Kulturhuset och stadsteatern

Kulturhuset och stadsteatern slås ihop, det har den borgerliga majoriteten i Stadshuset beslutat.
Frågan diskuterades i kommunfullmäktige den 18 februari.

Vi vet forfarande inte riktigt varför de borgerliga politikerna ville genomföra sammanslagningen och därmed bolagisera Kulturhuset. Någon avsiktsförklaring har inte givits, inte heller någon konsekvensbeskrivning eller riskanalys. Därför röstade Miljöpartiet nej till sammanslagningen.

Jag förklarar varför i en debattartikel i Stockholms fria tidning.

Avslut?

Jag blir mer och mer övertygad miljöpartist men mindre och mindre engagerad och motiverad att arbeta kommunpolitiskt. Det är för små frågor och för lite verkstad. Fullmäktige tjafsar i timmar om detaljer i introverta motioner och för medborgarna ointressanta budgetprinciper. De stora och viktiga frågorna grävs ner i ideologiska och filosofiska resonemang från en stagnerad vänster och en omedveten höger. Det håller inte. Vi politiker måste visa resultat. Jag har varit med i fullmäktigeförsamlingen i Lund sedan 1989 och nu undrar jag varför. Vad har vi gjort för lundaborna på dessa nästan 25 år? Vad har blivit bättre? Inte miljön. Inte skolan. Inte kulturen. Inte centrummiljön. Nu efter dessa år har jag bara några få saker med mig som jag är lite stolt över. Vi har byggt ett par miljöanpassade skolor på Östra Torn och Linero och ett modernt kök på Vikingaskolan. Vi har drivit en pedagogisk utveckling av skolan inom delar av Lund. Vi har också drivit igenom införande av kommundelsnämnder men de har lagts ner igen. Det är ungefär allt. I Lund ska helst allt vara som det alltid varit. Så lite som möjligt ska ändras. Den inställningen präglar de flesta politiker och partier. Det gäller inte Miljöpartiet, vi vill förändra och förbättra. Det har vi hållit på med att försöka under 30 år. Nu har jag tröttnat. Nu får andra ta över, tills de blir trötta. Jag låter pessimistisk och tyvärr är jag nog det. Åtminstone när det gäller lundapolitiken. De konservativa krafterna är för starka och det beror på att de finns i hela den politiska skalan, från vänsterpartiet till SD. Tack för stödet från de progressiva krafter som finns, ni som ser möjligheterna i konstruktivt samarbete och dialog. I att sätta kommunens och medborgarnas bästa framför partitaktik och personlig karriär.

Stoppa trängselfusket med spärrar

Vägspärr

I DN Stockholm kräver Jessica Rosenkrantz (M) att SL sätter stopp för fuskåkandet i kollektivtrafiken. Med lite kreativ matematik à la skivbranschen räknar hon ut att fuskandet kostar mellan 200 och 300 miljoner årligen. En miljon plankningar i månaden gånger dyraste biljettpriset. Fusket med trängselavgifter i samma stad glömmer hon bort, lite lägligt.

Tre missar i fuskmatten:

  1. Alla har inte råd att resa om de måste betala. Till exempel ser vi många hemlösa som plankar.
  2. De flesta betalar inte det dyraste möjliga priset per resa. Det finns ungdomsrabatter, studentrabatter och månadskort att ta hänsyn till.
  3. Många kan ta sig fram billigt med cykel eller till fots om de inte plankade.

Men förutom fuskmatten gör Jessica ett mycket grövre misstag. Hon attackerar den fattigaste gruppen fuskare och ignorerar en betydligt rikare – de som fuskar med trängselavgifter. För att vara konsekvent mot fuskandet borde hon ställa samma krav oavsett typ av fusk. Inför helt enkelt spärrar i trängseltullarna. Ingen betalning, inget bilåkande.

Och lustigt nog är de båda fusken ungefär lika dyra, om vi räknar lite ärligare. De verkliga kostnaderna för plankandet, om vi räknar högt, borde kunna ligga på de ungefär 120 miljonerna årligen som bilfuskarna struntar i att betala.

Svaret är enkelt. Utsätt bilisterna för samma typ av tortyr som kollektivtrafikanterna får stå ut med. Upp med spärrar.

Eller så drar vi den andra logiska slutsatsen. Det är inte okej att vi som betalar för oss ska straffas för fusket genom minskad tillgänglighet och risk för klämskador. Bort med spärrarna helt.

Om migrationsdebatten och att bli utpekad som huvudmotståndare

Sedan Miljöpartiet inledde förhandlingar med regeringen om att göra migrationspolitiken mer human har två partier utmålat oss som huvudmotståndare. Det ena partiet är SD (på grund av de reformer som överenskommelsen lett till, som vård och skola för papperslösa, rätten till familjeåterförening etc). Det andra partiet är V (av mer principella skäl; att vi över huvud taget förhandlar med M och att vi därmed skulle legitimera vad M och regeringen gör även utanför överenskommelsen).

Så vi har kritik från två håll; för att vi gör för mycket och för att vi gör för lite. Vi vill förstås lyckas med så mycket förändringar som möjligt i rätt riktning och är ännu inte nöjda eller färdiga med våra ambitioner för mandatperioden. Efter nästa val hoppas vi förstås på nya möjligheter för en mer positiv flyktingpolitisk riksdagsmajoritet, men vi vill inte vänta tills dess på att förändra.

Självklart har vi inte lyckats förändra hela regeringens politik, men flera punkter från den rödgröna överenskommelsen från 2010 genomförs nu i Sverige (som en fjärde migrationsdomstol och bättre landinformation). Och dessutom ett antal punkter som vi inte lyckades få med oss S på då (som exempelvis vård för papperslösa). Den stora stridsfrågan just nu är att förändra synnerligen ömmande omständigheter så att fler ska få stanna.

Jag mailade Christina Höj Larsen (migrationspolitisk talesperson, V) för tre veckor sedan med några frågor för att jag ville förstå deras val av strategi bättre – att så offensivt gå på MP inom områden som ligger utanför överenskommelsen. Istället för ett svar blev jag idag idag inbjuden till debatt i P1 Morgon där vinkeln var V:s påstående om att MP skulle ha legat bakom polisens kontroller i tunnelbanan i Stockholm. (Originalrubriken var ”är ansvariga för”).

Jag välkomnar all kritik som handlar om de faktiska förändringar av svensk migrationspolitik som vi förhandlat fram. Jag tar – och har tagit – debatten om överenskommelsen varje dag; på twitter, i samtal med vänsterpartister, asylrörelsen och allmänheten, i media, på mailen och inom MP:s pågående kampanj ”Öppna fler dörrar” som opinionsbildar för en mer human migrationspolitik. Det behövs en kritisk och pådrivande folkrörelse utanför partipolitiken för att en förhandling ska lyckas. Det behövs starka röster om att vi behöver gå ännu längre för att politiker ska kunna komma framåt. Det vet i, för att när MP och V gemensamt satt vid förhandlingsbordet 2005 för att uppnå förändringar behövdes flyktingamnesti-kampanjen för att trycka på S så att vi kunde få igenom faktiska förändringar 2006. Tusentals människor som hade fått avslag fick en ny prövning och kunde stanna i Sverige. Det är vår största politiska framgång till dags dato.

Idag finns en möjlighet för en sådan rörelse att växa sig stark igen. Men istället för att MP och V kan stå enade i den rörelse – som riksdagens mest progressiva flyktingpolitiska partier så lägger V sitt mediala utrymme på att utmana MP på debatt och sprider påståenden som faktiskt inte stämmer. De uttalar sig till och med om att MP inte borde få medverka på flyktingpolitiska manifestationer för att vi ”fikar med Billström” istället för att stå upp för vår politik. Det är låg debattnivå.

När jag idag frågar vänsterpartister – vars budskap är att MP borde ”ta ansvar” och därmed lämna överenskommelsen de centrala frågorna
1) Vad som förändrats till det sämre sedan 2011 inom migrationspolitiken och om det hade varit bättre om våra framgångar, som vård för papperslösa, uteblivit; så får jag inget svar.
2) Vad som skulle bli bättre inom migrationspolitiken resten av mandatperioden om MP skulle lämna överenskommelsen och överlåta till Moderaterna att bestämma själva? Inget svar.

Istället kommer nya anklagelser om att vi ”fikar med makten”, ”hycklar” och att vi borde överlåta migrationspolitiken till regeringen så att oppositionen kan tjäna poäng på det. Nya debattartiklar med udden mot MP, inbjudningar till debatter. Om man googlar ”vänsterpartiet, kritik, migration” så får man fler träffar där de går på MP än träffar där de går på M.

Och det tycker jag är synd. Som politiker får jag lära mig leva med att andra politiker skarvar med sanningen för att vinna medialt utrymme och politiskapoänger. Som människa och sedan länge en del av flyktingrörelsen i Sverige blir jag däremot ledsen och arg.

Vi är alla människor.

PS. Missa inte heller Jakop Dalundes pedagogiska text om överenskommelsen, REVA och polisens metoder.

Tiden som smartfån-lös

Har gett mig två reflektioner ...

a) För egen del är det väldigt skönt att bara låta tankarna vila i kollektivtrafiken. Fundera, tänka, dagdrömma ,  skapa i sinnet ... Har fått helt annan energi igen!
Riktigt roligt också att kunna försjunka djupt i en god pappersbaserad bok igen ...
Plus att gammal teknik oftast är bättre - även den garanterat internet- och wap-fria mobil jag fick 2000 och som är tillverkad 1999 funkar bra för det den är tänkt för - ringa och sms:a - och mer behövs inte. Batteritiden visade sig också vara bättre än befarat - den håller i minst två dagar helt utan laddning även vid flitig användning medan den smartfån jag hade ett tag behövde laddas varje natt!

b) Det blir verkligen fler och fler och fler - även väldigt unga barn - som hela resan bara stirrar ned i sina skärmar eller hackar runt på dem - vad kommer det leda till i förlängningen? De ser inte sol, ser inte regn, hör ingenting utom det de har  i lurarna ... Kommer dagens ungdom ha sinne för grönt gräs i solsken och vindens sus i träden? Om inte vart är vi på väg då?

//helgonblomma

P.S. Biblioteken fyller en viktig funktion i samhället, det är också en lärdom ... Fler än jag sitter och fixar saker på datorerna där ...