Teken van Leven

Det här inlägget var från början tänkt att handla om bakteriologen Teken van Leven (1821-1899), holländaren som upptäckte ett av våra mest förödande skadedjur, latmasken. Eftersom nya inlägg på den här sidan nästan är lika sällsynta som den japanska floduttern (Lutra lutra whiteleyi) så finns det möjligen en och annan läsare som undrat varför och härmed skall detta avslöjas: det beror till stor del på ett envist angrepp av Latmask (vermis pigrita). Men när antalet besök på sidan nu passerat det icke föraktliga antalet 300.000 känner undertecknad sig nödd och tvungen att ge ifrån sig ett livstecken.

kronblom

Klassiska symtom på  vermis pigrita (bild Elov/Gunnar Persson)

Nutiden är så sprängfylld av viktiga händelser att det inte är utan skam jag tvingas erkänna att jag borde vara, åtminstone något, mera aktiv med att skriva och framför allt engagera mig betydligt mer. Vi är nu i slutet av 2015 och om man skulle försöka sammanfatta det gångna året med några få ord så skulle det väl kunna vara: ”Hur tänkte vi nu?”. Med vi åsyftas här Homo Sapiens. Flera fruktansvärda terroristattacker som var värre än våra värsta mardrömmar, obeskrivliga mängder av flyktingar med värre öden än i deras värsta mardrömmar, i princip inga (iallafall inga seriösa) handlingar för att bromsa de globala klimatförändringarna, Donald Trump, ett ärkekonservativt kultur- och främlingsfientligt parti stöds av 20% av oss i Sverige, listan kan göras deprimerande lång.

Den parlamentariska demokratin har under året visat sig från sin allra bräckligaste sida med, inte minst sagt, konstruerade överenskommelser, åsiktsförflyttningar inom partierna som är både större och snabbare än ”704 Interamnia” (sällan åt rätt håll), svaga partier och bleka partiledare (i stort sett i hela spektrumet), brutna vallöften, obefintliga lönehöjningar för de som tjänar minst men sliter som djur samtidigt som andra (som antagligen sliter dom också, på sitt sätt) kan kvittera ut löner på flera miljoner kronor i månaden, och den politiska viljan att styra landet mot ett bättre samhälle eller åtminstone visa på en vision i den riktningen alldeles för ofta har överskuggats av ett väldigt ängsligt sneglande på väljarundersökningar. ”Politik är att vilja” sade en gång en mördad svensk statsminister, det är väl tveksamt om han med detta menade att politik är att enbart vilja ha makten.

Ostrich has head in sand to watch TV set

Politiskt strutsbeteende

Nåväl nu är det snart slut med 2015 och vare sig vi har lust eller inte så kommer vi snart att kliva över tröskeln till ett nytt år. Ett nytt år är ju dessvärre ingen garanti för förändring, det är det sannolikt fler än undertecknad som kan skriva under på och dessutom är ju det här med att det blir nytt år just den första januari inte en lika global företeelse som klimatförändringen. 90 miljoner perser firar ju nyår vid vårdagjämningen, 1.500 miljoner kineser firar sitt nyår mellan 20:e januari och 19:e februari, assyrier och judar firar även de sitt nyår andra datum och aztekerna firade nyår i mars månad. Alltså kommer ingenting att bli vare sig bättre eller sämre bara för att det blir 1/1 2016. Förändringar kräver handling och de enda som kan förändra är vi (märk väl att det här handlar om personligt pronomen i första person plural nominativ och inte spelkonsollen med två ii)

För att det skall bli bättre blir vi nog tvungna att agera på något vis. Mycket eller lite, allt efter förmåga. Annars är risken överhängande att det inte kommer att bli så värst mycket bättre under det kommande året. Ett tips till alla er som inte redan har sett filmen ”Racing extinction”. Det är en, på ett vis, både deprimerande och hoppfull film om utrotningen av arter och om hur vår nuvarande livsstil är ett minst lika stort hot mot vår egen existens som kometen som bildade Chicxulubkratern för si så där 65 miljoner år sedan och vars effekt på jorden utrotade nästan 75% av alla, då existerande, arter. Den där kometen hade vi inte kunnat göra mycket åt, men det som pågår just nu är, om än oerhört svårt så, inte omöjligt att göra något åt, eller åtminstone minska effekterna av. Men det brinner redan och det inte enbart i knutarna.

racing_extinction

Se den fantastiskt, vackra, deprimerande men samtidigt hoppingivande filmen ”Racing extinction”

Filmen är en nästan smärtsamt vacker påminnelse om vår fantastiska värld. Den visar fruktansvärt deprimerande exempel och siffror på hur vi lever långt över våra tillgångar och med tillgångar avses här grunden för hela vår existens. Hur vi hänsynslöst negligerar naturen i jakten på diverse kickar, inbillade eller faktiska. Där den största kicken tycks vara att öka sin ekonomiska status. Men filmen är samtidigt väldigt hoppfull och visar tydliga exempel på att det går att förändra och förhindra (i alla fall mildra) den fullständiga katastrof som vi just nu tanklöst jobbar hårt för att överlämna till våra barnbarn. Jag tycker alls inte det är ett bortkastat nyårslöfte att lova sig själv att se filmen (ja…inte bara lova utan göra det) under 2016. Sen om vi dessutom kan göra något som vrider kursen i en mer hoppfull riktning så är det ännu bättre. Det är  ju faktiskt tillåtet att avge mer än ett nyårslöfte så det går säkert att klämma in ”sluta röka”, ”börja motionera” och ”vara snällare mot den-man-inte-varit-tillräckligt-snäll-emot” hittills.

Det här nyårs-inlägget kan nog dessvärre inte tas som intäkt för att det kommer att bli någon högre frekvens på textskrivandet under det kommande året, men att det kommer att bli några fler inlägg än det blev under 2015, det kan jag nästan lova mina läsare (om det nu finns några kvar). Det kan ju vara på sin plats att avsluta såväl den här texten som 2015 med ett vist mått av ärlighet och erkänna att såväl den helt påhittade ”Teken van Leven” som förekommer i början av texten och det som han påstås ha gjort är ett förbannad lögn. ”Teken van leven” är holländska för ”livstecken” och det var egentligen det som det här inlägget skulle vara. Ett bevis på att undertecknad fortfarande existerar. Nu är det dags att avsluta såväl den här texten som det döende 2015 med en uppriktig önskan om ett bättre år. Ett bättre år för dig ärade läsare och ett bättre år för planeten jorden och alla dess invånare (inte bara människor). Önska kan man ju alltid, även om det inte alls är tanken som räknas, utan resultatet (i alla fall när det gäller framtiden)

new-year-02


Valspecial

(Tillfälligt inlägg på grund av valet)

Idag är det val i Sverige. Svensk media följer minutiöst varje svängning i denna, den första opinionsmätningen på fyra år som har betydelse. Man kan lätt få uppfattningen att detta är en händelse av närmast monumental-global betydelse. Men i resten av världen är det andra saker än Löfven eller Reinfeldt som bekymrar människorna

sverige_fortfarande_pyttelitet440x300

Detta faktum, att valet i lilla Sverige har minimal global betydelse betyder inte att det inte är viktigt att vi röstar. Förutom att valutgången direkt kommer att påverka den promille av jordens befolkning som bor och lever här, så har det trots allt viss betydelse även för om-världen. Valutgången kan påverka jordens miljö då t.ex. statliga ”Vattenfall”, som alltså styrs av regeringen, släpper ut 90 ton koldioxid om året i atmosfären (hela Sveriges sammanlagda koldioxidutsläpp från alla industrier, bilar, flygplan och annat är 50 ton koldioxid per år). Detta påverkar självklart inte bara oss som lever här i Sverige utan även resten av världen.

vattenfallgrafwww

Ett annat globalt problem som kan komma att påverkas är situationen för människor som befinner sig på flykt. På flykt från krig och förödelse, på flykt från naturkatastrofer, på flykt från politisk, religiös eller annan förföljelse eller på flykt från fruktansvärd fattigdom. Sverige är ett lite land och vi kan självklart inte ta emot alla flyktingar som vill komma hit, i synnerhet inte om vi ska kunna ge och garantera dessa och naturligtvis oss som redan är här, ett bättre alternativ än den fruktansvärda situation dessa flyktingar lever under i flyktingläger. Vi kan inte och vi ska inte ta emot mer än vi kan hantera. Men dit är det långt kvar.

Om vi idag inte kan ta hand om en årlig befolkningsökning på 65.000 personer (116.000 invandrade minus 51.000 utvandrade 2013) så är det inte i första hand antalet nyanlända som är problemet, utan oförmågan, hos oss som redan bor här och naturligtvis också hos de som kommer hit, att tillsammans hjälpas åt att minska utanförskapet. Den svenska flyktingkvoten är i år 1.900 personer och det har den varit under de senaste åren. Nitton hundra personer! Det är ungefär lika många som Eskilstunas damfotbollslags totala publiksiffra 2014. Detta kan väl knappast vara ett gigantiskt olösligt problem.

Men det finns naturligtvis även en viss inhemsk skillnad på hur Sverige kommer att se ut de närmaste åren, beroende på valutgången. Ska de som har mer än 75.000 kr i månaden i lön bli tvungna att betala 500 kr mer i skatt? Eller blir det istället fortsatt högre skatt för arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer?  Skall arbetslöshetsförsäkringen fortsätta att vara på samma nivå som för 12 år sedan? Skall det vara möjligt att faktiskt vara sjuk mer än i 2,5 år utan att tvingas konkurrera med fullt friska arbetslösa om de jobb som finns? Ska det byggas hyresrätter också, eller, i stort sett, bara bostadsrätter? Är betyg från 4:e, 6:e eller inga betyg alls lösningen på skolans problem? Ska vi ha tillbaka allmän värnplikt eller ska vi ha en yrkesarmé? Ska vi fortsätta med kärnkraft trots riskerna? Ska vi bygga fler motorleder för att minska biltrafiken? Frågor, frågor, frågor att ta ställning till. Puh!

Ska det gå att bli snor-rik på att ta hand om barn, sjuka och arbetslösa och dessutom tjäna ännu mycket mer om man sparar in på personal och investeringar i just vård, skola och omsorg? Ska det sedan vara möjligt föra ut dessa intjänade skattepengar ur landet för att slippa att själv bidra till vård, skola och omsorg? Ska vi fortsätta att ha ungefär samma straffskala för miljöbrott som för snatteri? Vill vi ha ett samhälle där kanske en och annan ”bidragsfuskare” slipper undan eller ett samhälle där alla som faktiskt behöver stöd (det finns ju faktiskt människor som av olika orsaker inte kan arbeta lika hårt som alla vi andra) skall hållas nere för att inte ”lockas till bidragsfusk”? Vilket parti skall vi rösta på för att slippa skämmas över vårt val i framtiden?

Robert Nyberg

Bild: Robert Nyberg

Ja och så var det där med klimatet. Hur är det egentligen? Håller vår livsstil på att få oss att bita oss rejält i svansen? Kan vi producera oss till ett bättre klimat? Kan vi konsumera oss till ett bättre klimat? Blir det överhuvudtaget sämre klimat och i så fall var och för vem? Vad är egentligen ett sämre klimat? Det lär ju inte finnas dåligt väder, bara dåliga kläder. Frågorna är många och svaren ofta antingen obegripliga eller motstridiga. Att den globala uppvärmningen ökar är det knappast någon som protesterar emot idag, iallafall färre än som opponerade sig emot det påståendet för 5-10 år sedan. Om den globala uppvärmningen enbart beror på vårt sätt att leva eller om det är andra orsaker som också spelar in, det kan i alla fall inte undertecknad ge ett sanningsenligt svar på.

Men att vi inte gör tillräckligt för att minska problemet kan vi väl ändå vara överens om? Dessutom att det vi trots allt gör går alldeles för långsamt. Det har sagts förr men det måste uppenbarligen sägas igen: Det handlar inte om att det blir bättre semester-väder för dig och mig i framtiden! Det handlar om oändliga jordarealer som blir obrukbara för de som lever där, det handlar om katastrofala översvämningar på grund av den höjda havsnivån och det handlar inte minst om katastrofalt ökade antal skogsbränder, något som vi i Sverige fick uppleva för första (men garanterat inte sista) gången i år. Det är inte naturen som bråkar med oss, det är vi som bråkar med naturen och naturen har ingen rösträtt så den är beroende av våra röster.

Bld: Sara Granér

Bld: Sara Granér

Att fritt kunna välja att rösta på det alternativ man tycker är bäst är en fantastisk rättighet som inte alla har möjlighet till. Enligt FN är 54% av världens 194 stater inga fullvärdiga demokratier. I Sverige har vi sedan länge en stabil demokratisk stat med ett mindre antal demokratiska brister. Att inte utnyttja sin röst är det samma som att strunta i demokratin. Gör inte det, rösta på det du tror på. Skillnaderna på det ena eller andra blocket är inte världsomstörtande så det är ingen katastrof om det går si eller så, det verkliga politiska arbetet pågår trots allt i vardagen, mellan valen, men det är bara idag vi kan göra något åt vilka som skall arbeta med politiken i riksdagen fram till 2018.

Vilket samhälle vill vi ha i framtiden? Nästa år? Nästkommande decennier? Det finns inte oändliga tillgångar att ta av, i all evighet. Inte heller kan vi fortsätta att fördela det som trots allt finns, så som det är idag, att 85 stycken personer äger lika mycket som hälften av jordens befolkning, alltså 3,75 miljarder människor. Detta helt oavsett om det är ”ärligt förtjänta” pengar eller inte. Det håller bara inte. Vi kan inte heller fortsätta att stämpla människor som bättre eller sämre på grund av deras, tro, språk, kultur eller på grund av deras utseende. Det håller helt enkelt inte. Vi kan inte heller fortsätta att inbilla oss att den enda vägen till ett lyckligare liv, och för den delen ett bättre samhälle, är en evigt ökad konsumtion. Det håller helt enkelt inte. Det är undertecknads åsikt. Idag, 14/9 2014, är det dags ge din åsikt. Gör det

Bild: Max Gustafsson

Bild: Max Gustafson

 


Zedonk

Efter att under en tid tävlat med Gud själv om vem som kan ge ifrån sig svagast tecken på sin egen existens erkänner jag mig nu besegrad och skall försöka återkomma med en och annan publicerad text även under detta år 2013. Eller år 101 enligt den nordkoreanska ”Juche”-kalendern. I Nordkorea bestämmer staten vilka frisyrer som är tillåtna (DN) och underligt nog kan det kanske tyckas är uppenbarligen melodifestival-finalisten Ralf Gyllenhammars frisyr en av de godkända och dessutom en som självaste ledaren Kim Jong Un lagt sig till med en variant av.

Untitled-4

Kim Jong Un och Ralf Gyllenhammar

En gång för många år sedan, faktiskt ungefär samtidigt som Kim Jong Un föddes, försökte undertecknad sig på att ha en liknande frisyr. Det fick till följd att en dåvarande arbetskollega nästa dag utbrast ”Du kan inte se ut så där, du ser ju ut som en travhäst”. Men de var då och det var jag och jag vill absolut inte dra några paralleller till detta uttalande och nordkoreanska ledare eller melodifestival-finalister. Förresten är travhästar vackra. Det engelska uttrycket ”horse-sense” blir på svenska ”sunt förnuft” eller ”bond-förnuft”. Annars skulle man kanske kunna tro att ”horse-sense” är det hos hästar som avhåller dom från att spela bort sina besparingar på människor.

Hästar är ”uddatåiga hovdjur” och därmed närmare släkt med noshörningar än dom är med giraffer. Giraffer, å sin sida, anses istället vara släkt med valar, men det är naturligtvis lika svårt att tro på som att vår nuvarande kulturminister skulle byta namn till Blubby. På tal om namn och hästar så lär ”Ronja” vara det vanligaste namnet på hästar i Sverige och det har naturligtvis med Astrid Lindgren att göra, det lär dessutom finnas två män i Sverige som heter Ronja, vilket alltså är betydligt färre än antalet hästar som heter detta. Inernationellt lär det vanligaste hästnamnet vara ”Rosie” och så högt som på 22:a plats hamnar ”Annie”, om det nu är någon tröst där nere i Maramö (SvD AB

3hfh7

No ”horse-sense”

Hästar har visserligen tappat en del av sin betydelse efter uppfinnandet av bensinmotorn, men likväl kan man hitta hästar eller spår av hästar nästan överallt i världen och nu t.o.m. i IKEAs eller Dafgårds eller andra företags köttbullar (DN AB SvD) och det hjälper inte ens om man lusläser innehållsförteckningen noggrant (om man nu ens lyckas förstå denna). (”Hackfleischbällschen”??). Det där ”köttet” lär ju ha passerat ett dussin länder och processer innan det till slut hamnar i lasagnen, köttbullarna och annat och det kunde ju ligga nära tillhands att tro att det är något språkligt missförstånd som uppstått under resans gång, häst heter ju t.ex ”kon” på tjeckiska. Men det har naturligtvis inget med språkliga missförstånd att göra utan med den allt vanligare allmänna inställningen att kan man tjäna en slant så finns det ingen anledning att inte luras.

Nu är det ju i ärlighetens namn inte mer fel att äta hästkött än att äta nöt-, gris- eller renkött, men om vi som köper varorna i slutändan inte kan lita på det som står på förpackningen så lär det snart inte vara ens hästkött i maten (DN) utan kanske istället brunråtta, gam, giraff eller varför inte ett ämne framställt av polyetentereftalatflaskor från någon sopstation utanför Neapel. Där är det ju redan den lokala maffian, ”Camorran”, som hanterar alla sopor och att dom och andra vinstfixerade skojare inte skulle dra sig för att sälja sopor som föda det behöver vi inte tvivla en sekund över. Vi vet ju redan att ”respektabla”(?) läkemedelsbolag sedan länge säljer gamla, utgångna mediciner till tredje världens folk. Deras möjligheter att kontrollera äktheten i produkterna är ju ännu sämre än våra. ”Money talks!”

ny

Riktiga hästskojare är det väl ont om idag (då talar jag inte om den där lasagne-historien). Förr hittade man dom bland annat på Kiviks marknad och möjligen i ”Hästskojarparken” på Lidingö. Men bara för att det inte längre är lönsamt att lura på andra odugliga hästar till hutlösa priser så vore det helt befängt att tro att inte en stor del av oss fortfarande är beredda att gå väldigt långt i bluff, båg och bedrägeri mot andra om vi kunde tjäna en slant på det. Några låter bli att lura av andra pengar för att dom tycker det är fel, omoraliskt och oetiskt, men många låter hel enkelt bara bli för att dom är rädda att bli upptäckta. Sådana människor saknar etik, moral och rättskänsla men har ett övermått av girigt vinstintresse och en ynklig rädsla att åka fast.

Sälja hästkött som nötkött, märka om ”bäst-före-datum”, sälja burhöns-ägg som ägg från frigående höns (svt), försäljning av industrisprit som vodka (till minderåriga), blanda ut bröstmjölksersättning med melamin i Kina, är bara några av de fall av manipulering av livsmedel som upptäckts. Ofta leder förtärandet till svåra skador och till och med död. Vad är det då som får människor att uppsåtligt utsätta andra för skador och sjukdomar? Svaret är vinstintresse. ”Ekonomisk politik är metoden, målet är att ändra människors hjärtan och själar” sade ”Maramö-Annies” stora idol Margeret Thatcher i en intervju 1980 och hon hade rätt, den nuvarande ekonomiska politiken har redan ändrat människors hjärtan och själar. Eller är det i själva verket detta som menas med ”ett hjärta av guld”?

Untitled-1

”Invandrarna tar våra jobb”             Bild: Robert Nyberg

Inhumant mänskligt beteende som t.ex. det här:(DN SvD) kan bara spridas av människan själv och då syftar jag inte enbart på den enskilde tjänstemannen på FK utan på direktiven och alla som tycker det är bra att spara på skattepengar på det här viset.  En helt annan sak som också behöver människan för att sprida sig, för att återknyta till häst-temat, är hästkastanjen (Aesculus hippocastanum). Detta antas bero på att trädet från början spreds via bland annat hästar, hästen är ett av de få djur som kan bryta ner giftet i hästkastanjernas frön (själva ”kastanjerna”) och sprida ut dessa ”den naturliga vägen” och det finns ju inte så många hästar kvar. Ett annat djur som tålde att äta hästkastanjer är Uroxen, men den sista uroxen dog redan samma år som Gustav Vasas dotter Cecilia Vasa (hon med ”Vadstenabullret”) 1627.

Idag använder vi andra uttryck för den sortens ”buller” som ”Vadstenabullret” handlade om. Ett av dessa, om inte nyord så ord med något förändrad betydelse om det där är tydligen ”ligga” (inte längre”ligga med”, som redan det är lite underligt) utan helt enkelt bara ”ligga”. Det ger om inte annat helt nya associationer till ord som ”liggsår” och ”liggsäd”. MenVadstenabullret” är i alla fall historiskt även om det skulle vara glömt och förlåtet för länge sedan om det inte vore för att en prinsessa inblandad. Å andra sidan lär inte dagens kungligheters eventuella ”buller” få stor plats i historieböckerna eftersom de flesta av oss numera är ganska ”bullerskadade

ligga

Hästar behöver inte ligga utan kan stå och sova, även om det inte går när det gäller den allra djupaste formen av sömn, men sådan djupsömn behöver hästar bara ett par timmar under en 3-4 dagarsperiod. Andra djur som sover stående är kon och giraffen. Giraffhonan föder t.o.m. sina ungar stående, vilket innebär att den nyfödda ungen inleder sitt liv med ett fall på ungefär 1,5 meter. Giraff heter förresten καμηλοπάρδαλη (det uttalas ”kamilopárdali) ”kamel-leopard” alltså, medan vårt ord för detta djur härstammar från afrikanskans ”zarafa”. Det är relativt lätt att känna igen en giraff, men inte om den är mald till köttfärs och iblandad i lasagne eller ”Dafgårds Lövbit” (lövbit?) (AB SvD)

När det gäller Afrika så börjar det förresten bli ordentligt tröttsamt med alla som fortfarande går omkring och på allvar tror att hela den afrikanska kontinenten enbart består av biståndsbehövande analfabeter. Hur många av oss känner t.ex. till att Afrika idag är en av de snabbast växande ekonomierna i världen (Economist) och hur många känner till att det afrikanska teknikföretaget VMK tillverkar en egen mobiltelefon ”elikia” och en surfplatta Way C”. Jag vet som vanligt inte hur jag hamnade hos en afrikansk mobiltillverkare när jag egentligen började texten med nordkoreanska frisyrer, men så brukar det ju bli ibland på den här sidan och det tycks inte förändrats under uppehållet. Slutligen angående rubriken så är det det vedertagna namnet på avkomman från en zebra och en åsna. Härligt ord, ”zedonk”!

Zedonk_Groombridge

Zedonk


Kusubiri

    "Intet är som väntanstider...."

”Intet är som väntanstider….”

Det må finnas visst fog för en lätt oro bland mina reguljära läsare om vad som händer, eller kanske snarast vad som inte händer, med nya texter på den här sidan. Låt mig då lugna alla med att påtala att oro, lätt eller annan sådan, inte skall behöva dunkla era sinnen. Det kommer något inom en fullt överskådlig framtid. Minns Erik Axel Karlfeldts ”Intet är som väntanstider” eller ta en något senare kulturpersonlighet, Andy Warhol, som även han uppskattade väntan. Det kan finnas något njutbart i väntan, dock inte i vänta på en inställd buss i vinterkylan. (Rubriken till detta inlägg är det swahiliska ordet för just ”väntan”. Ej att förväxla med det swahiliska ”amelala?” som betyder ”sover han?” eller ”tupu ubongo” med betydelsen ”tom hjärna”)

185540


Ingen tid för rädsla

2012

Det är väl få tillfällen när det blir lika tydligt att tiden går som när det är dags för ett nytt år. Samtidigt blir det naturligtvis lika uppenbart att tiden kommer med nytt (AB SvD GP). ”Kronofobi” är den term man använder för de som lider av alltför överdriven rädsla för just detta, att tiden går. Fobier är inger att skämta om, men visst torde ”kronofobiska personer” utgöra den perfekta personalen, typ: ”Åh nej, är klockan redan halv fem!” Vad tid egentligen är för något är en klurig fråga och frågar man en klurig person som Einstein så var hans svar att: ”Den enda anledningen till att vi har tiden är att inte allt skall inträffa samtidigt” och det hade ju varit oerhört stressigt och inte minst förenat med ett förskräckligt oväsen.

Nostalgikern tycker förmodligen att det är lite sorgligt att 2012 är slut och alla som är mer positivt inställda till framtiden ser fram emot det nya året (DN). Det är alltså, i alla fall delvis, en fråga om inställning hur vi uppfattar årsskiftet. Ett bra tag fick jag fundera på om det fanns någon antonym till ”nostalgiker” innan jag insåg att det inte kan finnas, eftersom ”nostalgi” innebär ”saknad efter det som varit” och det är ju stört omöjligt att sakna det som skall komma. Hursomhelst så är nostalgi, hur mycket undertecknad än ibland lockas ner i dess bekväma tillflyktsort, en bedräglig sinnesstämning. Dels för att den aldrig är med sanningen överensstämmande och inte minst för att den absolut inte leder någon vart

w4gux-20121226055410

Nostalgi är alltid en bedräglig blandning av förvanskade minnen och förvrängda drömmar

Men åter till det nya året. Knappt har vi blivit av med samvetets lätt unkna dunster över att ha köpt mer julklappar, mer julsaker, mer julmat, mer julgodis än vi egentligen hade tänkt och råd med förrän det är dags att ge, eller kanske heter det avge, våra nyårslöften. Sluta röka, börja källsortera, sluta stressa, börja träna, skaffa nytt jobb, inte gnälla på våra barn så ofta, inte gnälla på våra föräldrar eller något annat behjärtansvärt. Själv har jag inte kunnat välja ännu vad det ska bli jag (dessvärre) antagligen kommer att bryta mot under 2013 (SvD). Det är ju förhållandevis lätt att lova sig själv en massa saker och senare skylla på champagnen eller något annat, iallafall i det här fallet, fullständigt oskyldigt.

Jag borde lova att under nästa år och inte bara under nästa år, dra ner på min konsumtion rejält och på alla tänkbara sätt minska min miljöpåverkan, för renare vatten, för renare luft och för en betydligt bättre fördelning av alla våra resurser. Förhoppningsvis tar det emot lite mer att bryta ett sådant nyårslöfte eftersom det inte enbart gäller mig själv. La Rochefoucauld har sagt: ”Vi lovar i förhållande till våra förhoppningar, men levererar i förhållande till våra rädslor” och min, om inte rädsla så i alla fall oro, gäller klimatet, planeten, och dess invånares framtid (SvD). Denna oro grundar sig på vetenskap (SvD DN) och är varken ”undergångs-flum” eller ”konservativ prosofobi”.

allt

Förslag på nyårslöften

Men nej, den korta tid det tog mig att få ovanstående bild på plats var tillräckligt för att jag delvis skulle revidera mitt tidigare resonemang. Det är nog bättre att jag nöjer mig med att avge ett nyårslöfte som gäller mig själv, mer motion, mindre kött, mer tid ute i naturen eller liknande eftersom det, hur positivt det än skulle vara, skulle ge mindre dåligt samvete om jag inte skulle genomföra det fullt ut och ett stukat samvete är varken en bra huvudkudde eller särskilt behagligt att behöva bära runt på hela dagarna. Sedan betyder ju inte ett nyårslöfte nödvändigtvis att man inte bryr sig om allt annat under hela det kommande året.

Det andra skälet till att jag ändrar mig är att det faktiskt inte duger att vara rädd, att oroa sig en sak, men ”rädsla äter själen”, som i titeln till Fassbinders film med samma namn som gjordes för snart 30 år sedan och även om den, för våra digitalpixelanpassade näthinnor, har sina patinerade partier så är den fortfarande en stenhård hästspark i ansiktet på vår intolerans mot allt som är mer annorlunda än kebab-pizza och surdegshotell. Nej det duger inte att vara rädd, rädsla leder bara till att vi, antingen gömmer oss, eller reagerar ogenomtänkt. Istället är det ”dags att samla ljus i mörka hörn” som Stina Berge sjunger i sin låt ”Ja’ har inte tid att vara rädd”:

Det här med att fira nyåret är globalt och multikulturellt, även om vi firar den vid lite olika tider. Perser, kurder, kazacher och uzbeker firar nyår vid vårdagjämningen, cirka 21 mars. I Laos, Burma, Kampuchea och Thailand firar man i mitten av april. Muslimer firar sitt nya år först i början av november nästa år och Navajo-indianerna räknar sitt år från oktober till september. I det antika Aten började det nya året vid den första nymånen efter sommarsolståndet och i det gamla Egypten, tror man, att det nya året räknades från stjärnan Sirius ”Heliakiska uppgång”, alltså när den först blir synlig över horisonten.

Kineser och vietnameser firar nyår vid andra nymånen efter vintersolståndet, alltså någon gång mellan 21 januari och 19 februari. I Kina är 2013 ”Ormens år” och det låter intressant eftersom ormen (enligt den kinesisk astrologi alltså) är intelligent, intuitiv, snabbt bedömer situationer korrekt och är uppmärksam på nya möjligheter. De som föds under ormens år blir smarta, uppmärksamma, mystiska, stolta och har charm, är spännande och har utstrålning. Dom kan vara lite ”mörka” men dom tycker om böcker, konst, kultur och musik. Själv är jag född i ”Trähästens år”. Ja, så är det det bara.

orm

2013, ormens år

Ja ni, mina kära läsare, jag hoppas självklart att 2012 har varit ett bra år för er, men ännu mer att 2013 skall bli det för oss allihop. En sak som redan är bestämd att inträffa nästa år är att hembiträden i Singapore garanteras en ledig dag i veckan (YLE) och det var väl på tiden. Hundratals nya böcker om mat och matlagning kommer ut under 2013 och Bruce Springsteen kommer till Sverige(!?). Filmen ”Motorsågsmassakern” kommer i 3D-version, Klasse Möllberg blir folkpensionär och ”Joey Tempest” fyller 50 och Internationella tapir-dagen infaller som vanligt 27 april. Det blir alltså som det brukar vara mest, ”lite gammalt, lite nytt…” och egentligen inte så värst mycket att varken hoppas på, eller oroa sig för. Möjligen något mer att oroa sig över.

Klimatförändringen fortsätter öka 2013 och arbetslösheten ökar. ”Arbetslinjen” är ett monumentalt fiasko (DN) och allt fler arbetslösa får fortfarande samma låga ersättning som för 11 år sedan. Förhållandet a-kassenivå/antalet arbetslösa är därmed sönderslaget. Nästa år blir kanske det sista året med den här trötta regeringen. Har vi någonsin haft en mer oinspirerad regering i Sverige? Det skulle i så fall vara den senaste socialdemokratiska och möjligen nuvarande s.k. ”skuggregering”. På den fronten ser det alltså inte så ljust ut. Men som Benjamin Franklin sade: ”Any fool can criticize, condemn and complain and most fools do”. Vi får istället göra vad vi kan för att göra 2013 till ett bättre år än det skulle blivit om vi lät bli. Med dom orden drar vi ner rullgardinen för i år och jag ber att få önska alla läsare: Tack för i år och….

xmas-2

😉 OBS! Personerna på bilden har varken med min egen eller någon annan verklighet att göra😉


Från Maya till Oreo

mayan_calendar_2012-wallpaper-2560x1600

Aztekiska solstenen

Vilken vecka vi har framför oss, julrusch och jordens undergång ungefär samtidigt. Kan det bli mycket värre. Att det verkligen blir julrusch, med horder av köphysteriska människor i slutet av veckan råder det nog inga tvivel om, men hur det blir med jordens undergång är väl mer tveksamt. I ett något längre perspektiv så ser det verkligen inte särskilt lovande ut, med global uppvärmning, expanderande öknar, höjda havsnivåer, försurade och förstörda hav och sjöar, utplånade regnskogar m.m. men att det skulle bli någon form av abrubt apokalyptiskt avslut på fredag p.g.a. tolkningar av Maya-folkets kalender kan vi lugnt lämna därhän (GP DN AB sr)

Det är inte så lite tankeväckande att det alltid är ett så stort intresse kring alla undergångsteorier som utgår från att världen skall dö av akut slaganfall på ett utsatt datum och samtidigt så lite vilja, aktivitet och handling för att få stopp på den utdragna sjukdom som vår värld bevisligen lider av och som otvivelaktigt kommer att leda till dess död om vi inte omedelbart ändrar vårt levnadssätt (SvD AB). Men om det är något vi människor är förvånansvärt duktiga på, till skillnad från strutsar, som aldrig gör det, så är det att stoppa huvudet i sanden

sand

Om man skulle lista alla förutsägelser genom historien om jordens undergång så skulle det bli en väldigt diger och lång lista. Till de knasigare hör Påven Innocent III, som sa att jorden skull gå under år 1284 eftersom det markerade 666 (”odjurets tal”) år efter att islam började växa som religion på 600-talet, Columbus påstod å sin sida att undergången skull ske 1658 eftersom detta var 7000 år efter jorden skapats (enligt honom), 1806 började en ”profetisk” höna i Leeds lägga ägg med texten ”Kristus kommer” och trots att det senare bevisligen var en bluff så var det många som trodde på hönan och fick panik .

Nostradamus, den franske upphovsmannen till ”Les Propheties” hävdade bestämt att det skulle gå helt åt helskotta i juli 1999 men bortsett från att tax-free-försäljningen inom EU upphörde då så kan det knappast betraktas som alltings slut, förutom möjligen inom vissa ytterst begränsade kretsar. Sen har vi hysterin kring senaste milleniumskiftet då det talades vitt och brett om ”Y2K problemet” som skulle ställa till ett rent helsike i alla datoriserade system med följder som att flygplan skulle störta finanssystem skulle braka ihop och jag vet inte vad. Åtskilliga miljarder satsades på att skydda sig mot detta problem, som egentligen inte fanns.

y2k

En bråkdel av det som skrevs om Y2K och hur hemskt det skulle bli

Undertecknad var ungefär lika orolig för Y2K som jag nu är över tolkningarna av, den annars helt fantastiska, Maya-kalendern och nyårsafton 1999-2000 tillbringade jag flera timmar i ett flygplan på väg till Singapore. Jag minns tydligt att det var väldigt gott om lediga platser i det där flygplanet, nästan ödsligt. Jag är alltså helt övertygad om att vår värld inte kommer att varken explodera, implodera, invaderas av ”ryttare på gulbleka hästar” eller något annat ödesmättat (har jag fel blir detta mitt sista inlägg). Däremot är jag närmast förtvivlad över vad som håller på att hända med planeten och vad som oundvikligen kommer att vara en katastrof inom 1-2 generationer.

Där har ni den verkliga risken för ett ”helvete på jorden”. Det verkar ibland som om vi inbillar oss att jorden och naturen skulle ”ta hand om” eller visa ”barmhärtighet” mot just oss människor, men inget kunde var mer felaktigt. Naturen tar inte ”hänsyn” till någon enskild art och hade den det så hade den med säkerhet inte ansträngt sig över hövan för just mänskligheten. Till sist vill jag avsluta med att Maya-kalendern på bilden överst i texten påminner lite om ett ”Oreo-kex”. Oreo-kexet fyller förresten 100 år just i år och det kan säkert tolkas som ett varsel för något det också av någon foliehatt där ute.

nyOreo

Oreo-kexet 100 år (1912-2012)

Rättelse: En läsare har påpekat att stenen på bilden överst i inlägget inte alls är ”maya-kalendern” utan den aztekiska solstenen. Detta är helt korrekt och jag har nu ändrat detta i bildtexten. Det blir lite tråkigare då den verkliga Maya-kalendern inte alls liknar  ett Oreo-kex lika mycket som den aztekiska stenen gör. Men rätt skall vara rätt och jag tackar ”Andries” för tillrättaläggandet

mayan-aztec


Reklam

banksy

Visdomens ord från Banksy

Den här sidan får då och då sporadiska förfrågningar om att ta upp produkter och tjänster i utbyte mot mer eller mindre skamlös ersättning. Undertecknad svarar alltid att den här sidan inte är särskilt intresserad av att göra reklam, utan mycket hellre är ”PK” och flaggar för företeelser som på ena eller andra viset bidrar till att förbättra olika situationer och förhållanden här hemma och ute i världen. Nu gör jag ett enstaka undantag, dels för att återgälda en liten sak och dels för att det är en himla fin reklamfilm.

Återgäldandet gäller bilden av snögubben och snögumman i förra texten, den kommer ursprungligen från en reklamfilm för det brittiska varuhuset ”John Lewis”. Dom har ofta fina reklamfilmer och deras julfilm från förra året är så fin. Musiken är” Slow Moving Millies”, eller Angela Warner som hon egentligen heter, version av The Smiths ”Please, Please, Please, Let Me Get What I Want”. Så här kommer alltså ett sällsynt undantag från det tjuriga motståndet mot reklam på den här sidan:


Snögubbar och snögummor

Inlägget uppdaterat 8/12

vovsnow

I min enfald hade jag påbörjat en text som skulle hetat ”Innan snön kommer”, men det fick jag av naturliga skäl kassera (SvD DN GP) och istället fick jag börja om från början igen. Det är med snö som så mycket annat, det ser alltid så härligt ut på bild. I verkligheten är det inte alltid lika fantastiskt. Andra företeelser i den kategorin är t.ex. den där öde stranden i resekatalogen som när man (om man) tar sig dit visar sig vara öde på grund av att sanden kryllar av otäcka sandloppor eller är invaderade av andra obehagliga kryp så ingen människa har lust att befinna sig där ens i ett par minuter. De där bilderna på hur hamburgerrestaurangernas produkter ser ut är ännu ett exempel på hur stor skillnaden kan vara mellan bild och verklighet och här är ytterligare ett förskräckligt exempel

Men tillbaka till det där med snö, eller ”nix” som det heter på latin, till undertecknads och andra vinternegativas glädje. Jag håller helt med om att det är näst intill outsägligt vackert när solen reflekteras i gnistrande vita snökristaller som ligger som ett mjukt täcke över ett vinterlandskap, men är man av olika orsaker nödd och tvungen att framleva sina dagar i en storstad är det väldigt sällan vintern ser ut sådär i den så kallade verkligheten. Här vill man oftast att någon skall komma med någon stor maskin och få bort den grå-gula sörjan som gör det näst intill omöjligt för såväl människor, bussar, tåg och t-banor att ta sig fram och komma i tid. Jo jag vet, bilarna har också problem, men jag har aldrig riktigt förstått vitsen med att använda bil i städerna när det är snökaos (DN)

plog

”Hej mitt vinterland, nu är du här…”

En fråga som jag vill kasta ut till er läsare i samband med detta är hur det kan komma sig att det sedan den så kallade ”trängselavgiften” infördes i Stockholm i för 5-6 år sedan har varit en prishöjning på 14% eller 2280 kr/år för den som väljer att åka kommunalt istället för att ta bilen, medan ”trängselavgiften” (som väl i alla fall delvis hade som mål att folk skulle lämna bilen ibland) inte har höjts någonting. Det har sålunda blivit billigare att ta bilen i förhållande till att åka kollektivt in och ut till Stockholm city. Hur tänkte dom här? De där höjningarna av månadskortet på Stockholms Lokaltrafik motiverades med att ”folk gärna betalade för bättre service”, men om det har blivit 14% bättre service de senaste 5-6 åren får väl var och en som åker kommunalt själv fundera över.

Trafik är känsliga saker och ordet ”trafik” får oss att acceptera sådant som vi aldrig annars skulle ha gjort, det gäller vägtrafik och det gäller telefon och datatrafik. I det senare fallet har vi accepterat att ”upp till 8Mbit/sekund” är lika med c:a 1-2Mbit/sekund och att ”upp till 80 Mbit/sekund” är lika med c:a 10 Mbit/sekund. Ponera att vi köpte annat på samma sätt: ”upp till 1 kg köttfärs i förpackningen”, ”upp till till 75 cl i flaskan”, ”upp till en hel film på DVD:n” eller ”upp till en veckas resa till Thailand ”.  Hade vi accepterat det? Men trafik är känslig, känslig för störningar och känslig för diskussion. Alla någorlunda upplysta människor är fullt medvetna om bilarnas allvarliga miljöpåverkan, såväl när det gäller utvinnandet av drivmedel som utsläppen av CO2 och annat, trots detta är det lättare att få uppslutning runt devisen ”Rör inte min bil” än ”Rör inte min kompis”. Bilister borde hålla ögonen på vägen, även vägen in i framtiden.

938da13262ee26f97c47a8f0aaebfb88

”Håll ögonen på vägen…”

Ovanstående bild tarvar ett litet klargörande. Svenska kvinnor lär leva och tänka mer miljömedvetet än svenska män (DN Ct TH) och detta tvivlar inte undertecknad  en sekund på, men om vi bortser från det faktum att färre kvinnor kör bil än män gör, så blir knappast bilens miljöpåverkan mindre för att man sitter på passagerarplatsen istället för bakom ratten. Faktum kvarstår dock att 58% av resenärerna med Stockholms Lokaltrafik är kvinnor (SL), 84% av kvinnorna anser att det är mycket viktigt att stoppa klimatförändringen medan motsvarande 67% av männen gör det (NVV). Men att enbart ”genus-generalisera” den här livsviktiga frågan vore osedvanligt dumt. Vår miljöminister heter Lena Ek, är kvinna och befinner sig just nu i Doha för att hjälpa vår lilla planet och dess invånare, men med hennes och regeringens flata argument är genus helt oväsentligt (IDG SvD sr)

Lena Ek skall ha lite beröm (trots att hon senare backat där) för sin kritik av biståndsministern Gunilla Carlsson som tar pengar som skulle gå till bistånd och använder till klimatomställning (DN SvD). Därmed blir det, i princip, biståndsbehövande som ”betalar” för klimatomställningen, håll med om att det blir lite konstigt. Nu är (kvinnorna) Lena Ek och Gunilla Carlsson ”i luven” på varandra och vi kan (i alla fall här) konstatera att ”genusperspektiv” på klimat- och miljöproblemet inte räcker. Om det nu är så, vilket undertecknad faktiskt tror, att kvinnor generellt känner större ansvar för liv och livsmiljö, då har vi män ännu mer att lära oss. Men klimatet är inte en genusfråga, inte ens en ”människo-fråga”, det är oändligt mycket större och viktigare, så alla ”snögubbar” och ”snögummor”, nu får vi skärpa oss (DN). Vattnet och temperaturen stiger mycket snabbare än tillväxten! (SvD DN AB DN AB)

family

Klimatet gäller livet för oss allihop

Uppdatering:
Klimatmötet i Doha blev, dessvärre som väntat, ett praktfiasko och från flera håll hörs uttalanden som: ”Man får vara glad att det inte bröt samman totalt”(DN HD SvD GP) och det är ju lite som den där låten av Lars Demian, ”Man får vara glad att man inte är död”.

http://peterlarson.files.wordpress.com/2012/12/lars-demian-man-fc3a5r-vara-glad-att-man-inte-c3a4r-dc3b6d.mp3%20

Onda och goda

Leonard Cohen, 2012

För snart femtio år sedan, 1964, när Leonard Cohen var trettio år skrev han följande rader i dikten ”All there is to know about Albert Eichman”:

ÖGON: Medium
HÅR: Medium
VIKT: Medium
LÄNGD: Medium
UTMÄRKANDE EGENSKAPER: Inga
ANTAL FINGRAR: Tio
ANTAL TÅR: Tio
INTELLIGENS: Medium

Vad trodde du?
Klor?
Överdimensionerade framtänder?
Grön saliv?
Galenskap
?

Jag kommer att tänka på de där raderna om nazisten Eichmann när det kom fram att svenska riksdagsmän i kostym beväpnar sig med järnrör, ljuger polisen rakt upp i ansiktet och går omkring på stan och kallar folk för ”hora”, ”babbe”, ”blatteälskare” och annat moget(?!) Det blir nästan komiskt när just dessa personer, i sina fina kostymer, som ständigt trumpetar ut att yttre attribut som hudfärg, klädsel, språk och kulturell bakgrund är avgörande för om man skall bli accepterad eller inte av samhället. Det är helt obegripligt att det ska vara så näst intill omöjligt att bedöma en medmänniska utifrån inre kvaliteter som vänlighet, empati, medmänsklighet och viljan att leva tillsammans med andra, istället för att stigmatisera hela folkgrupper, som man aldrig ens mött, utifrån yttre kännetecken.

En bra människa är en bra människa och en skitstövel är en skitstövel. Punkt. Det finns massor av skitstövlar i andra kulturer, antagligen nästan lika många som i vår västerländska, ”kristna” kultur. I veckan kunde man läsa att en blind flicka blivit rånad utanför Gallerian i Stockholm(AB) och att en 87-årig kvinna blivit nedsparkad av ett ungdomsgäng för att hon sa åt dom att inte plåga en hund(KvP) . Jag har ingen aning om och jag struntar i om dessa handlingar utfördes av ”etniska svenska” idioter, ”etniska danska” idioter eller av idioter med annan kulturbakgrund och vad spelar det för roll. Det utfördes av individer som helt saknar empatisk förmåga, respekt för andra och som på ett eller annat sätt måste hindras från att vistas bland folk tills dom ändrat beteende. Det gäller även riksdagsmän som springer omkring på stan med järnrör och kallar folk ”hora” och annat.

”En liten bok om ondska” av Ann Heberlein

I Ann Heberleins intressanta bok ”En liten bok om ondska” analyserar författaren ondskan som företeelse och ställer många intressanta frågor och ger en hel del svar och förklaringar om begreppet. Den grundläggande frågan är dels om det finns människor som föds genuint onda och om handlingar som inte begås i ”ont uppsåt” egentligen är ondska, eller om det är något annat. Författarens slutsats om vad som är en ond person blir ungefär: ”en person som medvetet gör ont för det ondas skull”. Undertecknad håller inte helt med Ann Heberleins alla slutsatser, men boken är otvivelaktigt intressant läsning. Jag har alltid haft svårt att tro att någon människor skulle födas som ”onda” eller ”goda”. Men jag inte bara tror utan vet att människor gör onda och goda handlingar

Att vår väldigt komplicerade hjärna redan från födseln kan ha dysfunktionella skador som kan ge olika sorters handikapp, fysiska eller känslomässiga, är naturligtvis en sak, men då talar vi om skador och inte om friska hjärnor med genuint onda avsikter. Dessutom är det naturligtvis inte ovanligt att ungdomar och vuxna med hjälp av alkohol eller andra substanser kan, tillfälligt eller för alltid, skada de delar av hjärnan som normalt borde svara på signaler som rör empati, medkänsla och medmänsklighet. Men att vissa, fullt friska människor skulle födas ”onda” det blir det nog ett svårt och väldigt långvarigt arbete, förmodligen helt utsiktslöst, att övertyga undertecknad om.

Att en föds god och en annan ond, det tror jag inte alls på

Det är den ständiga frågan om förhållandet mellan arv och miljö. Vad får vi genetiskt från våra föräldrar, hur mycket påverkas vi av den miljö vi växer upp och lever i och hur mycket är vårt eget val? Det råder ingen tvekan om att väldigt mycket är genetiskt men hur mycket och framför allt vad? Är det särskilt troligt att ett adopterat eller föräldralöst barn kommer att ha liknande förhållanden till empati, solidaritet, elakhet, vänlighet, politisk och religiös övertygelse som sina biologiska föräldrar eller är det troligare att det mesta av dessa och andra ”personlighetsdrag” är beroende av var och under vilka omständigheter man växer upp, vilka alternativ man får presenterat för sig och vad man sedan själv väljer av dessa?

Undertecknad lutar väldigt mycket åt att miljön är viktigare än genetiken här, men att väldigt mycket också beror på vad vi själva väljer av det som vi har att välja mellan. Slutsatsen man, om man håller med, kan dra av detta är att den som växer upp med väldigt få och begränsade valmöjligheter riskerar att oftare hamna i s.k. ”dåligheter”. Valet att bli kriminell, bryta mot regler och bete sig illa för att höras, synas, räknas, märkas, ”finnas”, det valet kan alla göra oavsett vilken miljö eller samhällsklass man växer upp i. Men om alternativen till detta enbart är osynlighet, fattigdom, utstötthet, hopplöshet och maktlöshet så är risken att man väljer en ”osedlig” livsbana betydligt större än om man växer upp i miljöer där förutsättningarna och valmöjligheterna är oändligt mycket större och fler. Det är efter födseln som vi formas mest:

bebe

Vi formas mest efter födseln

Den där bilden skulle kunna illustrera barnmisshandel om det inte vore för att jag visste säkert att det är med mycket mjuka händer pappan håller om sitt älskade barns huvud. Men trots detta tycker jag verkligen inte man ska göra sådär. Barn och då menar jag inte enbart dom minsta barnen, har inte en chans. Inte en enda chans att få ett bra liv om inte vi vuxna går med på det. Maktlöshet. Varför har Sverige inte gjort FN:s Barnkonvention till lag? Andra länder som t.ex Norge gjorde detta för snart tio år sedan. Så länge Barnkonventionen inte är likställd med svensk lag är påföljderna, om man bryter mot den, svåra att lagföra och det är bland annat därför många beslut ”till förmån för barnets bästa” gång efter annan blir konstiga och ofta direkt motsätter sig just barnets bästa.

I sjätte paragrafen i FN:s barnkonvention står det: ”Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utvecklingoch utan att ha någon enkel lösning på Israel/Palestina konflikten ringer ändå det där i mitt huvud när jag hör Israels inrikesminister Eli Yishai säga att: ”Målet är att skicka Gaza tillbaka till medeltiden” (AB HD YLE) Det betyder även att målet är att skicka palestinska spädbarn tillbaka till medeltiden och varken Hamas eller Israel tycks bry sig om att i alla krig är det barnen som drabbas svårast. Det är alltid barnen som, förutom att dödas, skadas, blir föräldralösa, hemlösa och traumatiserade för livet. ”Krigsminister” Eli Yishai är jude och vill bomba barn och vuxna ”tillbaka till medeltiden”, Leonard Cohen är jude och skriver och sjunger om kärlek och fred. Samma kulturella och religiösa bakgrund, olika val. Vi måste lära oss att betrakta människor som individer och inte kollektivt, alla svenska riksdagsmän är ju inte rasistiska huliganer.


Mest larv

Det åligger verkligen inte undertecknad att förklara för den här sidans läsare vad eller vilka orsaker som ligger bakom mitt skrivuppehåll. Men en av flera orsaker är, eller är i alla fall avlägset besläktad med, Faith Popcorns en gång myntade uttryck ”cocooning”. I mitt fall lite av cocooning inuti det egna medvetandet. Nåväl, Faith Popcorn, eller Faith Plotkin som ju hon egentligen heter har kläckt ur sig olika ”förutsäglser” om allehanda saker och förutom ”cocooning”, som ju betyder ungefär att man drar sig undan umgänge, håller sig hemma och pysslar med sitt(?!) så har hon bland annat förutspått att vi i framtiden kommer att ha mekaniska ”mechanized hugging booths” alltså någon sorts ”kram-bås”, ungefär som svunna tiders telefonkiosker, men där ömhetstörstande, istället för att ringa, för en liten summa kan få en kram av någon sorts maskin.

Det råder inget tvivel om att Sverige är ett kallt land, inte enbart klimatmässigt och i synnerhet då under den kommande årstiden, utan även känslomässigt och om vi i framtiden kommer att behöva mekaniska ”kram-bås” eller om det kommer att bli vanligt att man kan köpa några minuters mänsklig värme från en människa på det vis som Jacqueline och Coleen erbjuder. Något är på väg att bli väldigt fel om det är så. Kungsholmen i Stockholm lär vara världens ensammaste plats, här lever c:a 55.000 människor, 80% av dessa i vad som kallas ”ensamhushåll” och trots att vi ofta saknar tillhörighet och gemenskap i en stor grupp och att ”ensamhushåll” per automatik inget har med ensamhet att göra så känns det ändå som något är skevt eller till och med trasigt när så många lever ensamma.

”Kokongande”

Själva ordet ”cocoon” är ett ”bevingat ord” i fler än en bemärkelse eftersom det, förutom att det gett namn åt att vi isolerar oss, ursprungligen kommer från de ”pterygota (grekiska för bevingade) varelsernas värld. På samma sätt som den fula ankungen förvandlades till en vacker svan i H C Andersens fabel, förvandlas den ibland ansedd som lite trista larven till en vacker fjäril. Detta har säkert varit en liten tröst åt månget barn som av olika orsaker känt sig lite som en ful ankunge eller som en lite trög och trist larv och som innerst inne sett sig själv i en framtid som en stilig svan eller ett färgglatt lätt fladdrande påfågelöga.

Nu är det ju dessvärre inte naturen helt rättvis här och förvandlar inte alltid oss till något vackrare, i synnerhet inte när det gäller oss människor. Det har mest med det genetiska lotteriet att göra. Dessutom har det med vad det är vi värderar hos varandra att göra och vilken historisk epok vi lever i. I en tid där det anses vackert att fylla läpparna med olika substanser tills vi ser ut som, om inte fula ankungar så människor med ankläppar så är förhoppningsvis även detta snabbt övergående. Inte heller är larven alltid mindre vacker än fjärilen, ett exempel på detta är larven hos (Phyllodes imperialis) ett nattfly där larven är mer fascinerande och vacker än den till imago-stadiet (det kan ni gott googla) utvecklade grå-bruna nattfjärilen

(Phyllodes imperialis) i larv-stadiet

Grekiskans ord för larv är προνύμφ (pronymf) ett ord sammansatt av ”pro” (före) och ”nymf”, alltså ”innan man blir nymf”. Nymferna i den grekiska mytologin är en sorts personifikationer av de kreativa och utvecklande aktiviteterna i naturen och dom levde i närheten till eller i berg, lundar, källor, floder, sjöar, hav, träd, dalar och grottor. Dom var, om jag har förstått saken rätt, inte direkt gudomligheter men något näst intill ungefär som vår nordiska ”Näcken” eller ”Skogsrå”. Det här att besjäla naturen med liv har nästan försvunnit helt i våra dagar, i samma takt som respekten för naturen gjort det. Det funkar ju inte att tömma all möjlig skit och gifter i naturen och samtidigt tänka sig att det finns levande väsen i hav och i skogar. Eller hur är det nu….finns det liv i naturen? Eller finns det bara pengar att tjäna?

Diskussionen om det här med vinster i vård och omsorg pågår för fullt och även om jag inte helt begriper den nuvarande socialdemokratiska varianten så verkar majoriteten av politikerna vara eniga om att det inte kommer att finnas något intresse av att syssla med vård av barn, sjuka och gamla om man inte kan bli miljonär på kuppen. Bland folk i allmänhet är det en överväldigande majoritet för att det visst går. Jag tänkte lite på det där när den där lilla flickan i Göteborg var försvunnen och 800 personer, via Missing people, ställde upp och letade hela natten. Varför skulle ingen vilja driva ett vårdhem utan garanterade miljonvinster när 800 personer letar en hel natt efter ett barn dom inte känner, helt gratis? Men det där är väl något som våra politiker inte begriper sig på.

Vi människor är ett underligt däggdjur, eller så har vi skapat en miljö åt oss själva som är så illa konstruerad att vi beter oss underligt av att leva i den. Jag kan inte komma på något annat däggdjur där man måste vara försiktig med och ibland t.o.m. orolig för att låta ungarna vistas bland andra av samma art. Att vi dessutom misshandlar, förtrycker och till och med tar livet av våra egna avkommor är obegripliga egenskaper som man måste klättra långt ner på evolutionens träd för att hitta någon annanstans än hos oss. Jag läste att på Öland var det någon ansvarig som ansåg att de flyktingbarn som gick i hans skola inte skulle få äta mat som dom andra barnen eftersom deras föräldrar ”ju fick bidrag till mat redan(SvD), vad ska man säga?

Världen ser inte ut som och är verkligen inte som den borde vara och undertecknad och många andra som envisas med att hävda att det är varken larv eller en illusion med en värld med mindre avstånd mellan de som har allt och de som behöver allt och att det finns värden i naturen som inte alls är det samma som priset på regnskog per hektar eller vinstmarginalen i jakten på fossila energikällor och annat som på kort sikt ger ett fåtal gigantiska förmögenheter, men på lång sikt förstör planeten för alla som lever och skall leva här i framtiden. Eftersom ordet ”illusion” kommer  från latinets ”illūdō” som ungefär betyder håna och ordet larv kommer från latinets ord för spöke så knyter jag ihop med Amanda Jenssen och låten ”Illusionist” från kommande albumet ”Hymns for the haunted”. Bra låt!


Stenar

Att använda den här formen i sitt skrivandet och stapla text efter text ovanpå varandra, påminner om att bygga ett litet torn av strandens stenar. Det gäller att hitta stenar man tycker om och som passar in så att inte hela tornet rasar. Ibland tar det tid. Tid att hitta rätt sten, tid att få den på plats och känna att det känns någorlunda stabilt. Därför får ni läsare ibland vänta på nästa text


Svada

Ur ”Karl Bertil Jonssons Julafton” av Tage Danielsson

I novellsamlingen ”Sagor för barn över 18 år” (1964) berättar Tage Danielsson, förutom sagan om ”Karl Bertil Jonssons julafton” även sagan om ”Den Stora Ordransoneringen”. Vår Herre har blivit trött i öronen av människornas oavbrutna och vettlösa pladdrande och bestämmer sig för att få bukt med detta olidliga oväsen. Frågan är hur åtgärden skall genomföras. Efter moget övervägande kommer Vår Herre fram till att hundra miljoner ord per person är en rimlig ordmängd att disponera under ett medellångt liv. Då finns det till och med marginal för visst ”skitprat”, konstaterar han, och detta trots att ingen extra tilldelning ges för skottår. Detta leder till att människorna blir mer försiktiga med vad dom kläcker ur sig i tid och otid och även tänker till en och annan gång extra innan dom uttalar sig.

Undertecknad tänker ofta på den där historien när jag lyssnar på radio, ser på tv, läser kommentarer till blogginlägg och tidningsartiklar och inte sällan även när jag helt enkelt vistas bland andra människor, på bussar, t-banor, arbetsplatser, caféer eller i omklädningsrum. Att samtalet och språket är ovärderliga när det gäller vårt sociala samspel och kulturella utveckling är otvivelaktigt. Men det betyder inte alltid att meningslöst babbel, verbalt trams, live eller i mobiltelefoner per automatik för oss framåt och uppåt i utvecklingen. I jakten på outtömliga energikällor kunde man ibland önska att det gick att driva turbiner med skitprat, oljud och gallimatias. Varför kan vi inte blunda med öronen också, så man kan slippa höra allt strunt?

På tal om outtömliga energikällor så upptäcker jag till min förvåning, nej förvåning är helt fel ord, förtvivlan är faktiskt mer korrekt, att EU-kommissionen tänker lägga fram ett förslag som, i princip, kommer att stoppa importen av billiga solpaneler från Kina (SvD GP Skånskan HD). I hela världen finns ett skriande behov av alternativa energikällor, inte minst i Tyskland där man tagit det modiga steget att avveckla kärnkraften. Nu är Kina villiga att sälja solpaneler till ett mycket lägre pris än vad någon i Europa ens kan komma i närheten av, men då vill EU-sätta upp straff-tullar så att inte europeiska solpanels-producenter blir utkonkurrerade. Så nu kommer utbyggnaden av alternativ energi i Europa bli väsentligt försenad och väsentligt dyrare än nödvändigt.

Att Kina subventionerat den egna tillverkningen av solceller och därmed satt den fria konkurrensen ur spel anges som ett argument. Men vad då med alla statliga subventioner som pytsats ut till europeiska företag i energibranschen? Det viktigaste är väl att vi får en så snabb omställning till förnyelsebar energi i världen som möjligt. Om det sedan är franska, tyska, svenska, amerikanska eller kinesiska solpaneler är av underordnad betydelse här och nu. Dessutom känns det lite ”Motvalls kärring” att bromsa just den här produkten och just från Kina, samtidigt som i stort sett alla världsekonomer oroar sig för en nedgång i den kinesiska ekonomin. ”Använd inte en yxa för att ta bort en fluga från din väns panna” (kinesiskt ordspråk)

Yxan på bilden ovan lär vara världens största och finns i den lilla staden Nackawic i sydöstra Kanada och fråga mig inte hur den här texten hamnade där, men lite kul är ju att själva namnet på den lilla staden, Nackawic, kommer från Wolastoqiyik-indianernas språk och lär betyda ungefär ”inte i den riktning det verkar vara” och det passar ju in nu och kan möjligen underlätta för mig att ta mig ur detta stickspår. ”Wolastoqiyik” betyder förresten, enligt samma källa, ”Den vackra flodens folk” och så kallar sig nog bara ett folk som respekterar naturen oändligt mycket mer än de som styr EU-kommissionen och som nu vill sätta käppar i hjulen för en enklare, billigare och snabbare övergång till solenergi. Huvudet på spiken som bevis för att den ekonomiska vinsten alltid prioriteras framför miljöförbättrande lösningar

Den som tycker att det är ett idiot-förslag från EU och är lite för lat eller lite för trött för att engagera sig aktivt kan gå in på www.avaaz.org och skriva på den eller någon av alla andra namninsamlingar Avazz håller igång. Detta att skriva sitt namn och klicka på en länk är verkligen inte världens vassaste vapen, varken mot den svenska, europeiska eller globala politiska idiotin, men det är bättre än inget alls och utan handling är framtiden dystopisk. I dystopin ”1984” skriver George Orwell: If you want a picture of the future, imagine a boot stamping on a human face . . . forever. ”Att framtiden skall bli helt så överjävlig skall vi väl inte ens behöva frukta och Orwell har också visat vägen när han om ”1984” sagt: ”The moral, to be drawn from this dangerous, nightmare situation is: Don’t let it happen. It depends on you!”

”Ignorance is strength”, okunnighet är styrka, är en av grundstenarna som ”Sanningsministeriet” i ”1984” förmedlar och det är naturligtvis en helt fruktansvärd doktrin. Dessvärre tycker man sig se tecken på att, i alla fall vissa former av den inställningen, breder ut sig, i synnerhet i den s.k. utvecklade delen av världen. Det är råder ingen tvekan om att den ”moderna människan” har oändligt mycket mer kunskap att hålla reda på än för bara några decennier sedan. Den stora frågan är hur vi värderar, sorterar, prioriterar, filtrerar och väljer ut vilka kunskaper vi skall hålla levande. Dagens ungdom, dagens vuxna och dagens äldre är naturligtvis inte på något vis ”dummare” än tidigare generationer, tvärt om. Men vad är det för kunskaper vi väljer att göra lättast åtkomliga i vårt kunskapsförråd?

Aldrig tidigare har vi haft tillgång till så mycket information. Här i ”bloggosfären” finns en näst till oändlig mängd bloggar (2009 lär det ha startats närmare 200.000 bloggar varje dag) där alla vi som är en del av den skriver om allt möjligt. Tillgången till hundratals tv-kanaler, radiokanaler, Spotify, tidskrifter som ”Allt om Bröllop” och ”UFO-aktuellt” och hundratals andra och enbart på ”Bloggportalen” finns 118.000 registrerade bloggar, varav bara ”Kenzas” blogg har 175.000 unika besökare dagligen och sen har vi Facebook, Twitter, chattar, sms och alla vanliga telefonsamtal. Undertecknad älskar verkligen IT och alla dess möjligheter, men ibland blir jag bara så fruktansvärt trött och det är då, när jag känner mig tvungen att ransonera all input, som jag börjar fundera på vilka prioriteringar jag gör för att orka.

Tomas Tranströmer skriver någonstans om hur vi köper och köper saker för att kasta i gapet på det tomrum som ständigt förföljer oss, men gäller detta inte även vår konsumtion av information? Vi skruvar upp takten på och ökar volymen på informationsflödet för att mata den stora tystnaden som annars hotar. Den tystnad som kan få oss att upptäcka hur svagt vår egen ”inre röst” talar till oss och att inte ens tomma tunnor alltid skramlar. Ger det oss inte en liten tankeställare när vi har 200 vänner på Facebook men ingen riktig vän i verkligheten, när vi är minst lika intresserade av Kristen Stewart‘s och andra ”kändisars” kärleksliv som vårt eget, när vi har 123 mobilabonnemang per 100 invånare samtidigt som närmare två miljoner svenskar aldrig läser en bok eller när vi kan identifiera fler mobiltelefonsignaler än fågelläten?

En envis gammal myt påstår att vi endast använder 10% av vår hjärna, det stämmer naturligtvis inte alls eftersom vi använder olika delar av hjärnan till olika saker och använder större delen av vår hjärna varje dag, om än inte alltid samtidigt. Undertecknad tänker ofta på vad det spelar för roll om jag använder 10 eller 75% av min hjärna om jag inte samtidigt är försiktig med vad jag använder den till. Följdfrågan blir: hur stor del av vårt ”hjärta” använder vi? Om vi skall leva länge är det viktigt att vi har ett starkt hjärta, det får vi ju genom att träna. Hur vi får ett gott hjärta är inte en lika enkel fråga att besvara. Men en bra början kanske kan vara, precis som när det gäller att stärka hjärtat, att först bestämma sig och sedan anstränga sig.

PS: Nu har jag använt ytterligare 1326 ord av min tilldelade kvot, under förutsättning att vi nu har tilldelats en kvot även för det skrivna ordet.


Polyper och annat som gör det svårare att andas

1940 kom Chaplins fantastiska film ”Diktatorn”, en parodi på makt och ledare som, precis som i filmklippet ovan, leker med planeten tills den går sönder. Nidbilden av den som tyska folket ville ha som ledare under denna tid är underbart, grovkornigt komisk och farsartad men Chaplin själv har sagt att om han varit medveten om hur fruktansvärd Nazismen var hade han inte skämtat om den som i filmen. Diktatorn i filmen heter ”Adenoid Hynkel”. ”Hynkel” är bara ett fantasinamn som börjar på samma bokstav som den då tyske rikskanslern men förnamnet, ”Adenoid” är synonymt med den körtel bakom näsan som kallas polyper och som, om den blivit för stor, gör det lättare för oss att andas om den avlägsnas. Genial allegori.

Den där körteln kallas alltså ibland för polyper, men där råder det visst en viss begreppsförvirring som, om ni är kunskapstörstande kan Googla på eller fråga någon med avsevärt bättre kunskaper i medicin än undertecknad. Polyper i havet känner jag däremot till bättre än näs-polyper, nåja, jag har iallafall sett fler av den sorten under de mer än 15 år jag höll på med dykning på heltid. Koraller och havsanemoner består av stora kolonier av polyper. Även ”Blåsmaneten” eller som den mer korrekt bör heta ”Portugisisk örlogsman” (Physalia physalis), som alltså inte alls är en manet utan en koloni av fyra olika samarbetande organismer, varav en är just polyper. För att förvirra det hela ytterligare så är ordet ”polyp” samma som i franskans poulpe, bläckfisk.

Exempel på polypkolonier. Korall, havsanemon och ”Portugisisk örlogsman”

Ordet polyper kommer ursprungligen av grekiskans ”πολύς” (polís) som betyder ”många” och prefixet ”poly” återkommer ju i en massa olika sammanhang som t.ex: polyfoni, polyester, polyglott, polykrom, Polynesien och ”polyamori”, som bl.a. (DN) skriver om i veckan. Polyamörösa lever i flera kärleksrelationer samtidigt (DN) och vad jag kan begripa är den grundläggande skillnaden mellan otrohet och polyamori att i den senare är alla inblandade medvetna om och accepterar ”arrangemanget”. Själv är jag, enligt artikeln (och mig själv) nog väldigt ”mono-amörös” och kan bara hantera en erotisk kärleksrelation åt gången och knappt det. Att ha väldigt starka kärleksband till flera närstående är däremot inga som helst problem. Men det är ju en annan sorts kärlek.

Författaren C.S Lewis (just det, han med Narnia) tar i boken ”The Four Loves” från 1960 upp olika former av kärlek med utgångspunkt från grekiskans philia (värme, tillgivenhet, vänskap), eros (passionerad kärlek), storge (kärlek till familjemedlemmar) och agape (osjälvisk kärlek d.v.s kärlek till någon/något utan kräva något tillbaka). Undertecknad kan mycket väl tänka sig att man kan dela upp dessa fyra olika former av kärlek i ytterligare, mindre beståndsdelar eftersom det ju trots allt är en viss skillnad på kärleken man åsyftar när man säger saker som ”Jag älskar havet”, ”Jag älskar bekväma skor”, ”Jag älskar rotmos med fläsklägg”, ”Jag älskar ljudet när det regnar på taket” och ”Jag älskar mitt jobb”.

Kärleken till mycket

Men sedan hör man då om föräldrar som utsätter sina egna barn för regelrätt tortyr och även om just det här exemplet  förhoppningsvis är ytterligheter så är det ett faktum att våld, psykiskt förtryck, tvång, bestraffningar och annat fruktansvärt från vuxna mot barn är vanligare än man kan föreställa sig i sina värsta mardrömmar. Vad är det för kärlek? Och när en kvinna hugger ihjäl sin partner för att han vill skiljas (AB) eller, oerhört mycket vanligare, att män dödar sina nuvarande eller f.d. kvinnor (enligt AB handlar det om över 200 fall under 2000-talet), vad är det för slags kärlek (AB). Vad är det som gör att vi människor, som är det mest utvecklade djuret av alla, dödar, skadar, förtrycker och förminskar våra egna avkomlingar när avsevärt mindre utvecklade arter som Lemuren tar hand om ungar som inte är deras egna och andra djur går i döden för att försvara sina?

Hur kan vi gå emot genetiskt nedärvd känsla för och omsorg om våra egna avkomlingar och hellre döda en annan människa än att låta den leva sitt eget liv? Är vi felaktigt ihopsatta? Har vi skadats i grunden av det samhälle vi skapat eller är vi kort och gott en art som lättvindigt sätter vår egen makt över allt annat och hellre dödar, förtrycker, misshandlar, förnedrar och plågar andra än gör ett avkall på vår makt, stolthet, heder eller vad det nu är? I så fall ser framtiden inget vidare ljus ut för vår arts utveckling till det bättre. Uppskattningsvis 2.500.000 människor, 85% kvinnor, hälften under 18 år, säljs som sex- eller andra slavar årligen. Alla som utnyttjar människor för egen vinning och njutning och alla som tittar bort när sker, vad är det för människor? Se gärna och tipsa andra om filmen ”Not My Life” av Robert Bilheimer som premiärvisades i veckan.

I den här texten har jag på flera ställen refererat till Grekland, den grekiska mytologin och det grekiska språket och det är naturligt att vi hamnar där i moraliska frågor, vår egen kultur bygger ju på mycket som var aktuella diskussionsämnen redan i det antika Grekland. Det tragiska är att så lite av de kloka konstateranden som gjordes för tusentals år sedan har slagit rot i våra medvetanden. Hur lång tid skall det behöva ta? Har moral och etik någon chans alls mot snabba klipp och maktbegär? Är vi människor kapabla att ändra oss själva tillräckligt för att vända utvecklingen från dagens incitament: självexponering, vinst, tillväxt, personlig framgång, utseendefixering och annat och till solidaritet, gemenskap, tolerans, omsorg, förståelse och kärlek? Eller är det inte tillräckligt ”coolt”? Med intresse ser jag fram emot att läsa Nina Björks nya bok om ämnet” Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde(DN)

Undertecknad tvivlar ofta, men har inte gett upp hoppet, trots snart 60 år på den här tiltade planeten där besvikelserna hela tiden blåst från såväl höger, vänster, mitten, himmelriket och helvetet. Jag har självklart också vänt bort blicken ibland och kommer att säkerligen göra det igen, på samma sätt som du som läser detta har gjort och kommer att göra igen. Det är inte helt omänskligt. Vad som däremot inte är mänskligt är att inte vända tillbaka blicken igen, från det som är bekvämt – mot det som är viktigt, från det som ger störst ekonomisk vinst – mot det som känns etiskt och moraliskt och från hat och förakt – mot någon av kärlekens alla varianter. Orkar eller vill vi inte detta är vi inget annat än polyper i mänsklighetens inflammerade näsa och bör helst avlägsnas så det blir lättare att andas. Man måste ju kunna andas:

Alla måste få andas


Global värme och mänsklig kyla

Jag har alltid haft en känsla av att sommaren släpper taget alldeles för lätt. Vintern biter sig alltid fast, envist som ett is-ankare, men sommaren verkar alltid ge sig av, lite uppgivet och utan så mycket som ens en rejäl avskedsfest. I år var det dessutom som om den aldrig kom, bara passerade lite på avstånd och vinkade lite avmätt åt oss. Ignoranta förnekare av den globala uppvärmningen tror i sin enfald därför att dom fått vatten på sin kvarn och basunerar ut mer eller mindre genomtänkta fraser som t.ex. ”vad sa ni nu då om global uppvärmning?” eller ”jag har inte märkt av någon global uppvärmning i sommar, har du…. ha..ha?” o.s.v.. Det krävs ju en liten aning insikt och tankeförmåga för att begripa skillnaden mellan lokalt väder och globalt klimat.

Undertecknad har inte heller märkt av någon ökad värme i sommar, men då har jag ju befunnit mig i Sverige och inte heller drabbats av översvämningarna i Asien, torkan i USA eller av att Arktis försvinner fortare och mer än på tusentals år (AB SvD sr GP DN). Att ställa sig framför de miljoner människor som återigen drabbats av skyfall, översvämning eller av torka av katastrofala mått och säga: ”Det är inget konstigt med klimatet” vore som att pissa en döende i munnen. Översvämningar, torka och avsmältningen av planetens glaciärer och istäcke har naturligtvis fler orsaker än det vi människor är ansvariga för, men vi är, med vårt sätt att leva, väldigt medskyldiga och om det är någon del vi kan påverka så är det den vi faktiskt är ansvariga för. Vår planet är inget ”svart hål” och det finns faktiskt en gräns för hur mycket den kan svälja utan att bli obotligt sjuk.

Att vi inte skulle påverka planetens tillstånd känns inte direkt trovärdigt

Samtidigt som vår livsmiljö, långsamt men obevekligen, närmar sig helvetets påstådda temperaturer och de katastrofala konsekvenser detta innebär, finns annat som bara tycks bli svalare och svalare och kallare och kallare, jag syftar på empati och medkänsla (DN). Allt yngre och allt fler blir utsatta för mobbning (DN DN), i ett samhälle i Småland spottar några på, häller mjölk över (DN) och misshandlar människor. Inte för att man är rasist (säger man) utan för att man är……….ja, vadå? Människofientlig? Psykopat? Genuint ond? Hur som helst har den som beter sig så, tillfälligt eller för alltid, straffat ut sig från de som vill kalla sig ”mänskliga”. Om det nu är för att man kallar sig ”kristen” och inte gillar ”muslimer” så känns väl ändå att spotta andra i ansiktet rätt långt från ”älska din nästa så som dig själv”.

Att få den som vill vara rasist och som medvetet misshandlar barn och vuxna för att dom har annan hudfärg att begripa det imbecilla i detta är svårt, om ens möjligt. Men de av oss som envist hävdar att många av oss inte har ett frö av rasism, litet eller stort, djupt eller grunt rotat i hjärtat, uppmanas att läsa Marcus Priftis nyutkomna bok: ”Främling, vad döljer du för mig?” (SvD). Det förutsätter naturligtvis lite egen vilja, läskunnighet och visst mått av intellektuell förmåga, så tipset om boken kan mycket väl vara ett skott rakt ut i mörkret. Detta otäcka mörker av rädsla och ignorans. Undertecknad har ett nästan löjligt lågt förtroende för allt kyrkligt, vare sig det sitter en tupp eller en halvmåne i tornet, men alla ni som kallar er ”kristna” borde läsa Paulus‘ brev till galaterna, 3 kapitlet, 28 versen: ”Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna….” innan han/hon spottar en medmänniska i ansiktet nästa gång:

Paulus brev till Galatierna, skrivet c:a 50 år efter Kristus

Det känns väldigt avigt att använda den ena religionen för att påpeka föraktet mot en annan när man, som jag, tycker det vore rejält upplyftande om alla, oavsett religiös övertygelse, släppte på sitt envisa klamrande vid den ena eller andra underliga trosbekännelsen och istället letade i sig själva efter svar på frågor som: ”varför avskyr jag vissa människor” och ”varför bedömer jag andra efter hur dom ser ut, hur dom klär sig och hur dom pratar, istället för att ta reda på om dom är schyssta människor”. Ärligt talat alla kristna, muslimer, hinduer och andra…..har vi inte hållit på länge nog snart med att misstänka, hata och förstöra för varandra? Eller ska vi fortsätta och spotta, slå, skada och döda varandra i tusentals år till? Har vi tid med det?

Huvudlinjen, om vi nu ens skall tala om en sådan, går faktiskt inte mellan kristna/muslimer, män/kvinnor, blekansikten/mörkhyade, gamla/unga, syntare/hårdrockare eller Mac-/PC-användare. Den enda huvudlinjen går mellan de av oss som vill andra väl och de av oss som bara vill oss själva väl. Det är genom att ärligt ställa oss och sedan ärligt besvara frågan: ”Bryr jag mig om andra och annat än mig själv och mitt” som vi kan upptäcka på vilken sida av den där ”huvudlinjen” vi faktiskt befinner oss. Att lägga ner massor av tid och energi på att förolämpa, förakta, förtala, förringa och förbanna andra vi delar planet med är ju bara ett sådant fruktansvärt slöseri med den begränsade tid som kommer att bli vårt liv.

Hat eller omsorg? Allvarligt skadad Klan-medlem räddas av svarta vårdare.

Har vi tid att lägga ner så mycket kraft och energi på hat? Jag menar det finns ju rätt mycket annat att lägga kraft på. Vi lever alla på en planet som är allvarligt sjuk och att inte tappa vårt eget och livet på den här planetens framtidshopp kräver verkligen att vi kommer överens, över nationsgränser, över kulturella, språkliga och religiösa motsättningar och arbetar intensivt tillsamman för att kunna nå något resultat som helst. Vi har barn, barnbarn, barnbarnsbarn att ta ansvar för. Undertecknad är så obeskrivligt trött på att höra att ”politisk korrekthet” är töntigt, larvigt, mesigt och att det inte är ett dugg coolt eller häftigt. Vad fan är det frågan om? Hur coolt och häftigt är det att hata, spotta på, strunta i och skratta åt att vi lämnar efter oss en kärlekslös, utbränd och utsiktslös framtid till de som kommer efter oss?

Jag vet att texter av det här slaget inte kan påverka övertygade miljö-marodörer och stolta rasister och andra som vill andra människor och vår värld illa. Men alla vi andra, vi som bara är lite skeptiska, lite osäkra och ibland lite obetänksamma, kan inte vi försöka skala bort allt idiotiskt som tar tid, kraft och energi och istället använda denna till att göra livet, vårt enda liv, till något fint för oss själva och andra och annat som vi delar levnadsdagar med? Dessutom skall vi ju ha tid över till att leka med barnen, njuta av naturen, kyssa den vi älskar och allt annat som vi borde hinna med. Sommaren 2012, om vi nu kan tala om en sådan, bleknar nu bort och hösten tränger sig på (SvD), men en eller annan ljuvlig sensommardag återstår säkert. Låt oss ta vara på det. Jag slutar med lite sensommarmusik, New Orleans-gruppen ”Better than Ezra” och låten ”This time of year


”Det finns inga pengar….”

De Olympiska sommarspelen 2012 är slut och trots att undertecknad inte följt spelen lika intensivt som tidigare är det ändå några saker som fastnat extra mycket i minnet. Självklart hör handbollsfinalen hit, så också Lisa Nordéns bragd i triathlon och fotbollstjejernas match mot regerande världsmästarna och OS-tvåan Japan, men även bilder som denna. Basket är vanligtvis inte en sport som intresserar just mig, men finalen mellan USA och Spanien var en spännande match där spanjorerna pressade ett av OS mest förhandstippade lag ordentligt. När jag såg hur lätt bollarna gled igenom korgarnas nät, ibland som om nätet inte ens fanns då fick jag vissa associationer till det vi brukar kalla ”skyddsnätet”. I ett välfärdssamhälle har vi tillsammans byggt upp funktioner för att fånga upp de som av en eller annan anledning annars riskerar att falla ner livets avgrund.

Några av oss drabbas av olyckor, fysisk eller psykisk sjukdom, handikapp, arbetslöshet eller annat vi inte bett om och som innebär att vi under längre, eller kortare, tid helt enkelt inte kan göra oss gällande i konkurrensen om att komma först, vara snabbast, starkast, rikast och ta för oss så mycket det går. När detta inträffar finns två möjligheter, antingen blir vi kvarlämnade åt vårt öde och får klara oss bäst vi kan (trots att det är helt uppenbart att det är just det vi just då inte kan) eller så ställer samhället, det vill säga vi alla tillsammans, gemensamt upp och hjälper till att ge de som drabbats ett drägligt liv eller i bästa fall stöd för att komma tillbaka. Detta för att vi vet att det nästa gång kan vara vi eller någon närstående som drabbas. Den som tror att man alltid klarar allt själv har antingen aldrig drabbats eller är bara dum i huvudet. Möjligen både och.

Att inte hjälpas åt är oftast helt  idiotiskt

Lars Schelin (DN) lider av ms och artros och kan inte resa sig själv och än mindre sköta de enklaste vardagssysslor, nu drar samhället in hans assistanshjälp och han får i framtiden klara sig så gott det går 19 timmar om dygnet (DN). Skälen till detta är enbart ekonomiska. Samhället vill inte betala för den hjälp han behöver. Men Lars är bara ett enda exempel av tusentals som hamnat i liknande situation (AB). När vi blir gamla och svaga finns inga pengar till att ge oss en dräglig tillvaro, när vi blir sjuka finns inga pengar, när vi blir arbetslösa finns inga pengar, skolorna har inga pengar o.s.v. Det finns helt enkelt inte pengar. Eller…? När det gäller närmast groteska excesser i firandet av sig själva, såväl när det gäller Tillväxtverket, statliga stiftelser som SSF (SvD GP DN), Annie Lööfs eget näringsdepartement (AB) och hur många andra organisationer som helst, då finns det plötsligt jävligt mycket pengar och hur mycket de ansvariga än slingrar sig (begriper någon t.ex vad Reinfeldt säger här) så är det pengar som kommer från samma källa, oss skattebetalare.

Mona Sahlin sade en gång lite fånigt: ”det är häftigt att betala skatt”, men under vissa omständigheter håller jag med henne. Det känns rätt att en del av mina pengar hamnar i det gemensamma och finns för att finansiera det som vi kan komma att behöva men inte själva har råd att finansiera, som sjukvård, skola, kollektivtrafik, äldrevård m.m. Alltihop något vi mer eller mindre alla behöver. Men det känns jävligt surt att betala skatt för att finansiera ”glamour-tävlingar” för näringsdepartementet, överdådiga middagar för Tillväxtverket, SSF, skyhöga löner för Generaldirektörer som inte hållit måttet, riksdagsmännens inkomstgarantier och annat. I synnerhet när det skall betalas ur samma kassa som den vård, omsorg, skola och annat som ständigt går på knäna och där det aldrig finns några pengar. De fem nordiska socialdemokratiska ungdomsförbunden skriver att de borgerliga monterar ner välfärdssamhället (DN). Jag tror faktiskt att dom är uppriktigt upprörda. Idag i alla fall. När dom själva en dag hamnar ”i smeten” kommer det, i många fall, vara annat ljud i skällan, makt korrumperar gärna (AB).

Annat ljud i skällan

För även om oppositionen, till skillnad från regeringsalliansen, inte lika envist hävdar att ”ensam är stark”, ”var och en sig själv närmast” och ”var och en sin egen lyckas smed”, så finns det otaliga exempel på hur det i och under socialdemokratiska styren sattes sprätt på våra gemensamma pengar till både det ena och det andra, istället för där det behövdes mest (DN). Det handlar ofta om s.k. ”fartblindhet” hos representanter och myndighetsutövare ochom att strunta i vad som är mina, dina eller våra pengar (DN). Undertecknad kan förstå att om man, som Annie Lööf, är 29 år och har en lön på 151.000 kr/mån kanske inte tycker det är så himla mycket att väsnas om när man lägger 2.140 kr per person på en julfest, trots att det faktiskt är kostnader som de allra flesta svenskar aldrig någonsin kommer att kunna äta och dricka för på en julfest. Men att hon försöker kalla excessen, med temat ”glitter och glamour”, för ”seminarium” för att vi andra skulle stå för fiolerna (SvD). Det är mer än skäl nog för att avgå som näringsminister (DN SvD AB).

Det kan uppfattas som småpotatis att lägga 600.000 kr på en intern ”glamour-fest” för 288 personer, det motsvaras ju faktiskt bara av fyra månadslöner med Annie Lööfs mått mätt (AB DN SvD). För vissa, i de där lönelägena, kan det säkert också tyckas att det inte är något att väsnas för om den skattefinansierade Stiftelsen för Strategisk Forskning har betalat mer än 9 miljoner, av svenska folkets pengar till Micael Bindefeld för att fixa deras fester (DN). Undertecknad betalar gärna skatt, när det handlar om att finansiera nödvändiga vägar, sjukhus, skolor, äldrevård och assistenter åt svårt sjuka, men inte ett öre till överdrivna fester och excesser för redan överbetalda myndigheter och deras chefer. Jag tycker nog dessutom att den ms- och artros-sjuke Lars Schelin hade behövt de där 9 miljonerna mer än Micael Bindefeld. Men när det kommer till den sortens behov då dyker samma fras upp igen: ”Det finns tyvärr inga pengar till det”.

Det kan ju inte finnas pengar till allt…

Som avlutning vill jag gärna upplysa de eventuella läsare av min text som fortfarande tror att det går att leva gott på socialbidrag (eller försörjningsstöd som det heter numera). För att få försörjningsstöd måste man först göra sig av med allt man har av värde, sälja sin bostad, sin bil, tömma alla sina sparkonton och sälja eventuellt lösöre som har något som helst värde. Därefter får man sina boendekostnader och sina fasta räkningar betalda och dessutom, för en ensamstående 2.920 kr per månad till mat, hygien, kläder och annat. Att de beslutsfattare som satt riksnormen för detta och som själva har löner i det sexsiffriga segmentet, går omkring (eller sitter på sina julfester) och hävdar att det är möjligt att leva ett värdigt liv på dessa summor, det är faktiskt stötande. Den som inte vill göra rätt för sig skall inte kunna glida omkring på en räkmacka genom livet, det gäller alla inkomstgrupper, men den som av en eller annan anledning drabbats av sjukdom eller annat, ska inte behöva suga på ramarna hela sitt liv.

Huruvida den som har försörjningsstöd skall ha rätt att ha husdjur är ingen solklar fråga. Undertecknad kan å ena sidan se problemet med att vi andra skall vara med och finansiera en hund, men samtidigt kan det vara en relativt låg kostnad för att ge en ensam, ängslig och av oss andra övergiven medmänniska lite värme och något att leva för. Var går gränsen? När är det dags att ta ifrån en människa absolut allt? Det är en bra fråga för oss alla att fundera över. Jag slutar idag med en ”Dagsedel” av Stig Dagerman. Det är den dagsvers som publicerades samma dag som Stig Dagerman tog sitt liv, 5/11 1954. Dagerman skrev den med anledning av att en ”Fattigvårdsordförande” i Värmland sagt: ”Nog är det ynkligt att folk som har understöd skall ha hund”

Stig Dagerman


Rädd för naturen

(Texten uppdaterad 8/9 2012)

Ett stort antal texter på den här sidan handlar om vikten av att vara rädd om naturen. Tråkigt nog verkar det istället som om det i vår allt mer ”civiliserade” värld är rädslan för naturen som ökar. När en enda människa skadats av dingo (DN), får handen avbiten av en alligator (DN), dödas av vithaj (DN), bränns av kubmaneter eller vad det nu kan vara för något, så skapar det genast stora rubriker. Vi ger vissa djur och växter namn som ”mördar-snigel”, ”mördar-alg”, ”mördar-bi”, ”mördar-ormar” (AB), ”döds-myggor” (AB). (Lena Andersson skriver intressant om detta i DN 8/9). Jag håller helt med om att det finns risker för oss människor när vi kommer i kontakt med naturen och att naturen definitivt inte är något att leka med, det finns växter och djur som är direkt farliga och naturkatastrofer skördar massor av liv. Men proportionerna? I USA dör varje år 10 gånger fler av att ha fått godis- och cigarett-automater över sig än av att ha attackerats av varg, björn, alligator och puma tillsammans.

Men absolut, naturen är full av risker. Vi kan frysa ihjäl, falla ner för berg och vi kan drunkna. Men oftast är det när djur är inblandade som det uppstår oproportionerligt mediafnatt. En varg dödar en pudel, en flock australiska vildhundar biter en turist, en vithaj har ihjäl en surfare o.s.v. Jag har tidigare skrivit om olika ”farliga” djur (bl.a. här) och det är sällan det är de farligaste djuren vi är mest rädda för. Det skulle kanske inte skada att komma ihåg att vi människor dagligen har ihjäl varandra i personliga eller globala konfliktsituationer i ett antal som vida överskrider antalet som dödats av vargar och vithajar tillsammans sedan tidernas begynnelse. Om detta skulle skapa samma hysteri så skulle vi snart vara livrädda för såväl grannar som arbetskamrater och varenda människa vi möter i vardagen.

”En kväll i tunnelbanan”

I revyn ”Under dubbelgöken” framförde Tage Danielsson den klassiska och helt geniala monologen ”Om sannolikhet”  Den revyn innehöll även en brokig flora av klassiska ”Lindeman-sketcher” som t.ex. den om ”stugägare Kenneth Lindeman”. Det är där ”Kenneth Lindeman” hävdar att hans ”fruga” blev ”skrämd av en valnöt som liten”. Det finns definitivt mycket i naturen vi skall ha respekt för och vara försiktiga med och det finns en förfärlig massa ”nötter” som verkligen kan skrämma livet ur en på alla möjliga vis men kanske inte just valnötter. I synnerhet som valnöten egentligen inte är en nöt utan en stenfrukt. Men å andra sidan är ju inte jordnötter heller en nötter utan fröna hos en baljväxt

Men även om det är väldigt få som låter sig skrämmas av vare sig valnötter, baljväxter eller frukter och bär så betyder det verkligen inte att vi inte skall vara försiktiga även med dessa. Ta t.ex den lilla Paternosterbönan (Abrus precatorius), den är mycket giftig. Bönan innehåller abrin, ett gift som kan ge liknande symtom som difteri och stelkramp och förtäring av en söndertuggad böna innebär oftast kräkningar, magsmärtor och diarré, som kan bli ordentligt kraftiga och ihållande och leda till vätskeförlust och i allvarliga fall även till svåra njurskador senare i förloppet. Men inte går vi runt och är rädda för den lilla paternosterbönan för det, vi försöker helt enkelt bara undvika att äta den.

Ur vissa vinklar kan Paternosterbönan t.o.m. se riktigt skrämmande ut

Jag blir alltså outsägligt trött på att varje gång någon råkar bli skadad, eller i värsta fall dödad, av ett vilt djur så haussas detta upp till löjligt höga nivåer. Idag när vi rimligtvis borde ha större kunskap om den värld vi lever i så är rädslan för naturen istället större än någonsin. Det kanske har att göra med att vi allt mer isolerar oss i ”människo-anpassade” miljöer som bostadsområden, köpcentra, parkeringshus, motorvägsnät och annat som tvingar de flesta djur att ta till flykten, dödas eller dö av svält och vi får närkontakt med dom allt mer sällan. Ju mindre kontakt med och kunskap om naturen vi har, desto mer obegriplig och därmed skrämmande framstår den för oss urbaniserade nutidsmänniskor

Jag har snart tappat räkningen på hur många gånger jag tagit upp hur skräcken för och hatet mot hajar piskas upp varje gång det skrivs om en haj-attack. I Australien diskuteras nu klappjakt på den fridlysta vithajen, detta efter att en (1) man dödats av vithaj (DN). Det är självklart fruktansvärt tråkigt när människor förolyckas, oavsett orsaken, men sedan 1876, alltså under 135 år, har färre än 75 människor dödats av vithaj i hela världen. Samtidigt som 100 personer dör årligen till följd av att ha satt kulspetspennor i halsen och över 1 miljon människor drunknar varje år. Det skulle alltså, bara som ett exempel, rädda oändligt mycket fler liv om resurserna lades på simundervisning och sjövett istället för på klappjakt på vithaj.

Verifierade vithaj-attacker med dödlig utgång, 1876-2011 (FLMNH dep.)

Om vi människor lärde oss mer om livet, inte då bara vårt eget (även om det sannerligen kan behövas ibland det också), utan om allt annat liv som vi delar planet med, så skulle vi vara mindre rädda för naturen och kunde istället lägga mer tid, kraft och energi på att vara rädda om den. Varje år vid den här tiden brukar någon råka riktigt illa ut efter att ha ätit flugsvamp, men den som vet tillräckligt om svampar skulle aldrig hamna i den situationen. Mer kunskap, mindre olyckor. Det är också alltid brist på kunskap som skapar rädsla och det gäller inte bara för den ”konstiga naturen” utan även våra möten med ”konstiga kulturer” och annat som vi inte riktigt förstår och i värsta fall inte ens ids ta reda på något om, utan hellre fortsätter att vara rädda för.

Et ipsa scientia potestas est” (”Kunskap är makt”) hävdade den engelske filosofen Francis Bacon redan för 500 år sedan och det handlar inte enbart om att känna till vad Higgins-partikeln är för något, att den normala spårvidden för järnvägar i Sverige är 1435 millimeter, att det i Sverige finns 2 personer som heter ”Skalman” i förnamn, att Lindsay Lohan är allergisk mot blåbär eller vilken aktie som det är bäst att investera i. Det handlar också om att försöka förstå alla och allt vi delar livsrum med, för att få makt att skapa en värld som fungerar bättre för alla. Den sortens kunskap känns kanske inte lika ”mäktig” som en utbildning i ekonomi från Handelshögskolan, en juristutbildning eller kanske högskolepoäng i ”fotbollshistoria” på Malmö Högskola. Men det borde den, för hur jobbigt det än kan kännas så behöver vi varandra och vi sitter samma båt.

PS: Innan jag hunnit ens skriva ett nytt inlägg läser jag i DN att man på den Franska ön Réunion nu vill inleda jakt på alla hajar för att ”undersöka varför dom är giftiga”, jag har väldigt lågt förtroende för Frankrikes miljöhänsyn överhuvudtaget då landet har en lång historia av bevis på sin oansvariga miljöpolitik, minns att det var franska underrättelsetjänsten som sprängde Greenpeace fartyg ”Rainbow Warrior” och när det gäller Réunions jakt på hajar så kan den som står ut med det ju läsa här och ställa frågan om detta är förenligt med EU:s regler, Réunion tillhör faktiskt EU


Kvar

Jodå, jag finns kvar och trots regnet, som ibland kan få min ”känslomässiga equalizer” att flytta frekvensområdet från kreativitet och mot nostalgi så kommer det en ny text här innan juli är över. Hoppas ni finns kvar då också. Under tiden får ni lyssna på fina Du finns kvar med Mikael Wiehe:


Visset

Det är kanske lite visset och det tar också emot lite att påminna om att vi passerat såväl midsommar som sommarsolståndet och går mot kortare dagar och längre nätter. Men vintern är ofta strängare efter vintersolståndet och sommaren många gånger behagligare efter sommarsolståndet så det borde inte vara något att bli alltför nedstämd över. Faktum kvarstår dock att vi har läst färdigt mer än halva boken ”År 2012” och att det är närmare till advent än det var för bara någon vecka sedan. Å andra sidan är det ju färre dagar kvar till nästa midsommarafton än det var i söndags, men därmed också närmare julafton 2013. Så där kan man hålla på i det oändliga beroende på var man vill placera sig på skalan optimist-pessimist.

Någon har sagt att: ”Det fina med att vara pessimist är att man antingen får rätt eller blir positivt överraskad” och det må så vara. En som inte verkar vara så positiv är Näringslivets chefsekonom(DN sr SvD AB), han tycker Sverige blivit ”En fet katt” av alliansens politik, jag vet inte riktigt det. Att några blivit fetare senaste åren står utom allt tvivel, men det är ju framför allt dom som var rätt ”feta” redan innan. Väldigt många har också blivit ”magrare katter” av den förda politiken och det får mig att tänka på det där med optimisten och pessimistens tolkning av huruvida glaset egentligen är halvfullt eller halvtomt. Det spelar väl knappast någon roll om man ändå inte kommer åt innehållet.

Halvfullt? Halvtomt? Skit samma om det ändå är oåtkomligt

Politikerveckan i Almedalen pågår för fullt och detta gigantiska spektakel (SvD dm DN) samlar media, lobbyister, kändisar, minglare och pajasar i största allmänhet och eventuellt några som faktiskt är intresserade av politik på riktigt. 1.700  olika organisationer deltar under veckan och man undrar hur många av dessa som, de facto, är intresserade av att förändra världen till det bättre. Optimister och pessimister predikar visioner om hur det ska bli i framtiden och hur just dom ska se till att det verkligen blir så. SD preciserade sin framtid redan första dagen med att partiledaren i sitt tal sade: ”Vi väljer välfärd före invandring (…..) så att ingen lämnas utanför”. Hur det är möjligt att hindra flyktingar att komma hit utan att någon ”lämnas utanför” har undertecknad svårt att begripa.

Dag två stod Åsa Romson i talarstolen och trots lite lätt löjliga utspel om subventionerade cykelreparationer, som media naturligtvis hakade upp sig på,  lägger jag tusen gånger hellre mina barnbarns framtid i hennes händer än i Jimmie Åkessons ariska, likriktade ”übermensch-samhälle”. Sen avlöste partiledarna varandra med ältande om nödvändigheten av evig exponentiell ekonomisk tillväxt, trots att alla med ganska basala insikter i global ekonomi kan förklara att detta är en fullständig omöjlighet. Det märktes tydligt att om (m) är det ”nya arbetarpartiet” så försöker (s) bli det nya (m). Reinfeldt sa att fler ungdomar är sysselsatta, men inte vad dom ”sysslade” med, Björklund konstaterade att alliansens egen förändring av a-kassan var dum och Lööf tyckte Alliansen skulle göra en ”omstart”.

Det är samma gamla visa som vevas i Visby. Under tiden accelererar klimatförändringen, rovdriften på jordens resurser, den huvudlösa konsumtionshysterin och jakten på mer pengar än det går att göra av med. Det ger inga röster att hävda att vi måste minska energiförbrukningen, återanvända, dela med oss av det vi har och tänka om totalt och radikalt om vi nu inte väldigt gärna vill att allt skall gå helt åt helvete. Vad är det för mening med att regera en social, humanitär och miljömässig soptipp och en värld där det, i stort sett, är antingen öken eller översvämning? Hur många av oss är det som, verkligen, för att avlasta planeten är villiga att sänka sin energiförbrukning om det innebär sådant som minskat tv-tittande, minskat mobilpratande, mindre onödigt bilåkande, färre charterresor och annat vi tycker om?

Det är både lockande och tilltalande enkelt att se allt ur sitt eget snäva perspektiv. Dessvärre (eller tack och lov) är existensen mer komplex än sett ur den situation du och jag befinner oss i. Såväl geografiskt som ekonomiskt och ur ett tidsperspektiv. Ur min, din eller någon annans synvinkel ser verkligheten helt olika ut. Gör vi t.ex. ett försök att se problemet med invandring ur invandrarnas perspektiv, kvinnors situation ur kvinnornas, arbetslösheten ur de arbetslösas, barnens ur barnens och framtiden ur framtidens perspektiv, så finns det en chans att vi kan begripa att ”verkligheten” ser helt olika beroende på var vi befinner oss. Hur det ser ut i framtiden kommer vi inte att få veta, men är det inte ren idioti att vi idag gör vad vi kan för att göra kommande generationer chanslösa?

Ur olika perspektiv

Så vad säger ni, är ni optimist eller pessimist inför framtiden? Blir det bättre och bättre? Blir vi klokare och börjar värdera sådant som verkligen är värdefullt mer, eller kommer vi att fortsätta att mäta välstånd i pengar och prylar? Har ni tänkt på hur underbart det är att vara ute i naturen, bada i havet eller i en sjö och njuta av solvärmen utan att vi för den skull måste vara privata ägare av skogen, havet, sjön eller solen. Man måste inte nödvändigtvis ha ett ”ägarbevis” på allt för att njuta av och ha glädje av det och sjön måste inte alltid bli större för att det skall vara skönt att bada. Ett av alla ”spektakel” under Almedalsveckan stod organisationen ”Global Happiness Organisation” för (SvD). Dom delade ut två 20-lappar till politiker som uppmanades att använda den ena för att göra något trevligt själva och ge den andra till någon annan för att sen se vilket som gav mest tillfredsställelse.

Det vore lite kul att veta hur många av politikerna som faktiskt följde uppmaningen, hur många som gav bort båda 20-lapparna och hur många som behöll båda själv. Det är komplicerat det där med att avstå från något till förmån för de eller det som har ett större behov. Vissa människor får mig att tro att om man skall rädda dom från att drunkna så går det inte att ropa ”Ge mig din hand!” utan man måste ropa ”Ta min hand!”. När samma människa som inte vill betala skatt skänker till välgörenhet så handlar det inte alltid om generositet och välvilja, utan ofta om fåfänga. Det ger nämligen status att ge till välgörenhet eftersom det bekräftar att man befinner sig över den som behöver hjälp. Det är därför vi ska ha ett generöst välfärdssystem istället för ett som bygger på enskildas eventuella ”givmildhet”. ”It’s nice to be important, but it’s more important to be nice”

Det kanske inte handlar om optimism eller pessimism, vi måste vara både och. Pessimister inför hur det kan gå om vi inte tänker om och agerar och optimister inför att det går och att vi vill och kan. I Almedalen har partiledarna sagt sitt och jag kan hålla med om att det ibland kan vara lika svårt att välja som det kan vara att stå framför alla schampoflaskorna i butiken och välja, ”för blont hår”, ”för slitet hår”, ”vårdande”, ”mer volym”, ”återställer balansen”, ”aktivt”, ”skonsamt”, ”miljövänligt”, ”passar alla typer”, hör ni hur fraserna känns igen från den politiska debatten? Mer PR än politiskt innehåll. När jag levde i Kina såg jag ännu fler olika schampon att välja på i hyllorna och då har ändå alla kineser rakt svart hår. Men det var väl en del av deras ”ökade valfrihet”.

Men trots att det är näst intill hopplöst svårt att veta vilka som har lösningen så har vi en förbannad skyldighet att ta ställning och det brådskar. Vi som har, om än bara lite, möjlighet att påverka måste göra vad vi kan. Skogen och ängarna har ingen rösträtt, isbjörnarna och vargarna har ingen, haven har ingen och våra barn och kommande generationer har det inte. Det känns, som sagt, lite visset och det tar emot lite att vi är på väg mot höst och vinter, men det är sommardagar kvar och det kommer en ny vår. Det är lite värre med det där andra, klimatförändringen, oljeberoendet, skövlingen av regnskogarna, utfiskningen av oceanerna, utförsäljningen av vård och omsorg. Det börjar liksom inte om igen från början nästa år. Inte något år alls faktiskt.

Det är hög tid att göra något


Kate Bush

”The Kick Inside”, Kate Bush’s första album från 1978 och Kate Bush 2012.

1978, när Kate Bush inte var mer än 19 år, spelade hon in sitt debutalbum ”The Kick Inside”. Nästa månad fyller hon 54. I låten ”Kite” från det första albumet sjunger hon bland annat: ”I look at eye level, it isn’t good enough” och på senaste albumet ”50 Words For Snow”, 34 år senare, sjunger hon, i låten ”Snowflake”: ”The world is so loud. Keep falling. I’ll find you”. Vackert!

Eftersom jag själv inte fått ur mig några publicerbara rader på över en vecka så använder jag istället utrymmet till att hylla Kate, denna egensinniga musikkonstnär, som troligen inspirerat fler artister än dom själva har en aning om. På senaste albumet finns en sång, ”Among Angels”, till den har den nederländske animatören och filmaren Michael Dudok de Wit gjort en fantastiskt vacker video. Den tycker jag ni läsare skall njuta av, så här är den: