Tristessen är våran fiende!!

"Man skulle faktiskt kunna säga att det under de senaste 30 åren har konstruerats en omfattande byråkratisk apparat för att alstra och bevara hopplösheten, en jättelik maskin utformad för att förinta varje föreställning om en annan möjlig framtid. Till grund för denna ligger - som en reaktion på 1960- och 70-talets omvälvningar - en formlig besatthet bland världens ledare vid att förhindra sociala rörelser från att växa, blomstra eller föreslå alternativ; vid att se till att de som utmanar den rådande maktstrukturen aldrig, under några omständigheter, ska få framstå som framgångsrika. För att åstadkomma detta krävs en enorm apparat av arméer, fängelser, polisstyrkor, olika typer av privata vaktbolag, liksom en polisiär och militär informationsapparat och propagandamaskiner av alla upptänkliga slag, varav de flesta inte angriper alternativen direkt, utan snarare arbetar med att skapa ett genomgripande klimat av rädsla, chauvinistisk likriktning och allmän misströstan som får varje tanke på en annorlunda värld att framstå som en meningslös fantasi."

          Ur - Skuld (de första 5000 åren) - Av David Graeber


Gröna jobb för framtiden inom besöksnäringen


En ökad satsning på hållbar besöksnäring och turism i skyddade områden, som en nationalpark, ger fler besöksanledningar och möjligheter för Gotland, skriver jag med Annamari Thorell, DestinationsArenan AB och Per Jobs, Naturturismföretagare.

En satsning på tio miljoner kronor per år på Sveriges nationalparker kan till 2020 ge tusen nya jobb och lokala turismintäkter på en miljard kronor årligen beräknar Ekoturismföreningen och Visita (DN 150715). I Finland ger varje euro satsad i nationalparkernas infrastruktur tio gånger högre turismintäkter i parkens närområde. Nyckeln är tydlig samverkan och rollfördelning mellan myndigheter och besöksnäring kombinerat med att aktivt synliggöra, paketera och presentera närområdets boende, måltidsmöjligheter och guidade upplevelser.

Resandet ökar i Sverige och världen. Besöksnäringen är en större inkomstkälla för Sverige än exempelvis exporten av järn- och stål eller personbilar. Den är också sysselsättningsaktiv och skapar många lokala jobb på platsen. Sveriges 29 nationalparker har redan i dag en viktig roll med 2,4 miljoner besök årligen, hälften uppskattas vara internationella gäster. Men potentialen är flerdubbelt större inte minst för utveckling i närområdet runt dem.

Gotland rankas högt när svensk och internationell media beskriver svenska resmål. Samtidigt har Gotland lägre andel internationella besökare jämfört med övriga landet och de utländska gästnätterna har minskat senaste åren. En nationalpark som magnet för besökare saknas också. I Nationalparksplanen prioriteras dock Bästeträsk med en "säregen, internationellt unik natur. Området har exceptionellt höga naturvärden och är lättillgängligt och attraktivt för friluftsliv". Varsam naturturism är en mycket viktig del i att tillgängliggöra svensk natur för fler där vår unika allemansrätt också lockar bland annat trångbodda européer. Turism i skyddade områden, som nationalparker, ger ytterligare besöksanledningar och där ser vi möjligheter för Gotland.

Hållbar besöksnäring blir allt mer vedertaget och kan definieras som att ”med uthållig lönsamhet leverera upplevelser som motsvarar eller överträffar besökarens förväntningar, som ger samhället ett mervärde utan att äventyra gemensamma resurser för kommande generationer”. Redan idag har vi flera företag som levererar högkvalitativa upplevelser för både boende, besökare och företag med fokus på hållbart nyttjande av natur, kultur, mat, vatten, energi och socialt ansvar. Här kan en ökad satsning på hållbar besöksnäring tillsammans med en nationalpark bidra till att Gotland som besöksmål blir än vassare i både innehåll och kommunikation. Ett attraktivt besöksområde är dessutom inte bara attraktivt för besökare utan också attraktivt att bo och verka i.

Isabel Enström, Miljöpartiet
Annamari Thorell, DestinationsArenan AB
Per Jobs, Naturturismföretagare


Publicerad i Gotlands Tidningar och Gotlands Allehanda 150731

En blåtira jag bär med stolthet

Mitt engagemang i Stockholm Pride har hittills i år uppgått till en halvtimme. Under den tiden har jag blivit kallad bögjävel, fått en armbåge i ansiktet och blivit målsägande i en hatbrottsutredning. Och vet ni – jag är glad att det var jag som fick den där armbågen och ingen annan.

För mig kommer nog Pride alltid handla om varje människas rätt att vara sig själv, utan rädsla. För så länge bögar, flator och transor inte kan röra sig fritt utan att vara rädda för kränkningar och våld har vi inte ett fritt samhälle.

Med varje hatbrott ruttnar lite av vårt samhälle. Med varje HBT-person som låter rädslan bli en munkavel blir Sverige lite kallare. Därför är jag glad att det inte var en transa, eller en bög, eller en flata, som fick den där smällen. För om det nu ska delas ut en blåtira tar jag den hellre som vit heterosexuell man. Så att hatet inte drabbar den som redan är utsatt, ännu en gång.

Det kommer nog göra lite ont imorgon – men smärtan är tillfällig och stoltheten permanent.

Koll på kollektivtrafiken

I planeringen av kollektivtrafiken handlar det om att lägga ett pussel med hänsyn till ekonomiska resurser och att successivt förbättra möjligheterna att resa, skriver jag tillsammans med Tekniska nämndens ordförande.

Så, så får vi skörda skriver Ulf Klasson (FP) i GT 20 juli och menar att inte tillräckligt satsas på kollektivtrafiken. För en bra skörd måste den som sår väga in de faktorer som påverkar skörden. För kollektivtrafiken handlar det om att lägga ett pussel med hänsyn till ekonomiska resurser och att successivt förbättra möjligheterna att resa.

Det går att bevisa vad en vill med statistik, men vad säger det? Den statistik från Trafikanalys som Klasson hänvisar till, gällande en minskning av kollektivtrafikresandet 2006-2014, behöver kompletteras med hur demografin påverkar Gotlands resenärsstatistik. Antalet ungdomar upp till 20 år minskade med 1841 personer 2006-2014. Detta är en faktor som ger stort utslag i resandet, speciellt som varje individ oftast reser två gånger om dagen.

Samtidigt visar statistiken att totala antalet resor ökat mellan 2013 och 2014, trots att antalet ungdomar upp till 20 år minskade med 199 personer samma period. Antalet utbudskilometer per år, alltså de busslinjer som är möjliga att resa med, har också ökat både mellan 2011 till 2012/13 och sedan igen 2014. Fler resemöjligheter erbjuds alltså redan idag.

Visst finns ändå utmaningar på Gotland med att få till en tillfredsställande kollektivtrafik. Trafiken är redan idag till nästan 80 procent skattesubventionerad och vi bor över hela ön. Detta är faktorer som inte går att bortse från.

I vårt Regionala trafikförsörjningsprogram planeras för att öka antalet resenärer från drygt 1 miljon 2012 till 1,8 miljoner år 2020. För 2015 beslutade vi om mer pengar till kollektivtrafiken för tätare och snabbare turer på stomlinjerna. Prioritet har legat på ordinarie tidtabell liksom önskemål från allmänheten om att koordinera linjer för att spara tid, lägga till nya eller extra turer vissa tider. Allmän kollektivtrafik genom beställning testas nu för bättre tillgänglighet även i mer glest befolkade områden. Samverkan med skolbussarna förbättras och Visby busstation byggs om med fokus på tillgänglighet, trafiksäkerhet, logistik och bättre cykelparkering. Mer info på gotland.se/kollektivtrafiken.

Avvägningen mellan önskemål på snabba turer och var en god kollektivtrafik på ön ska erbjudas behöver alltid göras. Vi välkomnar därför Ulf Klassons liksom andras engagemang för en bättre kollektivtrafik. Vår ambition är att fortsätta hitta lösningar för bättre turtäthet, sammanhängande tidtabeller vid byten och alternativa lösningar som komplement till de stora bussarna samtidigt som priset ses över.

Isabel Enström (MP), regionråd
Tommy Gardell (S), ordförande Tekniska nämnden
 
Publicerad i Gotlands Tidningar 27 juli

Om hederskultur, kvinnoförtryck och rasism

Det började så klart inte med Zeliha Daglis text på Aftonbladet. Olika sorters patriarkalt förtryck där män utövar makt över kvinnors klädsel, uppträdande och sexualitet har förekommit i Sverige sedan urminnes tider. Även det som idag kallas "hedersförtryck", att kollektivet med våld och hot kontrollerar eller bestraffar kvinnors sexualitet för att bevara släktens "heder", har länge varit en del av svensk kultur. I takt med att samhället har moderniserats och sekulariserats, och i takt med att kvinnans ställning har stärkts genom ett målmedvetet och statligt sanktionerat jämställdhetsarbete, så har dock just den aspekten av patriarkalt förtryck pressats tillbaka och i princip försvunnit i vårt majoritetssamhälle. Dock har en ökad invandring ifrån områden med mer traditionella och konservativa värderingar fört tillbaka hederskulturen till delar av det svenska samhället.

Det Zeliha, och kanske främst Amineh Kakabaveh (grundare och ordförande för "Varken hora eller kuvad") har gjort är två saker. De har påmint om ett förtryck som är speciellt närvarande i våra segregerade förortsmiljöer och som är lätt att missa om man inte själv lever med det, och de har signalerat att utvecklingen går åt fel håll.

Zelihas och Aminehs berättelser är så klart inte hela bilden av hur kvinnor och flickor har det i marginaliserade förorter. Många upplever inget som helst förtryck, utan snarare en större känsla av tillhörighet och gemenskap än i övriga samhället. De har inte heller kommit med några nyheter för alla de goda krafter som arbetar med jämställdhetsfrågor i olika segregerade miljöer. Men de har lyckats lyfta frågan till att just nu uppmärksammas och debatteras nationellt. Gott så, vi behöver en diskussion om hur vi skall säkerställa att man åtnjuter samma frihet ifrån förtryck oavsett var i Sverige man bor eller vilken familj man föds in i.

Den efterföljande debatten har dock inte främst handlat om det, utan om vilket av två synsätt som skall ha tolkningsföreträde. Mot Kakabavehs och Daglis beskrivning av ett specifikt kvinnoförtryck i segregerade miljöer som beror på närvaron av kulturellt och religiöst konservativa krafter ställs ett relativistiskt perspektiv där kvinnoförtrycket är samma överallt. I den kontexten blir Kakabaveh och Dagli, trots att de har invandrarbakgrund och har bott och verkat årtionden i den "förort" de beskriver, till någon sorts nykoloniala rasister. Den linjen, som till mångas förskräckelse även har företrätts av Vänsterpartiets partiledning (om än på ett luddigt och insinuant sätt), fick dock en hårt bakslag då en stor del av Sveriges kvinnorörelse satte ned foten och konstaterade att "Förorten behöver en feministisk politik".

I en av de mest läsvärda texterna i det här hett debatterade ämnet, "Kvinnors rätt väger lätt mot brinnande bilar", beskriver Federico Moreno och Meli Petersson Ellafi, som intervjuat ett antal personer i bland annat Husby, hedersförtrycket och det självklara faktum att det inte är samma sak på Lidingö som i Husby. Moreno och Petersson Ellafi är dock medvetna om att ämnet är känsligt. De skriver:

"Det finns en irritation bland många invånare i miljonprogrammen, en trötthet på att ständigt bli utpekade för samhällets misslyckanden. Men det finns också en acceptans för att en del kvinnor lever under ett förtryck som man inte hade accepterat på andra håll. Kampen mot rasism och för miljonprogrammen får ofta gå före kvinnors liv och frihet.

Som journalist blir man ombedd att tänka på det rådande politiska klimatet, att inte ge rasisterna vatten på sin kvarn. På så sätt bildas en ohelig allians mellan antirasister, förortsaktivister och kvinnoförtryckare."

Dessa meningar sammanfattar väl varför ledningen för Vänsterpartiet och många andra i olika vänster- och förortsrörelser hamnar så fel. Man verkar inte ha lärt sig någonting av de misstag som har gjorts när hedersvåldet började uppmärksammas i Sverige. Ivern att inte stämpla vissa folkgrupper på ett negativt sätt ledde till att själva termen påstods vara rasistisk och problemen sopades under mattan. Det är misstag som har kostat mycket lidande, och kanske även liv.

Det finns absolut anledning att vara vaksam mot rasistiska och muslimfientliga generaliseringar när frågor som hederskultur och kulturellt eller religiöst konservativt förtryck diskuteras. Dels för att det finns gott om fördomar mot de människor med utländsk bakgrund som bor i våra segregerade förorter, och dels för att just muslimer är måltavlan för en stor del av den breda främlingsfientliga och högerpopulistiska rörelse som sveper igenom Europa idag. Men det innebär inte att man kan blunda för problem med exempelvis kvinnoförtryckande inslag i religiösa eller kulturella sammanhang. Och att relativisera bort problemen genom att hävda att det är samma kvinnoförtryck på Lidingö som i Husby är att blunda för de specifika problem som finns i exempelvis Husby.

För att komma vidare i den här debatten så måste vi klara av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det är när man fastnar i en statisk världsbild, där man har valt på vems "sida" man står, vem som är förtryckare och vem som är förtryckt, som det blir fel hela tiden. Ett exempel är när den feministiska gruppen "Femen" gjorde en aktion i Stockholmsmoskén. I en svensk kontext är muslimer "de utsatta", och aktionen väckte vrede för att den "sparkade neråt" och stämplades som rasistisk. Den ledande aktivisten, Aliaa Elmahdy, var dock egyptiska, och hade blivit utsatt för mängder av dödshot i hemlandet på grund av sin kamp mot religiöst förtryck. I hennes egyptiska kontext, där det Muslimska Brödraskapet styrde, var aktionen snarare riktad mot den absoluta makten. På liknande sätt gör kvinnor som protesterar mot konservativa religiösa värderingar i sin närmiljö motstånd mot strukturer som har makt lokalt (i släkten, närsamhället, med mera), även om dessa strukturer kan vara marginaliserade på nationell nivå.

Sen kan inte frågor om vilken grupp som anses vara i strukturellt underläge få företräde över frågor om exempelvis rätten till frihet ifrån förtryck eller rätten att bli behandlad lika oavsett kön eller sexuell läggning. Och det kräver mer än läpparnas bekännelse, det kräver också att man vågar påpeka och prata om missförhållanden och kränkningar på ett faktabaserat sätt. Även om den diskussionen riskerar att användas för att sprida fördomar mot utsatta grupper. Man kan till exempel inte underlåta att nämna folkrättsbrott som begås av staten Israel även om man vet att den diskussionen riskerar att leda till ökad antisemitism i vissa grupper. Och man kan inte undvika att diskutera kvinnofientliga attityder i vissa församlingar eller förorter även om det riskerar att spä på muslimfientlighet eller fördomar mot "förortsbor".

För den del av vänstern som har grävt ned hälarna i att försvara mot allt som kan anses kritisera eller försämra bilden av någon av de (för fördomar och diskriminering) utsatta grupper som de ser sig som representanter för (muslimer, "förortsbor", etc) så tror jag att det behövs både en mer dynamisk maktanalys och en återgång till att fokusera mer på faktiska förhållanden och förbättringar än på att kämpa om tolkningsföreträden eller bilder av verkligheten.

Det utförs så klart en massa viktigt demokrati- och jämställdhetsarbete av olika lokalt förankrade vänsterrörelser i våra segregerade förorter. Men den irritation och känsla av att vara kränkt av majoritetssamhället (och inte minst media) som Moreno och Petersson Ellafi beskriver gör att många utåt fokuserar mer på att förklara att det minsann inte finns några problem förutom bilden av förorten/muslimer/invandrare. Och gör det ändå det, så beror det enbart på samhällets brister/klass och aldrig på (sub)kulturella/religiösa faktorer. Kritik mot exempelvis konservativa kvinnoförtryckande värderingar blir i den polariserade världsbilden ett uttryck för rasism, hur välbelagda förekomsten av dylika normer i traditionella, och speciellt då religiösa, miljöer än är. Även när kritiken kommer ifrån debattörer med extremt stor trovärdighet som Kakabaveh och Dagli.

Så vad är vägen framåt? Visst behövs det sociala satsningar i våra mest utsatta och segregerade förorter. Social marginalisering och ett samhälle som drar sig undan ökar inflytandet och lockelsen hos alternativa auktoriteter, som exempelvis religiösa och kulturella sammanhang. Detta gäller så klart både de moderata och de mer extrema. Grunden till vårt sekulära samhälle med starka rättigheter för individen är just en stark stat som minskar behovet av att känna tillhörighet till en klan eller en församling. Vi behöver även bli bättre på att stödja lokalt demokratiarbete i de här förorterna, och inte minst då vad gäller kvinnorörelsen. Förtryckta kvinnor behöver få en egen röst och få äga sin egen problemformulering, och det kräver närvaro av starka, lokalt förankrade föreningar.

Vi behöver dock också ta tag direkt i värderingsfrågorna. Kvinnorörelsen med Kakabaveh i spetsen krävde en översyn av stödet till religiösa samfund så att inte staten är med och finansierar kvinnoförtryckande miljöer. Det är ett ytterst rimligt krav. Skall man få statligt stöd så bör det ställas samma minimikrav vad gäller syn på mänskliga rättigheter på religiösa samfund som på vilken annan förening som helst. Det inkluderar även nolltolerans för diskriminering av hbtq-personer.

Vi kan överhuvudtaget aldrig tillåta oss att ha dubbla måttstockar för vilka värderingar vi stöder, försvarar eller accepterar. Här behövs en mer öppen och kritisk diskussion fokuserad på specifika värderingar, inte på en viss religion (islam) eller på en viss folkgrupp. Kulturella traditioner eller religiösa skrifter kan aldrig någonsin motivera något sorts undantag för vad som anses vara ok. Att tillåta det är att sälja ut några människors, exempelvis kvinnors eller homosexuellas, rättigheter bara för att de tillhör en viss religiös eller etnisk grupp. Det i sig är rasistiskt.

Gotlands vägar är i behov av en standardhöjning

Innan jag går på det som liknar semester försöker jag beta av några saker som inte hanns med när hjulen snurrade som fortast. Med tanke på reaktionerna jag har fått på nyheterna som cirkulerade kring fullmäktigedebatten och C-M-FP-förslaget om "90-vägar" (ärende 30) har Lisbeth och jag skrivit ett förtydligande kring Miljöpartiets inställning till det hela:


I mitten av juni togs ett enigt beslut i Regionfullmäktige att bifalla ett förslag med rubriken "90 km/tim på länsvägarna". Rubriken är missvisande eftersom själva beslutet inte går ut på att vilja höja hastighetsgränser på de gotländska vägarna utan att regionstyrelsen får i uppdrag att påverka staten för ”att erhålla statligt stöd för såväl standardhöjning av 140-vägarna som utbyggnad av cykelvägar”.

Vi är politiskt helt eniga om att det behövs standardhöjningar på våra vägar. Däremot har Miljöpartiet andra prioriteringar än att dessa standardhöjningar ska syfta till att få fler 90 km/tim på våra länsvägar.

Skälet till hastighetsbegränsningar är att människor inte ska dödas eller skadas i vägtrafiken. För att tillåta en säker hastighet på 90 krävs i princip mitträcke eller räfflad mittlinje och 2-3 omkörningsfält per mil väg. Det skulle krävas mycket omfattande insatser för att få till en standardhöjning som tillåter 90 km/tim på flera av våra vägar. Avstånden på Gotland är inte större än att de sträckor som skulle vara aktuella för en sådan ombyggnad skulle ha en marginell tidsmässig effekt.

På Gotland består vägnätet till stor del av smala vägar som rör sig slingrande genom landskapet vilket har till följd att sikten kan vara undermålig och därtill har många vägar närmast obefintliga vägrenar. Bussresenärer, gående och cykeltrafikanter utsätts för en risk när de uppehåller sig eller rör sig på den smala vägrenen. Trots att hastigheterna sänkts på många sträckor ser vi att det finns behov av förbättringar för att ytterligare höja säkerheten för alla typer av trafikanter.

Vi är politiskt eniga om att våra gotländska vägar är i behov av förbättringar och att cykelvägnätet måste byggas ut. Hellre än stora investeringar för att tillskapa fler säkra 90-vägar vill vi se en satsning på en generell standardhöjning där väntande busstrafikanter, cyklister och bilister kan känna sig trygga på våra vägar.

Stefaan De Maecker (MP), regionråd
Lisbeth Bokelund (MP), ledamot i Regionfullmäktige

Lönerna och Framtidens Polis

Det finns en tydlig koppling mellan vilken sorts polis man vill ha och vad man är beredd att betala för den. Tyvärr är vår nya ledning, både den politiska och den polisiära, inte villiga att betala särskilt mycket. Kontrasten med synen på skolan och läraryrket kunde inte ha varit tydligare. 

En underfinansierad och undervärderad polis kommer inte bara att vara mindre "effektiv, tillgänglig och engagerad" (polisens officiella värdegrund). Den kommer också att vara mindre utbildad, reflekterande och värderingsorienterad. För att sätta saker på sin spets en aning så kan man säga att det handlar om ett val mellan en polis där det mest handlar om att få ut kängor på gatan och en där professionen värderas och utvecklas. Läs gärna min text i Nyheter24 på temat:


Just frågan om våra ingångslöner har aktualiserats på sistone. Detta då en överenskommelse mellan Polisförbundet och arbetsgivaren ifrån förra året om att ingen skulle tjäna under 24500 (25000 i år) sveks och de nya ingångslönerna sattes till 23000-26000. Till det hör att lönesättningen har hanterats otroligt godtyckligt och oprofessionellt.
Mängder med kollegor blev arga. Många blev dock arga på fel saker. Nu har jag skrivit en text på Blåljus där jag försöker red ut begreppen och rikta ilskan rätt:

Dessutom så verkar lönesättningen av de nya poliserna ha brustit ur jämställdhetsaspekten. Lena Nitz skriver på Aftonbladets debattsida om hur fel det har blivit.

Därför backar jag Zara

För en vecka sedan postade jag en länk på Facebook, med en kort text om varför jag backar Zara Larsson. I skrivande stund har nästan 4 500 personer tryckt gilla, och jag får ständigt nya förfrågningar från personer som vill dela min text. Därför postar jag den här på min blogg.

Det här är vad jag skrev:

Läs det här. Så här är det i Sverige idag.

Zara Larsson blockar minst 10 personer som skriver grova hot, till eller om henne, VARJE DAG. Tusentals varje år. Det handlar alltså inte om en liten klick mobbare, utan om en kultur bland svenska män på nätet. Män som önskar att hon ska bli våldtagen, misshandlad eller till och med mördad.

Och sen, särskilt om du är man, tar du diskussionen varje gång du ser hoten och kränkningarna på nätet. Oavsett om det ”är på skämt” eller ej – det är inte okej att uttrycka sig hur som helst!

Låt inte den här männen som näthatar stå oemotsagda. Låt dem höra att det inte är något vi skrattar åt och går vidare, utan något vi blir illa berörda av.

Veckorevyn om Zara Larsson
Artikeln som startade diskussionen (i alla fall för mig)

Jag vill också dela med mig av två reflektioner.

För det första är jag otroligt glad för all respons. Antalet gilla har växt som ett rullande snöklot. Mer än hälften av alla gilla har kommit senaste dygnet, och takten verkar bara öka så här långt. Det visar hur många vi är som vill ställa oss upp och markera mot näthatet!

För det andra är det några som talar om att ”lyfta fram de här männen i ljuset”. Det är inte vad jag förespråkar, utan snarare tvärtom. Jag är mycket för att lyfta fram vad det är som sägs, men att hänga ut folk tror jag faktiskt inte är bra. Jag vill tvärtom lyfta fram alla oss andra män i ljuset – genom att vi bemöter det här hatet så fort det kommer upp, och markerar mot det. Kom igen nu gubbar – bättre kan vi!

Om social oro och polisarbete i utsatta och segregerade förorter

I tisdags morse deltog jag i ett seminarium under Almedalsveckan om social oro, om vad vi lärt oss efter Husbykravallerna och om relationen mellan boende och polis i socioekonomiskt utsatta förorter. Jag hade förmånen att få vara med i en kunnig och klok panel beståendes av Camila Salazar Atias och Peppson Mandela ifrån Fryshuset, Polisförbundets ordförande Lena Nitz och Rikspolischef Dan Eliasson.
Vi hade en ganska stor samsyn i panelen om vägen framåt, om man undantar frågan om resurser till polisen (där Dan gick in och avbröt mig när jag påstod att vi hade resursbrist). Jag rekommenderar alla som är intresserade av både polis- och trygghetsfrågor, speciellt kopplade till utsatta områden, och förtroendet för polisen att se/lyssna på seminariet.
För den som vill läsa istället för att lyssna så har Tommy Hansson skrivit en sammanfattning av diskussionen på Polisförbundet i Stockholms webbsida Blåljus.





Vi i Miljöpartiet har stöd för våra visioner

imageReplik på insändaren ”Enkelfiligt genom stan ingen lösning”, ST 25 juni.
En av de riktlinjer som finns i gällande Översiktsplan 2021, det dokument som ligger till grund kommunens verksamhet inom stadsplanering, är att ”generellt bör prioritering av trafikslagen för personresor göras enligt följande: 1. Gång och cykel, 2. Kollektivtrafik, 3. Bil. Det kan innebära att ”delar av det utrymme som i dag i huvudsak disponeras av bilar kan behöva ersättas av utrymme för gående, cyklister och kollektivtrafik.”
Trafikverket har tillsammans med Sundsvalls kommun gjort en åtgärdsvalsstudie som underlag för ombyggnaden av gamla E4. Där påpekar man att gamla E4 ska byggas om till en mindre väg med en mer lokal funktion där man beaktar förutsättningarna för kollektivtrafik samt gång och cykel. Med anledning av de problem med luftkvaliteten som finns i centrala Sundsvall konstaterar man att ”det är viktigt att inte öka antalet bilresor i samband med att ny E4 tas i bruk, utan att i stället öka andelen som går, cyklar och åker kollektivt”.
I ”Åtgärdsprogram för friskare luft i Sundsvall” konstateras att 40 procent av alla bilresor i Sundsvall är kortare än fem kilometer, och att det är särskilt angeläget att föra över en del av dessa korta bilresor till gång eller cykel. Utsläppen är störst i början av en resa och flertalet av dessa korta resor sker inom områden där många människor bor eller arbetar.
Också i dokumentet ”Stadsvision Sundsvall” föreslås att gamla E4-sträckningen ”utformas som en grön boulevard som talar gatuspråk i stället för vägspråk”. Vidare att ”den gröna boulevarden utmed stenstaden ska bära stadens alla kännetecken. Körbanorna skiljs åt, fotgängare och cyklister får plats och barriäreffekten minskar.”
Detta är bara några exempel som ger stöd för Miljöpartiets vision om ett minskat bilåkande.
Miljöpartiet har arbetat, och kommer även i fortsättningen att arbeta, för att mer av bilresandet flyttas över till ett mer hållbart resande såsom kollektivtrafik och cykel. Miljöpartiet vill skapa en levande, grön och upplevelserik stad där människan, och inte bilen, står i centrum.
Det är Miljöpartiets berättelse om Sundsvalls framtid.
Angel Villaverde (Mp)
Gruppledare i Sundsvall

Till minne av min pappa

(Det här talet höll Marika Isetorp i Frändefors kyrka på sin fars begravning 2015-06-30. Nils Johansson var född 1940 och gick bort den 8 juni 2015 på grund av ett hastigt uppkommet sår på stora kroppspulsådern. Ett hundratal sörjande fanns i kyrkan och många andra hade skickat en sista hälsning med bidrag till hjärt-och lungfonden.)

Vår pappa, morfar, farfar Nisse kom från enkla förhållanden. Han arbetade flitigt. Han ritade upp och byggde huset i Frändefors och han drev så småningom sin egen verksamhet, där han var mån om att utföra jobben noggrant. Även om han till en början fick vända på slantarna fick han sedan möjlighet att njuta av vad hans strävan inbringade. Jag kommer ihåg en gång när han ställde sig undrande till hur några föräldrar han hört om kunde köpa pizza när barnen hade somnat. Han tyckte det var snålt. Jag frågade hur han menade eftersom jag själv då aldrig ens hade ätit pizza. Men han förklarade att allt han och mamma valde att köpa fördelades till hela familjen. Det viktiga var inte om det var dyrt eller billigt, exotiskt eller vardagligt utan att alla fick ta del och att barnen kom i första hand.

En bättre barndom än den jag och min bror hade får man nog leta efter. Både vår mamma och pappa var alltid så måna om oss. Vår pappa var så kreativ och hade så mycket kontakter. Han fick tag i material vi aldrig hade skådat förut. Av materialen byggde han stora gungor, rutschkanor och enorma studsmattor av tyg som spänts fast mellan granar i Hakerud. Han gjorde också lådbilar och ibland hade de till och med riktiga motorer. Det fanns ingenting han inte klarade av att bygga. Det fanns ingenting han inte klarade av att räkna ut. Han gjorde också många andra kreativa saker genom åren. Till exempel fotograferade han och framkallade bilder, snidade i trä och annat.

Min pappa läste sagor för mig långt efter det att jag kunde läsa själv. Han gick till biblioteket i Frändefors och frågade vad som var lämpligt att läsa exempelvis för en nioåring. Sedan kom han hem med en hel trave med Katitziböcker. Och han var så engagerad i läsningen att han inte alltid märkte att jag hade somnat.

Vår pappa hade väldigt många vänner. Jag har aldrig hört talas om att han varit osams med någon eller tyckt illa om någon. En gång berättade han för mig att han tyvärr inte kunde få betalt för ett jobb han hade utfört. Företaget som beställt det hade gått i konkurs. Men han var lika trevlig som vanligt när han träffade dem han inte fick betalt av. Han accepterade och förstod. Och senare berättade han att det var bra att han hade så lätt att acceptera för samma ägare hade senare startat ett annat företag med bättre framtidsutsikter och då fick han flera stora jobb där, till skillnad från de som blivit arga.

Vår pappa råkade alltid ut för dråpliga och roliga situationer som han gärna berättade om. Varje gång man pratade med honom hade har varit med om något nytt som han upplevde som så roligt eller udda. Det handlade ofta om människor han hade mött, vad de hade sagt och vad som hade hänt. Det kunde vara en seglare han träffat på och hjälpt med masten och som ropade till en annan seglare att han inte längre behövde hjälp för att han fått hjälp av en proffessionell mastuppsättare. Eller att han pratat med en främling och upptäkt att de hade en gemensam bekant. Eller som när han mötte en kompis i affären och denne köpte någon enstaka toalettrulle. Pappa frågade varför han inte köpte en hel bal för att få ner kostnaden och hade sen så roligt åt svaret som var att det nog var samma med toalettpapper som med spriten att ju mer man hade hemma desto mer gick det åt. Det var alltid spännade att höra alla dessa anekdoter. Men skulle man rannsaka dem så skulle man upptäcka att flera av dem egentligen på många sätt handlade om vardagssituationer som inte alls var så unika. Det var hans livsglädje som gjorde att han upplevde situationerna som så speciella och värda att berätta. Det var hans livsglädje som lyste igenom och alltid framträdde så tydligt i alla hans berättelser.

Jag försökte inspirera min pappa till att bli en renlevnadsmänniska för att han skulle leva så länge som möjligt. Senast för ett par månader sedan kom jag med förslaget igen. Men han sa alltid att han inte ville det. Han ville unna sig av livets goda på ålderns höst. Han sa att han kanske ändå inte hade så lång tid kvar och då ville han leva gott den tid han hade. Och det gjorde han. Och som så ofta hade han rätt. Nu vet jag att han inte levt längre även om han hade gjort som jag föreslog. Nu känns det bra att veta att han tyckte om sitt liv in i det sista.

Vår pappa var oerhört mån om vår mamma Gun-Marie. Det senaste projektet han hade pågång var att få tag i någon slags rullstol så att han kunde ta med henne på långa vandringar och hon skulle kunna vila om det behövdes. In i det sista innan hans hjärta stannade pratade han mycket om att Gun-Marie skulle ha det bra. Men han var ingen människa som oroade sig för saker. Som jag uppfattade det var han alltid lugn inombords.

Förrförra julen tog jag med min familj på en bussresa till alperna. Det var förstås uppskattat att åka slalom varje dag i de stora backarna. Men redan när vi kom hem kom vart och ett av mina fyra barn och sa: Det var roligt att vi fick åka till alperna, men nästa jul vill jag inte åka någonstans i världen, utan vara hos mormor och morfar, som vi brukar. Och det ville vi också. Morfar lagade i julas, som alltid, alla möjliga maträtter till julbordet och flera gånger pratade han om att han var så glad alla hans sex barnbarn var med.

På alla hjärtans dag firade vi mammas och pappas 50-åriga bröllopsdag genom att gå på restaurang. Också då hade vi alla möjlighet att vara med, vilket Nisse uppskattade mycket.

Tack, pappa, för de här åren.

(Efter talet spelades låten ”Midnatt är solen”. Kompositören Tuomo Happala har skrivit musiken och Marika Isetorp har skrivit texten. Med sång av Marika Isetorp. Bakgrundsmusik av Daniel Öhrberg.)