Mobb och makt


Då är råttet mågat, hörde jag någon upprörd idrottsman säga i något gammalt klipp på tv. Vi kan alla säga fel ibland, så det är väl inte så märkvärdigt. Å andra sidan bör det vara tillåtet att skoja om det, så länge man håller sig på rätt sida om mobbinggränsen. Att upplysa om att mobbing eller mobbning, vilket det nu heter, är dåligt och uselt, är förstås att slå in en öppen dörr. Mobbning är en typisk loose/loose-situation. Den som mobbas känner sig som skit, ursäkta franskan, och utanför och de som mobbar är inte bara skitstövlar utan inser så småningom själva att de är just det. Mobbning är ett maktspel.

Mobbning förekommer inom politiken också. Medierna deltar på sitt sätt men mobbningskampanjer kan förstås förekomma på flera olika sätt - inom ramen för de politiska uppdragen, i korridorerna eller via sociala media t.ex. Ska man tänka sig att smutskastning av politiska motståndare övergår från förolämpning och förtal till mobbning, så fort den smutskastande får några med sig i smutskastningen. Nej men gränsdragningen är besvärlig. Ägnar sig den fånige Trump åt mobbning på Twitter eller är han utsatt för mobbning i media? Tja, någon kan väl hävda att mobbning per definition inte kan förekomma med världens mäktigaste person som offer, vilket verkligen inte utesluter att denna person själv deltar i mobbning av andra. Blev Hillary Clinton mobbad, när fantasifulla påståenden om brottslighet och oegentligheter spred sig som en löpeld i USA via sociala media? Tjaa. Är Åkesson utsatt för mobbning, bara för att de flesta andra partier säger att de inte vill ta i SD med tång? Nej, naturligtvis inte. Leder man ett parti med SDs väljare och bakgrund, får man tåla det. O.s.v.

Är det mobbning att uppskatta hård drift, förlöjligande och nedgörande kritik av politiska motståndare eller för den delen andra kända personer, vars budskap man inte gillar? Nej. Och jag får medge att jag gärna skrattar med och gärna håller med, när det passar. Satiren måste leva. Vissa far väl illa av den men det är sällan oförtjänt.

Smygreklam


Läste eller hörde någonstans att man som bloggare kan åta sig uppdrag att göra smygreklam på sina bloggar. Det går ut på att man i de texter man lägger ut på nätet, utan att vara öppen om det, omnämner eller t.o.m. berömmer något företags varor eller tjänster. Och så får man en dusör för det. Det verkar lurigt eller hur? Själv är jag ingen vän av reklam från början men det här är ännu värre. Såg på teve igår att ett par personer uppträdde under den nya titeln influencer men blev inte klok på, om dessa influencers ägnade sig åt smygreklam själva eller om titeln skulle visa att de genom sina bloggar påverkade människor på ett uppriktigare sätt än så.

Vi är alla hela tiden utsatta för alla upptänkliga marknadsföringstricks. Via våra datorer, på teve, radio, film, skyltar och skärmar överallt, direktreklam på papper eller via telefoner o.s.v. Priset som den största reklampelaren någonsin eller i varje fall det största kundregistret i historien lär gå till Facebook. Reklambranschen blomstrar och måste uppleva hela världen som ett Klondyke. Vi andra, vi som är kundboskapen som ska lapa i oss alla dessa säljbudskap och konsumera mera, hjälper snällt reklammakarna att gräva sitt guld.

I mitt eget yrkesliv, var det inte aktuellt att ägna sig åt reklam. Advokater skulle inte göra det. Det var rätt skönt. Advokater fick lov att skaffa sig uppdrag så gott de kunde genom att skaffa sig ett gott rykte, genom att göra bra jobb, genom rekommendationer från andra, vissa kanske genom att förekomma i media. Det ansågs mindre lämpligt för advokater med ren reklam men jag gissar att det har lättats upp numera.

Här på bloggen förekommer aldrig reklam. Jag har tagit mig friheten att varna för några företag, vilkas produkter jag ogillar men ingen s.a.s. aktiv reklam har förekommit. Det har säkert hänt att jag tipsat om något jag stött på och gillat men i övrigt har inget medvetet främjande av vissa företags varor eller tjänster förekommit. Återstår frågan om jag ovetandes, utan att ana det, torgfört vissa varor eller tjänster. Antagligen.

Egocentriskt så det räcker


Människor definierar sig på olika sätt. Man väljer bland bakgrund, nationstillhörighet, familj, umgänge, klass, yrke, framgång, bildning, intressen, bostad, politik, sexualitet, religion och mycket annat. Man väljer inte precis, var man föds men det spelar ändå roll. Det är skillnad på skit och pannkaka. Var och av vem du råkar födas, är avgörande för livsförutsättningarna. För att hålla sig här hemma i Sverige och i tätorter, är det en sak för dem som vuxit upp i Kista, Tensta, Fittja, Ronna, Bergsjön, Biskopsgården eller Rosengård och en helt annan för dem som kommer från Djursholm, Långedrag, Lidingö eller Östermalm. Så är det bara.

Är man uppvuxen på Östermalm i Stockholm, ligger det nära till hands att bli lite snobbig. Jag bodde där som liten och fram till 40-årsåldern. Hoppas jag lagt bort de värsta laterna sedan dess. Det var inte nödvändigt att vara överklass, vad överklass nu betyder, för att bo på Östermalm men det hjälpte. För dem som var det. Klasstillhörigheten har en stark inverkan på, var man föds och vart man flyttar. Bodde man på Öfvre Östermalm, typ norr om Linnégatan, så var risken överhängande att man antingen var eller ansågs vara överklass. Gick man i Östra Real, som jag gjorde i gymnasiet, ökade risken ytterligare, oförtjänt eller inte. Hade man gått i Carlssons eller Broms privatskola som liten, vilket jag inte gjorde, var det helt kört. Hur det är nu för tiden, vet jag inte riktigt men jag kan tänka mig att det inte är så stor skillnad mot förr.

Även om man inte hade ett adligt namn och inte hörde till en familj med mycket pengar, smittade stadsdelen Östermalm av sig på något vis, på språket, på klädsel, på manér och på yrkesval. Min familj hörde inte till de fina familjerna. Vi hade det bra ändå och bodde, tack vara Morfar, i en fin lägenhet, våning som man kallade det på Östermalm. I småskolan gick jag i Hedvig Eleonora folkskola. Det var verkligen ingen överklasskola. Det var en tydlig kontrast, som nog bidrog med en liten aning distans till de värsta olaterna. I Hedvig var det tuffa tag. Elever som gick i hjälpklass mobbades, fullgubbarna eller tokstollarna på gatorna runt skolan samlade en svans skanderande ungar efter sig. Klasskamrater som bodde "nedåt", mellan Storgatan och Riddargatan, bodde inte lika fint och hörde inte till överklassen. Där var standarden inte lika tjusig. Där var det inte ovanligt att det saknades värme och varmvatten i lägenheterna. De flesta hade wc men jag är faktiskt inte säker på att alla hade det.

Det där uppnästa, snobbiga östermalmssättet smittade på något vis, oavsett bakgrund, pengar och klass. De flesta, som vuxit upp på Östermalm, har några sådana tendenser. Ränderna går inte ur så lätt. Det gäller att se upp med det. Det är riskfritt att påstå att bland människor uppvuxna på Östermalm eller i Danderyd finns en större andel höginkomsttagare och en större andel politiskt borgerliga än bland folk från andra håll.

Så, handen på hjärtat, hur definierar jag mig själv för att avsluta denna egotripp? Pappa, ja, rätt så mycket. Morfar, jodå lite grann. Jurist, tjaa men panschis också. Stockholmare, ja lite kanske fortfarande. Östermalmsbo, knappast. Svensk, visst. Miljömupp, nja men lite. Det närmar sig. Det får nog bli: Pappa, pensionerad jurist och stockholmare på landet.

Konserverad gröt


I nutidens konsumtionssamhälle blir vi överösta av reklam mest hela tiden. Det gäller förstås särskilt dem, som hålls mer än vad vi gör i de stora samhällena.

I dagstidningarna finns reklam som det alltid gjort. Det gör det även i nätupplagorna.

På teve får vi oss reklam till livs via TV4, som numera blivit nästan omöjligt att titta på p.g.a. all reklam men också p.g.a. allmänt skral programkvalitet. På SVT slipper man ju det mesta av reklamen liksom i SR, vilket är befriande.

Jag lyssnar en del på musik via musiktjänsten Spotify, som har det mesta. Där kan man välja att bli utsatt för reklam eller att mot en ersättning slippa, vilket är ett sympatiskt upplägg.

På min vanliga mejladress får jag massor av reklam, typ 10, 20 om dagen, de flesta rörande lån, dating eller spel. Men mitt mejlprogram innehåller en rensningsfunktion, som sorterar bort i stort sett alla reklammeddelanden och redovisar dem i en särskild skräpkatalog. Där kan man gå in och kolla meddelandena, om man vill, vilket man inte vill och enkelt "deleta" alltihop.

Har på senare tid börjat ägna mig lite åt "Fejan" efter ett uppehåll på några år. Ser att reklamtrycket där ökat betydligt. Nu får jag diverse egendomliga och oönskade reklaminslag i stort sett varje dag. Ännu så länge håller jag på att ta bort dem, vilket kräver en särskild förklaring av skälet till att jag vill ta bort varje enskilt reklaminslag. Det retar mig lite. Ja, ja Fejan är Fejan.

Numera slipper vi nästan alla säljsamtal till mobilerna. Vi har anmält våra mobiler till NIX-registret och det verkar fungera. Som många andra uppvaktas vi på mobilerna ändå av de här företagen i Indien, som ringer och på sin speciella engelska påstår sig saluföra dataprodukter och datatjänster relaterade till Microsoft och Windows.

All den här moderna direktreklamen har i alla fall det goda med sig att vi numera slipper nästan allt reklamskräp i brevlådan.

Public service


Det finns faktiskt seriösa program på tv bland alla lekar och underhållningsprogram. Vi har tillgång till SVT, TV4 och TV6. Det är inte stor idé att anlita TV4 för något seriöst och reklamströmmen på den kanalen har dessutom blivit allt stridare med åren. Det är ungefär samma sak med 6:an. Det är för väl att vi fortfarande har public service. SVT sänder allt som oftast meningsfulla program. Här är ett exempel.

Tittade ni på tv-programmet Idévärlden i SVT? Om inte, är det värt att göra det. Den går säkert att hitta på "SVT play". Idevärlden är en serie på fem, sex program, en mycket seriös serie. Flera av delarna är mycket tänkvärda. Någon kanske lite mindre. Erik Schuldt (ska vara ett tyskt u/y där men jag vet inte hur jag får till det här på bloggen) leder programmet och tar sitt jobb på allvar. Han gapskrattar inte hela tiden men han gör seriösa program, som får en att tänka. Bra, helt enkelt. Han har med Idévärlden funnit, möjligen lånat, en form för allvarliga samtal mellan kompetenta människor om allvarliga ämnen. Kanske är formen aningen fyrkantig, lite akademisk, något överdriven men den fungerar och samtalen blev intressanta.

The grim reaper


Det enda vi med säkerhet vet om vårt kommande liv är att det kommer att avslutas med döden. Den aforismen hör man då och då och det finns ingen anledning att säga emot. Det eviga livet, vilket rimligen är en metafor för ära och berömmelse och vilket naturligtvis inte är evigt, är några få förunnat. Det eviga liv, som religiösa hyllar, avstår jag från att kommentera närmare just nu. Var och en blir salig på sin tro, sägs det. Jag googlade och fann att det var Fredrik den Store som sade det, fast han egentligen sade "I mitt rike får var och en bli salig på sin fason”, kanske på tyska men antagligen på franska som talades vid hoven på den tiden. Hmm, det var en parentes. Var var jag nu? Jo, döden, detta ljusa, glättiga (sarkasm avsedd här, trots att sarkasmer, som man måste påpeka att de är just det, är överskattade) diskussionsämne, som det är tabu för de flesta och för det mesta att beröra.



För egen del, jag fyller 72 i år, är det lätt att räkna på fingrarna, ungefär hur lång tid det sannolikt kan vara kvar, innan liemannen kommer. Risken finns att det blir kortare än det sannolika. Hur som helst, hoppas man förstås på hyfsad livskvalité under de återstående åren. Om jag ska tala om döden, blir det inte med någon religiös vinkling. Det ligger inte för mig. Efter lite funderande kom jag fram till att ett naturligt sätt för mig att tala om döden, är att helt enkelt nämna några i min närhet, som dött och vars död betytt något särskilt. Det blir lite privat och för den, som anar vartåt det här lutar, går det bra att sluta läsa här.

De dödsfall jag kommer att tänka på är i tur och ordning: Pappa, Morfar, Farmor, Mamma och några vänner.

Pappa Curt kan jag hoppa över egentligen i det här sammanhanget, för jag har inget minne alls av honom. Men hans för tidiga död har nog ändå präglat mig och mitt liv mer än någon annan enskild händelse. Han var den sanna konstnärssjälen och en mycket sammansatt personlighet och det blev stormigt runt honom. Och efter honom. Ingen kunde sedan fylla hans plats i familjen. Om honom skulle jag kunna utgjuta mig mycket men jag hoppar över det här.

Morfar Emil betydde mycket för mig som liten. Han var mäktig och bestämd. Man hade respekt men behövde inte vara rädd. Vi gillade varandra, Morfar och jag. Vi åkte häst och bil tillsammans. I unga år bodde jag mycket på gården hos honom och Mormor. Ganska ljusa minnen. Morfar hjälpte vår lilla familj ekonomiskt. Han blev senil på gamla dagar och jag minns inte hans död som tragisk. Efter begravningen i den vackra kyrkan i Länna, var det kalas i stora huset. Jag minns att stämningen var god och uppåt, nästan burlesk och att jag var förvånad över det men samtidigt lite lättad.


Morfar Emils föräldrar, Roslags-Bro kyrkogård


Farmor Aimée hade jag mycket kontakt med som liten och ung. Kontakten var god men kändes ibland som om den kunde vara hjärtligare. Hon försökte och lyckades hyfsat men man kände något tomrum eller något annat därinne. Hennes levnadsöde hade lagt lite sordin på känslolivet. Hon förlorade sin man och alla sina barn under en kort period av sitt liv och kom aldrig riktigt över det. Hon blev gammal och dog på sjukhus efter en operation. Hon tog ett fint farväl av mig på sjukhuset. Höll min hand och sade några söta ord, meningslösa som ord betraktade men meningsfulla för oss, för mig, särskilt lite senare på kvällen, när jag fick dödsbudet och till slut begrep att de varit just ett farväl de där orden tidigare på kvällen. Jag besökte sjukhuset på nytt nästa morgon och gick till rummet, där Farmor legat. Det var tomt och nybäddat, urvädrat. Jag letade efter personal och hittade till slut någon att fråga.
Var är Farmor?
Hon är inte kvar.
Jag ser det. Var är hon?
Nej, hon är flyttad nu.
Men var är hon? Hur ska det gå till nu?
Jag visste absolut ingenting.
Hon är i kylrummet längst ner. Du får kontakta en begravningsentreprenör nu.
Jag minns att jag blev stående en stund utan att riktigt veta, vartåt jag skulle ta nästa steg. Då kom samma sköterska tillbaka med en plastkasse, som hon räckte till mig och sade, här är hennes saker. En kylig morgon. Jag var ledsen.

Mamma Aili, dog också på sjukhus. Jag bodde på annat håll då. Vid sista besöket hade hon varit i mycket dåligt skick och inte vid medvetande. Från sjukhusets sida lovade man ringa, när läget blev kritiskt. Det blev inte så utan någon ringde, när hon just dött. Det sades att hon inte vaknat upp igen. När jag kom dit efter en timme och såg henne ligga död i sängen, hade hon förändrats så mycket att jag knappt kände igen henne. Jag kände på henne och hon var sval. Jag förundrades över den späda och främmande gestalten framför mig. Trots det ganska dåliga förhållande vi hade haft Mamma och jag, minns jag att jag tänkte, här ligger bakgrunden till hela mitt liv. Den stora sorgen infann sig inte. Aili hade haft det tungt emellanåt.

Som de flesta andra i min ålder, har jag förlorat några vänner på vägen. Någon vän i en bilolycka, någon kompis till cancern redan i ung ålder, traumatiskt och hemskt. En arbetskamrat och vän till cancern senare i livet och en nära vän för några år sedan. Mycket sorgligt med allihop och alla mycket saknade, inte minst den där sistnämnde, som jag fortfarande kommer att tänka på titt som tätt. Jag saknar fortfarande våra täta samtal, skämtsamma men också allvarsamma. Fina minnen.

Tja, så där någonting. Har jag besvärjt dödsandarna nu? Vet inte just. Varför jag alls ägnat mig åt döden denna vårvintermorgon, kan jag inte förklara. Det bara blev så. Men nu är det bara att skaka av sig och gaska upp sig.

Gott om gamla gummor och gubbar


Människor blir äldre och äldre. Jag läste just, aningen rapsodiskt får jag medge, någon artikel i SvD om stigande genomsnittsålder och att den första 200-åringen möjligen redan är född. Genomsnittsåldern i Sydkorea kommer att vara över 90 år redan 2030, stod det. Det kommer den inte att vara i Aleppo eller i Jemen, tänkte jag.

Vem har intresse av att sprida förhoppningar om långa liv? Jo, försäljare av pensionsförsäkringar. Vid den tanken noterade jag att det jag läste var s.k. sponsrat innehåll, som tillkommit i samarbete med ett försäkringsbolag. Skönt, då är det bara snack. Varken barnen eller barnbarnen behöver oroa sig för att bli lastgamla i den där meningen. Då kanske det finns chans att våra sociala system hinner byggas ut i takt med befolkningens stigande ålder, d.v.s. om det är politiskt opportunt att göra det. Vissa politiker har redan börjat tala om att vi måste arbete längre upp i åldrarna för att finansiera våra pensioner, även om det just nu är lite tyst på den kanten.

Drömmar om långa, friska och lyckliga liv är mänskliga, drömmen om evigt liv är fåfäng. Undrar förresten om Walt Disneys kropp fortfarande är nedfrusen. Förr påstods att det i USA fanns möjlighet att, mot rundlig ekonomisk ersättning förstås, bli sparad efter döden i väntan på vetenskapliga framsteg och i den enskilda egocentrikerns desperata hopp om återupplivning någon gång i framtiden. En fantastisk historia, som jag kommer tillbaks till då och då. Den bara måste vara en skröna. Å andra sidan har ju människor i hundratals och tusentals år både i Egypten och på andra håll ägnat sig åt balsamering och kroppars bevarande. Karl XII lär ju t.ex. finnas kvar fortfarande, om det inte hänt något drastiskt sedan man senast tittade i kistan, vilket jag läste var 1917. Det är klart att det är skillnad på Kalle Ankas skapare och en svensk krigstokig kung. Men syftena med bevarandet var nog liknande, det eviga livet på något vis, även om det nog låg mer religion i resonemanget för Karl XIIs omgivning än för Disney. Om det där med Disney nu inte är en skröna.

Mörkblått


I Trollhättan har M, L och KD röstat fram en SD-ledamot till positionen som kommunalråd och vice ordförande i kommunstyrelsen. Denne SD-politiker, Ulf Erlandsson, har, rapporterar Expo, delat och spritt massor av nyfascistiska och rasistiska texter på nätet, texter där invandrare kallas kriminella och tillskrivs låg IQ. T.ex. har han spritt 130 texter från Fria Tider, en högerpopulistisk, invandringsfientlig site. Kommunalrådets kommentar till detta var att han ska se upp lite mer med, vilka texter han sprider. Om han inte håller med om det rasistiska innehållet i den dynga han spritt, borde han kanske ha varit tydlig med det.

Skåne är Skåne. Det lär vara värst där. Men det finns högerextremister på många håll nu för tiden. Man måste fråga sig, hur det står till i Trollhättan. Vill trollhätteborna verkligen ha ett sådant kommunalråd? Förstod de, vad de röstade på? Brydde de sig? Kommunens styrande moderater, liberaler och kristdemokrater tror uppenbarligen att ett kommunalråd, som sprider fascistiska texter i parti och minut är rätt medicin för kommunen. Det förutsåg vi inte, vore ett svagt försvar. Nu är det som det är och det är bara att önska trollhätteborna bättre lycka nästa gång vid valurnorna.

Öppet brev till en moderat


Ibland läser jag SvD. Lite skamset ska jag medge att jag har ett SvD-abonnemang, inte för att jag delar den politiska inriktning den tidningen har utan för korsordens skull. De är bäst och har alltid varit det. I SvD skriver Tove Lifvendahl, som jag tycker är en någorlunda balanserad moderat. Men på sistone har jag sett ett par oroande inlägg från henne om den amerikanske presidenten. Om jag skulle skriva ett brev till henne om det, skulle det kunna bli så här.

Nää, Tove Lifvendahl, jag läste just i SvD, för andra gången på kort tid, att du tycker att det ligger något i vad Trump säger. Själv har jag hittills inte hört ett enda vettigt ord från det hållet. Intressant behov det där annars med ett driv att hitta några fina korn även i den skitigaste omgivning. Eller håller du på att jobba upp ett mer allmänt medhåll? Jag hoppas inte det.

Du säger att Trump är som han är och att man inte ska ta så allvarligt på, hur han uttrycker sig. Du säger att man inte ska fästa sig för mycket vid de ovidkommande dumheter han slänger ur sig utan i stället se till det, som kan vara riktigt i det underliggande budskapet. Tja, allmänt sett, låter det bra men det är bara det att de underliggande budskapen från Trump, om de alls finns, suger.

Trump
- är rasist,
- vill upprusta,
- har en mossig kvinnosyn,
- äventyrar planetens klimat,
- saknar respekt för andra,
- ljuger.

Det vore inte svårt att göra den listan längre. Lycka till med din fortsatta bevakning av politik! Mig har du tappat som läsare eller lyssnare, vilket naturligtvis inte skulle bekymra dig det minsta, ens om du visste vem jag var.

Med vänlig hälsning

Nya besök


Gick upp ovanligt tidigt i morse för ett toalettbesök. Klockan var halv fem så där. Hostade och hackade med förkylningen och tänkte att jag kanske, trots allt skulle bli kvar uppe tills vidare och tog vägen ut till köket och kaffeprylarna. Kikade ut lite över vinterlandskapet, där nysnön låg orörd. Det var egentligen fortfarande mörkt men snön lyste upp till någon sorts halvdager. Tyckte att något rörde sig precis nedanför kullen som huset står på. Stod kvar lite och, jodå, det var någon där. En stor en. En lång rygg. Ett vildsvin. Jag gick ut på verandan och sjasade och lät. Det var inte ett vildsvin utan tre eller fyra vuxna och ett gäng små kultingar. Vid mitt sjasande stelnade de till någon sekund och fick sedan fart bortåt skogen, full fart. De försvann ljudlöst allihop på några sekunder. Otroligt snabba. Det såg ut som om de sprang lika fort som rådjur i full fart.

Jag märkte att jag gått ut barfota i snön. Lite väl sportigt. Snabbt in igen. Kom senare på att jag ju naturligtvis skulle ha hämtat hagelbössan och skjutit efter grisarna. Inte på dem förstås med en hagelbössa men upp i luften för att skrämmas rejält. De förstör rätt ordentligt, där de drar fram. Vi har satt upp ljus med rörelsedetektorer och hustrun har satt ut en radio som slår på och av men vildsvinen låter sig inte skrämmas så lätt. Man kommer att behöva vaka själv så småningom eller skaffa elstängsel.

Alldeles inpå knuten
Måste undersökas

Segt och osegt


Jag ska berätta en vardaglig, rätt ospännande historia från myndighetssverige. Det gäller Lantmäteriet, en myndighet som sällan väcker uppmärksamhet och som för det mesta sysslar med ganska okontroversiella ärenden, t.ex. att uppdatera kartor över vårt vackra land. Min historia handlar om att skapa en samfällighet för en enskild väg, något som Lantmäteriet kallar anläggningsåtgärd.



Förra våren kom vi och grannar fram till att vi nog, trots att bara en handfull fastighetsägare är berörda, bör ha en vägsamfällighet för vår privata lilla grusväg på ungefär en kilometer. För ordningens skull. Alltså en sorts förening, där frågor om vår gemensamma väg kan hanteras. Det är inte särskilt många eller stora frågor. Då och då behöver vägen sladdas. Ibland behövs mer grus. Någon gång behöver något göras åt något dike eller någon buske. Snöröjningen på vintern är vanligen den största posten. Intresset att lägga ner eget arbete på vägen är tunt bland berörda fastighetsägare.

Två av oss gav så småningom in en ansökan om inrättande av en vägsamfällighet. Det gjorde vi förra våren. I april, tror jag. Någon dryg månad senare fick vi en bekräftelse på att Lantmäteriet fått vår ansökan. I bekräftelsen meddelades att ärendet inte lottats på någon lantmätare ännu och kötiden för att få en lantmätare utsedd var ett halvår. Det enda tydliga i meddelandet var informationen om, vad vi skulle få äran att betala för förrättningen så småningom.

Tiden gick. Inga livstecken från Lantmäteriet. Förrän nu i februari, då vi fick ett nytt besked om, vad handläggningen av ärendet hos Lantmäteriet skulle komma att kosta, nu med höjda timpriser från förra beskedet. Om själva ärendet sades ingenting. Som svar på en telefonförfrågan meddelades att ärendet fortfarande inte tilldelats någon lantmätare och att, kort sagt, ingen ännu lyft ett finger i vårt ärende. Vidare fick jag reda på att ingen heller skulle komma att lyfta ett finger före sommaren, sannolikt inte före nyår heller. Snittväntetider numera till början av handläggningen hos Lantmäteriet var 10 till 22 månader och ett så oprioriterat ärende som vårt skulle troligen bedömas ligga i den övre delen av det intervallet. Bortåt två år, innan men ens tittar på saken låter lite magstarkt.

Men vi sitter inte i sjön. Vägen är farbar utan Lantmäteriets hjälp. Ilandsborna har gått och kört på vår väg i ett par, tre hundra år utan någon samfällighet, så det ska väl gå bra ett par år till.

Efter beskeden från Lantmäteriet använde jag vår lilla väg för en tur in till byn och Vårdcentralen, där jag behövde få ett blodprov taget inför en undersökning på annat håll. Jag hade inte avtalat någon tid och blev sittande i väntrummet i så där fem minuter. Hela besöket, inklusive inskrivning, provtagning, väntan och adjö tog mindre än 10 minuter och på frågan om, vad det kostade var svaret: Ingenting.

Av detta kunde man dra slutsatsen att vi i Sverige prioriterar personlig hälsa framför kartritning och vägföreningar, vilket är bra mycket bättre än om vi hade gjort tvärtom.

Herrturken


En fullständigt ovidkommande association till Turkiet är en interiör från herrturken, förmedlad av vår tids störste komiker Hasse Alfredsson, här alias Ali Baba Lindeman, som hade ett ärende in till Sturebadets damavdelning: Det var så varmt, så jag gick in naken, endast iklädd en hög hatt.... Och på huvudet hade jag en turban.


Nu till ett lite allvarligare ämne. Vad håller Turkiet på med egentligen? President Erdogan vill framförallt bestämma lite mer, ha mer makt alltså, och håller sakta men säkert på att skaffa sig det. Och som nästan alla stora ledare vill han ha rikedom. Det håller han också på med, vågar jag påstå. Undrar just, hur rik Erdogan blivit. På en skala från ett till tio, ligger han naturligtvis på 10 precis som alla andra despoter. Såg en uppgift på 1,5 miljarder men då var inte resten av familjens förmögenheter inräknade, vilket troligen skulle öka på familjeförmögenheten med någon miljard. I det nya presidentpalatset som just byggts för 14 miljarder, kommer 250 rum att vara avskilda för Erdogans privata bruk.

Turkiet vill leka med ryssarna och Putin gnuggar händerna. Trump verkar inte veta, hur han ska ställa sig till vare sig Turkiet eller NATO. Turkiet gruffar om flyktingavtal med EU. Man smågruffar med Tyskland, där det finns bortåt tre miljoner människor som kommer från Turkiet. Pressfriheten är det illa ställt med i Turkiet och presidenten med anhang håller på att sakta men säkert urholka respekten för mänskliga rättigheter. Den turkiska staten vill sedan länge sjasa bort och tvåla till kurderna. Det bor 75 miljoner människor i Turkiet och drygt 20 % av dem är kurder, som regimen ständigt förföljer.

Stora ledare förser sig nästan undantagslöst rikligt ur staskassan. Sådana ledare som Mandela är det ont om. Det är inte själva ledarlönen världens politiska makthavare blir rika på utan pengarna rinner in på annat sätt. Läste i SvD att de 100 rikaste "ledamöterna och rådgivarna i Kinas parlament" är dollarmiljardärer. Möjligen ska uppgiftens sanningshalt undersökas. Enligt pressuppgifter är Putin annars den rikaste av alla i alla kategorier. Han sägs vara god för 1 700 miljarder i kronor räknat. Trumps ekonomi är ett kapitel för sig med konkurser och tveksamma affärer men man kan faktiskt inte (riktigt ännu) anklaga honom för att berika sig genom sitt ämbete, även om han redan börjat ägna sig åt viss nepotism.

Stöveltramp


När man läser om alla högerextremister nu för tiden i Europa och USA, kan man oroa sig för mer militanta inslag i politiken. Det är nästan, så man börjar bli orolig för ljud av stöveltramp i korridorerna även i mer civiliserade länder. Det var inte särskilt länge sedan det hände sist.



Samtidigt piskas stämningen upp av media, särskilt SvD här hemma, när det gäller behovet av upprustning, starkare försvar, mer pengar till krigsmakten o.s.v. Vår ÖB säger att han mycket snart behöver sex och en halv miljard extra.

Apropå det, dyker plötsligt en bild av Trump upp i någon tidning, där han av någon anledning är klädd i en sorts uniformsliknande jacka och mössa. Tummen ner från mig, blir det en gång till för denne obildade rasist, som tydligen vurmar på allvar för det militära. Han har börjat jobba hårt för att höja anslagen till USAs krigsmakt avsevärt, trots att den budgeten redan är flera gånger större än någon annan makts. Jag klipper in bilden från någon tidning här, även om jag (så jurist jag är) inte är riktigt klar över rätten att göra det.



Hittade på nätet en bild av Trumps kompis Putin, där han också hedrar vapenmakten. Det finns många bilder på nätet, där han gör det, visade det sig.



Man kan lätt hitta bilder av uniformerade anhängare till militanta högerrörelser som Jobbik i Ungern och Gyllene gryning i Grekland. Men, hittills har jag inte sett bilder av de kända högerpopulistledarna i militärutstyrsel, som Orban, Duda, Le Pen eller Wilders. Inte för att jag letat heller. Bland sverigedemokraterna har jag bara sett enstaka företrädare, som uppträtt på bild i uniform och på den bilden jag tänker på uppträdde en känd sverigedemokrat i nazistuniform.

Hugaligen!

Musikens kraft


Musik tillför något fint i livet, på det känslomässiga och abstrakta planet. När det vill sig, ger musiken oss upprymdhet och lugn, glädje och melankoli, alltihopa eller något av det. Harmonierna är inte lätt att sätta fingret på, de bara finns där, i musik som passar lyssnaren, och i bästa fall kan man uppfatta dem. En sorts lycka, kan man säga. När man hör vacker musik i radion eller någon annanstans, kan tiden stanna upp lite. Vardagsbekymren är tillfälligt bortblåsta och en stund är man i en egen värld. Vill det sig riktigt väl, delar men den dessutom med någon eller några andra. Att stora musiker hyllas med både ära och rikedom, är lätt att förstå.

Personligen har jag sedan ungdomen vurmat för rock och soulmusik. Särskilt den amerikanska soulmusiken är lätt att falla för, allra helst den afroamerikanska. Den musik man gillade som ung, gillar man hela livet. Men, lyckas man undvika att fastna fullständigt i ungdomsvurmen, har man goda möjligheter få ta del av även andra fantastiska "musikresor" under hela livet. Några har jag lyckats komma med på. Det kan gälla folkmusik, klassisk musik, soul, blues, rock, jazz eller pop. Man måste verkligen inte vara expert för att lyssna på olika sorters musik. Man behöver ju inte köpa skivor längre. Det finns nedladdningar och det finns mycket att lyssna på i radion, SRs Klingarn t.ex. och klassiskt i P2 och så finns ju Spotify. Själv lyssnar jag just nu på urvackra Laudate dominum av Mozart på Spotify och nyss var det Dance of the blessed spirits ur Glucks Orfeu and och Euridice. När det gäller det klassiska, blir det för mig som novis de mest kända och lättlyssnade verken, gärna Puccini och sådant men också det "lättare" av Bach och Beethoven.

Förr i världen hängde jag med i musiken och lyssnade både på gammal och ny musik inom favoritområdena. Det har avtagit med åren men intresset har inte försvunnit. En dotter, som arbetar i musikindustrin, är god hjälp med uppdateringar och nyheter.

Om någon vecka ska hustrun och jag gå på konsert i Stockholm och lyssna på Tomas Andersson Wij, en favorit sedan länge numera. För den som inte lyssnat på honom, kan jag säga att det är åt trubadur- och vishållet, rätt annorlunda jämfört med det jag lyssnar på mest men bra och ganska allvarligt.

Skräp och lur


Åtta av tio skräppostmeddelanden till min e-postadress är erbjudanden om penninglån, små eller stora, långa eller korta, dyra eller svindyra. Det finns mycket pengar, som man vill ha ränta på. Det verkar som om en grå bankmarknad vuxit fram. Med officiell minusränta eller nollränta, lär det fortsätta så. Att bankerna vill låna gratis av småsparare, är en sak. När vanliga människor ska låna, är det en annan. Då kan räntorna vara betydande ibland rena ockret. I de här låneerbjudandena, som jag hela tiden får, finns exempel på båda.

Men jag begriper faktiskt inte det här med minusränta riktigt. Det är inte lätt för vanligt folk att förstå, vad Riksbanken håller på med, med sina räntebeslut, räntebana, inflationsmål och allt vad det är och ibland undrar jag, om ens ekonomerna begriper. Det är alldeles för tidigt att höja räntan från minus 0,5 till minus 0,25. Hur skulle det se ut? Snabb snurr på pengarna är melodin, ökad konsumtionstakt, större inflation, det verkar klart. Ska man behöva fundera över makro och mikro för att försöka fatta? Eller är det så enkelt att man bör göra sig av med så mycket som möjligt av sina kontanter och sy in resten i madrassen? Fast med den önskvärda inflationen blir kontanterna mindre värda även i madrassen. Pengarna bränner i fickan på dig, brukade min mor säga, när jag var ung och hade köpt för mycket, för fort. På den tiden fick man lära sig att det var klokt att spara. Nu är det annorlunda, nu eldas det på ordentligt. Budskapen är klara. Applåder till konsumenterna. Hjulen måste rulla. Sparande i pengar är ren förlust.

Apropå skräppost, förresten, så kom nyligen till samma junkmailbox i min dator ett meddelande att jag hade 13 863,13 kr på mitt konto och kontot skulle upphöra i slutet av månaden. Samma mejl har senare återkommit flera gånger. Någon verkar väldigt mån om att få betala ut 13 863 kr till just mig. Allt jag behövde göra för att få pengarna var att skicka uppgifter, anmäla, logga in och, ja ni vet, så'nt där. Tyvärr framgick det inte, vilket institut det var, som hade skulden till mig. Som avsändare angavs "Viktigt meddelande" och mejlet kom från något som kallas brugerpanelet.com. Jo, jo. Annars hade jag kanske kunnat kräva ut beloppet och skänka det till Amnesty eller Greenpeace eller till något annat vettigt ändamål. Men jag får nog ta det för vad det är, förberedelser för ett vanligt bedrägeri eller bondfångeri eller lurendrejeri, som det kunde kallas förr. Kärt barn har många namn. Nigeriabrevens tid är förbi. Nu finns det snabbare och effektivare sätt att nå många dumbommar på. För någon måste ju nappa på alla oblyga försök på nätet. Annars skulle de väl inte hålla på.

"Begagnade försäljare"


Förr i världen följde inget vidare anseende med att vara "begagnad bilförsäljare". Det berodde väl delvis på att folk visste mindre, att många bilar var väldigt dåliga men också på att många av de "begagnade bilförsäljarna" var skojare. Lögner och halvsanningar låg till grund för många köp av gamla bilar. "I befintligt skick" betydde verkligen "i befintligt skick", ett begrepp som senare fått en mer nyanserad rättslig betydelse, både när det gäller bilar, fastigheter och annat. Förr var det inte lika noga med fakta, moral, rättvisa och konsumentskydd. Rena Vilda Västern, kan man säga. Så småningom har det rensats upp i träsket med praxis och lagstiftning.



Jag vet inte riktigt, varför jag nämner detta. Jag tror det kan ha att göra med ständiga nyheter om personer inom ett annat område, politiken, vilka beter sig ungefär som de "begagnade bilhandlarna" gjorde förr. Personer som bara agerar i egna intressen, som saknar moralisk kompass och är hänsynslösa både mot sina "kunder", väljarna alltså, och andra. När det gäller att komma till makten eller behålla makt, finns det hos vissa politiker inga anständiga gränser för vilka budskap som framförs och hur de framförs. Jag får för mig att det finns fler sådana politiker i dessa dagar än förr men det går nog i vågor över tid. Det fanns ju några smaskiga exempel i mitten av förra århundradet och så blev det lite bättre. Men just nu torgförs på nytt inom politiken allehanda odemokratiska, militanta, miljövidriga, rasistiska och egennyttiga idéer. Jag tänker förstås på nutidens högerpopulister, som t.ex. Orban i Ungern, Wilders i Holland, Le Pen i Frankrike, Putin i Ryssland, Grillo i Italien, Trump i USA och även lille Åkesson i Sverige. De verkar finnas överallt. De är många nu. För vanligt folk finns inget motsvarande konsumentskydd vid "politikförsäljning", som svenska "begagnade bilköpare" kan räkna med. Nu gäller det mer än vanligt att syna torgförda idéer, att inte köpa paketerade, oftast begagnade politiska budskap, som kan ha fint omslagspapper eller glansig ytlack men som har ett ruttet innehåll.


En riktig vinnarskalle…


… hör jag ibland någon säga om någon, inte utan viss beundran i tonen.

Vad är en vinnarskalle? En som väldigt gärna vill vinna, förstås, och som har förmåga att göra det. Men uttrycket antyder väl lite mer. Ordet vinnarskalle låter inte vidare positivt, tycker jag, bland annat därför att det avser personer som först och främst når framgångar på egen hand och inte i samarbete med andra. Vinnarskallen vill först och främst tvåla till förlorarna. En vinnarskalle vill så väldigt gärna vinna, att han/hon är beredd att uppoffra nästan vad som helst för att vinna - ungdom, fritid, socialt umgänge, karriär, hälsa, familj. När en vinnarskalle väl vunnit, vill vinnarskallen vinna mer. En riktig vinnarskalle är väl lite tossig. En vinnarskalle kan vara psykopat men måste inte vara det. Många med ett drag av vinnarskalle kan hålla det inom rimliga gränser. Andra har så utpräglade vinnarskallar att de, i sin ensamhet, vinner evig framgång och ära.

När man tänker på stora vinnarskallar genom tiderna, hamnar man direkt i sportens värld. Det är dit begreppet hänförs för det mesta. Ett par från andra sidan Atlanten är Muhammed Ali (boxning) och Wayne Gretsky (ishockey) och välkända svenska exempel är Ingemar Stenmark, Björn Borg och Zlatan Ibrahimovic. Utan en okuvlig vilja att vinna till varje pris, varje gång hade ingen av dem blivit särskilt stor inom sitt område.

Även inom områden, utanför sporten, finns förstås exempel på vinnarskallar. Tja, vad ska jag hitta på? Framgångar i krig räknas inte, bestämmer jag självsvåldigt. Alla vinnarskallar är inte heller skitstövlar. Kanske kvalar konstnären Paulo Picasso in eller affärsmannen Bill Gates, som samlat mer pengar på hög en någon annan eller Nelson Mandela som efter 25 års fängelse vann hela världen för sin sak. Exempel på mindre betydande vinnarskallar kan vara de svenska affärsmagnaterna Jan Stenbäck och Ingvar Kamprad eller varför inte Börje Karlsson från Landsbro, som på söndag åker sitt 58:e vasalopp. Ämnet börjar bli så stort nu och bisarrt att jag avbryter här med påpekandet att det finns en baksida även på detta mynt, välkända vinnarskallar som också är dumskallar alltså, t.ex. inom politiken. Var och en kan komma på sådana exempel, särskilt i dessa dagar men jag lämnar spåret här.

Regeringen backar om kilometerskatt,…


... var en rubrik jag såg i SvD i helgen.

Det framgick av nyheten att regeringen tar avstånd från förslaget om en vägslitageskatt för tunga lastbilar – redan innan det har presenterats.

Under en (suddig) bild av en långtradare var bildtexten: Det blir ingen kilometerskatt för tunga lastbilar.

Med den här rubriken och de angivna textraderna får väl de flesta läsare för sig att det är konstaterat att det inte blir någon "kilometerskatt" eller vägslitageavgift. Läste man artikeln, förstod man att det i stället är fråga om motsatsen. Det är inte alls klart att det inte blir någon sådan skatt. Miljöminister Skog, MP, säger i stället att det utredningsförslag, som presenterats behöver ses över och kompletteras, så att man får underlag för ett slutligt beslut om "kilometerskatten". Å andra sidan undrar men kanske en kort stund, om inte finansministern, utan att säga det rakt ut, möjligen har en annan uppfattning i ärendet, än den som miljöministern framför.

Tänk, så det kan bli. Tänk att det ska vara så svårt för våra politiker att fatta beslut, som är vettiga och nödvändiga för miljö och klimat. Det är liksom alltid något annat som kommer emellan, d.v.s. som man tror ger mer direkt popularitet. Miljöarbetet ger dålig direktavkastning för karriärpolitiker, tyvärr. Det är i alla fall jobbigt det där med tröstlöst arbete. Sisyfos, hette han väl, han som i dödsriket rullade upp en sten för ett berg gång på gång, bara för att behöva göra om samma sak i oändlig tid, sedan stenen puttats ner igen av någon dödsgud. Vilka som har motsvarande roller i svensk miljöpolitik, för tillfället och på längre sikt, är jag artig nog att inte gå in på här. Och, dessvärre, har vi inte evig tid på oss att fixa problemet.
(Det var svårt att hitta en bild på onödigt tungt arbete)

Demagogi


Idag blir det lite "yesterdays news" här på bloggen.

Läste för några dagar sedan i tidningen en artikel, som visar hur den amerikanska höger tv-kanalen Fox News, den enda nyhetskanal som den nuvarande presidenten tycks gilla, fabricerar sina "nyheter". Fox News har väl i vanliga fall ett begränsat intresse för oss här i Sverige, långt bort på andra sidan Atlanten, men nu har ju presidenten av någon anledning uppmärksammat Sverige i sin retorik. I förra veckan rapporterade Fox News om påhittade invandraroroligheter i Sverige. Man återgav felaktigheter, direkt förvanskade fakta och allmänt tyckande, som om det var fakta. Sedan läste jag i SvD i lördags att Fox News lyckats hitta en halvfigur i USA, som tydligen utvandrat från Sverige och i USA tagit sig samma efternamn som Sveriges förre utrikesminister. Denne Nils Bildt, f.d. Tolling, uppges nu av Fox News vara svensk försvars- och säkerhetsrådgivare. Om Bildt hittat på titeln själv eller om det är tv-kanalen, spelar mindre roll, för avsikten var förstås att han för amerikanska tittare skulle framstå som en officiell person med hög position inom det svenska officiella etablissemanget. Bildt framför via Fox News farhågor angående invandringen till Sverige och annat som passar Trumps retorik. Ingen tillfrågad på UD eller i försvarsmakten har hört talas om Nils Bildt. Då Fox News fick frågan om, varför man valt just Bildt som "expert", blev svaret genom producenten för programmet: personer som man ”konsulterat” hade rekommenderat just honom. Då är kraven på korrekt information och källforskning inte höga. F.ö. har samme Bildt har enligt Aftonbladet krävt en riksdagsplats av Sverigedemokraterna.

Dagens ledande frågor i min blogg blir: Tycker vi att det här är ett exempel på seriös och saklig journalistik? Gillar vi desinformation och demagogi för egna politiska syften?

Man kan lägga till att omkring 30 000 människor om året mördas i USA utan att flyktingar eller terrorister är inblandade, något som varken Trump eller Fox News är intresserade av att nämna.

Tjatig underhållningsmodell


En ny teve-tävling har startat. Nu gäller det fågelskådning. Med kändisar. I stort sett samma recept som för Idol, kocktävlingar, mästarmästare, bästa amatörkonstnär, travkusktävling m.fl. Oftast efter något utländskt koncept. Det verkar finnas hur många variationer som helst på samma tema. Gäsp! Jag har nog gnällt om det här förut men hinner inte gnälla lika ofta som det dyker upp nya exempel. Ett gäng tävlande börjar och gör sina konster. I varje program ska någon förlora, alltså uteslutas från fortsatt deltagande. Det sker på lite olika sätt, ibland genom röstning, ibland med hjälp av någon domare eller expert, ibland genom någon tävling i tävlingen. Nästan alltid finns en tidsgräns inlagd för att en artificiell spänning ska skapas, vilken i regel förstärks med någon sorts spänningsmusik och med någon nedräkning. Nivån på de flesta av dessa lekprogram skulle jag säga passar för tittare i 10 - 15 årsåldern. Det gäller det mesta i programmen, själva lekarna, programledare, deltagare, inlagda klipp, ja hela baletten. Men programmen riktar sig till en vuxen publik.

Återanvändning är bra men det här konceptet är numera så uttjatat att det är svårt att begripa publikens intresse. För det måste ju finnas, eftersom teve-kanalerna fortsätter att sända alla dessa lekar. Och, ja, jag vet var avstängningsknappen på tv-kontrollen sitter.