Läsningsanteckningar från Ekonomisk historia I delkursen tankar om ekonomin

Under hösten läste jag Ekonomisk Historia I på Stockholms universitet, och gick då delkursen Tankar om ekonomin. Jag tänkte här publicera de anteckningar jag förde inför tentan där jag sammanfattade olika tänkare och med hjälp av det jag lärt mig av Heilbroner, som utgjorde kurslitteraturen, och andra idéhistoriker såsom Murray N. Rothbard, teckna en snabb skiss av den ekonomiska idéhistorien och förklara hur olika tänkare förhåller sig till varandra.

——————————————–

Adam Smith föddes 1724 i Kircaldy i Skottland. Han dog 1790 i Edinburgh. 1776 publicerades hans mest kända verk Nationernas välstånd vilken i Heilbroners bok blivit översatt till Om folkens välstånd.

Smith var huvudsakligen moralfilosof och hans andra mest kända verk heter The Theory of Moral Sentiments. Detta verk publicerades 1759. Kul kuriosa, när han frågade sin vän David Hume om hur boken hade mottagits i de finare kretsarna i London svarade Hume med ett 900 sidor långt brev(!) där han berättade om att boken hade fått ett gott mottagande. Smith var alltså en känd intellektuell redan när han publicerade Nationernas välstånd.

Boken slog igenom starkt och Smith blev känd som nationalekonomins fader. Den handlar huvudsakligen om “gains from trade, pursuit of self-interest and division of labour” som jag hörde den sammanfattas i någon föreläsning. Smith hävdade också att syftet med all produktion är konsumtion.

Till skillnad från sina tidigare verk föreslog han en helt ny värdeteori. Han hävdade att en vara har två värden, bruksvärdet och bytesvärdet. Bytesvärdet avgörs av kostnaden som krävs för att producera varan, vilket också avgör priset. Att Smith övergav en mer subjektiv värdeteori beror antagligen på att han trodde att detta var en bättre lösning på diamantparadoxen.

Under slutet av sitt liv verkade skotten som tulltjänsteman.

Sin inspiration hämtade Smith bland annat från franska fysiokrater såsom Francois Quesnay (1694-1774). Om inte Quesnay hade dött så skulle Smith ha tillägnat honom boken.

Fysiokraterna hävdade att produktion enbart är till för konsumtion. De motsatte sig därmed den merkantilistiska tankekonstruktionen som gick ut på att välstånd skulle bestå av att hålla guld och diamanter inom landet.

Något speciellt med fysiokraterna var att de var jorddyrkare. All verklig produktion kom från den jordägande klassen. De handelsidkande klasserna bearbetade bara det producerade på ett onödigt sätt.

Fysiokraterna, som var tidigare än Smith men i denna text hamnat efter honom, var för frihandel.

Adam Smith var den förste av de som brukar klassas som de klassiska ekonomerna. Efter honom kom en herre som hette David Ricardo (1772-1823). Ricardo höll fast vid Smiths värdteori men skiljde sig i några andra avseenden. Han la en stor vikt vid analysen av klasser. Enligt Ricardo fanns det tre klaser; den jordägande aristokratin, kapitalklassen och arbetarna. I direkt motsats till fysiokraterna hävdade Ricardo att jorden var helt onödig och att aristokratin inte tillförde någonting alls.

Hans magnum opus hette On the Principles of Political Economy and Taxation och publicerades 1817.

Utöver studiet av de tre olika klasserna la också Ricardo stort fokus på spannmål. Enligt Ricardo så sattes alltid lönerna på existensminimum, för om den sattes högre kunde arbetare komma in och underhugga det priset. Existensminimum var i praktiken alltid priset på spannmål. Så om lönerna var höga var det för att priset på spannmål var högt.

Det var bland annat därför Ricardo verkade för att spannmålstullarna skulle tas bort, så att inte lönerna skulle rusa iväg.

Ricardo är likt Smith känd som en frihandlare. Detta bland annat för att han ville ta bort spannmålstullarna men också för Ricardos lag om komparativa fördelar som han “kommit på”. Den gick ut på att även om någon var helt överlägsen någon annan på att producera så skulle man kunna tjäna på handel då den totala produktionen blev större när man specialiserade sig och eftersom man senare kan handla med varandra.

Rent metodologiskt använde sig Ricardo av en deduktiv metod. Utifrån ett godtyckligt valt axiom härledde han sitt ekonomiska system. Det finns en jättebra text på svenska wikipedia om Ricardo.

Ricardos vän och mentor var James Mill (1773-1836). James Mill var enligt Murray N. Rothbard den som infogade lagen om komparativa fördelar i Ricardos verk. Mill var också en hängiven benthamiansk utilitarist (även om han hatade, samtidigt som han var beroende av, Jeremy Bentham).

Mills son John Stuart Mill (1806-1873) publicerade 1848 sitt verk Principles of political economy : with some of their applications to social philosophy som gjorde Ricardos läror populära igen. Annars är Mill mest känd för att tillsammans med August Comte ha varit en av positivismens förgrundsgestalter under 1800-talet.

I stark polemik med Ricardo gick ofta pastor Thomas Robert Malthus (1766-1834). Malthus är mest känd för att 1798 anonymt ha publicerat ett verk där han gick emot den så annars dominerande framstegstanken. Malthus hävdade att befolkningsmängden aldrig skulle kunna öka eftersom att maten då skulle ta slut. Bästa sättet att undvika misären som följde av detta var födelsekontroll.

Det var efter Malthus åsikter som ekonomin gavs namnet “the dismal science” (ungefärlig översättning “den dystra vetenskapen”). Malthus teori var också den som inspirerande Charles Darwin och gjorde att Darwin upptäckte det naturliga urvalet.

Efter engelsmännen kom nästa kända klassiska ekonom, Marx. Men innan vi börjar med honom ska vi vara lite kronologiska och avhandla de Utopiska socialisterna, som Marx benämnde dem.

Anledningen till att Marx kallade dem utopister var för att de ofta hade väldigt storslagna och detaljerade bilder av hur ett kommunistiskt samhälle skulle se ut, utan att veta hur man skulle nå dit.

Bland dessa utopiska socialister så verkar Heilbroner hålla Robert Owen (1771-1858) som den viktigaste. Owen var en brittisk industrialist som skiljde sig lite från andra industrialister, han hatade nämligen inte sina anställda. Han ägde en stor fabrik i New Lanark och han såg till att hans arbetare hade det så gott ställt som det var möjligt. Owen åkte bland annat till New Harmony i USA och försökte där upprätta något form av paradis, men det misslyckades. Sedan åkte han tillbaka till England och försökte starta en nationell fackförening men även det misslyckades. Owen var en stark anhängare av den kooperativistiska modellen och det svenska konsum är en Owenitisk konstruktion.

Henri de Saint-Simon (1760-1825) var en aristokratisk socialist som levde och verkade i Frankrike. Saint-Simon frågade sig: vad skulle vi göra om vi förlorade samhällets översta skikt? Svaret var att det onekligen skulle vara mycket sorglitg, för de alla är goda människor. Men det skulle inte skada staten, för de verkligt producerande är arbetarna. Trots att de är det så befinner de sig samtidigt längst ner i samhällspyramiden.

Den sista berömde utopiska socialisten var Charles Fourier (1772-1837) som mest är känd för hans “galenskaper”. Fourier trodde att ett avskaffande av det privata ägandet skulle förvandla havet till lemonad och att Nordpolen då skulle få samma klimat som vid Medelhavet. Han var väldigt detaljerad och verkar inte ha gjort något stort avtryck annat än som den man skrattar åt.

Fourier var också den som föreslog att samhällen skulle organiseras i byggnader som kallades “Falangstärer”. Finns artikel om detta på Wikipedia.

En lite senare socialist vid namn Karl Kautsky var också lika detaljrik som herrarna ovan. Han hävdade att i ett samhälle där produktionsmedlen ägdes gemensamt så skulle människan inte bara kunna rida på lejon utan också vara odödlig. Men eftersom Kautsky var något senare kom han aldrig att benämnas som en utoptisk socialist. Nåja, han hade ändå varit hatad av Marx.

Karl Marx (1818-1883) var inte en utopisk socialist. Han beskrev inte i detalj det kommunistiska samhället utan kom bara fram till att det skulle råda överflöd. Han hade tvärtemot de utopiska socialisterna en tydlig bild om att det kommunistiska samhällets skulle nås genom en våldsam revolution som upprättar ett proletariets diktatur.

Marx byggde vidare på den objektiva kostnadsteorin. Han såg likt Ricardo också olika klasser, men han valde att klumpa ihop jordägararistokratin med kapitalisterna och fortsätta benämna de kapitalisterna. Efter det frågade han vem det var som blev utnyttjad och kom fram till att det måste vara arbetarna, eftersom de skapade allt värde och kapitalisten gjorde vinst ändå.

Andra saker Marx hävdade var att kapitalismen skulle leda till ett utarmande av arbetarna. Men Heilbroner skriver att det är lite oklart om han menade ett absolut eller ett relativt utarmande, för ett absolut har iallafall inte blivit av.

Marx var historiematerialist. Alla förändringar i samhällen och historien såg han som en naturlig konsekvens av förändringar i produktionsförhållanden. Produktionsförhållanden utgör basen och förändringar i dessa påverkar överbyggnaden. Sedan kan överbyggnaden påverka basen men det är ytterst marginellt. Och alla förändringar i detta system gör att man närmar sig kommunismen.

En av Vladimir Lenins bidrag till marxismen bestod i just att han utvecklade den historie-materialistiska metoden. Lenin hävdade att imperialismen var en av kapitalismens faser. Förståelsen av imperalism som kapitalism hämtade Lenin från John Hobson (1858-1940). Hobson hävdade att kapitalismens problem är underkonsumtion – det sparas helt enkelt för mycket kapital. Detta leder till kriser när detta inte kan investeras och man börjar reglera ekonomin för att undvika kriser. För att inte kapitalet ska ligga orört hemma erövrar man länder världen över för att kunna investera kapitalet där istället.

Tillbaka till Marx. Han hade ett stort problem som han aldrig riktigt lyckades knäcka. Det bestod av att hans påstående att eftersom arbetarna var de som skapade allt värde så måste de företag som gick mest med vinst vara de mest arbetsintensiva företagen inte riktigt gick ihop. Adam Smith hade nämligen visat att alla vinster tenderade att jämna ut sig mellan branscher. Marx lovade en lösning på problemet i volym två och tre av Das Kapital men kom aldrig på något. När Engels publicerade volym tre (Marx hade då varit död i elva år) så hävdade han att en lösning fanns där. Eugene von Böhm-Bawerk avfärdade dock detta.

Böhm-Bawerk var en österrikisk ekonom som hade Carl Menger (1840-1921) som sin mentor. Menger hade varit en del av den “marginalistiska revolutionen”. Tillsammans med två andra ekonomer hade han insett att värdet av en vara avgjordes på marginalen, det fanns ingen som värderade en vara baserat på jämförelsen av vad han hade gjort om han ägde den totala mängden av en vara. Menger hävdade även att värdet avgjordes av subjektiva värderingar.

De två andra ekonomerna var William Stanley Jevons (1835-1882) och Leon Walras (1834-1910). De hade nått samma insikt som Menger gällande marginalnyttan, men vägen dit hade gått via matematik. Framförallt för Walras var också konceptet ‘jämvikt’. Han var bland annat den som utvecklade den grafiska beskrivningen med supply&demand kurvor på en graf med pris och kvantitet på axlarna. Senare skulle den nykeynesianska ekonomen Paul Samuelson hävda att jämviktsbegreppet var den marginalistiska revolutionens stora bidrag till nationalekonomin.

Notera också att vi använder ordet nationalekonomi numera. Efter att matematiken och positivismen äntrar ämnet börjar den forna benämningen ‘politisk ekonomi’ försvinna till förmån för ‘nationalekonomi’ (på engelska går vi från ‘political economy’ till ‘economics’).

Det är dessa ekonomer och deras direkta efterföljare som Heilbroner benämner som “viktorianer”. Direkt efter Walras kommer en herre som heter Francis Edgeworth (1845-1926). Edgeworth är ett bra exempel på den metodologiska hållning som gör viktorianerna annorlunda. Edgeworth intresserar sig för nationalekonomi inte så mycket för att förstå världen, utan för att den bestod av olika kvantifierbara begrepp vilket gjorde att man kunde använda matematik i den.

Alfred Marshall (1842-1924) vidareutvecklade jämviktsbegreppet genom att lägga till ‘tid’ som någonting essentiellt. Enligt Heilbroner så hävdade Marshall att värdet av en vara på kort sikt avgjordes av efterfrågan på varorna medan det på lång sikt avgjordes av produktionskostnaden. Marshall använde sig likt Edgeworth, Walras och Jevons också av matematik men han höll oftast uträkningarna till fotnoterna.

Marshall hade ett flertal viktiga elever. Arthur Cecil Pigou (1877-1959) är en av dem. Pigou är mest känd för konceptet externaliteter, alltså fenomen som fortsätter trots att nyttan är lägre än kostnaden, såsom utsläpp. Begreppet “pigouskatt” kommer från Pigou.

Men den mest kände är en John Maynard Keynes (1883-1946). Keynes hävdade att marknadsekonomin alltid drabbas av kriser, eftersom att det inte finns någon naturlig mekanism i marknadsekonomin som gör att utbudet anpassar sig till efterfrågan. Där måste staten gå in och rätta till. Keynes såg också att en lägre ränta inte ledde till att folk lånade och det var ur detta han såg finanspolitiken som det viktigaste. Man kan också nämna att Keynes pappa John Neville Keynes också hade varit en student under Marshall. Hans gjorde sina viktigaste bidrag till nationalekonomin inom ämnet epistemologi.

Keynes magnum opus The General Theory of Employment, Interest and Money kom 1936 och förändrade drastiskt synen på hur regeringar borde styra sin ekonomiska politik. Men lite tidigare hade han skrivit en bok som hette Treatise on Money och undersökte relationen mellan sparande och investeringar. Det var efter en förödande kritik av den som Keynes började arbeta på den allmänna teorin då han insåg att den boken aldrig skulle kunna bli erkänd. Kritiken mot denna bok hade levererats av en österrikare vid namn Friedrich von Hayek (1899-1992). Hur Hayek kritiserade just den boken vet jag inte men som österrikare betonade han marknadens spontana självreglerande ordning som lösning på problem, och den enda grunden för tillväxt såg han i sparande och investeringar.

Annan kritik som kan riktas mot det Keynesianska fokuset på offentliga utgifter gavs av en fransman vid namn Frederic Bastiat (1801-1850) under 1800-talet. I Heilbroners bok framställs Bastiat som en person kritisk emot marknadsekonomin och kapitalismen, men det är helt fel! I Bastiats mest kända verk Economic Harmonies som gavs ut 1850 förklarade han hur det råder en harmoni mellan olika intressen i en marknadsekonomi. Annars är han mest känd för sina olika jämförelser och berättelser, som när Bastiat pedagogiskt förklarade hur en krossad glasruta inte gör samhället rikare utan fattigare och hans skrift om ljusmakarna som kräver skydd från solens konkurrens är inget annat än lysande.

Bastiat var också en politisk ekonom i egenskap av att han inte brukade någon form av naturvetenskaplig metod för att förstå ekonomin. En annan person Heilbroner nämner som någon som gick emot de viktorianska tänkarna var Bernard Mandeville (1670-1733). Han hade hävdat att synder är det som är bra för samhället, eftersom ett nyttjande av tjänster från mindre bemedlade människor för över pengar till dem. Hur Heilbroner kopplar detta till viktorianerna är oklart.

Thorstein Veblen (1857-1929) var en amerikansk sociolog och ekonom. Veblen var en del av den progressiva eran och var starkt kritisk till produktion för vinstens skull. Han betraktade också den konsumtion som skedde för att erhålla en viss status som helt onödig. I sin mest kända bok Den arbetsfria klassen gick han till attack mot de som var så rika att de inte behövde arbeta. Veblen var en socialdarwinist men det unika med honom var att han förenade detta med en kritik av kapitalismen.

Henry George (1839-1897) var också en amerikansk ekonom. Han hävdade att all mark från början tillhörde folket och att man därför borde införa en skatt på jord så att inte jorden utnyttjades otillbörligt av någon som inte borde göra det.


Tjej

Jag tränar rätt ofta och tycker att det är intressant att få tips kring träningen, men jag vill också hålla mig uppdaterad kring nyheter kring utrustningen. Först prenumererade

bild (5) jag på Iform. En tidning om träning som vänder sig till kvinnor (kvinnor på omslaget). Jag tänkte att den kanske inte skulle vara så inriktad på det nördiga kring löpning, utan mer för mig som är amatör och lagom intresserad. Men med den tidningen så kom också tips kring hur jag skulle få en vacker utstrålning eller hur jag skulle kunna äta mig till en vacker hud. Jag slutade så klart att prenumerera. Jag stod inte ut. Jag ville ju ha vettiga tips kring träning och utrustning. Inte hur jag skulle klä mig för att se snygg ut i spåret.

Jag började istället prenumerera på Aktiv träning. Av omslaget att döma verkade den vända sig till män (män på omslaget) men den koncentrerar sig på det som jag tycker är viktigt i en tidning om träning; träning.

bild (4)

Så hur är det då med löparskor? Ja ni vet redan det. Damlästen är vanligtvis i någon preppig rosa färg, och herrlästen i någon mer diskret färg, eller i färger som reflekterar ljus bra. Ett bra exempel är Asics. Jag köpte först en damläst (för övrigt har damer tydligen smalare fötter och låga vrister) som var rosa. De gick sönder efter en månad och jag fick då byta, och bytte då mot en herrläst istället. Den satt både skönare och var mer praktisk. Dam och herrläst har reflexer, men herrlästen har dessutom en del av sulan som är fluorescerande. Damlästen? Inte då. Damer springer inte i mörker. Färgen då? Den var gul. Som en reflexväst. Det fanns ingen damläst som var gul. Gul är tydligen en killfärg enligt skotillverkarna. Jag tycker att alla färger är bra färger.

Och så har vi det gamla vanliga. Tjejdistans och killdistans. Kring det finns så mycket att säga att jag inte vet vart jag ska börja. Jag konstaterar bara: det finns killar som inte orkar springa, cykla eller åka skidor lika långt som kvinnor, och tvärtom. Helt ok med korta och långa distanser. Men det bör gälla för alla. Ta bort tjejvasa, tjejmil, Lidingö tjejlopp, tjejvättern  och ja listan kan säkert göras längre. Men jag har ingen lust. Tjej framför loppen tycker jag visar på en tanke kring att kvinnor inte kan.

Nordiska museet håller, tillsammans med Riksidrottsmuseet på med ett forskningsprojekt kring just tjejlopp.

 Insamlingen av deltagarnas egna berättelser ingår i ett forskningsprojekt som syftar till att analysera tjejloppen som ett kulturellt fenomen, både förr och nu.

Ska bli lite spännande att se resultatet av det projektet.


Lite respekt, tack.

Jag brukar verkligen försöka hålla mig till regler när jag cyklar, har alltid reflexer (när det är mörkt) och lampa. Jag stannar alltid vid rött, visar tecken när jag ska svänga, stanna och kastar alltid ett öga över axeln för att inte vara i vägen för någon annan om jag kör om eller om jag måste väja. Jag stannar ALLTID vid övergångsställen och släpper över gående. Jag försöker göra mitt för att inte vara i vägen, men tror ni det räcker för att få respekt?

Så klart det inte gör.

Det händer att jag cyklar på Hornsgatan (fast helst inte) och det händer att jag cyklar på Långholmsgatan (fast helst inte) och jag håller mig till den minimala yta som är avsedd för oss cyklister. Men det händer att jag måste ge mig ut på den lite bredare delen avsedd för bilar.

Tror ni det beror på att jag vill?

Så klart det inte är. Jag har inget val. Bilister (inte bilar, bilar framförs av människor: bilister) som ställer sig i vägen på den minimala yta som är avsedd för mig och mina medcyklister tvingar mig att väja ut i den lite tyngre trafiken, en trafik som kan skada mig rätt rejält.

Hur tror ni jag blir behandlad där ute? Med respekt och förståelse?

Så klart inte. Jag är ju ett HINDER, trots att jag inte på något sätt har något val. Eller ja, jag kan ju ställa mig bakom den hindrade bilisten och vänta på att hen flyttar på sig. Men det är knappast görligt en vardag då jag har ett arbete att sköta.

Show me some respect!

 


Naturvetenskap och filosofi

Naturvetenskap och filosofi




Vi människor har en benägenhet att vid varje given tidpunkt tro att det vi vet nu och har kunskap om just nu är den absoluta, slutgiltiga sanningen. Så är det naturligtvis inte och det visar sig gång på gång. Idag vet vi väldigt mycket mer om den påverkan vi har på planeten och på våra egna och våra barns liv framåt. Mycket mycket mer. Vår föräldrageneration hade inte den kunskapen vi har idag så ibland kan jag nästan förlåta dem för alla vansinniga misstag som gjordes i industrialiserings namn. Alla gifter som användes i utvecklingens namn. DDT, hormoslyr, arsenik i träskyddsmedel, ja listan kan bli hur lång som helst. 

Idag vet vi! Vi vet att de stora miljökatastroferna inte enbart drabbar miljön runt oss. Barn dör, vuxna dör, djur dör, arter utrotas, marker blir förstörda av radioaktivitet för tusentals år framåt och vattnet blir inte längre livgivande utan dödar dem som dricker det. Vi vet att klimatförändringarna kommer, är här och att vi redan är alldeles för sent på det för att kunna avvärja det helt. Ändå gör vi inget, inte ens för att få hela förloppet att gå lite långsammare. Vi fortsätter som om ingenting hade hänt, som om vi inte visste... Det är svårare att förlåta och svårt att förstå.

Lösningarna finns, tekniken finns men skeppet vi sitter i vrider sig enbart lite, lite i rätt riktning. Nu måste vi skapa förutsättningarna för en förändring! VI påverkar och vi måste välja att påverka med kunskap och vilja nu. OM vi vill att denna planet skall kunna försörja kommande generationer, våra ättlingar. Om vi vill att de skall ha någonstans att bo, att leva. Nu handlar det inte längre om ”bara miljön” Nu handlar det om livet!

Jag vet att jag påverkar, människor, allt annat levande och vår planet. I alla val jag gör påverkar jag. Det gör du också. Inte bara i våra allmänna politiska val vart fjärde år utan i alla vardagliga val du gör, på riktigt. Vilket schampoo du köper, vilket färdmedel du använder, vilken mat du äter, det du säger till dina medmänniskor, det du skriver på Facebook osv osv. Allt påverkar och alla påverkar. När vi är medvetna om det kan vi börja välja hur vi vill påverka. Hur vill du påverka din nutid och din framtid?

Frågan jag ställer mig är; Har människan förmågan att förstå de stora sammanhangen, att se sambanden? Att se sambanden och agera utefter dem? Att ta lärdom, att visa i handling att vi ser att vi lyssnar och att vi hör och förstår.

Dessa frågor är de allra viktigaste för oss att agera i när det gäller alla områden. Friskvård, sjukvård, skola, utveckling, allt. Att göra hållbar politik, se till att gröna beslut styr skutan rätt i alla vardagens gärningar, när vi väljer mat i våra skolor eller bränsle till våra bussar. När vi väljer teknik för rening av lustgasutsläppen i sjukvården, när vi väljer mellan tåget och flyget, mellan bussen och bilen, mellan den ekologiskt odlade bananen eller den konventionellt odlade, mellan jätteräkan och våra vanliga räkor, mellan de nya kläderna eller kläder i andrahandsbutiken, när vi väljer hur vi skall fortsätta att bygga staden, hur vi skall odla våra marker, vilka ämnen som är viktigast att lära sig mer om i skolan, osv.  

Nu är det nu! Att våga se problemen, att peka på problemen är för mig en direkt ingång till lösningen på de. Många har sagt att man inte skall visa på våra handlingars negativa effekter utan försöka få folk att förstå i en positiv anda. För mig är det positivt att peka på de problem som finns, det triggar igång mitt problemlösningscentra. Faktum är att jag tror att det är så för de allra flesta av oss och att det är just därför vi är så extrema överlevare vi människor, för att vi är jättebra på att lösa problem. Men då måste vi först våga visa på problemen, titta på problemen, se dem som ett problem och sedan hitta lösningarna som finns eller hitta på de lösningar som krävs men inte finns ännu. 

För lite skrot

I går gick pendlingen mot Sveavägen och ABF huset. Jag tog vägen över Västerbron och lilla Västerbron. Kom fram till Fridhemsplan där cykelbanan försvann till vänster och till höger, men där jag skulle rakt fram mot St Eriksplan och vidare mot Odenplan. Jag gjorde som jag brukar göra där, jag gav mig ut från min en meters väg ut i den bredare vägen. Med tre filer, den asfalterade delen av staden som är avsatt till bilismen.

Det fanns så klart ingen hänvisning, utan den smala vägen tog bara slut. Efter korsningen Drottningsholmsvägen/Hantverkargatan återuppstod den smala vägen. Eller ja, det var målat där jag skulle hålla mig som cyklist. Efter att ha svängt av mot Odenplan och Vasaparken så hamnade jag vid flera rödljus. Detta var runt halv nio på lördag morgon så det var inte fasligt mycket folk ute. Jag är ändå tacksam för att det fanns några bilister som skulle samma väg som jag.

Trafikljusen slår ju inte om hur som helst, utan trafikljus regleras genom sensorer. Som känner av metall, som jag och min cykel inte har så mycket av. Därför sänder jag min tacksamhet till de bilister som var morgonpigga och som åkte min väg. Jag får ju inte cykla mot rött, och jag försöker hålla på det. Men när trafiksignalerna är anpassade efter ett helt annat trafikslag, då är det svårt att hålla sig till reglerna.

Visst skulle en kunna tänka sig att detta vore en åtgärd värd att genomföra? Om en tror på cykel som ett eget transportslag. Eller är det så att vi sitter kvar i normen att cykeln är en fritidssysselsättning, och att alla åker bil om de ska transportera sig?