Mitt anförande i kommunfullmäktige: en attraktiv stad är en grön stad

image

Fru ordförande, ledamöter och övriga åhörare:

För Miljöpartiet en attraktiv stad är en grön stad, en stad som utgår från de som går, cyklar och reser kollektivt.

Därför är viktigt att kommunen satsar mer på ökad cykeltrafik året runt och gör Sundsvall till Norrlands bästa cykelstad.

Dessa satsningar kommer också att göra Sundsvall till en modern, mänsklig och miljövänlig stad.

Vi måste flytta en hel del av de korta bilresorna under 5 km över till gång eller cykel precis som det pekas på i ”Åtgärdsprogrammet för bättre luftkvalitet i Sundsvalls centrum”

Därför är det viktigt att omvandla Sundsvall till en attraktiv cykelstad. Cykelns roll ska synas i stadens stadsutveckling och det är av största vikt att cykelfrågorna kommer in tidigt i processen. Stadsplanera i stället för trafikplanera.

Tack

Angel Villaverde

Medborgartjänst

Har publicerat en text om varför "medborgartjänst" behövs på Metro Debatt. Nedan finns den lite längre originaltexten, där jag även specifikt skriver om nytta av att medborgartjänsten innehåller inslag av socialt arbete:

I höstas gick försvarsminister Peter Hultqvist ut och öppnade upp för att införa värnplikt. Han nämnde att man behövde säkra personalförsörjningen till och bredda den folkliga förankringen i försvaret, samt att det skulle ge mer kunskap bland svenska folket om hur man hanterar krissituationer oavsett om de är militära eller civila. I onsdags föreslog ett antal tunga företrädare för arbetarrörelsen på DN Debatt att Sverige borde införa ”medborgartjänst” (en likt värnplikten allmän och obligatorisk tid då ungdomar arbetar för och utbildas av staten, men inte nödvändigtvis inom det militära) . Även här nämns behovet av att kunna hantera krissituationer, men debattörerna tar också specifikt upp att det skulle kunna vända utvecklingen med minskande tillit och sammanhållning i samhället.

Som polis möter jag i arbetet dagligen ett samhälle som slits isär. Avståndet mellan Rinkeby och Ålsten är bara några kilometer. Inkomstskillnaderna är dock enorma, medelinkomsten är ca fem gånger högre i Ålsten, och skillnaden i förmögenhet är ännu mycket större.

I vårt moderna samhälle utan värnplikt och med en ökad skolsegregation baserad på klass kan barn växa upp utan att någonsin ha djupare gemenskaper med någon som inte delar deras närmaste omgivnings subkulturer och världsbild. Det drabbar inte bara förståelsen för andra människors livsvillkor, utan också känslan av samhörighet med och empatin för de grupper man aldrig möter.

En del ungdomar i förorterna upplever sig vara helt exkluderade och känner ingen tillhörighet alls till samhället. Det gör det lättare att vända sig mot dem som uppfattas som samhällets företrädare (polis, brandkår, socialtjänst, med mera) och att bygga identiteter kring utanförskapet som ibland kan ursäkta eller glorifiera kriminalitet.

Samtidigt lever andra ungdomar i rika enklaver där deras möten med den verklighet som exempelvis är vardag för invånarna i förorten i värsta fall begränsas till notiser i media när det har skett en skjutning eller bränts några bilar. Känslan av ett gemensamt socialt ansvar minskar i takt med de ökade mentala avstånden.

Förslaget om medborgartjänst mötte genast kritik ifrån höger, främst då det ses som en allvarlig frihetsinskränkning. Individuell frihet tycks ha blivit ett ideal som är överordnat gemensamt socialt ansvarstagande. Vi mår dock bättre i mer jämlika samhällen, och behöver minska skillnaderna i inkomst och ägande. Men oavsett det, så behöver vi också göra något åt det faktum att de band som behövs för att hålla ihop olika delar av ett land blir allt svagare. Vi behöver skapa fler mötesplatser för människor med olika bakgrund, och förbättra förutsättningarna för att uppleva att det finns ett gemensamt ”vi”.

Människor är som mest formbara när de är unga, identiteter skapas och livslånga vänskapsband knyts. En medborgartjänst skulle kunna bidra till att skapa de mötesplatser som har försvunnit. Att dessutom träffas långt hemifrån, fria ifrån de roller man har vant sig att spela i sin uppväxtmiljö, skulle förhoppningsvis göra det enklare att överbrygga de mentala avstånd som dagens samhälle tenderar att förstärka. Det skulle också öka känslan av att vara behövd i och ansvarig för något gemensamt. Den känslan kan visa sig vara ovärderlig.

Jag tror dessutom att det skulle finnas särskild vinster om en medborgartjänst kunde kopplas till socialt arbete. Behoven finns i äldreomsorgen, inom vården, bland människor med funktionshinder, i verksamheter för barn med särskilda behov, med mera. Självklart skulle det ske under ledning av professionell och utbildad personal, men i stora delar av välfärden finns det ett stort behov av ökad mänsklig närvaro. Personalen stressas och slits ut av både den psykiska pressen och fysiska moment som lyft av gamla, samtidigt som tiden för medmänskliga samtal blir allt mindre.

Närvaron av ungdomar i de här miljöerna skulle inte bara ge välbehövligt stöd till personal och hjälpbehövande gamla, unga, sjuka eller funktionshindrade, den skulle också ge dem ovärderliga erfarenheter. För unga som kommer ifrån rika områden skulle det direkta mötet med utsatta människor ge förutsättningar att få både ökade insikter och djupare empati för dem som är beroende av stöd ifrån samhället. Ungdomar ifrån socialt marginaliserade områden kan få erfarenheten och referenser som öppnar dörrar in till en arbetsmarknad som ibland är svårtillgänglig om man saknar rätt kontakter, speciellt för dem som tillhör grupper som utsätts för strukturell diskriminering. Dessutom tror jag att ett arbete där man vårdar och hjälper andra människor är utvecklande och lärorikt för alla, oavsett bakgrund.


En medborgartjänst skulle säkerligen bli dyr för samhället. Och den skulle otvivelaktigt innebära en inskränkning i de inkallade ungdomarnas frihet. Men om man lyckas förebygga en del av de kostnader som kommer ifrån det utanförskap som är en produkt av dagens enormt segregerade samhälle så är jag säker på att vinsterna överstiger kostnaderna, även rent ekonomiskt. Men framför allt så når man förhoppningsvis ett samhälle med mer gemenskap, sammanhållning, empati och förståelse för andra.

Frändelid och Isetorp debatterar

(I denna veckans Vänersborgaren (nr. 14, 2015) har jag en debattartikel med Adam Frändelid, Roy Wallin, Lehna Ljung, Benny Åhlander och Peter Trollgärde. Vi är alla nämndemän. Rubrik: Grundläggande värden bör gälla även för SD-nämndemän.)

Nämndemannasystemet har en lång tradition i Sverige och är väldigt betydelsefull för rättsapparaten. Vi har över 8000 nämndemän i Sverige, dessa nomineras av politiska partier. Nämndemannasystemet innebär bl.a. att allmänheten får insyn i den dömande verksamheten.

Expressens och Researchgruppen som tidigare samarbetat med bl.a. TV4 och Sveriges Television har granskat drygt 6 000 personer som valts till nämndemän. Man har identifierat nämndemän från Sverigedemokraterna som skrivit nedsättande och hatiskt om invandrare och flyktingar på sajterna Avpixlat, Exponerat och Fria tider. Dessa sajter beskrivs av traditionell och välrenommerad media som hatsidor med klara främlingsfientliga inslag.

Man har i granskningen lyft fram flera exempel, t.ex. har en nämndeman från SD som dömer i migrationsmål i Göteborg åsikten att ensamkommande flyktingbarn är ”parasiter” och att ”Sverige är ett land med vit befolkning, och så ska det förbli”. Ett annat exempel från en SD- nämndeman som dömer i Södertörns tingsrätt och skriver ” Deportera packet till deras sophögar till länder istället för att dom ska vara här!” Ett tredje exempel är en nämndeman från SD i Värmlands tingsrätt som ställer frågan ”Jag undrar om Reinfeldt skulle känna lika stor nyfikenhet om hans egen dotter blev våldtagen av ett gäng Muslimer?”. Detta är några av dom fall som Expressen har publicerat där SD-nämndemän på hatsajter har utryckt sig rasistiskt eller främlingsfientligt.  

Om man uttalar åsikter som har en rasistisk eller en klart främlingsfientlig karaktär så kan förtroendet för den dömande verksamheten i våra domstolar klart försämras. Att människor har olika ståndpunkter är naturligt, den här typen av värderingar säger dock en hel del om vilken människosyn man har, och att man inte ställer upp på principen om alla människors lika värde.

Människor som kommer till domstolen ska känna fullt ut att de får sin sak prövad på ett rättvist sätt, oavsett vilket land de kommer ifrån, vilken kultur de har, eller vilken religion de bekänner sig till. Detta är grundläggande principer för en demokrati och ett rättssamhälle, dessa principer bör även nämndemän som har nominerats av sverigedemokraterna känna till och ställa upp på.

Skolan

Skolan måste vara en kreativ miljö. Den ska ge barn och ungdomar lust att lära och leva. Nyckelord är trygghet och nyfikenhet. Vi som är politiker, skolledare och lärare ska skapa förutsättningarna. Hur kan vi göra det?

Hur mycket hänsyn bör vi ta till djuren?

Här är en sammanfattning av min text om djurpolitik i boken Tänk grönt – en bok med 21 intressanta texter av lika många författare om grön ideologi och politik.



Frågan är inte om de kan tänka.
Frågan är inte heller om de kan tala.
Frågan är om de kan lida.


Så skrev Jeremy Bentham om djuren redan 1789.

Idag vet vi sedan länge att djur i högsta grad kan lida. I försök har de flesta torskar som en gång nappat på en krok, inte tagit ett bete på krok igen ens efter att ha fått svälta. Kycklingarna som plågas i våra svenska djurfabriker väljer foder med smärtstillande medel om de kan.

De senaste årtiondenas forskning har visat att skillnaden mellan djur och människor även på andra sätt är mycket mindre än vad många tidigare trott. Det har visat sig att till och med råttor kan uppvisa egenskaper som tvivel, avundsjuka, empati, altruism, rättvisekänslor och medvetenhet om sina kunskapsgränser. Råttor skrattar och reagerar på kittling, men på frekvenser för höga för det mänskliga örat att uppfatta.

Sveriges djurskyddslag är mycket bra i sina skrivningar om att djuren har rätt att bete sig naturligt och slippa utsättas för onödigt lidande, men lagen tillämpas dåligt. Istället har vi trånga burar, sönderavlade broilerkycklingar som tvingas ligga i sin egen lösa avföring, fiskar i fiskodlingar som tvingas leva så tätt att de skaver sönder varandra, minkar som får beteendestörningar och börjar äta på varandra på grund av sina extremt onaturliga liv. Det här är inga enskilda undantag, utan numera naturliga inslag både vardag och helg för de flesta djur som föds upp i Sverige.

Bäst regler för djuren finns i den ekologiska djuruppfödningen. Men inte heller där är reglerna bättre än att till exempel sex hönor per kvadratmeter är tillåtet. Är det tillräckligt bra?

I den svenska köttindustrin föds det varje år upp omkring 80 miljoner kycklingar, cirka 3 miljoner ”odlade” fiskar, samt miljoner andra djur. En genomsnittlig svensk äter under sin livstid mer än 600 kycklingar, 4 kor, 2 får, 30 grisar och tusentals fiskar.

Den rekordhöga köttkonsumtionen i Sverige är inte bara något som drabbar djuren. Den har även en stor negativ påverkan på miljön, vår hälsa och antalet svältande människor.

Redan 1997 konstaterade Naturvårdsverket i rapporten Att äta för en bättre miljö, att köttkonsumtionen bör minska med 75 procent för miljön och rättvisans skull. Istället ökade köttkonsumtionen i Sverige med mer än 40 procent enbart mellan år 1990 och 2012. EU spär på genom att varje år satsa motsvarande 35 miljarder kronor på att göra kött billigare.

Attityderna pekar dock mot en bättre framtid. För samtidigt som köttätarna äter mer kött, så har antalet vegetarianer och veganer ökat kraftigt. Enligt en färsk undersökning är det nu var tionde svensk som säger sig inte äta kött. Drygt 60 procent menar att det är väldigt viktigt (5 av 5 på en skala 1-5) hur djuren föds upp, transporteras och slaktas. Endast 4 procent tycker inte att det är viktigt. 

Enligt en annan undersökning menar cirka hälften av svenskarna att djur och människor har samma värde. Tre procent anser att djur är mer värda än människor. Andra studier har visat på både fler och färre som likställer djur och människodjur, men hur som helst är det många som tänker så. I en svensk studie visade också människor minst lika stor sympati för katter och hundar som for illa, som för människor som for illa.

Det kanske vanligaste argumentet för att fortsätta med pälsfarmer och annat djurplågeri i Sverige är att andra länder annars kommer ta över vår andel av marknaden, så då kan lika gärna vi hålla på. Frågan är om de resonerar likadant när frågan gäller bordeller eller drogförsäljning?

Historiskt sett är det ju nästan alltid de få som vågat gå före, som sedan fått med sig resten på förändring av olika slag. Inte att alla enas om att ändra sig samtidigt. Historien visar också att förskjutningar i värderingar och handlande kan ske mycket snabbt.

För att citera Margaret Mead: ”Tvivla aldrig på att en liten grupp omtänksamma och engagerade människor kan förändra världen. Det är faktiskt det enda som någonsin fungerat.”


Grön vår?

Våren blir nog grön i år också. Värre är det med politiken. MP samverkar nu med S och V i Lunds kommun och region Skåne och med S i regeringen. vi ser tyvärr inte att politiken blivit grönare. Flera kompromisser och ingen fart i den omställning vi behöver göra. Politiken vrids åt vänster och det innebär tyvärr inte att miljö- och klimatpolitiken blir mycket vassare. Istället prioriteras försvar, sysselsättning och traditionell tillväxt. Som jag anade är Miljöpartiet för litet för att kunna ställa krav och påverka Socialdemokraterna. De gröna måste bli starkare och växer bäst i opposition. Glad grön Påsk!

Om hederlighet, dubbla agendor och Ojnareskogen

I sin ledare på Gotlänningen 31/3 anklagade Eva Bofride Miljöpartiet och i synnerhet mig för att vara ohederlig. Bakgrunden är vårt arbete för att skydda Ojnareskogen, något jag har skrivit en del om på denna blogg.

Idag publiceras mitt svar på anklagelserna som bäst kan sammanfattas med detta stycke:

"Märkligt med tanke på att vi inte gör någon hemlighet av att vi tycker att detta område ska skyddas.
Vi värnar om norra Gotlands vattenförsörjning och värnar om världsunik natur på denna plats. Att vi ser dessa värden och bedriver ett politiskt arbete för att skydda dem är svårt att se som ohederligt och bakvänt. Vi vill få till ett långsiktigt skydd på denna plats och samtidigt utveckla natur- och kulturturismen som bildandet av en nationalpark skulle innebära. Själva uppdraget att ta fram nya Natura 2000-områden gavs av den tidigare alliansregeringen. Sverige måste leva upp till EU-rätten gällande skydd av hotad natur. Att göra Ojnareskogen till Natura 2000-område verkar lämpa sig synnerligen väl utifrån ett sådant åtagande."

Jag tycker att jag inte undviker tuffa politiska debatter i en öppen argumentation. Jag försöker också ta intryck av kritik och låter mig gärna påverkas av en frisk politisk debatt som ibland gör att jag ändrar ståndpunkt. Det är det som utvecklar, det är det som gör debatten intressant. Att bli anklagad för ohederlighet tar jag därför hårt på. Jag försöker verkligen rannsaka mig själv. Läser argumenten och försöker förstå. Kvar blir bara intrycket av att det handlar om en taktisk argumentation där kampen om verklighetsbeskrivningen verkar vara överordnad intresset att närma sig verkligheten.

I Bofrides replik på min replik som följde upprepas pratet om "dubbla agendor". Argumenten formuleras som så:

"Jag har ifrågasatt att Miljöpartiet och Vänsterpartiet lokalt är eniga med alla andra om kritiken mot hanteringen av Natura 2000 men jobbar för motsatt mål via sina partier i regeringen."

Min tanke: Den enade kritiken mot Natura2000-hanteringen byggde på ett förslag som omfattade 26 områden runt om på Gotland. När det gäller kalkindustrin så påverkade det även Cementas verksamhet som är den enskilt största aktören när det gäller kalkjobben på ön. Vi har i åratal varit tydliga med att vi vill ge Ojnareskogen och Bästeträsk som är en del av detta förslag ett långsiktigt skydd. Bland annat formulerades detta i vårt valmanifest - punkt 20. Om vi hade skrivit ett eget yttrande så hade vi definitivt tydligt lyft fram att områden så som Ojnareskogen inte är en ny konfliktyta mellan exploatering och naturskydds- och vattenskyddsintressen. En snabb process här bedömer vi som önskvärt. Det fanns dock ingen majoritet för en sådan skrivelse varför vi hade blivit nedröstade. En enig kritik i ett omfattande arbete behöver således inte innebära att man inte skulle kunna acceptera delar av ett sådant arbete. Hur man kan få det att framstå som en dubbel agenda förstår jag inte riktigt.

"Lokalt har politikerna också enats kring vattnet först jobben sen och naturvärdena i tredje hand."

Min tanke: Jaså? Vad bygger ett sådant påstående på? Detta är ett mantra som vissa partier har satt för sin egen prioritering. Vattnet överst har varit den minsta gemensamma nämnaren bland alla partier och därför varit utgångspunkt när vi har enats i olika sammanhang. Från Miljöpartiets sida har vi även här i åratal hävdat att man alltid måste göra avvägningar utifrån en helhetsbedömning. Även när det gäller jobben, så är diskussionen inte helt okomplicerat, för jobb inom jordbruk och turism ställs mot industrijobb. Dessutom måste naturen i vissa lägen - då det handlar om extremt höga värden som i Ojnareskogen - kunna väga tungt. Redan 2007 röstade Miljöpartiet till exempel för att göra området där Ojnareskogen ingår till Nationalpark.

Jag behövde mest klara ut det för mig själv känns det som. Om någon har en annan tanke kring detta, så får du gärna höra av dig!

valrörelsens heta fråga – verksamhetsmark vid Ilanda och – Gravaleden

Ni kommer ihåg va? Den riktigt stora lokala frågan som seglade upp, helt otippat, i valrörelsen i höstas? Gravaleden. MP och V var emot och de andra partierna mer eller mindre för. Jag, helt övertygad om att det går att få ut mer verksamhetsmark vid Ilanda, andra lika övertygade om att Gravaleden måste byggas.

Så, vad hände sen?

Efter valet var det förhandlingar mellan partierna och vi kom överens om att vi ska utreda frågan om mer verksamhetsmark, och vad som kan komma med det. Det är det vi är överens om. Vi är inte överens om hur lösningen på detta ser ut, men hoppas kunna räta ut en del frågetecken på vägen fram till beslut. Vi är överens om att vi inte är överens hela vägen, kan man säga.

Karlstad växer och verksamhetsmark med bra kommunikationer är en viktig faktor när det gäller att få fler företag att etablera sig i karlstadregionen. Så är det. Vi vill givetvis se mer verksamhetsmark på olika platser i Karlstad för att ge bra förutsättningar för att Karlstad ska växa och ge växtkraft till fler företag i regionen, vilket ligger i linje med vad som beslutats i alla möjliga kommunala dokument. Vi tror att Ilanda är ett industriområde där det framgent kan finnas plats för mer verksamhetsmark.

Det medför dock en rad olika frågor som behöver belysas. Trafiksituationen och trafiksäkerheten på Ilandavägen behöver utredas, inte minst med tanke på de skolor och förskolor som ligger längs vägen. (Gravaleden har i omgångar diskuterats som lösning på trafiksituationen och ska ingå i utredningen – liksom andra alternativ). Området angränsar till välanvända och omtyckta friluftsområden, liksom Bryngfjordens golfbana och skidbacke. Vi har en rad beslut och mål när det gäller klimat, natur, miljöfrågor, buller – som också ska tas med.

Idag lägger vi förslag om att utreda om och i så fall hur mer verksamhetsmark kan tillskapas vid Ilanda. Partierna har olika ingångar, men är överens om det, och med all sannolikhet är detta inte sista blogginlägget på temat.