Existentiell hälsa


Historisk sett brukar man räkna med tre folkhälsorevolutioner:

Den första revolutionen, som ägde rum under 1800-talet, präglades av förebyggande åtgärder för att få kontroll över infektioner och bristsjukdomar. Åtgärder för förbättrad hygien, kosthållning, vattenkvalitet stod i centrum.

Den andra hälsorevolutionen, som kom att dominera 1900-talets första hälft, var primärt inriktad på vällevnadssjukdomar. Tekniska och medicinska genombrott gjorde sitt intåg och fokus kom att flyttas till botoch symtomlindring. Sjukhus började byggas i större omfattning.

Under den tredje revolutionen, som ta sin början under 1900-talet andra hälft, började man uppfatta sjukdomar som komplexa system med kopplingar till mental, fysisk och social patologi. Begreppet hälsa kom att diskuteras allt mer. 1948 definierade WHO hälsa enligt följande:

Hälsa är ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaron av sjukdom. 

Vid sidan av mental, fysisk, social och ekologisk (miljörelaterad) hälsa lyfte WHO även fram begreppet existentiell hälsa1977. WHO genomförde en studieenkät: WHOQOL-SRPB. Utifrån den genomförda studien utkristalliserades 8 dimensioner:

1 Andlig kontakt: kontakt med något större som hjälper en att uppleva trygghet och tillförsikt.

2. Mening och syfte med livet: att det finns ett speciellt syfte med att just jag lever.

3. Upplevelse av förundran över tillvaron: att man kan känna inspiration och tacksamhet inför sin omgivning, till exempel naturen, konst och musik.

4 Helhet: att tankar, känslor, handlingar, kropp, psyke och det andliga är en enhet.

5.Andlig styrka: att hitta sätt att komma igenom det som är svårt och känna glädje i livet.

6.Harmoni och inre frid: att vara tillfreds med sig själv och känna ett lugn.

7.Hoppfullhet och optimism: att ha en framtidstro även när livet är svårt.

8. En personlig tro: (behöver ej vara av religiös art) som ger en styrka i vardagen och hjälper en att njuta av livet. 

2013 utarbetade Cecilia Melder i samarbete med Lena Bergquist från Studieförbundet Vuxenskolan  Den existentiella hälsokortleken  som är en modifiering av WHO:s åtta dimensioner av existentiell hälsa, som används i sjukvården, både enskilt eller i grupp. Varje tema omfattar tre frågor: hur du tänker, känner och handlar inom respektive dimension. 

1. Känsla av sammanhang

2. Existentiell styrka och kraft

3. Tillit som livskraft

4. Meningen med livet

5. Känsla av helhet

6. Harmoni och inre jämvikt

7. Upplevelse och förundran

8: Förhoppning

Under dimensionen Känsla av sammanhang kan man till exempel läsa:

Känsla av sammanhang
Det finns ett större sammanhang som du är en del av och känner dig hemma i. Sammanhanget kan vara din historia, tro, livsfilosofi, ideologi, ditt fritidsintresset eller arbetsområde.

Till denna dimension hör tre kort:

Tanke
Tänk på ett större positivt sammanhang som inspirerar dig, där du verkar, vill verka i framtiden eller hör hemma i på annat sätt.

Känsla
Hur känns det att vara delaktig i det här sammanhanget?

Handling
Vad kan du göra för att öka dina möjligheter att uppleva delaktighet i detta sammanhang?


Pilgrimens 7 nyckelord


Mitt liv består av vandringar, yttre och inre, samt raster, korta och långa, en pendelrörelse mellan extrospektion och instrospektion, mellan rörelse och vila. I pilgrimsvandrandet möts dessa motpoler.

Pilgrimens 7 nyckelord

Långsamhet
I vandringens stilla tempo får vi ta del av långsamheten, som ger oss möjlighet att sakta ner och få syn på oss själva.

Frihet
Att få vandra utan almanacka och måsten, med bara det allra nödvändigaste i packningen ger en känsla av yttre och inre frihet från stress och krav.

Enkelhet
Under en pilgrimsvandring skalar bort allt som är onödigt. Man bär med sig endast det allra nödvändigaste.

Bekymmerslöshet
Att ta dagen som den kommer och inte bekymra sig för morgondagen. Varje dag innehåller bara en sak och det är att vandra ett steg i taget och komma fram till rastplatserna.

Tystnaden
I vandringen får vi del av stillhet, lugn och tystnad. Varje dag innehåller några etapper där alla går i tystnad. Det är som att befinna sig i en stunds retreat.

Delande
Under vandringen så delar alla med sig av det yttre, som till exempel plåster, dryck, nötter och russin. Genom samtal och möten med andra under vandringen så blir det även ett inre delande.

Andlighet
Pilgrimsvandringens innehåll och rytm öppnar upp för andlighet. Samtal, möten, mässan, tystnaden, delandet och att vistas i naturen sakrala kyrkrum.
                                                                                     - Hans-Erik Lindström

Cirkelns väg – en alternativ mötesform


Det finns en alternativ mötesform, en fullständigt icke-hierarkisk. Det är den urgamla cirkeln, där vi sitter sida vid sida i ring, där det inte finns något bakom och framför, där alla få ta lika mycket plats, där vi i tur och ordning får tala om det våra hjärtan är fulla av, där alla blir respektfullt lyssnade på, där vi alla behövs, där allas gåvor till cirkeln är lika värdefulla, där det inte finns någon som vet bättre än du och där alla ingår i ett meningsfullt sammanhang.

Det är genom cirkeln som vi blivit människor. Vi har samlats i hyddan och runt lägerelden. I cirkeln har vi tagit hand om varandras behov. I cirkeln är det lätt att komma till det som är djupt och viktigt för oss. Vi står nakna inför varandra på ett nytt sätt.

Det är viktigt att ha ett mål för cirkeln, en intention, och att man slutar när målet är uppfyllt. Man kan lägga något i mitten som symboliserar vad man vill, en dikt eller en symbol. Var och en kan bidra med något.

Mångfald är eftersträvnadsvärt i cirkeln. Jag vet inte allt. Tillsammans vet vi mer.

Manitonquat (Medicine Story), som kommer från Wanmpanoag-stammen, har tillämpat cirkeln som mötesform under många år. På hans hemsida Circle Way kan man läsa mer. Hans mission är att främja en mer humant samhälle som bygger på samarbete, jämlikhet, närhet och omsorg.



Underdog-perspektivet

Så länge jag minns har jag alltid identifierat mig med alla de som varit offer för maktutövning av olika slag. Jag har alltid tagit ett underdog-perspektiv. Alla förtryckta har jag tagit i försvar, oavsett om det rört sig om barn, kvinnor, djur, nysvenskar, hbtq-personer, tredje och fjärde världens folk eller andra som far illa. Där ligger mycket av drivkraften bakom mitt engagemang i en rad frågor. Som ett led i detta har jag även strävat efter att förstå förtryckets mekanismer ur alla möjliga synvinklar.



Är skatt girighet?

Läste precis Lena Anderssons artikel om att skatt är girighet.
Det är för mig helt obegriplig hur vanligtvis intelligenta människor (både Lena och dem som hyllar artikeln) kan ha sådan massiv kollektiv otur i hur de tänker om skatt.
Det handlar inte ens bara om moral, om tanken att man solidariskt hjälper dem som har det svårare till ett drägligt liv där man har mat att äta, en chans till en utbildning och en framtid, sjukvård som hjälper även dem med tom plånbok. Dumheten går så mycket längre än så.
Skatten är för det första demokratiskt beslutad, så att dra paralleller med en furste blir rätt missvisande. Man kan så klart hävda att även majoritetsbeslut kan kränka mänskliga rättigheter (exempelvis mot minoriteter). I det här fallet är det precis tvärtom. Ingen skatt => ingen stat som kan tillgodose medborgarnas rätt till exempelvis utbildning och hälsa, vilket innebär brott mot ett antal internationellt överenskomna MR-konventioner.
Dessutom är ideologin om äganderätt knappast särskilt frihetlig om den tillämpas så fundamentalistiskt som Andersson verkar vilja. Med en absolut äganderätt har en person vars förfäder lyckats väl ekonomiskt och köpt upp mer och mer mark till slut möjligheten att helt diktera villkoren för att övriga mindre tursamma skall ens ha rätten att dricka vattnet i bäckarna. Det öppnar upp för ett trälsamhälle som är beroende av just furstens godhet mot de fattiga, då dessa i praktiken inte har några egna rättigheter. Men Andersson och hennes gelikar verkar helt ha missat att äganderätten är en konstruktion, en modell som funkar bra i vissa sammanhang men som, liksom de flesta modeller, blir absurd om man drar den för långt.
Slutligen, och kanske mest anmärkningsvärt, så verkar Andersson med flera totalt blunda för det faktum att de som nu sitter vid köttgrytorna med pengahögar som de vill gömma undan för att slippa att dela med sig av har kommit dit med hjälp av det samhälle som vi har byggt upp tillsammans med hjälp av en skattefinansierad välfärd. Eller tror man att det i det nyliberala utopia utan skatt som Andersson förespråkar skulle gå att tjäna sina miljoner på skrivande eller aktieklipp? Utan ett utbildningsväsende som skapade så väl kvalificerade arbetare och intresserade konsumenter? Utan en administrativ infrastruktur i samhället? Utan ett rättssamhälle som inte bara hjälper de svagaste mot övergrepp och kränkningar, utan också skyddar det ägande som är så heligt för Andersson. Knappast...
Jag saknar det mesta i den här sortens argumentation. Logisk stringens. Empati. Ödmjukhet inför den hjälp man själv har fått av samhället. Verklighetsanknytning. Gör om, gör rätt.
PS. Att skattebasen behöver skiftas kraftigt ifrån att beskatta arbete till att beskatta resursförbrukning, nyttjande av gemensamma tillgångar och ägande är en annan sak.

Feminiserad polis?

Det finns en bild av att svensk polis är för mesig. För rädd för vad media skall säga, för rädd för att provocera kriminella, för rädd för att ta i med hårdhanskarna, för "politiskt korrekt". Den bilden sprids både av tyckare på högerkanten (speciellt den yttersta högerkanten/extremhögern) av svensk politik och av en hel del kollegor som tycker att vi skall sluta "dialoga", agera "soc-tanter" med mera och visa vem som bestämmer. Skulden läggs sällan på enskilda polismän, utan mest på ledningen som, med en tyckares ord, vill "feminisera" svensk polis.
En grupp som just högertyckarna anser att polisen är på tok för flata mot är just förortskriminella, eller kanske förortsungdomar i allmänhet. Väldigt få tycker dock att polisen är för mjäkig när insatser riktas mot dem själva, eller deras egen "grupp". Då är det snarare ofta frågan om övervåld och polisbrutalitet.
När CBS 60 Minutes Australias inslag ifrån Rinkeby där de attackeras av lokala ungdomar spreds på sociala medier fick alla dessa tyckare vatten på sina kvarnar. Polisen valde alltså att inte skydda ett filmteam för att de inte ville provocera kriminella? Skandal! Sen spekulerades det i om det kanske egentligen var ett systemfel/ledningens fel. Man var för få poliser på plats för att kunna gå in på torget.
Men problemet är bara att det inte var sant. Polisen hade koll på filmteamet så länge man var kvar, och under den tiden var läget tvärlugnt. Attacken skedde efter att man hade tvingats lämna på ett larm.
Nu sprids en text av en Timbroman där det hävdas att vi "vill alltså inte följa med och skydda ett internationellt nyhetsmedium från angrepp, eftersom det kan uppfattas som 'provocerande'". Där påstås också polisen använda övervåld mot fotbollssupportrar men vara mesiga mot förortskriminella, vilket nog knappast är en bild som folk uppväxta i förorten delar... Texten går rakt in i hjärtat på gruppen jag beskrev ovan, och sprids flitigt. Även en hel del kollegor tar den, och CBS-inslaget, som en sanning och upprörs. Detta utan att fråga sig om deras kollegor på plats verkligen skulle ha stått utanför och tittat på medan ett filmteam, eller vem som helst, hade attackerats bara för att de inte ville "provocera kriminella". Bedrövligt.
Polisen behöver kunna agera resolut mot kriminalitet. Det repressiva arbetet är väldigt viktigt, inte minst i tungt brottsbelastade områden. Men om man tror att man får ett tryggare samhälle om man slutar att bry sig om mjuka frågor som bemötande är man helt fel ute. Att skapa legitimitet genom relationsbyggande är dessutom speciellt viktigt i våra socialt utsatta områden.
Slutligen, jag har stått själv på Rinkeby torg flera gånger då en ensam kollega har varit inne på utsättningsmöte med "goda krafter". Det sker på kvällstid fredag och lördag. Visst, jag har då svårt att ingripa om något sker, men jag är inte det minsta rädd för att jag eller den bil jag vaktar skulle bli attackerad. Vi har definitivt stora problem med tryggheten i Rinkeby, men att en polispatrull inte skulle kunna gå in på Rinkeby torg under dagtid själva är helt enkelt inte sant.
Timbros Lars Anders Johanssons artikel:
http://www.expressen.se/debatt/valdsmonopolet-har-kastat-in-handduken/
Mitt svar:
http://www.expressen.se/debatt/nej-polisen-har-inte-kastat-in-handduken/

Det samiska manifestet


Många kulturer har sina blinda fläckar, sådant som man inte vill se av olika anledningar, på grund av att det ligger för nära och hotar den egna självbilden. Svenskarnas förhållande till sin egen urbefolkning, samerna, utgör en sådan fläck. I denna relation finner man tydliga koloniala maktstrukturer, där den svenska kulturen, som är en del av den västerländska, representerar normalitet och den samiska kulturen "det andra".

Det har resulterat i mängd ohyggliga övergepp på det samiska folket. Dels har det rört sig om en exploatering av deras fysiska rum(naturtillgångar samt kroppar i form av gratis arbetskraft), dels av deras psykiska rum(natur-, människo- och kunskapssyn). Här har det funnits markanta inslag av normskapande mekanismer som eurocentrism och scientism. Dessa centrismer består i sin tur av följande dualismer: europé/icke-europé, kultur/natur, vetenskaplig kunskap/platsbaserad kunskap där vänsterledet varit överordnat högerledet. Makten i form av svenska staten (lagar, kyrkan och skolan) samt vårt industriella komplex har skapat och upprätthåller dessa normskapande strukturer.

Nu har den samiska kampen äntligen vaknat till liv på allvar, inte minst i kölvattnet av gruvkonflikten Kallak/Gállok utanför Jokkmokk/Jåhkåmåhkke. Det var i det här sammanhanget som det samiska manifestet författades.

DET SAMISKA MANIFESTET
Vi lever och verkar för det här:

1. För att vi måste. Därför att det här är det enda levnadssättet som vi känner till.

2. För att allting börjar och slutar med eanan, moder, jord. Eanan är grunden till allt. Eanan är både frågan och svaret. Inget definierar oss bättre än hon. Vår egen överlevnad är beroende av henne. Det är vårt ansvar att skydda, respektera och ta hand om vår moder, så att vi, och alla generationer som kommer efter oss, kan leva i enighet med henne. Återförenade.

3. För att vi har den ärvda rätten till självbestämmande och frihet i vårt land. Utan denna rätt blir vi lidande. Det är dags för vårt folk att börja leva istället för att överleva. Vi vill leva, inte döda.

4. För att våra modersmål speglar vår livssyn och är en oumbärlig del av våra identiteter. Genom att bevara och utveckla våra modersmål, bevarar och utvecklar vi även oss själva och våra identiteter. Ett försvagat språk underminerar möjligheten till kommunikation. Idag är de samiska språken hotade. Därför kräver vi att alla samiska språk ges de resurser och den respekt som behövs för att de skall kunna bevaras och utvecklas. När ett språk dör ut är det ett tecken som visar att också natur, växter och djur försvinner. De hänger ihop. Vi kräver skydd för vår eanan, våra marker, vår kultur och alla de samiska språken, så att även vi får möjlighet att utvecklas så som alla andra folkgrupper också borde ges möjligheten att utvecklas.

5. För att vi har tappat förankringen med moder Jord. På grund av detta känner vi oss maktlösa. När vi återförenas med henne, undviker vi självdestruktivitet och låter kärleken till livet få oss att agera. Att kunna bevara och utveckla livet är makt. Vi behöver återförenas med eanan, jorden. Människor överallt i världen borde tänka igenom sitt förhållande till naturen. Man kan inte vinna frihet i livet förrän man ges frihet att leva, inte heller når man friheten i döden förrän man ges frihet att dö.

6. För att icke-existerande folk inte garanteras några rättigheter och vi inte längre vill bli förbisedda. Vi vill bli respekterade som urfolk även av Sveriges och Finlands regeringar. Därför kräver vi att Sverige och Finland ratificerar ILO 169 och implementerar Förenta Nationernas urfolksdeklaration. Respektera urfolks rätt till existens och självbestämmande. Exploatörer och deras understödjare ska veta att deras skamfulla handlingar inte kommer att passera i tysthet.

7. För att vi menar att utan protester blir det ingen förändring. Vi alla har makt att agera och förändra situationen redan idag. Det här är ett upprop för samling, mobilisering, handling, revolution och avkolonisering. Det är dags för frigörelse. 

8. För att vår förbindelse till våra marker ska föras vidare till våra barn. I ljuset av eanan, vår jords historia, är detta den grundläggande följeordningen. Vi agerar för frihet, rättvisa och en bättre framtid. Dessa är mänskliga rättigheter.

9. Låt våra röster följas av vågor av ekon. Låt mod föda nytt mod.

6/2 2015, Jåhkåmåhkke, Sábme

Anders Sunna
Jenni Laiti
Niillas Holmberg
Max Mackhé
Maxida Märak
Mimie Märak


Dialogens konst

Vi lever i ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle, där människor med skiftande världsbilder, med olika seder och bruk, lever sida vid sida. Vi ser saker och ting med olika kulturella glasögon och står ibland oförstående inför våra främmande bröders och systrars handlande och dem inför våra.

Då finns det två vägar att gå. Antingen låter vi våra rädslor får fritt spelrum och bygger höga murar eller så låter vi vår nyfikenhet och vilja att lära nytt styra och bygger kärleksfulla broar. För det senare ska komma till stånd behöver vi öva oss i dialogens konst. I boken "Together" framhåller Richard Sennetts  tre fundament för en fungerande dialog:

(1) Informalitet
Man bestämmer inte reglerna för dialogen i förväg, utan de måste uppstå efter hand.

(2) Öppenhet
Man måste gå in i dialogen med attityden att man kan ha fel. Den vanliga mänskliga inställningen att jag har rätt och du är dum den skapar inget vidare bra samtalsklimat.

(3) Samarbete
Efter dialogen bör det inte finnas några vinnare eller förlorare. Alla bör gå ut ur dialogen berikade. För målet med dialogen är att vidga våra horisonter, berika våra erfarenheter och vår smala repertoar av sätt att ta itu med livets svårigheter och utmaningar. 
(Från Filosofiska rummet i P1)


Polishat

Följande text publicerades den 16 december på SVT Opinion som ett svar på en Facebookstatus av poeten Athena Farrokhzad:

"Happy international ACAB day. Leve snuthatet som ideologisk kompass."
Så avslutade den hyllade poeten Athena Farrokzhad en Facebookstatus härom dagen.

Det "snuthat" som Farrokzhad värnar om är något som jag och många av mina kollegor möter regelbundet, och inte bara ifrån personer som begår brott utan även från människor som aldrig har haft med polisen att göra. Hatet leder ibland till attacker, en del av dem livsfarliga, mot kollegor som inte gjort annat än att svara på ett larm. Men det drabbar inte bara poliser, det kan även hindra oss från att nå fram till en person i nöd. Och framför allt leder det till att det blir svårare för oss att hjälpa, bygga relationer och skapa trygghet i en del av de områden där behovet är som störst.

Just hatet som "ideologisk kompass" är kanske det som jag har haft svårast att förstå. Jag kan greppa att personer som har egna dåliga erfarenheter av polisen kan hata, och det finns många som har det. Men att klumpa ihop en grupp människor och sen hata alla för vad några har gjort? Vi vet mycket väl hur farligt den sortens tänkande är.

Nu har dock Farrokzhad förklarat. "Snutens", d.v.s vår, enda funktion är att "skydda staten och kapitalets intressen", och det är därför vi skall hatas. Tydligt, men väldigt ihåligt och okunnigt. Hur skyddar jag "statens och kapitalets intressen" när jag hjälper en kvinna som blir slagen av sin man? När jag utreder en våldtäkt? När jag patrullerar i en förort och skapar relationer, samt förebygger brott? När jag åker på ett självmordsförsök, eller tvingas skära ner någon som ingen hann fram till i tid och sen möter den förtvivlade familjen? Att bygga sitt hat på ett så trasigt resonemang är rent antiintellektuellt.

Och vilket samhälle har de som inte vill ha några poliser tänkt sig? Resultatet utan ett demokratiskt underbyggt och av lagar styrt våldsmonopol blir ju att den starkes rätt råder oinskränkt. Har du vapen, vänner eller våldskapital, så går du säker, annars har du inget att sätta emot. Det blir ett klansamhälle där man får säkerhet genom tillhörighet till familj, företag eller "firma", och ett extremt machosamhälle där många kvinnor blir beroende av fäder och makar för beskydd eller upprättelse.

När man som polis möter offren för grov och kränkande brottslighet så är det lätt att förstå hatets lockelse. Men när man tar sig tid att prata med misstänkta förövare så är det svårt att inte märka att även bakom avskyvärda handlingar så finns det människor som också kan ha goda sidor. Och än mer hur vanskligt det är att se till uppfattade grupper istället för att möta varje individ som en ny människa. Det finns några kollegor som inte klarar det. Ett skräckexempel kom nyligen från Norrköping där (om videon är autentisk) en gruppchef ropar "Vi dödar dom jävlarna" vid ett ingripande. Ett sådant uttalande är fullständigt oförsvarligt som polis, och ger också en fingervisning av vad som händer om man släpper hatet fritt (i det här fallet mot kriminella) och slutar se människor. Även om kraven på polisers uppförande i tjänsten med all rätt är väldigt mycket högre än på gemene man, så är parallellerna till det kollektiva hat Farrokzhad förespråkar uppenbara.

Vad som behövs är snarare mindre hat och mer dialog. Athena Farrokzhad, eller vem som helst som tänker att "All Cops Are Bastards", är välkommen att komma ut till Husby och diskutera polisen med mig. Jag tror också att det finns tusentals kollegor i hela landet som gärna tar det samtalet med dem som kan tänkas behöva prata med oss. Det handlar inte bara om behovet av att förklara polisarbetet och slå hål på felaktiga föreställningar om vad det innebär, det är precis lika viktigt att de som har kränkande erfarenheter av polisen får berätta och att vi får lyssna och ta till oss. Det är i mötet som fördomar försvinner och kan ersättas av respekt. Men det kräver att man är beredd att lämna sitt hat bakom sig.


Polisuppror

Jag skrev under hösten två debattartiklar om situationen inom svensk polis. Nedan följer originalversionen av en text jag publicerade på Dagens Samhälle den 13 november (då kortad och vässad). Den andra artikeln publicerades på Nyheter24 den 10 december och byggde på samma stomme av observationer och slutsatser, men fokuserade mer på den då kommande demonstrationen som Polisförbundet i Stockholm anordnade på Nobeldagen:

Den 2/11 skickade tusentals kollegor brev till rikspolischefen Dan Eliasson, inrikesministern Anders Ygeman samt till ett antal partiledare och medieföretag där de beskriver sin frustration över tillståndet för svensk polis. Som polis och fackligt förtroendevald har jag aldrig förr varit med om att det kokar så mycket i kåren som nu. Ilskan, som förr brukade fokuseras på ledning och politiker, spiller nu över även på närmaste chefen. Fler än någonsin förr slutar. Många av dem som är kvar mår dåligt eller sprider ilska och frustration omkring sig. Både arbetsmiljö och verksamhet påverkas.

Så vad är då fel? I grunden handlar det om tre saker, en usel personalpolitik, en politisk nivå vars högsta prioritet har varit att spara pengar och en ledarskapskultur där bilden av verksamheten verkar viktigare än vad man faktiskt uträttar.

Vad gäller personalpolitiken så är lönefrågan det som väcker mest bitterhet. Polisers löneutveckling fortsätter att vara negativ. Jag skulle med mina drygt sex tjänsteår 2008 ha tjänat 28000. Nu har jag drygt 25000. Jag kan leva på det, men flera kollegor tvingas att välja mellan möjligheten att köpa bostad och polisjobbet. Allt fler väljer det senare. De har helt enkelt inte råd att arbeta kvar som poliser, trots att det för många av dem är drömyrket.

Jag har jobbat flera år inom industrin. Där var det självklart att man såg till den enskilde medarbetarens behov, då man insåg att man fick igen det mångfalt över tid. Hos polisen ses man ofta som en utbytbar och utnyttjningsbar kugge i ett maskineri. Sent påkommet bröllop i familjen? Sjuk närstående? Du får bara ledigt om du själv fixar en ersättare. Det får inte kosta en krona. Visst finns det många bra chefer som försöker värna personalen så gott de kan, men de jobbar mot ett system där verksamheten alltid går först och medarbetarhänsyn ofta får ske under förutsättningen att det är gratis. Detta har exempelvis drabbat möjligheten att ge poliser i yttre tjänst extern yrkeshandledning för att kunna kontinuerligt bearbeta en hård yrkesvardag.

Lägg till det faktum att många poliser upplever att deras karriärmöjligheter dödas om de öppet uttalar kritik så blir det tydligt hur viktigt det är med ett aktivt fackförbund som för medarbetarnas talan. Polisförbundet motarbetas dock aktivt av Polismyndigheten. Jag har själv hört en mycket hög polischef säga rakt ut att de har fått direktiv uppifrån att trycka tillbaka facket. Det i sig borde vara häpnadsväckande, inte minst med tanke på att vi har en före detta fackbas, statsminster Stefan Löfven, som ytterst ansvarig för polisen.

Den del av polisens kris som har varit synligast för allmänheten är dock resursbristen. Larm om pågående brott som ingen kommer på. Våldtäktsutredningar i de "balanser" av tusentals ärenden som igen jobbar med. Ett förebyggande närpolisarbete som i alla fall i Stockholm hade dött sotdöden om det inte vore för Husbykravallerna. Fungerande specialenheter som läggs ner då kärnverksamheten annars hade kraschat totalt. Det handlar inte bara om att vi är för få, utan även om att sparkraven gör verksamheten dumsnål. Exempelvis har vi dyra och specialtränade polishästar som blir stående vissa dagar som de behövs för att deras lika specialutbildade polisryttare tvingas mocka stall. All civil personal har sparkats för att spara kostnader. Nyligen meddelande försäkringskassan att de inte längre anmäler lindrigare bedrägeribrott (mindre än 5000) då polisen ändå inte hinner hantera dem. Samma slutsats har flera handlare redan dragit angående stölder. Det är ett av många tecken på växande sprickor i rättsstatens fundament.

Samtidigt har ansvariga polischefer oftast gjort sitt yttersta för att ge en så positiv bild av verksamheten som möjligt snarare än att lyfta problemen och öppet be om hjälp eller äska mer resurser. Allt annat verkar anses avspegla sig negativt på både överordnades och det egna ledarskapet. Polisforskaren Stefan Holgersson skriver insatt och intressant om det här fenomenet. Skall man vara elak kan man säga att Holgerssons slutsats är att man har skapat en ledarskapskultur där de chefer som bryr sig mer om den egna karriären än om att göra nytta för samhället premieras.

Inga av dessa problem har kommit med den gigantiska omorganisation som polisen nu genomgår. Men samtliga har nog förvärrats, och inte på grund av omorganisationen i sig som är både nödvändig och vars grundidé om "polisen närma medborgaren" är god. Men en redan svältfödd verksamhet fick ungefär två miljarder mindre än vad Thomas Rolén som ansvarade för att genomföra omorganisationen krävde. Löneförhandlingarna har sedan kraschat efter att Dan Eliasson bland annat har sänkt ingångslönerna (både minimi och medel). Många upplever dessutom att arbetsmiljön har förvärrats kraftigt. Dels för att förändringarna i sig skapar ett visst kaos och kan sätta högre press på personalen, men även för att omflyttning av personal ibland görs utan mänsklig hänsyn. Exemplet ifrån Halmstad.

Kraven på rättning i leden och att förmedla en positiv bild är fortsatt övertydliga. Omorganisationen har inneburit en chans att sortera bort chefer som anses vara för frispråkiga. En klok och ärlig högre chef har sagt rakt ut till mig att om han påtalade problem öppet så skulle han inte få någon tjänst i den nya organisationen. Jag blev själv avbruten av Dan Eliasson då jag under ett panelsamtal nämnde resursbristen. Eliasson har även angående att föra fram kritik externt yttrat "Jag tycker ju inte att högt i tak är när man går ut i media och sparkar på den egna myndigheten och tror att det ska bli något hurrarop. Det är liksom inte min definition av öppenhet" (Polistidningen).

Det har alltså gått ifrån illa till betydligt värre för svensk polis. Det är därför det kokar. Och ingen av orsakerna är okända för varken rikspolischefen eller inrikesministern, som båda är osedvanligt begåvade personer. Anledningen att Eliasson först när flyktingsituationen blev akut nämnde att polisen kanske skulle behöva ökade anslag, samtidigt som hans personal gör allt de kan för att hålla ner lönerna, är sannolikt att det är det hans uppdragsgivare, regeringen, vill. Anledningen att Ygeman, som gjort mycket för at förbättra styrningen av polisen, svarar på alla frågor om resurser med samma mantra som hans föregångare Beatrice Ask, "Polisen har aldrig haft mer resurser än nu", är sannolikt för att hans regeringen inte prioriterar polisen.

Då spelar det mindre roll att inte bara befolkningen utan även kraven på och utmaningarna för polisen ökar kraftigt. Att utredningar tar betydligt mer tid på grund av ökade beviskrav och högre ambitioner. Att nya brottstyper tillkommer, speciellt över nätet. Att den grova organiserade brottsligheten blir allt mer våldsam och tar enorma resurser. Att nästan varje polis i operativ tjänst vittnar om resursbristen. Det blir viktigare att sälja ett budskap om att pengarna till polisen egentligen räcker, så att man kan spendera där den politiska utväxlingen per krona andes vara som störst. Som på skola, försvar eller migration (alla nödvändiga satsningar).

Men jag tror att både Ygeman och Eliasson har gjort en missräkning. Nedprioriteringen av polisen kommer att bli politiskt dyrare än man hade räknat med. Dels för att de som drabbas av polisens brister, ofta människor med svag ställning i samhället, har börjat få allt fler företrädare i debatten. Men kanske främst för att poliskåren har fått nog, och håller på att samlas kring kampen för rimliga arbetsförhållanden på ett sätt som få yrkesgrupper skulle klara av och där breven den 2/11 bara är det första exemplet. "Kårandan" har sina baksidor, men ger en enorm sammanhållning i tuffa situationer. Nästa steg är en aviserad manifestation under nobelveckan. Och så kommer det att fortsätta.

Polisförbundet har aviserat att vi förbereder för strejk när det nuvarande avtalet går ut den 1/10 nästa år. Det beskedet möttes med glädje bland i princip alla kollegor som jag har talat med, och skulle innebära att en s-ledd regering lyckas med konststycket att dra på sig den största polisstrejken i modern svensk historia. Då börjar den politiska kostnaden bli ohanterlig. Jag är själv aktiv i regeringspartiet MP. Det spelar ingen roll, jag strejkar gärna. Det handlar inte bara om drägliga villkor för mig och mina kollegor, det handlar om alla de människor som behöver vår hjälp och aldrig får den. Det handlar om att börja laga sprickorna innan det rättsstatliga fundamentet krackelerar.

Nu räcker det.



Andens livsbrodd i ett väsen

I Sverige fanns det en ekofeministisk diskurs redan på 1940-talet med namn som Ellin Wägner, Elisabeth Tamm och Emilia Fogelklou som bland annat utmärktes av ett relationellt ideal både vad gäller relationerna man/kvinna och människa/natur. 

Jag definierar relationismen som ett ontologiskt antagande, i vilket naturen och dess organismer, till vilka människan hör, uppfattas som liv, ande, kvalitet, vardande, skapande subjekt och någon med inneboende värde, vilket man gör i en dubbelriktad relation, inte som ting, materia, kvantitet, varande, mätbart objekt och något med instrumentellt värde, vilket man gör i en enkelriktad relation.

Vad livet egentligen är - kan det uttryckas vackrare än så här?

Andens livsgrodd i ett väsen, den hör till det vardande, som skall spränga sitt skal och frigöras för liv i ny rymd - den kan inte mätas, den behöver upptäckas, få sol och luft för att veckla ut hjärtbladen.(Emilia Fogelklou)


Nonviolent communication


Att verkligen få möta en annan människa i ett sprudlande samtal om stort och smått, som präglas av ett ömsesidigt tagande och givande i en respektfull anda, tycker jag hör till ett av livets största privilegier.

Men lika gott som ett möte kan göra oss lika ont kan det tyvärr göra oss om kommunikationen av olika anledningar bryter samman. Det kan röra sig om missförstånd, brist på ett respektfullt talande och lyssnade, med konflikter och sårade känslor som följd, vilka i värsta fall kan påverka oss negativt för en lång tid framåt.

För att undvika det senare har psykologen Marshall Rosenberg tagit fram en kommunikationsmodell som han kallar nonviolent communication som även går under namnet giraffspråket. Giraffen, menar han, är ett djur med stort hjärta, stannar upp och reflekterar, ser långt, sticker ut halsen och gör sig sårbar. Mot detta ställer Rosenberg vargen som en symbol för invanda, oreflekterade och omedvetna tankemönster som inte sällan utmynnar i ett aggressivt språk som sårar, motverkar kontakt och skapar destruktiva konflikter.

Här kommer några praktiska råd för den som vill försöka praktisera nonviolent communication både som talare och lyssnare:

Ärligt uttrycka vad jag behöver utan att kritisera och skuldbelägga
1. Observation (fakta)
De faktiska handlingarna jag observerar (ser, hör, minns, föreställer mig) som bidrar (eller inte bidrar med) till mitt välmående.
När jag ser, hör...
2. Känslor
Hur jag känner i relation till dessa handlingar.
känner jag...
3. Behov
De behov, värden, önskningar eller tankar som skapar mina känslor.
därför att jag behöver...
4. Önskemål (handling)
Tydligt be om det som skulle berika mitt liv, utan att ställa krav. De handlingar jag skulle vilja se hända (utan att formulera det som krav).
Är du villig att…?

Empatiskt lyssna efter vad du behöver utan att höra kritik eller skuldbeläggning
1. Observation (fakta)
De faktiska handlingarna du observerar (ser, hör, minns, föreställer dig) som bidrar (eller inte bidrar med) till ditt välmående.
När du ser, hör...
2. Känslor
Hur du känner i relation till dessa handlingar. 
känner du...
3. Behov
De behov, värden, önskningar eller tankar som skapar dina känslor.
därför att jag behöver...
4. Önskemål (handling)
Tydligt be om det som skulle berika ditt liv, utan att ställa krav. De handlingar du skulle vilja se hända (utan att formulera det som krav).
Skulle du vilja att jag (vi)…?


Volontärarbete på Lesbos i Grekland

Kopierat ifrån min Facebook:

Kom i tisdags hem efter en veckas volontärarbete på ön Lesbos i Grekland tillsammans med initiativet "Vi gör vad vi kan". Det kommer ungefär 2000-4000 nya flyktingar med båt ifrån Turkiet varje dag till Lesbos. De allra flesta av dem anländer till en sagolikt vacker, bergig, svårtillgänglig och glest befolkad kustremsa på den norra delen av ön. Många kommer med barn, en del med små bebisar, andra är äldre, halta eller sjuka. Många har legat i vattnet länge och är ordentligt nedkylda.
När de kommer iland har alla behov av mat och vatten. Många även av ordnade transporter vidare mot registrering, eller värme/kläder/sovplatser för natten. En del behöver även medicinsk vård. För att möta dessa behov gör samhället/myndigheterna (på lokal, statlig eller EU-nivå) i princip ingenting. FN/UNHCR står för några bussar som täcker en liten bråkdel av transportbehovet, för övrigt finns inte heller UNHCR på den norra delen av Lesbos dit flyktingarna anländer. Vad gäller de stora frivilligorganisationerna så är de nästan lika osynliga. MSF hjälper också till med några bussar och en del eldsjälar, samt sporadiskt närvarande medicinska team. Det är i princip allt.
Det som dock finns, är en närvaro av ett stort antal människor som är där på eget bevåg på sin fritid för att försöka hjälpa. Vissa kör helt egna insatser, som att transportera familjer som har svårt att gå ifrån stranden till det stället där bussarna till flyktinglägren går. Andra arbetar i löst sammansatta nätverk, som "Vi gör vad vi kan", och försöker möta alla de behov som upptäcks. Jobbet som görs är undermåligt organiserat, ibland oprofessionellt och samtidigt helt oumbärligt. För det finns ingen annan som gör det, och skulle flyktingarna inte få någon hjälp alls så skulle många av dem inte ens överleva fram till lägren på sydöstra sidan av ön, dit alla skulle behöva vandra till fots då inga bussar går om det inte finns volontärer som organiserar lastningen.
Så fram tills de som borde vara på plats dyker upp och tar ansvar så kan jag bara rekommendera alla att fortsätta att hjälpa som privatpersoner. Och kanske speciellt att försöka åka ner och volontärarbeta. Ni behövs.
Slutligen så måste vi så klart se till att människor inte känner sig tvingade att fly över Medelhavet. Fixa systemfelet som driver på den här tragedin. Misären bland många av dem som kommer är djupt tragisk, men det mest tragiska är att flera av dem som sätter sig i båtarna aldrig kommer i land alls.

PS Nu en mer personlig betraktelse: 
För kanske två veckor sedan hörde syster Malin Marmgren av sig och ville bolla säkerhetsfrågor. Malin hade blivit indragen i initiativet "Vi gör vad vi kan" (VGVVK) för att hjälpa flyktingar på Lesbos i Grekland och fått ansvar för bland annat säkerhet och slet nu som ett djur för att få ordning på allt. Det slutade med att jag blev tillfrågad om jag kunde åka ner tillsammans med ett "rekognosceringsteam" bestående av Kadidja Bedoui och Paula Stenström ifrån VGVVK, Anders Carlsson och Peter Norén som är logistikexperter, Johan Maelstrom som kan både bistånd och säkerhetsfrågor och mig. Jag hade skulle vandra i Karpaterna den veckan med Margareta Marmgren, vilket jag sett fram emot sedan vi planerade resan i april, men på grund av ett upplevt behov och tack vare en förstående mor blev vandringen uppskjuten och det blev Lesbos istället.
Paula och Kadidja, som satt på en massa kunskap och kontakter, hade fullt schema med möten och besök ifrån början. Jag fick förmånen att haka på Kadidja på bland annat besök på flyktinglägren i Kara Tepe (syrier, hyfsade förhållanden) och Moria (mest afghaner, hemska förhållanden). Vi hann dock bara med ungefär en dags förberedelser innan volontärgruppen, ledda av Samira BouabanaAnna Tascha Larssonoch Em Fexeus, kom ned och vi installerade oss utanför Molyvos/Mithimna. I gruppen fanns ett ambulansgäng, Anna BjörssonPia Losenborg- Cederlund och Ogge Lindberg, som redan första kvällen efterfrågades i byn Sikaminea då en man mådde dåligt. Efter att de hade hjälpt honom ombads vi att lokalisera en nyanländ båt och köra in flyktingarna till byn, vilket vi också hjälpte till med. Bland de anlända fanns en man som bar på sin cp-skadade bror. Jag frågade om jag fick hjälpa till ett tag under den svåra vägen över den steniga stranden i mörkret, men han avböjde vänligt men bestämt. Han satte sig bara ner och vilade lite emellanåt, och körde sen på. Det visade sig att han burit brodern under hela resan ifrån Irak. Vi var hemma igen vid 2-3 tiden på natten.
Nästa morgon började med att det kom in en flyktingbåt nedanför vårt hotell (vilket var relativt ovanligt då det låg en bit utanför den sträcka de brukade anlända). Vi hjälpte dem till "busshållplatsen" innan dagen påbörjades. Efter det har det, med undantag för en del logistikfix och lite svårigheter att få organiserat tidiga avfärder på morgonen, gått i ett. Vi tog över ansvaret för att organisera lastningen av bussarna vid Sikaminea och fick, mycket tack vare att stjärnan Gunnar Björklund drev igenom ett nytt lastningssystem, en väldigt bra ruljans. Anna, Pia och Oskar var helt ovärderliga, och både triagerade ut dem som behövde gå före busskön och gav vård till de behövande. Vid några tillfällen kom de fram till att någon behövde akut sjukhusvård, bland annat en man som hade promenerat upp med ett öppet infekterat och varigt sår huvudet som gjorde att man kunde se skallbenet. Då löste vi transport (tack vare Andy PrhatDavid HåkanssonLisa Grané och Malin Hübinette) med patient och familj till sjukhuset en timme bort i en av våra minibussar. Vi delade även ut mat och vatten, fixade med kläder till dem som var blöta (om de var barn eller det var kväll), satte upp nattläger, med mera. Ofta löste vi kommunikationsbehoven med engelsktalande flyktingar som tolkar, men vi hade även lyxen att ha språkkunniga stjärnorna Fazeela Selberg Zaiboch Sandra med oss.
Efter ett tag förenklades logistiken kraftigt av att suveräna Marianna Moberg bland annat fixade leveranser till hotellet av frukt och vatten (till väldigt bra priser). Första vattenleveransen var 10 000 flaskor. De gick åt.
Folk arbetade 12-16 timmar per dag, vissa förkylda (Anna), andra gravida (Lisa). Andy och Bo Svensson hann knappt fullgöra sina uppgifter som fotografer då de jobbade hela tiden. Etcetera. Ändå var i princip det enda det klagades på att vi tog för lång tid på oss med att komma iväg på morgonen. Folk tog i, hjälpte till där det behövdes oavsett hur tung eller tråkig arbetsuppgiften var, och stöttade och peppade varandra samt bemötte alla de hjälpbehövande flyktingarna fint och medmänskligt oavsett hur trött man var (exempelvis Jakop Dalundes leende och pepp till dem som vi delade ut frukt och vatten till samtidigt som vi tvingades skicka dem vidare på 15-timmars promenaden till registreringen). När det var dags för mig att åka hem i lördags och jag erbjöds möjligheten att stanna kvar ett par dagar till och fortsätta hjälpa tillsammans med det här gänget så var valet lätt (tack Stephan Kiernan för att du löste min missade arbetsdag). Nu är jag dock hemma igen sedan i tisdags och hinner för första gången på en dryg vecka sätta mig ner i hyfsad lugn och ro framför datorn.
Så ett enormt tack till alla er som var med på den här resan. Ni är suveräna!
Och till er som inte var med kan jag verkligen rekommendera att ge er väg om ni har chansen. Självklart främst för att behoven av hjälp är så stora, men även för att det ger den som hjälper mycket tillbaka.

Bortom det subjektiva och hitom det objektiva

Filosofen Martin Buber skriver att Allt verkligt liv är möte och framhåller därigenom mötets betydelse i alla de relationer vi står i, det ömsesidiga mötet mellan jaget och världen, mellan två subjekt, mellan Jag och Du, som sker i den dubbelriktade relationen. Där uppstår det ett mellanvara, till skillnad från den enkelriktade icke-relationen, där den ena parten använder den andra instrumentellt, som ett ting, ett objekt. Då uppstår istället ett osunt Jag-Det-förhållande utan ett mellanvara. I båda fallen kan motparten vara såväl en människa som någon annan organism.

Här kommer några rader av Jonas Aspelin där han uttolkar Martin Bubers så kallade ontologiska relationism:

Mellanvarat är en särkategori, en speciell dimension av verkligheten som varken existerar innanför eller utanför individer utan mellan just de människor som möts: 'Bortom det subjektiva, hitom det objektiva, på den smala kam, på vilken jag och du möts, där är mellanvarats rike.' (Martin Buber)

I den mellanmäskliga sfären är jag varken beroende eller oberoende. Jag är tillsammans med någon och mellan oss uppstår en aldrig skådad verklighet. 


Om du träder i relation till någon vänder du dig varken utåt eller inåt, utan öppnar dig.



Ni är frukterna på ett träd och bladen på samma gren

Under senare tonåren och tidiga tjugoåren var jag anhängare av bahá'i-religionen, vars främsta signum är proklamerandet av mänsklighetens enhet. När jag för ett tag sedan läste följande talande citat av Bahá'u'lláh (1817 - 1892), bahá'i-trons grundare, insåg jag att den här perioden i mitt liv nog gjort större avtryck på mig än jag hittills trott. 

Jorden är endast ett land och mänskligheten dess invånare.

Den är i sanning en människaa, som i dag ägnar sig åt uppgiften att tjäna mänskligheten i dess helhet.
Låt din blick omfatta hela världen, inte bara dig själv.
Så starkt är enhetens ljus att det kan upplysa hela jorden.
Betrakta icke varandra såsom främlingar. Ni är frukterna på ett träd och bladen på samma gren.
Människans ljus är rättvisa, utsläck det inte med förtryckets och tyranniets motvindar. Syftet med rättvisa är att skapa enighet bland människorna.
O, människobarn! Vet ni ej varför vi skapade eder alla av samma stoft? På det att ingen skulle upphöja sig över någon annan.
Visa fördragsamhet, välvilja och kärlek gentemot varandra. Slut dina ögon för rasskillnader och välkomna alla i enhetens ljus. Lev i vänskap med alla religioners anhängare.
O, vän! Plantera i ditt hjärtas trädgård ej något annat är kärlekens ros och släpp ej ditt tag om längtans och hängivenhetens näktergal.




Att få skänka gåvor till samhället

Jag längtar efter ett annat sorts samhälle, ett samhälle som är till för människornas skull istället för tvärtom, vilket ofta inte är fallet idag, ett samhälle som utgår från människors behov, från att varje individ är unik och har något att bidra med, ett samhälle där det finns en plats och en uppgift för oss alla. Nu ska alla fållas åt samma håll för tillväxtens skull, vilket obönhörligen leder till att några faller ur. Ett grundläggande tankefel föreligger.

I boken Intimitetens ande - traditionell västafrikansk visdom målar Sobonfu E Somés upp en motbild som omsluter mig med kärlek och värme:

Samhällets mål är att försäkra att varje samhällsmedlem blir lyssnad till, och att de på rätt sätt skänker de gåvor de fått med sig till denna världen. Utan detta givande dör samhället. Och utan samhälle lämnas individen utan ett ställe där hon kan tillföra något. Sålunda är samhället den grundläggande plats där människor samlas, delar med sig av sina gåvor, och tar emot andra gåvor.

Ja, det är verkligen en eftersträvansvärd vision.


Svar på kritik angående blogginlägg om hatbrott mot romer

När jag läser My Vingrens svarmin bloggtext om hatbrott mot romer i Kista är det lite svårt att förstå vad hon egentligen är ute efter. Texten är så full av konstiga tolkningar, vinklingar och ren okunskap att det blir väldigt förvirrande att försöka följa. Jag skall hur som helst försöka bemöta hennes anklagelser en efter en.

Det första som My helt verkar ha missförstått är min och närpolisen i Kistas roll i utredningarna. Ingen av dem har legat hos oss, de handläggs alla på kriminalenheten i Solna. Jag har ingen som helst insyn i de olika förundersökningarna och vet alltså bara det jag själv har varit med om, det jag har fått berättat för mig, eller undantagsvis det jag har gått in i systemen och läst in/tagit reda på själv. Mitt blogginlägg handlar om mina egna möten med "Kistamannen", inte om de olika utredningarna. Sen nämner jag också att vi på närpolisen har varit väldigt angelägna om att få slut på hans brott och trakasserier mot fattiga romer i vårt område. Men det blir underligt när jag personligen (eller mina Kistakollegor) hålls ansvariga för eventuella misstag som har begåtts vid utredningsåtgärder som vi inte har haft något alls att göra med och inte heller känner till.

Därför blir det också svårt för mig att bemöta de detaljer Vingren tar upp om händelsen när det hälldes tändvätska på en kvinna. Som jag förstår det gäller det att polisen missade att få med det brottet då Kistamannen häktades första gången, och inte den gången jag nämnde i inlägget (se mitt PS)? Jag har som sagt inte koll på alla detaljer och kan säkert (vilket jag skriver i inlägget) ha blandat ihop kronologin för en del av händelserna. Det jag ville förmedla med den meningen var främst att det var välkänt hos oss på närpolisen att Kistamannens attacker på romer i vårt område var ett stort problem.

Det vi faktiskt har gjort på närpolisen är att driva nya ärenden mycket längre än vad som är brukligt när man hanterar ett nytt jobb, exempelvis jobbade vi fram ett anhållningsbeslut och en husrannsakan som vi även verkställde. Det är ovanligt att en yttre närpolisgrupp driver ett ärende så långt innan det lämnas över till den aktuella utredningsenheten. Men främst har vi försökt (och lyckats) arbeta upp en kontakt med den romska gruppen EU-migranter i Kista och därigenom fått dem att anmälan brott som troligtvis annars aldrig hade anmälts.

Vingren skriver att jag skall ha sagt att det är "på grund av uteblivna vittnesmål från omgivningen och romer som den så kallade Kistamannen inte har blivit åtalad ". Det stämmer inte. Jag har som sagt ingen insyn i utredningarna. Jag har dock noterat att mannen har släppts snabbt flera gånger efter att vi har gripit honom trots att vi då har fått tag på målsägare och förhört dessa (med tolk, så klart). Det har skapat en frustration hos mig (och flera av mina kollegor) då vi trodde att enbart våra förstahandsåtgärder (initiala förhör mm vid ett nytt brott innan utredningen lämnas över till krim/utredare) skulle vara tillräckliga för att få mannen anhållen och häktad med tanke på hur frekvent hans brottslighet var (recidivfara). Uppenbarligen har inte åklagaren (som beslutar om anhållande/frisläppande) delat den uppfattningen, och åklagaren har både bättre juridisk kunskap och koll på förundersökningarna.

Jag har inte heller recenserat varken åklagarens eller den polisiära handläggaren/utredarens arbete (vilket dessutom hade varit svårt eftersom jag som sagt inte har den insynen i utredningarna). Det jag har gjort är att spekulera i om att det är höga beviskrav (som leder till att ärenden där målsägarens ord står ensamt mot "Kistamannens" verkar läggas ner) och rättssystemets tafatthet när det gäller att beivra den här sortens brott som har lett till att hans brottslighet har kunnat fortsätta.

Vingren anklagar oss dessutom för att vi "varken häktar, omhändertar eller sätter in mer skydd för romerna i Kista" trots att vi känner till att han utgör en fortsatt risk för dem. Här kan jag bara konstatera att polisen inte häktar någon, det gör en domstol på begära av en åklagare (och det var det vi hoppades skulle ske). Än mindre kan vi "omhänderta" någon i förebyggande syfte för att vi anser att risken är stor för fortsatt brottslighet. Det hade varit praktiskt många gånger, men strider mot väldigt grundläggande värden i en rättsstat, vilket Vingren rimligtvis borde känna till. Slutligen så har vi försökt befinna oss på plats för att skydda mot/förebygga fler attacker i vårt område. Det kunde vi säkert ha gjort bättre. Men att sätta in specifik/fast bevakning på alla romer som rör sig i Kista, som Vingren verkar efterfråga, skulle dock kräva en extremt mycket större resurs till polisen. Om närpolisen i Kista skulle hantera det så hade det inte räckt att tiodubbla vårt antal.

Vingren anklagar mig för att "skryta" och "ägna mig åt polisens pr-arbete". Jag har helt enkelt berättat om mina möten med Kistamannen, samt reflekterat över den frustration som har funnits på min närpolisstation över att han har kunnat fortsätta sina attacker. Om det är skryt, så gäller det nog alla mina blogginlägg. Vad gäller att jag skulle vara pr-makare åt polisen så är det lite ironiskt att jag anklagas för det då jag är en av relativt få som faktiskt kritiserar polisen inifrån då jag tycker att det finns fog (exempelvis "romregistret" och dödsskjutningen i Husby).

Sammanfattningsvis så delar jag Vingrens frustration att vi inte har kunnat hjälpa den här utsatta gruppen genom att få ett stopp på Kistamannens attacker. Jag har dock svårare att förstå varför den frustrationen riktas mot mig.

PS*
Angående händelsen med tändvätsan, som jag som sagt inte känner till några detajer kring, så fick jag följande information ifrån närpolischefen, som var den person Vingren intervjuade och som vid det tillfället inte kände till det brottet:

"Hon ringde mig och höll en telefonintervju och jag berättade mycket om det fina samarbetet vi hade med gruppen ute i Kista. Svårigheterna med deras utanförskap, dåliga förtroende för myndigheter och deras försök att påbörja integrering i samhället i och med att de bildade sin förening och valde Geta som ordförande. Jag pratade hur vi arbetade med att förbättra deras förtroende för polisen genom att pusha dem att anmäla, att se till att det funnits poliser på plats på stationen i Solna för att ta hand om dem. Hur det hade varit förhörsledare ute i centrum och letat vittnen. Hur vi i en del ärenden jagat målsäganden osv. En bit in i intervjun upplevde jag att hon försökte överraska mig med uppgifter ifrån ett av förundersökningsprotokollen: "På sidan xx i protokollet står det i ett förhör att en kvinna ska ha fått tändvätska på sig"
Jag hade förstås inte en aning om vad som stod på den sidan, men det kanske var den effekten som hon var ute efter. Frågan hon borde grävt lite till i var varför det inte var polisanmält. Om hon brytt sig om att göra det hade hon fått reda på att vi på den lokala polisen tack vare min och din kontakt med gruppen tidigare hade hört talas om att något "kanske" hade hänt en kvinna. Jag hade bjudit upp dem och bokat tolk. Vår förundersökningsledare tog emot och förhörde henne med tolk. Bienvenido var också med. Dock var de jättetydliga med att det bara hänt något med den manlige besökaren. De ville då bara anmäla ett brott som ingick i de tidigare händelserna. Det som vi inte visste vid anmälningsupptagningen var att vi inte lyckades att få henne att trotsa hennes manlige bekant som sade åt henne att inte berätta. Vi lyckades inte få henne att berätta trots att förundersökningsledaren verkligen försökte. Detta hade sedan kommit till Bienvenidos kännedom varför han sedan bland annat mailade mig (och My) och beklagade. Det var inget My svarade på eller valde att göra ett reportage kring. I reportaget var även kommentarer ifrån Stefan Holgersson med flera och där hade de ju förstås rätt, men i det här fallet förstärkte de grunduppgifter som inte var så grundliga.
Både du och jag vet ju att det är klart att det alltid finns utrymme att lära och förbättra och med ännu fler poliser i yttre tjänst och ännu fler på krimjouren hade vi kanske lyckats höra alla målsäganden på plats den första natten, men de brotten lyckades vi styrka och dessutom få en fällande dom i."

Bienvenido Flores är talesperson för de romska EU-migranterna i Kista
Geta Iorgu är ordförande i deras förening

Om hederskultur, kvinnoförtryck och rasism

Det började så klart inte med Zeliha Daglis text på Aftonbladet. Olika sorters patriarkalt förtryck där män utövar makt över kvinnors klädsel, uppträdande och sexualitet har förekommit i Sverige sedan urminnes tider. Även det som idag kallas "hedersförtryck", att kollektivet med våld och hot kontrollerar eller bestraffar kvinnors sexualitet för att bevara släktens "heder", har länge varit en del av svensk kultur. I takt med att samhället har moderniserats och sekulariserats, och i takt med att kvinnans ställning har stärkts genom ett målmedvetet och statligt sanktionerat jämställdhetsarbete, så har dock just den aspekten av patriarkalt förtryck pressats tillbaka och i princip försvunnit i vårt majoritetssamhälle. Dock har en ökad invandring ifrån områden med mer traditionella och konservativa värderingar fört tillbaka hederskulturen till delar av det svenska samhället.

Det Zeliha, och kanske främst Amineh Kakabaveh (grundare och ordförande för "Varken hora eller kuvad") har gjort är två saker. De har påmint om ett förtryck som är speciellt närvarande i våra segregerade förortsmiljöer och som är lätt att missa om man inte själv lever med det, och de har signalerat att utvecklingen går åt fel håll.

Zelihas och Aminehs berättelser är så klart inte hela bilden av hur kvinnor och flickor har det i marginaliserade förorter. Många upplever inget som helst förtryck, utan snarare en större känsla av tillhörighet och gemenskap än i övriga samhället. De har inte heller kommit med några nyheter för alla de goda krafter som arbetar med jämställdhetsfrågor i olika segregerade miljöer. Men de har lyckats lyfta frågan till att just nu uppmärksammas och debatteras nationellt. Gott så, vi behöver en diskussion om hur vi skall säkerställa att man åtnjuter samma frihet ifrån förtryck oavsett var i Sverige man bor eller vilken familj man föds in i.

Den efterföljande debatten har dock inte främst handlat om det, utan om vilket av två synsätt som skall ha tolkningsföreträde. Mot Kakabavehs och Daglis beskrivning av ett specifikt kvinnoförtryck i segregerade miljöer som beror på närvaron av kulturellt och religiöst konservativa krafter ställs ett relativistiskt perspektiv där kvinnoförtrycket är samma överallt. I den kontexten blir Kakabaveh och Dagli, trots att de har invandrarbakgrund och har bott och verkat årtionden i den "förort" de beskriver, till någon sorts nykoloniala rasister. Den linjen, som till mångas förskräckelse även har företrätts av Vänsterpartiets partiledning (om än på ett luddigt och insinuant sätt), fick dock en hårt bakslag då en stor del av Sveriges kvinnorörelse satte ned foten och konstaterade att "Förorten behöver en feministisk politik".

I en av de mest läsvärda texterna i det här hett debatterade ämnet, "Kvinnors rätt väger lätt mot brinnande bilar", beskriver Federico Moreno och Meli Petersson Ellafi, som intervjuat ett antal personer i bland annat Husby, hedersförtrycket och det självklara faktum att det inte är samma sak på Lidingö som i Husby. Moreno och Petersson Ellafi är dock medvetna om att ämnet är känsligt. De skriver:

"Det finns en irritation bland många invånare i miljonprogrammen, en trötthet på att ständigt bli utpekade för samhällets misslyckanden. Men det finns också en acceptans för att en del kvinnor lever under ett förtryck som man inte hade accepterat på andra håll. Kampen mot rasism och för miljonprogrammen får ofta gå före kvinnors liv och frihet.

Som journalist blir man ombedd att tänka på det rådande politiska klimatet, att inte ge rasisterna vatten på sin kvarn. På så sätt bildas en ohelig allians mellan antirasister, förortsaktivister och kvinnoförtryckare."

Dessa meningar sammanfattar väl varför ledningen för Vänsterpartiet och många andra i olika vänster- och förortsrörelser hamnar så fel. Man verkar inte ha lärt sig någonting av de misstag som har gjorts när hedersvåldet började uppmärksammas i Sverige. Ivern att inte stämpla vissa folkgrupper på ett negativt sätt ledde till att själva termen påstods vara rasistisk och problemen sopades under mattan. Det är misstag som har kostat mycket lidande, och kanske även liv.

Det finns absolut anledning att vara vaksam mot rasistiska och muslimfientliga generaliseringar när frågor som hederskultur och kulturellt eller religiöst konservativt förtryck diskuteras. Dels för att det finns gott om fördomar mot de människor med utländsk bakgrund som bor i våra segregerade förorter, och dels för att just muslimer är måltavlan för en stor del av den breda främlingsfientliga och högerpopulistiska rörelse som sveper igenom Europa idag. Men det innebär inte att man kan blunda för problem med exempelvis kvinnoförtryckande inslag i religiösa eller kulturella sammanhang. Och att relativisera bort problemen genom att hävda att det är samma kvinnoförtryck på Lidingö som i Husby är att blunda för de specifika problem som finns i exempelvis Husby.

För att komma vidare i den här debatten så måste vi klara av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det är när man fastnar i en statisk världsbild, där man har valt på vems "sida" man står, vem som är förtryckare och vem som är förtryckt, som det blir fel hela tiden. Ett exempel är när den feministiska gruppen "Femen" gjorde en aktion i Stockholmsmoskén. I en svensk kontext är muslimer "de utsatta", och aktionen väckte vrede för att den "sparkade neråt" och stämplades som rasistisk. Den ledande aktivisten, Aliaa Elmahdy, var dock egyptiska, och hade blivit utsatt för mängder av dödshot i hemlandet på grund av sin kamp mot religiöst förtryck. I hennes egyptiska kontext, där det Muslimska Brödraskapet styrde, var aktionen snarare riktad mot den absoluta makten. På liknande sätt gör kvinnor som protesterar mot konservativa religiösa värderingar i sin närmiljö motstånd mot strukturer som har makt lokalt (i släkten, närsamhället, med mera), även om dessa strukturer kan vara marginaliserade på nationell nivå.

Sen kan inte frågor om vilken grupp som anses vara i strukturellt underläge få företräde över frågor om exempelvis rätten till frihet ifrån förtryck eller rätten att bli behandlad lika oavsett kön eller sexuell läggning. Och det kräver mer än läpparnas bekännelse, det kräver också att man vågar påpeka och prata om missförhållanden och kränkningar på ett faktabaserat sätt. Även om den diskussionen riskerar att användas för att sprida fördomar mot utsatta grupper. Man kan till exempel inte underlåta att nämna folkrättsbrott som begås av staten Israel även om man vet att den diskussionen riskerar att leda till ökad antisemitism i vissa grupper. Och man kan inte undvika att diskutera kvinnofientliga attityder i vissa församlingar eller förorter även om det riskerar att spä på muslimfientlighet eller fördomar mot "förortsbor".

För den del av vänstern som har grävt ned hälarna i att försvara mot allt som kan anses kritisera eller försämra bilden av någon av de (för fördomar och diskriminering) utsatta grupper som de ser sig som representanter för (muslimer, "förortsbor", etc) så tror jag att det behövs både en mer dynamisk maktanalys och en återgång till att fokusera mer på faktiska förhållanden och förbättringar än på att kämpa om tolkningsföreträden eller bilder av verkligheten.

Det utförs så klart en massa viktigt demokrati- och jämställdhetsarbete av olika lokalt förankrade vänsterrörelser i våra segregerade förorter. Men den irritation och känsla av att vara kränkt av majoritetssamhället (och inte minst media) som Moreno och Petersson Ellafi beskriver gör att många utåt fokuserar mer på att förklara att det minsann inte finns några problem förutom bilden av förorten/muslimer/invandrare. Och gör det ändå det, så beror det enbart på samhällets brister/klass och aldrig på (sub)kulturella/religiösa faktorer. Kritik mot exempelvis konservativa kvinnoförtryckande värderingar blir i den polariserade världsbilden ett uttryck för rasism, hur välbelagda förekomsten av dylika normer i traditionella, och speciellt då religiösa, miljöer än är. Även när kritiken kommer ifrån debattörer med extremt stor trovärdighet som Kakabaveh och Dagli.

Så vad är vägen framåt? Visst behövs det sociala satsningar i våra mest utsatta och segregerade förorter. Social marginalisering och ett samhälle som drar sig undan ökar inflytandet och lockelsen hos alternativa auktoriteter, som exempelvis religiösa och kulturella sammanhang. Detta gäller så klart både de moderata och de mer extrema. Grunden till vårt sekulära samhälle med starka rättigheter för individen är just en stark stat som minskar behovet av att känna tillhörighet till en klan eller en församling. Vi behöver även bli bättre på att stödja lokalt demokratiarbete i de här förorterna, och inte minst då vad gäller kvinnorörelsen. Förtryckta kvinnor behöver få en egen röst och få äga sin egen problemformulering, och det kräver närvaro av starka, lokalt förankrade föreningar.

Vi behöver dock också ta tag direkt i värderingsfrågorna. Kvinnorörelsen med Kakabaveh i spetsen krävde en översyn av stödet till religiösa samfund så att inte staten är med och finansierar kvinnoförtryckande miljöer. Det är ett ytterst rimligt krav. Skall man få statligt stöd så bör det ställas samma minimikrav vad gäller syn på mänskliga rättigheter på religiösa samfund som på vilken annan förening som helst. Det inkluderar även nolltolerans för diskriminering av hbtq-personer.

Vi kan överhuvudtaget aldrig tillåta oss att ha dubbla måttstockar för vilka värderingar vi stöder, försvarar eller accepterar. Här behövs en mer öppen och kritisk diskussion fokuserad på specifika värderingar, inte på en viss religion (islam) eller på en viss folkgrupp. Kulturella traditioner eller religiösa skrifter kan aldrig någonsin motivera något sorts undantag för vad som anses vara ok. Att tillåta det är att sälja ut några människors, exempelvis kvinnors eller homosexuellas, rättigheter bara för att de tillhör en viss religiös eller etnisk grupp. Det i sig är rasistiskt.

Lönerna och Framtidens Polis

Det finns en tydlig koppling mellan vilken sorts polis man vill ha och vad man är beredd att betala för den. Tyvärr är vår nya ledning, både den politiska och den polisiära, inte villiga att betala särskilt mycket. Kontrasten med synen på skolan och läraryrket kunde inte ha varit tydligare. 

En underfinansierad och undervärderad polis kommer inte bara att vara mindre "effektiv, tillgänglig och engagerad" (polisens officiella värdegrund). Den kommer också att vara mindre utbildad, reflekterande och värderingsorienterad. För att sätta saker på sin spets en aning så kan man säga att det handlar om ett val mellan en polis där det mest handlar om att få ut kängor på gatan och en där professionen värderas och utvecklas. Läs gärna min text i Nyheter24 på temat:


Just frågan om våra ingångslöner har aktualiserats på sistone. Detta då en överenskommelse mellan Polisförbundet och arbetsgivaren ifrån förra året om att ingen skulle tjäna under 24500 (25000 i år) sveks och de nya ingångslönerna sattes till 23000-26000. Till det hör att lönesättningen har hanterats otroligt godtyckligt och oprofessionellt.
Mängder med kollegor blev arga. Många blev dock arga på fel saker. Nu har jag skrivit en text på Blåljus där jag försöker red ut begreppen och rikta ilskan rätt:

Dessutom så verkar lönesättningen av de nya poliserna ha brustit ur jämställdhetsaspekten. Lena Nitz skriver på Aftonbladets debattsida om hur fel det har blivit.

Om social oro och polisarbete i utsatta och segregerade förorter

I tisdags morse deltog jag i ett seminarium under Almedalsveckan om social oro, om vad vi lärt oss efter Husbykravallerna och om relationen mellan boende och polis i socioekonomiskt utsatta förorter. Jag hade förmånen att få vara med i en kunnig och klok panel beståendes av Camila Salazar Atias och Peppson Mandela ifrån Fryshuset, Polisförbundets ordförande Lena Nitz och Rikspolischef Dan Eliasson.
Vi hade en ganska stor samsyn i panelen om vägen framåt, om man undantar frågan om resurser till polisen (där Dan gick in och avbröt mig när jag påstod att vi hade resursbrist). Jag rekommenderar alla som är intresserade av både polis- och trygghetsfrågor, speciellt kopplade till utsatta områden, och förtroendet för polisen att se/lyssna på seminariet.
För den som vill läsa istället för att lyssna så har Tommy Hansson skrivit en sammanfattning av diskussionen på Polisförbundet i Stockholms webbsida Blåljus.