Brandstationen: Om behovet av kultur i den växande staden

Stadsbyggnadskontoret avslår tanken på kulturhus i den gamla brandstationen i Midsommar-kransen. De vill också riva flera av de kulturmärkta byggnaderna inom fastigheten, och istället bygga skola på platsen. Därmed går de emot den kulturmiljö-utredning som tagits fram inför programsamrådet. Men det finns sätt att reagera mot planerna.

Tillsammans med mina partikollegor Ylva Wahlström och vår gruppledare Stefan Nilsson lämnade jag under förra mandatperioden in en motion om att bevara den gamla brandstationen i Midsommarkransen, och fylla denmed kultur.

När motionen behandlades i fullmäktige i våras, den 20 februari, fick vi oväntat under debatten löftet från såväl stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius som Fastighetsborgarrådet Madeleine Sjöstedt att brandstationen skulle bevaras.*)

Sedan dess har en grupp inom Studiefrämjandet arbetat med ta fram ett förslag på hur brandstationen kan omvandlas till ett levande kulturhus med en stor mängd aktiviteter av skilda slag. Fokus ligger på tonåringar och unga vuxna, men även yngre barn och kulturintresserade äldre ska vara välkomna med riktade aktiviteter. Eftersom de har ett studieförbund i ryggen är finansieringen av verksamheten tryggad utan att kommunen ska behöva gå in.

Förstudien (kan laddas hem här) är gedigen och imponerande. Det är därför otroligt beklagligt att stadsbyggnadskontoret inte har tagit hänsyn till vare sig den, till Miljöpartiets motion om kulturhus, eller ens till den kulturmiljöutredning som de själva beställt.

Stadsbyggnadskontorets förslag till program för Aspudden och Midsommarkransen (kan laddas hem här), utgår från behovet att uppföra ca 1 500 lägenheter i området, samt en skola för 800­–900 elever från förskolan till åk 9. Därutöver nämns behov och konsekvenser för naturmiljö, rekreation, barn, miljö, bullernormer, mm. Även konsekvenserna för kulturmiljön analyseras, om än bristfälligt.

Vad som tyvärr inte nämns alls är behovet av utbyggd infrastruktur för kultur när staden växer. Kultur är – till skillnad från till exempel skola och förskola – inte lagstadgad kommunal verksamhet. Trots stora ord från politiker i alla läger om kulturens stora betydelse, får den därför alltför ofta stå till sidan när det väl kommer till kritan. Detta gör sig tyvärr tydligt även i det här fallet.

Behovet av en skola i området är mycket stort, men inte större än behovet av kultur. Båda aspekterna måste tillgodoses. Brandstationen är exceptionellt lämplig som kulturhus, men mindre lämplig som skolbyggnad.

Kulturmiljöutredningen framhåller att:

Tomtens utsträckning kan modifieras något utan att det kulturhistoriska värdet minskar. Byggnaderna bör ej rivas. Möjligen kan bostadshuset med sin i sammanhanget sekundära funktion ersättas med annan byggnad. Byggnaderna kan byggas om och till på ett varsamt sätt. Fasaderna mot nordost och slangtornet är viktigast, då de fungerar som fondmotiv eller riktmärke och tydligast signalerar funktionen. De bör inte förändras eller byggas för. Vissa interiörer bör inte förvanskas. Vid ombyggnad av interiören bör delar av den ursprungliga funktionen fortfarande vara avläsbar.

Men för att fylla behovet för en skola går stadsbyggnadskontoret rakt emot detta utlåtande, och föreslår istället just rivning av alla byggnader utom huvudbyggnaden. Och för att huvudbyggnaden ska fungera som skola måste den förmodligen även byggas om såväl invändigt (inte minst den stora vagnhallen måste styckas upp på ett sätt som kulturmiljöutredningen direkt avråder från) som utvändigt (exempelvis kommer sannolikt de stora portarna behöva bytas ut eller byggas för).

Både kulturen och kulturmiljön sätts således åt sidan på ett mycket olyckligt sätt i programförslaget. Även om brandstationen blir ett kulturhus bör viss skolverksamhet kunna få plats i huset. Men oavsett måste en ytterligare en plats beredas för uppförandet av en skola i lämpligare lokaler inom området. Och brandstationen ska renoveras varsamt för att fungera – i sin lite ruffiga stil – som ett modernt och efterlängtat kulturhus.

Man kan påverka förslaget genom att i samrådet sända synpunkter.
Gå in på plansamrådets hemsida och vidare till: Lämna synpunkter. (Alt. direkt här)

Samråd pågår fram till 28 december 2012.

Ett samrådsmöte kommer hållas den 15 november kl. 14:00 - 20:00 på Konferens Kobran, Telefonvägen 30. (Varför de har lagt samrådsmötet mitt under kommunfullmäktiges budgetdebatt kan naturligtvis få vem som helst att ana konspiratoriska baktankar…)

___ 
___ 

*) I KF-debatten den debatten den 20 feb 2012 sades följande:
(protokollet kan laddas hem här, bläddra till sidorna 82–89)
http://insyn.stockholm.se/KF/document/2012-02-20/Protokoll/Protokoll%2002-20feb-debatt.pdf)

» Madeleine Sjöstedt: 

Brandstationen är inte hotad. Det finns inga planer på att riva brandstationen. [---] Som kulturborgarråd måste jag ur kultursynpunkt säga – och detta vet säkert också Mats Berglund – att ni måste vara försiktiga med att rutinmässigt säga att det här ska vara en byggnad för kultur. Man kan inte bara säga: In med kulturen! Någonstans ska någon betala för alla dessa lokaler, och det blir i slutändan kulturlivet som får betala. Detta vill jag skicka med: Gärna in med kultur här, men då måste vi komma på hur det ska finansieras! Det är alldeles för tidigt att låsa sig vid detta.

» Regina Kevius, avslutade debatten med orden: 

Och vi ska inte riva brandstationen!
 
» Således, båda borgarråden utlovade att brandstationen skulle bevaras. Men vad de inte sa var att de tydligen bara avsåg delar av fastigheten. Gymnastiksalen, förvaltningsbyggnaden, slangtornet, parken, och bostadshuset föreslås nu för rivning. En annan intressant sak är kultur- och fastighetsborgarrådets oro för ökad kommunala utgifter för kulturhuset. Med Studieförbundet som ägare av projektet kan vi konstatera att den oron inte länge är befogad.
___ 

» Bild: Kulturmiljöutredningen, Aspudden och Midsommarkransen. 2012-03-15



Ideologisk batalj?!

Nu snart gäller det att lägga korten på bordet. För främst sossar men även för oss Gröna:
-EXAKT var står vi i frågan om vinster i välfärden?

Jag menar att det är litet olika villkor för vård och för skola.  I skolan kan det finnas större behov av spelrum för olika pedagogiska inriktningar, något som också var startpunkten för Miljöpartiet i tidernas begynnelse att över huvud taget verka för ett friskolesystem i landet.
 På vårdsidan är det eventuella  idéinnehållet mer inriktat på styr och ägande, om det nu alls existerar. (Skulle väl vara antroposofisk vård även där i så fall.)

Men - det allra största problemen rent strukturellt börjar som jag ser det före respektive efter perioder av privat drift.
Jag menar att det inte ska gå att lättvindigt och till underpris sälja av, sälja ut, sälja bort gemensamt ägd egendom  i stil med skolor, sjukhus och kliniker. Ska något ö h t säljas bör det i avtalet ingå långtgående klausuler om vem som tar hand om driften om köparen tröttnar.

För det är ju då som  lycksökeriet eventuellt visar sig.  Om en entreprenör först  köper och sedan ger upp eller kursar - så står offentligheten, dvs vi alla där med ansvar för barn, sjuka eller t o m perifera tågsträckor  och apotek som inte går att krama pengar ur....

Så gärna privat drift - men först en rejäl upphandling, ett avancerat  avtal. Om man alls SKA sälja  något, vill säga.

Konsten att skriva bra avtal har släpat från det offentligas sida i sisådär 15 år. Till exempel klausuler om vad som händer när kvalitet och omfattning inte är tillfyllest måste finnas i avtalen.Under tiden har  aningslösa kommuner hunnit tabbat sig och ångra sig rejält och rent entreprenörsfientliga fått allt tänkbart vatten på sina kvarnar för att det inte går att låta andra än offentliganställda sköta saker och ting.

Så ett tak för vinstuttag är ett minimum, liksom ett krav på återinvestering, samt fullödig tillsyn. Den ska ske dels i enlighet med det långtgående avtal man alltså bör ha skrivit och dels enlighet med lagar för kvalitet och normer i människobaserad "produktion", dvs vård, skola omsorg.

Sedan finns det ju företagsformer som är bättre lämpade än aktiebolag, som ju som bekant har vinstkravet på sig.  Ekonomiska föreningar och  SVB*- bolag ger alla möjligheter till att ha verksamheten i centrum och inte ekonomisk vinst. Där hanterar man ÖVERSKOTT, inte vint för utdelning. Och överskott i driften har väl ingen emot att återinvestera!

Men vård av gamla, sköra, sjuka, handikapade är våldsamt känslig verksamhet.... Tillsyn och kvalitet måste bli bättre oavsett huvudmannaskap. Rekrytering, yrkesstatus, fortbildning och lön är all faktorer som påverkar vårdkvalitén troligen mer än driftsform.

Och skola nästan lika så. Givet att det ska finnas reell mångfald inom pedagogik plus en kommunal medelstilldelning, styrning och tillsyn av alla skolformen värd namnet.  
Jag är just nu i valet och kvalet om inte åternationalisering av skolsystemet behövs.  Inte klar med vad jag tycker än, men kommuerna är klart överlag för svaga att styra och lika många friskolor verkar göra ett bra jobb som de som är för tunna eller för lycksökande.

*Särkild vinst-begränsning






Vi behöver en positiv klimatdebatt

Yohan Blake

Det är svårt att tänka sig Yohan Blake, världens näst snabbaste på 100 meter, jämföra sig med någon annan än den bästa. Vi skulle bli mäkta förvånade om han efter silvermedaljen i OS senast kallat till en pressträff för att berätta hur mycket snabbare än genomsnittet han är. Vi skulle aldrig komma på tanken att mäta ett höjdhopp mot att snubbla över en trottoarkant eller ett diskuskast mot att tappa en tallrik på tårna.

I klimatdebatten återkommer ett annars ganska ovanligt argument. “Vi är bättre än många andra”. Är vi så rädda för riktig miljöpolitik att vi nöjer oss med att undvika sistaplatsen?

Varför i hela friden ska svensk klimatpolitik jämföras med några andra än de som kommit längst?

När min son sju år gammal satte sig med en fantasybok på drygt 600 sidor trodde jag inte han skulle sitta länge. Men jag hade fel. Han blev sittande där med boken. I tio minuter. Tjugo. Efter en halvtimme stack jag in huvudet och möttes av ett stolt ansikte.

Pappa, jag har läst jättelångt. I en (måttar med handen) så här tjock bok! Nu är jag på sidan … två!

Det kallas entusiasm. Och inför ett så stort projekt, i alla fall för en sjuåring. Det är den entusiasmen jag skulle vilja se inför vår generations största utmaning.

Den omställning som behövs för att klara klimatet är en fantastisk utmaning. En spännande resa som kommer att definiera vår roll i historien. Framtida generationer kommer att titta tillbaka på våra första trevande försök med samma intresse som vi ser på bildandet av FN, införandet av kvinnlig rösträtt och den första månlandningen. Minst.

Tyvärr känner många som engagerat sig i klimatet att ledande politiker snarare försöker vifta bort problemformuleringen än att ta itu med problemet. Ni känner säkert igen det. Felet är någon annans, någon annanstans. Och dessutom är vi redan bättre än många andra, om än lite mindre bäst än förra året, så vi behöver egentligen inte göra något alls.

Med Fredrik Reinfeldts egna ord, från FN:n klimatkonferens i Köpenhamn 2009

“The time has come also for others to deliver.”

Viktiga framsteg för miljön har sällan kommit för att vi väntat på att alla ska röra sig samtidigt. Det är föregångarna som sätter nivån för vad som är möjligt. Med lite positiv entusiasm skulle Sverige, ett land med några av världens bästa förutsättningar för förnybar energi, kunna vara precis det föregångslandet. Men då behöver vi en positiv klimatdebatt.

Riksdagen suger – men ger!

NU ska ni få litet halvleks-rapport!

Halva min tid som ledamotsvikarie har faktiskt redan gått, fast vi just börjat och just bara gått i mål med motionsskrivandet. Det är ju den stora startsignalen varje år efter sommaruppehållet och även anledningen till att jag inte orkat att också blogga på ett tag. Jag har fått fullt utlopp för skrivarlustan i en räcka viljeyttringar ställda till Riksdagen för vidare befordran till Regeringen. Mer om det nedan.


Likväl: juli var som den var, dvs ledig, mys och hemma. Mums, trots regnet och litet för få bad.

Augusti var en enda lång inloggning, incheckning, inställning och injustering på alla de forum, arenor och lokaliteter -virtuella såväl som reella, som krävs för att klara uppdraget. Tog mina båda rum i anspråk med små viktiga mys-detaljer och började skala upp och ner  igen längs södra stambanan.

September kom vi igång ordentligt med en räcka gruppmöten, teambuilding x2, teammöten, utskottsmöten och annat som direkt är knutet till uppdraget. Men först den 18e var den "högtidliga invigningen". Den den gav inte så mycket, mer än många glada och igenkännande nickningar och kramar till folk som jag inte sett på ett bra tag. Kändes gott, faktiskt. Och som om ingen tid förflutit. Bara Silvia såg ledsen ut.



Konstigt nog kom även mediainslagen igång alldeles av egen kraft, trots att jag inte tänkt att profilera mig så mycket på den arenan. Men Radio Kristianstad ville ha längre intervju med "maktens profiler", SR ville ha debatt om gårdsförsäljning av hemodlat vin, Sydsvenskan ville ha artikel om Afghanistan, SAK ville ha en ledare etc etc så sådant mediaarbete har också ramlat på alldeles av sig självt. Idag slet Jabar med mig på en pressträff med kurdmedia om de tre motionerna som han styrt med för ett fritt Kurdistan.


Idag kom förresten den gamle KGB instolpande på kansliet och kallade mig för "gamla spöke". Ska han säga, 70+. Han tror väl att han är kvar på toppen av den mediala näringskedjan, kan jag tro...
(Lägger länkarna här till höger).





Och gruppen då? Jojomän: Prima folk! Kände omedelbart lyckan att vara i en grupp som fungerat på hög nivå: man lyssnar, man är relevant, man är påläst, man är i tid (nåja - nästan), man är trevlig och artig samt rysligt produktiva! Oj vad duktigt folk de är, de där miljöpartisterna. Bara tre som jag inte kände närmare men de visade sig bli enbart positiva överraskningar. Det har blivit ett helt annat och mer väloljat maskineri av den gröna politikens innersta kärna sedan min tid för sex år sedan. Tanken med att arbeta i team verkar vara rätt men teamen är rätt breda i sina pensum. Jag fick lov att byta rum efter bara någon vecka för att jobbteamet skulle få bättre sammanhållning och det innebar att jag sitter i exil i samhällsteamets hörna. Helt OK men den naturliga kopplingen till till exempel utskottskompisen Pertoft och ekonompolitiske stjärnan Per klipptes av.

De yngre imponerar också grymt: Lise, Maria, Magnus, Helena, Per och Jonas - vilken tillväxt!

Personalen då? En tredjedel är kvar sedan 2006 och även de prima vara. Snällingar är de, till och med! Sedan har många yngre förmågor kommit till men jag tänker som jag gjorde då- ska inte belasta dem med mina saker så jag skriver och fixar det mesta själv.

Motionsfloden: ja, facit är att jag i stort sett gjorde det jag tänkte mig. Skrev ganska rejält själv om GMO i honung, Ekologisk begravning, Privata militära företag, Rätten till mat, Karens för politiker, Afghanistan, Tortyrskador och Förbud mot fracking, dvs att inte destabilisera berggrunden för att driva upp fossil skiffergas.
Sedan bollar man några motioner och ger inspel, typ om ekologisk odling, svaret på Regeringens PGU-utvärdering för året, Waldorflärarutbildningen etc. Är man fler än tre blir det en kommitté motion och väger kanske litet tyngre.



Slutligen är det en drös med kloka tankar och förslag som är som smågodis: man kan bara inte låta bli att signera vad andra tänkt till på om medborgarlön, Resolution 1325, beskattning för gränsjobbare i Skåne/Danmark, Kongo, maskulinitet.
På ett eller annat sätt blev det jag tänkte gå in också i tillgodosett.

Sist och verkligen inte  minst - de viktiga och helt riktiga partimotionerna om BUDGETEN, Integration, Industri och Klimat.

Mindre än 2% av alla Riksdagens motioner bifalls, dock.... 
Så det är ju mest en markeringen och för folkbildningsändamål samt för att någonstans sätta sina förslag på pränt. 
(Bäst vore att ha MP i en regering och braka loss med genomförande direkt.)



FACIT: Ganska mycket jobb har det varit under den gångna månaden, men det har varit oväntat kul!

Stenar

Att använda den här formen i sitt skrivandet och stapla text efter text ovanpå varandra, påminner om att bygga ett litet torn av strandens stenar. Det gäller att hitta stenar man tycker om och som passar in så att inte hela tornet rasar. Ibland tar det tid. Tid att hitta rätt sten, tid att få den på plats och känna att det känns någorlunda stabilt. Därför får ni läsare ibland vänta på nästa text