Den sociala demokratins tillkomst

Socialdemokratin är nära förbunden med den moderna välfärdsstaten, som båda hade sin formativa fas i kölvattnet av den industriella revolutionen. Jag har skrivit ett slags miniessä om de första hundra åren.

Illustration:
En klassisk illustration över det kapitalistiska industrisamhällets hierarki.

Framväxten av den moderna välfärdsstaten kan sägas ha tagit sin början med Otto von Bismarck, Tysklands första rikskansler, som 1878 föreslog ett obligatoriskt, statskontrollerat socialförsäkringssystem för arbetarna i landets framväxande industrier. Bismarck, som var konservativ, ville stävja socialismens hotande framväxt. Så som bland andra sociologen Ferdinand Tönnies och ekonomihistorikern Karl Polanyi har skildrat innebar industrikapitalismens inträde en samhällsomdaning som visserligen gav människor nya utsikter till förbättrad levnadsstandard, åtminstone på längre sikt, men som också berövade dem den trygghet som trots allt funnits i det traditionella samhällets sociala sammanhang. Istället blev de utsatta för marknadens nyckfullhet.1

För den nya arbetarklass som växte fram var förhållandena svåra: man bodde på varandra i vad som närmast kan beskrivas som kåkstäder, sjukdomar spreds, moralen brutaliserades och brottsligheten var hög, familjelivet gick mot upplösning, prostitution och alkoholism bredde ut sig. Ett svar på förlusten av gemenskap var den konsument- och producentkooperativa rörelsen, och olika frivilliga försäkringskassor (arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassor) byggdes upp av arbetare själva för att hantera utsattheten solidariskt. Socialismen uppstod i industrialiseringens kölvatten som en rörelse och idéströmning som manade till revolt för att omdana samhället.

Katedersocialisterna

Bland framför allt konservativa grupper diskuterades "den sociala frågan", som handlade om både den nya underklassens levnadsvillkor och tendenserna till uppror, som ett hot mot samhällets fortlevnad. I Tyskland fanns bland nationalekonomer en skolbildning kring Gustav von Schmoller känd som katedersocialisterna – från början ett öknamn de gavs av en meningsmotståndare – som intresserade sig för den sociala frågan. Genom såväl pressen som från lärostolarna argumenterade dessa politiskt konservativa akademiker för statliga ingripanden, som skulle lyfta underklassen, utbilda dem och vinna dem tillbaka som fullvärdiga medlemmar av samhället. von Schmoller menade att den ekonomiska liberalismen inte skulle lösa problemen – snarare var den otyglade industrikapitalismen deras orsak – men han oroade sig också för att industriarbetarna skulle lockas av socialismens upproriska budskap.2

Med 1878 års socialistlagar drev Bismarck arbetarrörelsen under jorden, tystade deras tidningar och fängslade deras ledare. von Schmoller kritiserades från både höger och vänster för sina krav på lagstiftning om sjuk- och arbetsskadeförsäkring samt laglig rätt för arbetarna att bilda fackföreningar. Men hans tankar bar frukt, åtminstone till viss del, genom Bismarcks socialförsäkringsreformer (sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring samt ålderdoms- och invaliditetsförsäkring) under 1880-talet. Därmed var principen om statens ansvar för sociala förhållanden etablerad, även om försäkringsnivåerna var låga. Även i Sverige diskuterades den sociala frågan, främst bland socialliberaler, men det dröjde länge innan det kom till lagstiftning för att åstadkomma förbättring.

Teckning med bildtexten (på franska):
Illustration till revolten i Paris 1848.

Själva benämningen socialdemokrati går tillbaka till 1800-talets mitt. I en bok från 1850 om den franska arbetarrörelsens framväxt, mellan revolutionerna 1789 och 1848, argumenterade den tyske samhällsforskaren Lorenz von Stein för en intressegemenskap mellan liberaler som kämpade för rösträtt och arbetarrörelsen, vars kamp gällde de sociala förhållandena. von Stein, som hade en liknande hållning i den sociala frågan som von Schmoller, myntade beteckningen socialdemokrati för denna förespråkade koalition av det demokratiska partiet (liberalerna) och den sociala rörelsen (arbetarrörelsen).3

Det första socialdemokratiska partiet bildades i Tyskland på 1860-talet, och i vårt land var influenserna därifrån starka. Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP, bildades under påskhelgen 1889, genom en kongress på Tunnelgatan (i dag Olof Palmes gata) i Stockholm. Deltagarna var ett femtiotal män – och en kvinna, tobaksarbetaren Alina Jägerstedt – från fackföreningar och socialistiska klubbar. Någon partiledare utsågs inte, men professorssonen Hjalmar Branting var något av en ideologisk ledargestalt. Han var tidigare redaktör för vänsterliberala tidskriften Tiden och influerad av katedersocialisterna. Det märks inte minst på det berömda tal han höll inför Gävle arbetareklubb 1886, med dess krav på sociala reformer för att lösa den sociala frågan.4

Den politiska och den sociala demokratin

Demonstrationståg med banderoll
En demonstration i Göteborg 1918 för kvinnors rösträtt.

Högst upp på det nya partiets politiska program stod frågan om rösträtt, den politiska demokratin. Kravet på inflytande över samhällsstyret hade funnits hos arbetarrörelsen sedan chartisterna, en rörelse som uppstod på 1830-talet i industrialiseringens föregångsland Storbritannien. Inom socialdemokratin sågs rösträtten även som en förutsättning för att kunna ta nästa steg i omdaningen av samhället.5

Efter Sveriges första demokratiska riksdagsval 1921 – då både kvinnor och män fick rösta, utan gradering efter inkomst – blev Branting statsminister. Den stora utmaningen blev nu frågan om hur man skulle ta vara på den politiska demokratin. Branting tillsatte under sin första regering två statliga utredningar – en om socialisering, hur staten skulle kunna kontrollera näringsliv och naturresurser, och en om industriell demokrati eller medbestämmande i företagen. Men större utdelning gav den interna debatten i rörelsen om det man kallade för den sociala demokratin. Det var frågan om "allas gemensamma delaktighet i det goda som samhället erbjuder".

Branting avled 1925 och efterträddes som partiledare av Per Albin Hansson, malmöit med gedigen arbetarbakgrund. I sitt linjetal 1928, som kom att gå till historien som folkhemstalet, poängterade han att genomförandet av den politiska demokratin måste följas av social och ekonomisk demokratisering. Endast så kan det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet (ett uttryck som i talet förekom fler gånger än det mer slagkraftiga "folkhemmet"). Efter att ha återfått regeringsmakten, och genom en överenskommelse med Bondeförbundet (dagens Centerpartiet) 1932 lagt grunden för en stabil och långsiktig riksdagsmajoritet, kunde Socialdemokraterna börja bygga detta folk- eller medborgarhem.

Med början under 1930-talet lades socialpolitiken om från fattigvård till en mer profylaktisk eller förebyggande inriktning, utifrån en uppfattning om befolkningen som samhällets viktigaste resurs. Med liknande motiv började den sociala bostadspolitiken ta form, med allmännyttan som kontrast till det slags social housing, segregerade lösningar för mindre bemedlade, som finns i andra länder. Bostadspolitiken kopplades ihop med familjepolitiken, och där hade makarna Myrdal, Alva och Gunnar, en central roll i den socialdemokatiska idéutvecklingen.6 För att fullfölja jämlikhetens credo, "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov", ledde Gustav Möller en utbyggnad av den offentliga sektorn som innebar att vård och omsorg som tidigare bedrivits i privat regi nu skulle göras till en gemensam angelägenhet. Detta blev en kommunal angelägenhet, vilket åtminstone delvis berodde på arbetarrörelsens misstänksamhet mot den statliga ämbetsmannabyråkratin. Det fanns helt enkelt inte många socialdemokrater i statsapparaten. Kommunerna, som före reformen 1971 byggde på ett omfattande lekmannaengagemang, stod i praktiken ganska nära folkrörelserna.7

Också på skolans område inleddes ett reformarbete, till viss del förebådat av liberalen Fridtjuv Berg, som gick i linje med 1920-talets debatt om den sociala demokratin. Den gamla skolan, med sin uppdelning mellan folkskola och realskola, ansågs reproducera det rådande klassamhället. Genom skolans själva utformning gavs elever från bättre bemedlade familjer större möjligheter till vidare studier. Så småningom ersattes det gamla parallellskolesystemet av en nioårig gemensam och obligatorisk enhetsskola – på förslag av 1946 års skolkommission, med Alva Myrdal som synnerligen aktiv deltagare. Hon hade blivit något av en chefsideolog för Socialdemokraterna inom skolpolitiken, och hade redan tio år tidigare fört fram de idéer som enhetsskolan byggde på.8

För övrigt...

...var det här ett utdrag ur den kommande boken Bästa stämningars längtan. Vill du läsa mer? Skicka mig din e-postadress genom följande formulär så håller jag dig underrättad om projektet.

[contact-form-7]

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Ferdinand Tönnies verk Gemeinschaft und gesellschaft (1887) finns tyvärr inte översatt till svenska, men däremot finns en mycket bra introduktion av Johan Asplund, Essä om gemeinschaft och gesellschaft (1991). Karl Polanyis verk heter Den stora omdaningen (1989). Läsvärd i sammanhanget är också Fredrik Jansson, Gemenskap och skötsamhet (2016). 
  2. Idéhistorikern Sten O Karlsson skriver om Hjalmar Brantings och den tidiga svenska socialdemokratins influenser från katedersocialisterna i Det intelligenta samhället (2001). Det är en gedigen lunta på över 700 sidor. En sammanfattande artikel av honom är ”Om folkhemsmytens återkomst och socialdemokratins självbild”, publicerad i Fronesis nr 32-33 (2010).
  3. Lorenz von Stein skrev sin bok på tyska 1850, och den finns i en redigerad engelsk översättning som The history of the social movement in France, 1789-1850 (1964). Sociologen Magnus Wennerhag har skrivit om von Steins tankar, bland annat i inledningen till tidskriften Fronesis temanummer om socialdemokrati, "Den sociala demokratin efter nyliberalismen", Fronesis nr 32-33 (2010).
  4. Bildandet av Sveriges socialdemokratiska arbetareparti skildras av bland andra Henry Pettersson, Från Palm till Löfven (2012). Anne-Marie Lindgren och Marika Lindgren Åsbrink har skrivit om bland andra Alina Jägerstedt i Systrar, kamrater! (2007). Hjalmar Brantings Gävletal, Hvarför arbetarerörelsen måste bli socialistisk, finns utgivet av förlaget Murbruk (2013).
  5. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har, med Klaus Misgeld som redaktör, samlat partiprogrammen under hundra år i en skrift, Socialdemokratins program 1897 till 1990 (2001). Branting ägnar ett kapitel i första bandet av sitt tvåbandsverk Socialdemokratiens århundrade (1904-1906) åt chartismen, som han kallar "århundradets första socialdemokratiska rörelse".
  6. Den profylaktiska socialpolitiken lanserades av Gunnar Myrdal genom två artiklar, ”Socialpolitikens dilemma I-II”, publicerade i Spektrum 1932. Ett liknande perspektiv på bostadsfrågan förde han fram i artikeln ”Kosta sociala reformer pengar?”, Arkitektur och samhälle 1932. Men grunden för den socialdemokratiska socialpolitiken lades av boken han skrev tillsammans med hustrun Alva Myrdal, Kris i befolkningsfrågan, 1934. Tapio Salonen diskuterar fattigvård och socialpolitik i rapporten Det nödvändiga uppbrottet (2013). Boverket skildrar den sociala bostadspolitiken i rapporten Bostadspolitiken (2007).
  7. Gustav Möllers syn på offentlig tjänsteproduktion som ett slags socialisering diskuterar Peter Antman i artikeln "Möllers andra agenda" (1999) i polemik mot Bo Rothstein, som i  Vad bör staten göra? (1994) hävdar att för Möllers del kunde välfärdstjänster lika väl levereras av privata utförare. Den fras som jag, efter Fredrik Jansson i hans tidigare nämnda bok, kallar för jämlikhetens credo brukar tillskrivas Karl Marx (som mycket riktigt använder formuleringen i sin Kritik av Gothaprogrammet från 1875), men det var Louis Blanc som myntade uttrycket i Organisation du travail (’Arbetets organisering’, 1839). Per Nyström, statssekreterare hos socialminister Möller under den stora reformperioden, berättar om hur man tänkte i boken I folkets tjänst (1983). Också Fredrik Jansson diskuterar detta i sin ovan nämnda bok.
  8. Om Alva Myrdal har Yvonne Hirdman skrivit Det tänkande hjärtat (2006). Reformarbetet på skolområdet diskuteras av Kerstin Vinterhed i artikeln "Medborgaridealet i skollagstiftningen under 1900-talet" (2001), liksom av Bo Lindensjö i artikeln "Från liberal bottenskola till allmän grundskola" (1989).

Inlägget Den sociala demokratins tillkomst dök först upp på jimmysand.com.

Hedersrelaterat våld och förtryck

Den 21 januari 2017 är det femton år sedan mordet på Fadime Sahindal, och ordet hederskultur etablerades i svensk offentlighet. Jag har försökt orientera mig genom lite litteratur kring hedersrelaterat våld och förtryck.

Mot slutet av 1990-talet började frågor om könsstympning, hedersmord och tvångsäktenskap komma upp på den politiska agendan, såväl globalt genom FN:s arbete som nationellt i flertalet västeuropeiska länder. Däribland Sverige: mordet på Sara Abed Alis 1996 och mordet på Pela Atroshi blev medialt uppmärksammade, vilket satte igång en intensiv offentlig debatt om heder, invandring och våld. År 2002 mördades ytterligare en ung kvinna av sin far – Fadime Sahindal, som bland annat talat inför Sveriges riksdag om hedersrelaterat våld och förtryck.1

Länge relativiserat

Radhika Coomaraswamy
Radhika Coomaraswamy, under 1990-talet FN:s speciella rapportör om våld mot kvinnor.

Inom FN har hedersbrott (crimes of honour) och hedersmord (honour killings), delar av en traditionell familjeideologi, länge främst diskuterats som brott mot de mänskliga rättigheterna. Först 1999 togs frågorna upp av FN:s dåvarande speciella rapportör om våld mot kvinnor, Radhika Coomaraswamy. I en annan rapport beskrivs hedersrelaterat våld som kulturellt betingade handlingar utförda inom familjen eller släkten. Coomaraswamy riktade skarp kritik mot det internationella samfundet för benägenheten att vifta bort dessa frågor som kulturella sedvänjor som det gällde att visa respekt och tolerans inför.2 Denna hållning kritiserades vid samma tid också av statsvetaren Susan Moller Okin, som menar att särskilda grupprättigheter för minoriteter ofta motverkar kvinnors fundamentala individuella rättigheter, som rätten att själv välja partner att få gifta sig med.3 Sociologen Åsa Eldén har visat hur svenska domstolar under 1990-talet inte dömde till mord i fall som hade tydliga drag av hedersmord, utan till dråp på grund av ”kulturell tillhörighet”. Eldén jämför med hur rättsväsendet, när det gäller etniskt svenska mäns våld mot kvinnor, tenderar att se handlingarna i ljuset av individuella förklaringar som psykisk sjukdom.4 Synen på mäns våld mot kvinnor, och uttrycken för detta våld, kan skilja sig åt – men de har det gemensamt att det finns en benägenhet att hitta förmildrande omständigheter av olika slag.

Den forskning som gjorts kring den statistiska förekomsten av hedersrelaterat våld internationellt pekar på att problemet är utbrett, även om det är nästan omöjligt att säkerställa den faktiska omfattningen. Jordanien och Pakistan är de länder som uppmärksammats mest: i Pakistan mördas flera hundra flickor eller kvinnor per år i konstaterade hedersmord, medan studier visar att många av morden på kvinnor i Jordanien är hedersrelaterade. Trots att det saknas studier som följer utvecklingen över tid är uppfattningen i många länder att företeelsen har ökat.

Kartläggningar i Stockholm och Göteborg

I början av 2016 släpptes rapporten Elvahundra av Varken hora eller kuvad, en organisation som bildats 2005 som en avdelning av den internationella organisationen Ni Putes Ni Soumises (bildad 2003 i Paris).5 Studien genomfördes i Stockholms förorter som en enkätundersökning där 1100 ungdomar i åldrarna 12-18 år deltog, samt intervjuer med ett femtiotal vuxna i åldrarna 19-55 år. I undersökningen uppgav 28 procent av de tillfrågade tjejerna att de upplever sig mycket hårt kontrollerade hemifrån. Drygt 27 procent av tjejerna och drygt 13 procent av killarna får aldrig följa med på skolresa med övernattning. Knappt 22 procent av tjejerna får inte delta i simundervisning. 83 procent av tjejerna och 62 procent av killarna uppger att de endast får umgås med personer av samma kön. 63 procent får inte ha en relation med någon av en annan etnicitet. Bland de vuxna deltagarna berättar en del av kvinnorna att familjen i Afghanistan, Bangladesh, Pakistan och andra respektive länder pressar dem och deras makar. Exempelvis tillåter många inte sina fruar att gå i skolan eller arbeta. Män har en uppfattning att kvinnors plats är i hemmet och inte i samhället. Ungdomarna i studien upplever sig som mer religiösa än sina föräldrar och har större tilltro till religiösa samfund än till offentliga myndigheter. I oktober 2016 publicerade Varken hora eller kuvad en rapport utifrån en liknande studie i Göteborg, med titeln Tolvhundra. Den här gången deltog 1200 ungdomar i åldrarna 12-18 år i kartläggningens kvantitativa del, medan ett femtiotal vuxna i åldrarna 19-55 år deltog i den kvalitativa delen. Resultatet pekar i samma riktning som i Stockholmsundersökningen.6

Socioekonomiska faktorer

Det finns en diskussion inom den internationella forskningen på området om hur det hedersrelaterade våldet ofta uppstår i exil, efter migration exempelvis till västeuropeiska länder. Det skulle då inte kunna förklaras enbart som ett kulturellt fenomen, utan har också att göra med marginalisering och klass. Tahira Khan är en forskare som diskuterat hur hedersrelaterat förtryck kan vara beroende av ekonomiska aspekter, även om det inte handlar om hedersrelaterat våld i exil utan i Pakistan.7 Khan menar att heder och patriarkal makt bygger på dels materiella värden som pengar och egendom, dels ickemateriella aspekter som kontroll av kvinnor och barn i det privata och kontroll av familjen, släkten eller gruppen i det offentliga. En man kan betraktas som hedervärd genom att uppnå både de materiella och ickemateriella värdena. Om kvinnorna i familjen beter sig på ett sätt som följer sociokulturella normer får männen sin manlighet och heder bekräftad av omgivningen. I överklassen, där män genom sitt ägande ses som respektabla, kan en man ses som icke hedervärd som ”hans” kvinnor och barn beter sig ”fel”. Men en man från arbetarklassen, som har en svagare position materiellt sett, kan i en omgivning där heder ses som viktigt känna desto större press att kontrollera sin familj. På sätt och vis kan man säga att fattiga män enbart har sin heder (de materiella aspekterna) att värna. Det är svårt att inte dra paralleller till de förbittrade män ur arbetarklassen i USA som Susan Faludi intervjuade för sin bok Ställd (1999). Mansidealen är någonstans boven i dramat, likväl som kvinnoidealen, vilka det gäller att konfrontera för att kunna uppnå befrielse för alla oavsett kön.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Jag lutar mig i det följande till stor del mot rapporten Hedersrelaterat våld och förtryck: En kunskaps- och forskningsöversikt, Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) 2010. Undantaget är stycket om rapporterna från Varken hora eller kuvad.
  2. Lynn Welchmann & Sara Hossain (red.), ”Honour”: Crimes, paradigms, and violence against women, Zed Books 2005.
  3. Joshua Cohen (red.), Is multiculturalism bad for women? Susan Moller Okin with respondents, Princeton University Press, 2005.
  4. Åsa Eldén, Heder på liv och död: Våldsamma berättelser om rykten, oskuld och heder, Uppsala universitet 2003.
  5. Amineh Kakabaweh, Guluzar Tarhan Selvi & Jonas Lundgren, Elvahundra: En studie om kartläggning av förekomsten av diskriminering och förtryck i hederns namn bland 1100 ungdomar och 50 tals föräldrar, Varken hora eller kuvad 2016, finns att läsa som pdf.
  6. Amineh Kakabaveh & Guluzar Tarhan Selvi, Tolvhundra: En kartläggning av attityder till samt förekomsten av diskriminering och förtryck i hederns namn bland 1200 ungdomar och 55 föräldrar i Göteborg, Varken hora eller kuvad 2016, finns att läsa som pdf.
  7. Tahira Khan, Beyond honour: a historical materialist explanation of honour, Oxford University Press 2006.

Inlägget Hedersrelaterat våld och förtryck dök först upp på jimmysand.com.

Tredje gången gillt?

Jag har under några års tid lekt med tanken, mer eller mindre seriöst, att skriva en bok med politiska essäer. Efter att projektet legat på is ett tag har jag plockat upp det igen. Nu skulle jag gärna vilja ha era synpunkter på dispositionen.

En gång i tiden, när jag var medlem i Miljöpartiet, lekte jag med tanken på att skriva en bok om grön ideologi kallad Du gröna nya värld. Kort efter riksdagsvalet 2010 gick jag över till Socialdemokraterna, ett beslut som mognat genom en process av intellektuell och värderingsmässig prövning. När det gått ytterligare en tid vaknade lusten att skriva en bok igen - med namnet Bästa stämningars längtan och utifrån socialdemokratiskt idégods. Tanken var delvis att samla texter från bloggen och arbeta om dem till bokform. Just den grejen har ju faktiskt blivit av, då jag med Socialdemokratiska prövningar samlade ett tjugotal blogginlägg i bokform. Fördelen med det var att det lät mig släppa en del älsklingsidéer som gjorde det svårt att skriva en riktig bok, med något slags röd tråd.

En revidering av upplägget

"...därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan." - Hjalmar Branting i Stormklockan (1912) om varför han var socialdemokrat. "Frågan blev icke längre blott, om en sak var rättfärdig. Det räckte icke. ... Frågan blev framför allt, om en sak var möjlig." - Nils Karleby, Socialismen inför verkligheten (1926)
Två citat som inspirerat mig i mitt essäskrivande.

Ursprungligen tänkte jag mig att boken skulle omfatta fyra essäer kring olika teman, som jag ändrat på en gång efter vägs gång.1 Efter att jag fått ut bloggboken kändes det inte lika angeläget att få en ny bok med mitt namn på i handen, så essäprojektet fick vila lite. Men när Fredrik Jansson skrivit och gett ut sin bok Gemenskap & skötsamhet: En essä om socialdemokratins väsen (2016) blev jag sporrad att anstränga mig lite. Så jag strök hela den ursprungliga dispositionen och började på en helt ny. Det är lika bra, med tanke på tiden som gått. (En del idéer som fanns från början kommer ändå finnas med.) Boken, som fortfarande har arbetsnamnet Bästa stämningars längtan, är tänkt som en samling essäer snarare än en rad kapitel. Det innebär att varje essä ska kunna läsas fristående. Samtidigt finns det en röd tråd i argumentationen, så att det ger någonting mer att läsa boken från pärm till pärm.

Pitchar om de åtta essäerna

Jag har vid tidigare tillfällen använt mig av Storify för att samla resonemang som förts på Twitter, ett forum som annars kan vara rätt så fragmenterat. Här har jag sammanställt en tråd som handlar om mitt bokprojekt.

Hur tycker ni det verkar?

För övrigt...

...har jag vid fyra tidigare tillfällen lagt ut blogginlägg som varit början till texter till mitt bokprojekt. Med den nya revideringen kommer de att skrotas, även om en del grundtankar säkert kommer att finnas kvar. Den 12 augusti 2013 skrev jag ett inlägg som handlade om Berlinmurens fall, Francis Fukyama och New Labour. Jag menar att såväl högern som vänstern delar några grundläggande missförstånd om vad socialdemokrati är och har varit. Den 16 april 2014 påbörjade jag ett försök till historisk-materiell förklaring av de bakomliggande faktorerna till socialdemokratins kris, efter en pinsamt ytlig artikel i Magasinet Arena. Den 19 maj 2015 inledde jag ett resonemang apropå det till synes paradoxala i att finanskrisen 2008 sägs innebära en legitimitetskris för nyliberalismen, men ändå inte en pånyttfödelse av klassiskt socialdemokratisk ekonomisk politik. Och den 2 juni 2015 tog jag upp de paralleller som dragits mellan 1930-talet och vår tid, med tanke på den framväxande fascistoida högerpopulismen. Även om ingen av dessa fyra texter följer med in i essäboken, på grund av att jag skrotat hela det upplägg som jag tänkte mig en gång, så ska jag ta mig an frågeställningarna. Det handlar om det väsentliga hos socialdemokratin, dess företräden och i någon mån också dess brister.

 

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. När jag skrev om det sist skrev jag också att Johan Lönnroth och jag skickat manus för tredje upplagan av Den tredje vänstern till förlaget. Boken skulle gå till tryck innan valet 2014, men det sköts upp och nu är planen att den ges ut våren 2017. De första kapitlen har kommit ut i preliminär version som rapporter från Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg: april 2014 och juni 2016.

Inlägget Tredje gången gillt? dök först upp på jimmysand.com.

Bloggen är inte nedlagd – ett slags årskrönika

När jag summerade mitt bloggande under 2013 konstaterade jag att det året var ett lågvattenmärke beträffande antalet inlägg. Det rekordet har jag nu lyckats slå. Men bloggen är inte nedlagd - jag har bara inte haft så mycket tid att blogga.

Under året har jag skrivit sju inlägg (men egentligen fyra, eftersom jag delade upp ett långt i tre och publicerade igen). Det är all time low, med god marginal. Problemet har inte varit att det saknats ämnen att resonera kring, utan att jag helt enkelt inte haft tid att blogga. Som fritidspolitiker har jag uppdrag i Nämnden för arbetsmarknad och vuxenutbildning, Göteborgs stad, samt i styrelsen för Göteborgs stadsteater. Sedan har jag lagt viss tid på arbetet med den kommande boken Den tredje vänstern, som Johan Lönnroth och jag hållit på med ganska länge nu men som ska komma ut våren 2017 (med en medförfattare till, vars namn jag inte vet om jag får avslöja än). Och efter sommaren började jag läsa ekonomisk historia som kvällskurs. Vid sidan av arbete, socialt liv och lite annat har det inte blivit så mycket tid över för bloggen. Men den är alltså inte nedlagd.

Vilka äro socialdemokrater?

Nils Karleby är enligt min mening en av den svenska socialdemokratins viktigaste teoretiker.
Nils Karleby är enligt min mening en av socialdemokratins viktigaste teoretiker.

Årets första inlägg kom i februari och var en essä om olika idéströmningar eller tendenser inom socialdemokratin (och utanför): nostalgi, idealism och pragmatism (det var denna text som delades upp i sina tre delar för återpublicering, då jag tyckte att de höll för att läsas även vart och ett för sig). Enligt min personliga mening är det pragmatismen, sådan jag beskrivit den (med inspiration från teoretikern Nils Karleby), som är socialdemokratins särprägel. Samtidigt är både nostalgin (exempelvis saknaden efter ett folkhem som kanske egentligen inte fanns) och idealismen (drömmen om en bättre framtid) viktiga strömningar i vår tid som vi måste förhålla oss till. Kanske lyser det igenom att jag för egen del lutar mer åt idealism än nostalgi, även om nostalgin kan vara en väl så stark frestelse. Men även idealismen har svaga punkter: Dess otålighet och övertygelse kan inte sällan medföra en motvilja mot de små stegens reformism.

Inlägget fick 40 rekommendationer på Facebook.

Ojämlikhet och industriella revolutioner

Rapporten, 'Klassamhället i omvandling' och 'Det svarta hålet socialismen' - Två kapitel ur en kommande bok.
Rapporten, 'Klassamhället i omvandling' och 'Det svarta hålet socialismen' - Två kapitel ur en kommande bok.

Som andra inlägg för året lade jag i juni ut en rapport av Johan Lönnroth och mig som publicerats av Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg. Rapporten utgörs av ett par texter som ska bli två av kapitlen i den kommande upplagan av Den tredje vänstern som planeras att ges ut av Bokförlaget Korpen i vår. (Boken var från början tänkt att komma före valet 2014, men av olika skäl har det försenats. En bra grej med det är att vi kunnat arbeta igenom den ganska ordentligt.)

I rapportens två texter anknyter vi till de senaste årens internationella debatt om jämlikhet, och sedan för vi en diskussion om produktionsmedlen - och makten över dem. Något skissartat tecknar vi bilden av någonting som skulle kunna kallas för en frihetlig socialism.

Inlägget fick 15 rekommendationer på Facebook.

Stabiliseringspolitisk realism

Det finns en vanlig uppfattning, framför allt bland personer till vänster om den politiska mitten, om att den ekonomiska politiken i västländerna sedan den stora ekonomiska krisen på 1930-talet vägletts av engelsmannen John Maynard Keynes idéer. Åtminstone fram till någon gång på 1970-talet, då keynesianismen övergavs till förmån för enveten inflationsbekämpning i Milton Friedmans nyliberala anda. I slutet av juni skrev jag ett inlägg om att det tog Sverige ur krisen inte var en keynesiansk, aktiv konjunkturpolitik i form av en expansiv finanspolitik för att stimulera efterfrågan i ekonomin - utan framför allt en ny penningpolitik (Sverige övergav guldmyntfoten 1931) och en omfattande råvaruexport till främst det upprustande Tyskland.

Om det är något vi idag bör ta med oss från 1930-talets socialdemokrati så är det behovet av en aktiv arbetsmarknadspolitik, ett fokus på sociala investeringar, samt reformer för att åtgärda ett antal strukturella skevheter. Därtill måste vi förstå vikten av socialförsäkringssystem som omfattar breda skikt av befolkningen och kan upprätthålla inkomster vid sjukdom och arbetslöshet.

Inlägget fick 23 rekommendationer på Facebook.

Från Grums till Majorna

Valet till Europaparlamentet 2014: En jämförelse mellan valdistriktet där jag växte upp (ovan) och det där jag bor i dag (nedan).
Valet till Europaparlamentet 2014: En jämförelse mellan valdistriktet där jag växte upp (ovan) och det där jag bor i dag (nedan).

Socialdemokraternas partikongress 2017 ska hållas i Göteborg, min hemstad sedan mer än tio år. Jag ville gärna delta som ombud och var en av 51 kandidater till de 11 platser som partiets medlemmar i Göteborg skulle utse. Tyvärr fick jag inte förtroendet att bli vald (kom på plats 41), men inför omröstningen skrev jag ett inlägg med reflektioner kring min hemmastadsdel Majorna, min uppväxt i Grums, hur jag tycker att vi som parti bör förhålla sig till de väljargrupper som Majorna representerar och den politik för utjämning av livschanser som lockade mig till socialdemokratin. Det handlar om den människosyn som Hjalmar Branting gav uttryck för när han 1915 svarade på frågan om varför han var socialdemokrat: "därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan." Investeringar i människor är det som skapar ett gott samhälle.

Inlägget fick 41 rekommendationer på Facebook.

Avslutningsvis...

...har jag under året läst sju böcker: Lärdomar: Personliga och politiska (2014) av Ingvar Carlsson, En kulturutredning: Pengar, konst och politik (2010) av David Karlsson, Min väg, mina val (2007) av Göran Persson, Väninnan: Rapport från Rosenbad (2009) och Partiet: En olycklig kärlekshistoria (2012) av Eva Franchell, Studier i rött: Socialdemokratins idéer (2005) av Henry Pettersson, samt Ett land som alla andra: Från full sysselsättning till massarbetslöshet (2006) av Johannes Lindvall. Om jag lyckas läsa lika många nästa år så är det inte så väldigt långt från ambitionen jag en gång hade om tjugo böcker på två år.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , ,

Inlägget Bloggen är inte nedlagd – ett slags årskrönika dök först upp på jimmysand.com.

Jag kandiderar till ombud på S-kongressen

Socialdemokraternas partikongress 2017 kommer att hållas i Göteborg, min hemstad sedan mer än tio år. Där kommer partiets politik för mandatperioden 2018-2022 att läggas fast. Jag vill gärna delta som ombud på S-kongressen.

Många, kanske de flesta, av er som läser det här vet nog inte vem jag är och varför just jag skulle få förtroendet att bli ett av elva ombud som representerar Göteborgs socialdemokratiska partidistrikt på S-kongressen. Jag vill därför berätta lite om mig själv och min bakgrund. I min presentation (som finns på webben tillsammans med de andra kandidaternas) skrev jag så här:

Jag vill vara med och utveckla den socialdemokratiska politiken, och vända utvecklingen som nu går mot ökad ojämlikhet. Verktygen för detta ser jag främst i arbetsmarknads-, familje- och socialpolitiken. Sociala investeringar står mot den borgerliga låglönepolitiken. Själv med arbetarbakgrund men numera akademiker. Har uppdrag inom arbetsmarknad och vuxenutbildning och Göteborgs stadsteater.

Bosatt i Majorna...

Jimmy Sand. Foto: Johan Wingborg
Jag vill bli ett av ombuden från Göteborg till S-kongressen 2017.

Sedan tolv år tillbaka bor jag i Majorna i Göteborg. Där röstade bara 25 procent på något av de borgerliga partierna i 2014 års kommunval. Samtidigt fick Socialdemokraterna endast 17,3 procent av rösterna (nästan en halvering sedan 2006), medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet är förhållandevis starka med siffror på ungefär samma nivå. Feministiskt initiativ ligger en bra bit över riksgenomsnittet, Sverigedemokraterna ligger långt under (båda ökade jämfört med tidigare val; när det gäller Fi var ökningen avsevärd). När man tittar på vad det är för människor som bor i Majorna är valresultatet inte särskilt förvånande. Det är en medelklass med fler kvinnor än män, och fler kvinnor än män har en eftergymnasial utbildning, som i de flesta fall kan knytas till en anställning i offentlig sektor. Det finns ett högt mått av kulturellt kapital, då Majorna är ett attraktivt område för såväl kulturintresserade som universitetsstuderande.1 Själv är jag anställd som kommunikatör i statlig sektor, med en utbildningsbakgrund inom kulturvetenskap och journalistik.

Jag tror inte att Socialdemokraterna under valrörelse bör prioritera den här gruppen väljare - bland annat för att det redan finns starkt stöd för partier som vi på ett eller annat sätt kan alliera oss med. Partiet har historiskt nått framgång genom att lägga tyngdpunkten på socioekonomiska reformer, men har med förtroendet som det ger kunnat driva på också i värderingsfrågor (som tilltalar högutbildad, urban medelklass framför exempelvis väljare inom arbetaryrken och utanför storstäderna). Jag är också skeptisk till dörrknackning som metod - särskilt den oerhörda vikt som lagts vid kvantitet framför kvalitet. Det är en partistrategi jag tror på. Jag tror säkert att metoden kan ha sina förtjänster, inte minst i områden där väljarsympatierna visserligen talar till ens fördel, men där valdeltagandet är lågt (som Bergsjön i Göteborg). Men det är, som med det mesta, vanskligt att se detta som något slags universallösning. Personligen tilltalades jag inte särskilt av att gå och knacka dörr, särskilt inte i min egen stadsdel (där valdeltagandet är högt men inte vårt väljarstöd). Då tror jag nog mer på de så kallade homepartyn som Gudrun Schyman gjorde till sin grej (och själv blev jag inbjuden till ett sådant med Margot Wallström, som jag dessvärre var förhindrad att vara med på). Den forskning som gjorts om dörrknackning pekar också på att den som kampanjmetod inte är utan risker.

... och uppvuxen i Grums

Orten där jag växte upp, Grums, skiljer sig en hel del från Majorna. (Att det är stora skillnader, inte minst geografiskt, mellan hur olika grupper i befolkningen röstar har jag diskuterat i samband med senaste valet till Europaparlamentet.) Grums är en liten (ca 5.200 inv. i tätorten) bruksort utanför Karlstad. Mina föräldrar har, likt många på orten i deras generation, arbetat inom industrin i hela sitt liv. Det är ovanligt i min släkt med eftergymnasial utbildning, och själv skulle jag bli elektriker. Men det var motiverat utifrån tradition och sociala normer, snarare än personlig fallenhet och lämplighet.

En jämförelse mellan valdistriktet där jag växte upp (ovan) och det där jag bor i dag (nedan) i valet till Europaparlamentet 2014.
En jämförelse mellan valdistriktet där jag växte upp (ovan) och det där jag bor i dag (nedan) i valet till Europaparlamentet 2014. (Klicka för större.)

Tack vare den kommunala vuxenutbildningen och de satsningar som gjorts på att göra högre utbildning tillgänglig för bredare grupper än enbart barn till akademiker kunde jag så småningom hitta rätt i yrkeslivet. Jag är övertygad om att samhällets resurser tas bättre tillvara på det sättet. Min gymnasieutbildning gav inte högskolebehörighet - det är jag inte säker på att den behöver göra, men det måste alltid finnas möjligheter för den som vill att komplettera sina kunskaper så att hen kan ändra riktning i livet. Det får inte vara så att det som avgör vem som blir elektriker eller undersköterska och vem som blir läkare, jurist eller forskare är föräldrarnas yrkestillhörighet och utbildningsnivå. Statsvetaren Gösta Esping-Andersen har i en rapport visat visat att den ökade jämlikheten fram till år 1980 inte handlade om omfördelning via skattesystemet – utan social rörlighet genom utjämnad tillgång till utbildning och kvinnors ökade deltagande på arbetsmarknaden.2 För några år sedan sågs det som ett uttryck för nytänkande att kalla sådant för predistribution (förebyggande fördelning snarare än redistribution, omfördelning). Vad det kanske framför allt gäller är den avgörande betydelsen i en kunskapsekonomi av att se till så att att alla sociala positioner blir så öppna som möjligt i alla riktningar, såväl inom som mellan generationer.

Gunnar Myrdal myntade en gång uttrycket produktiv socialpolitik, som handlar om att det förebyggande arbetet mot orättvisor och social utslagning är investeringar som på sikt får en positiv effekt i ekonomin. Åtgärder för att stärka humankapitalet, genom vuxenutbildning och andra typer av aktiv arbetsmarknadspolitik, kan ses som en kostsam politik. Det kräver också viss träffsäkerhet eftersom det handlar om att matcha individerna mot arbetsmarknadens behov. Men studier har pekat på att sådana insatser lönar sig på sikt, för såväl samhället som individen.3 Och generella åtgärder för att sänka lönekostnaderna - inriktat på arbetsgivaravgifter, avdrag för olika typer av tjänster eller differentierade momssatser - präglas av bristande träffsäkerhet. Dessutom är det inte sällan mer samhällsekonomiskt kostsamt än vad de modellbaserade kalkylerna tyder på. En rapport från TCO om den tyska arbetsmarknaden är ett vittnesmål om detta.4 Det bör vi ha med oss när vi diskuterar politiska vägval att få utlandsfödda i arbete. Vi ska komma ihåg att Sverige inte bara är ett land som haft (och har) råd att ge sina medborgare löner det går att leva på. Vi har också haft råd att via skattsedeln finansiera en hög utbildningsnivå i befolkningen, en god infrastruktur samt en välutvecklad forskning. Faktorer som bland andra OECD belyst som viktiga för en hög produktivitet, vilket är själva basen för lönebetalningsförmågan. Om vissa grupper av arbetskraft ska konkurrera genom lägre löner och sämre arbetsvillkor skulle detta inte bara skapa inlåsningseffekter för dessa grupper - det skulle också undergräva det skatteunderlag som varit en förutsättning för den höga produktiviteten.

Sverige präglas av en stark regional ojämlikhet, någonting mer substantiellt än den så kallade "urbana normen". Sedan 1980-talet har utvecklingen inneburit ökade klyftor mellan olika delar av landet, vad gäller både ekonomisk tillväxt och befolkningstäthet. Det försvårar ambitionen att skapa likvärdiga förutsättningar för medborgarna. Framför allt storstädernas kranskommuner kan locka höginkomsttagare till sina villaområden genom att hålla nere nivån på kommunalskatten. Andra kommuner har svårt att få ihop ekvationen av å ena sidan krympande skatteintäkter på grund av utflyttning, å andra sidan ökade utgifter till följd av en åldrande befolkning och allt fler i arbetsför ålder på försörjningsstöd. I en rapport från 2005 pekade Jan Edling på ett starkt samband mellan storleken på lokal arbetsmarknadsregion och kommunernas kostnader för försörjningsstöd.5 Detta pekar på behovet av nytänkande i den nationella regionalpolitiken, med infrastruktursatsningar fokuserade kring ett antal större orter i landet, kanske 7-8 med Stockholm, Göteborg och Malmö inräknade. Förbättrade kommunikationer ger invånarna på en ort tillgång till en större arbetsmarknad.

För övrigt...

...har jag sedan juni läst ut några böcker: Min väg, mina val (2007) av Göran Persson, Väninnan: Rapport från Rosenbad (2009) och Partiet: En olycklig kärlekshistoria (2012) av Eva Franchell, Studier i rött: Socialdemokratins idéer (2005) av Henry Pettersson, samt Ett land som alla andra: Från full sysselsättning till massarbetslöshet (2006) av Johannes Lindvall. Den tidigare statsministern Göran Perssons memoarer är allmänbildande, även om en del episoder avverkas lite summariskt och gott kunde ha hoppats över. Efter det var det intressant att läsa Eva Franchells Väninnan, som tillförde ett extra djup till skildringen av 1990- till 2000-talets första hälft, med perspektivet hos en som arbetade nära med men inte själv var toppolitiker. Boken hade också ett feministiskt perspektiv som Perssons bok saknade.

Därefter fortsatte jag med Franchells Partiet, inte lika intressant som den första boken men med inslag som gör den läsvärd - framför allt rörande turerna kring Håkan Juholt. Statsvetaren Henry Pettersson samlar i Studier i rött en rad korta texter om socialdemokratin ur olika perspektiv. Mest intressant är jämförelsen mellan olika länder i Europa, och det märks att Pettersson disputerat på en avhandling om europeisk socialdemokrati och det brittiska Labourpartiet. Annars är boken inte så originell. Statsvetaren Johannes Lindvall gör i Ett land som alla andra en historisk genomgång av hur Sverige, framför allt Socialdemokraterna, lade om sin ekonomiska sysselsättningspolitik. Jag vet inte om jag köper hans teser (som inte är helt tydligt uttalade) rakt av, men jag fick reda på en hel del om debatt och sakförhållanden som jag inte kände till. Boken är folkbildande och inte alltför tjock.

...har jag under hösten börjat studera ekonomisk historia, som kvällskurs på halvfart. Det är på Handelshögskolan, Göteborgs universitet, ett av de fem lärosäten (tillsammans med Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala) där ämnet finns från grundutbildning, via forskarutbildning, till forskarnivå. Hittills har vi avverkat tiden från den neolitiska revolutionen (när människan blev jordbrukande och bofast) till industrialismens början. Jag är själv svag för strukturanalytiska perspektiv, typ ekonomins långa vågor (Kondratiev, Schumpeter, Schön), men jag tror det är viktigt att se demografins och reproduktionens betydelse i relation till den teknologisk-ekonomiska utvecklingen.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Se den valanalys som Socialdemokraterna i Göteborg lät göra 2014 (pdf).
  2. Gösta Esping-Andersen, Jämlikhet med en lycklig bourgeoisie: Den socialdemokratiska vägen till jämlikhet, Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg 2013, finns att läsa som pdf.
  3. Anders Stenberg, Att välja utbildning: Betydelse för individ och samhälle, SNS 2016, finns att läsa som pdf.
  4. Göran Zettergren, Flawed Role Model? The Economic Performance of Germany and Sweden, TCO 2015, finns att läsa som pdf.
  5. Jan Edling, Alla behövs: Blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb, Timbro 2005, finns att läsa som pdf.

Inlägget Jag kandiderar till ombud på S-kongressen dök först upp på jimmysand.com.

Keynesianismen och 1930-talskrisen

1930-talet är aktuellt på nytt: Den senaste finanskrisen är den värsta sedan 1929; högerpopulister och fascister sitter i de europeiska parlamenten. Men lösningen är inte främst att föra en aktiv konjunkturpolitik i John Maynard Keynes anda.

Det finns en vanlig uppfattning, framför allt bland personer till vänster om den politiska mitten, om hur den ekonomiska politiken förändrats i västländerna under efterkrigstiden: Efter den stora ekonomiska krisen på 1930-talet fick engelsmannen John Maynard Keynes idéer brett genomslag. Hans grundtes, lanserad 1936 med boken The General Theory of Employment, Interest and Money, var att en marknadsekonomi aldrig kan bli tillräckligt stabil för att ge full sysselsättning, att en storskalig arbetslöshet är en effekt av för låg efterfrågan på varor och tjänster, och för att komma till rätta med arbetslösheten måste staten aktivt gå in och finansiera upphandling av varor och tjänster. Den här uppfattningen anses ha väglett den ekonomiska politiken fram till någon gång på 1970-talet, då den övergavs till förmån för enveten inflationsbekämpning i Milton Friedmans nyliberala anda.1

Problemet är att den här bilden av den ekonomiska politiken är kraftigt missvisande. De så kallade rekordåren (1945-1973) präglades av att ekonomin växte så det knakade, och orsaken till det var inte statlig stimulans av efterfrågan - utan en kombination av att svensk industri var relativt intakt efter kriget, och att resten av Europa tvärtom var i behov av återuppbyggnad vilket skapade stark efterfrågan på svensk export.2 Utmaningen för den ekonomiska politiken i Sverige var då snarare att förhindra överhettning, att genomföra strukturreformer (exempelvis inom utbildningssektorn) samt att hantera den stora efterfrågan på arbetskraft med rätt kvalifikationer genom att föra en aktiv arbetsmarknadspolitik (alltså en utbudspolitik, inte en efterfrågestimulerande keynesianism). Medlet för att förhindra överhettning var en stram, inte en expansiv, finanspolitik - något som förespråkades i den LO-rapport som lade grunden till den så kallade Rehn-Meidner-modellen.3 Framför allt mot slutet av perioden genomfördes en kraftig expansion av den offentliga sektorn, det vill säga av offentligfinansierade tjänster inom vård, skola och omsorg, men det ekonomisk-politiska motivet till detta var att styra om medborgarnas ökade köpkraft till tjänstesektorn istället för varuproduktionen. (Alltså inte en strategi för att försöka få upp sysselsättningen.)4

Hur var det då med politiken för att vända 1930-talskrisen? Keynes inflytelserika bok handlade om att förklara den stora depressionen efter Wall Street-kraschen 1929. Både New Deal i USA och den svenska socialdemokratins för 1930-talet nya ekonomiska politik brukar ses som exempel på keynesianismens genombrott. Detta (det svenska fallet) vill jag diskutera i det följande.

Vad vände 1930-talskrisen?

Ernst Wigforss
Ernst Wigforss var socialdemokratisk intellektuell och Sveriges finansminister under 1930- och 1940-talet.

Ernst Wigforss - i dag nog mest känd för ett tämligen arbetskritiskt citat som, utan belägg, tillskrivs honom - var Sveriges finansminister en kort tid på 1920-talet och från 1932 till 1949 (med ett kort avbrott på några månader 1936). Han hade med en valpamflett 1932 föregripit Keynes och kritiserat den dåvarande borgerliga regeringen, samt den äldre generationen nationalekonomer, för deras syn på arbetslöshet och ekonomisk kris som någonting naturligt som bäst lämnas därhän att värka ut. Istället ville han se en mer aktiv politik för att bekämpa arbetslösheten och få fart på ekonomin.5 I den socialdemokratiska historieskrivningen fästs stor vikt vid den ekonomiska politik som började föras av den regering som tillträdde, med Wigforss som finansminister, efter segervalet 1932. I en skrift ofta använd inom partiets studiecirklar har Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren beskrivit det som ”ett psykologiskt genombrott för den aktiva konjunkturpolitik, som brukar kallas keynesianism”.6 Men det stämmer inte att den socialdemokratiska regeringen skulle ha fört en expansiv finanspolitik så som en sådan förespråkas av dagens nykeynesianer. Som ekonomihistorikern Lars Magnusson påpekat var de budgetar som lades fram av finansministern Wigforss från och med 1933 snarare ”något stramare än de som hade förekommit under den borgerliga regeringen Ekman några år tidigare”.7

En sak är viktig att komma ihåg när vi diskuterar konjunkturpolitik (eller stabiliseringspolitik, med ett annat ord): Dess funktion är att jämna ut (stabilisera) konjunktursvängningar - exempelvis motverka att arbetslösheten går upp i lågkonjunktur, men inte att få upp sysselsättningen på ett mer bestående sätt. Det är naturligtvis viktigt att försöka stabilisera ekonomin, inte minst för att arbetslöshet - åtminstone i vissa grupper - har en tendens att bita sig fast och ligga kvar på en hög nivå när ekonomin vänder upp igen. Det har vi sett efter den svenska 1990-talskrisen. (I och för sig är det skillnad på ekonomisk kris och vanlig lågkonjunktur, men behöver vi inte gå in på här.)8

Okej, så den socialdemokratiska regeringen bedrev inte någon särskilt expansiv finanspolitik, och konjunkturpolitikens funktion är att stabilisera ekonomin men inte att förbättra den på längre sikt. Vad var det då som fick den svenska ekonomin att vända på 1930-talet? Och vad bedrev regeringen för politik som vi kan - och bör - ta efter i dag? Med tanke på vissa likheter mellan den tiden och vår egen tid, så vore det ju bra om vi kunde lära av tidigare erfarenheter.

Valaffisch med texten:
Socialdemokratisk valaffisch från 1934, efter uppgörelsen som säkrade riksdagsmajoriteten.

Internationellt var det Wall Street-kraschen 1929 och haveriet för österrikiska Creditanstalt 1931 som utlöste 1930-talskrisen, även känd som den stora depressionen. För Sveriges del blev Kruegerkraschen 1932 kulmen (ett halvår innan Per Albin Hansson vann regeringsmakten), och redan året därpå var den svenska ekonomin på banan igen. Framför allt två faktorer var av avgörande betydelse: 1) en ny penningpolitik och 2) en omfattande råvaruexport till främst det upprustande Tyskland.

Redan 1931 hade Riksbanken och landets dåvarande regering gjort en omläggning av penningpolitiken som var inget mindre än epokgörande: Som första land i världen satte Sverige prisstabilitet som det officiella målet, efter nationalekonomen Knut Wicksells rekommendationer från 1898. Men det som fick praktisk betydelse var att Sverige samtidigt lämnade valutasamarbetet kring guldmyntfot, som innebar att växelkursen måste hållas fast, och lät kronan flyta. Först ett par år senare knöts kronan till engelska pundet, motiverat främst som en åtgärd för att hålla prisnivån stabil. Då var krisen redan över för svensk del. Dessutom undervärderades kronan med den nya växelkursen, vilket gynnade exportnäringen eftersom det blev billigare för utlandet att köpa svenska varor.9

1930-talskrisen orsakade generellt en kraftig nedgång för den fria världshandeln, på grund av att självförsörjning av livsmedel och industriprodukter blev ett viktigt politiskt mål för en rad länder. Detta gynnade svensk export, som till övervägande del bestod av skogsprodukter, järnmalm, järn och stål - samtliga naturbaserade råvaror som det är ganska svårt för ett annat land att bygga upp en inhemsk produktion av, även på ganska lång sikt. Utrikeshandel bedrevs på bilateral grund, genom att länder sinsemellan tecknade så kallade clearingavtal: Importen finansierade exporten och därmed upprätthölls handelsbalans. Detta övervakades av ländernas centralbanker. Till följd av att Tyskland förlorade stora delar av sina malmtillgångar efter första världskriget var 80 procent av det tyska behovet under 1920-talet tvunget att täckas genom import. Under andra hälften av 1930-talet ökade den inhemska järnmalmsproduktionen, bland annat genom öppnandet av nya gruvor, men den samtida stora militära upprustningen gjorde att även importen måste ökas. Drygt hälften av den importerade malmen åren 1935-1938 kom från Sverige. Bland den viktigaste svenska importen från Tyskland fanns kol och koks, verkstads- och textilprodukter samt kemikalier.10

Föredömet från 1930-talet

Poängen med detta är förstås inte att förespråka beväpnande av skurkstater utan bara att göra påpekandet att keynesianismen, som riktar in sig på att stimulera inhemsk konsumtion, är otillräcklig som förklaringsmodell. Finanspolitikens avgörande betydelse är starkt överdriven. Men socialdemokratin, fackföreningsrörelsen och i synnerhet finansminister Wigforss - liksom makarna Myrdal - drev politik inom andra områden som på ett framgångsrikt sätt skiljde ut Sverige från andra länder. Till skillnad från keynesianismen är det en central del av arvet från 1930-talet.

Alva Myrdal och Gunnar Myrdal
Alva Myrdal och Gunnar Myrdal hade, med sina idéer inom familje- och socialpolitik, stor betydelse för den svenska välfärdsstatens utveckling från 1930-talet och framåt.

Ett inslag i 1933 års överenskommelse med Bondeförbundet (dagens Centerpartiet), den så kallade kohandeln, var beredskapsarbeten till (nästan) marknadsmässig ersättning. (Att de två partierna kunde sluta sin blocköverskridande överenskommelse var i sig en framgång som förbättrade möjligheterna att genomföra långsiktiga reformer istället för att bedriva blockpolitik.) Det var en fortsättning på den arbetslinje som etablerades 1914 med inrättandet av Statens arbetslöshetskommission, och som säger att arbete är mer gynnsamt för både samhälle och den enskilde än utbetalning av kontantstöd, men det var ett brott med borgerlighetens idé - som Wigforss polemiserade mot i skriften från 1932 - att det är för dyrt för samhället att sätta arbetslösa i arbete. Snarare menade ju Wigforss att det är för dyrt för samhället att låta människor gå arbetslösa. Som Nils Unga visar i sin avhandling från 1976, Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912-34, var det framför allt fackföreningsrörelsen som drev på för den nya arbetsmarknadspolitiken, genom sin kritik av nödhjälpsarbeten med löner under avtal.11

1935 infördes den statligt subventionerade och reglerade arbetslöshetsförsäkringen, samtidigt som regeringen också genomförde en stor pensionsreform med finansiering genom arbetsgivaravgifter. (Först 1955 kunde den allmänna sjukförsäkringen införas.) Sociala transfereringssystem, exempelvis en arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller inkomster vid arbetslöshet, har också en stabiliseringspolitisk funktion. De är ett slags automatiska eller inbyggda stabilisatorer, det vill säga system som gör att svängningarna i hushållens efterfrågan på varor och tjänster och därmed konjunktursvängningarna dämpas utan att det krävs direkta ingrepp av statsmakterna. Detta är exempel på en effektiv, men inte aktiv konjunkturpolitik. Ett krux är att en hög ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen enligt den så kallade inkomstbortfallsprincipen – att det är den förlorade arbetsinkomsten som ska ersättas, snarare än att ett grundbelopp betalas ut som är lika för alla (grundtrygghetsprincipen) – förutsätter en fungerande, aktiv arbetsmarknadspolitik. Det kan handla om en offentlig arbetsförmedling som ansvarar för matchning av lediga platser och arbetssökande; utbudsinriktade åtgärder i form av utbildning eller praktik för att öka arbetskraftens marknadsvärde; samt efterfrågeinriktade åtgärder i form av olika slags anställningsstöd eller offentliga anställningar. En sådan politik är på kort sikt mycket kostsam, men den kan betraktas som en investering i humankapital som i ett samhällsekonomiskt såväl som individuellt perspektiv betalar sig.

Ett annat viktigt steg, som går i linje med skiftet i synen på arbetsmarknadspolitiken, var strävan att överge den gamla fattigvårdspolitiken till förmån för en så kallad produktiv socialpolitik. I sin bok Kris i befolkningsfrågan (1934) resonerade Alva Myrdal och Gunnar Myrdal kring hur den tekniska utvecklingen, som ger oss allt bättre och billigare varor, gör att produktionen kräver allt mindre kroppsarbete och i gengäld ställer högre krav på kognitiva förmågor. Men dessa "skärpta kvalitetskrav" gör också att många sorteras ut från produktionslivet. Allt detta är märkligt bekant att läsa. Ur de politiskt konservativas synvinkel skapar utsorteringen en "understödstagaranda" (eller vad som idag kallas "bidragsberoende") som måste disciplineras bort. Det är förvisso så, menar makarna Myrdal, att om någon skulle råka bli arbetslös så blir den snart mindre arbetsduglig. En längre tids arbetslöshet "försämrar arbetskvaliteten hos människomaterialet". (Sedan går resonemanget in på en diskussion om sterilisering som var typiskt för sin tid, men som med historien i backspegeln knappast kan läsas okritiskt.)12 Den socialdemokratiska linjen om produktiv socialpolitik vilar på samma insikt som det som idag kallas för sociala investeringar: Den sociala hållbarheten undergrävs av att människor sorteras ut, och förebyggande insatser som på kort sikt framstår som kostsamma kan komma att betala sig på längre sikt. Den mänskliga och samhälleliga kostnaden för social utslagning är helt enkelt mycket större än den kommunala eller statliga kostnaden för förskola med full vistelsetid även till barn med arbetslösa föräldrar, upprustning av miljonprogramsområden, eller att personer med försörjningsstöd ska kunna studera för att ha en bättre chans att komma in på arbetsmarknaden.13

Ett krisprogram för dagens socialdemokrati

Vi har redan varit inne på det, men om vi med dagens utmaningar och förutsättningar ska låta oss inspireras av 1930-talets socialdemokrati, så handlar det inte i första hand om att föra en aktiv och expansiv konjunkturpolitik. Snarare bör ett krisprogram vara uppbyggt på i huvudsak tre komponenter: en aktiv arbetsmarknadspolitik, ett fokus på sociala investeringar, samt reformer för att åtgärda ett antal strukturella skevheter. Jag vill här bara helt kort ta upp några exempel, utöver de redan nämnda.

Rehn och Meidner var arkitekterna bakom en sinnrik modell för att utnyttja strukturomvandlingen på 1960-talet.

Här företräder jag ett strukturanalytiskt synsätt, med tidigare representanter som makarna Myrdal samt LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner, som lägger särskild vikt vid demografin och dess betydelse för samhällsutvecklingen samt vid trender och tendenser i den ekonomiska produktionens strukturomvandling. Det sistnämnda handlar om överföring av resurser från en del av ekonomin till en annan - när arbetskraft flyttades från jordbruket till industrin under början av 1900-talet, eller när industriföretagen automatiserar och datoriserar produktionen och lägger ut mycket av sin utveckling, försäljning och marknadsföring på en extern tjänstesektor. Den här typen av utveckling sker i vågor, framdrivet av teknologiska och sociala innovationer. Demografin har en bakomliggande betydelse, vilket tar sig uttryck i att vågorna av strukturomvandling typiskt framträder i cykler av trettio år (motsvarande åldersskillnaden mellan en generation och den följande).

Under 1990-talets början inträffade två saker vars konsekvenser för samhällsekonomin fortfarande är påtagliga. Det ena är den så kallade 1990-talskrisen, en bank- och fastighetskris till stor del orsakad av den kreditmarknadsavreglering som i Sverige genomdrevs av bland andra Kjell-Olof Feldt men som då redan införts resten av västvärldens ekonomier i ett försök att hantera 1970-talets strukturkris. Det andra som inträffade under 1990-talet var en ny våg av strukturomvandling, som innebar högre krav på utbildning, kognitiv förmåga, flexibilitet och social kompetens. Samtidigt skedde en prekarisering, kanske framför allt inom tjänstemannakollektivet: Personalnedskärningar, omorganisationer och en psykiskt ansträngande arbetssituation har blivit en allt mer vanlig erfarenhet bland medelklassen. 1990 låg arbetslösheten i Sverige på 1,6 procent, och bara fem år senare var den uppe i omkring 8 procent. Urholkningen av inkomstbortfallsprincipen undergräver de sociala trygghetssystemens legitimitet hos medelklassen,14 medan de hårdare reglerna är huvudförklaringen till att allt fler i dag är hänvisade till försörjningsstöd. Från att vara tänkt att hjälpa hushåll vid akut kris har försörjningsstödet för många blivit ett allt mer långvarigt bidrag.

Barn till ensamstående mödrar och barn till utlandsfödda löper störst risk att hamna i fattigdom. Enligt en färsk rapport från Försäkringskassan har inte barnbidraget höjts på över tio år, medan underhållsstödet till ensamstående inte höjts mer än marginellt på tjugo år. Det får stor betydelse för den disponibla inkomsten, och därmed livsvillkoren, hos dessa grupper. Kombinationen av högre krav i arbetslivet (jfr diskussionen i Kris i befolkningsfrågan!), åtstramningar i de sociala trygghetssystemen och en ökad arbetslöshet efter 1990-talskrisen är en veritabel krutdurk. Socioekonomiskt ogynnsamma villkor under de första levnadsåren har en negativ inverkan på den kognitiva förmågans utveckling. Skolans kris i dag kan i hög grad förklaras av att mer än vart femte barn som föddes 1994 hamnade i en familj drabbad av arbetslöshet. Det förstärks av skolans försämrade förutsättningar att klara sitt kompensatoriska uppdrag, främst till följd av det fria skolval som infördes 1992.

Havsnära villor och miljonprogramhus
Mellan invånarna i Långedrag och Bergsjön, två delar av Göteborg, skiljer det 6 och 9 år (kvinnor respektive män) i medellivslängd.

Allt detta ställer krav på politiken att ta fram strukturreformer och att göra sociala investeringar. Men det kan också vara helt avgörande med investeringar i bostäder och infrastruktur för att bygga ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle. De storskaliga höghusområden som inom ramen för miljonprogrammet byggdes från 1965 och ett decennium framåt är i akut behov av upprustning. Detta måste göras på ett sätt som inte tvingar människor att lämna sina hem för att de inte har råd att bo kvar. Dessa områden har i praktiken utvecklats till en svensk variant av social housing. En färsk studie av forskare vid Göteborgs universitet och Karlstads universitet visar att barn från vad de kallar "synliga minoriteter" som växer upp i låginkomstområden riskerar i mycket högre grad att bo kvar i samma sorts område som vuxna, jämfört med personer utan utländsk bakgrund i samma grannskap. Och förra året gjorde Jan Edling för Verdandi, arbetarnas socialpolitiska organisation, en utredning som visade en kraftigt mycket sämre livssituation för människor i 38 utvalda bostadsområden (så kallade LUA- och URB-områden) jämfört med statistiken för landet i snitt.15 Bland annat rör det sig om utbildningsnivå, disponibel inkomst, sysselsättning, trångboddhet, hälsa och kriminalitet. Även här har förstås social- och arbetsmarknadspolitiken betydelse, liksom den ekonomiska politiken, men också socialt företagande kan ha en viktig roll att spela.

Däremot är det mycket tveksamt om en ensidig argumentation för en aktiv och expansiv finanspolitik skulle göra särskilt mycket för att förbättra saker och ting.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Daniel Suhonen är en företrädare för uppfattningen att äkta sossar är keynesianer. Om det är någon som minns Otto Rehbinder - en av dem som låg bakom Vänsterpartiets förslag att anställa 200.000 i offentlig sektor för att råda bot på arbetslösheten - så är det lite kul att läsa hans kritik av Socialdemokraterna för att ha övergivit Keynes, en träffande sammanfattning av dessa (gravt missvisande) uppfattningar.
  2. Jag har själv, så sent som 2010, skrivit: "Med hjälp av en aktiv finanspolitik baserad på teorier som John Maynard Keynes lanserade 1936, medan han försökte förklara den stora depressionen efter Wall Street-kraschen 1929, lyckades väststaterna i någon mån motverka ekonomisk nedgång och säkra nästan full sysselsättning (för män)." Detta är alltså felaktigt.
  3. Rapporten bakom Rehn-Meidner-modellen, Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen, skrevs till LO-kongressen 1951. Gösta Rehn och Rudolf Meidner var som utredare knutna till den arbetsgrupp som tog fram rapporten.
  4. För Gustav Möller, socialdemokratisk socialminister under större delen av 1930- och 1940-talet, var utbyggnaden av offentliga sektorn ett sätt att socialisera en viktig samhällssektor. Det menar Peter Antman i ”Möllers andra agenda: Om offentliga tjänster och socialisering”, publicerad i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, nr 75-76, 1999, s 1-31. Även tillgänglig på nätet.
  5. Ernst Wigforss, "Har vi råd att arbeta?" (1932), i Skrifter i urval II: Agitatorn, Tidens förlag 1980, s 266-286.
  6. Ingvar Carlsson & Anne-Marie Lindgren, Vad är socialdemokrati? En bok om idéer och utmaningar, Arbetarrörelsens tankesmedja 2011, s 10. Se även Henry Pettersson, Från Palm till Löfven: En socialdemokratisk historia, Premiss 2012.
  7. Lars Magnusson, Sveriges ekonomiska historia, Tiden/Athena 1996, s 403.
  8. Keynes själv förespråkade offentliga anställningar, även i högkonjunktur, som ett sätt att genom ökad efterfrågan pressa ner även den långsiktiga arbetslösheten (det vill säga den arbetslöshet som inte ökar i lågkonjunktur och minskar i högkonjunktur, och inte heller handlar om att människor är tillfälligt arbetslösa när de går från en anställning till en annan). Men då är det inte frågan om stabiliseringspolitik. Och den typen av åtgärder förutsätter en expansiv finanspolitik av det slag som den socialdemokratiska regeringen alltså inte förde.
  9. Lars Jonung, "Från guldmyntfot till inflationsmål - svensk stabiliseringspolitik under det 20:e seklet", Ekonomisk Debatt nr 1, 2000. Sverige anses genom denna prisstabiliseringspolitik ha föregripit mycket av den inflationsmålspolitik som bedrivits av ett antal länder – däribland Sverige – från 1990-talet och framåt. Det var alltså inte något radikalt nytt påfund, när Riksbanken 1993 fick som mål att konsumentprisindex ska öka med 2 procent om året - det så kallade inflationsmålet.
  10. Martin Fritz, Birgit Karlsson, Ingela Karlsson & Sven Nordlund, En (o)moralisk handel? Sveriges ekonomiska relationer med Nazityskland, Forum för levande historia 2006, pdf. Se även Peter Hedbergs avhandling i ekonomisk historia, Handeln och betalningarna mellan Sverige och Tyskland 1934-1945: Den svensk-tyska clearingepoken i ett kontraktsekonomiskt perspektiv, Uppsala universitet 2003, pdf.
  11. Se rapporten Vad är arbetslinjen? Samtal om socialförsäkring, Socialförsäkringsutredningen, 2005, pdf. Nils Unga, Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912-34: Framväxten av den "nya" arbetslöshetspolitiken, Arkiv avhandlingsserie 1976.
  12. Alva Myrdal & Gunnar Myrdal, Kris i befolkningsfrågan (1934), Nya Doxa 1997.
  13. För en diskussion om förskolans roll, se Gösta Esping-Andersen, Att investera i barn och utjämna livschanser, Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg 2011 (pdf), samt Anders Nilsson, Underbara dagar framför oss: Om sociala investeringsstrategier med barnperspektiv för hållbar storstadsutveckling i kunskapssamhället, Socialdemokraterna i Stockholm, Göteborg och Malmö 2012 (pdf).
  14. I en studie från 1998 myntade Walter Korpi och Joakim Palme uttrycket omfördelningsparadoxen. Det handlar i korthet om att låginkomsttagare gynnas mer av ett system som tycks vara riggat för höginkomsttagare, exempelvis genom inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna eller ett icke-behovsprövat barnbidrag, än ett som är skräddarsytt för att stötta de fattigaste. Bland annat för att ett sådant välfärdssystem har stark legitimitet också i de högre inkomstskikten, som därmed inte ser något behov av egna försäkringslösningar som kan undergräva det gemensamma. Samtidigt som låginkomsttagare oftare blir sjuka och arbetslösa än höginkomsttagare. De har också en större marginalnytta av bidrag som utformas generellt och som går till alla inkomstgrupper. Walter Korpi & Joakim Palme, "The Paradox of Redistribution and Strategies of Equality: Welfare State Institutions, Inequality, and Poverty in the Western Countries", American Sociological Review, Vol. 63, No. 5 (Oct., 1998), pp. 661-687.
  15. Jan Edling, Förorterna som Moder Svea glömde: En dokumentation av en obefintlig integrationspolitik, Verdandi 2015 (pdf).

Inlägget Keynesianismen och 1930-talskrisen dök först upp på jimmysand.com.

Ny rapport från Tankeverksamheten

Om klass, produktivkrafter och produktionsförhållanden har Johan Lönnroth och jag skrivit i en rapport för vår lokala tankesmedja, Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg. Den ska bli två kapitel ur vår kommande bok.

Våren 2014 kom Johan och jag med rapporten Den svenska vänsterns historia, också den utgiven av Tankeverksamheten. I den nya rapporten, 'Klassamhället i omvandling' och 'Det svarta hålet socialismen' - Två kapitel ur en kommande bok, diskuterar vi dels hur klassamhället förändrats de senaste decennierna, dels hur industrialismen förändrats och gått in i en ny fas som ytterligare stärker betydelsen av arbetskraftens kompetenser och arbetets kunskapsinnehåll. Har man en dragning åt marxism kan man säga att det handlar om klass, produktivkrafter och produktionsförhållanden.

En frihetlig socialism

Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg
Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg har just släppt en ny rapport av Johan Lönnroth och undertecknad.

Jämfört med den förra rapportens idéhistoriska anslag har den nya rapporten mer fokus på ekonomisk teori och statistik - särskilt i den första delen som handlar om klassamhällets omvandlingar. Vi anknyter till de senaste årens internationella debatt om jämlikhet, med referenser till namn som Thomas Piketty och Branko Milanovic. Men vi tar också upp diskussionerna om prekariatet och den kreativa klassen, och tar avstamp i Manuel Castells analys av nätverkssamhället.

Andra delen av rapporten är delvis en idéhistorisk odyssé som greppar över bland annat kapitalismkritiken hos Erik Gustaf Geijer, kooperationens idéer och gillesocialismen samt marknadssocialism i teori och praktik. Den ekonomiska demokratin - och bristen på sådan - är i fokus. Men det handlar också om arbetslivet - exempelvis tanken med det goda arbetet som prövades av Volvo i Torslanda på 1980-talet - och om hur industrialismens omvälvningar skärpt humankapitalets betydelse i produktionen. Dessa saker hänger ihop. Något skissartat tecknar vi bilden av någonting som skulle kunna kallas för en frihetlig socialism.

Rapporten är prövande till sitt anslag, och vi är tacksamma för kommentarer som kan leda till förbättringar. Så småningom ska den bli två kapitel i en ny upplaga av Den tredje vänstern, som ska ges ut av Bokförlaget Korpen. Gilla boken på Facebook för uppdateringar om utgivning och annat.

Ladda ner eller läs direkt

Essän finns på Tankeverksamhetens webbplats (eller så kan du läsa den direkt här nedan).

För övrigt...

...har jag sedan sist läst Ingvar Carlssons memoarbok Lärdomar: Personliga och politiska (2014) och David Karlssons En kulturutredning: Pengar, konst och politik (2010).

Jag måste erkänna att jag inte har någon direkt relation till Ingvar Carlsson, till skillnad från många andra för vilken han personifierar en hederlig gråsosse. Jag var knappt tio år när han blev statsminister, som följd av mordet på Olof Palme, och knappt tjugo när han avgick. Det var egentligen först när Göran Persson var statsminister som jag blev politiskt intresserad, då både lite för långt till vänster och lite för frihetlig för att tilltalas av socialdemokratin som jag såg den. (Sedan dess har jag kommit att ompröva såväl Göran Persson som socialdemokratin.) Andra socialdemokratiska ledare - alltifrån Hjalmar Branting till Olof Palme - har fascinerat i egenskap av historiska personer. Men Ingvar Carlsson hamnade så att säga i kläm för mig. Han var inte tillräckligt historisk, och inte tillräckligt samtida. Sedan har jag nog alltid uppfattat honom som en sympatisk person, men inte riktigt haft någon uppfattning om vad han stod för. Därför var det intressant att läsa denna behagligt skrivna och upplysande bok - från den närmast obligatoriska skildringen av en uppväxt i arbetarklassen till det internationella engagemanget, särskilt ordförandeskapet för Rwandakommissionen.

David Karlsson är idag bland annat redaktör för Bokförlaget Korpen, och jag fick hans bok när vi började diskutera utgivningen av Den tredje vänstern. Jag har förstås velat läsa den innan dess, inte minst med tanke på mina egna studier i kulturvetenskap för omkring femton år sedan. Och det är en bok som bör läsas av alla som håller på med eller är intresserade av kulturpolitik. Jag kunde önska att den hade kunnat ingå i kurslitteraturen när jag läste kulturvetenskap, och med uppdrag i styrelsen för Göteborgs stadsteater bildar den en god grund för min förståelse. David var sekreterare i den kulturutredning som tillsattes av den borgerliga regeringen, men han lämnade sitt uppdrag när han insåg att arbetet havererade. Det är synd att inte kulturutredningens betänkande hade mer gemensamt med den bok som kom ett år senare. Det hade kunnat bli något.

...gick jag inte riktigt i mål med min ambition att läsa tjugo böcker på två år, halvtidsrapporterad i maj förra året. Det blev elva böcker, och bara tre av dessa fanns på min ursprungliga lista. Nu funderar jag på att sätta upp en ny lista med böcker, med målet att läsa femton av dem på två år.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , ,

Inlägget Ny rapport från Tankeverksamheten dök först upp på jimmysand.com.

Pragmatismens vedermödor

För ett tag sedan skrev jag en ganska lång text om tre olika tendenser inom socialdemokratin: nostalgi, idealism och pragmatism. För den som inte orkar läsa hela följer här avsnitten om den pragmatiska idéströmningen.

I sitt tvåbandsverk Den svenska socialdemokratins idéutveckling (1941) lanserade statsvetaren Herbert Tingsten tesen, som kommit att få stort genomslag, att Socialdemokraterna i och med brytningen med den ortodoxa marxismen under 1920-talet blev ett parti för vilket makten är närmast ett självändamål. I mångas ögon är det detta som är pragmatism: Ett slags ideologilöshet i form av opportunism eller feghet. Den svenska socialdemokratin bröt förvisso med den ortodoxi som lär att kapitalismen genom sin inre logik kommer att gå under, och att politiska reformer endast kan försena dess sammanbrott och socialismens förverkligande. På samma sätt gick man emot en ödestro i mittfåran bland nationalekonomer om att marknaden skulle fixa välståndet om bara politiken höll sig undan.1 Var det ett uttryck för ideologilöshet? Nej, snarare tvärtom.

Nils Karleby

Skomakarsonen Nils Karleby (1892-1926) är en av socialdemokratins viktigaste teoretiker.

En politisk teoretiker som var mycket viktig för den här utvecklingen är den alltför tidigt avlidne Nils Karleby.2 En av grundpoängerna hos Karleby, som möjligen kan ses som självklar idag, var att reformer inte ska se som enbart förberedelser för omvandlingen av samhället – reformerna utgör i sig själva omvandlingen. Det är ett experimentellt sätt att se på politik som skiljer sig från den radikala, men också uppgivna, socialism som fnyser åt alla reformer som inte i grunden ifrågasätter ägandeförhållandena. Problemet med en sådan hållning är att frånvaron av tillräckligt radikala lösningar gör att inga steg i rätt riktning tas över huvud taget. (Även om det gjorts undantag så är den här hållningen – förkärleken till att vara i opposition, att inte behöva ta ansvar – som skiljt Vänsterpartiet från Socialdemokraterna. Det har givit upphov till romantisering av kommunismen.)

Hand i hand med experimentalismen går en kritik av uppfattningen att historien har en bestämd riktning – en kritik liknande den Karl Popper senare framförde i Historicismens elände (1957). I dag har vi sett denna framstegstro kanske framför allt hos liberaler, medan en mer reflexiv hållning är mer sällsynt (till skillnad från känslan av att samhället håller på att braka ihop, eller rentav att civilisationen sådan vi känner den är på väg att gå under). Sverige har på många sätt, med sitt demokratiska styrelseskick och universalistiska välfärdsstat, stått för den hittills kanske mest anständiga samhällsmodell vi känner till. Men det skulle vara naivt att tro att det är en riktning som alla samhällen av historisk nödvändighet utvecklas mot. Rådande omständigheter är att betrakta som utfallet av en mängd komplexa skeenden – geobiofysiska, demografiska, teknologiska, ekonomiska och inte minst politiska. Det goda samhället förutsätter en ständig strävan.

Gustav Möller, socialminister under nästan hela 1930- och 1940-talet, betraktade välfärdspolitiken – liksom fackföreningsrörelsen – som ett slags krycka, att ta bort när den inte längre behövdes. Det stora målet för arbetarrörelsen var enligt honom socialisering: Att makten över produktionen läggs i folkets händer.3 Nils Karleby var från 1920 fram till sin död sekreterare i Socialiseringsnämnden, en av de utredningar som tillsattes av Hjalmar Brantings första regering för att staka ut vägar till socialismen. Nämndens ordförande var Rickard Sandler, marxist liksom Möller och statsminister från Brantings död 1925 fram tills hans minoritetsregering avgick 1926 (sedan den körts över av en riksdag som ville tvinga arbetslösa att ta jobb som strejkbrytare). Genom sitt arbete kom Karleby att utveckla uppfattningen att socialisering möjligen kan vara en väg framåt, men långt ifrån den enda. Det finns ingen anledning att utesluta offentligt ägande av exempelvis banker och andra företag, men det kan inte heller ses som kungsvägen till socialismen. Snarare kan det ses som något som får bedömas i varje enskilt fall, beroende av konsekvenserna. Gentemot en egendomsliberalism i John Lockes efterföljd argumenterade han för att det inte finns någon äganderätt i absolut mening, utan att ägandet i själva verket består av en knippe rättigheter – exempelvis att använda, hyra ut eller sälja egendomen.4 I grund och botten är ägandet ett slags social överenskommelse vars innehåll kan omformas genom exempelvis lagstiftning eller sedvanerätt (vilket allemansrätten är ett exempel på). Karleby såg politiska reformer på lagstiftningens väg för att förändra ägandets funktioner som lämpligare än ett förstatligande av produktionsmedlen.

Det här, som kommit att kallas för funktionssocialism, har i kombination med strukturanalytisk kompetens kommit att bli ett framgångsrikt sätt att åstadkomma bestående, strukturella samhällsförändringar. Det har handlat om att göra kapitalismen mer funktionsduglig genom att begränsa och balansera dess makt och att på områden där den misslyckats sätta in åtgärder som ökat jämlikheten och flyttat fram arbetarrörelsens positioner.5 Åtminstone när socialdemokratin varit som mest framgångsrik. Men kanske har funktionssocialismen också en akilleshäl: Det är just i Sverige, socialdemokratins kanske starkaste fäste, som vi fått sådant som friskolesystemet med vinstjagande riskkapitalister, en avreglerad tågmarknad och nu på senare tid lagen om valfrihetssystem (LOV). Och icke att förglömma det fria skolvalet med skolpeng – framlyft av Milton Friedman, en av nyliberalismens viktigaste förgrundsgestalter, som ett föredöme för USA. Är allt det här då Karlebys fel? Jag skulle nog snarare hävda att tidsandan, från 1980-talet och framåt, där också socialdemokratin förändrat sitt synsätt, ytterst grundar sig i att den ekonomiska globaliseringen minskat spelutrymmet för internationellt avvikande jämlikhetsstrategier genom makroekonomisk politik och lönebildning. Sedan är det klart att socialdemokratin tappat en del av den strukturanalytiska kompetensen, samtidigt som opinionsanalyserna stärkt sin ställning.

Karleby menade att den reformistiska samhällsomvandlingen fullbordas först i den psykologiska verkligheten. Poängen är att den socialdemokratiska politiken får mening när människor i sin identitet införlivar att de fullt ut är delaktiga och myndiga medborgare i en demokratisk, social och produktiv samhällsgemenskap. Under 1920-talets debatt om social demokrati formulerade Östen Undén det som: ”Allas gemensamma delaktighet i det goda, som samhället erbjuder.” Det här låg till grund för den sociala ingenjörskonsten – samhällsövergripande förändringar av människors beteenden och värderingar genom planering och rationel­la åtgärder syftande till att forma individer för ett samhälle utan ekonomisk ojämlikhet och med omfattan­de välfärd. Med nyliberalismens genomslag, från 1980-talet och framåt, har detta vänts till en asocial ingenjörskonst: Genom en aktiv politik skapar den situationer där människor förmås att agera som om de befann sig på en marknad. Den skapar individer som sätter upp privata målsättningar, kalkylerar hur de ska nå dessa mål och med denna kalkyl som utgångspunkt träffar rationella val. När jämlikhet inte upplevs som möjlig rustar vi för ojämlikhet. Men som bland andra Anne-Marie Lindgren visat finns det åter möjligheter för socialdemokratin att vända utvecklingen.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Nyligen belyste Björn Elmbrant detta, med sin bok Innan mörkret faller: Ska 30-talet hinna ikapp oss? Atlas 2015.
  2. Samma år som Karleby avled, som följd av tuberkulos, publicerades hans epokgörande bok Socialismen inför verkligheten: Studier över socialdemokratisk åskådning och nutidspolitik, Tiden 1926.
  3. Peter Antman har skrivit intressant om socialministerns synsätt och målsättningar i ”Möllers andra agenda: Om offentliga tjänster och socialisering”, Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, nr 75-76, 1999, s 1-31. Även tillgänglig på nätet.
  4. Karleby var influerad av Axel Hägerström och den så kallade Uppsalaskolan inom rättsfilosofin, som var stor under 1920-talet. Även Östen Undén, professor i juridik och socialdemokratiskt statsråd under långa perioder mellan 1917 och 1962, tillhörde denna inriktning. Hägerström lyfts fram i förordet till Socialismen inför verkligheten.
  5. Termen funktionssocialism myntades av Gunnar Adler-Karlsson, Funktionssocialism: ett alternativ till kommunism och kapitalism, Föreningen Verdandi 1967.

Inlägget Pragmatismens vedermödor dök först upp på strötankar och sentenser.

Idealismens tjusning

För ett tag sedan skrev jag en ganska lång text om tre olika tendenser inom socialdemokratin: nostalgi, idealism och pragmatism. För den som inte orkar läsa hela följer här avsnitten om den idealistiska idéströmningen.

I en artikel på tioårsdagen av mordet på Anna Lindh skrev Katrine Marçal att socialdemokratin är en koalition mellan romantiker och pragmatiker. En romantiker kan vara någon som drömmer om en svunnen tid, en nostalgiker, men det kan också vara någon som drömmer om en bättre framtid: En idealist. Till stor del handlar det här om de värdeliberala strömningar, kanske främst utanför den organiserade socialdemokratin, som jag diskuterade i mitt inlägg om vänsterliberalism. Alltså den pol på den så kallade GAL/TAN-skalan som betecknas som ”Grön, Alternativ, Liberal” (där motpolen står för ”Tradition, Auktoritet, Nation”). Statsvetaren Ronald Inglehart, en av upphovspersonerna till World Values Survey, kallar det för postmateriella värderingar. Politiskt kan det sägas ha sina idéhistoriska rötter hos såväl kulturradikalismen som miljörörelsen.

Bokomslag

Jesper Bengtssons Det måttfulla upproret (2004) är en genomgång av 1980-talets socialdemokratiska förnyelsedebatt.

Till 1960-talets auktoritetsuppror, som ju delvis riktade sig mot välfärdsstaten (åtminstone om vi talar om 68-rörelsen), hade socialdemokratin ett ansträngt förhållande. Först på 1980-talet, med Anna Lindhs SSU, började idéerna få ett ordentligt fäste i rörelsen: Självförvaltning, miljö, antirasism, feminism och internationalism. Jesper Bengtsson har skrivit intressant om det i sin bok om socialdemokratins förnyelsedebatt. (Och han diskuterar hur idealisterna präglade debatten, i konkurrens med nostalgiker som Göran Greider och pragmatiker som Kjell-Olof Feldt. Även om han inte använder just de beteckningarna på dem.)

Centralt i Ingleharts teori om postmateriella värderingar är att de kan växa sig starka i samhällen, eller delar av samhället, som uppnått en viss nivå av materiellt välstånd. Det grundas i den behovshierarki som psykologen Abraham Maslow ritat upp: När människors grundläggande behov, kroppsliga behov och trygghetsbehov, är tillfredsställda söker de hellre kärlek, gemenskap, uppskattning och självförverkligande. Inom lyckoforskningen brukar man peka på statistik som tyder på att när ett land nått en viss nivå av materiellt välstånd, så påverkas inte välbefinnandet på aggregerad nivå av ytterligare välståndsökningar. Sverige nådde den nivån någon gång på 1960-talet (men om man bryter ner statistiken framträder skillnader mellan grupper, då välståndet är ojämnt fördelat).1

Också 1960-talets auktoritetsuppror hade sina förutsättningar i ökad trygghet, ökat materiellt välstånd och en begynnande utjämning av livschanser. En faktor är demografin: När krisen på 1930-talet gick mot sitt slut ökade födelseöverskottet, från 3,5 promille till 10 promille på 1940-talet (i Sverige). Under 1960-talet började en del ur denna baby-boom-generation – de så ofta omtalade 40-talisterna – på universitetet. Här har vi en andra faktor: Under rekordåren efter Andra världskriget byggdes välfärdsstaten ut, samtidigt som industrin blomstrade. Det fanns en växande efterfrågan på ingenjörer, ekonomer och administratörer, såväl som lärare, socialarbetare och kommunbyråkrater, så det dög inte längre att ha en högskolesektor reserverad för överklassen. Följden blev en ny generation akademiker, som till skillnad från de tidigare inte hade sin bakgrund i den gamla överklassen utan hade med sig värderingar från arbetarklassens mer radikala tradition.2 Det är ingen slump att nya sociala rörelser uppstod, och gamla fick en nytändning, så som bland andra sociologen Manuel Castells beskrivit denna tid. Andra, som Luc Boltanski, lyfter fram hur den kritik som riktar in sig på sociala frågor (lön, bostad, arbetsvillkor etc.) hamnat i skuggan av en som snarare handlar om kulturella aspekter (likabehandling, icke-diskriminering, identitet, etc.).3 Det kan i och för sig ses som ett misslyckande att den sociala förändringen avtagit (om det nu är så), men det finns också en värdefull insikt om att politiken inte enbart handlar om fördelning, utan också erkännande – för att anknyta till Nancy Fraser. (Jfr. debatten om identitetspolitik.)4

Kanske lyser det igenom att jag för egen del lutar mer åt idealism än nostalgi, även om nostalgin kan vara en väl så stark frestelse. Men även idealismen har svaga punkter: Dess otålighet och övertygelse, som också är dess tjusning, kan inte sällan medföra en motvilja mot de små stegens reformism. För fem år sedan diskuterade jag Miljöpartiets interna motsättningar mellan så kallade fundis och realos. Statsvetaren Sheri Berman har resonerat kring en liknande motsättning mellan demokratiska socialister och socialdemokrater i mellankrigstidens arbetarrörelse. Socialdemokrati låter hon beteckna en strävan att använda sig av kapitalismens strukturomvandlande kraft för att forma det samhälle man vill ha – medan demokratiska socialister, enligt hennes terminologi, anser att samma syfte endast kan uppnås genom kapitalismens avskaffande.5 I någon mening är de demokratiska socialisterna att betrakta som idealister, medan socialdemokraterna är pragmatiker. Inte bara kan kompromisser med politiska motståndare ibland vara nödvändiga, utan dessutom reagerar inte verkligheten alltid som det var tänkt på politiken. Viss flexibilitet är nödvändig.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Det brutna sambandet mellan BNP och aggregerad lycka konstaterades först av Sten Johansson, ”Mätning av sociala och medicinska effekter av sociala reformer”, Socialmedicinsk tidskrift, nr 7, 1974.
  2. Kjell Östberg, 1968 – när allting var i rörelse: Sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna, Prisma 2002.
  3. Samtidigt är inte uppdelningen på socialt och kulturellt helt oproblematisk, eftersom den så kallade kulturella sfären inte svävar fritt från all materiell grund. Roya Hakimnia skrev bra, utifrån Judith Butler, när en debatt om detta rasade mellan bland andra Daniel Suhonen och magasinet Arena. Judith Butler, ”Bara kulturellt?”, Könet brinner! Judith Butler: Texter i urval av Tiina Rosenberg, Natur och Kultur 2005, s 235-257.
  4. Luc Boltanski, ”The Left after May 1968 and the longing for total revolution”, Thesis Eleven, 2002 vol 69 nr 1. Nancy Fraser, Den radikala fantasin: Mellan omfördelning och erkännande, Daidalos 2004.
  5. Sheri Berman, The Primacy of Politics: Social Democracy and the Making of Europe’s Twentieth Century, Cambridge University Press 2006. Berman har för övrigt en artikel på ämnet i Fronesis temanummer om socialdemokrati, ”Vad är socialdemokrati? Att återupptäcka en ideologi för vår tid”, Fronesis nr 32-33. 2010, s 36-50.

Inlägget Idealismens tjusning dök först upp på strötankar och sentenser.

Nostalgins frestelse

För ett tag sedan skrev jag en ganska lång text om tre olika tendenser inom socialdemokratin: nostalgi, idealism och pragmatism. För den som inte orkar läsa hela följer här avsnitten om den nostalgiska idéströmningen.

I somras skrev America Vera-Zavala, tidigare aktiv i Vänsterpartiet, en kulturartikel med rubriken ”Sagolandet som inte längre finns”. Det var en berättelse om ett Sverige som förändrats, liknande myten om det förlorade paradiset. Tankefiguren är ganska etablerad: Arbetarrörelsen byggde landet Sverige, kanske den mest anständiga välfärdsstat vi känner till, och sedan 1970-talet har detta bygge raserats. Del i skulden, även om Vera-Zavala inte nämner och kanske inte heller anser det, har den så kallade kanslihushöger med Kjell-Olof Feldt i spetsen som förde nyliberalismen in i socialdemokratins själva hjärta. (Daniel Suhonen brukar torgföra sådana föreställningar.)

Bokomslag

Tony Judts Illa far landet (på originalspråk 2010) är en på många sätt nostalgisk uppgörelse med samtiden.

Historikern Rasmus Fleischer sammanfattade på sin blogg den debatt som följde på Vera-Zavalas artikel, så det tänker jag inte göra här. Men värd att nämna är den referens som gjorts till historikern Tony Judt, vars bok Illa far landet (2011) låg väldigt rätt i tiden när Håkan Juholt blev partiledare för Socialdemokraterna. Boken är, som Marika Lindgren Åsbrink skrev i en recension, ”en rasande uppgörelse med en ekonomistisk samtid, men också med en socialdemokrati som förlorat kraft, röst och självförtroende”. Mycket läsvärd på sitt sätt, men Judts bok erbjuder inte så mycket till förklaring till varför det gått som det gått – annat än att skulden skulle ligga hos marknadsliberalismens genomslag och 68-vänsterns misslyckanden. Svaret blir att socialdemokratin måste hitta sin framtid genom människors nostalgi över det som en gång var, som Katrine Marçal (då Kielos) skrev i en artikel om Judt, Juholt och den idéströmning som kallas Blue Labour.

Nu ska inte Juholt beskyllas för någon generell åsiktsgemenskap med Blue Labour, en mycket värdekonservativ yttring av den engelska socialdemokratin. (Säkert skulle en svensk motsvarighet attrahera de unga, lågutbildade män på landsbygden eller i småstäder som historiskt röstat på Socialdemokraterna men numera sympatiserar med Sverigedemokraterna.) Men det är intressant hur Juholt talade till en känsla av att något gått förlorat – att solidaritet och omtanke, som präglat det Sverige många minns, sakta börjar ge vika för egenintresse och geschäft. Eller – som han skrev inför medverkan i SVT Agenda, två veckor efter att ha blivit vald till partiordförande – känslan av att ”någonting håller på att gå sönder i vårt samhälle och att det med obeveklig kraft drabbar just våra barn och ungdomar”. Jag tror säkert att den där känslan finns bland medlemmar, sympatisörer och – kanske – potentiella väljare, och att den alls inte är att förringa. Men det är knappast så enkelt som nämnde Suhonen, Juholts rådgivare och talskrivare, menar att Fredrik Reinfeldt, Nya Moderaterna och Alliansregeringen ”bröt slutligt ner de strukturer som skapat ett fungerande samhälle”. Det är visserligen rimligt att anta att ett mål för Reinfeldts (och Maud Olofssons) projekt var att ”krossa Sossesverige”, och det är helt klart så att deras reformistiska handlag var mer framgångsrikt än Carl Bildts närmast revolutionära iver. Men att strukturerna skulle ha brutits ner?

Vad jag främst har emot den här nostalgiska idéströmningen – förutom dess svårighet att förklara samhällsutvecklingen med stringens och empirisk tillförlitlighet – är hur den riskerar att tala till vår rädsla. Och den är inte någon konstruktiv kraft. Isobel Hadley-Kamptz skrev träffsäkert om hur samtidens flytande rädsla (Zygmunt Bauman) undergräver möjligheterna och förmågan till konstruktiv problemlösning. Det finns stora utmaningar – det finns det alltid – och det kommer att krävas kompromisser, men för att de ska vara acceptabla måste vi lämna undergångsstämningen och skyttegravskriget och börja tala om vad som är önskvärt och möjligt. Jag har tidigare efterfrågat framtidsvisioner. Hadley-Kamptz ställer frågan om vad vi ser för underbara dagar framför oss. Det uttrycket, hämtat från Henrik Berggrens biografi över Olof Palme, använde jag som rubrik för en text om den framtidstro som historiskt präglat socialdemokratin. Om det är något vi behöver gå tillbaka till, så är det inte ett förlorat paradis, utan just den framtidstron.

Och om det är någon poäng nostalgikerna har, så är det inte just historieskrivningen, men vikten av att främja den känsla för det allmänna som Carl Tham omtalade i sin recension av Judts bok.1 (Värnandet om allmänintresset och det gemensamma bästa är för övrigt ett arv från en äldre, republikansk tradition som socialdemokratin förvaltat. Vi lär få återkomma till ämnet.)

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , ,

Noter

  1. Två böcker som verkar läsvärda – och relevanta i det här sammanhanget – är Det gemensamma: Om den svenska välfärdsmodellen (2014), av Irene Wennemo, och Känslan för det allmänna: Medborgarnas relation till staten och varandra (2011), en antologi med Kerstin Jacobsson som redaktör. Jag hoppas hinna läsa dem under 2016.

Inlägget Nostalgins frestelse dök först upp på strötankar och sentenser.