Någonting är ruttet i kungariket Sverige… (en av de vanligaste bloggrubrikerna konstigt nog)

Jag är visserligen inte en person som sprudlar av positivism och är varken glättig eller hurtig, men jag när någonstans inombords ändå ett hopp om mänskligheten. Jag tror på människans förmåga att tänka och göra gott. Jag tror på människans förmåga att dela med sig och njuta av rättvisa och frihet. Jag tror på människans förmåga att förstå, ta hand om, älska, bry sig om och människans handlingskraft.

Tyvärr händer det att denna tro får sig en törn emellanåt, och att den blir något svagare. Om denna tappade tro är tillfällig eller konstant vet man inte förrän senare... Förhoppingsvis så är den bara tillfällig.

Det första, och kanske mest självklara som har bidragit till denna nedgång i förtroendet för mänskligheten är såklart IPCC:s rapport över klimatförändringarna som till 95 % säkerhet konstaterar att mänsklig aktivitet inte bara påverkar utan är orsaken till klimatförändringarna som sker på vår jord. Det som kan hjälpa upp förtroendet är om människor inser att vi måste hjälpas åt för att städa upp den röra som vi, och våra förfäder skapat. Detta ämne har jag berört i ett helt gäng tidigare blogginlägg så jag tar mig vidare till nästa anledning.

Det andra är nämligen den fruktansvärda historien med den 15-åriga tjejen som våldtogs av sex uppenbart psykopatiska ynglingar. Förövarna fälldes i tingsrätten, men friades av hovrätten då domaren tyckte att det var rimligt att - tvärtemot allt vad medmänsklighet, moral, empati och förstånd heter - fullkomligt söndertolka en lagtext i syfte att till varje pris få dessa ynglingar fria. Jag kan inte se någon annan förklaring nämligen till varför domaren valde att tolka på detta vis nämligen, ty tolkningen är givetvis ett val. Vårt rättssystem är visserligen inställt på att hellre fria än fälla vilket jag, och jag tror de flesta andra också, tycker är bra och ökar rättssäkerheten men någon måtta får det väl ändå vara!
Även utan att ha läst rättegångsprotokollet förefaller det ganska uppenbart att detta är ett givet fall av våldtäkt vad än lagböckerna säger. Man måste väl ändå tänka lite granna.

Vem i hela fridens namn (som är vid sina sinnes fulla bruk) tror på fullaste allvar att en 15-årig flicka vill, och uppskattar, att 6 större och starkare pojkar, som varit okända för henne fram till den aktuella kvällen, roffar åt sig hennes mobil bland annat, låser in henne i ett mörkt rum för att sedan turas om att genomföra samlag med henne? Vem tror att hon, trots att hon vid upprepade tillfällen sa nej, är med på noterna?

Vad skapar vi för samhälle där rättsväsendet försöker stryka ett streck över en bestialisk handling av detta slag? Jag kan inte heller låta bli att undra vad det är för människor som har uppfostrat de sex monstrum som till att börja med överhuvudtaget kommer överens om att det är en bra idé att begå dessa handlingar, sedan begår handlingarna, sedan såklart blir fällda i tingsrätten för brottet då skulden är fullkomligt uppenbar men ändå överklagar domen trots att de naturligtvis vet så innerligt väl att de är så skyldiga som någon människa någonsin kan bli till ett brott. Vad har dessa ynglingar utrustats med för moralisk kompass egentligen? Låt oss hoppas att fallet går upp i högsta domstolen och att en dömande dom återigen fastställs så att åtminstone den stackars flickan slipper tänka tanken att hon själv är medskyldig till att situationen uppstod vilket är det som hovrätten talar om genom sin dom.

Det gör ont i magen, i bröstet, i huvudet, ja i hela kroppen då jag tänker på att män, pojkar, gossar, killar av detta slag finns överallt, på gatan, i livsmedelsbutiken, på gymet, på krogen för de aktuella förövarna är ju inte ensamma dessvärre... Man skulle vilja ha svaren på hur man får bukt med detta samhällsproblem fort! Ändrad våldtäktslagstiftning och en samtyckeslagstiftning är åtgärder som är nödvändiga, men dessa löser ju bara problemen när brottet redan är begånget. Vi måste lyckas i andra änden också! Dvs. att förebygga brotten, se till att de Aldrig, aldrig någonsin sker! Vi måste sprida feminism, empati, medmänsklighet och kärlek. Om man lyckas få majoritetssamhället att se det som minst lika viktigt att skolan lär ut hur man blir en demokratisk, empatisk, kännande och klok medborgare som att det lärs ut rena faktakunskaper så tror jag att vi kan komma någonstans. Just nu är samhället väldigt, väldigt sjukt på många sätt, men jag slutar detta inlägg med lite hoppfullhet för jag är helt övertygad om att det finns botemedel mot samhällssjukdomarna som plågar oss!

Intressant

Uppmaning till världens ledare från en liten människa någonstans i Sverige…

Till Xi Jinping/Li Keqiang, Barack Obama, David Cameron, Angela Merkel, François Hollande, Werner Faymann, Elio di Rupo, Plamen Oresharski, Zoran Milanovic, Nicos Anastasiades, Jiri Rusnok, Helle Torning-Schmidt, Andrus Ansip, Jyrki Katainen, Antonis Samaras, Viktor Orbán, Enda Kenny, Enrico Letta, Valdis Dombrovskis, Algirdas Butkevicius, Jean-Claude Juncker, Joseph Muskat, Mark Rutte, Donald Tusk, Pedro Passos Coelho, Victor Ponta, Roberto Fico, Alenka Bratusek, Mariano Rajoy, Fredrik Reinfeldt,  Pranab Mukherje, Vladimir Putin,  Shinzo Abe, Stephen Harper:

Ni är regeringschefer, statsöverhuvuden och makthavare i de länder/sammanslutning av stater, som står för störst utsläpp av växthusgaser (EU som helhet är tredje störst vilket är anledningen till att alla EU-länders regeringschefer är med). Ni sitter på makten att forma nu levande och kommande generationers framtid. Ni är givetvis inte ensamma om att bära ett ansvar och inte heller ensamma om möjligheten att förändra, alla delar av samhället ner till den enskilda människan kan och måste nämligen göra något och vara beredda att göra uppoffringar, men det är de stora besluten som behövs i första hand om vi ska kunna uppnå verklig förändring och lyckas hejda den oroväckande framtid som vi riskerar att ställas inför. Ni har möjlighet att sätta stopp, eller (kanske mer realistiskt numera) åtminstone mildra effekterna av de skrämmande förändringar som vår jord är på väg mot i expressfart. Ni har möjlighet att förhandla med varandra och fatta beslut som visserligen kan vara obekväma och kanske också kosta väljarstöd i många fall, men som kan rädda mänskligheten, eller åtminstone minska de problem som vi troligen kommer att ställas inför redan under det kommande seklet.
Det upprör mig att ni verkar tycka att det är viktigare att hålla er väl med väljare, näringsliv och/eller främja den så kallade tillväxten och ekonomin i landet än att bry er om vilken värld era barn, barnbarn och barnbarnsbarn växer upp i och ska leva sina liv i.

Vilka vill ni vara i historieböckerna? Tänk vad coolt det vore om ni istället för att kämpa för småttiga plånboksfrågor, ickefrågor och annat trams kunde skriva in era namn i historien som De som gjorde skillnad - De som räddade mänskligheten, en stor del av naturen och djurlivet på jorden. Tänk om ni kunde bli De som i filmen "Avatar" står på Na'vi-folkets sida istället för att vara de som med sina "Hell trucks" förstör på planeten Pandora.

Planeten Tellus/Jorden är vår Pandora, vi har ingen planet B, vi måste vara rädda om vårt hem. Vår koppling till, samt beroende av denna planet är oändligt. Vi kan ju knappast klara oss utan den...

Min uppmaning till världens ledare, om ni vill lyssna, är att göra ett ärligt försök, jag vet att jag inte direkt är ensam om denna åsikt...
Vi människor har orsakat detta problem, och det är därför Vi människor som måste lösa det. Medierna verkar dessvärre redan ha gett upp eftersom IPCC:s rapport över klimatförändringarna inte ens är förstasidesstoff och klimatkonferenserna som har hållits efter Köpenhamn 2009 knappt har tagits upp i notisform. Det är en skrämmande utveckling i sig, som jag ska ta upp vid senare tillfälle, men nu håller jag mig till uppmaningen till ledarna.
Ta ert ansvar, folket har (i de flesta fall) röstat fram er, ni har fått ett förtroende att styra och att fatta beslut! Använd detta förtroende, förvalta det och se till att göra något på riktigt för miljön, klimatet och världsfreden!

PS: Det är bäst att ni skyndar på att göra något, annars riskerar ni att få med "Gubben Johan" att göra :) Skämt åsido, så är det bråttom bråttom bråttom!!! DS

Intressant

Rikedom – till vilket pris?

Jag har inga vetenskapliga bevis att framlägga till stöd för det jag skriver om i detta inlägg, men jag tror inte att min upplevelse av verkligheten är helt unik.

Jag undrar nämligen varför så många människor vill bli rika.
Varför vill ekonomijournalister att vi ska vilja bli rika? Varför ställer ingen de besvärande frågorna om konsekvenserna av att någon eller, några blir väldigt rika?

Att vi i västvärlden är rika, "kan" använda resurser i en takt som vida överstiger den som jorden producerar samma resurser i och lever i allmänt överflöd är på grund av att det finns människor i världen som är betydligt fattigare, som använder resurser i en så långsam takt att jordens nyproduktion faktiskt hänger med, som i vissa fall lever i allmän misär och ibland till och med svält. Vi lever alltså på andras resurser både nu levande och kommande generationers. Detta är på makronivå, men det fungerar precis likadant i ett mindre perspektiv dvs. om en tittar nationellt eller lokalt på det hela. Jorden har ett begränsat utbud av resurser och råvaror. Om någon eller några plockar ut mer än hens beskärda del av dessa resurser så blir det automatiskt mindre åt någon annan, vare sig det sker här och nu eller om tvåhundra år.

Visst kan jag spela på tips ibland och skoja om att jag vill vinna pengar, men jag vill här klargöra att det inte alls handlar om att vinna pengar för mig utan mest att få lite spänning och få lite bekräftelse för att man besitter någon form av expertiskunskaper. Oftast visar det ju sig att man inte alls gör det :)

Girighet finns kanske naturligt hos människan (åtminstone hävdar ju väldigt många det så det är väl lika bra att ge dem rätt...), men det gör definitivt också empatin, omtanken, generositeten. Allting handlar om vad man väljer att bejaka och släppa fram. Jag tror att vi kan vara minst lika mycket altruister som egoister om vi bara vill och ger den sidan fritt spelrum.

intressant

Ekopsykologi

I boken Tyst hav ger Isabella Lövin en mycket kärnfull introduktion av den nya disciplinen ekopsykologi, som tillsammans med ämnen som Deep Ecology, ekofeminism och socialekologi, är grenar på det ekofilosofiska träd som en gång planterades av normännen Sigmund Kvalöy, Johan Galtung och Arne Naess. Citatet är publicerat med tillstånd av författaren.

Den amerikanska historiepofessorn Theodore Roszaks bok The voice of the earth ger ett mycket intressant perspektiv på vår arts, homo sapiens, grundläggande känsla av vantrivsel i kulturen. Roszak är grundaren av en helt ny psykologisk teori som han kallar ekopsykologi, och som i korthet går ut på att den ökande psykiska ohälsan i det moderna samhället hänger helt och hållet samman med att vi avlägsnat oss från våra biologiska, mentala och naturliga rötter, vår samhörighet med naturen, den natur som vi själva faktiskt är en del av.

Roszac spårar den mentala omsvängningen som möjliggjorde rovdriften av naturen till upplysningen och naturvetenskapens genombrott. När inte naturen längre sågs som Guds skapelse, eller som tidigare en plats där varje träd, blomma och djur bar på magiska krafter, skapade vi inte bara förutsättningarna för det gigantiska konsumtions- och industrisamhället, utan vi kopplade också oss fria från vår naturliga delaktighet i livet på planeten. Ungefär samtidigt med upplysningen började utvecklingen som fullbordadas av den moderna psykologin, då människan började se sig själv inte bara som oberoende av en gud utan även separerad från naturen. Det sexualförtryckta borgerskapet i sekelskiftets Wien utgjorde grunden för Sigmund Freuds teorier, vilka påverkar synen på oss själva än i dag. Här rymdens inte på en enda rad människans behov av kontakt med naturen, tvärtom. Djur', 'vildar', sexualitet och till och med kvinnor sågs som symboler för mörka och svårbemästrade krafter som hotade den civiliserade människan. Den moderna människan började genom psykologin ägna sig åt introspektion som ytterligare förstärkte hennes känsla av ensamhet och meningslöshet i ett universum som hon inte längre kände någon som helst samhörighet med. Vi glömde bort, menar Roszac, att vårt liv, hela vår existens, ofrånkomligen hör ihop med planetens.

Denna "glömska", fast få av oss har köpt den helt och hållet, har styrt människans handlingar i över hundra år. En blink i universums historia, men tillräckligt lång tid för att rubba hela planeten jordens balans. Vi har fiskat ut haven, vi har huggit ned skogarna, vi har brutit åkermark och hällt ut gifter i sjöarna - och vi har inte tyckt om det. Ingen av oss har egentligen tyckt om det.
  Roszaks övertygelse är att vi, de moderna människorna, skulle må så mycket bättre om vi upprättade vår känsla för naturen, om vi lät oss tröstas av naturen, om vi ägnade våra liv åt att reparera den, om vi vårdade den och lät oss glädjas av den.

Det enda vänstern är bra på

Förra veckan skrev jag om vänsterns opinionsbildning och att den är dömd att misslyckas då de saknar idéer. Detta identifierade jag som det stora problemet, att vänsterns opinionsbildning just nu är ganska oproffsig går att fixa till. Men det finns en sak liberaler skulle kunna lära av vänstern: vänsterns förmåga att fixera sig vid ord.

Ord är makt och genom att låta samtalet föras med de ord som bekräftar deras politiska världsbild har vänstern utnyttjat ett vapen liberaler förlorat. Ordet “hen” är ett bra exempel. Genom att lyfta tusen och åter tusen argument för användandet av ordet existerar nu ordet i språket. Många argument kretsade kring att det skulle vara praktiskt eller liknande, men om det vore praktiskt skulle det ha införlivats i språket på ett naturligt sätt. Nej, det plötsliga bruket av ordet bör snarare förstås som en politisk aktion för att dekonstruera kön.

Ett annat exempel är hur kvoterad föräldraförsäkring har gått från att benämnas just som “kvoterad föräldraförsäkring” till att helt plötsligt kallas “individualiserad föräldraförsäkring”. Kvoterad låter hemskt, individualiserad låter som något även liberaler borde omfamna. Så stor roll spelar ord.

Liberaler förlorar hela tiden kampen om orden. Antagligen för att många liberaler ser detta som någonting oviktigt och ytligt. Men som Murray N. Rothbard en gång förklarade så är den viktigaste handlingen en liberal kan utföra att kalla saker vid dess rätta namn. En person som konsekvent pratar om den offentliga stöldnivån istället för skattetryck, som konsekvent förnekar att “narkotikabrott” skulle kunna vara ett brott och som kallar Sveriges regering för “Sveriges regering” och inte säger att den är ”vi”.

Staten överlever tack vare illusionen om att skatt inte skulle vara stöld, att fängelstraff för brott utan offer inte skulle vara kidnappning och för att krig skulle gynna människorna som blev bombade. Denna illusion förstärks hela tiden genom språket och gör att socialisten redan innan diskussion börjat har ett övertag.

Denna kamp förs varje dag och den är svårare att vinna än man tror. Den handlar om att strunta i de som himlar med ögonen när man hävdar att skatt är stöld är, om att ignorera de som tycker det är överdrivet att hävda staten är ett kriminellt gäng och om att tänka kring sitt eget användande av ord.


Tankar kring olika sorters rasism och privilegier

Jag har tidigare skrivit lite om vad jag egentligen anser vara rasism. Nu har jag dock läst ett mycket intressant blogginlägg om rasism (och mer) som jag känner en stor lust att diskutera här på bloggen, och väljer för detta syfte att använda ordet rasism i dels den mening jag uppfattar finns i inlägget och dels den mening jag tror folk i gemen många gånger använder (som kanske sammanfaller – det är en fråga för sig).

Jag tänkte kommentera och föra in mina tankar kring några av sakerna som nämns där. Först några allmänna anmärkningar:

Jag är vit och har föräldrar som är födda i Sverige, alla deras föräldrar är födda i Sverige och alla deras föräldrar är födda i Sverige och säkert fler men det vet jag inte så noga. Jag är svensk (dvs svensk medborgare – det är den enda vettiga definitionen). Jag pluggar juridik och det kommer influera den här bloggposten. Kanske kommer även min fäbless för naturvetenskap att göra det.

Jag funderade direkt när jag läste “pkmaffians” inlägg och kategorisering i två olika former av antirasism vilken form jag kunde tänkas tillhöra: (jag citerar)

Jag tänker mig att det just nu praktiseras (åtminstone) två olika sorters antirasism. Den ena låter ungefär såhär: ”All rasism är lika dålig, oavsett vem som drabbas. Att en vit svensk blir utsatt för rasism av en rasifierad svensk är lika illa som det omvända scenariot. Handlingar och motiv är viktigare än kontexten i vilken handlingarna sker.”

Den andra lyder: ”Vi lever i ett samhälle/en kontext som gynnar vita över icke-vita personer. Det leder i sin tur till att vita människor har ett särskilt privilegium – white privilege – och makten som kommer med det. Vi vill kritisera och ifrågasätta den makten, eftersom den föder ett system som när sig på ojämn makt-och-resursfördelning. Rasismen som riktas uppifrån – av vita, som då har systemisk makt – förstärker rasistiska strukturer och vithetens överordnade status.” *djupt andetag*

Enligt Antirasism Typ Två verkar alltså rasistiska handlingar i och genom ett system – det är det systemet (fördomar plus makt) man talar om när man talar om rasism.

Enligt Antirasism Typ Ett är rasism rasistiska fördomar, och maktperspektivet spelar (oftast) ingen större roll.

Jag känner mig inte hemma i någon. Enligt min mening är all rasism dålig, men inte lika dålig. Graden av “dålighet” beror enligt min mening på hur stor skada rasismen gör. Detta säger kanske inte någonting direkt men det avvisar perspektivet dels att all rasism är lika dålig men också någonting som jag uppfattar i variant två ovan, nämligen att rasism i princip bara finns inom ett system.

Jag anser (se denna post) att rasism är rasistiska fördomar. I definitionen av rasism spelar maktperspektivet ingen roll. I praktiken och i studierna av rasism spelar dock maktperspektivet stor roll och inte minst i frågan om skadan som den ställer till med, alltså hur dålig den är (enligt mitt sätt att se).

Vad beror då skadan på? Jag tror den beror mycket på vilken maktställning den som blir utsatt och den som utsätter har. Rasism gentemot svenskar faller i dagens Sverige i många fall tämligen platt och gör därför inte särskilt stor skada (betyder inte att det inte är rasism utan bara just att den inte gör så stor skada). Skadan beror mycket på den som blir drabbad och hur den uppfattar det och hur den känner det. Handlingen att utsätta någon för sin rasism kan se likadan ut gentemot två personer som kan uppfatta det olika och lida olika skada. Detta ger då olika resultat som för samhället är olika dåligt.

Det är inte samma sak som att de båda handlingarna är olika mycket förkastansvärda! Det är en annan sak som jag tycker ska bedömas utefter andra kriterier där man bör gå in på gärningsmannens subjektiva sida. Har personen kännedom (eller borde den ha det) om hur sin rasism kommer mottagas? Har personen några onda avsikter? (Återigen – skadan kan vara mycket stor utan onda avsikter men den som yttrat det rasistiska behöver kanske inte vara lika förkastansvärd.) Kanske finns det någonting specifikt som kan ursäkta beteendet i något avseende (typ dödsfall inom familjen eller liknande)?

Hur samhället bör arbeta mot rasism är ytterligare en annan sak där man bör se på skadan som människor lider av rasismen och prioritera det där skadan är störst vilket i snittfallet är de som i snitt är mest utsatta, vilket inte kommer vara folk som ser ut som “svenskar”. Här bör man tydligt se maktstrukturerna eftersom dessa i så stor utsträckning bidrar till skadan och här måste man se till diskriminering men också ge människor verktyg att personligen hantera de saker de utsätts för på bästa sätt. (Kort sagt de metoder som genom vetenskap bäst minimerar skadan och de metoder som minimerar de moraliskt mest förkastliga uttrycken bör prioriteras.)

Som ni märker är jag en stor anhängare av att man är väldigt tydlig med vad man egentligen menar och inte slarvar med formuleringar. Jag säger inte att pkmaffian gjort det mer än någon annan, och jag tror att sådana här texter som jag läser ofta dels blir relativt långrandiga och kanske inte så roliga att läsa. Det jag säger är att jag tror vi skulle förstå varandra mycket bättre om vi var mycket tydligare med vad vi egentligen menar. Låt mig ge exempel genom att diskutera några fler saker i pkmaffians text:

Texten om Erik Helmersson i DNs resonemang om RFSU förstår jag inte alls (då har jag ändå läst hans text) men texten om Fredrik Strages text i DN tänkte jag kommentera. Förlåt mig för ett väldigt långt citat här men jag tror det underlättar förståelse bäst:

Enligt Strage behöver ”Miley Cyrus […] bara skaka och smiska rumpa för att stämplas som rasist.” Strage ifrågasätter begreppet ”cultural appropriation” och menar att vi inte skulle ha haft rockmusiken (tragedi!!) om det inte hade varit för att man, eh, “lånade” av varandra.

Okej. Här är en del av kritiken som har riktats mot Miley – inte av Strages “kulturvänster” (vilka är de och hur blir jag medlem????), utan av svarta amerikanska feminister: när Miley gjorde sin ”sexiga” debut gjorde hon det genom att lägga till sig med attribut som i USA förknippas med svarta amerikanska kvinnor. Därigenom kopplas sexualiteten, den vågade, farliga sexualiteten, med svarthet – det Miley gjorde var speciellt för att en vit kvinna gjorde det. Det bidrar till en vidare, rasistisk och sexistisk struktur i vilken svart kvinnlig sexualitet definieras med och mot vit femininitet. Miley Cyrus agerande kan därför kallas för rasistiskt enligt Antirasism Typ Två – men inte enligt Typ Ett, remember? När Strage skriver såhär:

Men kravet på artister att ta hänsyn till [kolonialt förtryck/rasism]  – och vara “jävligt försiktiga” – påminner om extremhögerns idéer om att kulturer helst inte ska blandas.

erkänner han inte att problemet som de svarta feministerna tog upp faktiskt inte handlade om att kulturer ”inte ska blandas”, utan var en kritik av att en vit kvinna i en maktposition tog sig rätten att definiera sig med och mot svarthet. För, enligt dessa kvinnors analys, befäster det en vit överhöghet – och kostar således svarta kvinnor. (Jag tänker osökt på att den här sortens analys, dvs bland annat MIN, kan se samband mellan exempelvis blackface på Berns och de ökande hatbrotten mot svarta i Sverige – att båda är en del av ett vidare system som objektifierar svarta kroppar, som fråntar oss agens och subjektivitet.)

Men ÄN en gång konfronteras inte analysmodellen eller teorin bakom den – i stället drar Strage en sexig extremhöger-liknelse. (Ååh, extremhöger-liknelser, vad skulle antirasismen vara utan mantrat, ”Ni är lika illa som Avpixlat!!”?)

För mig är det här väldigt frustrerande – som att försöka ha en konversation med någon som hela tiden ba, ”Yo, Imma let you finish, but vi är alla lika goda kålsupare!!” Utan att låta en tala till punkt. Det leder dessutom till en ointressant och repetitiv debatt, då man på sin höjd ser lösryckta citat kritiseras utan djupare analys. Ibland försöker någon drämma till en med ”har du tänkt på…!”-grejer, som faktiskt länge har diskuterats inom området (se exempelvis Adam Cwejman, vars ”har ni tänkt på att prat om svarthet och vithet till en viss del skapar identiteterna svart och vit!?!” har diskuterats av bland annat Sara Ahmed, Richard Dyer, och Nira Yuval-Davies).

Här tycker jag att pkmaffian missar något MYCKET väsentligt. Pkmaffian skriver att Miley Cyrus kan klassas som rasist enligt pkmaffians analysmodell. Det är möjligt men i sådana fall är det en felaktig analysmodell. Innan jag går in på varför vill jag bara säga något om Miley Cyrus: Jag vet knappt vem det är och jag har inte sett hennes video och jag har ingen som helst aning om hon är rasist eller inte eller var hon står i någon politisk fråga. Jag tycker det är mycket problematiskt att hon bidrar (som jag förstått det) till att unga kvinnliga pop/rock-artister måste vara sexiga och klä av sig och den fokus på utseende som blir följden. Jag tycker det är hennes rättighet att göra det om hon vill men hade önskat att hon tänkt på konsekvenserna och inte gjort det.

Det jag vänder mig emot i pkmaffians text är just att bara för att hon lånat/stulit/härmat från någon form av svart kultur eller liknande så kan hon ses som rasist. Hon kanske är rasist men det är inte detta som gör det isf! Jag tycker pkmaffian kommer in på en begreppsförvirring: Jag utesluter inte att Miley Cyrus handlande blir en del i en rasistisk sktruktur som kan få stora skador som följd. Jag har ingen möjlighet att överblicka detta och lämnar det åt andra att bedöma. Men för att en människa ska vara rasist tycker jag det faktiskt krävs att personen hyser någon form av rasistiska fördomar.

Låt mig ta ett exempel: Säg att jag kör en stor rosa bil och några rasister (som också är homofober – surprise!) blir sura och försöker förfölja mig till fots men ger upp efter en stund. De ser då en svart människa. De hade kommit att se denna svart människa om det inte varit för mig och min rosa bil. Nu börjar de håna och trakassera sin medmänniska. Detta hade aldrig hänt om inte jag kört min bil tidigare. Är då detta mitt fel?

Nej svarar jag och säkert de flesta andra också. Min poäng är att bara för att ett handlande får en viss konsekvens betyder det inte att den som handlar också kan hållas moraliskt ansvarig för konsekvensen. Jag tycker då att frågan är om Miley Cyrus kan hållas moraliskt ansvarig för de (potentiella) negativa konsekvenserna av sitt handlande. Jag vet inte svaret. Det jag vet är att det inte är givet.

Kanske invänder någon att det var helt omöjligt för mig i bilen att förutsäga konsekvenserna men att Miley Cyrus mycket väl visste precis vad hennes handlande skulle få för konsekvenser och att hon gjorde det ändå eller kanske till och med just därför? Så kan det vara men då har vi ändå gått ifrån den automatiska kopplingen mellan handlande och rasismen och lagt till ett mycket viktigt mellanled – nämligen subjektivt granskat vad Miley Cyrus visste eller borde veta om konsekvenserna.

För mig så låter dessutom de analyser som pkmaffian pratar om att svarta amerikanska feminister gör inte långsökt utan en analys med väldigt många steg. För att Miley Cyrus handlade ska ha rasistiska konsekvenser (vilket inte automatiskt gör henne till rasist) måste alla stegen klaffa och jag tycker det verkar vara väldigt många hål. Det måste liksom hålla empiriskt (dvs i verkliga livet) och inte bara i en teori för att verkliga människor ska bli utsatta. Jag säger inte att det inte gör det men det borde väl åtminstone behöva göras troligt. (Mycket möjligt att feministerna redan gjort det – jag vet ju inte alls eftersom jag inte läst vad de skrivit.)

Slutligen håller jag med pkmaffian om att det är frustrerande när folk bara plockar saker ifrån tomma luften (som det verkar som om Fredrik Strage gjort i detta fall) utan att ha belägg eller på ett vettigt sätt definiera sin syn osv. Mitt problem med pkmaffians text är att jag tycker de också gör det, om än i mindre utsträckning. Kanske är det en nödvändig konsekvens av att inte blir för långrandig (som jag är – dock utan att ha nått perfektion på tydlighetsaspekten är jag väl medveten om).

Vill slutligen bara säga att jag tycker det är viktigt att hålla isär dels handlande, tankarna bakom handlandena och de konsekvenser handlande får (se ovan).

Jag kandiderar till riksdagen och kommunfullmäktige!

Idag, när jag skriver det här inlägget är det precis ett år kvar till valet den 14 september 2014. Vi har då genomlevt två hela mandatperioder med borgerligt styre i såväl Sveriges riksdag som i Stockholms landsting och kommunfullmäktige. Vi har sett hur politiken gått åt fel håll.

Men om ett år är det dags för förändring. Dags att kavla upp och ställa om till ett grönare samhälle. Och i det arbetet vill jag vara med, och därför har jag idag fyllt i webbformuläret och kandiderar till riksdagen och till Stockholms kommunfullmäktige.

Som jag skriver på min kandidatsida har jag ett brett politiskt engagemang, och är villig att arbeta med nästan vilken fråga som helst för att förändra världen, Sverige och Stockholm i en grönare och mer hållbar riktning. Men det är framför allt inom kulturpolitiken jag hittills engagerat mig, bland annat genom mina två mandatperioder i kulturnämnden och min första mandatperiod i den nu nerlagda Stadsmuseeinämnden.

När vi når majoritet vill jag fortsätta det arbete som jag lagt grunden för genom mina två år i kommunfullmäktige och i kulturnämnden.

I Stockholm vill jag stärka kulturens ställning och göra kulturen tillgänglig för alla:

  • Vi måste ta tillbaka kulturskolan till den höga nivå den hade 2006. Idag har vi förvisso en fantastisk kulturskola i Stockholm – men den är inte för alla! I vissa stadsdelar, i synnerhet på Järva, går mindre än en procent av alla barn i kulturskolan, i stadsdelar som Bromma, Södermalm och Östermalm är den siffran mer än tio gånger högre.  Alla barn och unga ska ha möjlighet och rätt att följa kurser i kulturskolan. Men vi måste också lyssna på de unga. Vad vill de ha för kultur? Vad vill de ha för kurser? Vad vill de lära sig?
  • Kulurstödet till de fria grupperna har i dagarna fått kraftig kritik. Miljöpartiet ställde sig bakom den förändring av stödet som genomfördes för två år sedan. Men vi lämnade samtidigt in en lång lista på åtgärder vi saknade, farhågor och förslag på fortsatta förändringar. Vi ska inte gå tillbaka till det gamla, men kraftiga förändringar måste till för att våra fria kulturgrupper och kulturarbetarna ska få arbetsro och tillåtas utvecklas på sina egna – inte politikernas eller tjänstemännen på kulturförvaltningens – villkor.
  • Kulturen måste nå ut över hela staden. I Stockholms innerstad har kulturlivet en mycket stark ställning: De stora nationella och kommunala institutionerna och evenemangen finns där – och ska finnas där – tillsammans med en mängd mindre scener, museer och kulturlokaler. Men vi måste också se till att hela staden får nära tillgång till kultur av hög kvalitet. Vi har drivit frågan om "kvarterskultur", där alla stadsdelar i Stockholm ska ha minst en kulturinstitution som gör stadsdelen unik och spännande. Det kan t.ex. vara en teater, en biograf eller en konsthall. Men vi vill också bygga ut en helt ny infrastruktur med lokala kulturhus över hela staden.

Det är tre frågor för framtidens Stockholm. Men vi har många andra förslag och idéer. Under hösten leder jag ett arbete med att ta fram ett Kulturpolitiskt program för ett grönt Stockholm. Ett första utkast presenteras på Miljöpartiets kulturnätverk nästa vecka och går sedan på bred remiss i partiet och för de som vill vara med och påverka.

På nationell nivå ska vi arbeta för en kulturell tillväxt på kulturens egna villkor:

  • Kulturstödet ska ställas om så att en större del går till infrastrukturellt stöd. Det kan handla om stöd till scener, dyrbar utrustning eller dansares dagliga träning. På så sätt kan många aktörer få del av det offentliga stödet, och därmed lägger vi en grund för hela kulturlivet att växa.
  • Satsa på de kulturella och kreativa näringarna. Det hävdas ofta – och med rätta – att varje satsad krona på kultur ger mångdubbelt tillbaka. Vi har idag en näringlivsutveckling där de kreativa näringarna tillhör den sektor som växer starkast och ger flest nya jobb. Det är ofta gröna jobb som genererar engagemang och demokrati men som lämnar ett påtagligt litet fotavtryck. Dessa näringar vill vi stödja.
  • Stärk kulturen i den statliga budgeten. Kulturen är en grön kärnfråga, och handlar om hur vi ställer om samhället i en hållbar riktning. Kulturen får individer och samhällen att växa. Den erbjuder en meningsfull fritid, ett kreativt yrkesliv och en bättre skola. Kulturen är demokratifrämjande, men också klimatsmart. Den är ofta närproducerad och lämnar ett litet ekologiskt fotavtryck. I den gröna omställningen måste därför kulturen vara med.

Jag har varit medlem i Miljöpartiet sedan millennieskiftet ungefär (minns inte exakt när jag gick med). Jag har erfarenhet från politiska uppdrag i Stadsmuseinämnden, Kulturnämnden, Stadsarkivet, Storstockholms brandförsvar, och så klart Kommunfullmäktige. Jag har också haft flera interna uppdrag i partiet, bland annat: Valberedningen och Styrelsen för MP Stockholms stad, Förtroenderådet, ombud på kongresser och kommun- och landstingsdagar. Jag har suttit med i gruppen som utvärderade det förra provvalet och i gruppen som tog fram riktlinjer för det nu aktuella provvalet.

Nu ber jag om stöd för att få vara med och genomföra alla de goda idéer som vi tillsammans kommit med under två perioder i opposition. Jag vill vara med och förändra i riksdagen och i kommunfullmäktige.


Om vänsterns opinionsbildning och idéer

I en intervju 2002 med vänstertidningen ETC fick Timbros grundare Sture Eskilsson frågade om varför vänstern hade misslyckats så med sin opinionsbildning medan Timbro varit väldigt framgångsrika.
– Det handlar om att vänstern hade fundamentalt fel.

Svaret må vara roligt och kaxigt, men det vi ska fokusera på är frågan. 2002 var vänstern övertygad om att den hade misslyckats katastrofalt med opinionsbildningen. Nu är läget annorlunda. I en text av vänsterdebattören Eric Rosén hävdar han att pendeln nu har svängt och att “vänstern har all anledning att vara hoppfull”. Högern gör ingenting annat än att gnälla och nu sveper äntligen vänstervindar fram genom Sverige. I en text på ett liknande ämne konstaterar Aftonbladets Karin Pettersson att “Timbros tid är förbi”.

Varför denna optimism kommer just nu är lite svår att förstå. Vänstern har väldigt många bloggar men saknar fortfarande det långsiktiga tänk som Timbro har. Detta är dock säkerligen något man skulle kunna råda bot på om man fick lite mer resurser och agerade lite mer kompetent, det är inget omöjligt problem. Betydligt allvarligare för vänstern är ett annat faktum: deras idémässiga vingspann är extremt kort. Ytterkantens vänstertänkare har man med fog beröringsskräck för och antalet intressanta idéer blir direkt väldigt få.

I samma text som Karin Pettersson hävdade att Timbros tid var förbi förklarade hon också vad den nya sajten Politism skulle verka för. Inte någonstans i texten nämndes ordet “socialism”, som trots allt måste betraktas som deras egna politiska ideologi. Vad skulle kunna vara mer symptomatiskt än detta?

Timbro, vars tid tydligen var förbi, är alltid väldigt nyfikna på olika idéströmningar och tänkare inom liberalismen. Man kan utan problem diskutera så olika tänkare som Isaiah Berlin, Milton Friedman, Ayn Rand och Murray Rothbard. Allt är intressant, inget är förbjudet.

Detta gör att man får ett verktyg vänstern saknar: idéerna. Samhällsutvecklingen styrs av dessa. Étienne de La Boétie, David Hume och Ludwig von Mises betonade alla detta faktum. Och kriget om idéer är vänstern på väg att förlora.

Och de senaste åren har detta eskalerat. När Ron Pauls presidentkampanjer skapade en gräsrotsrörelse av unga i USA var det inte en populist de unga samlades kring utan en intellektuell. Paul har läst Mises, var god vän med Rothbard och har träffat Rand. Bakom honom står inte massa dollarmiljonärer utan en idéinriktad rörelse, det amerikanska Misesinstitutet. När de unga nu inte kan kampanja för Ron Paul ägnar de istället sin tid åt att förstå den österrikiska ekonomiska skolan och naturrättens filosofi.

Vänsterns problem är inte att den har fundamentalt fel, utan att det finns ett flertal väldigt smarta personer som har formulerat många argument som visar att vänstern har fel. Och när människor nu upptäcker dessa idéer ska det till väldigt mycket för att liberalismen inte ska segra.