Kusubiri

    "Intet är som väntanstider...."

”Intet är som väntanstider….”

Det må finnas visst fog för en lätt oro bland mina reguljära läsare om vad som händer, eller kanske snarast vad som inte händer, med nya texter på den här sidan. Låt mig då lugna alla med att påtala att oro, lätt eller annan sådan, inte skall behöva dunkla era sinnen. Det kommer något inom en fullt överskådlig framtid. Minns Erik Axel Karlfeldts ”Intet är som väntanstider” eller ta en något senare kulturpersonlighet, Andy Warhol, som även han uppskattade väntan. Det kan finnas något njutbart i väntan, dock inte i vänta på en inställd buss i vinterkylan. (Rubriken till detta inlägg är det swahiliska ordet för just ”väntan”. Ej att förväxla med det swahiliska ”amelala?” som betyder ”sover han?” eller ”tupu ubongo” med betydelsen ”tom hjärna”)

185540


Inget är hundra procent

Den störste fanatikern är den störste tvivlaren.
Han vet det inte.
Han är en pakt mellan två
där den ene skall vara synlig 
till hundra procent 
och den andre osynlig.
Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent”!
                                Tomas Tranströmer

Uttrycket hundra procent kan vara förrädiskt. För mig är ingenting så säkert. Då är det bättre att säga att saker och ting tyder på det och det...inte ens naturlagarna är beständiga.

Kanske finns det inga absoluta svar, kanske måste vi nöja oss med de preliminära, som bär oss framåt ett slag innan nya svar dyker upp i horisonten, som bättre harmonierar med den mentala plats där vi råkar befinna oss.

Fanatism och fundamentalism skrämmer mig mycket. Inget är svart eller vitt, ingen är antingen det ena eller andra, utan nyanserna däremellan är oändliga. Jag vill tro att botemedlet mot att hamna i oresonlighet är att se på sig själv utifrån, att skratta åt sig själv emellanåt, att ständigt ompröva sina ståndpunkter, att alltid utgå från att man kan ha fel, att hålla flera perspektiv i huvudet samtidigt, att se olika sidor hos våra medmänniskor, att undvika den flockmentalitet som leder till att man frånsäger sig sitt personliga ansvar, att aldrig tumma på det okränkbara människovärdet med mera.

Den andra ytterligheten, att aldrig ta ställning och/eller ständigt ironisera över saker och ting, att likgiltigt se på världen oavsett vad som händer, känns inte heller eftersträvnadsvärt för mig. Då hamnar man lätt i kyla och cynism, i en värderelativism där ingenting är viktigare än något annat.

Mitt emellan dessa ytterligheter tror jag det sunda engagemanget mot förtryck och orättvisor i världen befinner sig. Tack vare starka individer och grupper, som vågat gå före och kämpat mot trångsynta och intoleranta föreställningar, har humanismen och ekologismen flyttat fram sina positioner. Dessa människor vågade tro och hoppas på en förändring, de hade modet och kraften utan att hamna i en fanatism och fundamentalism där ändamåtet helger medlen. Barn, kvinnor, arbetare, etniska och sexuella minoriteter, fysiskt och psykiskt funtionshindrade, djur och natur har successivt inlemmats i gemenskapen, fått samma värde, i vissa fall återinlemmats. Men det återstår dock offantligt mycket att förändra - vi är bara i början.