Låt 2016 bli ett år med mycket empati …

Snart är det slut, år 2015, men som så mycket annat är det något nytt som är på gång, år 2016. Tiden går snabbt men man åldras mindre och mindre om man ser det rent procentuellt, om det nu ska vara en tröst. För de allra flesta är livet fantastiskt om man tar till vara det man har. Man kan alltid hitta saker som är negativa men man kan oftast även se att det finns mycket positivt.

Blir det några nyårslöften?

Troligen inte men det blir en fortsättning på att jobba vidare på att leva ett liv som är mer långsiktigt hållbart. Lättast är att ändra sitt eget beteende men det behövs nog en hel del jobb för att få fler att ändra sin livsstil i rätt riktning. Det finns ingen motsättning mellan en långsiktigt hållbar livsstil och bra livskvalité.

Jag hoppas att 2016 blir ett år där vi fokuserar på livskvalité. Det finns så många krafter med mycket muskler som vill att hjulen ska snurra fortare och att måttstocken för vår livskvalité mäts i pengar. Jag hoppas att vi tar hand om oss själva och våra nära och kära. Det känns konstigt att den psykiska ohälsan är så stor när vi ändå har ett så bra ekonomiskt välstånd i Sverige. Det är alldeles för många självmord och alldeles för många känner sig ensamma.

Det måste bli mer fokus på förebyggande arbete om vi ska kunna klara av sjukvården. Det behövs förändringar i mångas livsstilar. Vad vi äter och hur vi äter. Hur mycket vi rör på oss. Hur vi kommunicerar med vår omgivning. Hur mycket vi stressar.

Förhoppningsvis ökar vår konsumtion av kultur. Med hjälp av kultur kan vi öka vår möjligheter att hantera våra liv och öka förståelsen för andras liv och agerande. Vi behöver också använda kultur för att varva ner och stressa av oss. Kanske det också vore bra om vi kunde bli mindre beroende av att ständigt vara uppkopplade.

Jag ser ljust på tillvaron. Vi kommer att kunna förbättra våra liv om vi fokuserar på det viktiga. Vi har alla möjligheter. Vi har kunskap och vi har resurser. Det stora problemet är hur vi använder resurserna.

Den 19 januari 2016 är det äntligen dags för ett vegetariskt matprogram på TV, inte bara ett matprogram där man pratar om vegetariska alternativ och lagar kötträtter. Mer vegetarisk kost är bra för klimatet och bättre för djuren. Det är oacceptabelt att vi behandlar djuren som produktionsenheter och struntar i deras livskvalité. Det är en enkel förändring som kommer att kunna betyda mycket för vår framtid.

Låt 2016 bli ett år med mycket EMPATI …

 


Gott Nytt År 2015_liten

 

Share on Facebook  Post on Twitter  

2015


Nu är det slut, 2015. Sammanfattningen blir dyster.

Det slutade som flyktingströmmarnas år. 50 eller 60 miljoner människor runt om i världen är på flykt. Stora flyktingskaror måste rädda sig undan ett vettlöst krigande i Mellanöstern. Europeiska länder drar öronen åt sig och börjar bete sig på annat sätt än enligt den storstilade retoriken. Tyskland gjorde det bra, Sverige också i början. I Syrien, Afghanistan och Irak fortsätter krigen år ut och år in. Vi svenskar fortsätter under tiden att producera och exportera vapen.

Högerkrafterna drog under året fram över Europa. Den polska högerregeringens fifflande med författningsdomstolen och tryckfriheten är det färskaste exemplet. Är denna regering slugare än andra, som i valet lyckades dölja sin avsikter eller är polackerna mer korkade än andra, som röstade på dem? Svaret är antagligen varken eller. I Sverige säger sig var femte person vilja rösta på järnrörshögern. I USA leder Trump republikanernas rally för att få fram en motkandidat till Clinton. Bara tänk tanken att Trump skulle bli president. Putin invaderade Ukraina och valde att hylla mutkolven Blatter av alla personer i sitt stora propagandatal. Israelerna fortsätter att avrätta palestinier efter ståndrätt och blir upprörda för att Wallström säger som det är. Ingen verkar göra något åt palestiniernas sak.

Politiska ledare runt om i världen ägnade under året mycket kraft åt terroristbekämpningen, vilket på många håll prioterades högre än både flykting- och klimatproblemen. Kriget mot IS har som omväxling lyckats ena USA och Ryssland om något. Typiskt sett, är det då om krig inte om fred.

I Paris lyckades världens länder få ihop ett klimatavtal efter sju sorger och åtta bedrövelser och närmare 20 år efter Kyotoprotokollet. Det nya avtalet innehåller inte några bindande förpliktelser och ska väl i ärlighetens namn uppfattas mer som ett alibi för världens ledare än ett kraftfullt avtal. Men det är väl bättre än inget avtal alls. Man får hoppas att det leder till åtgärder, som betyder något. Klimatförändringarna pågår.

Gott Nytt År från Ukraina!

Imorgon bär det av mot Kiev. Vi har bokat nattåg vilket är tur eftersom arga bönder sägs blockera vägar runtom i hela landet. Det är en landsomfattande protest mot att jordbrukssektorns momssats ska höjas. Ett av de allra vanligaste sätten att visa missnöje med politiken här är just att sätta upp vägspärrar och ockupera ett stycke väg. En desperat åtgärd förstås, men förståelig när man ser vilka politiker som styr. Den 11 december var det slagsmål i parlamentet när ledamoten Oleh Barna först gav en blombukett och sedan tog skamgrepp på premiärministern Jatsenjuk och försökte bära iväg med honom (okänd destination). Ett par dagar senare var det dags igen då inrikesministern Arsen Avakov kastade ett glas mot Odessa-guvernören Mikhail Saakashvili. Det nationella rådet för reformer hade samlats för att diskutera och Odessaregionens guvernör Saakashvili anklagade inrikesministern för att vara korrupt (han anklagar för övrigt hela regeringen för detta) vilket alltså slutade med följande (enligt Kyiv Post översättning till engelska) högtstående ordväxling mellan ovan nämnda herrar:

Avakov: Bastard!
Saakashvili: Thief!
Avakov: Sure, a thief...
Saakashvili: And such people like you would be in prison. Because Ukraine should be a successful country...
Avakov: You´ve already pushed your country to the limit (Saakashvili var tidigare president i Georgien men blev fråntagen sitt medborgarskap och efterlyst för förskingring/min anm.). Get out of my country!
Saakashvili: Out of your country? I´m Ukrainian, by the way.
Avakov: I´m also Ukrainian.
Saakashvili: No! I´m Ukrainian. And you´re a thief!

(Här lägger sig premiärminister Jatsenjuk i "samtalet"/min anm.)

Jatsenjuk (till Saakashvili): And you´re a clown...
Avakov (till Saakashvili): You´re a fucking circus performer, bitch.
Jatsenjuk (till Saakashvili): You´re a visiting performer and a blabbermouth! You were invited to the country to do something rather than go into political speculation...
Avakov (till Saakashvili): Bullshitter...

Enligt en färsk undersökning lär endast 8 % ha förtroende för regeringen och det är kanske inte speciellt förvånande med tanke på nivån på ovanstående diskussion åtminstone.

Det här är ju lätt att raljera över men det är inte roligt för den vanlige, tänkande ukrainske medborgaren att följa hur övriga världen skrattar åt deras politiker. Det finns ett allvarligt missnöje som lätt kan utnyttjas av olika krafter. Det spelar naturligtvis Ryssland i händerna men inte minst de högerextrema krafter som vill ha oroligheter och våldsamma upplopp där de kan ta en framträdande roll. Högra Sektorn har visat tecken på offensiv och nu är många oroliga att de kan komma att utnyttja böndernas "skatteuppror".

Här i Tjernivtsi där jag bor är det dock tämligen lugnt även om det spatserade ovanligt många poliser på gatorna igår kväll. Kanske en säkerhetsåtgärd inför nyårsaftonens firande idag? Förra året tilläts inga fyrverkeripjäser men förbudet lär ha släppts till detta nyårsfirande. Med tanke på att fyrverkeripjäser säljs utan några restriktioner är detta ett skäl så gott som något att hålla sig inomhus. Nyåret är också här i mycket en familjeangelägenhet och många krogar är helt stängda. Det blir en stilla middag ikväll alltså och en skål för framtiden vid tolvslaget. Inte minst Ukrainas.

Hoppas alla läsare av denna blogg får en fin nyårsnatt och ett Gott 2016!

Z´Novum Rokom!
 

Polishat

Följande text publicerades den 16 december på SVT Opinion som ett svar på en Facebookstatus av poeten Athena Farrokhzad:

"Happy international ACAB day. Leve snuthatet som ideologisk kompass."
Så avslutade den hyllade poeten Athena Farrokzhad en Facebookstatus härom dagen.

Det "snuthat" som Farrokzhad värnar om är något som jag och många av mina kollegor möter regelbundet, och inte bara ifrån personer som begår brott utan även från människor som aldrig har haft med polisen att göra. Hatet leder ibland till attacker, en del av dem livsfarliga, mot kollegor som inte gjort annat än att svara på ett larm. Men det drabbar inte bara poliser, det kan även hindra oss från att nå fram till en person i nöd. Och framför allt leder det till att det blir svårare för oss att hjälpa, bygga relationer och skapa trygghet i en del av de områden där behovet är som störst.

Just hatet som "ideologisk kompass" är kanske det som jag har haft svårast att förstå. Jag kan greppa att personer som har egna dåliga erfarenheter av polisen kan hata, och det finns många som har det. Men att klumpa ihop en grupp människor och sen hata alla för vad några har gjort? Vi vet mycket väl hur farligt den sortens tänkande är.

Nu har dock Farrokzhad förklarat. "Snutens", d.v.s vår, enda funktion är att "skydda staten och kapitalets intressen", och det är därför vi skall hatas. Tydligt, men väldigt ihåligt och okunnigt. Hur skyddar jag "statens och kapitalets intressen" när jag hjälper en kvinna som blir slagen av sin man? När jag utreder en våldtäkt? När jag patrullerar i en förort och skapar relationer, samt förebygger brott? När jag åker på ett självmordsförsök, eller tvingas skära ner någon som ingen hann fram till i tid och sen möter den förtvivlade familjen? Att bygga sitt hat på ett så trasigt resonemang är rent antiintellektuellt.

Och vilket samhälle har de som inte vill ha några poliser tänkt sig? Resultatet utan ett demokratiskt underbyggt och av lagar styrt våldsmonopol blir ju att den starkes rätt råder oinskränkt. Har du vapen, vänner eller våldskapital, så går du säker, annars har du inget att sätta emot. Det blir ett klansamhälle där man får säkerhet genom tillhörighet till familj, företag eller "firma", och ett extremt machosamhälle där många kvinnor blir beroende av fäder och makar för beskydd eller upprättelse.

När man som polis möter offren för grov och kränkande brottslighet så är det lätt att förstå hatets lockelse. Men när man tar sig tid att prata med misstänkta förövare så är det svårt att inte märka att även bakom avskyvärda handlingar så finns det människor som också kan ha goda sidor. Och än mer hur vanskligt det är att se till uppfattade grupper istället för att möta varje individ som en ny människa. Det finns några kollegor som inte klarar det. Ett skräckexempel kom nyligen från Norrköping där (om videon är autentisk) en gruppchef ropar "Vi dödar dom jävlarna" vid ett ingripande. Ett sådant uttalande är fullständigt oförsvarligt som polis, och ger också en fingervisning av vad som händer om man släpper hatet fritt (i det här fallet mot kriminella) och slutar se människor. Även om kraven på polisers uppförande i tjänsten med all rätt är väldigt mycket högre än på gemene man, så är parallellerna till det kollektiva hat Farrokzhad förespråkar uppenbara.

Vad som behövs är snarare mindre hat och mer dialog. Athena Farrokzhad, eller vem som helst som tänker att "All Cops Are Bastards", är välkommen att komma ut till Husby och diskutera polisen med mig. Jag tror också att det finns tusentals kollegor i hela landet som gärna tar det samtalet med dem som kan tänkas behöva prata med oss. Det handlar inte bara om behovet av att förklara polisarbetet och slå hål på felaktiga föreställningar om vad det innebär, det är precis lika viktigt att de som har kränkande erfarenheter av polisen får berätta och att vi får lyssna och ta till oss. Det är i mötet som fördomar försvinner och kan ersättas av respekt. Men det kräver att man är beredd att lämna sitt hat bakom sig.


Polisuppror

Jag skrev under hösten två debattartiklar om situationen inom svensk polis. Nedan följer originalversionen av en text jag publicerade på Dagens Samhälle den 13 november (då kortad och vässad). Den andra artikeln publicerades på Nyheter24 den 10 december och byggde på samma stomme av observationer och slutsatser, men fokuserade mer på den då kommande demonstrationen som Polisförbundet i Stockholm anordnade på Nobeldagen:

Den 2/11 skickade tusentals kollegor brev till rikspolischefen Dan Eliasson, inrikesministern Anders Ygeman samt till ett antal partiledare och medieföretag där de beskriver sin frustration över tillståndet för svensk polis. Som polis och fackligt förtroendevald har jag aldrig förr varit med om att det kokar så mycket i kåren som nu. Ilskan, som förr brukade fokuseras på ledning och politiker, spiller nu över även på närmaste chefen. Fler än någonsin förr slutar. Många av dem som är kvar mår dåligt eller sprider ilska och frustration omkring sig. Både arbetsmiljö och verksamhet påverkas.

Så vad är då fel? I grunden handlar det om tre saker, en usel personalpolitik, en politisk nivå vars högsta prioritet har varit att spara pengar och en ledarskapskultur där bilden av verksamheten verkar viktigare än vad man faktiskt uträttar.

Vad gäller personalpolitiken så är lönefrågan det som väcker mest bitterhet. Polisers löneutveckling fortsätter att vara negativ. Jag skulle med mina drygt sex tjänsteår 2008 ha tjänat 28000. Nu har jag drygt 25000. Jag kan leva på det, men flera kollegor tvingas att välja mellan möjligheten att köpa bostad och polisjobbet. Allt fler väljer det senare. De har helt enkelt inte råd att arbeta kvar som poliser, trots att det för många av dem är drömyrket.

Jag har jobbat flera år inom industrin. Där var det självklart att man såg till den enskilde medarbetarens behov, då man insåg att man fick igen det mångfalt över tid. Hos polisen ses man ofta som en utbytbar och utnyttjningsbar kugge i ett maskineri. Sent påkommet bröllop i familjen? Sjuk närstående? Du får bara ledigt om du själv fixar en ersättare. Det får inte kosta en krona. Visst finns det många bra chefer som försöker värna personalen så gott de kan, men de jobbar mot ett system där verksamheten alltid går först och medarbetarhänsyn ofta får ske under förutsättningen att det är gratis. Detta har exempelvis drabbat möjligheten att ge poliser i yttre tjänst extern yrkeshandledning för att kunna kontinuerligt bearbeta en hård yrkesvardag.

Lägg till det faktum att många poliser upplever att deras karriärmöjligheter dödas om de öppet uttalar kritik så blir det tydligt hur viktigt det är med ett aktivt fackförbund som för medarbetarnas talan. Polisförbundet motarbetas dock aktivt av Polismyndigheten. Jag har själv hört en mycket hög polischef säga rakt ut att de har fått direktiv uppifrån att trycka tillbaka facket. Det i sig borde vara häpnadsväckande, inte minst med tanke på att vi har en före detta fackbas, statsminster Stefan Löfven, som ytterst ansvarig för polisen.

Den del av polisens kris som har varit synligast för allmänheten är dock resursbristen. Larm om pågående brott som ingen kommer på. Våldtäktsutredningar i de "balanser" av tusentals ärenden som igen jobbar med. Ett förebyggande närpolisarbete som i alla fall i Stockholm hade dött sotdöden om det inte vore för Husbykravallerna. Fungerande specialenheter som läggs ner då kärnverksamheten annars hade kraschat totalt. Det handlar inte bara om att vi är för få, utan även om att sparkraven gör verksamheten dumsnål. Exempelvis har vi dyra och specialtränade polishästar som blir stående vissa dagar som de behövs för att deras lika specialutbildade polisryttare tvingas mocka stall. All civil personal har sparkats för att spara kostnader. Nyligen meddelande försäkringskassan att de inte längre anmäler lindrigare bedrägeribrott (mindre än 5000) då polisen ändå inte hinner hantera dem. Samma slutsats har flera handlare redan dragit angående stölder. Det är ett av många tecken på växande sprickor i rättsstatens fundament.

Samtidigt har ansvariga polischefer oftast gjort sitt yttersta för att ge en så positiv bild av verksamheten som möjligt snarare än att lyfta problemen och öppet be om hjälp eller äska mer resurser. Allt annat verkar anses avspegla sig negativt på både överordnades och det egna ledarskapet. Polisforskaren Stefan Holgersson skriver insatt och intressant om det här fenomenet. Skall man vara elak kan man säga att Holgerssons slutsats är att man har skapat en ledarskapskultur där de chefer som bryr sig mer om den egna karriären än om att göra nytta för samhället premieras.

Inga av dessa problem har kommit med den gigantiska omorganisation som polisen nu genomgår. Men samtliga har nog förvärrats, och inte på grund av omorganisationen i sig som är både nödvändig och vars grundidé om "polisen närma medborgaren" är god. Men en redan svältfödd verksamhet fick ungefär två miljarder mindre än vad Thomas Rolén som ansvarade för att genomföra omorganisationen krävde. Löneförhandlingarna har sedan kraschat efter att Dan Eliasson bland annat har sänkt ingångslönerna (både minimi och medel). Många upplever dessutom att arbetsmiljön har förvärrats kraftigt. Dels för att förändringarna i sig skapar ett visst kaos och kan sätta högre press på personalen, men även för att omflyttning av personal ibland görs utan mänsklig hänsyn. Exemplet ifrån Halmstad.

Kraven på rättning i leden och att förmedla en positiv bild är fortsatt övertydliga. Omorganisationen har inneburit en chans att sortera bort chefer som anses vara för frispråkiga. En klok och ärlig högre chef har sagt rakt ut till mig att om han påtalade problem öppet så skulle han inte få någon tjänst i den nya organisationen. Jag blev själv avbruten av Dan Eliasson då jag under ett panelsamtal nämnde resursbristen. Eliasson har även angående att föra fram kritik externt yttrat "Jag tycker ju inte att högt i tak är när man går ut i media och sparkar på den egna myndigheten och tror att det ska bli något hurrarop. Det är liksom inte min definition av öppenhet" (Polistidningen).

Det har alltså gått ifrån illa till betydligt värre för svensk polis. Det är därför det kokar. Och ingen av orsakerna är okända för varken rikspolischefen eller inrikesministern, som båda är osedvanligt begåvade personer. Anledningen att Eliasson först när flyktingsituationen blev akut nämnde att polisen kanske skulle behöva ökade anslag, samtidigt som hans personal gör allt de kan för att hålla ner lönerna, är sannolikt att det är det hans uppdragsgivare, regeringen, vill. Anledningen att Ygeman, som gjort mycket för at förbättra styrningen av polisen, svarar på alla frågor om resurser med samma mantra som hans föregångare Beatrice Ask, "Polisen har aldrig haft mer resurser än nu", är sannolikt för att hans regeringen inte prioriterar polisen.

Då spelar det mindre roll att inte bara befolkningen utan även kraven på och utmaningarna för polisen ökar kraftigt. Att utredningar tar betydligt mer tid på grund av ökade beviskrav och högre ambitioner. Att nya brottstyper tillkommer, speciellt över nätet. Att den grova organiserade brottsligheten blir allt mer våldsam och tar enorma resurser. Att nästan varje polis i operativ tjänst vittnar om resursbristen. Det blir viktigare att sälja ett budskap om att pengarna till polisen egentligen räcker, så att man kan spendera där den politiska utväxlingen per krona andes vara som störst. Som på skola, försvar eller migration (alla nödvändiga satsningar).

Men jag tror att både Ygeman och Eliasson har gjort en missräkning. Nedprioriteringen av polisen kommer att bli politiskt dyrare än man hade räknat med. Dels för att de som drabbas av polisens brister, ofta människor med svag ställning i samhället, har börjat få allt fler företrädare i debatten. Men kanske främst för att poliskåren har fått nog, och håller på att samlas kring kampen för rimliga arbetsförhållanden på ett sätt som få yrkesgrupper skulle klara av och där breven den 2/11 bara är det första exemplet. "Kårandan" har sina baksidor, men ger en enorm sammanhållning i tuffa situationer. Nästa steg är en aviserad manifestation under nobelveckan. Och så kommer det att fortsätta.

Polisförbundet har aviserat att vi förbereder för strejk när det nuvarande avtalet går ut den 1/10 nästa år. Det beskedet möttes med glädje bland i princip alla kollegor som jag har talat med, och skulle innebära att en s-ledd regering lyckas med konststycket att dra på sig den största polisstrejken i modern svensk historia. Då börjar den politiska kostnaden bli ohanterlig. Jag är själv aktiv i regeringspartiet MP. Det spelar ingen roll, jag strejkar gärna. Det handlar inte bara om drägliga villkor för mig och mina kollegor, det handlar om alla de människor som behöver vår hjälp och aldrig får den. Det handlar om att börja laga sprickorna innan det rättsstatliga fundamentet krackelerar.

Nu räcker det.



Lagom är bäst …

BalansvågMånga talar om Sverige som LAGOMLANDET och då inte som något positivt. Jag personligen tycker jag LAGOM om ordet LAGOM.
Läste i dagens SvD:

Nu drar jag mig för att skriva för jag vet att det bara tar någon minut innan mamma ”gillat” eller kommenterat.

Detta sagt av en kvinna vars mamma är överaktiv på sociala medier, i alla fall enligt dottern.

I tidigare artikel har man kunnat läsa:

”Techno-Freud” – det har psykologiprofessorn Sherry Turkle kallats i sin roll som uttolkare av hur ny teknik förändrar oss och våra relationer. Nu oroar hon sig för att vår förmåga till empati minskar. En stor studie visade att studenter har svårt att sätta sig in i hur andra tänker och känner.

Hennes oro grundar sig bland annat på två nya forskningsstudier. Den ena visar att telefonernas ständiga närvaro gör att vi väljer att prata om ytligare saker än förut. Även om den är avstängd och ligger en bra bit bort så påverkar den vad vi pratar om. Den andra studien visade att studenters förmåga till empati hade minskat med 40 procent de senaste 20 åren. Minskningen var störst under de senaste tio åren. Förmågan till empati mättes genom att studenterna fick läsa berättelser om människor och svara på vad de tänker och känner. Forskarteamet bakom studien spekulerade i att detta kan bero på att unga tillbringar allt mer tid på nätet och mindre med att umgås i verkliga livet.

Att det överkonsumeras ”mobiltelefoni” är det nog ingen som kan säga emot. Gäller inte alla men många. En del kan inte ha sin mobil avstängd en längre tid. Mer oroväckande är empatin minskar, vilket jag tycker märks tydligt i dagens samhälle. Gäller inte alla men många.

Det verkar som att vi människor har svårt för att inte överkonsumera. Det gäller mat men även annat som att använda ny teknik. Det pratas mycket om balans i livet och det verkar som att vi saknar detta i många hänseenden.

Antibiotika är fantastisk om den används rätt, mobiltelefonen likaså. Listan kan göras lång där lagom användning är toppen men överkonsumtion mindre bra!

Varför är det så att vi har svårt att inte gå till överdrift. Kanske sitter det i våra gener. Det pratas mycket om den fria viljan och om vi verkligen har en fri vilja. Våra hjärnor är oftast välutvecklade och vi kan oftast hitta massor av information om det mesta som vi skulle kunna ha som underlag innan vi tar bra beslut. Det verkar dock som att vår hjärna är väldigt selektiv vilket kan vara bra om den är det på rätt sätt.

Vi vet att rökning är farligt!
Vi vet att vi släpper ut för mycket ”koldioxid”!
Vi vet att dåliga kostvanor ger oss sämre hälsa!
Vi vet att rörelse är nyttigt för oss!
Våld föder våld!

Ändå röks det för mycket, det körs för mycket bil, vi äter snabbmat och för mycket. Vi rör oss för lite och det finns alldeles för mycket vapen i omlopp …

Hund och kattDet känns som att vi gärna inte vill ha en fri vilja utan gärna överlåter ansvar till något annat. Vi vill gärna ha en snabb fix. Vi äter inte lagom med godis utan äter gärna lite extra. Nu finns forskning som tyder på att ett hormon FGF21 kan styra vårt sötsug. Lite hormon och så blir vi av med vårt sötsug. Bra men FGF21 kan även ha en baksida eftersom det kan orsaka depression. Risken finns att vi förlitar oss på ”hormonet” i stället för att själva ta oss i kragen.

Egentligen borde de flesta av oss kunna bli lite mera LAGOM speciellt vad gäller konsumtion och då skulle vi minska en hel del problem i världen.

Det är kanske något vi redan nu kan fundera över innan tolvslaget den 31 december och vi står inför ett nytt år med nya möjligheter och förutsatser.

Det gäller att avge LAGOM många nyårslöften, LAGOM kaxiga för att det ska finnas en chans att de uppfylls …

Share on Facebook  Post on Twitter  

Fyrverkerier i år igen.

Fyrverkerier är litet som att skjuta sig själv i foten. Det är samma sak som vi skulle ta en sked med tungmetaller och äta. Eftersom tungmetaller är det som ger de vackra färgerna så hamnar de i luften och färdas med luften till närmaste fält och äts upp av kossan eller tjuren. Det lagras tungmetaller i deras kroppar och hamnar sedan som biff på just ditt bord.

Det är dessutom enormt störande för djur, även om jag inte tycker det är främsta orsaken till att inte skjuta upp fyrverkerier. Tro heller inte att du gör en god gärning genom att skicka upp lanternor med metall. Det hamnar också i djurens föda och skär sönder deras magar. Svävande lyktor är också en brandfara och det finns de i bambu och materialet är biologiskt nedbrytbart.

Och du det finns en app för det.

"Svar direkt: Intellektuell kullerbytta"

Jag har en slutreplik i ETC om TTIP och klimatet på EU-kommissionens Katarina Areskoug Mascarenhas.

 * * *

Svar direkt: Intellektuell kullerbytta

Att som Katarina Areskoug Mascarenhas påstå att miljöskadlig skiffergas och råolja skulle gagna det globala klimatarbetet är en ordentlig intellektuell kullerbytta. Skiffergas har visat sig medföra omfattande negativa miljökonsekvenser samt högre klimatpåverkan än konventionell gas, och import via TTIP skulle kunna driva på utvinning (fracking) såväl i USA som inom EU. Gasberoendet gentemot Ryssland har om något visat på den geopolitiska faran av att vara beroende av energi. Att då via TTIP kasta sig in i ett nytt gasberoende, därtill ett med ännu smutsigare gas, känns knappast som ett bättre alternativ än att på allvar ställa om i hållbar riktning. Möjligheten finns, men viljan tycks saknas.

Kommissionens förslag på miljöavsnitt är som sagt icke-bindande och luddigt formulerat – en skarp kontrast mot den avtalstext som föreslås täcka investerarnas rättigheter.

En handelspolitik som tillåts underminera miljö- och klimatarbetet är ohållbar. Det borde även EU-kommissionen inse.

Max Andersson 
EU-parlamentariker för Miljöpartiet

Teken van Leven

Det här inlägget var från början tänkt att handla om bakteriologen Teken van Leven (1821-1899), holländaren som upptäckte ett av våra mest förödande skadedjur, latmasken. Eftersom nya inlägg på den här sidan nästan är lika sällsynta som den japanska floduttern (Lutra lutra whiteleyi) så finns det möjligen en och annan läsare som undrat varför och härmed skall detta avslöjas: det beror till stor del på ett envist angrepp av Latmask (vermis pigrita). Men när antalet besök på sidan nu passerat det icke föraktliga antalet 300.000 känner undertecknad sig nödd och tvungen att ge ifrån sig ett livstecken.

kronblom

Klassiska symtom på  vermis pigrita (bild Elov/Gunnar Persson)

Nutiden är så sprängfylld av viktiga händelser att det inte är utan skam jag tvingas erkänna att jag borde vara, åtminstone något, mera aktiv med att skriva och framför allt engagera mig betydligt mer. Vi är nu i slutet av 2015 och om man skulle försöka sammanfatta det gångna året med några få ord så skulle det väl kunna vara: ”Hur tänkte vi nu?”. Med vi åsyftas här Homo Sapiens. Flera fruktansvärda terroristattacker som var värre än våra värsta mardrömmar, obeskrivliga mängder av flyktingar med värre öden än i deras värsta mardrömmar, i princip inga (iallafall inga seriösa) handlingar för att bromsa de globala klimatförändringarna, Donald Trump, ett ärkekonservativt kultur- och främlingsfientligt parti stöds av 20% av oss i Sverige, listan kan göras deprimerande lång.

Den parlamentariska demokratin har under året visat sig från sin allra bräckligaste sida med, inte minst sagt, konstruerade överenskommelser, åsiktsförflyttningar inom partierna som är både större och snabbare än ”704 Interamnia” (sällan åt rätt håll), svaga partier och bleka partiledare (i stort sett i hela spektrumet), brutna vallöften, obefintliga lönehöjningar för de som tjänar minst men sliter som djur samtidigt som andra (som antagligen sliter dom också, på sitt sätt) kan kvittera ut löner på flera miljoner kronor i månaden, och den politiska viljan att styra landet mot ett bättre samhälle eller åtminstone visa på en vision i den riktningen alldeles för ofta har överskuggats av ett väldigt ängsligt sneglande på väljarundersökningar. ”Politik är att vilja” sade en gång en mördad svensk statsminister, det är väl tveksamt om han med detta menade att politik är att enbart vilja ha makten.

Ostrich has head in sand to watch TV set

Politiskt strutsbeteende

Nåväl nu är det snart slut med 2015 och vare sig vi har lust eller inte så kommer vi snart att kliva över tröskeln till ett nytt år. Ett nytt år är ju dessvärre ingen garanti för förändring, det är det sannolikt fler än undertecknad som kan skriva under på och dessutom är ju det här med att det blir nytt år just den första januari inte en lika global företeelse som klimatförändringen. 90 miljoner perser firar ju nyår vid vårdagjämningen, 1.500 miljoner kineser firar sitt nyår mellan 20:e januari och 19:e februari, assyrier och judar firar även de sitt nyår andra datum och aztekerna firade nyår i mars månad. Alltså kommer ingenting att bli vare sig bättre eller sämre bara för att det blir 1/1 2016. Förändringar kräver handling och de enda som kan förändra är vi (märk väl att det här handlar om personligt pronomen i första person plural nominativ och inte spelkonsollen med två ii)

För att det skall bli bättre blir vi nog tvungna att agera på något vis. Mycket eller lite, allt efter förmåga. Annars är risken överhängande att det inte kommer att bli så värst mycket bättre under det kommande året. Ett tips till alla er som inte redan har sett filmen ”Racing extinction”. Det är en, på ett vis, både deprimerande och hoppfull film om utrotningen av arter och om hur vår nuvarande livsstil är ett minst lika stort hot mot vår egen existens som kometen som bildade Chicxulubkratern för si så där 65 miljoner år sedan och vars effekt på jorden utrotade nästan 75% av alla, då existerande, arter. Den där kometen hade vi inte kunnat göra mycket åt, men det som pågår just nu är, om än oerhört svårt så, inte omöjligt att göra något åt, eller åtminstone minska effekterna av. Men det brinner redan och det inte enbart i knutarna.

racing_extinction

Se den fantastiskt, vackra, deprimerande men samtidigt hoppingivande filmen ”Racing extinction”

Filmen är en nästan smärtsamt vacker påminnelse om vår fantastiska värld. Den visar fruktansvärt deprimerande exempel och siffror på hur vi lever långt över våra tillgångar och med tillgångar avses här grunden för hela vår existens. Hur vi hänsynslöst negligerar naturen i jakten på diverse kickar, inbillade eller faktiska. Där den största kicken tycks vara att öka sin ekonomiska status. Men filmen är samtidigt väldigt hoppfull och visar tydliga exempel på att det går att förändra och förhindra (i alla fall mildra) den fullständiga katastrof som vi just nu tanklöst jobbar hårt för att överlämna till våra barnbarn. Jag tycker alls inte det är ett bortkastat nyårslöfte att lova sig själv att se filmen (ja…inte bara lova utan göra det) under 2016. Sen om vi dessutom kan göra något som vrider kursen i en mer hoppfull riktning så är det ännu bättre. Det är  ju faktiskt tillåtet att avge mer än ett nyårslöfte så det går säkert att klämma in ”sluta röka”, ”börja motionera” och ”vara snällare mot den-man-inte-varit-tillräckligt-snäll-emot” hittills.

Det här nyårs-inlägget kan nog dessvärre inte tas som intäkt för att det kommer att bli någon högre frekvens på textskrivandet under det kommande året, men att det kommer att bli några fler inlägg än det blev under 2015, det kan jag nästan lova mina läsare (om det nu finns några kvar). Det kan ju vara på sin plats att avsluta såväl den här texten som 2015 med ett vist mått av ärlighet och erkänna att såväl den helt påhittade ”Teken van Leven” som förekommer i början av texten och det som han påstås ha gjort är ett förbannad lögn. ”Teken van leven” är holländska för ”livstecken” och det var egentligen det som det här inlägget skulle vara. Ett bevis på att undertecknad fortfarande existerar. Nu är det dags att avsluta såväl den här texten som det döende 2015 med en uppriktig önskan om ett bättre år. Ett bättre år för dig ärade läsare och ett bättre år för planeten jorden och alla dess invånare (inte bara människor). Önska kan man ju alltid, även om det inte alls är tanken som räknas, utan resultatet (i alla fall när det gäller framtiden)

new-year-02


Även präster blir kalla om rumpan


Besökte som hastigast en katedral i Santiago. Ingen gudstjänst pågick. Inga präster inom synhåll. En rejäl krubba i naturlig storlek med skimrande olikfärgat ljus fanns där. De sedvanliga biktstolarna stod på rad utan skynken för prästplatsen. Jag tog en bild faktiskt för det slog mig att det var aningen lustigt att prästen behöver ett element under rumpan för att orka sitta och lyssna på alla synder. Antar att det gäller vintertid. Kanske är detta något för Arbetsmiljöverket att titta på, när det gäller katolska kyrkan i Sverige. Jag ska avstå från skämt om eld i baken och så.



På tal om kyrkan, debatterade ett par svenska biskopar, den ena pensionerad en andra ännu inte pensionerad, häromdagen i SvD om skillnaden mellan reinkarnation och återuppståndelse och om det ena eller det andra hör till kristendomen. Man anar mellan raderna någon sorts etnisk bakgrund till resonemanget. Det blev en konstgjord teologisk fejd om ords betydelse, vad Jesus egentligen trodde och vad kristna trott och tror. Den ene talar för att reinkarnation ryms i bibelns evangelier, den andra för att återuppståndelsen gör det. Jaha. Så talar vissa människor fortfarande på tjugohundratalet.

Var och en blir salig på sin tro, sägs det. En del blir enligt kristendomen särskilt saliga på sin tro men först efter jordelivet. En svenska, redan tidigare saligförklarad som sig bör, blev nyligen blivit upphöjd till helgon, vilket väl är det högsta en människa kan bli i den kristna hierarkin. Bortsett från påven själv, fast han lever ju än. Ja, ja.

Kristendomen gör inte så mycket väsen av sig nu för tiden hemma i Sverige, så man behöver inte reta sig så mycket. Men runt jul är det alltid en del. Vissa av traditionerna är rätt vackra. Men det blev aldrig riktigt klarlagt ens i Life of Brian (Monty Pythongängets paradfilm), vad myrra egentligen är. Fast jag har tittat i Wikipedia, så jag kan skvallra. Myrra är en sorts kåda eller harts som används som rökelse. Den var i antiken värd sin vikt i guld, så en av de tre vise männen gav Jesus en fin present. Dyra julklappar åt somliga fanns det tydligen råd till även då.

Satsa mer på KULTUR …

Även om det satsas en del på att människan ska åka ut i rymden så har vi bara en planet. Ska vi kunna leva på den vi har så måste vi bli mer sams. Ska vi bli mer sams behöver vi minska klyftorna och så behöver vi satsa mer på fredliga lösningar än militära.
Det finns alldeles för många vapen i världen. Så kallat snabba lösningar löser inte ens problemet kortsiktigt men på lång sikt är det katastrofalt.

Det är givetvis inget lätt problem att lösa men mycket tyder på att krigföringen och störtandet av Saddamn Hussein har skapat en grogrund för IS. Det vi har gjort går ju inte att göra ogjort men vi kanske ska lära av det vi gjort.

Det finns inget självklart svar hur IS ska kunna bemötas. De bilder som de själva sprider ger ju inte någon känsla av att de är speciellt mottagliga för diskussion. Men det är inte bara IS som gjort hemska saker, vilket inte innebär att jag säger att IS är OK.

De flesta våldslösningar är problematiska och kräver oftast ännu mer våld för att hantera situationen.

Därför är det intressant att Italiens premiärminister Matteo Renzi ger nio miljarder kronor till kulturen de kommande två åren. Han säger att ”Kriget mot terrorismen är ett krig om kultur”. När Italien stärker säkerheten stärker de samtidigt kulturen.

Det framgick i ett anförande som Italiens premiärminister gjorde på tisdagen.
”– Det som hände i Paris signalerar ett pågående krig mellan kulturer. De föreställer sig terror, vi svarar med kultur. De förstör statyer, vi älskar konst. De bränner böcker, vi är bibliotekens land”.

Renzi lovar 18 miljarder kronor extra till ”kulturkriget”. Varav hälften läggs på säkerhetspolitiska åtgärder och hälften på kultur. Det handlar om anslag till bland annat teatrar, museum och konserthallar. Pengarna kommer att fördelas mellan städer och landsbygd, samt städernas ytterområden. Kulturen kan vara ett bra medel för att hindra marginalisering av olika grupper, tror Italien.

Ska vi kunna hantera situationen behöver vi våga pröva ”nytt”. Bästa sättet att minska IS är att minska rekryteringen till IS. Vi måste bygga upp förtroendet mellan oss individer på vårt enda jordklot så att vi inte tar till vapen.

Satsat mer på KULTUR och mindre på vapen.

God Jul & Gott Nytt År!

God Jul & Gott Nytt År!

Share on Facebook  Post on Twitter  

Snart har ännu ett år gått …

Tiden går fort när man har roligt sägs det. Tyvärr är det inte så roligt just nu. Jag själv har det roligt och väldigt bra, speciellt om man jämför hur många andra har det.

ALEX vilarJulen har varit lugn och skön tyvärr alldeles för grön och då tänker jag på att det saknas något vitt, dvs SNÖ. Annars så kan nog jularna knappast bli för gröna. Konsumtionen slog väl som vanligt rekord och reorna pågår för fullt.

Allt prat om att vi inte har råd att hjälpa flyktingar och så konsumerar vi som aldrig förr. Känns väldigt märkligt och kluvet.

Flyktingsituationen i världen är svår och då har vi bara fått en rännil till Sverige. Tyvärr tar inte alla länder i EU sitt ansvar vilket givetvis sätter tryck på Sverige. Tyvärr har det blivit lite panik med alla s k SKÄRPNINGAR. Gränskontrollen som ska komma igång den 4/1 kommer förhoppningsvis inte igång. Visserligen saktar kanske inflödet av men smugglingstrafiken kommer säkert att öka.

Vilka åtgärder ska tas när de som kollas saknar ID?
Ska de skickas tillbaka till Danmark?
Kommer Danmark att ta emot dem?
Om inte vad händer då?

Istället för att riskera ASYLRÄTTEN borde det ha satts till resurser för att ta om hand alla de som kommer till Sverige och som kommer att bidra till ett blomstrande samhälle om de blir väl mottagna. Att det blir ”lönande” i framtiden är inte det avgörande utan att vi måste ta beslut av humanitära skäl. Jag skulle gärna vilja ha en tillflyktsort om det skulle bli krig i Sverige.

Att det införs ID-kontroller på Öresundsbron kommer att drabba alla de som pendlar mellan Sverige och Danmark. Det verkar som att man inte riktigt förstår hur geografin och resandeströmmarna ser ut i Skåne från ett Stockholms perspektiv.

Det är bara att erkänna att vi inte har gjort vad som skulle göras för att bygga upp en bra mottagningsverksamhet. Samordningen har varit dålig, mycket pengar har gått till lycksökare som tagit emot många flyktingar och satt dem i ”förvar” för att tjäna pengar.

Innehållet i mottagandet har inte heller varit så bra. Snabba insatser för att lära sig språket är jätteviktigt men även aktiviteter som gör att kontaktytorna mot det svenska samhället blir stora. Vi borde satsat på fler kulturaktiviteter.

I Region Skånes Kulturnämnd har vi avsatt 1.5 miljoner för att stimulera olika kulturinsatser inom ramen för folkbibliotekens verksamheter i Skåne, riktade till barn och deras föräldrar som är på flykt. Folkbibliotek, kulturarvsaktörer och aktörer inom den idéburna sektorn gör redan många olika insatser för dessa grupper. Frågor kring språkutveckling, berättelser, relationsbyggande och skapa mötesplatser mellan människor i lokalsamhället ligger nära dessa aktörers kontinuerliga uppdrag och arbete. En regional uppgift kan därför vara att bygga vidare på det som görs och stärka de strukturer som redan finns.

Kultur kan föra människor samman, ge nya berättelser och vidga perspektiven. Med kunskap och insikt i andra människors liv stimuleras vår nyfikenhet och därmed vår förståelse och tolerans gentemot andra. Kulturen är en kraft som kan stärka arbetet med att utveckla demokratins former, yttrandefriheten och synen på alla människors lika värde.

Jag hoppas att vi inte låter SD bestämma hur vi ska agera. Tyvärr är det ett stort tryck från en stor majoritet i Sveriges Riksdag för att vi ska vara restriktiva. Mycket p g a att man inte vill att SD ska växa. Men rädslan för SD ska inte styra vårt agerande utan vårt sunda förnuft och medmänskligheten.

Vi står inför många utmaningar, flyktingsituationen, klimatsituationen, sjukvårdssituationen, hälsosituationen …

Listan kan göras lång men det innebär inte att vi inte kommer att kunna hantera alla dessa utmaningar och ta till vara de möjligheter som finns. För att göra det måste vi ha insikt att det finns problem och sedan lägga allt krut på att lösa de, inte att skyffla över problemen till någon annan.
Våga vara annorlund

 

Mc afee har en dålig service

Jag går ifrån Mc Afee eftersom det var svårt att få kontakt och personlig service. Jag köpte en prenumeration men den satte det på en gammal dator antagligen som jag inte använder. Därför kommer jag att prova AVG som jag dessutom använder för min mobiltelefon och där den går som en klocka.

Jag tycker att det är dåligt att man inte har en bra service på en produkt bara för att man har mängder av kunder genom att den redan är installerad på datorn. Det är inte så man får kunder man får bara dålig reklam och arga kunder.

Santiagorapport


Efter några dagar i Santiago och Chile har jag fått veta att Santiago är en mycket större stad än jag hade trott. Någon påstår fem miljoner invånare, någon annan sju. Alla är ense om att sta’n växer snabbt och att en stor del av landets befolkning bor här. Den globala urbaniseringstrenden är stark i hela Sydamerika.

Vi har börjat bekanta oss med Santiago. Chilenarna verkar duktiga på kollektivtrafik. Tunnelbanetrafiken är, liksom busstrafiken, tät och välfungerande. Dessutom är den prisvärd. För en enhetstaxa på omkring en tia, åker man vart som helst inom storstadsnätet. Så ska det vara. Det saknas dock möjlighet till dagskort och månadskort.

Rör man sig lite runt om i jättestaden Santiago, ser man många poliser, vakter och här och där militärer. Man får dock en känsla av att bevakningshysterin kan ha med kuppen för drygt 40 år sedan att göra. Vid presidentpalatset är bevakningen anförtrodd militärer med höga ridstövlar, vita uniformsjackor och ett obehagligt stuk på skärmmössorna, som för tankarna till förra seklets värsta marodörer i Europa. Runt många privatbostäder är staketen både höga och avskräckande med vassa spetsar och ibland taggtråd. Det talas om hög brottslighet men jag känner inte till fakta om den saken.

Det är en märkbar skillnad på folket ute på sta’n här och i europeiska storstäder. Det verkar som om folk är betydligt kortare här. Många har ett utseende, som för mina tankar till indianer. Mapuche är en stor folkgrupp i Chile, omkring fem procent av befolkningen, ett ursprungsfolk. När man vistas bland folk, skulle man kunna gissa att andelen människor med bakgrund hos ursprungsbefolkningen är betydligt större än så, kanske bortåt hälften. Som alla andra ursprungsfolk, har mapucheindianerna övermannats och misshandlats av europeiska kolonisatörer och mycket finns kvar att göra åt mapuchefolkets rättigheter.

Enligt en helt privat källa härnere, är det lite si och så med välfärdssystemen i Chile. Pensionerna är låga eller inga. Socialhjälp finns knappt, ännu mindre bostadsbidrag m.m. Men man ser inte många som tigger på gatorna, även om gatumusikanter, som spelar för allmosor förekommer. Levnadsstandarden ligger, om inte högt, så på en uthärdlig nivå för det stora flertalet. Den chilenska ekonomin har under de senaste 25 åren utvecklats mycket hastigt. Det lär finnas en för sydamerikanska mått, stor medelklass i Chile. Det finns också fattigdom men den har minskat drastiskt och är lägre i Chile än i andra länder i Sydamerika. Ett bekymmer, som man ser ut att dela med västerlandet är övergödning. Vart man än vänder sig, ser man många feta människor, jag skulle gissa fler än hos oss, kanske inte fler än i USA.

Julresa


Da’n för doppareda’n och lite av själva doppareda’n ägnade jag åt att resa. Med flygplan. Det är inte jättebekvämt att flyga. Inte är det bra för miljön heller. Men till Sydamerika, som vi skulle till, är det besvärligt att komma, om man inte använder flyget. Målet, som vi nu nått, var Santiago i Chile. Det är långt bort, nästan så långt man kan komma.

Första mellanlandningen var i London. Redan hemma i Sverige hade vi visat passen tre gånger, bl.a. i en nyinrättad kontrollstation, där passen scannas och kollas för alla utresande. Det verkar lite hysteriskt. Polis och politiker ser ny flyktingvågor välla in överallt. Schengenavtalet verkar det inte vara så viktigt med längre. Både skåningar och danskar är förbannade över id-kontrollerna och det kan man förstå. Fast danskarna är verkligen inte så mycket bättre själva. I London fick vi nöjet att gå igenom två säkerhetskontroller till, trots att vi var transitpassagerare med bagaget incheckat för hela vägen. Mitt handbagage skulle specialgranskas av något skäl. Lådan med min ryggsäck, jacka, livrem och uppackad laptop forslades över på ett särskilt rullband och togs efter 10 minuters extra väntan om hand av en stadig, beväpnad kvinna, som spände ögonen i mig och frågade myndigt, varför jag inte sagt att jag hade med mig en flaska tullfri sprit. Well, sade jag och ryckte möjligen lite på axlarna, ingen frågade och ni såg den ju ändå i röntgenapparaten. Samtalet tog slut där men det kunde ha gått värre. Den resande bör vara rätt servil i den där rollen som misstänkt terrorist. I Madrid brydde de sig inte om vare sig pass eller nya säkerhetskontroller utan bussade oss direkt till den terminal där sydamerikaplanen går. I Santiago, var passkontrollen minutiös och där ville man ha sådana där gammaldags lappar ifyllda, som man höll på med för fyrtio år sedan lite här och där. Dessutom hade man en extra säkerhetskontroll av bagaget, när man gick ut genom tullen, en innovation.

Den fria rörligheten har aldrig riktigt funnits ens i EU och utvecklingen verkar för tillfället gå åt fel håll lite överallt.

Vår resa till Chile var lång med två byten och mycket väntan på flygplatser. Längst fick vi vänta i Madrid inför sista etappen på vår långresa. Flygtiden från Madrid till Santiago var 13 timmar. Då är det långt. Santiago ligger lika långt söderut som Buenos Aires, det tror man kanske inte. Eller så gör man det, inte vet jag. När man inte har något annat att göra i de jättelika terminalhallarna, kan man ägna sig åt att titta på folk. Det hade jag tid med da'n före doppareda'n. Strömmen av resande i alla åldrar, utseenden och utstyrslar sinar inte. En svartklädd, katolsk präst med böljande tygsjok runt benen passerade. Kortklippt, glasögon, 40-årsåldern städad men med lite kulmage. Pedofil eller inte, tänker man fördomsfullt. Å andra sidan finns det gott om sådana, särskilt i katolska kyrkan. En kvinna, som såg ut att komma från något land i Himalaya, skred långsamt förbi med en sorts trumma, som hon slog lite försiktigt på. Barnfamiljer kämpade på med allt sitt pick och pack, många med gnälliga ungar, så där framåt natten.

Vårt flyg till Sydamerika lyfte strax efter midnatt. Vi landade på julaftonsmorgonen i Santiago efter en resa på så där 30 timmar, räknat från Sjölandet i Gåsinge. Puuh! Vi kom fram till 30-gradig högsommar och en storstad med fem, sex, sju miljoner invånare. Fotbollsstadion finns kvar, den där Pinochets handgångna män ägnade sig åt diverse övergrepp mot tiotusentals oskyldiga landsmän. Nu har det varit demokrati i Chile sedan 1990.

Adventstider – inte för klimatflyktingar på dödens hav




Den lilla barnhanden glider ur greppet och försvinner bort i vågorna, ner i djupet. Någon dag senare vilar pojkens kropp på ett sorgesamt fridfullt sätt på stranden till Europa. Vi har alla sett bilden och om vi har hjärta i kroppen så har vi reagerat starkt och tänkt tanken: Aldrig mer!
Å andra sidan, som någon skrev för en tid sedan, så har mitt eget parti tvingats skära ut sitt hjärta. Slutar man känna då, eller blir smärtan bara större, mer outhärdlig i det tomrum som bildas?

Treårige Alan Kurdi borde ha hela livet framför sig, men istället upphörde det alldeles för tidigt, just när han tillsammans med övriga familjen stod på tröskeln till fred och trygghet.

På liknande sätt berövades fyraåriga Laean Swirakly sitt liv i samma vågor, i samma hav, på flykt från samma krig. Nej förresten, Laean var egentligen också tre år. Hon drunknade nio dagar före sin födelsedag. Men om vi hade haft möjlighet att fråga henne så skulle hon nog ha valt att ”avrunda uppåt” och stolt förklara att hon var fyra år.

Egentligen bör vi undvika att exponera barn, vare sig de är levande eller döda. Men å andra sidan tror jag att det bästa sätt vi har att hedra minnet av Alan Kurdi och Laean Swirakly är att påminna oss om hur deras liv avslutades alltför tidigt i havsvågorna utanför Greklands kust, intill demokratins vagga. 

Vi behöver se dessa barn för våra ögon, Alan skenbart sovande i strandbrynet, Laean försiktigt leende mot kameran på ett sista foto – och tvinga oss att inse att de representerar mångfalt fler offer, idag men också imorgon.

Det har varit adventstider. Advent betyder ankomst. Trots vår sekularisering i Sverige så välkomnar vi åtminstone symboliskt Herrens ankomst. NK:s berömda julskyltning lockar som vanligt åskådare och julhandeln förväntas slå rekord i vanlig ordning. Samtidigt stängs Sveriges gränser för flyktingar och asylsökande eftersom det enligt uppgift är kris i vårt land, ”samhällssystemen håller på att kollapsa”. Flyktingarnas ankomst välkomnas inte. Det är olika sidor av samma ögonblick som är svåra att se hur de hör ihop. Men ändå gör de det?

Det vi ser nu är bara början.

Alan och Laean flydde med sina familjer från krigets Syrien. Men det är också ett Syrien som nyligen upplevt den svåraste torkan på nästan hundra år, vilket bidragit till att driva människor i konflikt och på flykt. Denna torka är sannolikt en konsekvens av pågående global uppvärmning och klimatförändringar. Alan och Laean kan ses som de första klimatflyktingarna som söker sig till Europa, och efter dem kommer fler. Mångfalt fler, från världens alla hörn.

I samma skede som julhandeln på allvar tog fart i vårt land så inleddes klimatkonferensen COP21 i Paris. Idag råder stor enighet om att klimatförändringarna är verklighet, och att den globala uppvärmningen ökar i oroväckande snabb takt. Det välstånd vi byggt upp har ett pris som blir allt tydligare för var dag som går. Men för oss människor är det svårt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt, och det är ännu svårare att försöka anpassa de egna handlingarna för att åtgärda ett problem där allvarliga konsekvenser visar sig på allvar först någon gång i framtiden, kanske för framtida generationer. Ditt agerande idag påverkar hur världen kommer se ut för dina framtida barnbarn och barnbarns barn. Våra hjärnor är inte evolutionärt anpassade till att ta sådana långsiktiga hänsyn. Vi har aldrig tidigare haft sådan makt att det har behövts – inte före Antropocen, den nya tidsepok då människan rubbar jordklotet.

Vårt sätt att handla bidrar till att forma framtiden. Istället för att besvärat slå ifrån oss ansvaret med argumentet att det egna agerandet har så liten betydelse i helheten, så bör vi istället anamma tanken om ”fjärilseffekten”, dvs att en fjärils vingslag kan bidra till att utveckla stormvindar på andra sidan jordklotet. Men det kan också tolkas som att den lilla människan kan åstadkomma storverk.

Julhandeln har nått sin kulmen och samtidigt har Sverige försökt hantera flyktingströmmar i en omfattning som inte skådats på länge. Till detta kommer ett utökat terrorhot som också kan kopplas till oljeintressen, vår livsstil, en sned resursfördelning och ökad segregering. Allt hänger ihop. 

För att hedra minnet av Alan Kurdi och Laean Swirakly – och alla de drunknade klimatflyktingar som kommer efter – så bör vi reflektera över vilket samhälle vi vill leva i lokalt såväl som globalt, och vilket ansvar vi har enskilt och gemensamt för att bidra till detta.

Platsannons: Var med och driv grön politik i EU!

Vill du arbeta i EU-politikens centrum och vara med och forma den gröna politiken? Nu söker vi en politisk sekreterare till Max Anderssons kansli i EU-parlamentet.

Max Andersson är miljöpartist och medlem i Gröna Gruppen. Han sitter i det rättsliga utskottet (JURI) och det konstitutionella utskottet (AFCO) och är starkt engagerad i frågor om demokrati, handelsavtal, IT/integritetspolitik och klimat. Sekreteraren kommer att ansvara för att följa utskotten och bistå ledamoten med att ta fram underlag, utveckla politiska förslag, driva opinionsbildning och skriva debattartiklar. I tjänsten ingår även en del administrativa arbetsuppgifter på kansliet. En viktig del av tjänsten kommer att vara att utveckla och kommunicera en grön och antifederalistisk EU-kritik som inte bara kritiserar EU:s brister utan också lägger fram konstruktiva alternativ med mer medborgarinflytande och decentralisering.

Tjänsten innebär också att tillsammans med övriga anställda och ledamöter för miljöpartiet och gröna gruppen förbereda inför parlamentets sammanträden vilket kräver god kunskap om miljöpartiets politik, förmåga till politisk analys och god allmänpolitisk kunnighet.

Du ska vara en mycket god skribent, kunna arbeta självständigt och ha förmågan att strukturera ditt arbete på kort och lång sikt. Svenska och engelska är våra arbetsspråk, om du även behärskar andra språk som franska och tyska är det en fördel. Erfarenhet av arbete i politiskt styrda organisationer är meriterande. Skicka gärna med ett arbetsprov på en politisk text som du har skrivit som en bilaga till din ansökan.

Det är viktigt att du delar Miljöpartiets värderingar. För att lyckas med tjänsten behöver du några års arbetslivserfarenhet. Som person önskar vi att du är effektiv, drivande, självgående och lyhörd. Du måste också vara beredd att periodvis arbeta i ett högt tempo. Eftersom arbetet är i nära samarbete med ett team på fyra personer läggs stor vikt vid personlig lämplighet. Vi vill ha mångfald och ser gärna sökande med olika bakgrund, kön och ålder.

Anställningsform: 6 mån provanställning följt av tidsbestämd anställning tom slutet av mandatperioden 2019, tillträde efter överenskommelse. Tjänsten omfattar heltid med oreglerad arbetstid. EU-parlamentet är arbetsgivare. Arbetsplatsen är Bryssel, men vissa veckor flyttar den till Strasbourg.

Mejla din ansökan senast 20 januari kl 23:59 till ansok.max.andersson@gmail.com. Då vi gärna ser tillträde omgående, tar vi emot ansökningar och genomför intervjuer löpande.

Står fortfarande för att Parkteatern ska vara kvar.

I mars 2015 skrev jag följande debattartikel i BT och jag satte lite kaffet i halsen när jag läste i BT att Lokalförsörjningskontoret nu ser om dom kan riva Parkteatern istället. Vansinne och något jag aldrig kan ställa mig bakom. Läs gärna debattartikeln igen, jag står fortfarande bakom varenda ord.

Borås har rivit nog med teatrar

Det är dags att fatta ett principiellt beslut. Borås stad ska inte riva ytterligare en gammal teater. Parkteatern ska vara kvar, skriver Tom Andersson

Ibland måste man våga bestämma sig och nu tycker jag att det är dags när det gäller Parkteatern. Vi politiker har varit halvhjärtade alldeles för länge vid det här laget, men när nu nya förbifart Sjöbo, som sveper alldeles intill den gamla gula teaterladan, är klar så kan vi konstatera: Nej, teatern måste knappast rivas eller flyttas på grund av trafikbullret.

Kultkompaniet och kulturföreningen Tåget har med sina sommaruppsättningar visat att det går att locka dit publik, trots en dunkel och ömsom för varm och ömsom för kall salong. Ja, välbesökt barn- och ungdomsteater har det blivit – unga skådespelare som viker en stor del av sommarlovet har stått ut med sunkiga scenutrymmen för att få vara med.

Rädda Sommarteatern på Sjöbo
Jag står fortfarande för att Parkteatern ska vara kvar och utvecklas


I Stadsparken kommer Orangeriet att bli en glädje för ögat när det lyses upp inifrån, set är jag helt övertygad om. Men jag ser också på Facebook i gruppen ”Gamla Borås” hur just Orangeribygget river upp såren från 1983 när gamla teatern hamnade under grävskopan. Nu i dagarna har bilder på teatern inifrån och utifrån delats och diskuterats flitigt i gruppen. Jag känner helt enkelt att det nu är dags att fatta ett principiellt beslut: Borås stad ska inte riva ytterligare en gammal teater. Parkteatern ska vara kvar.

Men min vision sträcker sig längre än till bara ett bevarande. Jag tänker mig en full renovering som också innebär att byggnaden isoleras och görs användbar åtminstone från tidig vår till sen höst. Jag tänker mig en bred samling av privatpersoner, föreningar och företag som arbetar vidare utifrån den grund som redan finns med sommarteater och fyller på med sång, musik och scenkonst.

Ni boråsare som har hunnit före mig och både tänkt ut och skrivit ner liknande idéer som de jag framför här – tro inte att jag är ute efter att ta äran för att ha hittat på detta. Se det istället som ett stöd och en markering. Jag tänker arbeta för att bevara Parkteatern och det arbetet vill jag göra tillsammans med alla som är intresserade av att fylla byggnaden med innehåll.

TOM ANDERSSON (MP)
kommunalråd med ansvar för kulturfrågorsson (MP).

Källa: bt - Borås har rivit nog med teatrar, Tom Andersson (mp)