Annars då?


Läste i SN häromdagen om att cheferna för Skavsta och för flygbolaget Norwegian, Steinmetz och Kjos, gnäller över förslaget till miljöskatt för flyget. Man lyfter fram hot om nedläggning, om skatten blir verklighet. Ingen av dessa chefer nämner ett ord om miljö eller klimat. De tycker väl inte att det är deras uppgift. Man kunde annars önska sig att även en flygbolagsmogul kunde höja blicken. Skulle inte både Kjos och Steinmetz vinna poäng på att åtminstone fundera över grunden för hela saken, om och i så fall varför en flygskatt behövs och hur flyget annars ska hantera klimatproblemet? Men min gissning är att de här gubbarna tycker: Inte alls.


Så, till ett annat ämne. Jag var och handlade igår. Vi använder oss av en av byns tre livsmedelsaffärer, Hemköp på Stopp. Det beror mest på att vi gillar deras frukt- och grönsaksavdelning, som är överlägset bäst i byn. De tre etablissemangen, som finns, Konsum, ICA och Hemköp, är nästan egendomligt "vältajmade" med varandra. Öppettiderna är exakt lika, priserna på samma nivå och utbuden, ganska lika. Inget lågprisalternativ finns i Gnesta. Vid senaste besöket på Stopp köpte jag en mango, en avocado och några ekologiska apelsiner. Kilopriserna räknade jag ut med hjälp av hushållsvågen och "räkneappen" i datorn till 38 kr för mangon, 48 kr för apelsinerna och 107 kr för avocadon. Å andra sidan betalade jag en tia per kilo för vitkålen. Priserna indikerar att man kanske ska handla frukt och grönsaker med lite större förståelse för säsongvariationer. En avocado, som inte var i allra bästa skick och vars vikt till en betydande del avser en oätlig kärna, som man alltså också betalar kilopriset 107 kr för, är inte det smartaste köpet just nu. Kilopriset för ganska torra, små vitlökar var 129 kr. Oskalade sesamfrön i paket, alltså inte färskvara, kostade 63 kr/kilo. Ändå tycker vi alltså att den här frukt- och grönsaksavdelningen är det bästa som finns lokalt. Och så är det väl förresten typiskt "panschisar" att klaga på, hur dyrt allt blivit.

Upp och ner, mest upp


Tiden går. Förhållanden utvecklas. En del håller, andra inte. I vårt eget fall har det hållit länge nu. Frun och jag har varit gifta i mer än ett kvartssekel. Vi är fortfarande goda vänner och, även om åren gått, finns det kärlek och värme kvar i vår relation. Det är rätt häftigt. Det verkar dessutom någorlunda ömsesidigt.

Visserligen är vi båda aggressionshämmade men det vore fel att påstå att det inte förekommer lite smolk i glädjebägaren då och då. Här är några lösryckta klipp från vår vardag.

Frun: Du sitter inne för mycket. Ut och rör på Dig.
Jag: Bussigt om du frågar mig, innan du bestämmer vad vi ska göra.
Frun: Du torkar inte ordentligt rent i köket.
Jag: Låt bli och bära omkring tandkrämstuben. Lämna den i badrummet.
Frun: Det står alldeles för många tavlor överallt.
Jag: Det är alldeles för kallt i sovrummet.
Frun: Vad har du gjort hela dagen, så du inte ens hunnit fixa middag?
Jag: Har du inte facebookat färdigt snart?
Frun: Det är mest jag, som tar hand om soporna i det här huset.
Jag: Fan, vad mycket skit det ligger här.
Frun: Jag älskar dig.
Jag: Jag älskar dig också.

Häpp!

Hoppas att jag lyckats förmedla en skämtsam ton i detta men försiktigtvis har jag inte förankrat det i förväg hos frun.

Bilder säger mer än ord ibland


Ordstävet säger att alla, som tänker innan de talar, ljuger. Det stämmer knappast på Donald Trump, för han verkar inte tänka, vare sig före eller efter. Motsatsen passar däremot ganska bra. Den som talar, innan han tänkt, ljuger ofta eller hittar i alla fall på. Här är en bild, som kanske illustrerar det och som inte visar någon mer omfattande hjärnaktivitet.



Om jag skulle påstå att Trump är en gapig halvfigur, som avsiktligt fabricerar osanningar för att motivera sina åtgärder, tror jag att väldigt många skulle hålla med. Men det är värre än så. Hans ständiga påhopp på pressen är både obehagliga från demokratisk synpunkt och patetiska. Påhitten med "alternativa fakta" och det tjatiga "fake news" är propaganda på någon sorts billig "diktatorsnivå". De duger inte ens, när han hittar på nyheter om lilla Sverige. Men en fördel, som följde med lögnerna den gången, var att väldigt många kunde se på den källa, Fox News, och det reportage, som Trump hänvisade till. Många fick se, hur "nyheterna" på Fox News fabriceras av okunniga, fördomsfulla nyhetsankare och reportrar. Det var nyttigt för mig, och jag tror många med mig, att få se det. Ett tv-bolag som verkligen ägnar sig på riktigt åt fake news är det enda som Trump säger inte gör det.

Den amerikanska presidenten börjar få svårt att värja sig, vilket kanske syns på den här bilden av västvärldens mäktigaste ledare, som har kärnvapenknappen i alldeles egna händer.



Den nya regimen har bara suttit någon månad och Trump har varit i rubrikerna varje dag sedan dess. Redan börjar högermedia sakta acceptera och finna rätt i det som sägs. Det finns ett korn av sanning i det som Trump framför, säger Tove Lifvendahl i SvD. Varför säger bon det? Är det så verkligheten ser ut att vi ska leta efter korn av sanning i vilka befängda utsagor som helst? Det räcker väl med att konstatera att Trump ljuger och ägnar sig åt rasistisk hatpropaganda. Men Lifvendahl säger att vi inte ska bry oss så mycket om, hur Trump uttrycker sig. En underligt omvänd bevisbörda. Det gäller att se upp för en gradvis anpassning till demagogi och rasism och att inte leta efter korn av sanning för att kanske nästa gång svälja lite mer.

Vardag, vanor, Wallander och våld


Det är visst allitteration, det kallas det där.

Pensionärslivet lunkar på. Långa, härliga mornar med kaffe, nyheter och stillsamt umgänge. Hundpromenader. En del hushållsgöromål med tvätt och matlagning. Kontakter med barn och barnbarn då och då. Umgänge med vänner till och från förstås. Lite jobb fortfarande men ganska lite numera och det är en avgjord lättnad att slippa stressen från förr. Besök i byn för att handla och göra andra ärenden, ibland något besök i Nyköping eller Stockholm men det blir inte varje vecka. Ett lugnt och stilla liv, särskilt så här års. Till våren och framöver blir det mer utomhusaktiviteter, golfspelande och husbilsåkande.

Mer inomhus nu och en del tv-tittande. Nu går Wallanderfilmerna igen på TV4. Varje söndag kan man se den livströtte men knivskarpe kommissarien i Christer Henrikssons gestaltning. Han gör det väl rätt bra. Såg honom, förresten, nyligen även på riktigt på Scalateatern i en uppsättning av Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Hyfsat bra. Mankells Wallanderhistorior är ofta mörka, alltid våldsamma och slutar alltid med professionell framgång för Wallander. Det finns många Wallander-filmer. Ibland orkar jag se om någon av dem.

Och så fortsätter vi att titta på Innan vi dör på SVT, som är spännande men även den mycket våldsam. Vill man ha lite ytterligare våld, kan man se Homeland, som väl är uppe i sjätte eller sjunde säsongen eller så och som jag oftast inte orkar med för min del. Och så finns det oräkneliga vålds- och kriminalserier på Netflix.

Hur som helst, är våld en stor och populär vara på film och i teve. Underhållningsvåldet breder ut sig mer och mer och har för länge sedan infiltrerat även dataspelen. Tja, man kan ju välja att inte titta men det är ändå intressant att notera vårt omättliga behov av att titta på spänning, fysiskt våld och elände. Jag har inte räknat ut någon given eller ens sannolik psykologisk förklaring till det behovet.

Veckans sprakspaning


De flesta, som ägnar sig åt språk på det ena eller andra sättet, vet att det är skillnad på före och innan, beroende på om de står före ett substantiv eller ett verb, typ, före jul och innan vi öppnar julklapparna. Men det verkar som om skillnaden inte längre gäller, inte lika mycket i alla fall. Alla som skriver, vet att han som ackusativobjekt heter honom men allt fler säger han i stället, typ, jag slog han.

Språket måste utvecklas. En del av oss gillar det, en del gillar det inte. Att inte gilla det kan helt enkelt bero på att det känns obekvämt eller på snobberi eller i största allmänhet på oflexibilitet. Man kan röra ner klassfrågor, IFS, skurkspråk, sportsnack och en hel del annat i soppan. Till syvende og sidst, som vi säger på rikssvenska, gäller det nog att gilla läget. Det är knappast någon idé att motarbeta utvecklingen.

Även slang förändras över tid. Slang är ännu mer tidsbundet än själva rikssvenskan. Ungdomarna höjer på ögonbrynen, om jag säger grillor om skridskorna, bystan om landet eller krubb om maten. Ungefär som jag tycker om månsing, gammalt som gatan. Å andra sidan har jag, visserligen sent omsider men ändå, börjat använda typ i stället för som till exempel. Kort och bra, coolt. Eller hippt till och med, vad det nu betyder egentligen. Det kanske man ska vara en hipster för att fatta.

I en sportsändning på teve såg jag häromdagen att någon klubb signar en spelare, en intressant nydaning av språket. Det betyder att man värvar en spelare till sig och upprättar ett skriftligt dokument om saken. Antar jag. Fast signar betyder väl egentligen något annat, mera klerikalt på svenska. Herre signe du och råde lät det i psalmen som fortsatte med bevare oss väl ungefär. Det signar, som avser idrottsvärvningar, ska förstås uttalas sajnar. Kanske lika bra att börja stava det så, så att man vet att hockeylagen inte börjat ägna sig åt religiös verksamhet. Vi skriver väl numera också mejla, när vi menar maila. Det gör jag i alla fall.

Igen


Vi har hört det förr, hur pyramidspel och kedjebrev blommat upp, berikat ett litet och blåst ett stort gäng. Det är brottsligt i Sverige att ägna sig åt sådana spel. Ändå är det enligt uppgift över 56 000 svenskar, som hittills gått med i en ny företeelse, "onecoin", som påstås vara en virtuell valuta men som visar tydliga tecken på att vara just ett kedjespel.

Bulgariska Ruja Ignatova, doktor Ruja, som hon tydligen kallas, står bakom "Onelife Network" och dess påstådda nätbaserade digitala valuta "onecoin". Det hela låter förvillande likt tidigare pyramidspel, förklätt i kläder som hämtats från Bitcoin eller andra virtuella valutor och som lindats in i en massiv marknadsföringskampanj. Dr Ruja uppgav från början att det bara kunde finnas onecoins för ett högsta värde på två miljarder men hon har senare ändrat det till 120 miljarder. Det sammanlagda värdet av alla tillgängliga onecoins sägs vara större än värdet på Apple corp. Yesss! Man talar om 18 000 procents avkastning. Yipee! Låter det seriöst? Inte särskilt.

När det gäller kedjebrev, gäller det, som bekant, att hoppa på tåget redan på någon av de första stationerna. Det gäller för dem, som är ombord, att rekrytera nya deltagare. Ju tidigare man hoppat på, desto rikare blir man på alla senare passagerares bekostnad. Ju fler man lyckas locka upp på tåget, desto mer bonusar, provisioner, värdeökning eller vad det kallas blir det. De, som går ombord på de sista stationerna, förlorar tyvärr sina insatser. För då kommer inte fler betalande passagerare ombord.

Enligt uppgift har Dr Ruja själv, föga förvånande, redan blivit omåttligt rik på kuppen.

För ordningens skull ska påpekas att varken dr Ruja eller hennes medhjälpare ännu åtalats för något brott men att undersökningar av verksamheten med onecoin inletts i flera länder.

Inåtvänt


Varje bloggare vill veta, om det är någon som läser. Tror jag. Varje bloggare vet att det finns olika statistikprogram för att få reda på, hur många som tittat, hur länge och på vad, var i världen de finns o.s.v. I alla fall känner jag till ett par sådana program. Jag ska inte fördjupa mig i det nu, mer än att jag då och då blivit förvånad över en viss kontinuerlig uppmärksamhet från USA-håll. Oftast är det någon liten andel av alla besök, som skett från USA. Sitter det ett gäng spioner där borta och läser? Knappast. Men det finns väl programvaror/robotar, som kollar av angivna sökord. Antar att det blir närmare granskning av bloggar, där ord som terrorister, fascister, rasister, Ryssland, Iran, Nordkorea, Trump, abortförbud, dödsstraff o.s.v. förekommer ofta.

När det gäller uppmärksamheten, har min blogg i flera år fört en ganska tynande tillvaro med ett begränsat antal - sörjande höll jag på att säga - läsare eller besökare. Jag har hållit på ändå mest som någon sorts terapi. Jag gillar själva skrivandet och bloggen har blivit något av en dagbok. Av okänt skäl började det ändra på sig under förra året. Antalet besök på bloggen steg avsevärt. Det var väl kul. Det var en tydlig ändring även om det fortfarande är en liten skara. Nu har det, med mina mått mätt, blivit så många att jag, på gott och ont, börjat anpassa mina inlägg lite efter det, ämnesvalet, tyckandet, språket. Kanske lite större noggrannhet, ibland kanske över gränsen till det högtravande. Man vill ju framstå som seriös. Men, uppriktigt sagt, just dagens blogginlägg är knappast intressant för någon annan än mig själv. Sorry!

Det av mina blogginlägg, som väckt mest intresse, är fortfarande ett för många år sedan, som handlade om fårskötsel, alltså från tiden, då vi själva hade får. Ungefär samma uppmärksamhet fick ett inlägg om Brexit i somras och ett om MP förra året. Mest läst i år är ett inlägg om tätort contra glesbygd. Men min tanke är, trots allt, att inte bry mig om, vad jag tror andra vill läsa utan att skriva om det jag har lust att skriva om. Egoistiskt? Javisst.

Trump igen


Det är svårt att låta bli att utgjuta sig över den amerikanske presidenten, även om det börjar bli tjatigt. Såg på hans senaste presskonferens och fick rysningar. Mycket osammanhängande babbel, det mesta fokuserat på presidentens egen person och framförallt ett ständigt självförhärligande. För det mesta slutade presidentens svar på ställda frågor, oavsett ämne, med fake news, Nordkorea eller Ryssland. Flera frågor ställdes om det förekommit kontakter mellan Trumps kampanjpersoner inför valet och Ryssland. De långa ordharangerna, som dessa frågor ledde till, måste nog tolkas som att presidenten svarade nej på frågorna. Det har vi inte hört det sista om än. En annan återkommande fråga på presskonferensen var: Mr president, hur går det här med brottsliga läckor från säkerhetstjänsterna ihop med ert tal om fake news?. Svaret blev varje gång mer svammel.

Igår läste jag i tidningen att nu ska Trump skicka ut 100 000 soldater från nationalgardet för att jaga människor utan uppehållstillstånd i USA, arrestera dem och deportera dem. Som om det vore det viktigaste USA har att ägna sig åt. Vita huset förnekar, "fake news", men nyhetsbyrån AP ska ha tagit del av ett 11-sidigt förslag med detaljerade åtaganden för de mest berörda staterna. Antingen finns förslaget eller så finns det inte.

Under tiden ska muren mot Mexico byggas. Under tiden ska en oljemagnat, som ifrågasätter klimatproblemet, svara för miljöfrågorna. Och under tiden ska, när Trump utfärdat någon ny order, alla människor från sju muslimska länder (man inget av dem, där Trump har ekonomiska intressen) hindras att komma in i landet. Under tiden är USAs utrikesminister en general, som presidenten med stolthet kallar Mad dog.

Såg i tidningen att det på olika håll börjat undras över Trumps mentala hälsa. Efter att ha sett den här presskonferensen och någon tidigare, kan man förstå att en sådan diskussion kommer upp. Någon psykolog med särskild insikt i Trumps hjärna ska ha kommit fram till att Trump inte är galen utan bara omåttligt narcissistisk. Som om det skulle vara en tröst. Vad andra kommer att dra för slutsatser återstår att se.

Lokalpress


Läser ju sedan länge lokaltidningen på orten, Sörmlands Nyheter. Det finns en familjekoppling, som är ett skäl för just mig men det är också trevligt att hålla lite koll på, vad som händer i den lilla hemkommunen. SN, som täcker den östra delen av Sörmland, Nyköping, Oxelösund, Gnesta och Trosa, är en trevlig lokaltidning, tycker jag. Omfattningen av och nivån på de lokala nyheterna från de olika delarna av landskapet är vettigt avvägda. En ovanlig blomma eller en väjning för ett rådjur medför inga rubriker eller artiklar.

Ibland läser jag SNs ledarinlägg och jag får erkänna att jag inte alltid håller med. Men igår handlade ledaren om småkommunerna i östra Sörmland, Gnesta och Trosa, som bröts ut ur Nyköping för ett kvartssekel sedan, och i den ledaren fanns kloka synpunkter. Småkommuner kan vara av godo för invånarna. En mer direkt demokrati är tilltalande. Kommunala tjänster kan säkerställas genom kommunförbund och andra samarbeten med närliggande kommuner. Ekonomin måste självklart kunna fungera och någonstans går gränsen för, när en kommunal förvaltning kan finansieras över huvud taget. Men i de här två exemplen har det gått bra, även om det bor bara drygt 10 000 personer i vardera kommunen. Vinsten med kommundelningen kan man inte sätta en konkret prislapp på. Det är fråga om värdet på självbestämmande, lokal demokrati och närhet till beslut. Påtagliga värden, om än abstrakta i förhållande till absoluta summor och skattekronor och så'nt.

Dagspressens papperstidningarna börjar få det jobbigt, tror jag, för att de är just papperstidningar. Själv avstår jag från dagstidningar i papper och nöjer mig med digitala prenumerationer. Jag tror vi är ganska många som gör det. En helt annan sak är att en viss, berättigad misstro mot information på sociala media möjligen skapar ett större behov av en seriös dagspress. Det här lär vara särskilt tydligt i USA med en president som varken kan hålla sig till sanningen eller låta bli Twitter och som dessutom titt och tätt påstår att nyhetsmedia missköter sitt uppdrag.

Bromsklossar?


Regeringen har lagt fram ett förslag till klimatlag, vilket alla riksdagspartier utom SD står bakom. Lagen har, som sig bör, granskats av Lagrådet. Lagrådet har motsatt sig förslaget, avstyrkt det, då man menar att den borde innehålla sanktioner och vara tydligare i vissa avseenden. Enligt klimatminister Isabella Lövin avser regeringen att driva igenom lagen i alla fall, vilket jag tycker är utmärkt. Lagrådet påstår inte att förslaget skulle vara olagligt.

Lagrådet består av jurister, justitieråd och f.d. justitieråd, från de två högsta domstolsinstanserna Högsta Domstolen och Högsta Förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten). Mycket högre än så blir det inte. Inte mycket äldre heller. Det skulle vara intressant att få del av snittåldern på ledamöterna. Man kan förmoda att dessa höga jurister känner väl till juridiken. Det är betydligt mer tveksamt, vilken sakkunskap de har om klimatproblemet. Kanske bryr sig Lagrådet inte om klimatpolitik, kanske säger de att det inte är deras sak att ha synpunkter på sådant. Men i sitt yttrande lägger man sig ändå i och påpekar att en lag kan ändras av riksdagen, som om det vore ett skäl att avstyrka just den här lagen.

Lagförslaget är avsett som en början och ett ramverk med politiska signaler. Klimatministern hävdar att en ramlag blir ett politiskt vassare vapen än bara en politisk överenskommelse. Det politiska priset blir högre för ev. framtida brott mot en lag, även om den inte innehåller specifika sanktioner, menar hon och påpekar också att det finns exempel på liknade ramlagar, som fungerat utmärkt.

Så jurist jag är, litar jag mer på MP i den här frågan än på Lagrådet.

Generationsskiften


Mina föräldrar föddes i början av förra seklet. De måste ha sina starkaste ungdomsminnen från mellankrigstiden. Det var då de valde sina yrken, det var då de bildade familj, det var då de träffade sina bästa vänner. Ändå känner jag bara till några små fragment av deras liv från den tiden och om, hur de uppfattade samhället runt sig. Hur de uppfattade depressionen och arbetslösheten runt 1930, hur de uppfattade Tysklands nazister och upprustningen där och kommunisterna i Sovjet och Stalins terror, om de uppfattade något av starten på den svenska sociala framgångssagan och folkhemmets utveckling till att efter kriget kunna slå ut i full blom. Jag skulle ha velat ha tillgång till några nära, som man med förtroende kunde fråga, diskutera med, få information av. Men min far dog, när jag var ett litet barn och min mor hade jag en för bräcklig relation med för att ha en sådan kontakt. Av Morfar och Farmor fick man lära sig lite men under deras tid var jag för ung och omogen för att ställa tillräckligt med kloka frågor.

Nästa undran blir, hur mycket jag lyckats förmedla till mina barn och barnbarn i from av synpunkter på och information om efterkrigstiden, det sociala samhällsbygget, Stockholms omdaning, kolonialismens nedmontering, Vietnamkriget, kalla kriget, den globala industrialiseringsvågen, miljöproblemen o.s.v. Tyvärr, har jag nog, trots goda förutsättningar och möjligheter, inte varit duktigare på det än mina föräldrar och far- och morföräldrar. Ligger det i sakens natur? Kanske lite men det hade jag kunnat göra bättre. Kanske ska jag försöka öka på informationsflödet lite vid tillfälle, medan jag fortfarande kan. Inte för att mina bilder alltid är riktiga eller ens sanningen utan för att barn och barnbarn också blir äldre och kanske med tiden börjar undra lite mera om, hur just deras bakgrund såg ut. Risken är att barnen har knappt med tid för sådant och att barnbarnen föredrar roligare aktiviteter. Det är risker man kan ta.

Spraket


Dags för veckans sprakspaning. Redan sprak och spaning är värda en kommentar men det får vänta.

Det är mycket mode det där med språk. Det anglosaxiska inflytandet på svenskan verkar större än någonsin, som jag var inne på förra gången det var sprakdags. Det lär bero på mobiler, datorer, sociala media och ungdomskulturer i en okänd mix. Mix och mixa kommer väl förresten västerifrån också. Men det bästa exemplet är förstås verbet googla. Nästan alla använder det och det beskriver en högst konkret och mycket användbar aktivitet, därav populariteten. Det har gått så långt att man t.o.m. gjort adjektiv av det och börjat säga att något är googlebart eller ogooglebart. PR-avdelningen hos Google gnuggar händerna. Det finns många exempel på språklig upphöjning av kommersiella varumärken, typ, hoover, turmix, plexiglas, bostongurka, facebooka, frisbee, kanske även termos och tupperware men inget sådant lär komma i närheten av googla, när det gäller användning och spridning.

En annan språkfråga, en modenyck i svenskan, som jag hört en tid, är att människor nu för tiden tänker väldig ofta. Jag tänker att det är så och så. Jag tänker att vi ska så och så. Solen skiner, tänker jag. Inte tycker, inte anser, inte tror utan tänker. Uttrycket används särskilt av den som vill låta intellektuell eller fundersam, tänker jag (hoppsan). Vet inte om det också kommer från engelskan men kanske. Maybe, I think.

sm…


... tycker jag ska stå för sociala media, ett mycket ofta använt uttryck nu för tiden, snarare än för svenska mästerskapen eller sadomasochism, som är mera förlegade termer. Apropå SM, så har jag gått med i Facebook igen, efter några års bortovaro. Det finns en del bra med sociala media men jag tröttnade på Facebooks fasoner med information, som jag ansåg var min, inte Facebooks, med oönskad reklam och lite annat. Nu ska jag ge det en ny chans. Jag accepterar alla "vänförfrågningar", nästan, men frågar inte själv. Vi får se, hur länge mitt nyväckta facebookintresse varar.

När jag öppnar min nya facebooksida, får jag varje gång förslag att delta på någon dating-site. Det finns hundratals singlar nära dig, står det. Är du redo för en ny kärlek? Elementära grunddata för reklamobjekt borde vara ålder och social status. En snart 72-årig gift man kan knappast höra till den mest lukrativa målgruppen för dating-siter.

Ja, ja, bortsett från sociala media var det igår en fin vinterdag med fantastiska skridskoisar. Storsjön här hos oss låg som en spegel i vintersolljuset och det var ett nöje att glida fram med de superlånga, nya långfärdsskridskorna. I medvinden kändes det som nerförsbacke. Nyheter för mig, som inte åkt skridskor på många år, är att man nu får ha stavar med sig och att pjäxorna numera inte är fästa även i hälen utan lyfts ungefär som på skidorna men kanske inte lika mycket. Det blev en tur, inte runt hela Storsjön men halva och sedan korvgrillning och kaffe vid bryggan. En fin och frisk vinterdag men det blev kallt i vinden framåt eftermiddagen.

Det yttersta mörkret


Såg ett intressant, mycket gammalt foto i SvD. Det visade sig, efter någon läsartävling, vara taget på Karlaplan. Gamla Karlaplan, där man under gymnasietidens senvårar låg på gräsmattan och solade, rökte och pratade skit på håltimmar, lunchraster eller timmar som på annat sätt blivit lediga. Ännu längre tillbaka i tiden och verkligen förr i världen var Karlaplan inte Karlaplan utan Ladugårdslands tull och det fanns fler foton i tidningen och sinnrika förklaringar, som visade, hur det såg ut då. Intressant.

Stockholms tullar, som var ett av flera sätt för dåtidens makthavare att finansiera sina krig, lades ner för ett par hundra år sedan. Den första (tror jag) tullen låg strax bortom Hötorget och kallades Thollen Weedh Rennebanan, läste jag på Wikipedia och den flyttades utåt så småningom och döptes om till Barnhustullen. Och så fanns Hornstull, Skanstull, Danviks tull, Kungsholmstull, Norrtull, Roslagstull och allt vad de hette. Det fanns sjötullar, vintertullar och höga tullstaket. Som alla vet, är uppfinningsrikedomen stor hos makthavare, när det gäller att få in pengar till statskassan. Det är inte ett modernt fenomen.

Förr fanns alltså även Ladugårdslands tull, som låg där Karlaplan ligger nu. Vägen genom den ledde ut ur tätorten, ut till landsbygden och bondvischan, till det som på den tiden, typ före 1900 kallt, kallades "det yttersta mörkret". Det är lite svårt att föreställa sig, när man kör förbi Östermalm shoppingcentrum Fältöversten, Gärdet med alla 30-talskåkar, de nya jättetrafikstråken bortåt Lidingö och nya Norra Djurgårdsstan. Det yttersta mörkret kunde i så fall passa bättre in på det tidigare kvarteret Fältöversten, som i min barndom var ett skräpområde, som allmänt kallades Gropen. Där fanns all sköns lager, skjul, småfirmor, bilvrak, ved- och kolhögar, uteliggare och löst folk. På väg till Gärdets fotbollsplaner kunde man snedda genom Gropen men man gick inte där efter mörkrets inbrott. Numera duger Fältöversten med inomhusgator för all sorts handel och exklusiva butiker även för fint folk.

Det är mycket nu…


... om USA och Trump och Bannon och Conway och Mad dog och deras kompisar.

Ibland undrar jag, om inte vi här hemma i Sverige, jag också, är lite väl fokuserade på USA och vad som händer där. Vi är såå intresserade och såå nyfikna, häpna ibland, upprörda ibland, ofta beundrande. En del tar vi avstånd från, en del tar vi efter. Mediabevakningen är rigorös och vi matas hela tiden med nytt. Det blir särskilt tydligt i dessa tider med den nya och bakåtsträvande ledningen och alla egendomliga rådgivare och inkompetenta ministrar med ultrareaktionära politiska åsikter.

Man kan liksom inte låta bli att ha åsikter om alla dumheter de håller på med för tillfället. Men vårt intresse är allt lite överdrivet. Egentligen är det väl inte hela världen, om den eller den tokstollen bor i Vita huset. Det är väl heller inte särskilt avgörande för våra intressen, hur amerikanska regler ser ut om maktfördelning, omröstningar och det politiska spelet. Och vi kan väl strunta lite mer i deras egendomligheter med rasism, kristendom, dödsstraff, vapenliberalism, abortmotstånd och hundratusentals advokater som stämmer folk till höger och vänster hela tiden. Visst kan USAs inställning till krig och fred och till handelspolitik betyda mycket för oss liksom för många andra länder men kanske inte så mycket att det motiverar den svenska, som jag tycker, överdrivna fixeringen. Snart är Trump bara ett sorgligt men obetydligt kapitel i amerikansk nutidshistoria. Så vi kan fortsätta att i lugn och ro ta del av det som är bra i USA, deras fantastiska musiktraditioner, många spännande författare, innovationer och annat.

Morgonstund har guld…


... i mun eller i mund kanske, även utan en prasslande dagstidning. Här ute på landet kommer inga morgontidningar, morgontidningar i den mening som man kan ha i samhällen, alltså på morgonen. Här kommer de fram, långt efter att man redan hört allt på radio eller tv eller läst alltihop på en nättidning.

Jag har en prenumeration på Svenska Dagbladet, visserligen bara på nätversionen men ändå. Jag vill påstå att jag inte hör till SvDs kärnläsarkrets (finns det ordet?) men det är så att de bästa korsorden finns och alltid har funnits i just SvD. Med hjälp av en "app" kan jag lösa sådana korsord på min "surfplatta". Det fungerar, även om känslan med vanans makt inte är precis densamma som förr (får jag väl medge lite motvilligt). Kul med korsord, även om det nöjet är lite tunt som urvalskriterium. Men jag har i alla fall prenumeration på Sörmlands Nyheter, som visserligen också är politiskt förankrad högerut men inte lika långt ut som SvD. Undrar förresten, om inte dagstidningarnas politiska förankring numera tunnats ut eller tonats ner.

Valet av morgontidning kan alltid diskuteras. Jag har bytt flera gånger. Men jag är i alla fall nöjd med att läsa tidningen på dataskärmen i stället för att samla ihop pappersbuntarna, som snabbt växer till gigantiska högar och som är ett slöseri med naturresurser i flera led. Hur många granar eller andra träd, som årligen går åt för att bli pappersmassa för dagstidningar, har jag ingen aning om. Det finns komplicerade beräkningar om det och de varierar beroende på intressena hos den som räknar. Skogsindustrin har intresse av att säga att det t.ex. räcker med en halv gran för att förse ett normalhushåll med ett års direktreklam o.s.v. Den miljömedvetna räknar på sitt sätt. Men högarna av papperssopor, som bara till en del kan återanvändas, är tillräckligt stora för att skapa eftertanke hos var och en.

Ja, ja det gäller att läsa SvD med lite omdöme. Det blir en vanesak. Ibland blir det lite mycket. Nyligen fanns en lång artikel av Bergin om Trumps alla tokigheter, när det gäller terrordåd och hans uppfattning om medias bristfälliga bevakning av dem. Artikeln kunde tyckas innehålla en häpnadsväckande läsning, åtminstone för dem, som ännu inte förstått vidden av dumheterna från Vita huset. Det är en sak men jag måste medge att jag studsade lite vid avslutningen. Så här stod det:

Det är förvisso en presidents främsta uppgift att skydda nationen och efterleva konstitutionen. Mot den bakgrunden går det förstås att hävda att terrordåd utförda av muslimer är ett problem. Det går också att hävda att terrorism är ett problem oavsett vilken religion terroristerna har eller var de kommer ifrån.

Consigliere


Rådgivarrollen är en ansvarsfull roll, om råden gäller betydelsefulla områden. Ju mäktigare huvudman, desto större ansvar för rådgivaren och desto högre krav på gott omdöme och kunskap hos rådgivaren. Och ju mindre intelligenta huvudmän, desto större behov av kloka rådgivare. Världens kanske mäktigaste man, USAs president, skulle verkligen behöva goda rådgivare. Har han skaffat sig det? Nej, han har utsett Steve Bannon och Kellyanne Conway till sina närmaste rådgivare. Bannon är en ultrakonservativ, känd rasist med gammaldags kvinnosyn och f.d. styrelseordförande för den högerpopulistiska nyhetstjänsten Breitbart News. Conway ledde Trumps presidentvalskampanj.

Läste i en amerikansk tidskrift, okänd hittills för mig, The Daily Beast, en intervju, som en Ronald Radosh gjort med Bannon. Bannon citerades bl.a. så här:

“I’m a Leninist,” Bannon proudly proclaimed.
Shocked, I asked him what he meant.
“Lenin,” he answered, “wanted to destroy the state, and that’s my goal too. I want to bring everything crashing down, and destroy all of today’s establishment.”


Ord och inga visor. Det är Bannon, som viskar oftast i den dumdryge presidentens öra. Presidenten har redan under sina första veckor lyckats fatta en lång rad mycket tveksamma beslut, ifrågasatta i vida kretsar. Enligt amerikansk media, läste jag i en SvD-artikel, ligger Bannon bakom alla dessa mer eller mindre korkade, mer eller mindre lagliga beslut.

Som om det inte skulle räcka med Bannon, har Trump skaffat sig dels en pressansvarig person, som okritiskt framför alla twitterlögner ocensurerade, dels en, ja, vad är det nu hon är, Kellyanne Conway, någon sorts hög rådgivare i alla fall. Conway satte ord på lögnen och myntade begreppet alternative facts. Som stöd för presidentens beslut att hindra muslimer att komma till USA, har hon också hänvisat till en påstådd massaker i USA, som faktiskt aldrig ägt rum.

Det ligger väl i sakens natur att nyutnämnda rådgivare är av ungefär samma kvalitet och inriktning som den som utsett dem. Resultatet i det här fallet blir en förfärlig trojka. Till det ska läggas utnämningar av en rad reaktionära och inkompetenta ministrar, vars främsta meriter är att de stött Trump under hans valkamapanj. Utnämningarna möjliggörs och faller tillbaka på hela det republikanska partiet.

Anglofiering


Vid en bilresa till Solna nyligen såg jag de vanliga vägskyltarna till Solna, Sundsvall och Helsingborg men också några för mig nya skyltar Friends Arena, Solna Business Park och Mall of Scandinavia, stod det. Vilka larviga namn! tycker en gammal fyrtiotalist. I min ungdom hette de Råsunda och Virebergs industriområde och mall ocu outlet var, typ, köpcentrum och utförsäljning. Men tiderna förändras. Engelskan har länge varit poppis i reklamsammanhang. Datorer och elektroniska prylar sprider engelska språket mycket effektivt. Folk tar selfies och alla har appar och googlar, messar, chattar och mailar. Vi dubbar inte filmer, vilket vi väl aldrig gjorts. De får subtitles. I och för sig bra, tycker jag. Och nu har engelskan gjort inbrytningar t.o.m. på vägskyltarna. Våra varningsskyltar kan snart bli danger signs, kilometerangivelser kanske kan räknas om till miles men utfart blir knappast outfart, som skulle kunna förvirra engelsktalande.

Apropå engelskans intåg överallt, läste jag nyligen en artikel i tidningen om svengelskan och fånigt användande av anglosismer i larviga sammanhang. Bredvid en rubrik i artikeln Corporate bullshit, ett uttryck som imponerar på långt många fler än det borde, råkade jag se en annons om någon sorts sammandragning eller kurs eller föredrag eller något. I annonsen, som inte hade med svengelska-artikeln att göra, stod som rubrik, utan förklaring: Bank summit, följt av några svenska föredragshållares namn. Undrar just, vad de ska hålla på med där.

"Trumpland"


Varför röstar folk på SD? Inte är det för de knivskarpa analyserna eller de humanitära budskapen.

I en artikel i SvD häromdagen stod det om Sveriges trumpland. Det handlade om människor i mindre orter, som ansågs bortglömda, varken sedda eller hörda av storstadspolitiker, som gynnar sina egna och storstadens intressen. Det skulle väl betyda, antar jag, att det är de svenska SD-väljarna. Ett antal utpekade personer i ett glesbygdssamhälle fick vara exempel på människor i Sveriges trumpland. På bild och allt. De hade alla bil, arbete och bodde i villa, kunde jag läsa.

Jag håller inte med om den där liknelsen. Det är någon sorts mediakonstruktion. Det är visserligen häpnadsväckande att mer än 15 % av tillfrågade svenskar säger att de vill rösta på SD, vår tids svenska missnöjesparti. Men en jämförelse, som för tankarna till någon sorts white trash i USA, övertygar inte. På vilket sätt skulle boende i svenska småorter vara bortglömda? Varför skulle den svenska, ganska välmående glesbygdsbefolkningen vara mer missnöjd med politikerna än storstadsmänniskorna och tillräckligt missnöjd i största allmänhet för att börja rösta på ett extremhögerparti?

Nej, det är nog inte glesbygdsrösterna i allmänhet, som SD lever på. Det skulle inte räcka till 15 %. Det bor för få i glesbygden och för många i storstaden för att man ska tro på någon sorts uppdiktat fattig- eller missnöjeskollektiv ute i bygderna som SDs stora stöd. Sveriges tredje största parti, nazistiskt eller ej, har stöd även av stora skaror storstadsbor.

Förklaringar till SDs framgångar kan man spekulera om precis som om förklaringar till Ny demokratis framgångar för ett par decennier sedan. Det finns säkert flera olika förklaringar till de här partiernas framgångar men den avgörande faktorn lär vara motstånd mot invandring och flyktingmottagande, vilket också drar till sig rasister av alla schatteringar. Den slutsatsen är inte revolutionerande men i det avseendet kan man jämföra med USA. Det är den bärande idén för den nya amerikanska ledningen, som ägnar det mesta av sin energi åt begränsning av invandringen, America first, mur mot Mexico och inreseförbud för muslimer.


Sprakfraga


"Carpe diem" var ett uttryck, som kom på modet för ett par år sedan. Det blev plötsligt "jätteinne" att använda det uttrycket och det antydde "intellektuell tankeverksamhet" eller möjligen motsatsen. Men det ledde till en språklig inflation, som inte gav med sig förrän en lustigkurre kompletterade uttrycket och myntade "carpe fucking diem" (härligt att det finns citationstecken, som man kan markera avståndstagande med men jag ska nog dra ner på citationstecknen nu). Då försvann uttrycket carpe diem som genom ett trollslag. Lika skönt det men egentligen är det rätt kul det där med modeuttryck och, om man vill låta seriös, språkets utveckling. Numera händer en hel del sådant via sociala media, ofta drivet av behovet att trycka på mobilen så snabbt som möjligt, på så få knappar som möjligt. I stället för carpe diem, kan man idag säga (och jag kursiverar här för att slippa använda citationstecknen) yolo (förklaring för oss pensionärer: you only live once, vilket väl är ungefär detsamma som carpe diem). (Parenteser i texten är förresten mest ett tecken på taskig planering i skrivandet, så jag ska försöka dra ner på dem också.)

Det här med nätet, mobilerna och sociala medier har inneburit en avgörande förändring i språkets utveckling, den saken är klar. Anglosismerna haglar. Hur länge kommer vi att ha å, ä och ö kvar i svenskan? I en lista över vanligaste språkliga uttryck nu för tiden tror jag att sociala media kommer väldigt högt, även om det låter alldeles svenskt. Det är super eller kanske till och med top notch. Jag måste googla det.