social och produktiv samhällsgemenskap. Under 1920-talets debatt om social demokrati formulerade Östen Undén det som: ”Allas gemensamma delaktighet i det goda, som samhället erbjuder.” Det här låg till grund för den sociala ingenjörskonsten – samhällsövergripande förändringar av människors beteenden och värderingar genom planering och rationel­la åtgärder syftande till att forma individer för ett samhälle utan ekonomisk ojämlikhet och med omfattan­de välfärd. Med nyliberalismens genomslag, från 1980-talet och framåt, har detta vänts till en asocial ingenjörskonst: Genom en aktiv politik skapar den situationer där människor förmås att agera som om de befann sig på en marknad. Den skapar individer som sätter upp privata målsättningar, kalkylerar hur de ska nå dessa mål och med denna kalkyl som utgångspunkt träffar rationella val. När jämlikhet inte upplevs som möjlig rustar vi för ojämlikhet. Men som bland andra Anne-Marie Lindgren visat finns det åter möjligheter för socialdemokratin att vända utvecklingen.

Ett vågspel för socialdemokratin

Det här blev en ganska lång text, så avslutningsvis vill jag fatta mig kort. Enligt min personliga mening är det pragmatismen, sådan jag beskrivit den, som är socialdemokratins särprägel. Samtidigt är både nostalgin och idealismen viktiga strömningar i vår tid som vi måste förhålla oss till. Det kan vara en styrka för en bred rörelse – och ett basparti, som statsvetaren Li Bennich-Björkman menar att Socialdemokraterna är – att inom sig husera såväl nostalgi och idealism som pragmatism. Men det gäller att vara medveten om deras styrkor och svagheter, och att balansera dem rätt. Ibland på rent machiavelliska vis. Och som jag sade inledningsvis är modellen med de tre strömningarna inte att betrakta som ersättning för en klassisk höger/vänster-skala. Snarare är den avsedd att klargöra, komplettera och fördjupa förståelsen av socialdemokratin.

Det finns beröringspunkter med andra politiska partier – eller snarare andra partiers sympatisörer – hos alla tre strömningar. En idealist kan stå nära, och konkurrera med, Miljöpartiet (på 1990-talet var det snarare Vänsterpartiet). Nostalgin kan locka till Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna, beroende på värderingar i övrigt. Och pragmatismen tangerar Moderaterna, åtminstone av Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs typ – om inte målen är tydliga. Och som jag skrev i kommentarerna till valanalysen för Socialdemokraterna 2014 representerar samtliga dessa olika väljargrupper som partiet skulle kunna tilltala. Det är ett vågspel för socialdemokratin.

Postum Scriptum

Om någon inte noterade det, så anspelar blogginläggets rubrik på John Grays bok The Two Faces of Liberalism (Polity, 2000). Karl Palmås bloggade med inspiration från Gray för några år sedan.

För övrigt…

…vill jag tipsa om Fredrik Janssons kommande bok Gemenskap och skötsamhet: En essä om socialdemokratins väsen, som jag berättade i årskrönikan att jag läst. Fredrik har startat en kampanj på Kickstarter för att finansiera utgivningen. Jag har bidragit med en liten slant, och om du är det minsta intresserad av sånt som jag skriver här på min blogg så tycker jag att du också ska bidra.

 

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Två böcker som verkar läsvärda – och relevanta i det här sammanhanget – är Det gemensamma: Om den svenska välfärdsmodellen (2014), av Irene Wennemo, och Känslan för det allmänna: Medborgarnas relation till staten och varandra (2011), en antologi med Kerstin Jacobsson som redaktör. Jag hoppas hinna läsa dem under 2016.
  2. Det brutna sambandet mellan BNP och aggregerad lycka konstaterades först av Sten Johansson, ”Mätning av sociala och medicinska effekter av sociala reformer”, Socialmedicinsk tidskrift, nr 7, 1974.
  3. Kjell Östberg, 1968 – när allting var i rörelse: Sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna, Prisma 2002.
  4. Samtidigt är inte uppdelningen på socialt och kulturellt helt oproblematisk, eftersom den så kallade kulturella sfären inte svävar fritt från all materiell grund. Roya Hakimnia skrev bra, utifrån Judith Butler, när en debatt om detta rasade mellan bland andra Daniel Suhonen och magasinet Arena. Judith Butler, ”Bara kulturellt?”, Könet brinner! Judith Butler: Texter i urval av Tiina Rosenberg, Natur och Kultur 2005, s 235-257.
  5. Luc Boltanski, ”The Left after May 1968 and the longing for total revolution”, Thesis Eleven, 2002 vol 69 nr 1. Nancy Fraser, Den radikala fantasin: Mellan omfördelning och erkännande, Daidalos 2004.
  6. Sheri Berman, The Primacy of Politics: Social Democracy and the Making of Europe’s Twentieth Century, Cambridge University Press 2006. Berman har för övrigt en artikel på ämnet i Fronesis temanummer om socialdemokrati, ”Vad är socialdemokrati? Att återupptäcka en ideologi för vår tid”, Fronesis nr 32-33. 2010, s 36-50.
  7. Nyligen belyste Björn Elmbrant detta, med sin bok Innan mörkret faller: Ska 30-talet hinna ikapp oss? Atlas 2015.
  8. Samma år som Karleby avled, som följd av tuberkulos, publicerades hans epokgörande bok Socialismen inför verkligheten: Studier över socialdemokratisk åskådning och nutidspolitik, Tiden 1926.
  9. Peter Antman har skrivit intressant om socialministerns synsätt och målsättningar i ”Möllers andra agenda: Om offentliga tjänster och socialisering”, Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, nr 75-76, 1999, s 1-31. Även tillgänglig på nätet.
  10. Karleby var influerad av Axel Hägerström och den så kallade Uppsalaskolan inom rättsfilosofin, som var stor under 1920-talet. Även Östen Undén, professor i juridik och socialdemokratiskt statsråd under långa perioder mellan 1917 och 1962, tillhörde denna inriktning. Hägerström lyfts fram i förordet till Socialismen inför verkligheten.
  11. Termen funktionssocialism myntades av Gunnar Adler-Karlsson, Funktionssocialism: ett alternativ till kommunism och kapitalism, Föreningen Verdandi 1967.

Inlägget Socialdemokratins tre ansikten dök först upp på strötankar och sentenser.

Hur många röster kan Clinton tappa?

Bernie Sanders har lyckats entusiasmera de demokratiska gräsrötterna. Men vart tar de vägen om Hillary Clinton nomineras?  Närmast till hands, om man ser till politikens innehåll, är att de går till Jill Stein, radikal presidentkandidat för Green Party. Stein brinner inte bara för klimatfrågan utan talar lika retoriskt som Sanders om såväl social värdighet som om girigheten på Wall street.

Valet 2016 blir Steins andra presidentval, hon har samlat på sig erfarenhet nog för att sno tillräckligt många röster från Clinton för att denna ska missa presidentskapet med en hårsmån... Liknande har skett förr.

Om detta dilemma skriver jag i fredagens Inledare i Fria Tidningen. Hela texten här.
Och här beskriver Jill Stein själv läget.

Jill Stein: After Iowa, building an unstoppable revolution

On Monday night the Democratic Party dodged a bullet, stopping the Sanders surge just short of beating the Clinton machine and the party establishment.
 
The question going forward is this: How long will a campaign calling for revolution be tolerated by a counter-revolutionary party?
Whether you see our campaign as Plan B for Bernie supporters when the empire strikes back, or Plan A, because we need a revolution that won’t go away . . . we have to ensure this revolution lives on.
Because we must build an America, and a world, that works for all of us. And we need your help.

Kherson, Krim och statligt stödd (?) terrorism

Jag skulle vilja anknyta till det jag skrev häromdagen om den franska film, ”Les Masques de la Revolution”, som visar hur högerextrema nationalister fått fotfäste i Ukraina efter Euromajdan. Jag nämnde där det parallellsamhälle som jag menar har vuxit fram i Ukraina. En parallell infrastruktur där exempelvis polis och militär får ”konkurrens” av privata initiativ. Detta handlar dock inte om upphandling av tjänster utan en skuggzon där dessa konkurrenter rör sig med oklar status. Vanligen brukar militär och polis vara bärande för en stats våldsmonopol. Våldsmonopol som begrepp lär ha myntats av Max Weber och innebär att en suverän stat har den exklusiva rätten att utöva våld mot sina medborgare. I den moderna demokratin behöver det inte heller nödvändigtvis handla om fysiskt våld, utan olika typer av tvångsmetoder. Men poängen - och vanligen ett villkor för erkännande av stater - är att det inte råder någon som helst tvekan om att det är staten som utövar våldet/tvånget. I annat fall utgör det ju brottslighet som vi kanske känner igen från maffia och gangstergäng och liknande som utövar utpressning, ”inkassouppdrag”, mord och kidnappningar etc.

Så hur bör vi uppfatta Azov-bataljonen och andra frivilligbataljoner och ”självförsvarsenheter” som mer eller mindre tungt beväpnade rör sig i det ukrainska samhället? Är de accepterade av ukrainska myndigheter eller inte? Ibland ges intrycket att de inte är det och ibland förefaller de så självklart integrerade i det ukrainska samhället. Det är, som den franske filmaren Paul Moreira uttrycker det i sin film (se ovan), tämligen oklart (”a blur”). Jag tänkte i ett par inlägg fördjupa mig lite i frågan.


Hur är det exempelvis med den blockad av Krim som påbörjades i mitten av september? Denna blockad är minst sagt underrapporterad i svenska media så jag tar det från början.


Blockaden av gränshandel med Krim

Den 20 september 2015 påbörjades en blockad mot Krim som framför allt riktade sig mot lastfordon som hindrades att komma in till halvön med sin last. Ett par km innan gränsövergångarna Kalanchak, Chaplynka och Chonhar i regionen Kherson upprättade blockadens arrangörer check-points som patrullerades av beväpnade grupper i kamouflagekläder. Officiellt inleddes aktionen av Krimtatarer, med Refat Chubarov i spetsen, men huvuddelen av fotfolket utgjorde personer tillhörande olika mer eller mindre extrema nationalistgrupper och miliser. OSSE har i sina rapporter observerat, förutom uniformsklädda utan beteckningar, folk från Högra Sektorn, Sich, Majdan Self-Defence, Automajdan, Union of Anti-terrorist Operation Veterans, Kherson-bataljonen, Aidar-bataljonen, Donbass-bataljonen och Azov-bataljonen.

Ukraina måste upphöra med sin handel med Krim, menade arrangörerna, och uttalade också att inga lastbilar skulle släppas igenom till Krim om inte Ryssland tillmötesgick följande krav: frisläppande av politiska fångar, stopp för trycket mot oberoende media, säkrad tillgång till halvön för internationella observatörer samt stopp för förtrycket mot Krimtatarer.

De lokala polismyndigheterna och regionens administration förklarade blockaden för ”olaglig och felaktig” men lokal polis och säkerhetstjänsten SBU gjorde i stort sett inga ingripanden alls och var i bästa fall passivt närvarande, men ofta inte alls på plats. Trots att de mottagit, enligt uppgifter till OSSE, mängder av både officiella och inofficiella klagomål på blockadaktivisternas uppträdande. Hot om att skära sönder däck på lastfordonen och hotfull genomsökning av privatfordon tillhörde de mindre allvarliga anklagelserna. De boende i gränsbyarna drabbades också av blockadaktivisternas aggressivitet. Vid ett möte i Karanchak den 25 december samlades 700 personer för att ta upp problemen. Vid detta möte anklagade lokala entreprenörer och bönder blockadaktivister från Aidar-bataljonen för att ha utfört kidnappningar och väpnade rån, ägnat sig åt utpressning och våldsamma attacker och konfiskerat fordon, boskap och annan egendom. Mötet beslutade att det skulle bildas en egen självförsvarsenhet för att skydda sig mot blockadaktivisterna.

Så vad har vi då här? Jo, fyra frivilligbataljoner knutna till inrikesministeriet (Azov, Kherson och Donbass) respektive försvarsministeriet (Aidar) som beväpnade rör sig i närheten av gränsen mot Krim och (tillsammans med diverse organisationer utan regeringsanknytning) utför kontroller och skickar tillbaka lastfordon med hot om våld men som också agerar hotfullt och våldsamt mot lokalbefolkningen. Vi har lokal polis som är i stort sett helt passiv och tittar på. Vi har nya medborgargarden (självförsvarsenheter) som bildas för att utföra det jobb polisen borde göra och som därmed stärker bilden av parallellsamhället. Folk i det här landet har tappat tålamodet med myndigheter och börjar alltmer ta egna initiativ vilket i värsta fall innebär att ta lagen i egna händer. En farlig tendens i ett samhälle men dessvärre en mycket vanlig ukrainsk företeelse.

Vid mitten av januari kom beskedet från blockadarrangörerna att stoppandet och visitationerna av fordon skulle upphöra och att de i fortsättningen endast skulle ”övervaka” gränsvakternas kontroller. Så är läget idag alltså. Lokala bönder, frukt- och grönsakshandlare menar att de förlorat cirka 30 % av sin förtjänst genom att Krim-marknaden stängts för dem under denna tid.


Elblockaden

Parallellt med blockaden av gränshandeln har det också varit en elblockad mot Krim. Den 7 oktober gjordes försök att spränga en elmast i närheten av Chonhar, utan någon större effekt dock. Den 20 oktober utfördes ytterligare ett sådant attentat med större kraft men reparationsarbeten utfördes ganska omgående. Den 20 november upprepades attacken, men denna gång mot tre elmaster och med betydligt större sprängkraft. Blockadarrangörerna tog inte på sig ansvaret för attacken men deklarerade genast att de skulle göra allt för att förhindra reparation av masterna och kallade detta för början av en ”elblockad” mot Krim. Eltillförseln till halvön ströps helt eller delvis i flera veckor. Blockadaktivisterna tältade vid elmasterna och polisen lyste med sin frånvaro, enligt OSSE. Jatsenjuk var upprörd… över elavtalet mellan Ukraina och Krim. Däremot inte över terrordådet att spränga elmaster. Elbolaget UkrEnergo fick förhandla med blockadaktivisterna för att kunna utföra reparationerna och fick fr.o.m. 29 november börja utföra dem, övervakade av män från Högra Sektorn med AK-47:or, senare ersatta av män från Azov-bataljonen.


Befolkningen på Krim

Om nu inte den här blockaden uppskattades av lokalbefolkningen i Kherson så kanske de boende på Krim ändå varit glada för ”stöttningen” från Ukraina? Nja, inte om man lyssnar på representanter från Almenda Human Rights Group.

“If prior to these actions it was possible to definitely say that Russia was the only player permanently violating human rights in Crimea, and that for the restoration of these rights it would be necessary to have the peninsula de-occupied, now that is not the case”, säger Vissarion Aseyev från Jalta-baserade Almenda till Kyiv Post (Activists:Crimea energy blockade does not help Ukraine´s cause on peninsula”, 11 december-15).

“Ukraine is now also violating the human rights of Crimeans. And it is becoming systematized”, tillägger han.

Enligt Kyiv Post säger många boende på Krim att de aldrig någonsin mer kommer att lita på ukrainska myndigheter. Blockaden har kostat dem dyrt och många menar att blockadarrangörerna har köpslagit med människors liv. Enligt Aseyev finns otäcka likheter mellan blockaden och de händelser som skakade Krim i Februari-April 2014. Vid den tiden blockerades också tillfarten till halvön av maskerade och beväpnade män, som kallade sig Krims självförsvarsstyrkor. De genomsökte, liksom nu de ukrainska blockadvakterna, också fordon, konfiskerade egendom, fråntog folk deras rättigheter och misshandlade dem.

“There is practically no difference in terms of their methods”, säger Aseyev till Kyiv Post.

Blockadens organisatörer har en dold agenda, menar Almenda-gruppen, men maskerar detta med förevändningen att skydda mänskliga rättigheter och bry sig om Krimtatarer och andra Krimbor.


Ukrainas blockad eller…?

Vi har alltså haft (har) en situation där delvis regeringsanknutna personer deltar i något som kallas en civil blockad av Krim, vi har polis och gränsvakter samt militär personal som ställer sig vid sidan av och vi har lokal befolkning på båda sidor av gränsen som klagar och lider av blockaden, dess olika effekter och av blockadvakternas brottsliga och hotfulla uppträdande.

Hur ska vi uppfatta detta? Hur tänker sig den ukrainska regeringen att utomstående ska uppfatta situationen? Jag har, trots att jag bor i landet sedan tre månader, inte fått klart för mig detta.

Är det en officiell ukrainsk blockad av Krim som genomförts och fortfarande till viss del genomförs eller är det att uppfatta helt som ett civilt initiativ? Det förstnämnda alternativet ställer den ukrainska regeringen i dålig dager med tanke på klagomålen som redogjorts för i det här inlägget. I värsta fall skulle det kunna kallas statligt stödd terrorism. Det senare alternativet däremot, pekar mer på Ukraina som en s.k. ”failed state”.

I alla händelser visar den här blockaden en av de saker som jag uppfattar att Paul Moreira försöker säga med sin film ”Les Masques de la Revolution”. I mitt nästa inlägg tittar jag närmare på Azov-bataljonen och planerna på att använda dem som polisstyrka som ska ”rensa gatorna”.

Liberalerna tydliggör sin position om Vattenfalls brunkolsverksamhet

zoom2

"Om vi vill undvika att MER kol bryts (det önskar klimatet!) kan ett alternativ vara att avstå försäljning", skriver partiets energipolitiska talesperson Maria Weimer, på Twitter. 

I går hölls en debatt i riksdagen som handlade om den granskningsrapport (pdf) om Vattenfall som Riksrevisionens publicerades förra året.

En av politikerna på plats för debatten var Maria Weimer, energipolitisk talesperson för Liberalerna. När det gäller Vattenfalls strategi att sälja sin brunkolsverksamhet i Tyskland sa hon bland annat:

- Grunden till försäljning har främst handlat om att bolaget ska ha en egen produktionsportfölj som är fossilfri. Men vi får inte glömma att miljöaspekten och frågan om långsiktig hållbarhet också bör finnas med i ett ställningstagande om försäljning.

Hon fortsatte:

- I maj besökte jag ett av de tyska kolkraftverken, Welzow-Süd, där jag fick gå ned i kolgruvan. Jag fick en tydlig bild av den livliga tyska debatten om kolkraften och även av Vattenfall som ägare, en bild som är väldigt positiv just i dessa trakter. Man ser Vattenfall som en konstruktiv partner och omtyckt arbetsgivare. Detsamma gäller inte de företag som vi hittills har sett är intresserade av att köpa kolgruvorna, långt ifrån - det är företag som inte har så bra rykte. Herr talman! Klimatfrågan måste stå över allt annat. Perspektivet får inte begränsas bara till Sverige och Vattenfalls eget ägande, utan det måste vara ett europeiskt klimatperspektiv.

I samband med debatten skrev Maria Weimer också på Twitter:

Om vi vill undvika att MER kol bryts (det önskar klimatet!) kan ett alternativ vara att avstå försäljning.

samt:

Oavsett om Vattenfall säljer eller ej är EU:s klimatmål prio! Här har Greenpeace faktiskt rätt. Långsiktigt mål = kolet ska ligga kvar i marken!

Gärna korrigeringar av modellen – men också stärkt statlig finansiering

När alliansregeringen 2011 införde den så kallade kultursamverkansmodellen, som i korthet innebar att beslutandemakten över statens bidrag till regional kulturverksamhet flyttades från Statens kulturråd till de regionala kulturnämnderna, var det många som varnade för att motivet kanske snarare var ett minskat statligt engagemang i regional kulturpolitik än en önskan om att stärka det lokala inflytandet över hur resurserna sedan fördelades. Riksdagens kulturutskott genomförde idag ett seminarium kring vilka effekter kultursamverkansmodellen har fått i praktiken. Det bistra resultatet är att det inte är så stora skillnader mot förr. Även om fördelningen av resurserna nu sker regionalt prioriteras samma verksamheter som tidigare. Kanske för att Statens kulturråd var väl skickat att fördela resurserna, men också för att de fasta institutionerna har de kostnader de har, och i avsaknad på ett stärkt statligt anslag finns därför ingen möjlighet att i praktiken finansiera ny kulturverksamhet. Oavsett hur administrationen organiseras är det ekonomiska utrymmet den avgörande politiska frågan. När allianspartierna tillsammans med SD körde över regeringens budgetproposition i december 2014 skar man ner i anslaget till kultursamverkansmodellen. Budgetnivån är nu återställd i och med att vi 2016 har en rödgrön kulturpolitik. Men det är nu dags att ta ytterligare ett steg, prioritera upp den regionala kulturpolitiken och öka anslaget till kultursamverkansmodellen! Statens kulturpolitik får inte enbart riktas in mot de nationella uppdragen, utan också bidra till att finansiera kulturverksamhet utanför Stockholm. En grundläggande grön tanke är att beslut ska fattas så nära de människor som berörs som möjligt. Kultursamverkansmodellen ligger förstås helt i linje med det. De dialoger som nu genomförs med aktörer inom det lokala och regionala kulturlivet är en utmärkt utveckling. Men om det inte också leder till faktiska förändringar kan en optimism snabbt övergå till en frustration. De ekonomiska förutsättningarna varierar mellan olika regioner. Brist på nya statliga medel har i vissa regioner kunnat kompenseras av ökade regionala anslag. Men ska vi få stärkta villkor för kulturen i hela landet måste statens bidrag till kultursamverkansmodellen nu öka!

Trappa upp arbetet för biologisk mångfald? Absolut, om EU-parlamentet får välja!

robin-315340_960_720

Omröstningen kring ett förbättrat arbete kring biologisk mångald röstades igår igenom, vilket var tur då både rapporten som de röstade om och Världsnaturfonden säger att bevarandet har stort behov av att stärkas. Sverige var inte helt bidragande till det positiva utfallet. 

EU-parlamentet hade igår en omröstning kring om arbetet för biologisk mångfald skulle stärkas. Lyckligtvis röstade majoriteten medlemmar för förslaget, men fyra svenska parlamentariker, de tre moderaterna Anna-Maria Corazza Bildt, Gunnar Hökmark (namnet till trots) och Christopher Fjellner röstade tillsammans med kristdemokraten Lars Adaktusson i slutänden mot att trappa upp arbetet för biologisk mångfald.

Enligt Världsnaturfonden är 60 procent av Europas djur och växter i dagsläget hotade. De fastslår att åtgärder måste sättas in för att skapa tillräckligt skydd och finansiering för att arter och livsmiljöer ska kunna återhämta sig till år 2020.

Kampanjen Nature Alert har undertecknats av över en halv miljon människor och det glädjande utfallet av gårdagens möte ses som en framgång för Europas miljöorganisationer.

Om EU-kommissionen följer parlamentets förslag återstår dock att se.

 

Vattenfall bör satsa på 100 % förnybart samt avveckla kärnkraften och brunkolen !


Vattenfall "hotar" stänga ner alla reaktorer om de inte får sin vilja igenom. Det gäller att avskaffa effektskatten som alliansen införde.

Frågan är vad regeringen anser? Förmodligen gäller det att ta fram färska rapporter och en konsekvensbeskrivning för att beakta HUR mycket effektskatten påverkar och om det inte istället bör läggas avgift på avfallet istället som bör höjas eftersom avfallshögen växer hela tiden?

Jag har hört tillräckligt om det ena och det andra men de har väl sig själva att skylla när Vattenfall gjorde sin satsning på brunkolet i Tyskland. Det tycks bli en dålig affär. En mycket dåkg affär.

Det har hela tiden hävdats att Vattenfall inte skött sina kort rätt och att kärnkraften ger vikande lönsamhet och helst bör avvecklas så fort det någonsin går. De går på övertid alla verken som är kvar.

Moderaterna
driver någon slags Rädda kärnkraften-propaganda men har de inget mer konstruktivt att komma med att de själva ändrat inställning vad gäller effektskatten är det inte mycket att hänga i granen. Kanske viktigare då att lyssna på vad centern har att säga.