Samtal kring civilkurage, filmande/fotande och polisens förtroende

För två veckor sedan blev jag (till min stora förvåning) inbjuden till TV4 för att prata om civilkurage och det faktum att så många fotar/filmar istället för att hjälpa till när någon är  nöd. Inslaget finns här. Nedan har jag lagt in lite tankar och funderingar på ämnet som jag samlade ihop innan inslaget:

Många i vårt individualiserade samhälle verkar leva lite i sina egna bubblor och bryr sig relativt lite om dem som inte tillhör deras egen bekantskapskrets (familj, vänner, kollegor, etc). När någon har behov av hjälp är det lätt att se det som "någon annans problem". Första steget till att få ett samhälle där vi hjälper utsatta istället för att bara gå förbi, eller filma och lägga upp på Facebook, är att sträva efter mer medmänsklighet och en större känsla av gemensamt ansvar för varandra.  Att vi tar tid att stanna upp och undersöka om någon verkar behöva hjälp och att man agerar själv, och inte räknar med att någon annan skall göra det.

Till vis del kan nog passiviteten när folk är i behov av hjälp bero på ovana, man är så van vid att det är samhället eller den där "någon annan" som skall gripa in. Till viss del kan det finnas en rädsla för att "lägga sig i". Ibland kan det bero på rädsla för att själv drabbas (exempelvis av våld). Men vi behöver en diskussion om vilka reflexer som går igång när någon behöver hjälp, om att det för vissa verkar vara att ta fram kameran/mobilen istället för att fundera över hur man kan hjälpa till. 

När man ser en medmänniska i behov av hjälp borde första frågan vara just "Hur kan jag hjälpa?" Ibland kan bästa sättet vara att helt enkelt flytta på sig och låta proffsen (polis, ambulans, brandkår, etc) jobba, ibland kan det vara att skrika, att ge HLR, att larma, etcetera. Är man först på plats - larma först (om ingen annan gör det), hjälp sedan till. Om ett brott har skett, stanna och ge vittnesuppgifter till polisen.

Vid våld - ingrip om du kan/vågar, annars skrik. Våld/kränkningar kan ofta pågå för att ingen reagerar. Om folk tillsammans reste sig på tunnelbanan och sa stopp när en kvinna trakasseras av en man, när någon kränker en fattig/utsatt eller dylikt så finns det en stor kraft. Men så länge ingen gör något kan kränkningar fortsätta. 

Vad gäller att just filma, så finns det ett antal problem med det:
Man hjälper inte till, man är (ibland) i vägen för dem som skall hjälpa och det kan vara kränkande för en utsatt person att bli filmad. En kollega berättade till exempel om hur en kvinna som efter att ha överlevt ett självmordsförsök genom att hoppa framför tunnelbanan låg svårt skadad och naken på överkroppen (kläderna slets av för att kunna använda hjärtstartaren) på perrongen blev filmad av förbipasserande. Poliserna fick fokusera på att täcka henne och ambulanspersonalen med filtar för filmarna istället för att hjälpa till med annat.

Till stor del handlar det om att metvetandegöra kring de här frågorna. Att förändra folks spontana reaktioner till att hjälpa i stället för att filma. Att öka ansvarstagandet. Att ingripa tillsammans. Och så klart om att vara mer empatiska och ansvarstagande i allmänhet.

Slutligen ett citat ifrån Martin Luther King Jr: "Det farliga är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad".

---

Ett par dagar efter TV4-samtalet så var jag med i SR P5 och pratade om polisens förtroende. Det var ett kort samtal som rörde mycket av det jag har pratat om många gånger förut, exempelvis förmåga till självkritik, behovet av att se vad man kan lära av misstag istället för att fokusera på att hänga/straffa enskilda, etcetera. En liten del av samtalet finns här.

Slutord i debatten om "Marken Brinner" och polishatande konst

Följande text publicerades i början av maj på "Dagens Arena" sm ett svar på ett angrepp på mig som följde på en text jag skrev om förställningen "Marken Brinner". Texten tar också avstamp i en Facebook-status jag skrev för Närpolisen i Kistas sida angående ett uppträdande på en ungdomsfestival där poliser kallades "horungar".

Jag har sedan jag blev polis störts och bekymrats av den enorma polarisering som finns kring polisen. Många kollegor försvarar allt vi gör, oavsett hur illa det ser ut. Många belackare, ofta på den politiska vänsterkanten och inte sällan inom konsten, gör allt de kan för att framställa oss som fienden och legitima mål för hat och våld. Ofta uteblir det konstruktiva och nyanserade samtalet.

Jag jobbade kväll i mitt närpolisområde, Kista, under valborgsmässoafton. Medan jag och mina kollegor under en ungdomsfestival försökte avstyra bråk, hjälpa misshandelsoffer, ta hand om en avsvimmad flicka och på andra sätt se till att barn och unga inte råkade illa ut så sjöngs det ifrån scenen om hur poliser är "horungar". Händelsen (som jag skrev om i ett blogginlägg) fick mig att tänka på teaterföreställningen "Marken Brinner" och den efterföljande debatten. Även då var det frågan om en kulturyttring som utmålade polisen (som kollektiv) som fiende och förövare. Även då reagerade jag med en text. Eftersom den texten, att döma av svaret av Björn Karlsson ifrån teatergruppen, mer gav upphov till ilska än förståelse så gör jag ett försök till att förklara min syn på kulturyttringar med udden mot polisen (samt bemöta den kritik jag har fått).

Självklart skall konsten vara fri. Men när den används i offentligt sanktionerade arrangemang riktade mot ungdomar så borde man reflektera över vad det är för budskap man sprider. I den debatt-text som gruppen bakom "Marken Brinner" skrev angående förställningen är det tydligt att deras ambition var att ställa de boende i Husby mot polisen, som framställs som rasistiska mördare. Den tankefiguren stämmer inte bara väldigt dåligt med verkligheten (där det snarare handlar om Husbybor mot kriminalitet, även om det också är en grov förenkling), utan är också direkt skadlig. Dels för polisen, men främst för Husbyborna, som är de som förlorar mest på polariseringen.

Björn Karlsson tyckte inte att jag borde ha yttrat mig alls eftersom jag inte "var där" och såg föreställningen. Detta trots att min text nästan uteslutande bygger på vad man själva har skrivit i debattartikeln (och vittnesmål ifrån personer som var på plats). Precis samma kritik fick jag av många kollegor när jag offentligt kritiserade dödsskjutningen av en 69-åring man i Husby. Att bara de som var där under ett ingripande har rätt att ha en åsikt är en vanligt förekommande tanke bland poliser. Det gör att nästan all kritik kan avfärdas med att ingen av kritikerna vet vad de pratar om. Det tankesättet är ett effektivt sätt att skydda sig ifrån granskning och utveckling, oavsett om man är polis eller konstnär.

Jag inser dock att jag banaliserade jag den utsatthet skådespelarna kände på scenen, och det ber jag om ursäkt för. Det var dumt, och helt onödigt för att få fram min huvudpoäng, nämligen att man inte hjälper boende i marginaliserade områden genom att bygga på barriärer mellan ungdomar och myndigheter.

Min kritik mot att polisen i låttexter eller teaterföreställningar riktade till unga framställs som "horungar" eller förtryckande rasister innebär självklart inte att jag inte tycker att man bör kritisera polisen. Man kan och bör kritisera både individuella ingripanden och strukturella företeelser. Jag har själv gjort det, både internt och externt. Kritik av polisen är essentiellt för ett demokratiskt samhälle. Men för att kritiken skall bli konstruktiv så krävs det både viss nyansering och en trovärdighet hos avsändaren. En sverigedemokrat som går till storms mot hedersvåld kommer inte att göra särskilt mycket nytta, ens för hedersvåldets offer, då hen saknar trovärdighet i frågan. Om man utgår ifrån en polariserande och generaliserande nidbild av det/dem man kritiserar är risken uppenbar att kritiken bara kommer att vara ägnad att öka polariseringen.


Vi poliser begår ofta misstag, och ibland övergrepp, och vi brister konstant i självkritik. Hos oss existerar dessutom samma strukturella rasism som i resten av samhället. Vi behöver ta till oss och lära av kritiken. Men kritiserar man genom att, om än indirekt, utmåla alla oss poliser som legitima mål för livsfarlig stenkastning, så får man också räkna med att själv bli kritiserad. Vår yttrandefrihet ger dessutom lyckligtvis även en polis rätt att kritisera en artikel, en låttext, eller en teaterföreställning.

Lite har förändrats två år efter Husbykravallerna

Följande inlägg publicerades för ett par veckor sedan på Nyheter24. Dessvärre aktualiserades det bara några dagar efter att det hade publicerats av massiva attacker mot polis i Tensta, där bland annat molotovcocktails hade förberetts för att användas mot polisen. Det var för en dryg vecka sedan. 

Två år har gått sedan kravallerna i Husby. Efter händelserna skrevs och talades det mycket om situationen i de marginaliserade förorterna, men intresset har sedan dess minskat. Detta trots att lite har förändrats och risken för nya upplopp kvarstår. Det sker fortfarande attackerna mot polis och brandkår. Bilar bränns alltjämt upp.

Beredskapen för att hantera kravaller har förbättrats. Men vad gäller de bakomliggande problem som skapar grogrunden för upploppen, så har mindre hänt. Dessa problem påverkar människors liv negativt även när inga stenar kastas och inga bilar brinner, när TV-kamerorna är riktade någon annanstans. Det är här det viktigaste och största arbetet måste ske.

Det mest grundläggande är att minska det socioekonomiska utanförskapet och luckra upp segregationen. Detta är ingen nyhet, men det räcker inte med vetskapen att det behöver göras, det behövs också mer resurser. Speciellt viktigt är att det inte sparas på pengar till de minsta. Ju tidigare man kan hjälpa ett barn i riskzonen, desto större vinst både mänskligt och ekonomiskt (vilket bland annat visas av Ingvar Nilssons forskning). Det krävs större satsningar på förskolor, socialtjänst, skolor och fritidsgårdar så att varje barn kan ges uppmärksamhet, bekräftelse och stöd. Samtidigt måste man även hjälpa de vuxna. Här är tillgång till arbetsmarknaden grundläggande. Den här sortens satsningar kostar pengar, och kräver mycket mer resurser per capita än i rikare områden, men i ett längre och bredare perspektiv överskrider vinsterna kostnaderna med bred marginal.

En annan faktor som skapar frustration är känslan av att inte vara delaktig, att inte ha makt över sin egen situation eller sitt eget lokalsamhälle. Det finns ett väldigt starkt civilsamhälle i flera förorter, men många upplever ändå en svårighet att påverka beslut. Det behövs mer satsningar på närdemokratin för att skapa bättre förutsättningar för de boende att ha inflytande över sin livssituation. Det skulle också göra det mer motiverat för folk att vårda sin närmiljö och stärka de krafter i lokalsamhället som står upp mot våld och kriminalitet. Husbyborna själva var exempelvis avgörande för att få slut på upploppen för två år sedan. Det som krävs är dock inte främst punktinsatser utan genomgripande åtgärder på politisk nivå för att förbättra de boendes möjligheter till inflytande i lokala beslutsprocesser. Civilsamhället är ett viktigt komplement, men kan inte bära huvudansvaret för en förändring.

Slutligen så behövs en förändring i hur man tänker och talar om förorten. Det handlar delvis om den stigmatiserande bild byggt på ett utifrånperspektiv som många förortsbor möter och som för vissa blir en självuppfyllande profetia. Allt som förstärker föreställningen att det inte finns några förutsättningar att göra sig en framtid utan att begå brott, att samhället i allmänhet och polisen i synnerhet är för andra och mot förortsbor, allt som polariserar och fördjupar känslan av ”vi och dom” är destruktivt. Det är problematiskt att de förebilder som oftast lyfts fram har bakgrund i brottslighet, då det bekräftar bilden av förorten som manlig och kriminell. Killar som har lämnat den kriminella identiteten och världsbilden bakom sig och hjälper ungdomar i riskzonen kan göra ett extremt viktigt jobb, men det är också viktigt att lyfta fram alla de förebilder som visar på att det finns en väg framåt för unga som går direkt ifrån skolan till högskolestudier och jobb.

Den stereotypa bilden av unga förortskillar som (ex/)kriminella är en stor del av problemet. Dels leder den till diskriminering i både krogköer och på arbetsmarknaden. Men den gör också att kriminalitet och våldskapacitet i vissa kretsar kopplas till status på ett sätt som gör det lättare för kriminella att rekrytera unga. Brottslighet som främst drabbar andra förortsbor skrivs om till någon sorts motstånd mot samhället och tröskeln för att börja begå brott sänks. Starka kriminella strukturer skapar inte bara en akut otrygghet för de boende, utan försvårar också för sociala och jobbskapande satsningar. Därför behövs även riktade polisiära insatser. Detta sker nu i Järvaområdet (genom omprioriteringar av polisens egna resurser). Polisarbetet i förorterna behöver dock självklart ske med stor respekt för de boende. Både genom en kontinuerlig dialog med medborgarna och genom att vi blir bättre på att rannsaka vårt eget arbete och be om ursäkt när något går fel.


För att kunna lösa problem måste man vara beredd att se och tala om dem. Vi måste diskutera både det sociala utanförskapet och den utbredda kriminaliteten. Men om det är den enda bild som ges av förorten så riskerar det att förstärka stigmatiseringen. Därför är det väldigt viktigt att de motbilder som är minst lika verkliga uppmärksammas. Tjejer och killar som startar företag eller ideella organisationer, som arbetar för samhället eller i näringslivet, som trots svårare förutsättningar når framgång och hjälper andra att lyckas. För att komma åt det socioekonomiska utanförskapet och förebygga fler upplopp så krävs det inte bara att kommunen och polisen satsar. Förortsborna, och speciellt barnen och ungdomarna, behöver få känna framtidstro. Och där är rätt lokala förebilder ovärderliga. Samhället behöver ge dem mer utrymme, både på plats i närområdet, i mediebilden och i den offentliga debatten.

Sveriges väg

Vart är Sverige på väg? Det känns som att vi står stilla med motorstopp. Alliansen är försvagad och splittrad. Regeringen är svag och passiv. Miljöpartiet är ängsligt och har tappat sitt varumärke, förändring för hållbar utveckling. Många sätter sitt hopp till Socialdemokraterna, andra vänder sig i missnöje till SD. Jag är orolig. Det värsta är att ingen vågar visa vägen framåt. V och SD är i första hand bakåtsträvare. S står för status quo. Ingen verkar längre tro på politikens möjligheter. Alla lämnar över framtiden till marknaden. Om det är lönsamt får vi tåg och järnvägar. Om det ger vinst satsar företagen på förnybar energi och miljöinvesteringar. Jag tror inte på Socialdemokraterna. Hvad vilja de? Jag tror däremot fortfarande på Miljöpartiets politik. Men vi måste driva den, inte vänta på det stillastående SAP. Om inget händer under nästa år kommer SD att nå 20 procent. Vore väl bättre om MP får 20 procent. För det krävs att vi frigör oss och driver en radikal grön politik för en bättre framtid. Solidaritet med naturen, alla människor och kommande generationer. Låt oss slippa denna passivitet som gör människor otrygga och intoleranta. Ge oss framtidstro. Världen har möjligheter att bli mycket bättre.

Huddinges fjärde största parti saknar politiskt engagemang

Det är en hektisk period i kommunpolitiken för att det är nu budgetförslag ska läggas fram. Budgetförslaget är således det grundläggande underlaget för varje enskilt parti. Man föreslår hur kommunens pengar ska fördelas för kommande året och det är där vart och ett av partierna tydligt visar sitt ställningstagande i skilda politiska sakfrågor. Där lyfter alltså partierna fram sina hjärtefrågor och de flesta är väldigt seriösa i detta arbete.  Varje krona och öre övervägs noga och placeras efter långa gruppdiskussioner. 

Men det finns ett parti som nästintill saknar några som helst seriösa politiska förslag.  Ett parti som igenom möten och diskussioner vidhåller tystnad och likgiltighet.Detta parti har än så länge inte ens lämnat något budgetförslag och det trots att det är några få dagar kvar till beslut.

Detta parti är Sverigedemokraterna. De saknar brett politiskt engagemang, de saknar lösningar för våra skolor, våra vägar, de saknar bostadspolitik och ungdomspolitik.
Att  inte lägga fram förslag, att inte vara engagerad , att brista så här allvarligt i sina åtaganden är respektlöst och ansvarslöst inte bara gentemot Huddingebor utan även gentemot deras väljare.

Detta är populism och främlingsfientlighet när det är som värst. 
Detta parti livnär sig och existerar bara och endast på människohat. Det livnär sig på att skapa ett "vi och de tänk" för om hatet försvinner har de ingenting att tillföra. Om  deras väljare bryr sig om Sverige borde de tänka om , för måttet på kärleken till vårt Sverige borde inte vara människohat , det borde vara politisk engagemang och seriositet på alla nivåer inom alla områden och för alla Sverigebor.

Zaire Kanat Yildirim

Småskalig kontra storskalig kalkindustri

Idag var jag med Isabel Enström på besök på Slite Stenhuggeri. Ett företag som använder sig av den högkvalitativa kalkstenen på Gotland för att göra t ex bordskivor, byggstenar, statyer eller golv.

De har 17 anställda på norra Gotland. De bryter i förhållande till den storskaliga kalkindustrin lite sten, men har ett högt förädlingsvärde på produkterna. På så sätt blir det relativt många anställda på mindre kalksten som tas ut.

De använder ungefär 650 gånger mindre kalksten per anställd än SMA. Med tanke på hur stora uttag av kalksten hotar vår vattenförsörjning och raderar världsunik miljö på Gotland är det verkligen en viktig tankeställare...

12 maj – Internationella dagen för ME/CFS



12 maj – Internationella dagen för sjukdomen ME/CFS: Miljöpartiet vill se fortsatt blocköverskridande satsning för drabbade av ME/CFS


I dag den 12 maj – som också råkar vara internationella sjuksköterskedagen – uppmärksammas över hela världen ME/CFS, en sjukdom som drabbar ca 40 000 människor i Sverige och 8 000 personer bara i Stockholms län. Vården för ME/CFS-sjuka i Sverige är långt ifrån optimal, bl a för att sjukdomen är så okänd och komplex.
ME/CFS står för Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome, men benämns ibland felaktigt: kroniskt trötthetssyndrom. Sjukdomen visar sig genom flera mer eller mindre svåra symtom såsom smärta i musklerna, påverkan på hjärnan och ständig trötthet. Forskarna tycks bli alltmer övertygade om att sjukdomen utlöses av en infektion där patientens immunförsvar ”hakar upp sig”. Detta yttrar sig som ett slags evig influensa där de svårast drabbade blir som fångar i sitt hem, och i värsta fall helt sängbundna. Många drabbade är relativt unga människor med ett tidigare aktivt liv som dramatiskt förändras av sjukdomen.
Från Miljöpartiets sida har vi länge varit engagerade i att försöka synliggöra denna sjukdom, och bidra till att hitta vägar till ökad kunskap och förbättrad vård. Det är glädjande att vi i Stockholms läns landsting (SLL) fattat blocköverskridande beslut om detta. Många drabbade av ME lider svårt, och även deras anhöriga påverkas i hög grad. Sjukdomen är oerhört kostsam, både för de direkt drabbade, för hälso- och sjukvården och för samhället. Vi vill därför att Stockholmsregionen går i bräschen för att förbättra vården för ME/CFS-patienter.
Vi är därför positiva till att SLL ska ta fram ett vårdprogram för ME/CFS, men det är viktigt att detta uppdrag blir tydligt. Det bör ske i dialog och samverkan med andra lämpliga parter på nationell och internationell basis. Inte minst behöver vi ha en god dialog med patientorganisationen för att resultatet ska bli bra. Vi behöver med gemensamma krafter skapa förutsättningar för att på bästa sätt ta hand om patienterna. Detta kommer vi framföra när ärendet kommer upp till beslut i landstingets hälso- och sjukvårdsnämnd.
Denna sjukdom är komplicerad att diagnostisera, och det saknas effektiv behandling. Det står klart att vården behöver mer kunskap om ME/CFS. Forskning, utveckling och utbildning är nödvändigt för att kunna ge en evidensbaserad vård. Allt i syfte att bidra till att lösa gåtan ME/CFS och ge ökat hopp till de tusentals sjuka som finns i Stockholm och i Sverige.
Enligt uppgift från ansvarigt landstingsråd, öppnar under våren ett ME-centrum i Stockholm, där vården kommer vara biomedicinskt inriktad. Vår förhoppning är att vården där ska ges förutsättningar att vara långsiktig och tätt sammankopplad med forskningen. I juni startar också vårdvalet för ME/CFS, vilket kan ses som ytterligare ett värdefullt erkännande av sjukdomen.
De politiska partierna i landstinget har ofta olika syn på hur hälso- och sjukvården ska vara organiserad och utformad. Men i detta fallet gläds vi åt en blocköverskridande enighet om att Stockholm ska vara Sveriges bästa landsting på diagnostik, omvårdnad, forskningssamverkan och habilitering för personer som är drabbade av ME/CFS.

För mer information om sjukdomen ME/CFS samt landstingsbeslut

Riksföreningen för ME-patienter (RME)
http://rme.nu/

USA:s Institute of Medicine:
Beyond Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome: Redefining an Illness

https://www.iom.edu/Activities/Disease/DiagnosisMyalgicEncephalomyelitisChronicFatigueSyndrome.aspx

National Institutes of Health:
Advancing the Research on
Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome
https://prevention.nih.gov/programs-events/pathways-to-prevention/workshops/me-cfs

10th International ME Conference
http://www.investinme.eu/

Beslut i Stockholms läns landsting, Hälso- och sjukvårdsnämnden
2014-10-16 (OBS! komplett protokoll där ME/CFS ingår som ett av ärendena):
§3. Förslag till tilläggsuppdrag till förfrågningsunderlag enligt lagen om valfrihetssystem för rehabilitering vid långvarig smärta med eller utan samsjuklighet och för utmattningssyndrom
http://www.sll.se/Global/Politik/Politiska-organ/Halso-och-sjukvardsnamnden/2014/2014-10-20/Protokoll%20HSN%20141020a.pdf

2014-12-09:
§3. Förslag till revidering av förfrågningsunderlag enligt lagen om valfrihetssystem avseende planerad specialiserad rehabilitering
http://www.sll.se/Global/Politik/Politiska-organ/Halso-och-sjukvardsnamnden/2014/2014-12-09/Protokoll%20HSN%20141209.pdf


Väg för alla?

Jag är cyklist. Är jag det för att jag vill provocera dig som kör bil? Nej. Jag cyklar för att det är mitt val av fordon. Det är smidigt, snabbt och flexibelt. Dessutom beskaffat på ett sätt som ger mig motion när jag använder den. Flera bra saker i ett så att säga.

Till vardags pendlar jag till jobbet på min cykel. Då hänvisas jag som cyklist till cykel – och gångbanan. Där möter jag gående, hundar och barn (m.m). På helger så använder jag min cykel för att få motion. Motionen sker allt som oftast på vägen. Cyklar jag på vägen för att provocera dig som kör bil? Nej jag cyklar på vägen för att det är smidigt och för att det inte finns någon cykelbana. Jag föredrar dessutom att köra på vägen då jag upplever att jag är mer synlig där.

Är jag månne en sådan där cyklist som media älskar att skriva om; memil? Alltså jag cyklar allt som oftast i sportkläder. Cyklar jag i sportkläder för att provocera? Nä. När jag cyklar blir jag däremot ofta varm och då vill jag kunna byta om när jag kommer till jobbet. 

Är jag respektlös för att jag har sportkläder? Jag kör aldrig mot rött. Jag plingar när jag kör om, jag kollar bakåt och jag kollar åt sidan, visar tecken och allt jag kan göra för att vara så tydlig som möjligt. Kör jag på vägen så håller jag mig till vägren (som om det fanns någon….) eller till kanten. 

Är jag en gnällig cyklist? Bitter månne? Nä inte särskilt. Men när jag tänker efter borde jag kanske vara det. De hinder som jag möter som cyklist gör mig ibland arg, men oftare uppgiven. Om jag cyklar där jag inte får cykla så beror det alltid på att jag stött på hinder på den del av vägen dit jag hänvisats. Kan vara en parkerad bil, en container eller ett vägarbete som saknar hänvisning för mig som cyklar. 

Trots det. Trots att jag inte cyklar för att provocera. Trots att jag håller mig till reglerna. Trots det, så känner jag mig utsatt när jag cyklar. Många har skrivit om det. Cykeln måste ges ett rättvist utrymme. Vägen är för fordon. Det är inte en bilväg. 

Cyklade Nynäsleden förra helgen. Smala vägar som kräver samarbete. Men vägar gjorda för FORDON. Alltså inte motorled eller motorväg. Utan väg. Där får en cykla, köra bil, gå och köra traktor. De flesta bilisterna höll avståndet när de körde om. Men en del: NOT SO MUCH!

Flera cyklister berättar om att de råkar ut både för det ena och det andra av bilister som befinner sig i sandlådestadiet vad gäller mognad och utsätter andra för fara. En bil väger över ett ton. En cyklist väger sig själv plus cykel. I en konfrontation mellan en cykel och en bil så står sig cykeln lätt.

Jag är oftast inte rädd. Men ibland får jag ångest när jag är ute och cyklar. Ångest över att cykeln som jag sitter på provocerar så till den grad att det finns människor som är beredda att skada mig. Bara för att jag sitter på en cykel. Den tanken är svår att hantera.


Tio år av kamp för Ojnareskogen

Miljöpartiet de gröna på Gotland har under tio års tid kämpat för att vattentillgång och världsunik miljö räddas undan förstöring, skriver jag och Stefaan de Maecker.

Frågan om Ojnareskogens framtid är inne i ett kritiskt skede. Avgörandet ligger i praktiken hos regeringen som kan besluta om inrättandet av ett Natura2000-område varmed saken borde vara avgjord. Vattentillgången säkras och världsunik natur räddas undan förstöring. Om vi även kan få en Nationalpark Bästeträsk ökar förutsättningarna för att skapa hållbara arbetstillfällen kopplade till en sådan verksamhet.

D Moberg undrar i en insändare varför det inte rapporteras kring hur vi som lokala miljöpartister springer till Åsa Romson, begär uppvaktningar m.m. Moberg drar slutsatser om vårt arbete som inte riktigt stämmer. Vi har i nästan 10 år engagerat oss i Ojnareskogens framtid och på olika sätt gjort vad vi kan för att skydda vattnet och värna om denna helt unika natur.

Ofta har vi känt en frustration när domstolar inte har tagit hänsyn till vetenskapliga bedömningar eller ens bemött sig att kommentera starka och sakliga invändningar som har förts fram mot ja till kalkbrytning. I dessa lägen har vi aktivt bidragit till en samhällsdebatt för att belysa dessa brister i hanteringen. Senast i mars anordnade Miljöpartiet ett seminarium i riksdagen för att belysa dessa aspekter. När nu förslag på bildandet av Natura2000-området har överlämnats till regeringen är det fullt naturligt att miljöministern i dagsläge inte kan uttala sig om hur beslutet kommer att bli.

Väl medvetna om hur viktigt det är att skapa förståelse kring frågan lyckades vi redan 2012 få Åsa Romson ut på ett studiebesök på området där hon hade möjlighet att fördjupa sig i konflikten mellan planer på kalkbrytning och områdets övriga värden. Vi har goda kontakter med henne och vår riksorganisation som vi bistår där vi kan vara av nytta. Det finns även en stor uppbackning av miljöpartiets riksdagsledamöter kring ministern i frågan.

De politiska vägarna för att uppnå våra mål är inte i alla lägen uppvaktningar, debattartiklar eller annat som är synligt och kommunicerar ett intryck av handlingskraft. Arbete sker också även om det inte basuneras ut. Vi kämpar för Ojnareskogen och gör så även nu. När regeringen har meddelat sitt beslut kan vi förhoppningsvis känna oss väldigt nöjda efter en 10 års kamp.

Stefaan De Maecker (MP), regionråd Gotland
Isabel Enström (MP), regionråd Gotland

Publicerad i Gotlands Tidningar 6 maj 2015 och Gotlands Allehanda 12 maj

Tal, invigning för utställningen Salong 2015

(Det här talet höll Marika Isetorp 2015-05-06 på invigningen av utställningen Salong i konsthallen, Vänersborg.)

Det känns speciellt att få inviga den här utställningen eftersom det är så många som medverkar i den. Ett 80-tal personer har lämnat in konst till utställningen. Det är både etablerade konstnärer och nybörjare. Det är skolungdomar och äldre, kvinnor och män.

Det som jag tycker extra mycket om är att alla som kommit med verk under inlämningstiden fått sina verk utställda. Att ingen blivit bortsållad för att det inte duger eller passar in i normen. Jag önskar att det oftare kunde vara så.

När jag var barn skrev vi berättelser i lågstadiet. Jag tyckte om att skriva berättelser. Det var ett kreativt skapande och jag var nöjd med resultatet. Varje gång jag skrev hoppades jag att min text skulle läsas upp för klassen. Att just min text skulle väljas ut av fröken och att jag skulle få respons på den. Jag hoppades lika mycket varje gång och jag arbetade lika noggrant och lika engagerat varje gång. Men mina berättelser blev aldrig upplästa. Det var alltid samma få personer som fick sina texter upplästa och sina teckningar visade för klassen.

Men som tur är så är det aldrig försent att få upprättelse. Därför har jag tagit med mig min berättelsebok från när jag gick i trean. Det var 1979. Jag ska nu läsa en av mina texter för er.

När jag blir stor

När jag blir stor ska jag bo i villa. Jag tänker bli servitris. Jag ska ha en katt som ska heta Sissi. Jag ska göra en lång resa med flygplan. Jag ska också ha en stor trädgård med många träd och blommor. På gräsmattan ska det stå en staty med vatten runt om. Mitt hus ska vara gult. När jag ska till mitt jobb ska jag åka i en egen bil. På kvällarna ska jag träna gymnastik. Jag ska ha en liten guldhamster i köket. Ibland ska jag åka konståkning. På sommaren ska min guldhamster få springa fritt på gräsmattan. När jag blir varm ska jag åka och bada i en sjö som bara ligger en liten bit bort.

Nu blev det ingen egen bil men jag har en cykel i alla fall.

Min förhoppning är att ni blir berörda på olika sätt när ni ser dessa konstverk. Jag glömmer aldrig glädjen jag såg i ansiktet på en massa barn när jag skulle hämta min 6-åriga dotter i skolan. Det ena barnet efter det andra kom springande med ett löv i handen. ”Titta på bladet jag hittade” ropade någon. ”Se här vilket vackert löv jag har hittat” ropade någon annan. Och bladen var verkligen vackra. De glänste, glittrade och glimmade i regnbågens alla färger.

Den enda som inte verkade ha hittat något löv var min lilla dotter Bernadina. Men hon verkade inte ledsen för det. Istället betraktade hon fascinerat de entusiastiska barnen.

En vecka senare, när jag skulle hämta henne, råkade jag se vad hon hade i sitt fack. Där låg alla mina tio nagellack! Då berättade hon sin hemlighet. När rasten kom tog hon med sig alla nagellack och sprang till en tät buske som hade ett hålrum inuti. Där satt hon hela rasten och målade färger på löv. När rasten var slut väntade hon tills alla hade gått in. Sedan placerade hon ut bladen på skolgården för att se hur glada alla barnen blev när de hittade konstverken nästa rast.

Jag vill tacka er som lämnat in konst till utställningen. Ni förgyller vår stad precis som löven förgyllde skolgården. Tack också alla ni som kommit hit för att ta del av konstnärernas uttryck. För konst behöver sina betraktare och det är så värdefullt att få respons på det kreativa som skapats.

Härmed inviger jag Salongen 2015.

Hur stora risker bör vi ta?­­­­

Vi gröna värnar om försiktighetsprincipen. Men hur mycket ska vi göra det, när den står i konflikt med andra grunder för den gröna politiken? Till exempel hinner vi knappast klara klimatmålen i tid om vi inte chansar en del. Det handlar inte om geoengineering, men den minskningstakt som nu måste till finns ingen erfarenhet av.

Risker kommer alltid finnas, men vi kan påverka riskernas storlek. Det är lätt att argumentera för att riskerna som tagits med klimatpolitiken är vansinne, eftersom den medför ­­­klart större risker än rysk roulette. I andra fall kan försiktighetstänkandet vara onödigt stort. Ett exempel är de stora kostnader som lagts på landets bowlinghallar för att skydda mot typer av allvarliga olyckor som aldrig någonsin inträffat i vårt land.

Ny teknik har enorm positiv potential, men det räcker att ett enskilt hot mot mänsklighetens existens förverkligas för att det ska vara game over. Samtidigt blir vi allt mer beroende av chansningar med ny teknik eftersom utebliven förändring blir en närmast garanterad dödsdom för vårt komplexa samhälle.

DDT, PCB, asbest, amalgam, freon, radon, hormoslyr, neurosedyn, med mera. Listan kan göras lång på orsaker till ohälsa som beror på att man använt något i stor skala utan att ha testat hälsoeffekterna först. Så hur bör vi förhålla oss till att vi på bred front släpper lös ny teknik där forskarna ännu inte vet de långsiktiga effekterna? Några sådana frågor det strids om är nanoteknik, GMO och alla tiotusentals otestade kemikalier som finns ute på marknaden.

Å ena sidan är vi människor mer måna om att inte förlora något vi har, än vi är angelägna om att vinna något motsvarande som vi inte har. Å andra sidan är det inte folkomröstningar som styr teknikens utveckling. Hur lång tid ska det gå innan vi känner oss trygga med en viss ny teknik? Hur öppna är vi för att revidera tidigare åsikter i takt med ny forskning? I Miljöpartiets partiprogram står det: ”Prestige får inte hindra oss från att förutsättningslöst stanna upp, reflektera och ifrågasätta även våra egna idéer, strukturer och metoder.”

De numera omfattande beläggen för att mer GMO i praktiken kan leda till mindre kemikalier och andra fördelar är sådant som bidrar till att bland annat Naturskyddsföreningen nu reviderar sin syn på GMO. Cirka 40 år med till exempel genetiskt modifierat insulin för diabetiker gör det svårt att vara emot tekniken i sig. Däremot finns förstås många andra överväganden om GMO.

Det ligger inte i den mänskliga naturen att agera rationellt, globalt och långsiktigt utifrån logiska kalkyler. Enligt psykologen Dan Gilbert agerar vi främst på NAPP – sådant som är:
* Nu
* Anti-etiskt
* Plötsligt
* Personligt

I övrigt leds vi främst av vanor, normer och trender. Därför är det hoppfullt med det globala folkliga stödet för radikalare klimatpolitik och att halva svenska folket nu kan tänka sig ett köpfritt år. Steget från ord till handling må vara långt, men förändring i ord är början till förändring i handling.

Nästan alla svenska hushåll har hemförsäkring. Många pensionssparar extra av oro för att få det lite sämre sina sista år i livet. Många vågar inte alltid gå närmaste vägen utomhus av rädsla för att bli överfallen. Vi använder bilbälten, cykelhjälmar, vaccineringar och mycket annat som allt bygger på strävan efter ökad trygghet, även om det är lite obekvämt. Men när det gäller klimatet så verkar det finnas ett helt annat tänkande kring vilka risker som är rimliga att ta.

Ingen kan veta exakt var den kritiska gränsen går för när vi når ”the tipping point”. Däremot vet vi att det framstår som sannolikt att större delen av mänskligheten kommer att dö ut med nuvarande klimatpolitik. Ju längre vi väntar med åtgärder för miljön, desto dyrare och mer riskfyllt kommer det att bli. Så – hur stora risker bör vi ta?


Vad gör Miljöpartiet för Ojnareskogen?

Det börjar bli extra nervöst från alla håll och kanter kring "Bunge Ducker 1:64". Det som kändes ganska dystert för några månader sedan efter domslut i Mark- och miljödomstolen känns genast lite ljusare när förslaget om Natura2000-området nu redovisades till regeringen. Det omfattade bland annat just Ojnareskogen. Plötsligt skulle frågan kunna avgöras politiskt istället för som hittills i kanske ännu en frustrerande prövning i domstolen där bristerna i en rättssäker process gång på gång har kommit fram.

Möjligheten till ett politiskt avgörande ökar trycket inom och på politiken. Det skrivs brev med krav på uppvaktning, det hålls seminarier och det ska visas handlingskraft. Även EU har tillskrivit regeringen för att försäkra sig om att politiska avvägningar inte ska hindra en korrekt hantering i frågan (mycket viktigt!).

Man kan tycka att det vid det här laget borde vara tydligt vad Miljöpartiet tycker i frågan, både lokalt och på nationell nivå. Förutom alla otaliga insändare och ställningstaganden i Regionstyrelsen, Tekniska Nämnden och Miljö- och hälsoskyddsnämnden på Gotland under alla dessa år (en hel del återfinns om detta på denna blogg i tidigare inlägg), har vi tydligt tagit ställning för en nationalpark på norra Gotland (se senast i vårt valmanifest punkt nr 20). I riksdagen har Miljöpartiet fört fram samma åsikt genom till exempel en motion om att inrätta en nationalpark Bästeträsk.
Vägen till Nationalpark Ojnareskogen/Bästeträsk?
Foto: Gunnar Britse

Miljöpartiet är med i regeringen och är direkt medansvarig för beslutet som blir. Jag upplever att vi lokalt och nationellt är bra samspelta - frågan är på inget sätt ny utan välförankrad i moderpartiet. Nervositeten kring hur avgörandet blir får ändå bland annat sitt uttryck i anklagelser om att Miljöpartiet inget gör. Begripligt, men nog kan det dras fel slutsatser som D Moberg gör i Gotlands Tidningar 29/4.

Här kommer vårt svar:


"Frågan om Ojnareskogens framtid är inne i ett kritiskt skede. Avgörandet ligger i praktiken hos regeringen som kan besluta om inrättandet av ett Natura2000-område varmed saken borde vara avgjort. Vattentillgången säkras och världsunik natur räddas undan förstöring. Om vi även kan få en Nationalpark Bästeträsk ökar förutsättningarna för att skapa hållbara arbetstillfällen kopplade till en sådan verksamhet.

D Moberg undrar i en insändare varför det inte rapporteras kring hur vi som lokala miljöpartister springer till Åsa Romson, begär uppvaktningar m.m. Han drar slutsatser om vårt arbete som inte riktigt stämmer. Vi har i nästan 10 år engagerat oss i Ojnareskogens framtid och på olika sätt gjort vad vi kan för att skydda vattnet och värna om denna helt unika natur. Ofta har vi känt en frustration när domstolar inte har tagit hänsyn till vetenskapliga bedömningar eller ens bemödade sig att kommentera starka och sakliga invändningar som har förts fram mot ja till kalkbrytning. I dessa lägen har vi aktivt bidragit till en samhällsdebatt för att belysa dessa brister i hanteringen. Senast i mars anordnade Miljöpartiet ett seminarium i riksdagen för att belysa dessa aspekter.

När nu förslag på bildandet av Natura2000-området har överlämnats till regeringen är det fullt naturligt att miljöministern i dagsläge inte kan uttala sig om hur beslutet kommer att bli. Välmedvetna om hur viktigt det är att skapa förståelse kring frågan lyckades vi redan 2012 få Åsa Romson ut på ett studiebesök på området där hon hade möjlighet att fördjupa sig i konflikten mellan planer på kalkbrytning och områdets övriga värden. Vi har goda kontakter med henne och vår riksorganisation som vi bistår där vi kan vara av nytta. Det finns även en stor uppbackning av miljöpartiets riksdagsledamöter kring ministern i frågan.

De politiska vägarna för att uppnå våra mål är inte i alla lägen uppvaktningar, debattartiklar eller annat som är synligt och kommunicerar ett intryck av handlingskraft. Arbete sker också även om det inte basuneras ut. Vi kämpar för Ojnareskogen och gör så även nu. När regeringen har meddelat sitt beslut kan vi förhoppningsvis känna oss väldigt nöjda efter en 10 års kamp.

Stefaan De Maecker (MP), regionråd Gotland
Isabel Enström (MP), regionråd Gotland"

Efter nolltoleransen – hur går vi vidare?

Kunskapsseminarium om graffiti

Tid: tisdag 5 maj, kl. 18-21
Plats: Konstskolan Basis, Folkungagatan 147, Stockholm

Den 5 maj arrangerar Miljöpartiets kulturnätverk och Grön ungdom Sthlm ett kunskapsseminarium om graffiti och gatukonst.

I höstas avskaffades nolltoleransen, och Stockholm har idag intagit en mer positiv attityd till både gatukonst och graffiti. Men hur går vi vidare efter beslutet att stryka paragraf nio i stadens klotterpolicy? Hur ska Stockholm bli en gatukonstvänlig stad med graffitiväggar i alla stadsdelar? Vad behöver stadens politiker, tjänstemän och invånare göra?

Några svar på dessa frågor samt tankar och idéer från andra projekt hoppas vi få av en rad inbjudna gäster i panelen och publiken. Seminariet riktar sig både till beslutsfattare och alla som vill vara med och förändra Stockholm i en mer färgglad riktning.

I panelen (prel.): Hugo Röjgård (Graffitifrämjandet), Emma Simu (Märstaväggen), Jacob Kimvall (Stockholms univ), Jessica Mihai (Galleri Konstart), Fredrik Sanabria (Snösätra).
Moderator: Tjia Torpe (Kulturnämnden)
Seminariet öppnas av Maria Saveland (Basis)

Arrangörer är Miljöpartiet Stockholms kulturnätverk och Grön ungdom Stockholms stad