Intresseorganisation eller politiskt parti?


Satt precis och läste debattartikeln som Sissela Nordling Blanco, Stina Svensson och Gudrun Schyman publicerat i Aftonbladet idag.
Jag håller verkligen med författarna om vikten av att feminismen ges utrymme i samhällsdebatten och att kampen inte är över förrän vi alla ges samma möjligheter oavsett kön, sexuell läggning och härkomst. Det finns emellertid en sak i artikeln som jag inte håller med om, nämligen meningen om att slänga bort sin röst. 
Det finns nämligen ett problem som är störst på den ickeborgerliga sidan av politiken - ett problem som de borgerliga partierna inte alls har i samma utsträckning. Detta problem, såvitt jag ser det, är att det finns alltför många organisationer som kanske egentligen borde hålla sig till att vara intresse- och lobbyorganisationer snarare än politiska partier, eller som gjorde klokt i att välja att ingå i de större partierna på denna sida.
Partier såsom Feministiskt InitiativPiratpartietKommunistiska PartietRättvisepartiet SocialisternaSocialistiska partietGröna PartietEnhet, Kommunistiska förbundet, är alla viktiga organisationer med en massa kloka tankar och idéer tycker jag, men dels så tar de röster från de partier som är tillräckligt stora för att åstadkomma reell förändring och framförallt så urlakas de större partierna på de mer rebelliska och radikala krafter som de så desperat behöver för att inte trilla ner i den gråa betongmassan. 

Det är förvisso inte något gigantiskt antal röster som dessa småpartier och organisationer tilldrar sig (det handlar i realiteten endast om någon dryg procent av hela väljarkåren), men det hålrum som partiernas radikala medlemmar lämnar efter sig i de etablerade partierna är enormt. Jag tycker att det är synd att man väljer att starta nya partier då man stöter på motstånd istället för att ta kampen och kämpa för förändring inom de befintliga partierna. Det finns nog inte något parti där alla medlemmar håller med till punkt och pricka om allt som partiet står för, men förhoppningsvis är partierna någorlunda öppna för utveckling och att tänka om då medlemmarna trycker på om förändring. Ett exempel som jag är väldigt stolt över är mitt eget partis svängning i frågan om vinster i välfärden. Efter en seg och utdragen kamp som pågått i några år lyckades medlemmarna äntligen vända partiskutan i frågan och numera står Miljöpartiet de gröna till hundra procent för att allt eventuellt överskott i skattefinansierad verksamhet skall återinvesteras i verksamheten. Miljöpartiet är ett parti som är öppet för påverkan och som lyssnar på sina medlemmar, kanske i högre grad än övriga partier - åtminstone verkar stadsvetaren Jenny Madestam se det på det viset. Så om den gröna ideologin ligger nära vad man själv tycker och tänker, är Miljöpartiet ett lysande val för den som vill kunna påverka på riktigt.

Jag skulle själv vilja rösta på både Gröna partiet, Feministiskt Initiativ och mitt eget parti Miljöpartiet de gröna i nästa val, men jag tycker att det bästa då man vill lägga sin röst på alla dessa partier är att välja just Miljöpartiet de gröna och samtidigt då använda medlemskapet i partiet för att påverka så mycket man bara kan inifrån i de frågor där man eventuellt inte tycker exakt som partiet. Eventuellt får jag stöd för min sak, eller också inte och får acceptera detta i, demokratins namn, då det finns så många andra frågor där jag faktiskt är överens med resten av partiet.

De allra flesta frågor, som småpartierna driver, finns med i de större partiernas arsenal men ibland har "moderpartierna" lite mindre bråttom med att genomföra det hela. 
Visst kan jag också bli frustrerad i vissa frågor, vilket jag tror att alla politiskt intresserade blir emellanåt, då det inte går så fort som man skulle önska. Men tänk samtidigt vad som faktiskt har åstadkommits. Tänk exempelvis att homosexuella idag får gifta sig och adoptera barn och att homosexuell kärlek räknas som lika mycket kärlek som heterosexuell enligt de allra flesta människor trots att homosexualitet sågs som en sjukdom för mindre än 35 år sedan, tänk att alla partier idag åtminstone försöker ta miljö- och klimatfrågorna på allvar (även om vissa partier inte riktigt förstår sig på det hela) och att dessa frågor alltid finns med på dagordningen i partiledardebatter, tänk att män faktiskt tar ut en allt större del av föräldraförsäkringen (även om det går alldeles för långsamt...), tänk att flera riksdagspartier kallar sig feministiska (även om de inte alltid fattar beslut som kan anses samstämma till fullo med detta epitet så tror jag att det ändå påverkar beslutsprocesserna och påverkar politikutövningen inom partierna om än lite för långsamt...) och mycket annat. 
Det finns också frågor som måste skärpas till rejält såklart, frågor där det krävs "blåslampor i röven på etablissemanget". Intresse- och lobbyorganisationer såsom exempelvis Svenska Freds, Rädda barnen, Svenskt näringsliv (ja, jag har med Svenskt näringsliv här även om de inte tillhör mina favoritorganisationer men de är trots allt en viktig del av demokratin) och Naturskyddsföreningen driver på partierna och är viktiga blåslampor. Jag tycker, vilket kanske har framgått tidigare, att även FI borde vara en av dessa organisationer. Jag tror att man skulle få mer gjort i feministkampen som intresseorganisation än som politiskt parti - åtminstone på riksplanet.
FI tvingas, genom att vara ett politiskt parti med målsättningen att växa, anpassa sig och bli lite slätstrukna (åtminstone i den talade retoriken) istället för att som intresseorganisation folkbilda, vara radikala och kontroversiella samt påverka allt vad de orkar. 

När det gäller kommunistiska partiet så förstår jag inte oviljan att ingå i Vänsterpartiet. Jag skulle tro att ganska få av medlemmarna stödjer en väpnad revolution idag och då förstår jag faktiskt överhuvudtaget inte vad som skiljer dem ifrån Vänsterpartiet egentligen, men någon klok person kanske kan förklara detta för mig. Rättvisepartiet Socialisterna vet jag för lite om för att uttala mig om men jag tror att ganska många av medlemmarna skulle kunna känna sig hemma i både Vänsterpartiet, Miljöpartiet och i vissa fall kanske till och med Socialdemokraterna...

Min poäng är som sagt i alla fall att alla dessa småpartiers medlemmar skulle göra mer nytta i de större partierna på nationell nivå, men att småpartierna kan göra en massa nytta på det lokala planet samt att feminismen skulle må bättre av en feministisk intresseorganisation än ett eget politiskt parti.

Tack och bock för din tid

Mitt #Almedalen

Nu är det snart dags för årets Almedalsvecka, vilket jag ser fram emot. Här är ett urval av vad jag har för mig under veckan:

Söndag 30 juni
Jag inleder Almedalsveckan med att sitta på ”politikerläktaren” på Botkyrka kommuns seminarium ”Från mångkultur till interkultur – från ord till handling”. Det känns som en bra inledning efter MP:s kampanj Öppna fler dörrar.

Måndag 1 juli
På morgonen blir jag utfrågad i ideella trädgården om MP:s politik för civilsamhället. Därefter är det dags för en av veckans höjdpunkter – panelen ”Om Olof Palme varit ung idag – hade han gått med i S? där jag ska få diskutera partipolitikens framtid och moderna folkrörelser med bland andra Lina Thomsgård och Max Ahlborn om folkrörelser och engagemang. Jenny Madestam modererar, arrangerar gör (S)medjan. På lunchen dansar jag med TCO på Lunch beat ”för allas lika värde”. Inte missa. Eftermiddagen inleds med seminarietFrån ungdom till vuxenliv” som Handikappförbunden arrangerar. Jag ska föredra en rapport som MP presenterade för ett par år sedan och sitta i den efterföljande politikerpanelen. På eftermiddagen träffar jag MP Västra Götalands Almedalsgäng – en riktig tradition.

Tisdag 2 juli
MP:s dag inleder jag med att bli utfrågad i Expressens valstuga vid Donners plats kl 9 och chattar därefter på SvD.se kl 10 om MP och vår politik. Vid lunch är jag gäst hos SR Alltid Nyheter för att prata om en låt som betytt mycket för mitt politiska engagemang. Klockan 13.45 håller jag i seminariet ”Världens roligaste valår 2014”  och diskuterar EU-valet med Per Grankvist, Sasja Beslik och Jenny Malmsten som alla sitter i vår referensgrupp inför EU-valet. På eftermiddagen har jag den stora äran att medverka hos viktiga Maktsalongen på seminariet ”Vem tar ansvar för de duktiga flickorna?

Sedan drar det ihop sig till kvällens viktiga panelsamtal ”Dags för en ny arbetslinje” där toppnamn från LO, TCO, SACO, Företagarna och Svenskt Näringsliv gästar Almedalsscenen och MP:s dag. Väldigt roligt att kunna samla dem alla! Dessutom uppträder Navid Modiri och Gudarna och efter allt detta så kommer Gustav Fridolin att hålla årets bästa Almedalen-tal. Inte missa.

Onsdag 3 juli
Till frukost ska jag diskutera miljökommunikation med Futerra Sustainability Communications – ”vilka budskap om hållbar utveckling går hem hos svenska folket?”. På eftermiddagen diskuterar jag och Michael Arthursson (C) hos Mittuniversitetet/Demicom om lärdomar man kan dra av lyckade och misslyckade valrörelser. Dagen avrundas med att miljöpartister som är i Visby samlas till en årligen återkommande picknick.

Torsdag 4 juli
På morgonen medverkar jag i den viktiga kampanjen ”Sitt med Dawit” för Dawit Isaak. Vid lunchen diskuterar jag ”Att forma normen – från rosé till alkoholfritt” med Folkrörelse mot droger. Tydligen var Miljöpartiet det enda partiet som under fjolårets Almedalen arrangerade ett alkoholfritt arrangemang. Kl 14.30 ska jag sedan prata pappor och föräldraförsäkringen med Pappa Magazine.

Utöver detta står förstås ett antal möten, samtal, middagar och mingel på dagordningen… Och ett par seminarier jag ska försöka hinna gå på också! För miljöpartister som är i Visby rekommenderas facebookgruppen där vi kan hitta varandra och tipsa om intressanta aktiviteter.

Tack för att du cyklar (långsamt)

Det är fint att cykla. Stockholms stad tackar oss cyklister – genom att dela ut gåvor. Fint, och på sin plats kan jag tycka. För när jag cyklar till jobbet känner jag ofta att jag behöver ett tack.

Tack för att du cyklar

Efter att jag tvingats ut i körbanan av bilar som parkerats i cykelbanan och blivit tutad i örat av en annan bilist som tyckte att jag skulle stannat i cykelfältet behöver jag lite uppmuntran. Någon som säger att jag ändå gör rätt, att det inte är mitt fel.

Cyklisterna är verkligen värda ett tack, när allt fler cyklar – trafiksituationen till trots. Men vems fel är den då, den där trafiksituationen?

Om vi ska tro TV4 befinner vi oss i ett hätskt cykelkrig, där snabba cykelpendlare i trikåer är boven. I så fall blir det komplicerat att tacka cyklisterna. Vi kanske får mäta hur snabbt alla cyklar innan det blir tal om något tack? ”Tack för att du cyklar långsamt”, borde det heta då.

Men hur snabbt och aggressivt cyklar folk egentligen? Inte värre än bilisterna kör, om du frågar mig. Det kan inte vara svaret. Och jag tror inte heller på att skylla på bilisterna. Visst finns det de som beter sig illa i trafiken, så väl i bil som på cykel. Men det duger faktiskt inte att skylla på individuella misstag när det är ett övergripande mönster.

Saknas det incitament att göra rätt då? Någon kanske tycker att det är polisen som måste ta trafikanterna i örat? Men att döma av alla gånger jag sett polisen plocka folk för att de cyklat mot rött så verkar de redan göra det. Och jag är säker på att de ger bilisterna samma kärlek.

Nej, jag tycker att trafiksituationen med alla rimlighet får skyllas på trafikplaneringen. På det faktum att Götgatan i Stockholm i varje riktning har utrymme för tre bilars bredd medan cyklarna som bäst kan köra om med risk att få en bildörr i pannan. Eller att cykelbanorna på Vasagatan tar slut mitt ute i vägen, utan ledtråd om var jag ska ta vägen. Eller att varje byggprojekt i stan glatt stänger av cykelbanorna utan att tala om vart vi ska ta vägen.

Vem som är ansvarig för trafikplaneringen? Jamen, det är Stockholms stad själva. Så tack för tacket, och om ni verkligen menar allvar med att det är bra att folk cyklar är ni välkomna med en ursäkt också.

Var går gränsen mellan demokrati, diktatur och ren dårskap?

Jag oroar mig djupt över USAs inställning till människor som Bradley Manning och Edward Snowden. 

Dessa två hjältar har offrat sig själva i syfte att sätta stopp för maktmissbruk och integritetskränkningar och hur behandlas de? Jo, de behandlas som landsförrädare och superskurkar. Deras "brott" är att de har avslöjat övergrepp båda rättsliga och rent fysiska; våldsdåd, olaglig övervakning, hemlighetsmakeri utan mening. Hur kan ett demokratiskt land anse sig ha rätten att begå de övergrepp som har avslöjats? Och ännu värre - Hur kan ett demokratiskt land välja att jaga budbäraren istället för att be om ursäkt och lova bättring då övergreppen avslöjas?!

Vad är det som skiljer demokratier från diktaturer egentligen? Jag vet faktiskt inte riktigt längre. Visst jag kan sitta och skriva det som jag skriver just nu vid min dator vilket jag inte skulle kunna göra i Kina, på Kuba eller i Burma, men jag vet samtidigt om att det som jag skriver registreras och kan komma att användas emot mig i framtiden. Att vara en demokrati handlar inte bara om att ha flera valmöjligheter i någorlunda fria val. En demokrati måste ha större element av insyn och medbestämmande än vad exempelvis USA kan uppvisa idag. I mina ögon är faktiskt inte USA mycket mer demokrati än vad Iran är.

Kalla fakta: 
USA är ett land som fortfarande praktiserar dödsstraff i fredstid, det är ett land där man allt som oftast endast har två alternativ att rösta på i presidentvalen (Jämför med Iran där det nyligen var presidentval och sex olika kandidater var valbara...) och två alternativ att rösta på då det ska röstas till kongressen (det finns möjlighet för oberoende kandidater att ställa upp i både president- och kongressvalen men detta kräver oftast en rejäl plånbok = högst odemokratiskt), det är ett land som bevisligen begår övergrepp mot både den egna och andra länders befolkning, det är ett land som bevisligen har använt sig av tortyr, ett land som håller människor fängslade utan rättegång och utan formella anklagelser, ett land där Noam Chomskys bok "Interventions" bannlystes. ett land som gång efter annan ger sitt stöd till skumma regimer och som vägrar hjälpa till med militär nedrustning utan istället bidrar till upprustning.
Självklart inser jag också att åsiktsspelrummet är något större i USA än i Iran eller Nordkorea och det är andra saker som leder till bestraffning, men man måste samtidigt inse att det finns en hel del som inte står rätt till i så kallade demokratier.

Hur har USA mage att kritisera andra länders övergrepp mot befolkningen? På Kuba är de i alla fall öppna med sina restriktioner och övervakning...

Nu är inte detta inlägg ett försvar för diktaturers övergrepp mot sina befolkningar ty dessa är alltid förkastliga och aldrig någonsin värda att försvara, utan inlägget är menat att vara en attack på de västerländska sk. demokratier som utger sig för att vara försvarare av frihet och öppenhet, främst då USA men vi ska inte glömma att exempelvis även den brittiska underrättelsetjänsten har varit flitigt förekommande i Snowdens avslöjanden.

Jag tycker som sagt att man kan fundera över skillnaden mellan en demokrati och en diktatur i praktiken anno 2013...

Tänk vad befriande det vore om USA:s regering istället gick ut och sa: "Förlåt oss, vi har begått misstag och övergrepp och många känner sig kränkta. Vi kan aldrig ta tillbaka och göra det hela ogjort, men vi kan lära oss av våra misstag be om ursäkt och utlova att denna typ av övergrepp aldrig någonsin skall begås igen". Naturligtvis kommer detta aldrig ske och risken finns att USA:s stadsapparat kommer bli ännu mer hemlig. Vi får se hur kloka politiker Washington har, om de inser faran med att låta CIA, NSA, FBI och liknande organisationer få alltför stort svängrum och egenbestämmande eller om de låter sig påverkas av dessa organisationers lobbyister. Kommer vi leva i ett "1984"-samhälle eller kommer vi närma oss ett Utopia?


Intressant

Stockholm har blivit rånat!

Finns det inte något i kommunallagen som gör att man kan ställa Stockholms politiker till svars? 

Moderaterna i Stockholms kommun och landsting med Sten Nordin och Filippa Reinfeldt i spetsen har rånat stockholmarna på 100-tals miljoner för att bedriva sina ideologiska experiment. Att be om ursäkt i efterhand (inte ens det har fd. fru Reinfeldt för övrigt gjort) räcker liksom inte. Jag tycker faktiskt nästan att de borde punga upp med alla miljoner ur sina privata fickor! De har bedrivit politik som om allting var partiets egendom. Skolorna och vårdhemmen, sjukhusen, hemtjänsterna och förskolorna är emellertid egendomar som tillhörde Stockholms stad och Stockholms landsting och dess invånare - Inte ultraidealister på högerkanten.

På något sätt borde i alla fall någon åklagare ta på sig att försöka hitta någon punkt i kommunallagen som kan göra dem ekonomiskt ansvariga för detta rån som de har genomfört förklätt i politisk skrud.

Intressant

Regeringsfrågan löst?

Vänsterpartiet har genomfört en intern undersökning får att ta reda på vad medlemmarna tycker i regeringsfrågan. Vilka ska man regera med, ska man vara med och regera överhuvudtaget och i så fall hur?

Att majoriteten inom Vänsterpartiet vill att man ingår i en regering är väl föga förvånande, och att förstahandsvalet är en regering med både Miljöpartiet och Socialdemokraterna är inte heller det en överraskning. Att Jonas Sjöstedt däremot så tydligt går ut och eliminerar möjligheten till en rödgrön regering där plats ges åt ett av de mindre borgerliga partierna förvånar mig. Det känns inte som någon särdeles bra strategi tycker jag.

Jag anser att Vänsterpartiet spelar en viktig roll i en eventuell rödgrön regering då de är garanten för att Miljöpartiet får hjälp med att driva igenom hårda krav när det gäller miljö- och klimatpolitik mot det stora gråa betongblock som Socialdemokraterna utgör. Vänsterpartiet är garanten för att det sitter flera partier än bara Miljöpartiet i regeringen som faktiskt tycker som svenska folket när det gäller vinster i välfärden, satsningar på järnväg och annan spårbunden trafik. Vänsterpartiet är garanten för att Miljöpartiet får en kamrat i utrikespolitiska frågor såsom kritiken av Israels bosättnings- och ockupationspolitik, kamp för mänskliga rättigheter, motstånd mot krig och långvariga militära insatser, kamp för en mer human migrationspolitik samt definitivt stopp av vapenexporten till odemokratiska länder. Trots allt detta så tror jag emellertid att man kan bli tvungna att släppa in ett borgerligt parti i regeringen som motvikt till Vänstern för att det inte ska kosta alltför många mittenväljare. Någonting måste man ju lära sig av valrörelsen 2010... Centerpartiet eller Folkpartiet är två partier som faktiskt hyser många duktiga politiker med kloka tankar och åsikter som skulle fungera alldeles utmärkt att samarbeta med även om partiledningarna egentligen utgör mindre lyckade partners. Björklund och Lööf är helt enkelt allt annat än representativa för sina respektive partier enligt min erfarenhet. Därför anser jag inte att det vore något enormt problem om något av dessa partier fick utgöra en pyttedel av en regering efter 2014 års riksdagsval. I min värld så är Centerpartiet förstahandsvalet (om nu Centern överhuvudtaget tar sig över riksdagsspärren...) och Folkpartiet andrahandsvalet.

Jag hoppas att alla de rödgröna partierna tar tydlig ställning för att gå till val på sin egen politik, men att de också är tydliga med vilka de kan tänka sig att inleda regeringsförhandlingar med Efter valet. Nu har Vänsterpartiet varit det, även om jag tycker att de har fattat ett lite knepigt beslut angående samregerande med borgare och därmed målat in sig själva i ett hörn.

Jag vet att det finns en viss oro i mitt eget parti, men också hos Socialdemokraterna för att samregera ihop med Vänsterpartiet vilket jag själv inte har någon riktig förståelse för. Vänsterpartiet är de facto ett annat parti idag än det östblocksromantiserande parti som det en gång var och har naturligtvis utvecklats som parti, på samma sätt som Miljöpartiet har tagit ett stort kliv mot vuxenlivet sedan 1980-talets början (ibland nästan för stort) och Socialdemokraterna dessvärre har  lämnat ganska mycket av den Demokratiska socialismen bakom sig och blivit ett medelklassparti istället för ett parti för alla.

Jag tycker att det är betydligt viktigare att byta regering 2014 än att utesluta små borgerliga partier, eller små socialistiska partier. Att moderaterna inte ska ingå i en regering efter 2014 är givet och det huvudsakliga målet. Att det är svårt att samarbeta med ett konservativt parti som kristdemokraterna är lika givet, men därutöver måste dörrarna hållas så öppna som möjligt.

Min drömregering är faktiskt en regering Utan Socialdemokraterna ska jag erkänna. En regering bestående av Miljöpartiet, Vänsterpartiet, FI, men det är naturligtvis inte realistiskt och jag tycker därför att en rödgrön regering bestående av Miljöpartiet, Sossarna och Vänstern med Centerpartiet som inhoppare är ett gott alternativ. Kom ihåg att Vänsterpartiet faktiskt är det parti som oftast röstar likadant som Miljöpartiet i riksdagen. Därför borde de givetvis vara en utmärkt regeringspartner och en utmärkt blåslampekamrat som blåser liv i den goda delen av socialdemokratin.

Intressant