Dyrgripen


Miljardrullningen med det svenska krigsflygplanet Gripen är i full gång. Igen! Det är, förresten, för gulligt med smeknamnen på alla svenska krigsplan. Smeknamnen gör dödsmaskinerna liksom mer folkliga. Tunnan, Lansen, Draken, Viggen och Gripen. Den sista kunde lika gärna kallas Dyrgripen.

Nu ska nya versioner av Gripen produceras och svenska krigsmakten har redan gjort en jättebeställning. Hur skulle det annars gå med arbetstillfällena i Linköping (försök till ironi där)? För länge sedan träffade jag någon knodd, som skojade om att segling var som att stå i duschen och riva sönder tusenlappar. Det går säkert att hitta på en travesti på det skämtet, när det gäller tillverkning av krigsflygplan, om man är lite påhittig. Men med Dyrgripen handlar det ju inte om tusenlappar utan om "miljardlappar" och det är dessutom våra skattepengar. Ett mer meningslöst, och för den delen omoraliskt, sätt att slänga pengar i sjön, får man leta efter. Sverige har i många år utmärkt sig som ett av världens mest aggressiva exportländer inom vapenindustrin och man strävar tydligen efter att behålla den positionen. Så nu ska även de svenska affärerna i världens mest korrupta bransch, vapenindustrin, fortsätta.

Det finns inte så många länder i världen, som anser sig behöva egentillverkade krigsflygplan. Fyra, fem stycken så där, tror jag. USA förstås och Ryssland. Kina och Frankrike håller på, kanske Storbritannien och kanske ytterligare något. Och så Sverige då. Det finns verkligen ingenting hedrande i att vara medlem i världens klubb för tillverkare av krigsflygplan. Vi borde i stället skämmas. Men när man läser glättiga rapporter om nya Gripen, märker man någon sorts nationell stolthet som bubblar under, ibland t.o.m. på, ytan. Det är bedrövligt och hemskt.

Så röstade miljöpartisterna om värdlandsavtalet med Nato

Hans Blix skriver: "Detta är kulmen på den de små stegens politik som regeringen och försvarsmakten med bistånd av olika försvarsberedningar har bedrivit de senaste åren för att föra Sverige allt närmare in i Nato."

Ur MP:s partiprogram:
  •  Uthyrningen av svensk mark till NATO och andra utländska militärstyrkor för krigsövningar ska upphöra.
  •  Vi ska satsa på att investera i förebyggande och fredsfrämjande insatser, samt aktörer som arbetar med fredlig konflikthantering.
  •  Sverige ska i sin säkerhetspolitik aktivt delta i uppbyggnaden av ett internationellt samarbete i frågor som rör nedrustning, ickevåldsfördrag och demilitariserade zoner.
  •  Miljöpartiet de gröna värnar om den militära alliansfriheten och är därför mot anslutning till NATO.

Dessa miljöpartister röstade ja till värdlandsavtalet med Nato:
Janine Alm Ericsson
Agneta Börjesson
Jakob Dalunde
Esabelle Dingizian
Maria Ferm
Camilla Hansén
Emma Hult
Elisabeth Knutsson
Rasmus Ling
Niclas Malmberg
Stefan Nilsson
Lise Nordin
Rickard Persson
Mats Pertoft
Anders Schröder
Pernilla Stålhammar
Marco Venegas

Dessa röstade nej:
Jabar Amin
Annika Lillemets
Valter Mutt
Carl Schlyter 

Dessa var frånvarande vid omröstningen:
Stina Bergström
Jan Lindholm
Emma Nohrén
Karin Svensson Smith

här skriver Stina Oscarsson och Pierre Schori.
Här finns debatten i riksdagen.

Från tidigare blogginlägg: "Hur vore det om ni, kära Gustav och Isabella, skulle sätte er ner och funderade på det där med ansvar. Vad är ansvarstagande? Jag tror att ni gör det alltför enkelt för er när ni hävdar att ni tar ansvar genom att legitimera och till och med applådera en utveckling som går på tvärs mot vad det parti, som ni företräder, står för ...".


På dagens regeringssammanträde kommer Miljöpartiets statsråd att rösta för att Sverige skall ingå i Natos Stratcom.








Sverige klarar inte utsläppsmålen för fosfor

800px-Cloud_cumulonimbus_at_baltic_sea(1)

Enligt internationella mål måste Sverige minska fosforutsläppen till maximalt 308 ton per år. Nu visar en ny rapport beställd av Havs- och Vattenmyndigheten att utsläppen uppgick till 780 ton under 2014.

370 ton är naturligt läckage, medan vi människor är ansvariga för att 410 ton fosfor har släppts ut i vad som kallas Egentliga Östersjön, alltså mellan Ålands hav och Östersund. Det betyder att det totala målet på 308 ton i praktiken blir omöjligt att uppnå.

Utsläpp av fosfor och kväve i hav, sjöar och vattendrag leder till övergödning, som i sin tur leder till att livsmiljön för djur och växter blir förstörd.

– För Sveriges del betyder det här att vi måste hålla belastningen till andra havsområden väl under belastningstaken för att kompensera för de näringsämnen som belastar Egentliga Östersjön, om vi ska skapa en Östersjö utan övergödning, säger Lars Sonesten som är forskare vid SLU.

Sonesten är också ordförande i en grupp som arbetar med övergödning i HELCOM, som är Östersjöländernas plattform för att rädda Östersjön. HELCOM har tagit fram handlingplanen Baltic Sea Action Plan, och det är dit som resultaten från den nya forskningen rapporteras.

Fosfor är ett mineral och näringsämne som finns i jorden, och som behövs för att växter ska kunna växa. När jorden brukas i stor skala så måste fosfor tillsättas för att vi ska kunna odla. I rapporten har forskare tittat på olika sätt att använda mark, och hur den påverkar läckaget av fosfor. De största utsläppen kommer från jordbruk och skogsbruk, men då räknar man också med utsläppen från den naturliga nedbrytningen av döda växter. De direkt mänskliga utsläppen kommer främst från jordbruket, kommunala reningsverk och olika industrier.

Läckagen beror på många olika faktorer, såsom jordsammansättning och grundvattensförhållanden. SLU har därför tagit fram en karta över olika mark- och jordtyper i hela Sverige. En sådan karta skulle sedan kunna användas så att dessa faktorer vägs in när beslutsfattare på kommunerna bestämmer hur marken ska användas.

Sverige ser inte ut att kunna möta EU:s havsmiljödirektiv om att Östersjön ska ska ha god miljöstatus 2020. Övergödningen av Östersjön är en av orsakerna till att ekosystemet i havet är i mycket dåligt skick.

Samtidigt som enorma mängder fosfor släpps ut på fel ställen så menar många forskare att bristen på fosfor är en av de största riskfaktorerna för framtida matsäkerhet, eftersom ämnet finns i konstgödsel som används i det industriella jordbruket. Att hitta lösningar för hur vi återför fosforn till jorden i ett slutet kretslopp är därför en av framtidens stora utmaningar.

Nystart på riktigt

Så har regeringsombildningen äntligen presenterats. Till skillnad mot vad många spekulerat i blev resultatet en grönare regering. Att Isabella får ett ansvar över klimatfrågan tydliggör att klimatfrågan är global, och gör att klimatet också får dubbla röster i regeringspolitiken. Att miljöministern samtidigt får stadsmiljöavtalen – dvs statsbidrag till utbyggd modern kollektivtrafik – ger också en mer sammanhållen miljöpolitik. Det som talats om som kris kan alltså i själva verket bli ett lyft. Och nystarten är nu genomförd på riktigt! Att Åsa samtidigt kommer tillbaka till riksdagsgruppen är en bonus i sammanhanget som också är mycket värdefull.

Klimatpolitiken kräver gott samarbete

Värmen har kommit till Sverige och även bloggen börjar se sommarlovet närma sig, även om vi fortfarande har några godbitar kvar till er. Dagens gästinlägg är skrivet av Anna Axelsson, policyrådgivare i klimatfrågor på Diakonia. I detta första av två inlägg berättar hon om sitt arbete med fokus på klimattoppmötet i Paris (COP21).

Foto: Diakonia, personalporträtt.

Foto: Diakonia, personalporträtt.

I mitt jobb som policyrådgivare i klimatfrågor på Diakonia träffar jag i olika sammanhang journalister, aktivister, beslutsfattare och församlingsmedlemmar. Mitt uppdrag innebär att skapa opinion för klimaträttvisa och påverka politiska beslut inom klimatområdet. Jag jobbar tillsammans med kollegor inom organisationen med olika expertområden och med ansvar för olika målgrupper, men också med andra klimatpolitiska experter inom det internationella nätverket ACT Alliance (Action of Churches Together). Tillsammans utvecklar vi förslag på hur klimatpolitiken kan stärkas på global nivå (inom FNs klimatförhandlingar), inom EU och i Sverige. Vår utgångspunkt är klimaträttvisa, det vill säga att de som har störst ansvar för klimatförändringarna också ska ta det största ansvaret för de åtgärder som krävs för att minska klimatpåverkan och öka anpassningsförmågan till klimatförändringar, så att inte de människor som lever i fattigdom drabbas orimligt mycket av dess konsekvenser.

Inför COP21 i Paris 2015 lobbade ACT Alliance tillsammans för ett ambitiöst och rättvist klimatavtal. De tre övergripande långsiktiga målen i avtalet – att begränsa temperaturökningen, att öka anpassningsförmågan och att skifta finansiella flöden till hållbara investeringar – utgör tillsammans ett bra ramverk, men mycket återstår att göra för att avtalet ska kunna bli operativt och för att vi ska kunna vara säkra på att ansvaret fördelas rättvist. Därför fortsätter vi att tillsammans påverka klimatförhandlingarna – i skrivande stund är jag på väg till den första förhandlingssessionen efter Paris, i Bonn. De frågor vi kommer att jobba med under kommande år, tills Parisavtalet träder i kraft, är bland annat en tydlig definition och tydliga regler för klimatfinansiering, robusta regler för uppföljning av klimatåtgärder, ett rättvist regelverk för ersättning för förlust och skada på grund av klimatförändringar och ett stärkt system för höjd ambition och för en omställning till en framtid där vi inte är beroende av fossila bränslen.

Foto: Privat

Foto: Privat

Parisavtalet bygger på alla länders frivilliga engagemang. För att klara att hålla den globala medeltemperaturökningen under den överenskomna gränsen på 1,5-1,9 grader krävs att alla länder vässar sina åtgärder. För att detta ska kunna ske i många utvecklingsländer krävs stöd till både uppbyggnad av hållbar energi, energieffektivisering, anpassningsåtgärder, utvecklad kompetens och uppbyggnad av institutioner. Samtidigt är det viktigt att bevaka att de åtgärder som görs gynnar de människor som är mest sårbara för klimatförändringarna. Där har Diakonias samarbetsorganisationer i de ca 30 länder där vi arbetar, en viktig roll att spela. Därför jobbar jag också just nu tillsammans med kollegor på våra landkontor runt om i världen, för att stärka våra samarbetsorganisationers kapacitet att jobba med klimatfrågor och deras påverkansarbete på nationell nivå. Syftet med detta är också att fånga upp deras röster och prioriteringar, för att kunna använda det när vi utformar ståndpunkter kring politiska förslag på global nivå.

Inlägget Klimatpolitiken kräver gott samarbete dök först upp på mitthållbarhetsjobb.se.

Stefan Löfvens nya regering !

Här är Löfvens nya regering


Statsrådsberedningen


Statsrådsberedningen ansvarar för att leda och samordna arbetet i Regeringskansliet.

Stefan Löfven
Statsminister

Ibrahim Baylan
Samordningsminister (NY) (kvar som energiminister)

Arbetsmarknadsdepartementet

Departementet ansvarar för arbetsmarknadspolitiken och har samordningsansvar för etablering av nyanlända.

Arbetsmarknadsminister och etableringsminister (Ny roll)
Ylva Johansson

Finansdepartementet

Departementet arbetar med frågor som rör ekonomisk politik, statens budget, skatter, statlig förvaltning, finansmarknad och konsumentpolitik.

Finansminister
Magdalena Andersson

Finansmarknads- och konsumentminister
Per Bolund

Civilminister
Ardalan Shekarabi

Försvarsdepartementet

Departementet ansvarar för regeringens försvarspolitik.

Försvarsminister
Peter Hultqvist

Justitiedepartementet

Departementet ansvarar för rättsväsendet, migrations- och asylfrågor, krisberedskap, grundlagar, civilrätt med mera.

Justitie- och migrationsminister
Morgan Johansson

Inrikesminister
Anders Ygeman

Kultur­departementet

Departementet ansvarar för kultur, medier, demokrati, mänskliga rättigheter nationellt och trossamfund.

Alice Bah Kuhnke
Kultur- och demokrati­minister

Miljö- och energidepartementet

Departementet ansvarar för regeringens miljö- och energipolitik.

Miljöminister
Karolina Skog (NY)

Energiminister
Ibrahim Baylan

Näringsdepartementet

Departementet arbetar med frågor som rör näringsliv, bostäder och transporter, it samt regional tillväxt och landsbygdspolitik.


Mikael Damberg
Närings- och innovationsminister

Anna Johansson
Infrastrukturminister

Sven-Erik Bucht
Landsbygdsminister

Peter Eriksson (NY)
Bostadsminister

Socialdepartementet

Departementet ansvarar för frågor om social omsorg, folkhälsa och sjukvård, socialförsäkring, jämställdhet och idrott.


Socialförsäkringsminister
Annika Strandhäll

Barn-, äldre- och jämställdhetsminister
Åsa Regnér

Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister
Gabriel Wikström

Utbildnings­departementet

Departementet ansvarar för regeringens utbildnings-, forsknings- och ungdomspolitik.

Utbildnings­minister
Gustav Fridolin

Minister för högre utbildning och forskning
Helene Hellmark Knutsson

Gymnasie- och kunskapslyftsminister
Aida Hadzialic

Utrikes­departementet

Utrikesdepartementet och utlandsmyndigheterna ansvarar för Sveriges utrikes-, bistånds-, klimat- och handelspolitik.


Utrikesminister
Margot Wallström

Klimat och biståndsminister och vice statsminister
Isabella Lövin (Nya uppdrag)

EU- och handelsminister
Ann Linde (NY)

Idag skiljs agnarna från vetet…

Idag skall det röstas om huruvida beslutet om det så kallade värdlandsavtalet skall godkännas eller om det skall bli en vända för eftertanke innan beslut skall tas.

Vänsterpartiet har lagt förslag på att beslutet skall bli vilande. Sverigedemokraterna har sagt sig stödja detta - så sent som i förrgår stod man på barrikaderna tillsammans med Sjöstedt -  men kovände igår. Kanske mest som del i en strategi för att visa sig "ansvarsfulla"

En mängd sossar och miljöpartister är kritiska till avtalet. Trots SD:s kovändning blir det intressant att se vilka miljöpartister som står upp för sitt partiprogram, vilka som fegar ur genom att lägga ner rösterna och vika som står upp för att begreppet Nato skall skrivas in i svensk lagstiftning och därmed kratta manegen för ett sista beslut om medlemskap i Nato.

MP:s utrikespolitiska talesperson Valter Mutt stöder förslaget på att beslutet skall vila. I första hand genom att prövas i KU och sedermera i Lagrådet. Jag utgår från att han håller fast vid sin ståndpunkt. Han lär i alla fall, till skillnad från SD, känt till a) att KU inte kommer att hålla med och b) att en "ny" vinkel måste till för att Lagrådet skall förorda att beslutet vilar. Det sistnämnda är i sak värt att pröva, och politiskt värt att markera eftersom beslutsgången hittills varit under all kritik.Dessutom är det osäkert om Lagrådet tagit tillräcklig hänsyn till de hemliga följdavtal som kan komma att inskränka svenska medborgares fri- och rättigheter.

Valter Mutt lär ha en stor majoritet av partiets medlemmar med sig. Frågan är om gröna riksdagsledamöter blir återvalda till riksdagen om partiets medlemmar får veta att man röstat mot kravet på vilande beslut, om man krattat för ett i stort sett oåterkalleligt beslut som går på tvärs mot MP:s hela varande utan att pröva varje väg för att stoppa det. Å andra sidan lär man under innevarande mandatperiod bli sämre bemött i möte med statsråd om man prövar denna sista väg.

Vad händer med Schlyter?

En personlig fundering: tillåts ordföranden i EU-nämnden, Carl Schlyter, att rösta som partiets utrikespolitiska talesperson sagt sig vilja göra i enlighet med såväl partiprogram som egen moral, eller kommer han att straffas i så fall? Tvingas han avgå som ordförande i EU-nämnden?

Maria Ferm, numera gruppledare i riksdagsgruppen, tycks djupt upprörd över att ett antal miljöpartister, redan meddelat att man kommer att rösta för att beslutet om värdlandsavtalet vilandeförklaras. Hon meddelar att hon "förutsätter att alla riksdagsledamöter" stöder avtalet med Nato cch oatt de tar ansvar genom att stötta regeringen.

Hade Ferm haft en susning om skälen till partiets bildande hade hon knappast uttryckt sig på det sätt hon gör. Hade hon läst Per Gahrtons bok Det behövs ett framtidsparti hade hon begripit att en av tankarna med partiet var att dess riksdagsledamöter måste ges rätten att ta personligt ansvar för sina åsikter, att inte reducera sig till lealösa knapptryckare. I det här fallet handlar det till och med om att stå för en av de absoluta grundbultarna i partiets ideologi och partiprogram. Att MP skall rösta för att Nato skall kunna föra in kärnvapen i Sverige i freds- kris- eller krigstid ter sig ur grönt perspektiv som totalt absurt - som en pervers underkastelse för att vara trogna sina ledare.

Hade jag varit språkrör hade jag uppmanat var och en att rösta efter sin övertygelse - och påmint dem om partiets ideologiska värderingar. Det är det bästa sättet att ta ansvar. Att agera tvärtemot sin övertygelse - och därmed legitimera något man är vald för att motverka - är ansvarslöst.

För att bli lite högtravande: Redan Aristoteles menade att individens karaktär skapas genom de val man gör och de beslut man tar. Han menade också att människan måste äga ett visst mod för att kunna leva ett gott liv.

För övrigt kan noteras att värmens tillbakadragande kan få livslängden på häggens och syrenens blomning att överleva längre.

Krasst så det räcker


Näringsministern heter Damberg. Han är S-märkt och har just uppträtt i riksdagen i debatten om det tyska brunkolet. Damberg närmar sig ett lågvattenmärke, när han i det här sammanhanget använder Nuon-affären, den sämsta svenska företagsaffären genom tiderna, som skäl för att Sverige ska strunta i klimatproblemen. Damberg bygger nu, med Nuon-affären som grund, upp ett försvar för Vattenfalls klimatkatastrofala vilja att sälja sin brunkolsverksamhet i Tyskland. Vattenfall ska inte ska göra en Nuon-affär till, menar han. Han skyller på att Vattenfalls styrelse anser det ekonomiskt mer fördelaktigt att sälja brunkolsverksamheten än att avveckla den i egen ägo. Hur mycket mer lönsamt det är, säger han inte. Hur mycket som behövs för att överge alla miljö- och klimathänsyn, bryr han sig inte om att redovisa. En krona eller en miljon eller en miljard? Med jämförelsen med Nuon vill Damberg få oss skattebetalare att tro att det gäller många 10-tals miljarder, kanske bortåt 100 miljarder, som kommer att räddas genom en brunkolsförsäljning. Och så är det inte, det är inte sant. Bortsett från klimatproblemet, är frågan om det inte till och med kommer att visa sig dyrare att sälja än att lägga ner. Det har med ansvar för framtida avvecklingskostnader att göra. Hur som helst vore det intressant att få veta, hur många kronor Damberg anser det behövs för att låta Vattenfall och Sverige strunta i klimatproblemet.

Undra på att demonstranter sprutade ketchup på riksdagsledamöterna. MP säger åtminstone att man vidhåller sin inställning från valrörelsen att lämna brunkolet i marken. Man får hoppas att MP verkligen gör en kabinettsfråga av det här.

Svenska företag får fint miljöpris

bathroom-shower-with-hot-water-725x482

Världsnaturfonden har utsett tre svenska företag till mottagare av Climate Solver 2016, som prisar ny klimatsmart teknik.

Pristagarna heter Climeon, Trine och Orbital, skriver Miljö & Utveckling. Climeon har skapat en maskin som omvandlar spillvärme från bland annat industrier och fartyg till elektricitet. Även Trine är inne på elektricitets- och energispåret. De har skapat en modell för mikroinvesteringar som finansierar solenergiprojekt i utvecklingsländer.

Climeon får utmärkelsen för att ha utvecklat en effektiv dusch som renar och återvinner vatten - medan du befinner dig i duschen. Istället för att förbruka 150 liter vatten på en tiominutersdusch räcker det med fem liter.

Förutom de svenska bidragen har även nio andra nordiska bolag premierats. Världsnaturfondens Håkan Wirtén ser stora möjligheter för de nordiska teknikföretagen:

Norden har potential att bli hållbarhetens Silicon Valley. Vi har talang, kapital och politisk vilja, men vi behöver snabba på kommersialiseringen av bolagen för att skapa fler jobb och lösa akuta hållbarhetsutmaningar.

Sälj inte Vattenfalls brunkolsanläggningar till någon som saknar miljömål!


Regeringens Vattenfallsaffär liknar en såpopera.

En gång i tiden fick Vattenfall hybris och köpte upp allt som fanns i norra Europa. Det gick ju bra närde helatiden i tio års tid leveerde avkastning till svenska staten.

Så kom Nuonaffären och sedan problemen med äldre kärnkraftverk Nu står Vattenfall med sin kolbit som de vill bli av med. Klimatfrågan har blivit allt viktigare och allt fossilt är del av orsaken.

Det får regeringen lösa säger oppositionen och slår från olika håll. Ulf Bjereld och Rafael Waters skriver i SvD något jag tar fasta på.Köpa­ren EPH har däremot ingen hållbarhetspolicy, inga hållbarhetsmål och redovisar inga utsläpp av kol­dioxid. EPH har uttalat avsikt att både fortsätta och utveckla brunkolsdriften.

Vad göra? Enligt Vattenfalls egna ägardirektiv ska de själva vara ett föredöme och att lämpa över till någon som är sämre löser inga proben.

Dessvärre är den tyska brunkolen egentligen ett tyskt problem men det är inte ett tyskt företag som är tänkta köpare.I övrigt tycker man att tyskarna ska avgöra detta själva.

Men hur var det med miljön? Den kan inte lösas nationellt vi behöver samarbete. Men vi har en svensk hybrisregering som ställt upp mål som att vi ska bli välrldens första fossilfria välfärdsamhälle.

Högt ställda mål nationellt och vi vet ju hur det gick i flyktingfrågan. Bäst på flyktingmottagning men de andra länderna ställde inte upp.

När olika målkonflikter står mot varandra gäller det att hitta den mest framkomliga vägen.Kolbitar i en valrörelse kan göra politiker till kålrötter när det gäller tunga beslut.

Bästa i nuläget är att INTE godkänna köparen. OM Miljöpartiet blir överkörd i regeringen bör de genast lämna den och säga tack och adjö Stefan Löfven vi nådde inte ända fram.

Northern Indians – No shelter in sight


No shelter in sight är folkpoppiga Piteåbandet Northern Indians andra album och längs hela vägen är det en vacker resa. När jag lyssnat på skivan några gånger så tyckte jag först att skivan kändes lite för lång men efter några ytterligare lyssningar så känner jag inte att jag skulle vilja vara utan någon låt då alla bidrar till en helhet. 

Duon känns väldigt nära i sitt uttryck, jordnära och människonära och texterna behandlar både mänskliga rättigheter och svårigheter. Singeln Shameful behavior står ut med sin spark på den rasistiska själ som gror lite varstans, även To my dear dear friend står ut som låter mig vila i de fina tonerna och den hummande refrängen.  

Hela skivan ger en känsla av närhet, utsuddande av alla möjliga avstånd och jag tycker om det väldigt mycket. I en tid då avstånden växer sig allt större känns det så härligt att få en helt annan känsla i en skiva. Jag lägger gärna båda mina öron mot de sommarnätter då denna skivan kommer gå varm. 

Skivan går att köpa på bland annat Rootsy och CDON. En kan även lyssna på skivan i sin helhet här nedan. 

Ledighetslinjen

Något ledde mig att återbesöka mitt ”linjetal” från 17 augusti 2010, när jag sent en kväll mellan Aristoteles och brinnande valrörelse äntligen hittade en tidspolitisk väg till de tre solidariteterna som inleder Miljöpartiets partiprogram så här:

Vi vill föra en politik där vi lever inom naturens ramar, med insikt om vårt djupa beroende av varandra. Vi vill vara en röst för dem som inte kan göra sina röster hörda. Denna gränslösa solidaritet kan uttryckas trefaldigt:

  • solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet
  • solidaritet med kommande generationer
  • solidaritet med världens alla människor

I spjärn mot den retoriskt ständiga figuren arbetslinjen var rubriken ledighetslinje given. Faktum är att ordet här och där redan användes i negativ betydelse, av arbetslinjens förespråkare, så det enda som återstod var att fylla det med innehåll. Det blev den första uppgiften för mitt lilla brandtal.

Här kommer Ledighetslinjen, nylanserad och med litet renoverad språkdräkt.

* * *

Arbetstidsförkortning nämns nästan inte längre i Miljöpartiets partiprogram. Detta till trots, men i enlighet med min mening, är det på tok för litet prat om den här fantastiska idén.

Den kortare arbetstidens belackare kallar den gärna för Ledighetslinjen. Det gör jag också.

Låt mig förklara min linje. Ledighetslinjen går ut på att fler ska vara lediga. När är en människa ledig då? För det första måste hon förmodligen ha ett jobb att vara ledig från. Men det finns fler nödvändiga förutsättningar: Hon måste känna sig ledig också.

Därmed kan vi ställa upp ett antal villkor för ledighet. Ledig känner sig oftast bara den…

  • …som känner sig trygg med sin nuvarande och framtida försörjning,
  • …som kan göra nytta och har en meningsfull tillvaro,
  • …som är fysiskt frisk och kan tackla en sjukdom,
  • …som känner sig säker i sig själv, mår bra psykiskt och kan hantera motgångar i livet,
  • …som befinner sig i en social gemenskap där hon trivs,
  • …som inte själv eller till sina närstående utsätts för hot, våld eller förtryck, strukturellt eller rent fysiskt,
  • …som inte har framtiden att oroa sig över, vare sig för samhällets, miljöns eller hela jordens del, och
  • …som för tillfället inte upptas av någon renodlat instrumentell syssla.

Kanske har jag glömt något. Men det där sista borde jag å andra sidan förklara närmare.

Så, här kommer den stora tusentimmarsfrågan: Vad är målet med hela samhällsbygget?

Tja, inte har vi ett samhälle för att lägga räls i alla fall. Räls lägger vi ju för att åka omkring på, och åka omkring gör vi av två anledningar:

  1. Ibland åker vi omkring för att hamna någonstans där vi ska göra något annat. Åkandet är då instrumentellt, alltså ett verktyg vi använder för att nå ett mål.
  2. Andra gånger åker vi omkring för att det är skönt – för att vi är lediga. Då är åkandet ett mål i sig.

Att lägga räls är alltså alltid ett verktyg, och ingenting som samhället ägnar sig åt för att det är trevligt.

Men det var ju inte frågan. Så vad är egentligen målet med det så kallade samhällsbygget? Inte åka tåg, väl?

Nej. Målet med samhället är ledighet, eller rättare sagt ledighetskänslor. Allt vi tycker att vi verkligen behöver och mår bra av är nödvändigt för att vi verkligen ska känna oss lediga. Inte minst (men inte enbart) att ha tid över. Tidseffektivisering är ett sätt att bidra till ökad ledighet.

Tidseffektivisering är också den främsta anledningen till att vi lever i samhällen. Om alla byggde sina egna hus, makade sina egna skor, drev upp sina egna sockerbetor och kokade sin egen Pepsi, så skulle vi inte ha särskilt mycket tid över för någonting alls. När vi nu i stället gör saker tillsammans får vi en massa tid över att göra vad vi vill med. I stället för att ösa massor av tid över alla dessa instrumentella sysslor får vi möjlighet att ägna mera tid åt våra egna mål.

Ett annat sätt att få mera ledighet är arbetstidsförkortning. Medan högern och vänstern går omlott med kampanjer om att fler måste jobba eller nu jobbar fler, beroende på vilket block som för tillfället har en statsminister, går massor av människor arbetslösa. Utan vidare kan det vara var tionde av alla som är i så kallad arbetsför ålder, vad det nu betyder.

Är en ledighetslinje en lösning? Vanlig aritmetik kan åtminstone sätta de yttre gränserna: 40 delat med 10 är 4, så om arbetsveckan kortas ned med fyra timmar blir ungefär lagom mycket arbetsuppgifter ogjorda, och då finns något att göra för alla. Fast den där fyran kan ju vara en optimistisk siffra, säger någon, så vi kan dra av hälften, för optimism är ju farligt. Då får vi en halverad arbetslöshet och ökad ledighet för alla med jobb, garanterat utan optimism!

Men inte nog med det. För dem som inte har något jobb finns också fördelar. Vi kan enkelt räkna ut att de som går utan arbete saknar både trygg försörjning och något nyttigt att göra på sitt jobb, för jobb har de ju inte, så de är definitivt inte lediga. Av arbetslöshet och ickeledighet drabbas människan inte bara normalarbetstidens 40 timmar i veckan, utan på heltid, alla 168 timmar i veckan.

Här finns en oerhörd och outnyttjad ledighetspotential för ett samhälle som syftar till att skapa större förutsättningar för ledighet.

Men så brukar vi inte tänka på saken. Vi pratar om arbetsföra i stället för ledighetsföra. I dag är normen inte att vi ska arbeta för att få tid över till att vara lediga. I stället ska vi gemensamt arbeta för att få tid över att arbeta ännu mera, och ”jobbskapande åtgärder” används som skryt trots att det egentligen betyder merarbete.

Under arbetslinjen effektiviserar vi för att hinna mer på samma tid, i stället för göra livet och arbetslivet enklare och bli färdiga snabbare så att vi får mer tid över till annat. Vi har ordnat ekonomi och arbetsmarknad så att människor måste gå utan avlönat arbete för att nationalekonomin ska hålla tätt, men ger dem sämre välfärd och kallar dem ”utanförskapet” i stället för att kompensera att de tyvärr inte får plats i vårt excentriska projekt.

På så vis ägnar vi oss bara mer och mer åt det instrumentella – arbetet som slutdestination – och kommer längre och längre bort från våra egentliga mål, som väl ändå borde vara även samhällets mål.

Vem tjänar på det? Inte vet jag. Tillväxten, kanske. Det är i vilket fall alldeles tydligt att vi redan utför tillräckligt mycket arbete för att alla och envar ska kunna vara verkligt lediga, trots arbetslöshet, överkonsumtion, finanskriser, statsministrar och andra miljöproblem – och förstås den ständigt gnagande känslan av att vi på något sätt fastnat i kugghjulen som egentligen skulle göra arbetet lättare, som på cykeln.

Vem skulle däremot tjäna på en genomgripande ledighetslinje? Kanske alla! Vem skulle inte bli gladare av mer tid över? Vem blir olycklig av att kunna försörja sig själv? Blir du ledsen av trygghet? Hoppa i sådana fall fallskärm på fritiden, till exempel, eller spela på börsen.

Vi måste förstås få några saker på plats innan ledighetslinjen kan genomföras. Kommer vi kunna skaffa ny elektronik hela tiden, precis som nu? Mobiltelefoner kan till exempel vara bra att ha, men de håller ju bara i två–tre år. Det är bara det att förr höll de i tio, och jag har en telefon (i en flyttkartong) som fungerar sedan början av 1990-talet. En utveckling mot hållbar teknologi är både möjlig och nödvändig. Vi måste dela, reparera och uppgradera i stället för att kasta bort och byta ut.

Över huvud taget måste allt mode och andra moderniteter som inte lever länge ersättas med det hållbara och ihärdiga. Samhällets mål kräver oss på en smartare modernism som inte ständigt avmoderniserar gårdagen. Jag är tveksam till om det ens kan kallas för en modernism. Därför kanske vi borde prata om något annat än modernisering, eller åtminstone stryka modernismen ur det modernas innehållsförteckning.

Med längre, djupare och oftare ledighet följer även helt andra fördelar, både direkt i vardagen för oss individer och indirekt genom större samhällsförändringar.

Mera ledighet medför mindre materiell konsumtion. Då får tingen större betydelse, jämfört med i dag när många saker knappt har någon betydelse alls utan slängs på hög som meningslöst skräp. Efterfrågan på hållbara produkter kommer att öka, och om marknaden mot förmodan inte klarar den omställningen, så kan vi väl vara snälla och hjälpa den på traven. (Till skillnad från ledighet och arbete är ju ekonomiska system både instrumentella och socialt konstruerade.)

Mindre materiell konsumtion är fantastiskt bra för miljön. Ska man vara helt korrekt så är det förstås mindre dåligt snarare än bra, men distinktionen är inte avgörande. Vad vi behöver för att överleva och vara lediga på lång sikt är nämligen inte att förvandla hela världen till en förbjuden nationalpark, utan vad som krävs är ekologisk balans.

Ekologisk balans är något så finurligt som en obegriplig mängd små obalanser som nästan tar ut varandra, men bara nästan. På samma sätt är det att gå, du vet så där med fötterna. När vi går så skapar vi en mängd små obalanser, och summan av de små obalanserna är att vi på ett mycket kontrollerat sätt trillar rakt framåt, ett trill i taget. Så fungerar gång och ekologisk balans.

Människan kan sägas vara en av alla de där små ekologiska obalanserna. En ovanligt stor liten obalans. Och om någon av obalanserna blir för stor relativt de övriga, till exempel människan, så blir trillandet okontrollerat och ekipaget faller omkull. Och just nu är vi mitt i fallet.

Alltså: Litet materiell konsumtion är bra för att komma framåt medan mycket materiell konsumtion leder till ekologisk kollaps.

Men det finns ännu en fördel med ledighet. Det här är den som är bäst.

När vi är lediga mer, så får vi mer tid över att tänka och känna efter. Dessutom råkar förutsättningarna för att känna sig ledig vara desamma som vad vi behöver för att orka tänka på andra än bara oss själva. Ledighetslinjen är inte bara solidarisk. Dessutom orsakar den solidaritet.

Vi känner oss inte tvungna att ständigt fundera över det där ”livspusslet” som var och varannan politiker försöker lägga effektivare åt oss än vi själva antas klara av. I stället kan vi fundera över vad sjutton poängen med alltihop är. Vi kan upptäcka vad som egentligen är värdefullt för oss, i stället för att ägna all vår fritid åt att tänka ut hur vi ska kunna bli lediga någon gång.

Till och med i arbetet kan vi vara lediga, så länge vi inte stressar upp oss och försöker effektivisera arbetstiden i stället för ledigheten. Människor som berättar att de inte kan förstå hur de kan få betalt för att göra något så roligt som det där de nu jobbar med, de har drabbats av ledighet i arbetet. Detta beror sällan på någon lycklig slump, till skillnad från lotterier och fondsparande, utan på att allt som de behöver för att känna ledighet finns på plats där i deras liv.

Om någonting kan vara ett verkligt eftersträvansvärt mål för samhället, så är det mera ledighet åt alla.

På jordklotet är de allra flesta människor knappt lediga någon enda gång under hela sina liv. De har inte tillgång till de mest grundläggande förutsättningarna för ledighet, som mat, trygghet och känslan av en meningsfull framtid.

Runt hela jorden förtvinar naturen av att vi har ersatt ledighet som mål med mera arbete, av att vi jobbar för att kunna jobba ännu mer i stället för mindre, och av att vi köper en massa saker för att slippa tänka på saken. Det skadar inte bara minkar i burar, träd i skogen och valar i haven, utan allting – även oss människor, som råkar vara en del av naturen.

Världen över råder akut ledighetsbrist, och symtomet framför alla är att vi tar miljardlån i tid och miljö av framtiden, trots att den inte finns än. Hur tror du det är tänkt att vi ska betala tillbaka sedan, när vi inte finns längre? Det är det inte. Därför blir problemet värre och värre helt för egen maskin.

Om vi inte stoppar det.

Men här i Sverige går partier till val på löften om ännu mindre ledighet. De som redan arbetar ska arbeta mera, och de som inte tillåts arbeta ska straffas så att de inte får för sig att känna ledighetskänslor.

De kallar det för arbetslinjen. Jag kallar det förvirrat.

Världen behöver en global ledighetspolitik!

Sundsvall saknar politiskt ledarskap

I nästan ett år har jag inte skrivit på denna blogg. Undantaget var i vintras, då jag här stödde min vän Angel Villaverde som hade det tufft i Peru. Ändå har många fortsatt att besöka bloggen och botaniserat bland mina äldre inlägg, vilket förstås gläder mig. Och till er alla som visat intresse vill jag rikta ett särskilt varmt tack.

Jag har under det senaste året varit nästan helt fokuserad på universitetsstudier. Det har varit ett mycket nyttigt uppehåll från politiken. Jag kan generellt rekommendera ett sådant friår till alla heltidspolitiker.

Nu när jag lyfter blicken från mina forskningsstudier och åter ser på lokalpolitiken i Sundsvall, via media förstås, kan jag bara konstatera att den politiska majoriteten fortfarande utstrålar passivitet. Den mediala tystnaden, som jag tidigare har kritiserat på denna blogg, har i och för sig brutits något. Men utspelen har inte varit politiskt nydanande, snarare mer jippo-betonade. I synnerhet har miljöpolitiken så här långt under denna mandatperiod varit helt inovationslös.

image

Gamla ”nyheter” i ny förpackning.

Ett exempel på jippobetonat utspel är de fullskaliga pappersfigurerna i In-gallerian Sundsvalls i centrum. Kommunalrådet och ett antal tjänstemän (notera inte någon annan politiker!) lånar ut sig själva i helfigur till ett något oklart budskap om någon slags internet-guide om ”Nya Sundsvall”. Budskapet skorrar emellertid mycket falskt då kommunorganisationen samtidigt åter-omorganiseras till hur det var för femton år sedan, under tiden som som epitetet ”Norrlands huvudstad” nu överges. Det sistnämnda var så hyllat och viktigt när det kom för tio år sedan. ”Nya Sundsvall”-hemsidan bjuder också den på gamla ”nyheter”.

Ett annat exempel på jippo-utspel är förslaget från entrepenörer om att bygga skyskrapor mitt i den världsarvsaspirerande Stenstan i Sundsvall. Förslaget betraktas redan av många ”på stan” som ett ”tallibanskt” förhållningssätt till Sundsvalls kulturarv. Politiska majoriteten verkar däremot gärna låta sig ryckas med, och en ny ”kräfta” tycks nu ta form.

Samtidigt kommer via media rapporter om att skolan gör kraftiga minusresultat. Inom socialtjänsten avgår den ena chefen efter den andra i protest mot besparingarna. Alla inblandade vet att problemen bottnar i den socialdemokratiska Mål- och resursplan (MRP), som 2012 antogs under en politiska turbulens som då inte hade mycket med politik att göra. Därefter har MRP:n genomgått mycket marginella förändringar, även om socialdemokraterna i den politiska debatten har argumenterat (något akademiskt) att förändringarna i MRP:n är större än så.

Läggs dessa utspel ihop med de växande ekonomiska problemen i kommunen blir oundvikligen intrycket av den politiska majoriteten att den medvetet försöker locka sundsvallsbornas uppmärksamhet bort från de pågående besparingarna inom kommunen.

Vad leder då detta till? Ja, det är just det jag tycker är oroväckande, att det är oklart var Sundsvall är på väg. Den politiska majoritetens kompass tycks mer reagerar på dagsländor än att ha ett klart mål och en uppenbar politisk mening.

En sak är dock klar: hållbarhetsfrågorna är åter politiskt underordnade i Sundsvall, trots att de idag är inarbetade i kommunens övergripande st
rdokument och i beslutstrukturerna. Och kanske är det därför majoriteten i Sundsvall inte kommer någonstans? Kanske har nuvarande majoritet full upp med att leda en organisation som inte riktigt vill gå i deras otydliga politiska inriktning, som också skorrar falskt mot hållbarhetsmålen? Kanske pågår det i det tysta en nedmontering av kommunen hållbarhetsmål? Omorganisationen av kommunen och släpphäntheten av Norra Kajen kan i alla fall tolkas på det sättet.

Kompass-GesichtTydligt är i alla fall att den nuvarande politiska majoritets passivitet skapar spekulationer och en allmän osäkerhet bland sundsvallsborna om framtiden. Det är resultat av att Sundsvall idag saknar tydligt politiskt ledarskap.

Det leder förstås också till frågan: var är den samlade oppositionen?


Österrike får grön president

Van der Bellen

Efter ett rafflande val är resultatet äntligen klart: Österrike blir det andra landet i Europa att få en grön president.

I helgens val stod det mellan den högerpopulistiske Norbert Hofer och den gröne politikern Alexander Van der Bellen. Efter en riktig nagelbitare fick de sista poströsterna slutligen vågen att tippa över till de grönas fördel med 50,3 procent mot 49,7 procent.

Van der Bellen var partiledare för de gröna mellan 1997 och 2008. Trots att han ställde upp i presidentvalet som oberoende politiker är han fortsatt backad av partiet och representerar en grön ideologi. Förutom att vara emot frihandelsavtalet TTIP är Van der Bellen även en förkämpe för ett Europa med öppna gränser.

Bakslag i kulturutskottet rörande filmpolitiken

Riksdagens kulturutskott har nu fattat beslut med anledning av regeringens proposition om en ny filmpolitik. I fyra punkter reserverar sig regeringspartierna mot beslutet, där alliansen således går samman med Sverigedemokraterna och kör över de rödgröna, i första hand rörande framtida finansieringen av filmpolitiken, men också med tillkännagivanden om att regeringen ska tillsätta ny filmutredning samt en utvärdering av Filminstitutets roll.

Allianspartierna har det senaste året hoppat av de samtal som regeringen fört med riksdagspartierna om filmpolitiken två gånger. Att i det läget kräva att en ytterligare filmutredning ska tillsättas är föga konstruktivt. Utredningen är grundlig, och varför man inte haft något intresse av att delta i utformningen av propositionen tidigare är en gåta.

Den nya filmpolitik som regeringen föreslagit innebär att makten över hur det ekonomiska stödet till svensk filmproduktion breddas, från att enbart ha involverat filmavtalets parter till att också ge utrymme för organisationerna för dramatiker, regissörer och skådespelare att styra inriktningen genom de branschråd som inrättas inom Filminstitutet.

Den stora vinsten är inte bara att det blir mer pengar till ny svensk film, men också att fler får vara med att påverka utformningen av filmstödet. Filminstitutet får en ny roll och den måste förstås utvärderas framöver, men att påbörja en sådan utvärdering innan den nya filmpolitiken fått verka är bakvänt.

Även matematiken kring hur mycket vi stärker filmstödet har varit svår för alliansen, även om det är enkel i praktiken. Inom filmavtalet har tidigare funnits 21 mkr till biografstöd, det stärkts nu till 25 mkr, vilket ger 4 mkr mindre till filmproduktion. SVTs 43 mkr inom filmavtalet ligger nu som tillkommande medel utanför, och utökas enligt SVT med ytterligare 20 mkr, vilket med ovanstående -4 mkr ger ett netto på 59 mkr. Därtill kommer TV4, vilket gör att vi med säkerhet kan säga att stödet till ny svensk filmproduktion utökas med minst 60 miljoner kronor.

Storebror i farten


Den här bloggen skrivs på en bloggmall, som tillhandahålls av amerikanska Google. På "hanteringssidan" till bloggen finns, det kommer så att säga med i paketet (vad mer, som kan finnas i paketet, vill jag inte ens tänka på), några olika rubriker och länkar, en som är Läsare och till den hör en världskarta, som med olika färgintensiteter visar, från vilka länder läsare av bloggen kommer. Sverige finns förstås med där i färg med en färgton som varierar lite dag från dag. Det är klart att Sverige är med. Den som läser bloggen måste förstå svenska. Trodde jag. Men lika ofta som Sverige, är USA färgat på den där världskartan, oftast med den mörkaste färgtonen. Numera har även Ryssland färg, om än en lite ljusare ton än USA, nästan lika ljus som Sverige.

Det blir lätt parodiskt, när man ser att särskilt USA har en mörkare färgton än Sverige, vilket skulle betyda att bloggen har fler läsare i USA än i Sverige. I USA finns ingen, som har ett i mitt tycke legitimt intresse av att läsa den här bloggen. Inte i Ryssland heller. Jag är alldeles säker på att varken amerikaner eller ryssar på allvar är intresserade av innehållet i min lilla blogg, utom av något sorts allmänt makt- eller säkerhetsskäl. Den här statistiken, om den stämmer, har nog snarare med massövervakning att göra. Insamlandet av data om egna och andras befolkningar har, som vi vet, antagit hysteriska proportioner. NSAs och KGBs system blinkar kanske rött, när vissa alarmerande ord förekommer i övervakade privatpersoners inlägg på sociala media.

I Sverige hjälper FRA villigt till med insamlande av data om vanligt folk och här tvingas även operatörer och leverantörer av internettjänster att hjälpa till med lagring av inspelade mobilsamtal och annan digital trafik. En eller annan hackad, privat webkamera, som DN rapporterade om igår, är en sak. Staters och makteliters massövervakning är något annat. Men det är mycket som kan ursäktas med terroristbekämpning. Det skulle förresten vara intressant att veta, vad som finns lagrat om en själv efter några års bloggande, i amerikanska, svenska eller ryska servrar eller någonstans i cyberrymden. Spännande också att fundera över, hur sådan information sparas och hur mindre trivsamma makthavare kan komma åt den och använda den.

Det är 32 år sedan 1984.

Arkitektupproret – ja tack!

Dagens byggande är allt som oftast fult. Fyrkantiga lådor. I glas, betong eller stål. Vi kommer att ångra oss djupt. Städerna förfulas. Den som kommer ut från Centralen i Stockholm möts av ett fult hotell. Modernistiskt. Tar man bakvägen ser man Waterfront, plockepinnhelvetet. Vid Stadshuset!

Harmoni är bannlyst. Skönhet, vackert, är bannlysta begrepp.

Kunnandet är på en del sätt sämre än förr, dessutom skall det byggas fort, med själlösa material. Korta tankar pressar fram fula lösningar. Ofta med lösningar som leder till såväl onödig energiomsättning (energi kan inte förbrukas, endast omsättas). Kortsiktiga vinster är viktigare än långa tankar - snabbhet bli viktigare än kvalitet. Samtidigt har borgerligheten tvingat fram en sovjetiserad centralstyrning så att kommuner inte ges rätten att ställa egna, högre, krav. Mycket av det som byggs nu lär rivas om trettio år.

Kom nu inte - ett gäng sitter redan och laddar för att låta tangenterna forma deras vanliga budskap - och säg att det är flyktingarnas fel: fulheten introducerades som princip långt före deras flykt till Sverige inleddes.

Hur man än vänder och vrider på det: Arkitektupproret är välkommet. Läs och njut.

Bilindustrin är en problematisk BNP-motor

Bilens livscykelutslappIntressant inslag i Rapport om bilindustrin härom kvällen. Katja Tasala Gradin, doktorand på KTH, intervjuas om livscykelanalyser om bilars miljöpåverkan. Forskningen pekar enl Gradin på att det kan vara miljömässigt bättre att fortsätta att köra sin gamla bil än att köpa en ny miljöbil. Tillverkningen av nya bilar genererar helt enkelt så mycket miljöutsläpp att dessa bilars överlägsna miljöegenskaper när de körs mer än väl uppvägs av negativa miljöeffekter i tillverkningsprocessen.

Politiker, myndigheter, media och allmänhet har slarvat bort en historisk chans att i god tid pressa fram en biltillverkning som är miljömässigt uthållig, baserad på livscykelanalyser.

Ja vill påstå att bilindustrin har fulspelat å det grövsta för att stoppa framtagandet av fordon med miljömässigt robusta livscykler. Industrin har slagit vakt om befintliga produkter, plattformar, produktionsanläggningar, marknadsföringsinvesteringar bl.a. genom att se till att de mindre, lättare, materialsnålare och därmed miljövänligare bilar som borde tagits fram inte har fått se dagens ljus som konkurrenskraftiga volymfordon.

Redan för 20 – 30 år sedan borde stora satsningar på ett mycket resurssnålare och miljövänligare bilkoncept gjorts. Utgångspunkten skulle varit: Vilka specifikationer bör ett fordon ha som kan innehas av ett flertal av jordens invånare på niomiljarders nivån?

Svaret skulle definitivt inte blivit en bil på 250 hästkrafter och med en vikt på 1800 kilogram. 10 hästkrafter räcker för att förflytta två personer i 70- 80 kilometers hastighet.

Detta är förmodligen maximum för vad världen kommer att klara av. Vi talar om ett lättviktsfordon, materialsnålt och miljövänligt, kanske med cykelhybridegenskaper för att förlänga räckvidd, förmodligen med en vikt under 300 kilogram.

Finns inte en suck i helvete för att världen om 25 år kommer att kunna klara av en privatbilsflotta för nio miljarder människor av stadsjeepstyp hur miljömässigt drivna dessa bilar än må vara. Livscykelutsläppen från ett privatfordon måste ner med 80-90%.Volvo flaggskepp3

 

Att fortsätta satsa på 150  – 300 hästars bilar är helt enkelt ett Kamikazeprojekt sett från ett globalt överlevnadsperspektiv.

Tidigare: Perspektiv på elbilar, september 2014, Elbilar, oktober 2012

 

Grön oberoende president vald i Österrike !


Alexander Van der Bellen heter den nye presidenten i Östterrike. Tidigare språkrör för De Gröma som lyft partiet och nu sig själv.

Att det blev grönt kallad oberoende mot Norbert Hofer FPÖ får ses som en PROTEST mot ett tvåpartisystem som i stort sett varat från andra världskriget.Inget av de normalt stora partierna hade någon kandidat till slutomgången.

Självklart kan det spekuleras i varför det slutat så här med en ytterst jämn slutomgång men då finns det två olika svar. Det gemensamma är att österrikarna vill se något annat än de två partier socialdemokrater och kristdemokrater som suttit tidigare oavsett vem som hade vunnit nu.