Ingen tid för rädsla

2012

Det är väl få tillfällen när det blir lika tydligt att tiden går som när det är dags för ett nytt år. Samtidigt blir det naturligtvis lika uppenbart att tiden kommer med nytt (AB SvD GP). ”Kronofobi” är den term man använder för de som lider av alltför överdriven rädsla för just detta, att tiden går. Fobier är inger att skämta om, men visst torde ”kronofobiska personer” utgöra den perfekta personalen, typ: ”Åh nej, är klockan redan halv fem!” Vad tid egentligen är för något är en klurig fråga och frågar man en klurig person som Einstein så var hans svar att: ”Den enda anledningen till att vi har tiden är att inte allt skall inträffa samtidigt” och det hade ju varit oerhört stressigt och inte minst förenat med ett förskräckligt oväsen.

Nostalgikern tycker förmodligen att det är lite sorgligt att 2012 är slut och alla som är mer positivt inställda till framtiden ser fram emot det nya året (DN). Det är alltså, i alla fall delvis, en fråga om inställning hur vi uppfattar årsskiftet. Ett bra tag fick jag fundera på om det fanns någon antonym till ”nostalgiker” innan jag insåg att det inte kan finnas, eftersom ”nostalgi” innebär ”saknad efter det som varit” och det är ju stört omöjligt att sakna det som skall komma. Hursomhelst så är nostalgi, hur mycket undertecknad än ibland lockas ner i dess bekväma tillflyktsort, en bedräglig sinnesstämning. Dels för att den aldrig är med sanningen överensstämmande och inte minst för att den absolut inte leder någon vart

w4gux-20121226055410

Nostalgi är alltid en bedräglig blandning av förvanskade minnen och förvrängda drömmar

Men åter till det nya året. Knappt har vi blivit av med samvetets lätt unkna dunster över att ha köpt mer julklappar, mer julsaker, mer julmat, mer julgodis än vi egentligen hade tänkt och råd med förrän det är dags att ge, eller kanske heter det avge, våra nyårslöften. Sluta röka, börja källsortera, sluta stressa, börja träna, skaffa nytt jobb, inte gnälla på våra barn så ofta, inte gnälla på våra föräldrar eller något annat behjärtansvärt. Själv har jag inte kunnat välja ännu vad det ska bli jag (dessvärre) antagligen kommer att bryta mot under 2013 (SvD). Det är ju förhållandevis lätt att lova sig själv en massa saker och senare skylla på champagnen eller något annat, iallafall i det här fallet, fullständigt oskyldigt.

Jag borde lova att under nästa år och inte bara under nästa år, dra ner på min konsumtion rejält och på alla tänkbara sätt minska min miljöpåverkan, för renare vatten, för renare luft och för en betydligt bättre fördelning av alla våra resurser. Förhoppningsvis tar det emot lite mer att bryta ett sådant nyårslöfte eftersom det inte enbart gäller mig själv. La Rochefoucauld har sagt: ”Vi lovar i förhållande till våra förhoppningar, men levererar i förhållande till våra rädslor” och min, om inte rädsla så i alla fall oro, gäller klimatet, planeten, och dess invånares framtid (SvD). Denna oro grundar sig på vetenskap (SvD DN) och är varken ”undergångs-flum” eller ”konservativ prosofobi”.

allt

Förslag på nyårslöften

Men nej, den korta tid det tog mig att få ovanstående bild på plats var tillräckligt för att jag delvis skulle revidera mitt tidigare resonemang. Det är nog bättre att jag nöjer mig med att avge ett nyårslöfte som gäller mig själv, mer motion, mindre kött, mer tid ute i naturen eller liknande eftersom det, hur positivt det än skulle vara, skulle ge mindre dåligt samvete om jag inte skulle genomföra det fullt ut och ett stukat samvete är varken en bra huvudkudde eller särskilt behagligt att behöva bära runt på hela dagarna. Sedan betyder ju inte ett nyårslöfte nödvändigtvis att man inte bryr sig om allt annat under hela det kommande året.

Det andra skälet till att jag ändrar mig är att det faktiskt inte duger att vara rädd, att oroa sig en sak, men ”rädsla äter själen”, som i titeln till Fassbinders film med samma namn som gjordes för snart 30 år sedan och även om den, för våra digitalpixelanpassade näthinnor, har sina patinerade partier så är den fortfarande en stenhård hästspark i ansiktet på vår intolerans mot allt som är mer annorlunda än kebab-pizza och surdegshotell. Nej det duger inte att vara rädd, rädsla leder bara till att vi, antingen gömmer oss, eller reagerar ogenomtänkt. Istället är det ”dags att samla ljus i mörka hörn” som Stina Berge sjunger i sin låt ”Ja’ har inte tid att vara rädd”:

Det här med att fira nyåret är globalt och multikulturellt, även om vi firar den vid lite olika tider. Perser, kurder, kazacher och uzbeker firar nyår vid vårdagjämningen, cirka 21 mars. I Laos, Burma, Kampuchea och Thailand firar man i mitten av april. Muslimer firar sitt nya år först i början av november nästa år och Navajo-indianerna räknar sitt år från oktober till september. I det antika Aten började det nya året vid den första nymånen efter sommarsolståndet och i det gamla Egypten, tror man, att det nya året räknades från stjärnan Sirius ”Heliakiska uppgång”, alltså när den först blir synlig över horisonten.

Kineser och vietnameser firar nyår vid andra nymånen efter vintersolståndet, alltså någon gång mellan 21 januari och 19 februari. I Kina är 2013 ”Ormens år” och det låter intressant eftersom ormen (enligt den kinesisk astrologi alltså) är intelligent, intuitiv, snabbt bedömer situationer korrekt och är uppmärksam på nya möjligheter. De som föds under ormens år blir smarta, uppmärksamma, mystiska, stolta och har charm, är spännande och har utstrålning. Dom kan vara lite ”mörka” men dom tycker om böcker, konst, kultur och musik. Själv är jag född i ”Trähästens år”. Ja, så är det det bara.

orm

2013, ormens år

Ja ni, mina kära läsare, jag hoppas självklart att 2012 har varit ett bra år för er, men ännu mer att 2013 skall bli det för oss allihop. En sak som redan är bestämd att inträffa nästa år är att hembiträden i Singapore garanteras en ledig dag i veckan (YLE) och det var väl på tiden. Hundratals nya böcker om mat och matlagning kommer ut under 2013 och Bruce Springsteen kommer till Sverige(!?). Filmen ”Motorsågsmassakern” kommer i 3D-version, Klasse Möllberg blir folkpensionär och ”Joey Tempest” fyller 50 och Internationella tapir-dagen infaller som vanligt 27 april. Det blir alltså som det brukar vara mest, ”lite gammalt, lite nytt…” och egentligen inte så värst mycket att varken hoppas på, eller oroa sig för. Möjligen något mer att oroa sig över.

Klimatförändringen fortsätter öka 2013 och arbetslösheten ökar. ”Arbetslinjen” är ett monumentalt fiasko (DN) och allt fler arbetslösa får fortfarande samma låga ersättning som för 11 år sedan. Förhållandet a-kassenivå/antalet arbetslösa är därmed sönderslaget. Nästa år blir kanske det sista året med den här trötta regeringen. Har vi någonsin haft en mer oinspirerad regering i Sverige? Det skulle i så fall vara den senaste socialdemokratiska och möjligen nuvarande s.k. ”skuggregering”. På den fronten ser det alltså inte så ljust ut. Men som Benjamin Franklin sade: ”Any fool can criticize, condemn and complain and most fools do”. Vi får istället göra vad vi kan för att göra 2013 till ett bättre år än det skulle blivit om vi lät bli. Med dom orden drar vi ner rullgardinen för i år och jag ber att få önska alla läsare: Tack för i år och….

xmas-2

😉 OBS! Personerna på bilden har varken med min egen eller någon annan verklighet att göra😉


Ett barn har hundra språk (och därtill hundra hundra hundra)

I vår kultur, och inte minst inom skolsystemet, görs ofta åtskillnad mellan huvud och kropp, mellan förnuft och fantasi, där huvudet och förnuftet ses som något överordnat. Jag tror att allt hänger ihop, att det finns oerhört många kombinationsmöjligeter att lära sig nya saken, inte minst genom att aktivera alla våra sinnen och stimulera vår fantasi. Inom Reggio Emila-pedagogiken arbetar man utifrån ett barn har hundra språk men berövas nittionio. Det gäller att även att få de nittionio språken att växa och blomstra.

Loris Malaguzzi, grundare av Reggio Emilia, skrev följande dikt:

Ett barn är gjort av hundra språk
Barnet har hundra språk
hundra händer
hundra tankarhundra 
sätt att tänka
att leka och att tala på
hundra alltid hundra
sätt att lyssna
att förundra att tycka om
hundra lustar att sjunga och förstå
hundra världar att uppfinna
hundra världar att drömma fram
Ett barn har hundra språk
(och därtill hundra hundra hundra)
men berövas nittionio.
Skolan och kulturen
skiljer huvudet från kroppen.
Man ber barn;
att tänka utan händer
att handla utan huvud
att lyssna men inte tala
att begripa utan glädjen i
att hänföras och överraskas
annat än till påsk och jul.
Man ber dem:
att bara upptäcka
den värld som redan finns och
av alla hundra
berövar man dem nittionio
Man säger dem:
att leken och arbetet
det verkliga och det inbillade
vetenskapen och fantasin
himlen och jorden
förnuftet och drömmarna
är företeelser
som inte hänger ihop.
Man säger dem:
att det inte finns hundra
Men barnet säger:
Tvärtom, det är hundra som finns.


Från Maya till Oreo

mayan_calendar_2012-wallpaper-2560x1600

Aztekiska solstenen

Vilken vecka vi har framför oss, julrusch och jordens undergång ungefär samtidigt. Kan det bli mycket värre. Att det verkligen blir julrusch, med horder av köphysteriska människor i slutet av veckan råder det nog inga tvivel om, men hur det blir med jordens undergång är väl mer tveksamt. I ett något längre perspektiv så ser det verkligen inte särskilt lovande ut, med global uppvärmning, expanderande öknar, höjda havsnivåer, försurade och förstörda hav och sjöar, utplånade regnskogar m.m. men att det skulle bli någon form av abrubt apokalyptiskt avslut på fredag p.g.a. tolkningar av Maya-folkets kalender kan vi lugnt lämna därhän (GP DN AB sr)

Det är inte så lite tankeväckande att det alltid är ett så stort intresse kring alla undergångsteorier som utgår från att världen skall dö av akut slaganfall på ett utsatt datum och samtidigt så lite vilja, aktivitet och handling för att få stopp på den utdragna sjukdom som vår värld bevisligen lider av och som otvivelaktigt kommer att leda till dess död om vi inte omedelbart ändrar vårt levnadssätt (SvD AB). Men om det är något vi människor är förvånansvärt duktiga på, till skillnad från strutsar, som aldrig gör det, så är det att stoppa huvudet i sanden

sand

Om man skulle lista alla förutsägelser genom historien om jordens undergång så skulle det bli en väldigt diger och lång lista. Till de knasigare hör Påven Innocent III, som sa att jorden skull gå under år 1284 eftersom det markerade 666 (”odjurets tal”) år efter att islam började växa som religion på 600-talet, Columbus påstod å sin sida att undergången skull ske 1658 eftersom detta var 7000 år efter jorden skapats (enligt honom), 1806 började en ”profetisk” höna i Leeds lägga ägg med texten ”Kristus kommer” och trots att det senare bevisligen var en bluff så var det många som trodde på hönan och fick panik .

Nostradamus, den franske upphovsmannen till ”Les Propheties” hävdade bestämt att det skulle gå helt åt helskotta i juli 1999 men bortsett från att tax-free-försäljningen inom EU upphörde då så kan det knappast betraktas som alltings slut, förutom möjligen inom vissa ytterst begränsade kretsar. Sen har vi hysterin kring senaste milleniumskiftet då det talades vitt och brett om ”Y2K problemet” som skulle ställa till ett rent helsike i alla datoriserade system med följder som att flygplan skulle störta finanssystem skulle braka ihop och jag vet inte vad. Åtskilliga miljarder satsades på att skydda sig mot detta problem, som egentligen inte fanns.

y2k

En bråkdel av det som skrevs om Y2K och hur hemskt det skulle bli

Undertecknad var ungefär lika orolig för Y2K som jag nu är över tolkningarna av, den annars helt fantastiska, Maya-kalendern och nyårsafton 1999-2000 tillbringade jag flera timmar i ett flygplan på väg till Singapore. Jag minns tydligt att det var väldigt gott om lediga platser i det där flygplanet, nästan ödsligt. Jag är alltså helt övertygad om att vår värld inte kommer att varken explodera, implodera, invaderas av ”ryttare på gulbleka hästar” eller något annat ödesmättat (har jag fel blir detta mitt sista inlägg). Däremot är jag närmast förtvivlad över vad som håller på att hända med planeten och vad som oundvikligen kommer att vara en katastrof inom 1-2 generationer.

Där har ni den verkliga risken för ett ”helvete på jorden”. Det verkar ibland som om vi inbillar oss att jorden och naturen skulle ”ta hand om” eller visa ”barmhärtighet” mot just oss människor, men inget kunde var mer felaktigt. Naturen tar inte ”hänsyn” till någon enskild art och hade den det så hade den med säkerhet inte ansträngt sig över hövan för just mänskligheten. Till sist vill jag avsluta med att Maya-kalendern på bilden överst i texten påminner lite om ett ”Oreo-kex”. Oreo-kexet fyller förresten 100 år just i år och det kan säkert tolkas som ett varsel för något det också av någon foliehatt där ute.

nyOreo

Oreo-kexet 100 år (1912-2012)

Rättelse: En läsare har påpekat att stenen på bilden överst i inlägget inte alls är ”maya-kalendern” utan den aztekiska solstenen. Detta är helt korrekt och jag har nu ändrat detta i bildtexten. Det blir lite tråkigare då den verkliga Maya-kalendern inte alls liknar  ett Oreo-kex lika mycket som den aztekiska stenen gör. Men rätt skall vara rätt och jag tackar ”Andries” för tillrättaläggandet

mayan-aztec


Summering av riksdagshalvåret

Sitter på tåget ner från Stockholm och nyser och klurar. Har just städat av det mesta i övernattningsrummet och knökat i mina pinaler därifrån i packningen, som blev tung och svårhanterlig i snömodden i Stockholm. (Märkligt: när jag var barn var det värre med snö i Stockholm men mycket bättre skottat alltid överallt i stan och i förorterna!)

Tankarna går bakåt till vad jag gjort i Riksdagen dessa månader och hur det varit.
Det har varit kul och förhållandevis lättsamt. Ganska invant och rätt meningsfullt.  Har inte alls tagit i så jag spruckit, utan lämnat många puckar ospelade. Så 80 timmarsvecka har jag INTE haft denna omgång.  Men inte särskilt sensationellt, heller. Vet dock fortfarande inte om jag vill kandidera till nästa val...

Läser också en "granskning" som Expressen gjort om riksdagsledamöters guldkantade liv. Helt öppna uppgifter, som vem som helst får fram utan någon grövre research med enkel sökning på Riksdagens hemsida, men intressant ändå.

 Tonfallet är dock det vanliga, gnälliga och insinuanta. Inget om de 80-timmarsveckor riktiga ledamöter vanligen har, eller om vad man uträttar eller varför. Vad det är för  poäng med att ha folkvalda människor som reser till huvudstaden för att försöka göra några bra saker för alla i samhället.  Inte ens att arvodet sätts av en fristående kommitté som ledamöter själva inte har inflytande på. Nix- teckna bilden av feta bidragsätare och guldgossar  tillräckligt ofta, länge och vulgärt, bara, och vi har snart ingen folkvald demokrati längre.

Nåväl- det är hur som helst, mitt tillbaka-gnäll till trotsett ytterst förmånlig uppdrag. Jag har tacklat det såhär:
-Jag får ingen inkomstgaranti för detta inhopp och fick bara ett år för min förra, långa sejour.
-Jag har varit generös med gåvor till vänner, partiet och organisationer under hösten.
-Jag har nästan bara rest med tåg och lämnar  strax tillbaka mitt Silver plus kort. Och förstaklass medger oftast mer arbetsro än andraklass, men med SJ:s biljettbokningssystem blir de ibland billigare än andraklass, så så himla exklusivt är det inte.
-Flyger gör vi miljöpartister inrikes så litet som möjligt. Två gånger på ett halvår för min del.
-Sovit gratis på övernattningsrum på Riksdagen och noga anmält och betalat när gubben också varit där. (Att riksdagen tillhandahåller lägenheter och rum på stan för att ledamöter ska ha nå'n stans att bo är högst rimligt. Hur skulle man annars bete sig för att få bo icke-svart och inte heller behöva köpa eller hamna långt ute i förorter och ha svårt att komma till jobbet. De flesta är ju INTE stockholmare, utan representerar sina valkretsar från hela landet och veckopendlar.)
- Haft egen mobiltelefon, inte Riksdagens.
-Gustavs resekonto för utlandsresor fick jag inte utnyttja för det kräver att man tjänstgör minst ett år. (men utlandsresorna är ju inte kantade av några paraplydrinkar på några solstänkta beacher, utan ansträngande jobbresor som tar ens kraft för det mesta, kan jag intyga!)
- Taxi som ledamot har jag åkt en mycket tidig morgon i Skellefteå från stan till flygplatsen. Punkt.
- I en sökning som en nätblaska (vill jag minnas) gjorde förra veckan tjänade jag minst i hela riksdagen.

 Och vad har jag då gjort?
-Varit ersättare i Skatteutskottet och bara missat ett sammanträde. Hoppat in för Mats P några gånger och tjänstgjort och samrått med honom i alla svårare frågor som varit uppe. Ställt frågor på alla våra hearings och kanske bidragit litet med förhoppningsvis klokt tänk. Läst varje rad i utsända handlingar och förstått säkert 87% av vad det stod (Inte illa för en sådan halvtråkig och teknisk materia, om jag får säga det själv). Viktigast var nog EU:s krav på administrativt samarbete för att leta skattesmitare men som kan riskera meddelarfriheten. Mest spektakulärt var  läxhjälps-RUT  som t o m fick en TV- sänd hearing.
- Deltagit i en kammardebatt om klimatrelaterade skatter
-Varit närvarande och aktiv så gott som varje vecka i Riksdagsgruppen och "jobb"-teamet.
- Gått på ett antal bra och viktiga seminarier som andra ordnat.
- Skrev åtta motioner själv och biträtt och undertecknat en hel drös andra.
- Skrivit tre artiklar, om klimat och om fracking.
- Gjort tre interpellationer om ekologisk begravning, om tortyrbrottets ställning i svensk lag och om ESK motionens tilläggsprotokoll.
- Ställt en fråga i kammaren om tortyrskadebehandling och
-en skriftlig fråga om nedskärningarna för Kristianstads Högskola.
- Ordnat ett seminarum om återsändande av flyktingar till Irak.
- Inbjudit miljöpartister och en rad andra på middagar /luncher + visning i huset
- Pratat med ungdomar om deras arbetslöshet
- Varit på skånska studiebesök på Lunds Tekniska Högskola, Flyinge Utveckling och ESS MAX.
- Åkt till Skellefteå och hållit föredrag på skola och på lokal om Afghanistan
- Samlat en grupp av kvinnliga ledamöter  här och í Afghanistans parlament för större kvinnligt deltagande i fredsarbete där. Reste till Kabul för det.
- Skrivit brev till president Karzai om detta och samlat in undertecknanden från 35 andra ledamöter och sänt dit.
- Varit med och tagit emot Right Livelihood Award -pristagaren Sima Simar.
- Reste med en delegation till Moldavien för att kollegialt hjälpa dem att bygga upp ett bättre fungerande parlament.
- Hälsat på 12 av 13 (MP)-lokalavdelningar i min valkrets Skåne NordOst och berättat senaste nytt från Riksdagen och om aktuell politik och kampanjer.
- Varit  på ett gymnasium och talat främlingsfientlighet.
- Deltagit i en extern Afghanistandebatt och en om rasism
- Träffat ett nätvek för invandrarkvinnor
- Varit med i två radiosändningar
- Halvhjärtat bloggat,  men inte alls så frekvent som jag föresatte mig...

Duger det som facit för tre och en halv Riksdagsmånad?


Att se saker ur olika perspektiv

Jag skrev tidigare om Öppet sinne utifrån Stefan Einhorns bok Vägar till visdom. Den andra förmågan i kapitlet Visdom i praktiken kallar han Att se saker ur olika perspektiv.

Einhorn menar att vi människor gärna utgår från vårt subjektiva perspektiv på världen, vilket minskar vår klarsyn. Detta gäller även i många vetenskapliga sammanhang trots ambitionen om objektivitet, om den nu är möjlig.

Människor låser sig vid sina hypoteser, vill gärna göra stor upptäckter och övertolkar därför resultat, motarbetar forskare som har andra uppfattningar och så vidare.

För att bli visare, menar Einhorn, måste vi utveckla vår fömåga att ta hänsyn till flera olika perspektiv samtidigt. Vi behöver inse att tillvaron är oerhört komplex och kan uppfattas på många olika sätt beroende på hur vi och andra andra ser på den, inte minst utifrån olika sociala konstruktioner och kulturella föreställningar. En fråga eller ett problem har inte sällan många skiftande dimensioner. Tvärsäkra uttalanden tyder ofta på ensidigt tänkande.

Operahus

Många är de som har varit ute i debatten om ett nytt operahus i Stockholm. Kungliga operan vid Gustav Adolfs torg är en vacker byggnad, men omodern och sliten. Man anser att nytt hus för opera behöver uppföras om Stockholm ska fortsätta vara en kulturstad av hög klass. Men debatten har tyvärr präglats av infall och tillfälliga mediautspel snarare än av konstruktivitet.

För att få ordning på debatten, samla kunskap och idéer och skapa ett användbart diskussionsunderlag utifrån Stockholms horisont, måste Stadshusets partier gå samman. I en skrivelse till Kommunstyrelsen föreslog jag därför för en tid sedan att en parlamentarisk utredning skulle tillsättas för att undersöka förutsättningar, möjligheter och lämpliga platser för uppförande av ett nytt operahus i Stockholm.

Men när skrivelsen behandlades på Kommunstyrelsens sammanträde tidigare idag avslogs den tyvärr. Argumentet som det ansvariga borgarrådet, Madeleine Sjöstedt (FP), anför är att "frågan om ett nytt operahus är en statlig angelägenhet".

Svaret förvånar! Inte minst därför att Madeleine Sjöstedt själv vid upprepade gånger debatterat frågan just i sin roll som Stockholms kulturborgarråd. Varför operahusfrågan inte längre skulle kunna vara en fråga för Stockholmspolitiken är en gåta. Antagligen har hon nu har diskvalificerat sig själv från fortsatta uttalanden, åtminstone så länge hon fortsätter representera Stockholms stad och inte regeringen.

Själv tänker jag dock fortsätta debattera frågan, men hade nog ändå hoppats att vi kunde göra det gemensamt över partigränserna.

___

Återsändande av Irakiska flyktingar – hur går det för dem?

Irak är inte i mediefokus längre men det är en våldsam verklighet där och fylld av inre motsättningar.
- Ändå sänds över hälften av de bl a kristna irkakier tillbaka till en grym och oviss framtid.
Miljöpartiet och Etikkommissionen, dvs jag och Eva Wilks planerade och förberedde (tillsammans med många flera hjälpande händer)  halva hösten för detta.
Trots klass 2 varning för värsta vädret blev det av och salen var fullsatt av bekymrade människor. Tyvärr kunde inte varken Eva eller Håkan S från Svenska Kyrkan trotsa snöstormen men många kom ändå och fyllde salen. Hör reportaget i klippet  i högerspalten!


Den asylsökande Muayad Naser från Vingåker har stora förhoppningar att den flyktinghearing som igår hölls i riksdagshuset ska göra det lättare för irakier som tillhör olika förföljda minoriteter ska få stanna i Sverige.
Muayad Naser kom till Sverige med sin familj år 2008, och riskerar idag att utvisas.
– We hope we get good result about the iraqi refugees. Now, in Iraq, there are problems, especially for christians.
– Vi hoppas få ett bra resultat för de irakiska flyktingar. I Irak är det svårt att vara kristen idag, säger Muayad Naser.Adris Hanna, korbiskop i Syriansk-Katolska Kyrkan i Sverige. Foto: Per Thyrén/Sveriges Radio.
Det var med högt ställda förväntningar som den kristne irakiern Muayad Nasser trotsade snöovädret och lyckades ta sig till den flyktinghearing om ofrivilligt återvändande irakier som Miljöpratiet och Etikkommisionen i Sverige anordnade i Riksdagshuset. Han berättar att hans familj mår mycket dåligt av oro för att bli utvisade.
Som kristen tillhör Muayad Naser en minoritet i Irak, och han berättar om den förföljelse som kristna utsätts för där. Bilden bekräftas av flera talare på hearingen. Adris Hanna är korbiskop i den Syrians-Katolska kyrkan i Sverige.
– Det händer fortfarande bombningar, kyrkoattacker riktade mot kristna minoriteter.
Han tog också upp exempel på hur kristna familjer med barn som fruktar för sina liv om de skickas tillbaka - nu lever gömda under svåra förhållanden.Migrationsverkets rättschef Mikael Ribbenvik talar på flyktinghearing. Foto: Per Thyrén/Sveriges Radio.
– Jag känner till många familjer som finns gömda här i Sverige, de är jätterädda. En pojke som är tolv är och är drabbad av ADHD, han förstår att de är hotade av utvisning, hans pappa, mamma och syskon, och han är alltid rädd. Han blev väldigt skadad i Bagdad, han blev sårad av glassplitter vid en bombning nära deras hur.
Men Migrationsverkets rättschef Mikael Ribbenvik, kunde inte ge några utfästelser om förändringar i bedömningen av asylsökande kristna irakier.
– Människor som kommer till Sverige som behöver skydd får skydd det utfästelsen kan jag göra, men det finns inga generella beslut, utan är individuella prövningar.

Reklam

banksy

Visdomens ord från Banksy

Den här sidan får då och då sporadiska förfrågningar om att ta upp produkter och tjänster i utbyte mot mer eller mindre skamlös ersättning. Undertecknad svarar alltid att den här sidan inte är särskilt intresserad av att göra reklam, utan mycket hellre är ”PK” och flaggar för företeelser som på ena eller andra viset bidrar till att förbättra olika situationer och förhållanden här hemma och ute i världen. Nu gör jag ett enstaka undantag, dels för att återgälda en liten sak och dels för att det är en himla fin reklamfilm.

Återgäldandet gäller bilden av snögubben och snögumman i förra texten, den kommer ursprungligen från en reklamfilm för det brittiska varuhuset ”John Lewis”. Dom har ofta fina reklamfilmer och deras julfilm från förra året är så fin. Musiken är” Slow Moving Millies”, eller Angela Warner som hon egentligen heter, version av The Smiths ”Please, Please, Please, Let Me Get What I Want”. Så här kommer alltså ett sällsynt undantag från det tjuriga motståndet mot reklam på den här sidan:


Dags för ett ekologiskt begravningsskick!

Minister Atterfall ska diskutera detta med mig i RIKSDAGEN :


"Varje kultur i mänsklighetens historia har haft sina seder och föreställningar runt döden. Många olika metoder och praktiker för hur man handskats med den döda kroppen har förekommit under årtusendenas lopp. Tro och föreställning om livet och tillvarons natur speglas på ett konkret och drastiskt sätt i just – döden!
Den växande globala migrationen gör att många förut formfasta religiösa föreställningar luckras upp och blandas. Människor i Sverige vill allt mer följa sin personliga smak än vara bundna av traditionella och konventionella seder.
Kistbegravning har varit det traditionella bruket i vårt land och förekommer oftast på landsbygden. Det är en utrymmeskrävande metod där kroppen inte förmultnar, utan ruttnar i sin kista på grund av bristande syretillgång på ett alltför stort djup.
Begravningsplatserna på och invid landets 3 200 kyrkogårdar fylls sakta upp och platsbrist råder på vissa håll, särskilt på de stora städernas eftertraktade centralt placerade äldre kulturkyrkogårdar.
Efter 1920-talet kom kremeringen, eldbegängelse, allt mer i bruk och det är mindre utrymmeskrävande. Askan kan spridas på vissa ställen, men där skulle en större valfrihet av plats fylla en funktion, eftersom den estetiska och miljömässiga påverkan med att sprida aska för vinden eller över hav är minimal.
Jag menar därför som ett första skäl, att människor idag bör erbjudas en långtgående valfrihet i valet av begravningsmetodik och ritualer.
Kremering är emellertid mycket problematisk ut ur miljösynpunkt. Stora mängder kvicksilver, dioxin och andra miljögifter sprids i krematoriernas rök, även då filter installerats. ”Balsamering” är också ett problematiskt steg innan kremeringen. Det är en förskönande omskrivning för att den döda kroppen fylls med formalin för att någorlunda behålla formen fördröja förruttnelsen, under sin ibland månadslånga väntan på att brännas. Särskilt i storstäder är köerna betydande och balsameringen utbredd.
Ingen myndighet tar idag ansvar för att denna i övrigt bannlysta kemikalie fasas ut ur begravningshanteringen. Ospecificerad och icke bokförd fortsätter det dödskallemärkta formalinet att flöda. Det finns således också av rena miljöskäl anledning att bejaka bättre begravningsformer.
Ansvaret för vad som sker i samband med död och begravningar har historiskt vilat på religiösa auktoriteter. I vår sekulära tid och i vårt sekulariserade land är det dock en anonym länsstyrelse som skall ansvara för begravningsväsendet. Hos dem finns sällan utsedda opartiska handläggare eller fastslagna beslutsvägar.
Nuvarande begravningslag tillkom då Svenska kyrkan var statskyrka. Den är nu otillräcklig och föråldrad både till innehåll och i sin tillämpning.
I statens hägn är det Socialdepartementet och delvis Skatteverket som folkbokföringsmyndighet som för närvarande handskas med frågorna, men de gör det på ett passivt sätt utan tillräcklig sak- eller branschkunskap, riktning eller kraft.
Handfallenheten är således stor i hela den svenska administrativa apparaten. I realiteten är det dock kommersiella och ideologiskt aktörer, såsom Eldbegängelserörelsen, Sveriges Kyrkogårds- och Krematorieförbund med sitt dotterbolag IGNIS, FONUS och Sveriges Begravningsbyråers förbund som dominerar hela bilden. Deras bransch-specifika bedömningar och behov sätter all praxis. När frågor rörande begravningsväsendet avhandlas i statliga utredningar, samråd, i kyrkogårdsförvaltningar eller i andra församlingar och beslutande organ i Svenska kyrkan, är det dessutom nästan bara dessa som konsulteras och som man delegerar ansvar till.
Som ett alternativ till kistbegravning och kremering har dock ett kraftfullt utvecklingsarbete och en handfast metodframtagning pågått under många år. En stiftelse och ett företag har i över tio års tid arbetat uthålligt med att kunna lansera en tidsenlig, modern, ekologisk och förbättrad jordbegravning. Det kallas promession, från början omnämnd frystorkning.
Metoden går ut på att den döda kroppen fryses ned till under minus 100 grader med hjälp av flytande kväve. Vävnaderna faller då, med hjälp av en kort mekanisk vibration, samman till ett organiskt stoft som frystorkas. Kvar blir 30 procent av kroppsvikten. Det torra stoftet som före kistläggningen har renats från alla fasta metaller gravsätts relativt ytligt, där tillgång på luft och ett aktivt nedbrytarliv finns och mull kan bildas. Framförallt genom tillträde av syre och levande nedbrytare - aerobt - i mullagret bryts kvarlevorna snabbt ned och kommer att bli en gåva tillbaka till jorden istället för ett deponiproblem. Till nytta i ett organiskt och helt naturligt kretslopp där inget förgås och allt tas tillvara. Man kan bokstavligen bli en blommande buske efter sin död!
Metoden gör det också fullt möjligt att säkert avlägsna de ibland farliga eller värdefulla metaller som finns i tänder och kroppsimplantat och som vid framförallt kremering kan orsaka miljöproblem.
De församlingar som ursprungligen sagt sig vara positiva och velat införa möjligheten till ekologisk begravning har i vissa fall övertygats av Sveriges Kyrkogårds- och Krematorieförbund att det skulle vara rent olagligt. Få fritidspolitiker genomskådar att detta rör sig om kommersiell lobbying på kyrkogårdsförvaltningarna.
Promession är inte förbjuden, men heller ännu inte uttryckligen tillåten fast begäran har ältats, utretts och bollats runt på ett ovanligt valhänt sätt i utredningar, dialoger och kyrkoråd.
2007 beställdes en utredning av promession av f.d. Hovrättspresident Carl Axel Petri. Den kallades ett ”PM” och fick aldrig status som SOU, men där förordas promession. Underlaget förelades i tur och ordning två kulturministrar, en socialdemokratisk och en borgerlig, men båda valde att inte behandla frågan.
I den senaste propositionen om Begravningslagen, 2011/12:51, valde regeringen att bara kalla promession för ”andra begängelsemetoder”. Under utredningens tretton månader tilläts anmärkningsvärt nog landets enda företrädare för metoden att förklara modellen under enbart en timme. I övrigt företräddes begravningsbranschen av krematorierörelsen och deras kontakter.
Regeringen sa då att det inte går att säga om promession alls kan bli aktuell. Ett tillstånd får meddelas ”endast om metoden är förenlig med kravet på en värdig behandling av avlidna, samt även i övrigt framstår som lämplig ur bl.a. etiska, miljömässiga och ekonomiska hänseenden”. Men ett ännu icke reglerat område är ju inte detsamma som en olaglighet och promession får därmed ses som uppskjuten på en obestämd framtid. Trots att den fyller alla dessa krav på hygien, etik, ekonomi, miljöhänsyn, valfrihet och värdighet.
Slutligen finns det också en nationell tillväxtaspekt på denna världsunika metod. Fler än 60 exportländer står på kö och vill se ett svenskt genombrott för att själva kunna ta del av en helt unik och banbrytande metod. Konkurrerande idéer är definitivt att vänta. Med en statsunderstödd svensk exportsatsning och för svensk innovationsindustri skulle promession i vårt land helt enkelt få stora konkurrensmässiga internationella försteg.
Jag vill fråga statsrådet Stefan Attefall:
Vad avser statsrådet göra för att påskynda och ge ett explicit klartecken till att tillåta promession?
Vad avser statsrådet göra för att sprida kunskapen om metoden?
Vad avser statsrådet göra för att kommersiellt stödja produktframtagningen?
Vad avser statsrådet göra för att länsstyrelser, departement m.fl. i sina konsultationer och beredningar ska ge tillträde även till nuvarande och framtida ekologiska begravningsformer?"



Snögubbar och snögummor

Inlägget uppdaterat 8/12

vovsnow

I min enfald hade jag påbörjat en text som skulle hetat ”Innan snön kommer”, men det fick jag av naturliga skäl kassera (SvD DN GP) och istället fick jag börja om från början igen. Det är med snö som så mycket annat, det ser alltid så härligt ut på bild. I verkligheten är det inte alltid lika fantastiskt. Andra företeelser i den kategorin är t.ex. den där öde stranden i resekatalogen som när man (om man) tar sig dit visar sig vara öde på grund av att sanden kryllar av otäcka sandloppor eller är invaderade av andra obehagliga kryp så ingen människa har lust att befinna sig där ens i ett par minuter. De där bilderna på hur hamburgerrestaurangernas produkter ser ut är ännu ett exempel på hur stor skillnaden kan vara mellan bild och verklighet och här är ytterligare ett förskräckligt exempel

Men tillbaka till det där med snö, eller ”nix” som det heter på latin, till undertecknads och andra vinternegativas glädje. Jag håller helt med om att det är näst intill outsägligt vackert när solen reflekteras i gnistrande vita snökristaller som ligger som ett mjukt täcke över ett vinterlandskap, men är man av olika orsaker nödd och tvungen att framleva sina dagar i en storstad är det väldigt sällan vintern ser ut sådär i den så kallade verkligheten. Här vill man oftast att någon skall komma med någon stor maskin och få bort den grå-gula sörjan som gör det näst intill omöjligt för såväl människor, bussar, tåg och t-banor att ta sig fram och komma i tid. Jo jag vet, bilarna har också problem, men jag har aldrig riktigt förstått vitsen med att använda bil i städerna när det är snökaos (DN)

plog

”Hej mitt vinterland, nu är du här…”

En fråga som jag vill kasta ut till er läsare i samband med detta är hur det kan komma sig att det sedan den så kallade ”trängselavgiften” infördes i Stockholm i för 5-6 år sedan har varit en prishöjning på 14% eller 2280 kr/år för den som väljer att åka kommunalt istället för att ta bilen, medan ”trängselavgiften” (som väl i alla fall delvis hade som mål att folk skulle lämna bilen ibland) inte har höjts någonting. Det har sålunda blivit billigare att ta bilen i förhållande till att åka kollektivt in och ut till Stockholm city. Hur tänkte dom här? De där höjningarna av månadskortet på Stockholms Lokaltrafik motiverades med att ”folk gärna betalade för bättre service”, men om det har blivit 14% bättre service de senaste 5-6 åren får väl var och en som åker kommunalt själv fundera över.

Trafik är känsliga saker och ordet ”trafik” får oss att acceptera sådant som vi aldrig annars skulle ha gjort, det gäller vägtrafik och det gäller telefon och datatrafik. I det senare fallet har vi accepterat att ”upp till 8Mbit/sekund” är lika med c:a 1-2Mbit/sekund och att ”upp till 80 Mbit/sekund” är lika med c:a 10 Mbit/sekund. Ponera att vi köpte annat på samma sätt: ”upp till 1 kg köttfärs i förpackningen”, ”upp till till 75 cl i flaskan”, ”upp till en hel film på DVD:n” eller ”upp till en veckas resa till Thailand ”.  Hade vi accepterat det? Men trafik är känslig, känslig för störningar och känslig för diskussion. Alla någorlunda upplysta människor är fullt medvetna om bilarnas allvarliga miljöpåverkan, såväl när det gäller utvinnandet av drivmedel som utsläppen av CO2 och annat, trots detta är det lättare att få uppslutning runt devisen ”Rör inte min bil” än ”Rör inte min kompis”. Bilister borde hålla ögonen på vägen, även vägen in i framtiden.

938da13262ee26f97c47a8f0aaebfb88

”Håll ögonen på vägen…”

Ovanstående bild tarvar ett litet klargörande. Svenska kvinnor lär leva och tänka mer miljömedvetet än svenska män (DN Ct TH) och detta tvivlar inte undertecknad  en sekund på, men om vi bortser från det faktum att färre kvinnor kör bil än män gör, så blir knappast bilens miljöpåverkan mindre för att man sitter på passagerarplatsen istället för bakom ratten. Faktum kvarstår dock att 58% av resenärerna med Stockholms Lokaltrafik är kvinnor (SL), 84% av kvinnorna anser att det är mycket viktigt att stoppa klimatförändringen medan motsvarande 67% av männen gör det (NVV). Men att enbart ”genus-generalisera” den här livsviktiga frågan vore osedvanligt dumt. Vår miljöminister heter Lena Ek, är kvinna och befinner sig just nu i Doha för att hjälpa vår lilla planet och dess invånare, men med hennes och regeringens flata argument är genus helt oväsentligt (IDG SvD sr)

Lena Ek skall ha lite beröm (trots att hon senare backat där) för sin kritik av biståndsministern Gunilla Carlsson som tar pengar som skulle gå till bistånd och använder till klimatomställning (DN SvD). Därmed blir det, i princip, biståndsbehövande som ”betalar” för klimatomställningen, håll med om att det blir lite konstigt. Nu är (kvinnorna) Lena Ek och Gunilla Carlsson ”i luven” på varandra och vi kan (i alla fall här) konstatera att ”genusperspektiv” på klimat- och miljöproblemet inte räcker. Om det nu är så, vilket undertecknad faktiskt tror, att kvinnor generellt känner större ansvar för liv och livsmiljö, då har vi män ännu mer att lära oss. Men klimatet är inte en genusfråga, inte ens en ”människo-fråga”, det är oändligt mycket större och viktigare, så alla ”snögubbar” och ”snögummor”, nu får vi skärpa oss (DN). Vattnet och temperaturen stiger mycket snabbare än tillväxten! (SvD DN AB DN AB)

family

Klimatet gäller livet för oss allihop

Uppdatering:
Klimatmötet i Doha blev, dessvärre som väntat, ett praktfiasko och från flera håll hörs uttalanden som: ”Man får vara glad att det inte bröt samman totalt”(DN HD SvD GP) och det är ju lite som den där låten av Lars Demian, ”Man får vara glad att man inte är död”.

http://peterlarson.files.wordpress.com/2012/12/lars-demian-man-fc3a5r-vara-glad-att-man-inte-c3a4r-dc3b6d.mp3%20