Energikonsumtionen i världen fokuserar på ökat fossilt bränsle

Så här såg energi konsumtionen ut 2013 och som du ser har fossila bränslen ingen tendens att sjunka.

 Vi kan vara hur klimatsmarta vi vill. Så länge vi har det ekonomiska systemet att vi kräver ständig vinstökning så länge kommer industrin att kräva mer energi och vi väljer fortfarande fossila bränslen. Hela världen måste tänka om och ändra det ekonomiska tänkandet.

Du ser också att alternativa bränslen har ökat och det är positivt. Vi måste dock se till att fossila bränslen minskar om vi ska ha någon chans.


Utfrysningen och utrensningen av Valter Mutt och Carl Schlyter har nu fått återverkningar i MP Varberg !

Läser i HN en kollega som på sikt lämnar Miljöpartiet. Ja enligt medlemstidningen GRÖNT rensas nu medlemregistret på alla de som inte betalt medlemsavgiften 2015 ur medlemsregistret vid månadsskiftet juni/juli trots påminnelse.

Avhoppet handlar inte om samarbetet lokalt utan PARTIET. Turbulensen på riksnivån har tärt hårt på många lokala politiker som dagligen får frågor hur det är ställt. Ja inte vad gäller de lokala frågorna utan "där uppe" på Riks.
"Det har skett mycket på riksplanet, med språkrörsbyte och mer eller mindre utfrysning av Valter Mutt och Carl Schlyter"

Eftersom det inte direkt berör något om det lokala samarbetet anser gruppledaren i MP Varberg Stefan Edlund att det inte medför några problem för vår avhoppare att sitta kvar som ersättare i servicenämnden.

Jag har samma uppfattning att det handlar om utfrysning och någon slags utrensning av två av Miljöpartiets främsta politiker och med det lokala partiets "tysta medgivande" att då sitta kvar i nämnden som ersättare. Det berör inte oss lokalt utan har med den urusla krishanteringen däruppe i riksorganisationen som varit under all kritik.

OBS: det har inte heller något att göra med den lokala konflikten med mig i november 2015 där Riksorganisationen inte verkar bry sig. De har fullt upp med sig själva nu och har inte tid.

Sommar, sommar…


Det blev inget bloggat igår. En tidig, riktigt tidig, morgon satte stopp för det. Barnbarn skulle på sommaraktiviteter på olika håll i södra delen av landet och behövde skjuts. Lång väg, mycket trafik men bekväm bil. Dagen gick åt. Lyssnade på Sommar på radio på hemvägen ett trivsamt program, som är nästan lika gammalt som jag själv och som numera är ett måste för den riktiga känslan av svensk sommar.

Väl hemma igen från utflykten fanns tid för grillning och middag med vänner nere vid Storsjöns strand men inte för bloggande. Efterrätt och kaffe på verandan. En hel kväll utomhus i behaglig temperatur och utan regn. Inte ens några mygg eller andra flygande odjur. Inget att klaga på.

Vår fyrbenta vän, valpen Kajsa, som jag ogärna kallar odjur, for runt som en oljad blixt hela tiden. Hon är kul den där men vilken energi! Inte att undra på men väldigt skönt att hon sover gott på nätterna. Bortsett från oräkneliga men vänligt menade hopp på gästerna och ett antal otjänliga stöldförsök i närheten av grillen, uppförde hon sig ganska hyfsat.

Till grillen blev det grillspett med självplock och lite av varje att välja på. Bitar av lammstek, paprika, lök och goda korvar över vedeldad grillbädd. Smaskens och livet på en pinne!

Brittiska Gröna bland förlorarna när #Brexit vann !


Jag har nu läst olika förstår sig påare angående #Brexit och blev naturligtvis nyfiken var The Green Party förordade i folkomröstningsfrågan. Deras enda ledamot i underhuset var på #Remain-sidan och tillhörde förlorarna. I en folkomröstning är det så att det är folket som röstar och med tanke på det usla valdeltagandet av unga som mest var för har säkert gröna en del att jobba på.


Röster bland brittiska gröna:

"Kan vi inte få ihop en enad koalition av Labour, Gröna, SNP (skottar), Plaid (Walesiskt parti) och andra för att bekämpa nästa uppsättning av Tories? Vi behöver pålitliga människor som klarar av att förhandla och det är viktigare än partitillhörigheten"
"Jag är medlem Miljöpartiet och jag röstade ut ur EU! Jag är inte en främlingsfientlig eller rasist. Från verkligheten. Kom i kontakt med människor, Miljöpartiet ! Sluta vara så kraftlöst det behövs en förändring"

Keynesianismen och 1930-talskrisen

1930-talet är aktuellt på nytt: Den senaste finanskrisen är den värsta sedan 1929; högerpopulister och fascister sitter i de europeiska parlamenten. Men lösningen är inte främst att föra en aktiv konjunkturpolitik i John Maynard Keynes anda.

Det finns en vanlig uppfattning, framför allt bland personer till vänster om den politiska mitten, om hur den ekonomiska politiken förändrats i västländerna under efterkrigstiden: Efter den stora ekonomiska krisen på 1930-talet fick engelsmannen John Maynard Keynes idéer brett genomslag. Hans grundtes, lanserad 1936 med boken The General Theory of Employment, Interest and Money, var att en marknadsekonomi aldrig kan bli tillräckligt stabil för att ge full sysselsättning, att en storskalig arbetslöshet är en effekt av för låg efterfrågan på varor och tjänster, och för att komma till rätta med arbetslösheten måste staten aktivt gå in och finansiera upphandling av varor och tjänster. Den här uppfattningen anses ha väglett den ekonomiska politiken fram till någon gång på 1970-talet, då den övergavs till förmån för enveten inflationsbekämpning i Milton Friedmans nyliberala anda.1

Problemet är att den här bilden av den ekonomiska politiken är kraftigt missvisande. De så kallade rekordåren (1945-1973) präglades av att ekonomin växte så det knakade, och orsaken till det var inte statlig stimulans av efterfrågan - utan en kombination av att svensk industri var relativt intakt efter kriget, och att resten av Europa tvärtom var i behov av återuppbyggnad vilket skapade stark efterfrågan på svensk export.2 Utmaningen för den ekonomiska politiken i Sverige var då snarare att förhindra överhettning, att genomföra strukturreformer (exempelvis inom utbildningssektorn) samt att hantera den stora efterfrågan på arbetskraft med rätt kvalifikationer genom att föra en aktiv arbetsmarknadspolitik (alltså en utbudspolitik, inte en efterfrågestimulerande keynesianism). Medlet för att förhindra överhettning var en stram, inte en expansiv, finanspolitik - något som förespråkades i den LO-rapport som lade grunden till den så kallade Rehn-Meidner-modellen.3 Framför allt mot slutet av perioden genomfördes en kraftig expansion av den offentliga sektorn, det vill säga av offentligfinansierade tjänster inom vård, skola och omsorg, men det ekonomisk-politiska motivet till detta var att styra om medborgarnas ökade köpkraft till tjänstesektorn istället för varuproduktionen. (Alltså inte en strategi för att försöka få upp sysselsättningen.)4

Hur var det då med politiken för att vända 1930-talskrisen? Keynes inflytelserika bok handlade om att förklara den stora depressionen efter Wall Street-kraschen 1929. Både New Deal i USA och den svenska socialdemokratins för 1930-talet nya ekonomiska politik brukar ses som exempel på keynesianismens genombrott. Detta (det svenska fallet) vill jag diskutera i det följande.

Vad vände 1930-talskrisen?

Ernst Wigforss
Ernst Wigforss var socialdemokratisk intellektuell och Sveriges finansminister under 1930- och 1940-talet.

Ernst Wigforss - i dag nog mest känd för ett tämligen arbetskritiskt citat som, utan belägg, tillskrivs honom - var Sveriges finansminister en kort tid på 1920-talet och från 1932 till 1949 (med ett kort avbrott på några månader 1936). Han hade med en valpamflett 1932 föregripit Keynes och kritiserat den dåvarande borgerliga regeringen, samt den äldre generationen nationalekonomer, för deras syn på arbetslöshet och ekonomisk kris som någonting naturligt som bäst lämnas därhän att värka ut. Istället ville han se en mer aktiv politik för att bekämpa arbetslösheten och få fart på ekonomin.5 I den socialdemokratiska historieskrivningen fästs stor vikt vid den ekonomiska politik som började föras av den regering som tillträdde, med Wigforss som finansminister, efter segervalet 1932. I en skrift ofta använd inom partiets studiecirklar har Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren beskrivit det som ”ett psykologiskt genombrott för den aktiva konjunkturpolitik, som brukar kallas keynesianism”.6 Men det stämmer inte att den socialdemokratiska regeringen skulle ha fört en expansiv finanspolitik så som en sådan förespråkas av dagens nykeynesianer. Som ekonomihistorikern Lars Magnusson påpekat var de budgetar som lades fram av finansministern Wigforss från och med 1933 snarare ”något stramare än de som hade förekommit under den borgerliga regeringen Ekman några år tidigare”.7

En sak är viktig att komma ihåg när vi diskuterar konjunkturpolitik (eller stabiliseringspolitik, med ett annat ord): Dess funktion är att jämna ut (stabilisera) konjunktursvängningar - exempelvis motverka att arbetslösheten går upp i lågkonjunktur, men inte att få upp sysselsättningen på ett mer bestående sätt. Det är naturligtvis viktigt att försöka stabilisera ekonomin, inte minst för att arbetslöshet - åtminstone i vissa grupper - har en tendens att bita sig fast och ligga kvar på en hög nivå när ekonomin vänder upp igen. Det har vi sett efter den svenska 1990-talskrisen. (I och för sig är det skillnad på ekonomisk kris och vanlig lågkonjunktur, men behöver vi inte gå in på här.)8

Okej, så den socialdemokratiska regeringen bedrev inte någon särskilt expansiv finanspolitik, och konjunkturpolitikens funktion är att stabilisera ekonomin men inte att förbättra den på längre sikt. Vad var det då som fick den svenska ekonomin att vända på 1930-talet? Och vad bedrev regeringen för politik som vi kan - och bör - ta efter i dag? Med tanke på vissa likheter mellan den tiden och vår egen tid, så vore det ju bra om vi kunde lära av tidigare erfarenheter.

Valaffisch med texten:
Socialdemokratisk valaffisch från 1934, efter uppgörelsen som säkrade riksdagsmajoriteten.

Internationellt var det Wall Street-kraschen 1929 och haveriet för österrikiska Creditanstalt 1931 som utlöste 1930-talskrisen, även känd som den stora depressionen. För Sveriges del blev Kruegerkraschen 1932 kulmen (ett halvår innan Per Albin Hansson vann regeringsmakten), och redan året därpå var den svenska ekonomin på banan igen. Framför allt två faktorer var av avgörande betydelse: 1) en ny penningpolitik och 2) en omfattande råvaruexport till främst det upprustande Tyskland.

Redan 1931 hade Riksbanken och landets dåvarande regering gjort en omläggning av penningpolitiken som var inget mindre än epokgörande: Som första land i världen satte Sverige prisstabilitet som det officiella målet, efter nationalekonomen Knut Wicksells rekommendationer från 1898. Men det som fick praktisk betydelse var att Sverige samtidigt lämnade valutasamarbetet kring guldmyntfot, som innebar att växelkursen måste hållas fast, och lät kronan flyta. Först ett par år senare knöts kronan till engelska pundet, motiverat främst som en åtgärd för att hålla prisnivån stabil. Då var krisen redan över för svensk del. Dessutom undervärderades kronan med den nya växelkursen, vilket gynnade exportnäringen eftersom det blev billigare för utlandet att köpa svenska varor.9

1930-talskrisen orsakade generellt en kraftig nedgång för den fria världshandeln, på grund av att självförsörjning av livsmedel och industriprodukter blev ett viktigt politiskt mål för en rad länder. Detta gynnade svensk export, som till övervägande del bestod av skogsprodukter, järnmalm, järn och stål - samtliga naturbaserade råvaror som det är ganska svårt för ett annat land att bygga upp en inhemsk produktion av, även på ganska lång sikt. Utrikeshandel bedrevs på bilateral grund, genom att länder sinsemellan tecknade så kallade clearingavtal: Importen finansierade exporten och därmed upprätthölls handelsbalans. Detta övervakades av ländernas centralbanker. Till följd av att Tyskland förlorade stora delar av sina malmtillgångar efter första världskriget var 80 procent av det tyska behovet under 1920-talet tvunget att täckas genom import. Under andra hälften av 1930-talet ökade den inhemska järnmalmsproduktionen, bland annat genom öppnandet av nya gruvor, men den samtida stora militära upprustningen gjorde att även importen måste ökas. Drygt hälften av den importerade malmen åren 1935-1938 kom från Sverige. Bland den viktigaste svenska importen från Tyskland fanns kol och koks, verkstads- och textilprodukter samt kemikalier.10

Föredömet från 1930-talet

Poängen med detta är förstås inte att förespråka beväpnande av skurkstater utan bara att göra påpekandet att keynesianismen, som riktar in sig på att stimulera inhemsk konsumtion, är otillräcklig som förklaringsmodell. Finanspolitikens avgörande betydelse är starkt överdriven. Men socialdemokratin, fackföreningsrörelsen och i synnerhet finansminister Wigforss - liksom makarna Myrdal - drev politik inom andra områden som på ett framgångsrikt sätt skiljde ut Sverige från andra länder. Till skillnad från keynesianismen är det en central del av arvet från 1930-talet.

Alva Myrdal och Gunnar Myrdal
Alva Myrdal och Gunnar Myrdal hade, med sina idéer inom familje- och socialpolitik, stor betydelse för den svenska välfärdsstatens utveckling från 1930-talet och framåt.

Ett inslag i 1933 års överenskommelse med Bondeförbundet (dagens Centerpartiet), den så kallade kohandeln, var beredskapsarbeten till (nästan) marknadsmässig ersättning. (Att de två partierna kunde sluta sin blocköverskridande överenskommelse var i sig en framgång som förbättrade möjligheterna att genomföra långsiktiga reformer istället för att bedriva blockpolitik.) Det var en fortsättning på den arbetslinje som etablerades 1914 med inrättandet av Statens arbetslöshetskommission, och som säger att arbete är mer gynnsamt för både samhälle och den enskilde än utbetalning av kontantstöd, men det var ett brott med borgerlighetens idé - som Wigforss polemiserade mot i skriften från 1932 - att det är för dyrt för samhället att sätta arbetslösa i arbete. Snarare menade ju Wigforss att det är för dyrt för samhället att låta människor gå arbetslösa. Som Nils Unga visar i sin avhandling från 1976, Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912-34, var det framför allt fackföreningsrörelsen som drev på för den nya arbetsmarknadspolitiken, genom sin kritik av nödhjälpsarbeten med löner under avtal.11

1935 infördes den statligt subventionerade och reglerade arbetslöshetsförsäkringen, samtidigt som regeringen också genomförde en stor pensionsreform med finansiering genom arbetsgivaravgifter. (Först 1955 kunde den allmänna sjukförsäkringen införas.) Sociala transfereringssystem, exempelvis en arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller inkomster vid arbetslöshet, har också en stabiliseringspolitisk funktion. De är ett slags automatiska eller inbyggda stabilisatorer, det vill säga system som gör att svängningarna i hushållens efterfrågan på varor och tjänster och därmed konjunktursvängningarna dämpas utan att det krävs direkta ingrepp av statsmakterna. Detta är exempel på en effektiv, men inte aktiv konjunkturpolitik. Ett krux är att en hög ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen enligt den så kallade inkomstbortfallsprincipen – att det är den förlorade arbetsinkomsten som ska ersättas, snarare än att ett grundbelopp betalas ut som är lika för alla (grundtrygghetsprincipen) – förutsätter en fungerande, aktiv arbetsmarknadspolitik. Det kan handla om en offentlig arbetsförmedling som ansvarar för matchning av lediga platser och arbetssökande; utbudsinriktade åtgärder i form av utbildning eller praktik för att öka arbetskraftens marknadsvärde; samt efterfrågeinriktade åtgärder i form av olika slags anställningsstöd eller offentliga anställningar. En sådan politik är på kort sikt mycket kostsam, men den kan betraktas som en investering i humankapital som i ett samhällsekonomiskt såväl som individuellt perspektiv betalar sig.

Ett annat viktigt steg, som går i linje med skiftet i synen på arbetsmarknadspolitiken, var strävan att överge den gamla fattigvårdspolitiken till förmån för en så kallad produktiv socialpolitik. I sin bok Kris i befolkningsfrågan (1934) resonerade Alva Myrdal och Gunnar Myrdal kring hur den tekniska utvecklingen, som ger oss allt bättre och billigare varor, gör att produktionen kräver allt mindre kroppsarbete och i gengäld ställer högre krav på kognitiva förmågor. Men dessa "skärpta kvalitetskrav" gör också att många sorteras ut från produktionslivet. Allt detta är märkligt bekant att läsa. Ur de politiskt konservativas synvinkel skapar utsorteringen en "understödstagaranda" (eller vad som idag kallas "bidragsberoende") som måste disciplineras bort. Det är förvisso så, menar makarna Myrdal, att om någon skulle råka bli arbetslös så blir den snart mindre arbetsduglig. En längre tids arbetslöshet "försämrar arbetskvaliteten hos människomaterialet". (Sedan går resonemanget in på en diskussion om sterilisering som var typiskt för sin tid, men som med historien i backspegeln knappast kan läsas okritiskt.)12 Den socialdemokratiska linjen om produktiv socialpolitik vilar på samma insikt som det som idag kallas för sociala investeringar: Den sociala hållbarheten undergrävs av att människor sorteras ut, och förebyggande insatser som på kort sikt framstår som kostsamma kan komma att betala sig på längre sikt. Den mänskliga och samhälleliga kostnaden för social utslagning är helt enkelt mycket större än den kommunala eller statliga kostnaden för förskola med full vistelsetid även till barn med arbetslösa föräldrar, upprustning av miljonprogramsområden, eller att personer med försörjningsstöd ska kunna studera för att ha en bättre chans att komma in på arbetsmarknaden.13

Ett krisprogram för dagens socialdemokrati

Vi har redan varit inne på det, men om vi med dagens utmaningar och förutsättningar ska låta oss inspireras av 1930-talets socialdemokrati, så handlar det inte i första hand om att föra en aktiv och expansiv konjunkturpolitik. Snarare bör ett krisprogram vara uppbyggt på i huvudsak tre komponenter: en aktiv arbetsmarknadspolitik, ett fokus på sociala investeringar, samt reformer för att åtgärda ett antal strukturella skevheter. Jag vill här bara helt kort ta upp några exempel, utöver de redan nämnda.

Rehn och Meidner var arkitekterna bakom en sinnrik modell för att utnyttja strukturomvandlingen på 1960-talet.

Här företräder jag ett strukturanalytiskt synsätt, med tidigare representanter som makarna Myrdal samt LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner, som lägger särskild vikt vid demografin och dess betydelse för samhällsutvecklingen samt vid trender och tendenser i den ekonomiska produktionens strukturomvandling. Det sistnämnda handlar om överföring av resurser från en del av ekonomin till en annan - när arbetskraft flyttades från jordbruket till industrin under början av 1900-talet, eller när industriföretagen automatiserar och datoriserar produktionen och lägger ut mycket av sin utveckling, försäljning och marknadsföring på en extern tjänstesektor. Den här typen av utveckling sker i vågor, framdrivet av teknologiska och sociala innovationer. Demografin har en bakomliggande betydelse, vilket tar sig uttryck i att vågorna av strukturomvandling typiskt framträder i cykler av trettio år (motsvarande åldersskillnaden mellan en generation och den följande).

Under 1990-talets början inträffade två saker vars konsekvenser för samhällsekonomin fortfarande är påtagliga. Det ena är den så kallade 1990-talskrisen, en bank- och fastighetskris till stor del orsakad av den kreditmarknadsavreglering som i Sverige genomdrevs av bland andra Kjell-Olof Feldt men som då redan införts resten av västvärldens ekonomier i ett försök att hantera 1970-talets strukturkris. Det andra som inträffade under 1990-talet var en ny våg av strukturomvandling, som innebar högre krav på utbildning, kognitiv förmåga, flexibilitet och social kompetens. Samtidigt skedde en prekarisering, kanske framför allt inom tjänstemannakollektivet: Personalnedskärningar, omorganisationer och en psykiskt ansträngande arbetssituation har blivit en allt mer vanlig erfarenhet bland medelklassen. 1990 låg arbetslösheten i Sverige på 1,6 procent, och bara fem år senare var den uppe i omkring 8 procent. Urholkningen av inkomstbortfallsprincipen undergräver de sociala trygghetssystemens legitimitet hos medelklassen,14 medan de hårdare reglerna är huvudförklaringen till att allt fler i dag är hänvisade till försörjningsstöd. Från att vara tänkt att hjälpa hushåll vid akut kris har försörjningsstödet för många blivit ett allt mer långvarigt bidrag.

Barn till ensamstående mödrar och barn till utlandsfödda löper störst risk att hamna i fattigdom. Enligt en färsk rapport från Försäkringskassan har inte barnbidraget höjts på över tio år, medan underhållsstödet till ensamstående inte höjts mer än marginellt på tjugo år. Det får stor betydelse för den disponibla inkomsten, och därmed livsvillkoren, hos dessa grupper. Kombinationen av högre krav i arbetslivet (jfr diskussionen i Kris i befolkningsfrågan!), åtstramningar i de sociala trygghetssystemen och en ökad arbetslöshet efter 1990-talskrisen är en veritabel krutdurk. Socioekonomiskt ogynnsamma villkor under de första levnadsåren har en negativ inverkan på den kognitiva förmågans utveckling. Skolans kris i dag kan i hög grad förklaras av att mer än vart femte barn som föddes 1994 hamnade i en familj drabbad av arbetslöshet. Det förstärks av skolans försämrade förutsättningar att klara sitt kompensatoriska uppdrag, främst till följd av det fria skolval som infördes 1992.

Havsnära villor och miljonprogramhus
Mellan invånarna i Långedrag och Bergsjön, två delar av Göteborg, skiljer det 6 och 9 år (kvinnor respektive män) i medellivslängd.

Allt detta ställer krav på politiken att ta fram strukturreformer och att göra sociala investeringar. Men det kan också vara helt avgörande med investeringar i bostäder och infrastruktur för att bygga ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle. De storskaliga höghusområden som inom ramen för miljonprogrammet byggdes från 1965 och ett decennium framåt är i akut behov av upprustning. Detta måste göras på ett sätt som inte tvingar människor att lämna sina hem för att de inte har råd att bo kvar. Dessa områden har i praktiken utvecklats till en svensk variant av social housing. En färsk studie av forskare vid Göteborgs universitet och Karlstads universitet visar att barn från vad de kallar "synliga minoriteter" som växer upp i låginkomstområden riskerar i mycket högre grad att bo kvar i samma sorts område som vuxna, jämfört med personer utan utländsk bakgrund i samma grannskap. Och förra året gjorde Jan Edling för Verdandi, arbetarnas socialpolitiska organisation, en utredning som visade en kraftigt mycket sämre livssituation för människor i 38 utvalda bostadsområden (så kallade LUA- och URB-områden) jämfört med statistiken för landet i snitt.15 Bland annat rör det sig om utbildningsnivå, disponibel inkomst, sysselsättning, trångboddhet, hälsa och kriminalitet. Även här har förstås social- och arbetsmarknadspolitiken betydelse, liksom den ekonomiska politiken, men också socialt företagande kan ha en viktig roll att spela.

Däremot är det mycket tveksamt om en ensidig argumentation för en aktiv och expansiv finanspolitik skulle göra särskilt mycket för att förbättra saker och ting.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Daniel Suhonen är en företrädare för uppfattningen att äkta sossar är keynesianer. Om det är någon som minns Otto Rehbinder - en av dem som låg bakom Vänsterpartiets förslag att anställa 200.000 i offentlig sektor för att råda bot på arbetslösheten - så är det lite kul att läsa hans kritik av Socialdemokraterna för att ha övergivit Keynes, en träffande sammanfattning av dessa (gravt missvisande) uppfattningar.
  2. Jag har själv, så sent som 2010, skrivit: "Med hjälp av en aktiv finanspolitik baserad på teorier som John Maynard Keynes lanserade 1936, medan han försökte förklara den stora depressionen efter Wall Street-kraschen 1929, lyckades väststaterna i någon mån motverka ekonomisk nedgång och säkra nästan full sysselsättning (för män)." Detta är alltså felaktigt.
  3. Rapporten bakom Rehn-Meidner-modellen, Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen, skrevs till LO-kongressen 1951. Gösta Rehn och Rudolf Meidner var som utredare knutna till den arbetsgrupp som tog fram rapporten.
  4. För Gustav Möller, socialdemokratisk socialminister under större delen av 1930- och 1940-talet, var utbyggnaden av offentliga sektorn ett sätt att socialisera en viktig samhällssektor. Det menar Peter Antman i ”Möllers andra agenda: Om offentliga tjänster och socialisering”, publicerad i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, nr 75-76, 1999, s 1-31. Även tillgänglig på nätet.
  5. Ernst Wigforss, "Har vi råd att arbeta?" (1932), i Skrifter i urval II: Agitatorn, Tidens förlag 1980, s 266-286.
  6. Ingvar Carlsson & Anne-Marie Lindgren, Vad är socialdemokrati? En bok om idéer och utmaningar, Arbetarrörelsens tankesmedja 2011, s 10. Se även Henry Pettersson, Från Palm till Löfven: En socialdemokratisk historia, Premiss 2012.
  7. Lars Magnusson, Sveriges ekonomiska historia, Tiden/Athena 1996, s 403.
  8. Keynes själv förespråkade offentliga anställningar, även i högkonjunktur, som ett sätt att genom ökad efterfrågan pressa ner även den långsiktiga arbetslösheten (det vill säga den arbetslöshet som inte ökar i lågkonjunktur och minskar i högkonjunktur, och inte heller handlar om att människor är tillfälligt arbetslösa när de går från en anställning till en annan). Men då är det inte frågan om stabiliseringspolitik. Och den typen av åtgärder förutsätter en expansiv finanspolitik av det slag som den socialdemokratiska regeringen alltså inte förde.
  9. Lars Jonung, "Från guldmyntfot till inflationsmål - svensk stabiliseringspolitik under det 20:e seklet", Ekonomisk Debatt nr 1, 2000. Sverige anses genom denna prisstabiliseringspolitik ha föregripit mycket av den inflationsmålspolitik som bedrivits av ett antal länder – däribland Sverige – från 1990-talet och framåt. Det var alltså inte något radikalt nytt påfund, när Riksbanken 1993 fick som mål att konsumentprisindex ska öka med 2 procent om året - det så kallade inflationsmålet.
  10. Martin Fritz, Birgit Karlsson, Ingela Karlsson & Sven Nordlund, En (o)moralisk handel? Sveriges ekonomiska relationer med Nazityskland, Forum för levande historia 2006, pdf. Se även Peter Hedbergs avhandling i ekonomisk historia, Handeln och betalningarna mellan Sverige och Tyskland 1934-1945: Den svensk-tyska clearingepoken i ett kontraktsekonomiskt perspektiv, Uppsala universitet 2003, pdf.
  11. Se rapporten Vad är arbetslinjen? Samtal om socialförsäkring, Socialförsäkringsutredningen, 2005, pdf. Nils Unga, Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912-34: Framväxten av den "nya" arbetslöshetspolitiken, Arkiv avhandlingsserie 1976.
  12. Alva Myrdal & Gunnar Myrdal, Kris i befolkningsfrågan (1934), Nya Doxa 1997.
  13. För en diskussion om förskolans roll, se Gösta Esping-Andersen, Att investera i barn och utjämna livschanser, Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg 2011 (pdf), samt Anders Nilsson, Underbara dagar framför oss: Om sociala investeringsstrategier med barnperspektiv för hållbar storstadsutveckling i kunskapssamhället, Socialdemokraterna i Stockholm, Göteborg och Malmö 2012 (pdf).
  14. I en studie från 1998 myntade Walter Korpi och Joakim Palme uttrycket omfördelningsparadoxen. Det handlar i korthet om att låginkomsttagare gynnas mer av ett system som tycks vara riggat för höginkomsttagare, exempelvis genom inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna eller ett icke-behovsprövat barnbidrag, än ett som är skräddarsytt för att stötta de fattigaste. Bland annat för att ett sådant välfärdssystem har stark legitimitet också i de högre inkomstskikten, som därmed inte ser något behov av egna försäkringslösningar som kan undergräva det gemensamma. Samtidigt som låginkomsttagare oftare blir sjuka och arbetslösa än höginkomsttagare. De har också en större marginalnytta av bidrag som utformas generellt och som går till alla inkomstgrupper. Walter Korpi & Joakim Palme, "The Paradox of Redistribution and Strategies of Equality: Welfare State Institutions, Inequality, and Poverty in the Western Countries", American Sociological Review, Vol. 63, No. 5 (Oct., 1998), pp. 661-687.
  15. Jan Edling, Förorterna som Moder Svea glömde: En dokumentation av en obefintlig integrationspolitik, Verdandi 2015 (pdf).

Inlägget Keynesianismen och 1930-talskrisen dök först upp på jimmysand.com.

Svåra omprioriteringar i kultur- och fritidsnämnden i Varberg där objekt skjuts framåt !


Kultur och Fritidsnämndens snabbspår att bygga en friidrottshall förra året för 147 miljoner börjar få konsekvenser i Varbergs kommun.

Det innebär att bl.a. ett sparbeting på 25% ska dras ifrån på redan beslutade investeringar i kultur och fritidsnämnden.

2017 9050 tkr
2018 7288 tkr
2019 750 tkr

"Riktlinjerna från kommunstyrelsens arbetsutskott och ekonomikontoret är att i nämnden ha i uppdrag att revidera det förslag till investeringsplan som beslut fattats om i nämnden"

För kultur och fritidsnämndens del innebär det ett förslag till att besluta


- omprioritera inom tidigare beslutad lagt förslag till investeringsbudget för år 2017-2021 genom
- senareläggning av Framtida konstgräsplan i Bua/Väröbacka för genomförande 2018-2019
- senareläggning av Om- och tillbyggnad av Lindvallen för genomförande 2018-2019
- senareläggning av Bokbuss för senareläggning för genomförande 2019

Nu går ärendet vidare till kommunens budgetberedning och kommunstyrelse som själv ansåg det angeläget att det ska skulle byggas en friidrottshall förra året vilket också blev beslut i kommunfullmäktige (undantag Sverigedemokraterna )har alltså nu gett kultur och fritidsnämnden bakläxa för något de själva gått med på.

Det fanns obegränsat med pengar, det är bara att ösa på, kanske staten ger oss statsbidrag så vi klarar ekonomin.

Kultur och fritidsnämnden har en betydligt försiktigare investeringsplan i år. I budgeten 2017 ingår i stort sett bara tre objekt: Konstnärlig gestaltning, Varbergs teater och Omklädningsrum Ankarvallen

Fast i vassen lurar en sim- och badanlägggning som kan bli en kostsam affär. Det är taksatt till 300 miljoner av kommnustyrelsens majoritet Alliansen och miljöpartiet utan veta vad man får för pengarna. Ett idiotiskt beslut.

Jag kan redan nu meddela att jag INTE går med på något mindre än 50 meter när det ändå ska byggas nytt. Jag kan heller inte ange någon tidsplan när vi får råd till detta. Jag gjorde min prioritering redan 2015 när jag satte bad- och simanläggning FÖRE ett idrottscentrum i Trönninge. Beslutet blev tvärtom.

Panschistankar


Om man är 71, är man panschis. Man orkar mindre än förr. Det är längre ner till golvet, när man tappat något. Man får panschisrabatt i affären utan att be om det. Starkare glasögon behövs igen. Uppförsbackarna har blivit brantare. Det är hoppfullt att träffa människor, som är ännu äldre men ändå friska och krya.

Det där med åldern är lite skrämmande. Ju högre ålder, desto mer påtaglig blir den. Åldrandets tråkigaste sida är sviktande hälsa och avtagande psykiska färdigheter. När sjukdomarna sätter in, vill man helst inte höra till den krets patienter, som av sjukvården tas emot vänligt och lite överseende men som vårdpersonalen egentligen tycker att det inte är mycket mening att försöka bota, därför att det ändå är så kort tid kvar. Det låter överdrivet cyniskt kanske men vore inte så konstigt. Ju äldre, desto närmare slutet, är ett obestridligt faktum.

Inför liemannen hjälper inga gudar eller filosofier. Det gäller att finna sig till rätta med den övertygelse man skaffat sig. Det har sagts av någon att på dödsbädden blir även Djävulen kristen. Det kommer inte att gälla mig. Men man måste få ägna sig lite åt dödsångest på vägen dit. Det är inget skämmigt med det. Man borde nog prata mer om det egentligen. När allt fler runt omkring en, drabbas av cancer, hjärtsvikt och stroke, ligger det nära till hands att börja anse sig själv lyckligt lottad, så länga man överlever någorlunda helskinnad. En depressiv inställning. Man måste fortsätta att leva själva livet, även om större delen av det redan passerat.

På plussidan i panschislivet finns barn och barnbarn, lugn och ostressig vardag, gott om fritid och tid för umgänge med familjen. Hyfsad hälsa under tiden går till någon del att påverka men i stort är det bara att hoppas på det bästa.

Ute är det vackert sommarväder. I skrivande stund fläktar en ljummen bris över den glittrande vattenytan på sjön. Man går ut i kortbyxor, t.o.m. barfota ibland. Altandörrarna står öppna hela dagen med myggdörrarna stängda. De vackra sörmlandsvyerna runt knutarna är fantastiska. Årets bästa tid pågår för fullt. Carpe diem var ett populärt uttryck för ett par år sedan. Ungdomar sade kaxigt carpe fucking diem, trötta på snusförnuftiga kommentarer.

Ny rapport från Tankeverksamheten

Om klass, produktivkrafter och produktionsförhållanden har Johan Lönnroth och jag skrivit i en rapport för vår lokala tankesmedja, Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg. Den ska bli två kapitel ur vår kommande bok.

Våren 2014 kom Johan och jag med rapporten Den svenska vänsterns historia, också den utgiven av Tankeverksamheten. I den nya rapporten, 'Klassamhället i omvandling' och 'Det svarta hålet socialismen' - Två kapitel ur en kommande bok, diskuterar vi dels hur klassamhället förändrats de senaste decennierna, dels hur industrialismen förändrats och gått in i en ny fas som ytterligare stärker betydelsen av arbetskraftens kompetenser och arbetets kunskapsinnehåll. Har man en dragning åt marxism kan man säga att det handlar om klass, produktivkrafter och produktionsförhållanden.

En frihetlig socialism

Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg
Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg har just släppt en ny rapport av Johan Lönnroth och undertecknad.

Jämfört med den förra rapportens idéhistoriska anslag har den nya rapporten mer fokus på ekonomisk teori och statistik - särskilt i den första delen som handlar om klassamhällets omvandlingar. Vi anknyter till de senaste årens internationella debatt om jämlikhet, med referenser till namn som Thomas Piketty och Branko Milanovic. Men vi tar också upp diskussionerna om prekariatet och den kreativa klassen, och tar avstamp i Manuel Castells analys av nätverkssamhället.

Andra delen av rapporten är delvis en idéhistorisk odyssé som greppar över bland annat kapitalismkritiken hos Erik Gustaf Geijer, kooperationens idéer och gillesocialismen samt marknadssocialism i teori och praktik. Den ekonomiska demokratin - och bristen på sådan - är i fokus. Men det handlar också om arbetslivet - exempelvis tanken med det goda arbetet som prövades av Volvo i Torslanda på 1980-talet - och om hur industrialismens omvälvningar skärpt humankapitalets betydelse i produktionen. Dessa saker hänger ihop. Något skissartat tecknar vi bilden av någonting som skulle kunna kallas för en frihetlig socialism.

Rapporten är prövande till sitt anslag, och vi är tacksamma för kommentarer som kan leda till förbättringar. Så småningom ska den bli två kapitel i en ny upplaga av Den tredje vänstern, som ska ges ut av Bokförlaget Korpen. Gilla boken på Facebook för uppdateringar om utgivning och annat.

Ladda ner eller läs direkt

Essän finns på Tankeverksamhetens webbplats (eller så kan du läsa den direkt här nedan).

För övrigt...

...har jag sedan sist läst Ingvar Carlssons memoarbok Lärdomar: Personliga och politiska (2014) och David Karlssons En kulturutredning: Pengar, konst och politik (2010).

Jag måste erkänna att jag inte har någon direkt relation till Ingvar Carlsson, till skillnad från många andra för vilken han personifierar en hederlig gråsosse. Jag var knappt tio år när han blev statsminister, som följd av mordet på Olof Palme, och knappt tjugo när han avgick. Det var egentligen först när Göran Persson var statsminister som jag blev politiskt intresserad, då både lite för långt till vänster och lite för frihetlig för att tilltalas av socialdemokratin som jag såg den. (Sedan dess har jag kommit att ompröva såväl Göran Persson som socialdemokratin.) Andra socialdemokratiska ledare - alltifrån Hjalmar Branting till Olof Palme - har fascinerat i egenskap av historiska personer. Men Ingvar Carlsson hamnade så att säga i kläm för mig. Han var inte tillräckligt historisk, och inte tillräckligt samtida. Sedan har jag nog alltid uppfattat honom som en sympatisk person, men inte riktigt haft någon uppfattning om vad han stod för. Därför var det intressant att läsa denna behagligt skrivna och upplysande bok - från den närmast obligatoriska skildringen av en uppväxt i arbetarklassen till det internationella engagemanget, särskilt ordförandeskapet för Rwandakommissionen.

David Karlsson är idag bland annat redaktör för Bokförlaget Korpen, och jag fick hans bok när vi började diskutera utgivningen av Den tredje vänstern. Jag har förstås velat läsa den innan dess, inte minst med tanke på mina egna studier i kulturvetenskap för omkring femton år sedan. Och det är en bok som bör läsas av alla som håller på med eller är intresserade av kulturpolitik. Jag kunde önska att den hade kunnat ingå i kurslitteraturen när jag läste kulturvetenskap, och med uppdrag i styrelsen för Göteborgs stadsteater bildar den en god grund för min förståelse. David var sekreterare i den kulturutredning som tillsattes av den borgerliga regeringen, men han lämnade sitt uppdrag när han insåg att arbetet havererade. Det är synd att inte kulturutredningens betänkande hade mer gemensamt med den bok som kom ett år senare. Det hade kunnat bli något.

...gick jag inte riktigt i mål med min ambition att läsa tjugo böcker på två år, halvtidsrapporterad i maj förra året. Det blev elva böcker, och bara tre av dessa fanns på min ursprungliga lista. Nu funderar jag på att sätta upp en ny lista med böcker, med målet att läsa femton av dem på två år.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , ,

Inlägget Ny rapport från Tankeverksamheten dök först upp på jimmysand.com.

Bil? Det finns ju lastcykel…



Lastcyklar är ännu sällsynta i Nyköping, men jämfört med för ett år sedan har nog antalet fördubblats. Kanske det finns 15 privata lastcyklar i stan, och så ett antal förskolecyklar.
På bilden ovan syns min vita Bullit, tillsammans med ytterligare två Bullitar, den röda hemmahörande i Nyköping. Den svarta kommer från Oxelösund. Bilden tog vid Automobilsällskapets träff den 15 juni i hamnen, då tvåhjuliga fordon visades upp. Så vi tog chansen att visa våra cyklar...

Vid dagens runda på stan stötte jag på två andra lastcyklar.... Den ena fångad på bilden ovan.

Hör från andra städer att de blir allt vanligare. För den som rör sig på avstånd på upp till en mil i stadsmiljöer är detta fantastiska fordon för vardagens alla transporter. Sätter man dessutom elmotor på, så är man rustad för det flesta utmaningar. Ett smidigt och snabbt fordon.

Än så länge är lastcyklar väldigt nytt i Nyköping, många tittar nyfiket när jag kommer susande med Bulliten. Men jag stannar gärna och berättar....

Har haft min lastcykel i två år nu och jag har blivit allt mer övertygad. Bil är fullständigt överflödigt (åtminstone för min del) i vardagen.

"Här är tre reformer som demokratiserar EU"

Jag skriver om vad vi bör göra nu efter Brexit-omröstningen i Dagens Samhälle.

 * * *

Här är tre reformer som demokratiserar EU

I torsdags röstade britterna med knapp majoritet för att Storbritannien ska lämna EU. För Sveriges del betyder det att vi förlorar en viktig allierad i frågor om bland annat EU:s utveckling och icke-euroländers rättigheter. Det är nu viktigt att missnöjet som låg bakom folkomröstningen blir en väckarklocka för de politiska ledarna, så att inte fler länder känner att de också måste lämna unionen.

Den europeiska integrationen har drivits på från toppen och saknat bred legitimitet hos medborgarna. Vi behöver nu en decentralisering och reformering av EU på flera områden. EU har kanske aldrig varit så ifrågasatt som nu. Samtidigt behövs samarbete och internationell samordning för att möta de utmaningar som förändrar våra samhällen i grunden; klimathotet, migrationsströmmarna och kampen mot terrorism.

Det är knappast överraskande att stödet för EU är rekordlågt. EU har varit pådrivande för en avreglering av de finansiella marknaderna och handeln, men har inte brytt sig om de sociala och miljömässiga effekterna. I många av EU:s medlemsländer tycks den höga arbetslösheten ha blivit permanent. Inkomstklyftor har vidgats och arbetstillfällen har flyttats till andra länder. Miljoner människor känner sig som globaliseringens förlorare.

Trots det förbereder nu den högsta politiska EU-ledningen förändringar som kommer att leda till mer påtvingad integration i EU. Förra året kom de fem ordförandena för EU-kommissionen, EU-parlamentet, Europeiska rådet, Eurogruppen och Europeiska centralbanken med en gemensam rapport; ”Completing Europe's Economic and Monetary Union”. Rapporten handlar om hur valutaunionen kan stärkas och föreslår långtgående förändringar som skulle öka EU:s makt över medlemsländerna, även över dem som inte är med i valutaunionen.

Beslutsfattande som rör konkurrenskraft, arbetsmarknad och välfärdssystem samt samordning av ländernas budgetarbete ska, enligt förslagen, fattas på EU-nivå. Just nu pågår ett intensivt arbete i Bryssel för att omsätta rapporten i fördragstext.

Att tvinga på länder en politik som misslyckats i många avseenden och som strider mot folkviljan i dessa länder är fel väg att gå. I stället måste det finnas utrymme för ett mer flexibelt samarbete, så länge våra rättigheter som EU-medborgare och grundläggande regler för den inre marknaden med fri rörlighet för människor har säkrats. Erfarenhet visar att de flesta efter ett par år vill följa efter och ansluta sig när några har gått före, om projekten varit lyckade.

När britterna nu har röstat om utträde, måste Sverige driva på för en reformering av EU. Det behövs en omförhandling av fördragen inom EU som stärker icke-euro länder och öppnar upp för ett mer flexibelt samarbete där medlemsländerna i högre utsträckning kan välja vilka områden de vill delta i inom EU. Jag skulle framförallt vilja se tre reformer för att decentralisera, förbättra och minska det demokratiska underskottet i EU.

1. Valutaunionen måste bli ett val och aldrig ett tvång. Tvärtemot vad många tror så har Sverige på pappret förbundit sig att delta i EMU, men det låga stödet har gjort att frågan avförts från den politiska dagordningen. Vi måste säkra alla EU-länders rätt att välja att inte vara med i valutaunionen. Hittills har det endast varit Danmark och Storbritannien som haft den formella rätten att slippa EMU.

2. Regeringen bör ta initiativ till en utredning om vilken lagstiftning EU bör föra tillbaka till medlemsländerna. I dag bestämmer EU över många områden som unionen inte borde hantera och som skulle hanteras bättre regionalt, nationellt eller lokalt. Vi måste bland annat minska de kostsamma jordbrukssubventionerna och den överdrivna detaljstyrningen. Nederländernas regering har tagit fram en lista på 54 frågor som man i dag vill återföra från EU eller där man vill stoppa EU från att gå för långt. Det är något som även Sveriges regering bör se över.

3. Öppenheten i EU:s lagstiftningsarbete måste öka och den omfattande lobbyismen måste regleras tuffare. I dag uppskattas minst 15 000 lobbyister arbeta med att påverka politiken i Bryssel, den absoluta majoriteten av dessa kommer från storföretag. Lobbying behöver inte vara dåligt, men bristen på insyn, risken för oetiskt beteende och den ojämlika tillgången till beslutsfattarna är ett stort problem. Människor har rätt att få veta hur makten utövas i Bryssel, och ett öppet lobbyregister för alla EU:s institutioner vore ett steg i den riktningen.

Många är nu chockade över att britterna röstade för att lämna EU, även om det var med liten marginal. Reaktionen inom EU får inte bli att fortsätta på den inslagna vägen med ökad överstatlighet. Medborgare och lokala organisationer och aktörer har väsentligt sämre möjligheter till insyn och inflytande i de politiska frågor som beslutas på EU-nivå.

I takt med att allt fler frågor beslutas inom EU har denna obalans blivit ett allt större problem. Låt folkomröstningen bli en väckarklocka – nu måste EU slå in på ett nytt spår.

Max Andersson
EU-parlamentariker (MP)

Fridolin – brobyggaren mellan blocken för sin egen makts skull !

Läser Gustav Fridolins inlägg som kom nu efter hans harmlösa sommartal. Möjligtvis kom jag ihåg något om "brobyggare" men inget mer. Nu har #Brexit överskuggat all inhemsk diskussion och påverkar även den svenska debatten.

Johan Norberg knivskarp här om Eu och den bristande legitimiteten.

Johan Hakelius knivskarp här om Hotet mot EU är den maktelit som inte vill bli störd.

Max Andersson här om ett EU som måste demokratiseras och förändras från grunden.

"De politiska skiljelinjerna är i  förändring. Val avgörs mindre av höger eller vänster, och allt mer i spänningsfältet mellan rationalitet och rädsla." säger Gustav Fridolin"

Min kommentar: Det enda Gustav Fridolin bryr sig om just nu är att själv klamra sig fast vid makten och hur han ska komma undan kolbiten.

"Dagens utmaningar saknar självklara konfliktlinjer. Klimatfrågan, världsfattigdomen och flyktingkrisen ger inga tydliga fiender eller lätta svar. Snabb information utan sammanhang fram­ställer problemen som olösliga. I en global ekonomi finner man sig mer utsatt. När en lönsam fabrik i Bjuv plötsligt flyttas till Tyskland har den enskilde lite att sätta emot. Segregation och klyftor ökar ytterligare människors osäkerhet inför varandra."

Min kommentar:På samma sätt kan vi ställa oss VAD gör EU för att skydda arbetarna i Bjuv? Är det inte så att EU-samarbetet uppmuntrar till att flytta omkring människor, kapital, tjänster och varor på ett enklare och lättare sätt? EU går storkapitalet till mötes och inte den enkla människan på sin arbetsplats.

"Vi fungerar som brobyggare mellan de politiska blocken. Vi ska visa på sammanhang och våga försvara kompromissen som verktyg för att möta hoten mänskligheten står inför och förverkliga ett annat och bättre samhälle."

Min kommentar: Miljöpartiet ska alltså vara brobyggare mellan de politiska konstlade blocken där alla egentligen tycker ganska likt och energiuppgörelsen sägs vara ett föredöme. Inget ont om energiuppgörelsen men utan tydlighet mellan partierna rikserar väljarna att välja det som är tydligast. Den som sedan sviker lär få betala det i nästa val.

"Ibland vill man bara fiska"

Foto: Helena Rost

Dagen innan midsommarafton träffar jag och Helena Glenn Udéhn på Jerntorgets Brygghus. Det är typiskt Göteborgsväder, regnet öser ner. Glenn släppte för en månad sedan singeln Början på slutet och har sedan sist vi pratade blivit signad av Sony. I två timmar pratar vi om musiken, om humor och om fiske! 

Tror du att det finns en fara med att bli för nöjd med det man gör?
- Ja, absolut. Jag kan gärna vara bekväm med allt annat, förutom musiken. Jag har inga stora ambitioner om att ha jättemycket pengar, utan att få göra musik och hålla på med något man tycker om är tillräckligt.  

Och gärna kunna leva på det?
- Ja, det räcker egentligen så. Det behöver inte vara så att man har ett överskott av pengar. Det hade räckt att kunna leva normalt och ha en inkomst som kommer från något man trivs med att göra. Sen om det är musik eller att odla tomater att sälja, det är upp till var och en. Jag vill bara inte fastna i en vardag som jag inte trivs med. 

I maj så släppte du din nya singel, Början på slutet. Berätta om den!
- Jag är väldigt nöjd med hur den blev. Det känns som att den är ett fall åt rätt håll, sen debutskivan och senaste singeln. Det är en ganska vanlig text om kärlek och att för en gångs skull inte hålla kvar någonting som man egentligen borde släppa taget om. Att våga släppa taget den här gången. Annars vill jag alltid att man ska hålla den lilla lågan vid liv, men någonstans måste man släppa taget. För mig är det samtidigt en hyllning till den här subkulturen med pandor och indiepoppare. Det är fint att det finns de som fortfarande går på mindre spelningar och det är ändå de som kommer och lyssnar på mig också. Det är lite så med musik nuförtiden, antingen är du nere i skiten eller så är du uppe bland de som lever på det. Det finns inget riktigt mellanting längre. 

Är det kanske det du anser är det största problemet med musikbranschen idag?
- Ja, kanske. Jag tycker också det finns för mycket skambud, med tanke på hur mycket tid och energi man lägger ner på musiken. Det är lätt att gå back. Det handlar ju inte bara pengar, utan att man ska få känna sig uppskattad som musiker och då tycker jag inte att man ska behöva gå back när man gör någonting som andra kan tjäna en massa pengar på. Jag tror samtidigt att det är väldigt få som börjar med musik för att tjäna pengar på det, utan det är väl för att man har något slags behov av att skapa.

Du har nyligen blivit signad av ett skivbolag, vill du berätta om processen?
- Jag fick väldigt mycket prestationsångest när jag skrev på avtalet. Det började förra sommaren då jag träffade Abbe som driver Wahlqvist Management. Vi fick bra kontakt och han trodde mycket på min musik, vilket var ett lyft för mig, med tanke på att han varit i musikbranschen väldigt länge. Han bad mig spela in nya låtar som vi skulle skicka till olika skivbolag. Han sa att det inte spelar så stor roll om man gjort mycket bra innan, eftersom det redan är släppt, ett skivbolag vill släppa nytt. 

- Jag satte mig en kväll i köket och spelade in fem-sex låtar och det var väl inte jättebra när jag lyssnar på det i efterhand, men det fanns ändå intresse från några skivbolag och jag gick in i studion med Tom Larsson på TL Recordings. Vi spelade in två låtar som vi skickade till bland annat Sony. Det var Sony som jag hoppades mest på, de har ett kontor i Göteborg och det kändes väldigt skönt att inte behöva pendla till möten och sen har de Docks som är en ny poplabel. Det kändes schysst att komma till ett stort skivbolag med en ny label. Det känns som att de jobbar ganska hårt för att få igång den. Vi landade till sist i ett artistavtal. De ska släppa mina nästa tio låtar och det är skönt att känna att de verkar tänka lite långsiktigt. 

När tänker du att en skiva släpps? 
- Jag vet inte riktigt vad det blir för form på det än. Om det blir en ep eller ett album. Just nu är jag väldigt tacksam över att det finns ett intresse och att det finns några som säger vad de tror blir bäst. Innan har jag gjort allting själv. Jag jobbar själv på som vanligt men det är skönt med lite extra hjälp, att ha någon att bolla med. Jag ser fortfarande att album fångar en helhet, men sen vet jag att folk generellt inte lyssnar på album på samma sätt längre. Det finns både för och nackdelar med album respektive ep. Om man har tillräckligt med låtar för ett album men delar upp dem i två eps, så blir man aktuell två gånger istället för en gång. Som mindre artist så måste en synas lite mer. Om jag släpper ett album så kanske det dör ut efter fem månader, men om jag delar upp den så blir jag aktuell igen. Det gäller nog att inte helt låst vid sina principer utan att kunna släppa på dem ibland. 

Du har spelat en del utanför Göteborg den senaste tiden, hur har gensvaret varit?
- Fantastiskt! Jag trodde inte att någon utanför Göteborg som ens hade hört mig men det dök upp massa folk som kunde låtarna och som ville sitta och prata efteråt. När jag började spela in min första demo 2013 så trodde jag inte ens att jag skulle få spela live så att få komma till Lund, Växjö och Stockholm där det ändå kommit folk som lyssnat, det känns grymt. Det var verkligen kul att få komma ut och spela. 

Du beskrivs ofta som Göteborgs nya pophopp, hur påverkar det dig?
- Det har stått så i ganska många år. Redan vid första skivan stod det att jag var ett pophopp, och jag undrar hur länge jag är ett pophopp? När går jag till att bli en helt vanlig göteborgsmusiker? Det är ju så klart kul, men jag tänker att det finns många som är pophopp, men det är så klart att det är smickrande att få vara en av dem. Det är inget jag går runt och tänker på, men det är kul att det finns en förhoppning. Så länge jag får spela live och spela in låtar så är jag nöjd. 

Foto: Helena Rost
Om du får välja själv, vilket musikaliskt årtionde hade du velat befinna dig i?
- Jag har ju alltid gillat Bob Dylan och önskat att jag hade sett honom när han var lite mer av en folkmusiker, runt 1970. Det känns som en bra tid. Proggen började ju komma in då också. Det känns som att alla fick chansen på den tiden, allt var lite friare.

Hade din musik påverkats tror du om du verkat då? 
- Ja, jag hade nog varit en folkmusiker. Jag gillar den typen av musik. 

Det fanns ju mycket protestsångare då. 
- Ja, precis. Det fanns alltid ett budskap i musiken. 

Jag tänker på Billy Bragg. Började inte han också vid den tiden? Han blandar ju lite protestmusik med folkrock. Du kanske hade varit Sveriges Billy Bragg?
- Ja, det hade varit grymt! 

Skulle du kunna tänka dig att skriva för en annan artist?
- Ja, det hade jag nog kunnat tänka mig, men jag vet att jag kanske inte skriver direkta hits och skriver man för någon annan så känns det som att det är hits man vill åt. 

Då kanske du skulle tänka på något annat sätt?
- Ja, jag har aldrig testat, men jag tror att det är ett helt annat tänk som krävs och en helt annan känsla, men jag hade gärna testat, men jag kan inte lova att det blir något av det. Men kanske skriva med någon någon gång. Det hade också varit kul, testat att bolla och leka lite med musiken. 

Har du något drömsamarbete nu?
- Kristian Anttila hade ju varit väldigt kul att jobba med i studion, med tanke på hans erfarenhet. Det finns många. Jag tänker att alla ens gamla idoler hade det varit kul att bara sitta och jamma med. Jag drömde någon gång att jag åkte på turné med Love Antell. Det var bedrövligt att vakna upp. Det hade ju slagit allt att få spela några låtar innan han går på. Jag har ju inspirerats mycket av honom och Florence Valentin är ett band som jag fortfarande lyssnar ganska mycket på. 

Du gjorde en fin cover på Mellan krigen förra året.
- Tack! En låt som jag tycker har fått för lite uppmärksamhet. Det är en av mina absoluta favoriter. 

Var hänger du helst i sommar?
- När det är sånt här väder?

Både och!
- Pustervik känns alltid tryggt. Det är nära till hands när man varit på andra lång. Det mesta runt andra lång fungerar. Jazzhuset dyker jag gärna upp på också förstås. Det har väl varit någon oturskväll där när man halkat in på någon hip-hopkväll men det är en schysst klubbscen och mycket bra band som får chansen där. Jag ska faktiskt hålla i en klubb där den 4 augusti. Jag har redan lite ångest över det, men det känns som en kul grej att få boka band som man själv tycker ska få spela. 

Ska du DJ:a något?
- Jag kan ju inte det! Jag har fått många förfrågningar om det. Många hävdar ju att det bara är att sätta på en Spotifylista och stå och se cool ut. Jag ska försöka lära mig till den 4 augusti. Jag funderar även på om man själv ska passa på att göra en spelning under kvällen. 
Men det var något år det blev för mycket nästan. Ljudteknikern sa att det var jag och Alice B som hade varit där flest gånger. Det året stod ju hon på Ullevi så jag känner att det var en värdig person att dela flest spelningar med!

När jag åkte buss häromdagen, på den nya elbusslinjen, så hade de livsmusiker på bussen, vilket är något de kört med då och då. Hade inte det varit något, att spela på en buss eller spårvagn?
- Det vore ju grymt! Det fanns ju förr något som hette Tram sessions, vem var det som höll i det? Jag försökte i alla fall kolla upp hur man kom med det där men det var nedlagt. Jag får ibland ryck och tänker att jag ska åka och ställa mig i Haga igen, som gatumusikant. Det kanske blir någon gång i sommar. 

Var hänger du när det är soligt väder?
- Jag bor ju ganska nära Härlanda Tjärn och där badar jag gärna. Jag gillar havet så jag åker gärna till Brännö. Jag gillar att fiska också. Men jag lär mig fortfarande att ta i fiskarna, det är lite obehagligt att hålla i dem, det är mycket oförutsägbara ryck. Jag är ingen van fiskare som ni hör. Jag tänkte träna under sommaren. Ibland känner jag att de bästa fisketurerna är de när man känner att det är fisk på men man får aldrig napp, man drar aldrig upp någon. Då behöver man inte ta konsekvenserna. Jag fiskar inte för att få fisk, utan för att det är skönt att ta det lugnt och meta. Ibland är det skönt att umgås och inte prata.

Vad får dig att skratta?
- Oj, rolig fråga! Det är väldigt olika, humor som man känner igen sig i. 

Vad kan det vara då?
- Det kan vara när Johan Glans berättar hur det var när han kom hem med något från träslöjden.Jag kan bara tänka mig hur mycket halvkassa grejer man kommit hem med.  
Jag skrattar nog ganska mycket, tror jag. Snabba kommentarer kan vara roligt också. Jag är nog inte så svår. 

Är du positiv som person? 
- Ja, men det kanske inte speglas i mina texter. Egentligen är jag positiv till ganska mycket förutom när det kommer till mig själv. Det är väldigt lätt att vara självkritisk. Det kan vara efter en spelning, alla är väldigt positiva efteråt medan man själv inte tänker så. För mig kan det gå ganska snabbt mellan att vara positiv och att bli nedstämd. Jag har perioder då det är båda delar och vissa perioder är längre, men så är det nog för de flesta. Det finns perioder då man inte vill något annat än att bara vara själv och just då är man ju inte så positiv till någonting, men det går i vågor. Jag försöker att vara ganska positiv, när det går.

Är du långsint?
- Ja, väldigt. Det blir ett väldigt ältande och jag önskar att jag inte gjorde det, men det är svårt. I musiksammanhang kan det räcka att någon sagt något för två år sen så tänker man på det och så kanske man formulerar sig på ett annat sätt. 

Har du lättare för att komma ihåg negativa saker än positiva?
- Ja, det har jag nog, men jag sparar alla positiva meddelanden jag får som ett bildspel som jag kan ta fram när det behövs. 

Det är midsommar imorgon, ska du fira?
- Det blir ganska traditionellt, jag ska vara i Jonsered med vänner. Det är ganska idylliskt i Jonsered. Där kan man tänka sig att ha ett torp någon gång i framtiden. Sen kostar det säkert en del. Det är kanske inte min grej just nu, men jag har varit inne en del på det här med att ha ett torp, men man vill ju ha allt. Man vill kunna vara i stan och man vill också kunna komma bort från den. Det kan ibland bli lite för mycket med stadshetsen. Ibland vill man bara fiska. 

Lyssna på Början på slutet här nedan! 

Reumashop

Jag fick ett mail av en person som driver en webbshop. Jag har tittat på sidan och tycker att den är som med det mesta riktad mot RA och deras hjälpmedel för att underlätta deras vardag. Det finns många bra saker och ännu mera knasiga produkter som saluförs utan vetenskapliga belägg. T ex har man magneter som jag fortfarande inte har sett några belägg vetenskapligt att det skulle fungera. Samtidigt så har man reumatikerförbundets rekommenderade produkter.

Det saknas D-vitamin som kosttillskott som jag tror är det viktigaste tillskottet. Många sjukdomar har någon koppling till brist av D-vitamin. Tänk på att inte äta för mycket dock eftersom det är fettlösligt och överskottet binds i fettvävnad. Det verkar vara en del bra litteratur för reumatiker dock verkar det inriktat på den vanliga former RA av förklarliga skäl. Det är fler som kan handla.

Det gäller att se upp med charlataner och plocka det som funkar bra som har vetenskapliga belägg. Inte det som säljs för att endast göra pengar, men har liten eller ingen verkan. Kolla alltid efter om det finns några vetenskapliga belägg. Har det inte det så är det oftast beroende av att du tror på produkten. Din hjärna har möjlighet att själv skapa kemiskt stöd, mer än du kanske vet.

Jag tycker att man har täckt upp många områden som man behöver. Vi med SLE skulle behöva värme produkter, skydd mot solen och det är områden som inte ens finns. Saknar också hudvårdsprodukter eftersom många har hudproblem. Här finns klart rum för förbättringar.

Uppdatering: Jag fick ett svar av mitt mail dels att man visst hade en värmeprodukts sida och att man skulle titta till det här med hudprodukter och solskydd. Mycket trevligt att få ett svar direkt och att man dessutom försöker anpassa sig efter behov hos andra reumatiker än RA.

Vrooom!


I Södertälje finns ett gymnasium, som kommunen, Astra och Scania står bakom. Mälardalens Tekniska Gymnasium är ett praktiskt gymnasium med tekniskt inriktad utbildning. Gymnasiet ger bättre personaltillgång för berörda företag och jobb för ungdomar. Alla elever som klarar skolan är garanterade ett arbete efter gymnasiet, visserligen en visstidsansställning på sex månader till att börja med men ändå. Eleverna får under gymnasietiden visst ekonomiskt stöd, sommarjobb på sommarlovet och en arbetsplatsanpassad skolgång. I skolans broschyr anges Scania och Astra som ägare och kommunens Telge AB som samarbetspartner. En friskola alltså som tycks vara ett utmärkt komplement till de kommunala gymnasierna.

Hustrun, som är engagerad i Dansutskolan i Gnesta, är för tillfället delaktig i en kul sommarlovsaktivitet hos Mälardalens Tekniska. Gymnasielever och lärare håller en kurs under en vecka för 7-, 8- och 9-åringar i att bygga lådbilar. Kursen ska utmynna i ett underlag för framtida aktiviteter men berörda småskolor får också med sig ett antal fina lådbilar. Ett initiativ av Mälardalens Tekniska, som är både roligt och, kan man gissa, givande för ett antal elever, som väljer att delta. Denna gång har hälften av platserna på kursen erbjudits elever i södertäljeskolor och hälften elever i gnestaskolor. Barnen erbjuds heltidssysselsättning, frukost och lunch och resa till och från kursen.

Företagen, som ligger bakom gymnasiet och initiativet, har säkert baktankar om att knyta kontakter med framtida elever redan på ett tidigt stadium och det gör de alldeles rätt i. Hur Mälardalens Tekniskas affärer ser ut, vet jag inte men det är ingen vågad gissning att vinster i välfärden inte är det Scania och Astra är ute efter med sin skola. Jag har inte hört att något politiskt parti är ute efter att plocka politiska poäng på att avskaffa denna friskola.

Jag ska leta lite efter information om, hur det går för det här gymnasiet i största allmänhet men som företeelse låter det tilltalande. Och vilken kalasaktivitet med bilbyggarskolan! Det ska bli intressant och roligt att ta del av närmare information om kursen under den kommande veckan.

Tankar kring generationsröstning och "hen" !


I den brittiska folkomröstningen förekom inte bara en röstsplittring regionalt:Skottland, Nord-Irland och Gibraltar ville stanna kvar i EU medan resten ville lämna. Det visad esig att generationerna var klart uppsplittrade ocksså.Ju äldre ju mer motståndare till EU.

När vi får partier som ser mer likadana ut och som triungalerar sina budskap är det ganska noga med vilken identitet man själv har.

Jag skämdes ett tag för att sätta ut min ålder på valsedeln medtanke på att jag ställde upp för ett parti som mest attraherade yngre väljare. Men okey åldern kan jag inte göra något åt so what !

Ja vi kan ju ta det här med könstillhörighet också: hon, han eller hen? Med tanke på "hen" borde det varaen treuppdelning på listor så säkert "hen2 fick en position. I synnerhet när nu Ebba Busch-Yhor ska gå i PRIDE-tåget.

Generation Brexit

Jag noterar i den statistiska sammanställningen av Brexit-omröstningen och ser att den enda åldersgrupp som röstade klart för att lämna EU var den med personer över 65 år. Vi kan kanske kalla gruppen för Generation Brexit. Många unga britter är nu förbittrade över att få ta över arvet från denna äldre generation som nu missnöjesröstat landet ut ur EU.

Det finns mycket att säga om det och mycket kommer att sägas, men jag kommer att tänka på detta när jag läser Simon Reynolds mycket underhållande bok ”Rip it up and start again – postpunk 1978-1984”. I kapitel 7 som handlar om Leeds universitetsbaserade och starkt marxistiskt influerade musikscen i slutet av 1970- och början av 1980-talet finns en beskrivning av det politiska läget och samhällstillståndet i Storbritannien under 1970-talet som förklarar det mesta av den nuvarande äldre generationens inställning till EU. En helt irrationell och senkommen reaktion på brittiskt industriellt förfall och Thatchers beska nyliberala medicin som hon körde ned i halsen på brittiska fackföreningar och arbetare i en märklig symbios med en konservativ nationalism och längtan till det gamla kolonialväldets fornstora dagar. Tänker själv att det är lätt att glömma bort vad dessa britter har i ryggsäcken och vad som legat och grott i decennier sedan dess.  Labour eller tory, arbetare eller adel, spelar ingen större roll.  Generation Brexit hade sin unga, formande, mest aktiva, arbetande och studerande period under detta 1970-tal som Simon Reynolds så träffande berättar om i nämnda bok.  Jag bryr mig inte om att översätta då det skulle riskera att förvanska hans text och frånta den dess autenticitet:

”In Britain, the 1970s felt like one long crisis. Endless strikes, power cuts, runs on the supermarkets by hoarding housewives, rising crime, student protest, race riots, fascism resurgent on the streets, the IRAs terror campaign extending beyond Ulster to the mainland of Britain… The kingdom was disunited, simmering with resentments. Some mourned the nation´s lost imperial role and recoiled from the multicultural reality of modern Britain. Others pushed for revolution, seeing every successful industrial action as a workers´victory bringing the Glorious Day a little closer.


In the mid-seventies, the trade unions were at their peak of power. Their rank and file understandably demanded pay rises to keep pace with runaway inflation – but this, of course, made prices rise faster and the country feel even more out of control. Using their full arsenal of weapons – sympathy strikes, secondary picketing – the unions effectively brought down the Conservative government in 1974. During the period of Labour rule that followed, many felt that the TUC was effectively co-regent with Prime Minister Jim Callaghan. An inevitable right-wing backlash gathered momentum. People speculated about coups being plotted by the military and whispered of private armies led by retired brigadiers training in English meadows under cover of darkness. Legitimate pressure groups – the Middle Class Association and the National Association for Freedom – emerged, dedicated to taming the unions, resisting ´declining standards´, and restoring the word ´Great´to its proper place in front of ´Britain´.” (Ur Simon Reynolds “Rip it up and start again – postpunk 1978-1984, Faber&Faber 2005)



                                       
 Gang of Four från Leeds. Taggtrådsgitarr och marxistiska texter,
                                          som i "What we all want" framförd live i Tyskland 1983.

Brexits profitörer

Mycket av den brittiska diskussionen inför folkomröstningen om EU-medlemskapet har handlat om migration. Arbetslösa och lågavlönade har lagt sin proteströst mot förfallet i de avindustrialiserade engelska städer där gruvor och tung industri har ersatts av vadslagningsbyråer, pantbanker och polska delikatessbutiker. De har letts att tro att immigranter tar jobb och sänker lönenivån i landet. Forskning visar att sambandet är mycket svagt eller obefintligt. Hur som helst var det lämna-sidans tyngsta kort som sannolikt vägde över i favör för utträde ur EU.

Nu förefaller bland andra Polen, Ungern och Slovakien falla in i resonemanget och vill dra stora växlar på resultatet av Brexit-omröstningen. ”Ett stort antal av EU:s medborgare har förkastat migrationspolitiken”, säger Robert Fico, premiärminister i Slovakien. Ungerske Viktor Orban menar att britterna, liksom många andra människor, ”anser att flyktingpolitiken har skapat ett svagare Europa”.

Det finns en ironi i detta som kanske inte alla uppfattar, framför allt inte de östeuropeiska ledarna själva. Nämligen den att det i första hand är folk från deras egna länder som britterna vill stänga gränsen för. Det är EU-migranter från Polen och Baltikum och andra östeuropeiska länder som anslutit till EU efter 2004 som den brittiska immigrationsdebatten allra främst har handlat om. Grunden till detta är lätt att spåra även statistiskt. Oxford-baserade hemsidan The Migration Observatory har sammanställt migrationsströmmarna in och ut ur Storbritannien:

“Over the whole time period analysed (1993 to 2014) the highest growth in the foreign-born population occurred between 2005 and 2008. This period coincides with the significant inflow of East European migrants following EU enlargement in 2004”

Vad de xenofobiska östeuropeiska ledarna inte har förstått (eller försöker dölja) är att det är immigranter från deras egna länder som triggat de brittiska väljarna mest att rösta för utträde ur EU. Det är en sorglig ironi och hela diskussionen förefaller tämligen absurd och förvirrande. Viktor Orban säger exempelvis följande:

”Om EU ska överleva krävs en tuffare migrationspolitik med skärpta gränskontroller där medlemsstaterna har rätt att säga nej till att ta emot flyktingar”.

Vad vill han och de övriga östeuropeiska ledarna och vad menar de med immigrationspolitik? Inbegriper det den immigration som sker mellan EU-länder, som ju är den de brittiska väljarna reagerat främst emot?
Kanske bör vi tänka tanken hela vägen? De länder som blev nya medlemmar efter 2004 kanske inte var redo för EU? I teorin åtminstone handlar ju EU-medlemskapet inte bara om ekonomi utan om att omfamna ett helt paket värderingar. Bland annat ska EU, enligt Lissabonfördragets texter, med en för medlemsstaterna gemensam politik ”bistå befolkningar, länder och regioner som drabbas av naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människor”.

Kanske kan EU istället vända lite på Orbans uttalande och säga så här; om EU ska överleva krävs tuffare krav på att medlemsländer följer fördragstexterna. Medlemmar som inte vill erkänna dem bör följa Storbritanniens exempel och träda ur unionen.

Då kan en mindre grupp EU-länder gå vidare - utan Storbritanniens bromsande av den inre marknadens fria rörlighet och utan de östeuropeiska medlemsländernas extrema flyktingskräck – och forma en politik mer i enlighet med fördragstexten. 

Britterna är åtminstone konsekventa. Viktor Orban & Co vill både ha kakan och äta den. Jag börjar fundera över om inte kakan ska tas ifrån dem...




Baksmälla


OK då, en kommentar till då om Brexit så här på söndagmorgonen.

Det finns gott om politiska misslyckanden men ett av dem som ligger högt upp på en topplista över sådana är den engelske premiärministern Camerons. Han har ordnat så att Storbritannien lämnar EU, vilket kommer att kosta engelsmän och engelska företag enorma pengar. Om skälet för folkomröstningen var enbart att bli av med en viss opposition i det egna partiet, verkar analysen ha varit otroligt grund. Det är en klen tröst eller ingen tröst alls att EU och sannolikt många andra länder också kommer att förlora, både ekonomiskt och politiskt på Storbritanniens utträde. Och inte blir väl Cameron gladare av att Putin, Le Pen och Trump jublar över sönderfall i EU.

Nu vädrar skotska nationalister morgonluft och vill åstadkomma en ny folkomröstning om självständighet. Även i Nordirland hörs sådana röster. Om sådana folkomröstningar blir av och om något av svaren blir självständighet, kan Cameron stoltsera med att han inte bara spräckt EU och förorsakat sitt land jätteförluster utan även förorsakat själva Storbritanniens fall.

Det här var inte, vad Cameron hoppats på. Eller räknat med. Han skulle nog gärna ta tillbaka och börja om men det går ju inte. Gjort är gjort. Var man på sitt elaka humör, skulle man kunna säga att Cameron står där med dumstruten på sig. En präktig felbedömning är det hur som helst. Och han borde i varje fall ha funderat lite på konsekvenserna av ett ja till Brexit. Han lär gå till historien som en av Storbritanniens största losers.

Det engelska folket har lite att fundera på, när man ska klara upp den här röran.

Om Storbrittanien lämnar är det ett land som inte tog ansvar för flyktingströmmen i höstas!


Ja hur bra och hur synd är det om Storbrittanien nu om de lämnar EU? Ställde de upp när flyktingsströmmen kom ? Kommer de att bidra till en gemensam flyktingpolitik i EU eller är det inte så att de nu kan smita ut genom nödutgången och Sverige bland annat sitter som Svarte Petter?

Jag förstår inte vad det är som Storbrittanien och Sverige i nio av tio omröstningar är överens och vad det är att beklaga om man inte är överens i den viktigaste frågan?

Vad har den brittiska konservativa regeringen gemensamt med den feministiska rödgröna regeringen? Har de samma "värdegrund"?

Inte minst frågar jag mig när miljöpartister i topp-position nu beklagar och åmar sig för vad som händer och sker. Ni hart inte glömt att MP en gång var hängivna och fanatiska motståndare till EU?

Det ska bki intressant att se vad som händer inom MP medanledning av den nyuppkomna situationen. Jag kan inte tänka mig att Carl Schlyter som suttit i EU-parlamentet och Max Andersson som sitterdär plötsligt tycker samma sak som Isabella Lövin.

Vad gör man inte…


Den som behöver pengarna, kan göra ganska mycket för att få dem. Även de som egentligen inte behöver pengarna men som vill kunna kosta på sig lite mer, kan göra rätt mycket för att få dem. Ett sätt att få pengar är att delta i olika lekprogram och dokusåpor på tv. Robinson, Paradise Hotel, Big brother och allt vad de heter.

Reklamfinansierade, väldigt reklamfinansierade, TV4 torgför nu ytterligare ett i raden av oseriösa lekprogram för vanliga människor. Deltagarna lockas med sexsiffriga penningvinster. Den nya leken innehåller som de flesta av den här typen ett tydligt förnedringsmoment. För att få pengarna, måste man göra sig till åtlöje, svika ideal, trampa på det man håller kärt eller förnedra sig själv eller andra. Den här gången gäller det att skada sitt eget hem, riva ut inredning och i största allmänhet visa ringaktning för den egna bostaden. Någonstans i bostaden har en substantiell summa pengar gömts, antagligen på sådant sätt att man måste demolera hemmet för att hitta skatten. Släng ut en näve pärlor till infödingarna, så får vi se när de slåss, typ. Det nya lekprogrammet är ungefär lika modernt som den bilden och lika moraliskt. Kort sagt, ett nytt lågvattenmärke av TV4.