Segt i biltrafiken, kan det locka till cykling?

Idag befann jag mig på stadsbussen på eftermiddagen, som bland annat trafikerar Repslagaregatan som är en pulsåder för biltrafiken. Nej, det gick inte särskilt fort att åka buss. Det var enkelt att konstatera att cyklister på cykelbanan i ganska makligt tempo kunde hänga med bussen. Den som ville trampa på lite kunde lätt lägga bussen bakom sig. Och med elcykel, ja, då hade man inte ens sett bussen.

Självklart segade sig bilarna också fram i ett makligt tempo, 20-30 km/h. Ideliga stopp och inbromsningar vid rondeller och övergångsställen längs Repslagaregatan. Varför man väljer att åka bil i denna sega trafik ligger över mitt förstånd. Men det finns säkert bra förklaringar, till varför man vill slösa bort sin tid i en bilkö, kanske för att komma utvilas till gymmet för att köra ett spinningspass? Inte undra på att en del har svårt att få ihop livspusslet, när man väljer ett så pass ineffektivt fordon i tät stadstrafik som bil.

Har sett på kommunens planer, det finns olika förslag på nya väginfrastruktur, som ska få bort en del segproppar för Nyköpings bilister. Men det är ett känt faktum att bra och snabba bilvägar lockar till sig ny trafik.  Bygger man vägar så fylls de med mer trafik. Och ska vi klara globala mål om minskade CO2-utsläpp så är det klart kontraproduktivt med nya vägar.

Förmodligen är ändå den sega trafiken i Nyköping en motivation till att en del Nyköpingbor överväger cykeln, och låter bilen stå. För cykeln är verkligen ett alternativ i staden, jag har svårt att tänka mig att precis alla som sitter i bilarna verkligen måste åka bil. Det är ett känt faktum att många bilresor är korta, upp till 5 km, vilket är helt rimliga cykelavstånd. När de sedan växlar fordon till cykel upptäcker att framkomligheten är god, och att man kan hålla hyfsad medelhastighet.

Förmodligen är trafiken i någon mån självreglerande. Skulle fler välja bil, så medelhastigheten sjunker ytterligare, så skulle nog ytterligare fler välja cykeln, och färre bilen. Och då ökar framkomligheten något på vägar.

Men segheten på gatorna är till besvär för den lokala busstrafiken. Som jag inledningsvis noterade så gick det ganska trögt för bussen att ta sig fram. Jag har vi flera tillfällen märkt att bussarna till och från Arnö har svårt hålla tidtabellerna på eftermiddagarna, och förklaringen kan inte vara annan än att det går trögt, främst på Repslagaregatan, men även på en viss hållplats i Brandkärr, som spärrar för trafiken. Och det är verkligen inte bra, om vi ska locka bilister att sätta sig i bussen (Stadsbussnätet i Nyköping är verkligen värt ett kapitel för sig, ett långt kapitel, för där finns förbättringspotential, men det tar vi en annan gång).

Kritiken mot Privacy Shield växer

Europeiska datatillsynsmannen Giovanni Buttarelli gav i går sitt utlåtande om ”Privacy Shield”-avtalet. Han, likt många andra, är bekymrad över bristerna i det förslag till nytt avtal om överföring av persondata mellan EU och USA, som kommissionen har presenterat. Några av de saker som Buttarellis utlåtande pekar på är brister i skydd mot massövervakning och respekten mot dataskyddsrättigheter. Han menar att avtalet som det ser ut i dag inte är tillräckligt för att klara av en juridisk prövning inför en domstol. Jag håller helt med Buttarelli när han menar att vi måste få till en hållbar situation för transatlantiska dataflöden.

Några av de saker som Buttarelli tar upp i sitt utlåtande är hur insamlingen av personlig data med hänvisning till nationell säkerhet har blivit regel snarare än ett undantag. I Privacy Shield-avtalet får rättsväsendet och underrättelsetjänsten tillgång till att filtrera och analysera data som är insamlad i kommersiellt syfte. Data som är överförd från EU till USA löper alltså stor risk att bli föremål för övervakning av amerikanska myndigheter. Kommissionen borde vara tydlig på denna punkt. Insamling av stora mängder data ska inte vara tillåten utom under extraordinära omständigheter.

Vidare pekar även Buttarelli på att de principer som finns på plats i kommissionens utkast inte ger EU-medborgare tillräckliga rättigheter när det gäller att framföra klagomål kring användandet av persondata. Till exempel borde rollen för ombudspersonen som står omnämnd i avtalet ges en större självständighet och inte vara en del av samma institution som i dag har möjlighet att massövervaka medborgare.

Kommission borde ta tillfället i akt, nu när vi har en ny dataskyddsförordning på plats som ger tydliga direktiv och skyldigheter till dem som kontrollerar persondata, att faktiskt inrätta ett avtal som går i linje med de grundläggande rättigheterna vi har inom EU. Annars finns det en risk att vi får göra om allt detta igen när avtalet faller i en rättegång, och det har varken företag eller EU:s medborgare råd med.

Länk till datatillsynsmannens utlåtande.

En magisk karriär

Dagens gästinlägg är det andra inlägget från Anna Axelsson, policyrådgivare i klimatfrågor på Diakonia. I detta inlägg berättar hon mer om sin bakgrund, både vad gäller studier och karriär samt vad som driver henne framåt.

Min drivkraft och syn på karriärutveckling är att ständigt lära mig nya saker och få nya infallsvinklar och djupare förståelse för hur allting hänger ihop, för att kunna bidra till en positiv samhällsutveckling. Genom varje jobb jag har haft hittills har jag fått nya lärdomar att ta med mig och omsätta i nya roller. Så mitt första råd till dig som studerar är att fundera över vad som är just din drivkraft.

947I min nuvarande tjänst som policyrådgivare i klimatfrågor på Diakonia fokuserar jag på de politiska förutsättningarna för hållbar utveckling. I tidigare roller har jag jobbat med information, rådgivning, metodutveckling, projekt- och programhandläggning och strategisk utveckling. Sakkunskapen har följt med mig och utvidgats genom dessa olika roller, medan metoderna för arbetet har växlat.

Jag hade ett starkt intresse för miljöfrågor redan i gymnasiet och visste att jag ville jobba med det på något sätt, men tyckte att det var svårt att veta vad jag skulle plugga. Jag valde biologi, för att det var ett ämne jag kände till och tyckte om, och som skulle ge mig en bred bas. Medan jag studerade vid Uppsala Universitet växte insikterna om miljöfrågornas globala dimensioner och därmed också intresset för att jobba internationellt, gärna med utvecklingsfrågor. Jag hade en fallenhet för språk, och ville gärna använda mig av det. Det intresset gjorde att jag kompletterade mina biologistudier med kurser i miljöförvaltning, – juridik och – ekonomi, och även utvecklingsstudier.

Det finns många vägar in i miljö- och hållbarhetsbranschen och jag tror att det viktigaste är att låta det egna intresset styra. Den kunskap du inte skaffar dig genom studier kan du få genom arbetslivserfarenhet. Vill du jobba med internationella frågor är det bra om skaffar dig erfarenhet av att jobba i andra länder eller i en internationell organisation genom studier, praktik eller volontärarbete. Nyckeln till att jag fick mitt första jobb förbiståndsorganisationen Svalorna tror jag var att jag efter mitt examensarbete i systemekologi vid Stockholms Universitet även gjorde en Minor Field Study i Costa Rica.

Som miljöinformatör för Svalorna var jag stationerad i Bangladesh under två år för att sprida information om effekterna av räkodlingar i kustområdena. Det var under de åren som jag verkligen förstod hur miljöförstöring, fattigdom och bristande demokrati hänger ihop, eftersom jag kunde se det med egna ögon.

Foto: Privat

Foto: Privat

Tillbaka i Sverige jobbade jag sedan som rådgivare till Sida i miljö- och klimatfrågor, anställd vid Sidas Helpdesk på SLU. Förutom att integrera hållbarhetsperspektivet i alla typer av utvecklingsinsatser arbetade jag där också mycket med metodutveckling för miljöbedömningar på strategisk planeringsnivå, vilket gav mig en fördjupad förståelse för förvaltningsfrågor och samhällsplanering.

Efter sex år i statlig tjänst gick jag tillbaka till den ideella sektorn, men nu med en mycket större förståelse för och inblick i internationella policyprocesser och utvecklingssamarbete. Jag blev sakkunnig i internationella klimatfrågor på Naturskyddsföreningen och hade bland annat ansvar för strategisk utveckling av organisationens stöd till klimatarbete i utvecklingsländer. Det innebar bland annat resor för att följa upp verksamheten hos miljöorganisationer i flera länder och dela erfarenheter med dem. På så sätt fördjupades min tro på civilsamhällets roll för samhällsutvecklingen och betydelsen av transparens och möjlighet till inflytande och ansvarsutkrävande, för att uppnå en hållbar utveckling. Det är vad jag vill fortsätta att arbeta för.
P.S! Läs gärna Annas första inlägg här!

Inlägget En magisk karriär dök först upp på mitthållbarhetsjobb.se.

Fördel vänster i SCB:s mätning !


SCB:s stora undersökning måste ändå komma som en glad överraskning för regeringen. Trots kris i MP leder ändå rödgrönt över alliansen
C: 6,1 (6,5)
L: 5,4 (5,5)
M: 24,7 (23,5)
KD: 3,1 (3,5)
S: 29,5 (27,6)
V: 6,8 (5,5)
MP: 4,7 (5,9)
SD:17,3 (19,9)
Övriga: 2,4 (2,1)
Något som borde bekymra allianspartierna bör vara varför KD utan kris ligger så taskigt till. Om nu Miljöpartiet haft en trendmässig nedgång sedan 2 år tillbaka så är KD partiet som ständigt är i kris, aldrig lyfter och som desperat letar efter frågor att sätta fokus på.

KD är förutsättningen som gör att alliansen kan kallas allians annars får resterande partier haka på SD istället.

På den rödgröna sidan sägs att regeringen är svag men lägger man till V är de ändock starkare än alliansen med KD. Nu är det ändå valsiffrorna som ska vara jämförelesmaterialet och SD är fortsatt det partiet som skiljer sig mest sett till valets siffror.

Miljöpartiet som gjorde ett dåligt val sett till de höga opinionssiffror som fanns innan valet gjorde ett kanonbra EP-val utmärker sig negativt. Möjligen är det chocken att hela sin historik varit ett plakatparti nu omvandlats till ett salongsparti i slips och kostym som är skillnaden?

Om nu rödgrönt kan sägas vara under inskolning har de fått förstärkning i form av tre nya i regeringen och som borde höja värdet framöver. V är ett parti som smälter väl in i budgetdiskussionerna och en nyttig kritiker från vänster.

Alliansen får inte till det. De spretar betänkligt och det är när de kan lägga en gemensam budget de kan tas på allvar. Dessutom görs uppgörelser mellan regeringen och allianspartier vilket vasr synnerligen ovanligt att allliansen gjorde på samma sätt under förra valperioden där man helst hade SD med på tåget.

Skolan är värd att satsa på


Gymnasieminister Aida Hadzialic (S) tycker att det är stötande att någon kan tjäna pengar på skolan, läste jag i tidningen. Hon är inte ensam om den uppfattningen, hörde vi i partiledardebatten i söndags. Men resonemanget är förenklat. Det går att säga som Hadzialic och de rödgröna partierna om en mängd uppgifter inom skolan. Men vi är vana vid att privata företag sköter som fastighetsskötsel, uthyrning av lokaler, matbespisning, städning, sophämtning och materialleveranser. Det kan knappast vara viktigare för skolan att privata bolag inte får göra vinst än att skolan håller hög kvalitet. Högerpartierna talar om valfrihet och kvalitet i skolan, vilket jag personligen faktiskt kan känna sympati för utan att ömma för EQTs miljardvinster. Stefan Löfvén håller med gymnasieministern och talar, lite manerat, om barn som är till salu på börsen. Om man struntar i övertonerna och politisk taktik och frågar sig, vad som egentligen är bra för skolan, tycker jag att man kunde fundera över en sådan här ordning för att behålla valfriheten.

- På ett demokratiskt vis sätts de mål man vill att alla skolor ska nå, med tydliga, konkreta mål om pedagogiskt innehåll, lokaliteter, lärarkompetens, elevutveckling, intagningsregler o.s.v. Mål som sedan blir del i avtal med den part, offentlig eller privat, som ska driva skolan.
- Det offentliga följer upp, kontrollerar och utvärderar löpande måluppfyllelse.
- Vid bristande måluppfyllelse ska avtalade påföljder finnas avseende åtgärdande, ekonomiska sanktioner, extern administration o.s.v.
- Den som driver en skola avkrävs ekonomisk säkerhet för uppfyllelse av åtaganden under viss minsta tid.
- Ekonomiska incitament införs för måluppfyllelse.
- Vid kostnadsjämförelser mellan offentliga och privata skolor beaktas samhällets kostnader för allt det nämnda, alltså även i upphandlingar.

Vad vore då problemet med privat drift av skolor, förutsatt att det inte kostar samhället mer än offentliga skolor? Det finns inga begränsningar för, vilka krav det offentliga vill ställa vid upphandlingar, så länge man följer gällande lag om konkurrens och annat.

Frågan är, vad man tycker att valfriheten är värd. Det går inte att åstadkomma valfrihet utan att de som väljer får välja.

Man må ha en uppfattning om samhällets monopol på vissa tjänster men man lär inte åstadkomma en bättre skola bara genom att förbjuda vinstuttag i privata bolag. Man kan förstå att den lösningen för vissa hägrar som en genväg men jag tror mer på att ställa tydliga krav.

"Frihandelsavtalets betydelse överdrivs"

Jag har en replik på Lars Adaktusson i Borås Tidning 22/5.

 * * *

Frihandelsavtalets betydelse överdrivs

I en ledarkrönika i BT 22/5 påstår Lars Adaktusson (KD) att TTIP-avtalet har enorm potential och skulle skapa både jobb och bättre välfärd. Tyvärr har Adaktusson inte bara fel om avtalets effekter utan verkar även helt ha missat de många risker som avtalet kan medföra för miljö och människor. Adaktusson hävdar att avtalet har enorm potential, och pekar bland annat på en studie från Kommerskollegium som säger att svensk export till USA ska öka med 17 procent. Vad betyder då detta för ekonomin i stort?

Jo, enligt samma studie handlar det om en tillväxt för Sverige år 2030 som motsvarar knappt åtta miljarder kronor. Det är inte ens hälften av vad Skatteverket betalade ut i Rot-avdrag år 2014. Inte heller finns det några trovärdiga belägg för att avtalet skulle skapa några jobb, tvärtom visar en ny studie från EU-parlamentets utredningsenhet att effekten på antalet jobb kan beräknas bli högst marginell.

I ett exempel om bilindustrin ser Adaktusson stora vinster. Nu handlar det dock inte i den här sektorn om direkt harmonisering (jämka så att man får samma tester/lagstiftning) utan ömsesidigt erkännande (godkänna varandras testmetoder för att en produkt är säker). Visst kan dubbeltestning te sig krångligt, men faktum är att det räddar liv. Enligt en omfattande trafiksäkerhetsstudie, där bland andra Chalmers deltagit, konstateras att det finns en riskskillnad gällande personskador mellan EU-testade bilar och amerikanska bilar. Det Europeiska transportsäkerhetsrådet (ETSC), som fungerar som rådgivare till EU-parlamentet och EU-kommissionen, menar att studien hissar en viktig varningsflagg och att TTIP-förhandlarna skulle riskera liv genom att ömsesidigt erkänna varandras fordonstester.

Visst finns det handelshinder och onödiga skillnader i standarder som hade kunnat åtgärdas via ett avtal. Men risken med TTIP är att även lagstiftning till skydd för miljö och människor behandlas som just ett hinder för handeln, snarare än som ett viktigt skydd för vår hälsa. Forskare, myndigheter och miljöorganisationer varnar för vilka effekter TTIP kan få på nuvarande lagstiftning och vår möjlighet att gå före med skarpa förslag för att stärka skyddet mot exempelvis farliga kemikalier i framtiden.

Det finns goda skäl att sansa debatten om TTIP:s förtjänster en aning och faktiskt ta de forskningsstudier som pekar på risker på allvar. Något annat vore direkt oansvarigt.

Socialtjänstens personal är värda bättre ledarskap än ”pekfingret”

imageDen 26 maj i år publicerade Sundsvalls Tidning en artikel om krav på att personalen inom omsorgen skulle gå med på att gå ner i arbetstid för att spara pengar åt kommunen. De som hade 100% skulle gå ner till 80-90%, annars kunde de förflyttas från sin arbetsplats till ett resursteam och därifrån flyttas runt på olika arbetsplatser vid behov (läs artikeln i ST här).

Om nu tidningsuppgifterna stämmer finns det, menar jag, ett allvarligt problem med denna besparingsmetod. Ett ”pekfinger” som på detta sätt riktas mot en grupp medarbetare tyder på bristande ledarskap inom kommunen. Både lagen och kommunens egen arbetsgivarstrategi påtalar att kommunen är en arbetsgivare och att likvärdig behandling gäller för kommunens alla anställda.

Detta borde, menar jag, nuvarande politiska majoritet ta tag i. Till skillnad från förr finns det idag en tydlig politisk arena med redskap för att kunna styra upp likvärdig behandling av anställda på ett bra sätt. Innan jag slutade som kommunalråd för snart två år sedan tog jag initiativ till att skapa en nämnd för arbetsgivarfrågor. Som ansvarigt kommunalråd hade jag efter en tids undersökningar förstått att arbetsgivarfrågorna under lång tid hade behandlats något styvmoderligt i kommunorganisationen. Och sättet som de hade skötts på stred också mot lagstiftningen. Politik och fack föreföll, inom en slags underförstådd ”personunion”, ha varit överens om tagen. Detta spräcktes när Koalitionen kom till makten, och nu har som sagt ansvaret för arbetsgivarfrågor formaliseras med en demokratiskt vald nämnd, Personalnämnden.

I januari i år hade denna nämnd sitt konstituerande möte, med Bodil Hansson (S) som dess ordförande. Nämndens primära uppgift är att bevaka att det Arbetsgivarpolitiska programmet efterlevs i hela kommunen. Programmet påtalar tydligt att kommunen är en arbetsgivare och ska enligt lag behandla alla anställda i hela kommunorganisationen lika, och bland annat ge samma lön för samma eller likvärdiga arbetsuppgifter. Nämnden har också ansvar att bevaka att löneförhandlingarna med facken sköts på rätt sätt.

En annan viktig del av det Arbetsgivarpolitiska programmet, utöver det som redan har nämnts, är att kommunen ska upplevas av anställda som en bra arbetsgivare. Personalen ska känna glädje att gå till jobbet, och orka leva upp till ”värdskapet”, i vilket all personal i kommunorganisationen har fått utbildning. Värdskapet innebär i korthet att personal ska bemöta varandra och andra med respekt och på ett positivt sätt, för öka trevnaden och sprida en positiv bild av kommunen.

För att kunna leva upp till dessa målsättningar blir ledarskapet i kommunen särskilt viktigt. Ett bra ledarskap ska, menar jag, visa vägen i besvärliga tider och stödja den anställdes utveckling i arbetet. Om nu personalen (till exempel på Lingården) ska känna solidaritet med och kunna känna sig motiverade till att gå ner i arbetstid för att spara pengar åt sin arbetsgivare (om de nu ekonomiskt alls kan göra det) borde då inte ledarskapet gå före? Borde inte samtliga chefer, inte bara inom socialtjänsten utan i hela kommunen och även kommunalråden samt nämndordföranden med 100%-arvoden, föregå med gott exempel och först sänka sin arbetstid?

Det är ju trots allt så att roten till denna ekonomiska kris i Sundsvalls socialtjänst, trots att Sverige är inne i en högkonjunktur, sitter i den socialdemokratiska Mål- och resursplan som antogs i juni 2012. Om nu den politiska prestigen inte vill erkänna det, borde den i alla fall rätta sig efter konsekvenserna av budgeten, så som personalen i socialtjänsten förväntas att göra.


Miljöpartiets plan är regeringsduglighet ihop med S även efter nästa val !


För ett år sedan skrevs en artikel i DN om Miljöpartiets strategi att framstå som regeringsdugligt parti. Många känner nog inte till att det är den punkten som fortfarande gäller dagens miljöpartiet.

I media framstår bytet av språkrör som ger Isabella Lövin en framskjutande position som startskottet för det NYA miljöpartiet. Ett led i den nya linjen ät att hållbarhet och grön politik är hållbarhetsrapporter Syftet med lagen är att företagen på ett öppet och transparent sätt ska redovisa hur de visar miljöhänsyn, respekterar mänskliga rättigheter, har anständiga arbetsvillkor, jobbar för jämställdhet och mångfald plus motverkar korruption, skriver Anette Andersson, SEB, på företagarblogg Green Room.

Om vi nu ser detta som ett EU-direktiv som ska implementeras framstår "affärsmässigheten" i Vattenfallsaffären som en gåta att detta enbart skulle gälla Vattenfall men inte de tjeckiska skurkföretag som framstår som köpare.


"Enligt planen ska de gröna stärka regeringsdugligheten och organisationen, och vässa profilen inför nästa valrörelse. Miljö och skola ­pekas ut som två tydliga huvudfrågor."
"Vi är inte längre ett nytt och fräscht parti för förstagångsväljare. Vi är ett etablerat parti som sitter i regering, säger Anders Wallner.

I stället riktar han blicken mot väljare i mogen medelålder och uppåt. Enligt ramplanen ska partiet göra en gedigen analys av sina målgrupper under 2016.

– Jag tycker att det stora arbetet handlar om den äldre gruppen. Traditionellt har vi inte försökt nå dem aktivt i valrörelser eftersom vi har sett en så mycket större potential bland de yngre. Men vår långsiktiga inriktning är att vara ett av de stora partierna. Då funkar det inte att vi har så pass lågt stöd bland äldre, säger Anders Wallner."
"Det är den handlingskraftige, resultat­inriktade miljöpartisten som ska marknadsföras inför valet 2018. Planen är att partiets kampanjer framför allt ska marknadsföra den rödgröna regeringens politik."

Fakta. Miljöpartiets strategi

Det övergripande målet är att Miljöpartiet ska nå ett uthålligt tvåsiffrigt opinionsstöd, lyfta miljöfrågorna, stärka förtroendet i frågor som rör skola och miljö och stärka organisationen regionalt och kommunalt.

Partiet ser fyra vägar dit:

1.Lyfta fram regeringsdugligheten och marknadsföra konkreta politiska resultat.
2.Profilera partiet hårdare som visionärt och framtidsinriktat, med fokus på vardagsnära miljö- och skolfrågor. Migration och mänskliga rättigheter är partiets tredje fråga.
3.Stärka organisationen, göra ett kunskapslyft internt i feminism och mångfald, stärka partiets konflikthanteringsmekanismer samt satsa på nya former för finansiering, inklusive fundraising.
4.Inleda ett rådslag om grön ekonomi. Utveckla politiken när det gäller kultur, bostäder, global utveckling, sjukvård, integration, skola, landsbygdsutveckling och klimat (med transportpolitik för land och stad)

Struntprat


Så har det varit partiledardebatt igen. Käbbel och klagomål. Det verkar som om reportrarna gillar det men man kan undra om inte folk tröttnar på politiker, som ständigt klagar på andra, ofta så mycket att de inte hinner med att tala om, vad de själva tycker. Eller som en gammal kompis uttryckte det, de bara slänger skit på varandra.

Kinberg Batra klagade på att Löfvén inte gav besked om det ena och det andra. Hennes recept mot bostadskrisen, hann hon dock säga, var att se över strandskyddet. Liberalen Björklund, som inte verkar särskilt liberal, klagade på att det går fortare att åka till Pluto än att få en hyreslägenhet i Stockholm, vilket ändå var en humoristisk poäng och en skymt av lite gott humör. SDs Åkesson gnällde, för att han blev avbruten av programledarna, något han egentligen borde vara tacksam för. Bush Thor tillförde som vanligt inget men hade ändå påtagligt svårt att sluta prata. Löfvén verkade lite i affekt och hänvisade till andra sammanhang. Lövin klarade sig hyfsat men verkade aningen nervös. Lööf fick väl inte till det särskilt men är numera den vassaste i gänget. Sjöstedt hade lärt sig att brunkol gör sig bättre som oeldat, vilket ju stämmer men han satt fast i det.

Som sagt, de kastar bara skit på varandra. Nu har jag ägnat mig åt samma sak en stund och lägger ner det politiska tjafset för dagen. Den här partiledardebatten är snart glömd. Könsfördelningen var i alla fall politiskt korrekt. Fyra partiledare och en programledare av varje sort. Jag kommer inte att läsa, hur Aftonbladets krönikörer recenserar de kvinnliga deltagarnas utseenden och klädval. F.ö. väljer jag att aldrig någonsin läsa vare sig Aftonbladet eller Expressen. Det har jag alltid gjort, alltså valt att inte göra. Jag går ut i det vackra sommarvädret i stället och ägnar mig åt hunden, gräsklippning och vattning av en nyplanterad häck.

Partiledardebatten som Jimmie Åkesson vann och Sjöstedt blev grönare än MP !

Partiledardebatt och vem vann?

Isabella Lövin gjorde bra ifrån sig och gångbar i vilken regering som helst.

Jimmie Ålesson har fokets frågor som sina och kan tryggt se fram emot SD som större än något alliansparti-

Alliansen gjorde ett blekt intryck då de inte ens kan samlas till en gemensam budget.

Stefan Löfven framstår som en säker statsminister då han gjort MP regeringsdugliga mer än gröna.

Jonas Sjöstedt framstod som grönare än MP och har tagit iniativet över de gröna väljarna

Om miljöpartiet ska få någorlunda stöd för sin "mellanmjölkslinje" så bör nog både miljön och skolan få en starkare profil i partiets politik utåt. Det är där MP har sina språkrör.

Dessa frågor listade tv-tittarna som viktigast på webben innan utfrågningen

VIKTIGASTE FRÅGORNA ENLIGT PUBLIKEN

Dessa ämnen ville publiken skulle tas upp i debatten enligt SVT:s omröstning på webben. Siffrorna anger procent av de röstande.

1. Invandring 44 procent

2. Integration 8 procent

3. Brott och straff 8 procent

4. Bostäder 8 procent

5. Försvar 7 procent

6. Pensioner 7 procent

7. Miljö 6 procent

8. Skola 4 procent

9. Sjukvård 3 procent

10. Skatter 2 procent

11. Ekonomi 2 procent

12. Jobb 1 procent

13. Sjukskrivningar 1 procen

Vinnare i debatten enligt Aftonbladet

Jimmie Åkesson (SD) 21%
Stefan Löfven (S) 20%
Jonas Sjöstedt (V) 19%
Anna Kinberg Batra (M) 12%
Annie Lööf (C) 10%
Isabella Lövin (MP) 5%
Ingen av dem 5%
Ebba Busch Thor (KD) 4%
Jan Björklund (L) 2%
Tveksam, vet ej 2%
600 svarade på frågan: Vem tycker du gjorde bäst ifrån sig i partiledardebatten ikväll?

Hårborstkrönikan – ett patriarkalt klavertramp

I går publicerade Aftonbladet en krönika ”Varför slet ingen fram en borste till ministern” (2016-05.28) av Kerstin Weigl angående Sveriges nya vice statsminister Isabella Lövins utseende. In i det längsta trodde jag att Aftonbladet tagit till ett nytt grepp inom journalistiken och gjort en konstinstallation med syfte att väcka en debatt kring det absurda i att fokusera på hur makthavande kvinnor ser ut istället för vad de säger, skriver och uträttar. In i det sista hoppades jag på en förklaring till varför en text med så patriarkal innebörd publiceras i Aftonbladet år 2016. In i det längsta trodde jag att Weigl, som vunnit stora journalistpriset för sitt ”outtröttliga grävande” och sin kartläggning om mäns dödliga våld mot kvinnor, skulle komma med en genomtänkt tanke med sin text. Men efter att ha läst artikeln ”Weigl om sin kritiserade Lövin-krönika”, publicerad i Dagens Nyheter (2016-05-28) tvingas jag att inse att det här är på fullaste allvar.

Weigl raljerar i sin krönika över hur mycket Isabella Lövin har att uträtta när det gäller världshaven och den orättfärdiga handelspolitiken men poängterar hur viktigt hennes utseende är för att hon ska bli lyssnad på. Enligt skribenten behöver Lövin sätta på smink i ansiktet i form av mineralpuder och läppstift och dessutom få sitt hår bättre borstat. Vidare anser hon att Lövins kavaj är för skrynklig. Hon skriver att Lövin vill bli respekterad för den hon är men ifrågasätter hennes självrespekt då hon inte har pudrat ansiktet.

Det har framkommit rapporter om att många unga tjejer mår dåligt. Jag tror att många av dem är stressade över alla krav de ställer på sig själva och alla krav som omgivningen ställer på dem. Något jag anser är viktigt är att vi respekterar och är intresserade av att lyssna på dem oavsett om de väljer att vara sminkade eller inte och oavsett om de har långt hår, tuppkam, slöja, eller snagg. Kerstin Weigl sänder istället signaler om att kvinnor inte duger om de inte fixar till sitt utseende enligt en specifik norm. I intervjun i Dagens Nyheter svarar Kerstin Weigl att hon inte skriver utifrån kön på det viset. Hur kan hon då skriva i sin krönika att det aldrig är fel när statsminister Stefan Löfven klär sig i samma mörka kostym samtidigt som hon hyllar tajta färgstarka dräkter på dåvarande statsråd Anna Lindh och kalla vice statsminister Isabella Lövins kavaj för ”ett återkommande tema”? Då undrar jag om en kvinna kan klä sig i samma slags mörka kostym dag efter dag, enligt Weigls moralregler. Och är alltid de manliga statsråden så perfekt välkammade som hon kräver att vår kvinnliga vice statsminister ska vara för att någon ska lyssna på henne? Peter Eriksson, till exempel, verkar komma lätt undan med sin lockiga kalufs. Gäller inte Kerstin Weigls strikta utseenderegler även männen?

Det är beklagligt att en text, som antyder att de beslut en kvinna tar i sin privata garderob skulle vara viktigare än beslut hon tar, som minskar klimathotet, skrivs och publiceras år 2016.

Marika Isetorp,

Jämställhetsambassadör i Miljöpartiet

Klimatförhandlingarna i Bonn – från ambition till aktion?

I veckan avslutades klimatförhandlingarna i Bonn. Under två veckor har förhandlare från hela världen samlats i Bonn för den årliga mellansessionen under UNFCCC, i år med fokus på att försöka enas om hur världen ska gå vidare med implementering av Parisavtalet. Dessa mellansessioner är viktiga tillfällen för parterna att ses, och för-förhandla. Det finns mer tid att prata med varandra om olika positioner, och det är en bra tidpunkt att stämma av vad som behöver hända inför nästa COP.

Ambitionen är satt, nu är det dags för aktion och implementering. För det behövs alla aktörer, beslutsfattare lika mycket som civilsamhälle och privat sektor. De nya ordförandena för Ad-Hoc Working Group on the Paris Agreement är två kvinnor från länder som hittills inte imponerat i klimat-sammanhang, men som nu förhoppningsvis ökar sin ambitionsnivå – Nya Zeeland och Saudi Arabien.

Saudiarabien visade i Bonn upp en helt annan sida än i Paris, där de motsatte sig vare steg mot ett mer ambitiöst avtal. N
u har de istället engagerat sig i konstruktiva förhandlingar – ett viktigt steg framåt. Överlag så verkar parterna ha flyttat fram sina positioner, och samarbetsviljan är stor även om de gamla konfliktområdena finns kvar. Vem som ska ta ansvar, och hur mycket alla ska bidra är ständiga frågor i dessa sammanhang. Hänsyn ska tas till alla länders olika kapacitet och resurser, samtidigt som länder hittills är olika drabbade, och har olika historiskt ansvar för utsläppen. Det är komplicerat minst sagt.

Tydliga politiska riktlinjer är nödvändiga för att sätta rätt kurs för vårt klimat. I Paris var flyg- och sjötransportindustrin på plats och efterfrågade just detta, men utan resultat. Denna sektor har hamnat utanför avtalet, trots att den har en stor påverkan på hur avtalet kommer kunna implementeras då transport står för en så stor andel av världens utsläpp koldioxid. Tyvärr var dessa viktiga diskussioner inte heller en del av agendan i Bonn. Förhoppningsvis kommer vi kunna trycka på för att detta ska diskuteras på kommande klimatförhandlingar i Marrakesh. Allt annat är oansvarigt. Särskilt nu när vissa beräkningar ger oss fem år att bli koldioxidneutrala innan vi är beroende av negativa utsläpp, och då kommer att behöva ta bort koldioxid från atmosfären på konstgjord väg. Detta kräver teknik som inte finns idag. Vi måste ta allt större kliv framåt i våra ambitioner för att inte hamna i en så osäker position.

För att inte förlora ”Paris-andan”, så har länderna gått försiktigt framåt dessa veckor, och nästan undvikit de känsliga frågorna. Ingen vill trampa någon på tårna och riskera att omkullkasta avtalet. Förhandlingarna handlade istället främst om vad som händer om Parisavtalet ratificeras i förtid; om transparens mellan länderna; och om finansiering. Viktigt nu är att den Gröna klimatfonden, som Sverige bidragit med fyra miljarder kronor till, kickar igång. Finansieringen är inte tillräcklig än, men det finns pengar, och nu måste fonden börja dela ut bidrag till projekt. Vi måste börja gå från ambition till aktion.

I november återsamlas världens länder i Marrakesh för COP22. Under tiden ser jag fram emot att fortsätta vårt arbete i EU-parlamentet för att höja ambitionerna och möjliggöra en snabb ratificering och implementering av Parisavtalet.

Miljöpartiets omvandling från grönt oppositionsparti till grått maktparti pågår !

Väljarna fortsätter straffa Miljöpartíet i opinionen. Nu ligger också Miljöpartiets legitimet i fara varför de ska ha en särställning att sitta i regeringen när inte andra partier har det.

Jag har inget emot att MP sitter i regeringen. S har accepterat det och i nuläget finns ingen anledning att dra sig ur.

Det som bekymrar mig mest är det som inte sägs. Att det finns förhållningsregler i riksdagsgruppen i MP för att framstå regeringsduglig förhandlingspartner gentemot de stora socialdemokraterna som har mer erfarenhet av att alla tycker som pappa.

Det som bekymrar dem i riksdagsgruppen MP:s mest är att medlemmar i MP, väljare i MP inte förstår att Miljöpartiet efter det de gått in i regeringen nu är ett helt annat parti än innan.

MAJORITETEN av medlemmarna i Miljöpartiet är från tiden när Miljöpartiet var i opposition i riksdagen. Det finns alltså orimliga krav att dessa ska agera propagandaapparat för alla de s.k. gröna framgångar som nås i regeringen.

ALLA väljare som RÖSTADE på Miljöpartiet gjorde det NÄR Miljöpartiet befann sig i opposition. Det fanns överhuvudtaget inga uppgörelser ihop med S eller något annat parti om att S+MP skulle bilda regering. Regeringsöverenskommelsen är gjord EFTER VALET.

Således är det en kulturkrock som pågår i Miljöpartiet att skilja agnarna från vetet.

De medlemmar som INTE tror på regeringssamarbetet ska rensas bort och helst lämna partiet frivilligt för nu är det demokratisk centralism som gäller i riksdagsgruppen.

Wikipedia vad som menas med demokratisk centralism

"Demokratisk centralism är ett leninistiskt organisationsbegrepp. Principen innebär att partiet eller sammanslutningen gemensamt fattar ett beslut, demokratiskt, oftast genom omröstning. När beslutet väl är fastställt är alla medlemmar skyldiga att finna sig i beslutet och fullfölja det, även om de själva personligen hade röstat emot. Principen brukar sammanfattas som "frihet i diskussion - enhet i handling".

Demokratisk centralism innebär också att alla funktionärer väljs nerifrån och upp och att alla valda kan avsättas med omedelbar verkan om organisationens lägre organ så kräver.
Det högsta organet är kongressen som består av delegater från de olika lokalavdelningarna.

Lenin argumenterade för demokratisk centralism i sin skrift Vad bör göras? och menade att det var en nödvändig metod för att organisera dugliga kommunistiska kamporganisationer"


Lite känsligare blir det när det uppstår VAL för då måste Miljöpartiet framstå som ett ENAT parti där alla är överens om AGENDAN. Är det ett regeringsparti har MP samma ANSVAR som det andra partiet S för den politik som förts och antagligen söker väljarnas förtroende att få fortsätta och fördjupa samarbetet.

Nu hänger inte allt i ett val på S och MP. Då uppträder flera partier. Men Miljöpartiet pågår nu en omvandling från att vara ett lätt anarkistiskt plakatparti till ett mer statsbärande ämbetsmannaparti och många av medlemmarna kommer att falla ifrån samtidigt som det blir nya som kommer att gilla MP i denna rollen. Frågan är hur många som röstade på Miljöpartiet i valet 2014 som kommer att rösta på det 2018. Där finns akilleshälen.

Anno dazumal


Igår talades på olika nyhetskanaler om dop av en ny prins. Det verkade vara en stor sak, om än en liten prins med en vanlig människa som mor. En ärkebiskop intervjuades, hovreportrar tyckte saker. Dopet direktsändes i tv, utan mig som tittare dock. På sociala media dök frågor om monarkins vara eller inte vara upp. Svenska folket tycks ha ett stort intresse för den här familjen. Pompa och ståt, skådespel för folket o.s.v. Själva företeelsen är otroligt gammaldags och intresset är inte helt lätt att begripa. Å andra sidan, stör det inte särskilt, inte mig i alla fall, med tanke på att kungahuset faktiskt inte har ett enda dyft att säga till om politiskt. Och så är ju alla överens om att det ska vara. Om kostnaderna för denna familj uppväger nyttan i form av eventuell pr för landet och/eller förströelse för delar av folket, kan förstås diskuteras. Men det finns många andra och mycket större kostnader, som är mer intressanta att klaga på. Säger bara Gripen och Nuon. För någon nytta gör de väl, kungligheterna, om inte annat så för underhållningens skull, för dem som nu tycker att det är underhållning.

En tyckare i radio framförde tvånget för kungligheter att vara kristna som en invändning mot monarkin. Tja, jag kände inte till det tvånget men skulle inte bli förvånad, om det är riktigt. Kristendomen är minst lika otidsenlig som monarkin. Båda företeelserna är ordentligt mossiga och hör mer hemma i förra eller förrförra seklet än i nutiden. Var och en blir salig på sin tro, sade någon tysk kung för länge sedan men det där tror jag lika lite på som på själva religionerna. Men de får väl hålla på, de där religiösa sekterna. Man måste inte reta sig på det, så länge de uppför sig. Det gäller bara att se till att tron inte används som täckmantel för maktutövning av olika slag, vilket visat sig svårt i alla tider, lite som det indiska reptricket.

Sverige allt närmare NATO !


Miljöpsrtiet har från att bildats som ett fredsparti fått en alltmer militaristisk strömning i leden. Närmande mot Nato är ett faktum och följriktigt sa en samstämmig riksdag ja till värdlandsavtalet med Nato. fyra miljöpartister och Vänsterpartiet gick emot.

Utan att veta någonting om vad det direkta innehållet i värdlandsavtalet med NATO innebär finns två parter i detta NATO och Sverige (företrädda av regeringen med uppdrag från riksdagen).

Med tanke på den svaga sits som regeringen sitter med och som dessutom kallar sig samarbetsregering ser vi ett alltmer urholkat miljöparti vad gäller sitt ursprung med pascifister och fredsduvor från fredsrörelsen. Snarare är det mer av hökar som kommer att uppenbara sig och som förökat sig i MP.


Natoambitioner

Militär komponent; förstärkning och framflyttning av Nato till Rysslands gränser.

Fullskalig utplacering av ett missilförsvarssystem i Europa.

Fullskaligt militärt samarbete med Rysslands icke Natoanslutna grannar.

Slut på rymd-, försvars- och underrättelsesamarbete med Ryssland.

Mobilisering av hela skalan av globala finansiella institutioner för att kväva Ryssland ekonomiskt.

Snabbt byggande av ett system av energirörledningar som går förbi Ryssland och stöd för för att länder som Ukraina ska sluta vara beroende av Ryssland för sin energi.

Upphävande av alla fördrag om vapenkontroll med Ryssland, fullständiga personsanktioner mot ryska företrädare.

Igångsättande av ett intensivt informationskrig inklusive kraftig förstärkning av medier riktade mot Ryssland samt ett massivt stöd åt aktivister och dissidenter i Ryssland.

Förbud för varje federal myndighet eller organisation att göra något som skulle kunna tolkas som ett erkännande av Rysslands suveränitet över Krim eller godkännande av den ”olagliga annekteringen” av regionen.


Regeringsöverenskommelsen

- Den svenska militära alliansfriheten har tjänat och tjänar vårt land väl.

- Försvaret av Sverige börjar i Sverige. Det svenska försvaret och dess folkliga förankring ska stärkas och vår krisberedskap förbättras.

- Sverige ska inte vara medlem i Nato. En modern svensk säkerhetspolitik byggs på ett ökat nordiskt samarbete,

- En aktiv Östersjöpolitik, ett samarbete i EU och ett starkare stöd till Förenta Nationerna.

- Försvaret förstärks genom att Försvarsberedningens förslag genomförs.

- Personalförsörjningen till det militära försvaret och den svenska krisberedskapen ska tryggas

Eskilstuna lyfter hållbara transporter

Idag ordnar Eskilstuna kommun en mässa för elbilar. Även elcyklar och lastcyklar finns att beskåda. När får vi ett sådant kommunalt arrangemang i Nyköping?

Får ofta intrycket att Nyköping inte är särskilt på hugget vad gäller hållbara transporter i jämförelse med den stora staden i norra delen av länet. Noterade häromdagen att Eskilstuna placerade sig på tredje plats i riket i Cykelfrämjandets kommunvelometer, som alltså betygsätter kommuners cykelsatsningar.

Nyköping fanns inte med i velometern, man hade alltså inte anmält sig för att bli granskade av Cykelkfrämjandet.

Det finns nog en och annan kommunpolitiker här i stan, som borde ta sig till Eskilstuna. De goda erfarenheterna finns nära.

När vi försöker att inte tänka på global uppvärmning

Denna fredag har Hanna Ahlström fokus på “vad vi tänker på när vi försöker att inte tänka på global uppvärmning”. En hel del visar det sig och det finns psykologiska förklaringar.

Anledningen till att jag valde detta ämne för dagens inlägg är att jag nyligen kom över boken What We Think About When We Try Not To Think About Global Warming – Toward a New Psychology of Climate Action av Per Espen Stoknes. Det här blogginlägget bygger nästan helt på den längre intervju som Klotet i P1 hade med honom för en dryg månad sedan. Boken skrevs på engelska för att i huvudsak kunna påverka den amerikanska debatten inför klimatförhandlingarna i Paris och det annalkande presidentvalet. Per Espen Stoknes är psykolog och ekonom och jobbar på handelshögskolan BI där han leder Center for Green Growth.

Foto: Reiner Kraft, Flickr

Foto: Reiner Kraft, Flickr

Boken består av tre olika delar: först fokuserar han på barriärer och problem när det kommer till klimatkommunikation, andra delen består av lösningar – vad vi vet fungerar när det kommer till mänsklig kommunikation och vad som engagerar människor samt en avslutande mer filosofisk, extensiell del – hur påverkar till exempel våra värderingar och synsätt vårt förhållningssätt till klimatfrågan.

Han pratar till och med om en klimatparadox – för det är paradoxalt att med tiden forskarna blivit mer säkra på vad problematiken innebär och ju mer dokumentation som finns tillgänglig – desto mindre bryr sig folk. Det kräver en psykologisk förklaring enligt Per och det är den frågan som har drivit honom i sin forskning. Han har kommit fram till att det i huvudsak beror på fem stycken olika barriärer: Distance, Doomsday, Dissonance, Denial och iDentity.

Distance: Vi upplever klimatfrågan som fjärran och något som inte påverkar oss. Vi vet att människor tänker mest på det som ligger nära dem själva. Dessutom har vi generellt svårt att ta beslut idag baserat på vad som kommer hända under nästa århundrade. Man har också använt sig utav bilder på bland annat smältande is i Arktis – händelseförlopp som sker långt borta. Och de som faktiskt påverkas av klimatförändringarna idag bor i huvudsak långt borta från oss. Ju längre bort en människa är ifrån oss, desto mindre empati har vi för denna människas lidande. Slutligen handlar det om att människor tycker att stadsministrar, internationella förhandlare och globala affärsledare har ansvaret för denna fråga.

Doomsday: Klimatförändringar har diskuterats som en fruktansvärd katastrofsituation vilket man säger år efter år efter år. Det man då vet vad gäller människans psyke är att när vi upplever flera katastrofsituationer på rad vänjer vi oss. Då börjar vi stänga av, vi orkar inte med alla de här katastrofscenarierna som målas upp framför oss. Vi projicerar denna utmattning på budbärarna och ser dem som domedagsprofeter. Detta innebär att vi känner skuld, ångest och stänger av. Skuld är dessutom djupt passiviserande och inte engagerande.

Dissonance: Den tredje barriären innebär att vi litar mer på vad vi gör än vad vi vet att vi borde göra. Denial: Problematiken kring domedagsscenariot och det faktum att vi inte orkar mer innebär att vi till slut stänger av automatiskt och stoppar problematiken i byrålådan. Vi kan då leva som att vi inte vet det vi vet.

iDentity: Vissa menar att skatter är för höga och att myndigheter reglerar för mycket. När klimatvetenskapen kommunicerar att det är precis det vi måste göra tillämpar många människor sina värderingar för att skapa sig en åsikt. Det innebär att många människor helt enkelt inte tror på detta med klimatvetenskap eftersom lösningarna inte stämmer överens med ens värderingar. Identitet, världssyn och ideologi vinner över fakta.

Lösningarna måste innebära att man tar dessa psykologiska barriärer i beaktande och skapar så kallade evidensbaserade kommunikationsstrategier. Det som bryter distansbarriärer är att skapa situationer där till exempel personer tävlar med sina grannar om att sänka sin elförbrukning – då blir det helt plötsligt personligt, nära och viktigt. Per berättar att man har visat på att solcellsinstallationer och elbilsinköp är ”smittsamt”. Inramningar som vi också vet fungerar är 1) hälsa och 2) möjligheter. Exempel är att klimatförändringarna genererar mer fästingar på sommaren, fler luft- och vattenburna sjukdomar, värre pollensäsonger och dålig luft när vi bränner fossila bränslen i städerna. Viktigast är att prata om möjligheterna – ett smartare och grönare samhälle innebär bättre liv för människor och mindre resursförbrukning, vilket innebär lönsamhet.

Jag kan verkligen rekommendera er läsare att lyssna på intervjun som sändes i Klotet och självklart att läsa boken. Ett sista tips för att spinna vidare på denna diskussion är att kolla in Climate Home’s artikel om vad medier rapporterade om i stället för COP21 – nämligen Kim Kardashian och Star Wars […].

Inlägget När vi försöker att inte tänka på global uppvärmning dök först upp på mitthållbarhetsjobb.se.

Surt sa’ räven


Kommentarerna avseende Löfvéns regeringsombildning från borgerliga partiledare var sura och faktiskt lite småaktiga, tycker jag. Detsamma gäller en artikel i gårdagens SvD av någon, som heter något med Löne... Att företräda ett oppositionsparti innebär ingen automatisk skyldighet att vara trist och negativ i sina kommentarer av regeringen. Att ständigt finna fel och aldrig kunna ge ett erkännande, antyder i stället samarbetssvårigheter och bristande förståelse för goda relationer och vikten av en vettigt dialogklimat, kanske rädsla också.

Om själva regeringsombildningen tycker jag personligen både att de nya namnen var bra förslag och faktiskt att Löfvén gjorde presentationen bra. Entusiasm och lite glöd, i varje fall för att vara han. Både Isabella Lövin och Peter Eriksson har dokumenterad erfarenhet och framstår som lösningsorienterade och samarbetsinriktade. Isabella Lövin är MPs klarast lysande stjärna och hennes specialkompetens om marina miljöer är en självklar fördel. Anne Linde, som jag inte kände till, lovordas som kompetent av alla, Karolina Skoglund av de flesta. De nya ministrarna presenterade sig dessutom på ett bra och trevligt sätt, inte minst Anne Linde.

Om de, som känner sig manade att kommentera, inte kan hitta andra fel än en felsägning på ett förnamn, kan det väl förresten inte vara så tokigt.

Stratcom – om ett möte som aldrig kommer äga rum

Möte på Stratcom i Riga. Den nye svenske chefen presenterar fyra punkter för mötet:

1. Jämförande analys av rysk respektive ukrainsk struktur för informationsstyrning och historierevision. Hur kan erfarenheter från kontraåtgärder mot rysk propaganda (typ stopfake) användas mot ukrainsk propaganda? Genomgång av ukrainska åtgärder för att styra informationsutflödet sedan Euromajdan och vilka implikationer detta rimligen bör ge för ukrainska källors trovärdighet och för Stratcom i bedömningen av denna information.

2. Amerikansk hybridkrigföring och amerikanska desinformationskampanjer förda mot Syd- och Centralamerikanska länder. Senast exemplifierat i Brasilien. Hur har det sett ut historiskt och hur ser det ut idag? Genomgång av hemligstämplat material. Förslag till motåtgärder för att förhindra framtida antidemokratiska och för världsdelen destabiliserande kupper.

3. Amerikansk desinformation inför aktionerna i Irak och Libyen. Konsekvensanalys av kriget mot Irak och den amerikanska desinformationskampanjens inverkan på stödet för krigsinsatser hos folkvalda parlament, främst det amerikanska och brittiska. Förslag till strategi för att avslöja eventuella framtida kampanjer i arabvärlden/Mellanöstern och därmed undvika kostsamma krigsinsatser, såväl ekonomiskt som mänskligt sett.

4. Israeliska militärlagarnas inverkan på möjligheten för visselblåsare inom israelisk krigsmakt att nå ut. Betydelsen av att information om krigsförbrytelser i de ockuperade palestinska territorierna når omvärlden för en korrekt bedömning av åtgärder för att åstadkomma stabilisering av läget i Mellanöstern.


... Nej, det här mötet har förstås aldrig ägt rum och lär knappast göra det heller. Däremot är det inte alls otroligt att Stratcom inom överskådlig framtid kan få en svensk chef. Åtminstone om försvarsminister Hultqvist får som han vill. Enligt Hultqvist är syftet att "stärka och utveckla" förmågan att identifiera och möta den ryska propagandan. Fundera en stund vad detta skulle innebära. Den svenska totalförmågan att identifiera propaganda och desinformation lär knappast bli bättre om vi vänjer oss att bara titta åt ett håll.





PS) Läs gärna också om upproret i Kazakstan som Per Leander och Aleksej Sachnin skrivit en upplysande artikel om i Aftonbladet. Handen på hjärtat; vad visste du om detta? Liberala medier, USA och EU står för en kompakt men talande tystnad. En tystnad som stavas o-l-j-a.

Dessutom Torsten Kälvemarks träffsäkra beskrivningar av Stratcoms brist på excellens och vad i hela världen Sverige skulle vinna på att gå med.

EU-parlamentet röstade för bristfälligt dataskyddsavtal med USA

I torsdags gav EU-parlamentet sitt utlåtande om Privacy Shield, det avtal som EU-kommissionen vill ingå med USA gällande överföring av persondata över Atlanten. Trots att ledamöterna uttryckte en oro över brister i avtalstexten, röstade en majoritet för upplägget. Jag hade hoppats på starkare skydd för personlig integritet på nätet. 

Det är bara att beklaga att parlamentet antog en så svag text som inte garanterar att EU-medborgares personuppgifter skyddas när dessa överförs till USA. Vi gröna ville också se en tidsbegränsning av Privacy Shield för att kunna utvärdera regelverket efter några år och vid behov omförhandla. 

Privacy Shield är tänkt att ersätta de gamla Safe Harbor-reglerna som underkändes av EU-domstolen förra året. De gamla reglerna innebar att amerikanska företag kunde tvingas lämna ut känsliga personuppgifter till amerikanska myndigheter, mot användarnas vilja. 

Nu riskerar Privacy Shield att gå samma öde till mötes som de gamla Safe Harbor-reglerna. Vi har inte råd med ännu ett misslyckat avtal som hindrar ett säkert och fritt flöde över Atlanten. Vi behöver ett dataskyddsavtal som respekterar EU-medborgares rättigheter även när deras känsliga personuppgifter har flyttats till USA.