Global värme och mänsklig kyla

Jag har alltid haft en känsla av att sommaren släpper taget alldeles för lätt. Vintern biter sig alltid fast, envist som ett is-ankare, men sommaren verkar alltid ge sig av, lite uppgivet och utan så mycket som ens en rejäl avskedsfest. I år var det dessutom som om den aldrig kom, bara passerade lite på avstånd och vinkade lite avmätt åt oss. Ignoranta förnekare av den globala uppvärmningen tror i sin enfald därför att dom fått vatten på sin kvarn och basunerar ut mer eller mindre genomtänkta fraser som t.ex. ”vad sa ni nu då om global uppvärmning?” eller ”jag har inte märkt av någon global uppvärmning i sommar, har du…. ha..ha?” o.s.v.. Det krävs ju en liten aning insikt och tankeförmåga för att begripa skillnaden mellan lokalt väder och globalt klimat.

Undertecknad har inte heller märkt av någon ökad värme i sommar, men då har jag ju befunnit mig i Sverige och inte heller drabbats av översvämningarna i Asien, torkan i USA eller av att Arktis försvinner fortare och mer än på tusentals år (AB SvD sr GP DN). Att ställa sig framför de miljoner människor som återigen drabbats av skyfall, översvämning eller av torka av katastrofala mått och säga: ”Det är inget konstigt med klimatet” vore som att pissa en döende i munnen. Översvämningar, torka och avsmältningen av planetens glaciärer och istäcke har naturligtvis fler orsaker än det vi människor är ansvariga för, men vi är, med vårt sätt att leva, väldigt medskyldiga och om det är någon del vi kan påverka så är det den vi faktiskt är ansvariga för. Vår planet är inget ”svart hål” och det finns faktiskt en gräns för hur mycket den kan svälja utan att bli obotligt sjuk.

Att vi inte skulle påverka planetens tillstånd känns inte direkt trovärdigt

Samtidigt som vår livsmiljö, långsamt men obevekligen, närmar sig helvetets påstådda temperaturer och de katastrofala konsekvenser detta innebär, finns annat som bara tycks bli svalare och svalare och kallare och kallare, jag syftar på empati och medkänsla (DN). Allt yngre och allt fler blir utsatta för mobbning (DN DN), i ett samhälle i Småland spottar några på, häller mjölk över (DN) och misshandlar människor. Inte för att man är rasist (säger man) utan för att man är……….ja, vadå? Människofientlig? Psykopat? Genuint ond? Hur som helst har den som beter sig så, tillfälligt eller för alltid, straffat ut sig från de som vill kalla sig ”mänskliga”. Om det nu är för att man kallar sig ”kristen” och inte gillar ”muslimer” så känns väl ändå att spotta andra i ansiktet rätt långt från ”älska din nästa så som dig själv”.

Att få den som vill vara rasist och som medvetet misshandlar barn och vuxna för att dom har annan hudfärg att begripa det imbecilla i detta är svårt, om ens möjligt. Men de av oss som envist hävdar att många av oss inte har ett frö av rasism, litet eller stort, djupt eller grunt rotat i hjärtat, uppmanas att läsa Marcus Priftis nyutkomna bok: ”Främling, vad döljer du för mig?” (SvD). Det förutsätter naturligtvis lite egen vilja, läskunnighet och visst mått av intellektuell förmåga, så tipset om boken kan mycket väl vara ett skott rakt ut i mörkret. Detta otäcka mörker av rädsla och ignorans. Undertecknad har ett nästan löjligt lågt förtroende för allt kyrkligt, vare sig det sitter en tupp eller en halvmåne i tornet, men alla ni som kallar er ”kristna” borde läsa Paulus‘ brev till galaterna, 3 kapitlet, 28 versen: ”Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna….” innan han/hon spottar en medmänniska i ansiktet nästa gång:

Paulus brev till Galatierna, skrivet c:a 50 år efter Kristus

Det känns väldigt avigt att använda den ena religionen för att påpeka föraktet mot en annan när man, som jag, tycker det vore rejält upplyftande om alla, oavsett religiös övertygelse, släppte på sitt envisa klamrande vid den ena eller andra underliga trosbekännelsen och istället letade i sig själva efter svar på frågor som: ”varför avskyr jag vissa människor” och ”varför bedömer jag andra efter hur dom ser ut, hur dom klär sig och hur dom pratar, istället för att ta reda på om dom är schyssta människor”. Ärligt talat alla kristna, muslimer, hinduer och andra…..har vi inte hållit på länge nog snart med att misstänka, hata och förstöra för varandra? Eller ska vi fortsätta och spotta, slå, skada och döda varandra i tusentals år till? Har vi tid med det?

Huvudlinjen, om vi nu ens skall tala om en sådan, går faktiskt inte mellan kristna/muslimer, män/kvinnor, blekansikten/mörkhyade, gamla/unga, syntare/hårdrockare eller Mac-/PC-användare. Den enda huvudlinjen går mellan de av oss som vill andra väl och de av oss som bara vill oss själva väl. Det är genom att ärligt ställa oss och sedan ärligt besvara frågan: ”Bryr jag mig om andra och annat än mig själv och mitt” som vi kan upptäcka på vilken sida av den där ”huvudlinjen” vi faktiskt befinner oss. Att lägga ner massor av tid och energi på att förolämpa, förakta, förtala, förringa och förbanna andra vi delar planet med är ju bara ett sådant fruktansvärt slöseri med den begränsade tid som kommer att bli vårt liv.

Hat eller omsorg? Allvarligt skadad Klan-medlem räddas av svarta vårdare.

Har vi tid att lägga ner så mycket kraft och energi på hat? Jag menar det finns ju rätt mycket annat att lägga kraft på. Vi lever alla på en planet som är allvarligt sjuk och att inte tappa vårt eget och livet på den här planetens framtidshopp kräver verkligen att vi kommer överens, över nationsgränser, över kulturella, språkliga och religiösa motsättningar och arbetar intensivt tillsamman för att kunna nå något resultat som helst. Vi har barn, barnbarn, barnbarnsbarn att ta ansvar för. Undertecknad är så obeskrivligt trött på att höra att ”politisk korrekthet” är töntigt, larvigt, mesigt och att det inte är ett dugg coolt eller häftigt. Vad fan är det frågan om? Hur coolt och häftigt är det att hata, spotta på, strunta i och skratta åt att vi lämnar efter oss en kärlekslös, utbränd och utsiktslös framtid till de som kommer efter oss?

Jag vet att texter av det här slaget inte kan påverka övertygade miljö-marodörer och stolta rasister och andra som vill andra människor och vår värld illa. Men alla vi andra, vi som bara är lite skeptiska, lite osäkra och ibland lite obetänksamma, kan inte vi försöka skala bort allt idiotiskt som tar tid, kraft och energi och istället använda denna till att göra livet, vårt enda liv, till något fint för oss själva och andra och annat som vi delar levnadsdagar med? Dessutom skall vi ju ha tid över till att leka med barnen, njuta av naturen, kyssa den vi älskar och allt annat som vi borde hinna med. Sommaren 2012, om vi nu kan tala om en sådan, bleknar nu bort och hösten tränger sig på (SvD), men en eller annan ljuvlig sensommardag återstår säkert. Låt oss ta vara på det. Jag slutar med lite sensommarmusik, New Orleans-gruppen ”Better than Ezra” och låten ”This time of year


Prioriterat

- Vad ska man egentligen lägga sin energi och sin tid på?

 Den korta uppblossande lilla ficka i tiden vi förfogar över mellan vaggan och graven behöver ju ha en mening och en inriktning. När barnen vuxit upp, när tvätten är struken och middagsresterna undanröjda från bordet och när morgondagens jobbpass inte akut pockar på ens uppmärksamhet - hur använder jag bäst den tidsficka som är min genuint egna?

En snutt i den här söndagsmorgonens nyhetsurval i P1 upplyste helt lakoniskt om att istäcket runt Nordpolen inte någonsin varit tunnare.  -Vad innebär det för oss som bebor den här planeten?

När glaciärerna smält ner och runnit ut i världshaven har de stora  livsuppehållande balanserna rubbats i grunden. Då stiger vattennivåerna och temperaturen. Då frigörs bundet metan från djupa marklager.
Då försvinner albedo-effekten och solljuset reflekteras inte mer bort från de vita snövidderna tillbaka upp i atmosfären.
Konsekvenserna för de komplexa och oändligt subtila jämvikterna mellan lufttryck, temperatur, fuktighet, avdunstning, årstidsväxlingar och fördelning av vatten i atmosfären och utmed jordens alla berg och dalar för allt kortsiktigt väder och långsiktigt klimat - blir oöverskådliga.
Men blir troligast mycket dramatiska och mycket Oförutsägbara! Nyckfulla.Oberäkneliga. Extremväder-fyllda.

Det sammantagna, välavvägda och under miljoner år hyggligt stabila klimatet på den blå planeten (galaxens biologiska undantag från den stora steriliteten) svajjar nu betänkligt.
Vi är alla i stor stor fara.

-Så vad sker i det läget?
Nyhetssnutten passerar okommenterad och är helt bortplockad i nästa sändning.
IPCC fortsätter producera sina mycket välgrundade rapporter - och vissa krafter fortsätter konstant att misskreditera dem.
Sveriges regering satsar från och med år2013  hela 600 miljoner per år under kommande år på att bygga fler JAS-plan! ( - kan något bli mer fel?)
I övrigt kloka vänner yrar om att hela klimatförsämringslarmet är en fejk för att hålla vanligt folk på mattan.
Ytterst få länder har klimatkommissioner eller klimatministrar.

Jag själv återansluter till Miljöpartiet de Gröna.

Samtidig och i lika hög grad pockar väldssvälten och människans förtryck av människa på ens uppmärksamhet!
En miljard medmänniskor har inte mat nog - medan vi andra slänger bort duglig föda i oanade volymer!
Att sänka barnadödligheten är ett av millenniemålens segaste att uppnå. I Afghanistan blir alltför sakta fler barn äldre än fem år.
Kriget i där (som utkämpas mot VEM??) kostar ungefär 100 miljarder dollar årligen, och det skakiga bistånd som godtyckligt ges i olika former ska orka balansera upp alla de motkrafter mot utveckling som skapar en evig uppförsbacke; Knarkhandel, regionala spänningar, geopolitiska kraftmätningar och oljeintressen, sedvanliga småkorrupta eller bara egoistiska  biståndsätare, warlords som inte alls vill ha någon stark centralregering. Alla försenar, obstruerar, förhindrar det som många av oss hoppas skulle ge verkliga bidrag till ekonomisk och social utveckling och ett slut på våldsamheterna i detta historiska sagoland längs sidenvägen.

Därför lägger jag min beskärda fritid på Svenska Afghanistankommittén.

-Vad gör du?

Fittstim i repris


Två aktuella snackisar som jag finner intressant att kika litet mer på och att jämföra sinsemellan, är hur yttrandefrihets-apostlarna Julian Assange och kvinnorna i Pussy Riots behandlas och bemöts.

Det enkla steget är att applådera dem båda för deras respektive gärningar:  Att starta Wikileaks är en historiskt viktigt och avgörande insats för den globala yttrandefriheten och att utmana Putin (som för övrigt betyder fitta på franska, apropos vad "pussy" betyder på engelska!)  på ett friskt sätt i dagens Ryssland, är mer än välbehövligt. Om det torde  råda ganska stor enighet.

Enligt många har dock Ryssland svarat med en totat genompolitiserad överreaktion mot Pussy Riots blygsamma, rimliga och t o m söta aktion. Två års fängelse för att sjunga i en kyrka i en knapp minut sågs som en attack mot presidenten och den patriarkala ortodoxa kyrkan - men är i själva verket en flagrant attack mot deras egen konstituionellt skyddade yttrandefrihet.

 "Det skulle aldrig hända här i Sverige! Ryssland är en rigid censur-stat!"

Men hur har Sverige egentligen reagerat visavi Assange? 

Samma PK-gäng som här tycker att yttrandefriheten är satt på undantag i Ryssland verkar ha svårt att ge godtagbara skäl för hanteringen av den person som allra mest utmanat den globala Maktens ordning genom att använda yttrandefriheten!
En del av alla de oklara omständigheterna runt Assange's behandling här i Sverige skidras väl av  två journalister, Bergman och Carlgren, på DNs debattsida i söndags:
-Varför häktades han " i sin frånvaro" trots att han var kvar här i landet?
-Varför lades fallet ner av en åklagare och öppnades raskt på nytt igen av en annan dito?
-Vad hände egentligen däremellan?
-Varför la den intelligente Axberger ner JO-anmälan av åklagarens hantering?
Och framför allt:
-Varför i himlens namn sände Sverige ut en EUROPEISK ARRESTERINGSORDER efter honom, storsläggan, för hans tämligen ringa brott??!?!
Vilken total överreaktion var inte det!

Men det är hur feminismen och kvinnors roll som förändringsagenter tolkas och kommer in i de båda kontexterna, som gör saken verkligt intressant:

Huruvida Pussy Riot har en explicit feministisk agenda förtäljer inte riktigt nyhetsrapporteringen, men  uppenbart rör det sig om unga målmedvetna kvinnor som effektivt utmanat ett superpatriarkaliskt macho-välde. Då undrar jag stilla om ni minns det nationella jordskalv som den blygsamma, ytterst rimliga och t o m söta boken FITTSTIM utlöste här i Sverige för inte så länge sedan?
Unga kvinnor som klarögt och på ett friskt sätt utmanade och avslöjade Gubbväldet i Sverige.
Det  skalv i de patriarkala  grundvalarna i flera år efteråt av den provokationen.

Vi är dock många som menar att det inte hänt så mycket med varken jämställdhet eller feminism sedan dess i konungariket Sverige, medan Assange däremot menar att vi lever i ett überfeministiskt, rättslöst talibanvälde!
Där visar han en blotta, men vad ska kraken tro efter vad som rullats igång efter några ligg med två kvinnor som ju faktiskt själva sökte upp honom?  (Saknar verkligen att höra deras röst om vad som hänt efter deras anmälan!)

De skickliga journalisterna på DN debatt som gjorde en så bra sammanfattning av det skruvade rättsläget, tappar emellertid helt plötsligt huvudet mitt i artikeln och lyckas peta in en  lång och för saken helt irrelevant bredsida mot feminismen!
 "Statsfeminismen med tillhörande propagandamaskineri" där "manshatande radikalfeminister utan historisk förankring samverkat..." . "Urfeminister" och "elitfeminister" ställs mot " fria feminister"och så vidare. Ett glödande vredesutbrott mot vad jag menar bara är en pliktskyldig och rätt begränsad samhällsretorik, vars syfte är att vara litet PK.

SLUTSATS: det som skett mot Assange har inte ett skvatt med feminism att göra. Det har däremot till viss del Pussy Riot-rättegången.

Jag tror att precis vad som helst kunde tagits till intäkt för att kväsa hans förbrytelse mot Maktens ordning. Om han parkerat fel, eller skräpat ner på offentlig plats så kunde det lika gärna tagit till förevändning för att få fast honom. Nu råkade det blir dessa två incident med kvinnor som blev den nödvändiga anklagelsepunkten för att efterlysa och jaga honom.
(Och jag tror dessutom att det skett på andras order. Så konspiratorisk är jag numera.)

Nej, Assange och Pussy Riot har, liksom författarna till Fittstim,  samma fiende- det hotade patriarkatet.
Ett /ibland feministiskt/ och behövligt användande av yttrandefrihet för att kritisera rigid Makt föranleder alltid en våldsam motreaktion. Även om den just nu felaktigt använt kvinnors rättighet att inte bli våldtagna som fabricerad intäkt för att rättfärdiga tystandet en yttrandefrihetsapostel.

Svensk åklagare bör nu helt enkelt själva snarast resa till London och föranstalta det förhör med Assange, som han själv sagt sig vara mer än villig att medverka till - och på så sätt  klaras av den begränsade brottsutredningen utan att han utlämnas till USA.

Slutligen bör Ryssland, Sverige, USA, England, Equador m fl ta sig en rejäl funderare på vilken bäring  kvinnors rättigheter världen runt får lov att ha på yttrandefrihet och varför unga modig kvinnor som nästan oskyldigt använder sig av den är lika provocerande som en medelålders slipad man som tagit sig den djärva rätten att publicera alla möjliga för Makten komprometterande dokument.

Allt kan vändas till sin motsats och allt kan användas till allt....

”Det finns inga pengar….”

De Olympiska sommarspelen 2012 är slut och trots att undertecknad inte följt spelen lika intensivt som tidigare är det ändå några saker som fastnat extra mycket i minnet. Självklart hör handbollsfinalen hit, så också Lisa Nordéns bragd i triathlon och fotbollstjejernas match mot regerande världsmästarna och OS-tvåan Japan, men även bilder som denna. Basket är vanligtvis inte en sport som intresserar just mig, men finalen mellan USA och Spanien var en spännande match där spanjorerna pressade ett av OS mest förhandstippade lag ordentligt. När jag såg hur lätt bollarna gled igenom korgarnas nät, ibland som om nätet inte ens fanns då fick jag vissa associationer till det vi brukar kalla ”skyddsnätet”. I ett välfärdssamhälle har vi tillsammans byggt upp funktioner för att fånga upp de som av en eller annan anledning annars riskerar att falla ner livets avgrund.

Några av oss drabbas av olyckor, fysisk eller psykisk sjukdom, handikapp, arbetslöshet eller annat vi inte bett om och som innebär att vi under längre, eller kortare, tid helt enkelt inte kan göra oss gällande i konkurrensen om att komma först, vara snabbast, starkast, rikast och ta för oss så mycket det går. När detta inträffar finns två möjligheter, antingen blir vi kvarlämnade åt vårt öde och får klara oss bäst vi kan (trots att det är helt uppenbart att det är just det vi just då inte kan) eller så ställer samhället, det vill säga vi alla tillsammans, gemensamt upp och hjälper till att ge de som drabbats ett drägligt liv eller i bästa fall stöd för att komma tillbaka. Detta för att vi vet att det nästa gång kan vara vi eller någon närstående som drabbas. Den som tror att man alltid klarar allt själv har antingen aldrig drabbats eller är bara dum i huvudet. Möjligen både och.

Att inte hjälpas åt är oftast helt  idiotiskt

Lars Schelin (DN) lider av ms och artros och kan inte resa sig själv och än mindre sköta de enklaste vardagssysslor, nu drar samhället in hans assistanshjälp och han får i framtiden klara sig så gott det går 19 timmar om dygnet (DN). Skälen till detta är enbart ekonomiska. Samhället vill inte betala för den hjälp han behöver. Men Lars är bara ett enda exempel av tusentals som hamnat i liknande situation (AB). När vi blir gamla och svaga finns inga pengar till att ge oss en dräglig tillvaro, när vi blir sjuka finns inga pengar, när vi blir arbetslösa finns inga pengar, skolorna har inga pengar o.s.v. Det finns helt enkelt inte pengar. Eller…? När det gäller närmast groteska excesser i firandet av sig själva, såväl när det gäller Tillväxtverket, statliga stiftelser som SSF (SvD GP DN), Annie Lööfs eget näringsdepartement (AB) och hur många andra organisationer som helst, då finns det plötsligt jävligt mycket pengar och hur mycket de ansvariga än slingrar sig (begriper någon t.ex vad Reinfeldt säger här) så är det pengar som kommer från samma källa, oss skattebetalare.

Mona Sahlin sade en gång lite fånigt: ”det är häftigt att betala skatt”, men under vissa omständigheter håller jag med henne. Det känns rätt att en del av mina pengar hamnar i det gemensamma och finns för att finansiera det som vi kan komma att behöva men inte själva har råd att finansiera, som sjukvård, skola, kollektivtrafik, äldrevård m.m. Alltihop något vi mer eller mindre alla behöver. Men det känns jävligt surt att betala skatt för att finansiera ”glamour-tävlingar” för näringsdepartementet, överdådiga middagar för Tillväxtverket, SSF, skyhöga löner för Generaldirektörer som inte hållit måttet, riksdagsmännens inkomstgarantier och annat. I synnerhet när det skall betalas ur samma kassa som den vård, omsorg, skola och annat som ständigt går på knäna och där det aldrig finns några pengar. De fem nordiska socialdemokratiska ungdomsförbunden skriver att de borgerliga monterar ner välfärdssamhället (DN). Jag tror faktiskt att dom är uppriktigt upprörda. Idag i alla fall. När dom själva en dag hamnar ”i smeten” kommer det, i många fall, vara annat ljud i skällan, makt korrumperar gärna (AB).

Annat ljud i skällan

För även om oppositionen, till skillnad från regeringsalliansen, inte lika envist hävdar att ”ensam är stark”, ”var och en sig själv närmast” och ”var och en sin egen lyckas smed”, så finns det otaliga exempel på hur det i och under socialdemokratiska styren sattes sprätt på våra gemensamma pengar till både det ena och det andra, istället för där det behövdes mest (DN). Det handlar ofta om s.k. ”fartblindhet” hos representanter och myndighetsutövare ochom att strunta i vad som är mina, dina eller våra pengar (DN). Undertecknad kan förstå att om man, som Annie Lööf, är 29 år och har en lön på 151.000 kr/mån kanske inte tycker det är så himla mycket att väsnas om när man lägger 2.140 kr per person på en julfest, trots att det faktiskt är kostnader som de allra flesta svenskar aldrig någonsin kommer att kunna äta och dricka för på en julfest. Men att hon försöker kalla excessen, med temat ”glitter och glamour”, för ”seminarium” för att vi andra skulle stå för fiolerna (SvD). Det är mer än skäl nog för att avgå som näringsminister (DN SvD AB).

Det kan uppfattas som småpotatis att lägga 600.000 kr på en intern ”glamour-fest” för 288 personer, det motsvaras ju faktiskt bara av fyra månadslöner med Annie Lööfs mått mätt (AB DN SvD). För vissa, i de där lönelägena, kan det säkert också tyckas att det inte är något att väsnas för om den skattefinansierade Stiftelsen för Strategisk Forskning har betalat mer än 9 miljoner, av svenska folkets pengar till Micael Bindefeld för att fixa deras fester (DN). Undertecknad betalar gärna skatt, när det handlar om att finansiera nödvändiga vägar, sjukhus, skolor, äldrevård och assistenter åt svårt sjuka, men inte ett öre till överdrivna fester och excesser för redan överbetalda myndigheter och deras chefer. Jag tycker nog dessutom att den ms- och artros-sjuke Lars Schelin hade behövt de där 9 miljonerna mer än Micael Bindefeld. Men när det kommer till den sortens behov då dyker samma fras upp igen: ”Det finns tyvärr inga pengar till det”.

Det kan ju inte finnas pengar till allt…

Som avlutning vill jag gärna upplysa de eventuella läsare av min text som fortfarande tror att det går att leva gott på socialbidrag (eller försörjningsstöd som det heter numera). För att få försörjningsstöd måste man först göra sig av med allt man har av värde, sälja sin bostad, sin bil, tömma alla sina sparkonton och sälja eventuellt lösöre som har något som helst värde. Därefter får man sina boendekostnader och sina fasta räkningar betalda och dessutom, för en ensamstående 2.920 kr per månad till mat, hygien, kläder och annat. Att de beslutsfattare som satt riksnormen för detta och som själva har löner i det sexsiffriga segmentet, går omkring (eller sitter på sina julfester) och hävdar att det är möjligt att leva ett värdigt liv på dessa summor, det är faktiskt stötande. Den som inte vill göra rätt för sig skall inte kunna glida omkring på en räkmacka genom livet, det gäller alla inkomstgrupper, men den som av en eller annan anledning drabbats av sjukdom eller annat, ska inte behöva suga på ramarna hela sitt liv.

Huruvida den som har försörjningsstöd skall ha rätt att ha husdjur är ingen solklar fråga. Undertecknad kan å ena sidan se problemet med att vi andra skall vara med och finansiera en hund, men samtidigt kan det vara en relativt låg kostnad för att ge en ensam, ängslig och av oss andra övergiven medmänniska lite värme och något att leva för. Var går gränsen? När är det dags att ta ifrån en människa absolut allt? Det är en bra fråga för oss alla att fundera över. Jag slutar idag med en ”Dagsedel” av Stig Dagerman. Det är den dagsvers som publicerades samma dag som Stig Dagerman tog sitt liv, 5/11 1954. Dagerman skrev den med anledning av att en ”Fattigvårdsordförande” i Värmland sagt: ”Nog är det ynkligt att folk som har understöd skall ha hund”

Stig Dagerman


MOTION

- är aktivitet för kondition.
Motionera kan man göra med kroppslig möda för ökad syreupptagning eller som intellektuell möda i demokratisammanhang.  Jag tänker ägna mig åt båda ett tag framöver.

Vilka motioner Miljöpartiet ska lägga till höstens motionsflod i Riksdagen är ännu ej klart, men många ledamöter har säkert i liket med mig, en lista i fickan med tänkbara områden.

Så här ser mig prel.-lista ut:

  • Öka Sveriges självförsörjningsgrad för livsmedel och mat, ( innebär delvis åternationalisera vår jordbrukspolitik), inklusive 
  • Prissättningen på fårkött och 
  • Möjligheter till lönsam Bi-odling
  • Kräva att Waldorf-pedagogiken åter får en erkänd utbildningsarena på Universitet
  • Utverka statligt budget-utrymme för medel till kommuner att bygga cykelbanor för
  • Afghanistan - Sveriges engagemang och omvärldens inriktning
  • Tortyrskador - medel till behandling, tortyrskadeutredningar och lag i enlighet med  CAT-konventionen
  • Pensionssystemet för dansare
  • GMO
  • Mobilstrålning
  • Karenstid för ex-politiker
  • Klimat-kommission och klimatminister
  • Biogas-befrämjande åtgärder, energiskatteundantag, t ex
  • Finskaliga el-nätets av-privatisering
  • Små bankers giro-möjlighet
  • Stopp för fossilgasutvinning
  • Skogslagens bristande miljöhänsyn
  • SFI och etablerings"reformen".
  • Underlätta för invandrare och flyktingar att etablera sig på landsbygden
En del kanske kommer upp i partimotions-former, en del som flerpartimotioner och en del saker brukar också visa sig vara fel forum att skriva motion om. Sådant inte Riksdagen råder över eller som är tänkt att tas upp i annan ordning. 
Många, till och med de flesta, motioner hamnar i Riksadgesutskottens betänkanden som bara avprickade, inte antagna och utan något som helst  genomslag. Då får man trösta sig med litet latin:  Gutta cavat lapidem. Non vi, sed semper cadendo. (Droppen urholkar stenen. Ej genom sin tyngd, utan genom att ständigt falla.)

Hur som helst - en trave bra texter i angelägna, nya eller bortglömda frågor är en bra grund att stå på som inte bara den enskilde ledamoten har nytta av utan också som partiet i stort kan ha som folkbildningsmaterial. De utgör ju en trave faktasamlingar (som bäst) och framför allt ställningstaganden som jag av erfarenhet vet åberopas av journalister och omvärld i åratal efteråt. 
 "Redan 19YY  skrev XX en motion om att ZZ skulle förbjudas", kan de låta.  

Och det är ett sätt att profilera sig och hålla kontakt med sina vänner i civilsamhället. Jag passar på att fråga om vad som är svårigheter och regelproblem i olika branscher och lär mig samtidigt en hel del om får, banker, pensioner mm mm.  

SÅ om du som läser detta just nu grubblar över någon angelägen sak som du menar att staten bör  
FRÄMJA- FÖRBJUDA- ÄNDRA- REGELRA- AVREGLERA-UPPMÄRKSAMMA-UTREDA-INFÖRA-AVSKAFFA   
- hojta till mig innan september är slut få se om vi tycker lika och jag kan framföra detta i motionsform!

Rädd för naturen

(Texten uppdaterad 8/9 2012)

Ett stort antal texter på den här sidan handlar om vikten av att vara rädd om naturen. Tråkigt nog verkar det istället som om det i vår allt mer ”civiliserade” värld är rädslan för naturen som ökar. När en enda människa skadats av dingo (DN), får handen avbiten av en alligator (DN), dödas av vithaj (DN), bränns av kubmaneter eller vad det nu kan vara för något, så skapar det genast stora rubriker. Vi ger vissa djur och växter namn som ”mördar-snigel”, ”mördar-alg”, ”mördar-bi”, ”mördar-ormar” (AB), ”döds-myggor” (AB). (Lena Andersson skriver intressant om detta i DN 8/9). Jag håller helt med om att det finns risker för oss människor när vi kommer i kontakt med naturen och att naturen definitivt inte är något att leka med, det finns växter och djur som är direkt farliga och naturkatastrofer skördar massor av liv. Men proportionerna? I USA dör varje år 10 gånger fler av att ha fått godis- och cigarett-automater över sig än av att ha attackerats av varg, björn, alligator och puma tillsammans.

Men absolut, naturen är full av risker. Vi kan frysa ihjäl, falla ner för berg och vi kan drunkna. Men oftast är det när djur är inblandade som det uppstår oproportionerligt mediafnatt. En varg dödar en pudel, en flock australiska vildhundar biter en turist, en vithaj har ihjäl en surfare o.s.v. Jag har tidigare skrivit om olika ”farliga” djur (bl.a. här) och det är sällan det är de farligaste djuren vi är mest rädda för. Det skulle kanske inte skada att komma ihåg att vi människor dagligen har ihjäl varandra i personliga eller globala konfliktsituationer i ett antal som vida överskrider antalet som dödats av vargar och vithajar tillsammans sedan tidernas begynnelse. Om detta skulle skapa samma hysteri så skulle vi snart vara livrädda för såväl grannar som arbetskamrater och varenda människa vi möter i vardagen.

”En kväll i tunnelbanan”

I revyn ”Under dubbelgöken” framförde Tage Danielsson den klassiska och helt geniala monologen ”Om sannolikhet”  Den revyn innehöll även en brokig flora av klassiska ”Lindeman-sketcher” som t.ex. den om ”stugägare Kenneth Lindeman”. Det är där ”Kenneth Lindeman” hävdar att hans ”fruga” blev ”skrämd av en valnöt som liten”. Det finns definitivt mycket i naturen vi skall ha respekt för och vara försiktiga med och det finns en förfärlig massa ”nötter” som verkligen kan skrämma livet ur en på alla möjliga vis men kanske inte just valnötter. I synnerhet som valnöten egentligen inte är en nöt utan en stenfrukt. Men å andra sidan är ju inte jordnötter heller en nötter utan fröna hos en baljväxt

Men även om det är väldigt få som låter sig skrämmas av vare sig valnötter, baljväxter eller frukter och bär så betyder det verkligen inte att vi inte skall vara försiktiga även med dessa. Ta t.ex den lilla Paternosterbönan (Abrus precatorius), den är mycket giftig. Bönan innehåller abrin, ett gift som kan ge liknande symtom som difteri och stelkramp och förtäring av en söndertuggad böna innebär oftast kräkningar, magsmärtor och diarré, som kan bli ordentligt kraftiga och ihållande och leda till vätskeförlust och i allvarliga fall även till svåra njurskador senare i förloppet. Men inte går vi runt och är rädda för den lilla paternosterbönan för det, vi försöker helt enkelt bara undvika att äta den.

Ur vissa vinklar kan Paternosterbönan t.o.m. se riktigt skrämmande ut

Jag blir alltså outsägligt trött på att varje gång någon råkar bli skadad, eller i värsta fall dödad, av ett vilt djur så haussas detta upp till löjligt höga nivåer. Idag när vi rimligtvis borde ha större kunskap om den värld vi lever i så är rädslan för naturen istället större än någonsin. Det kanske har att göra med att vi allt mer isolerar oss i ”människo-anpassade” miljöer som bostadsområden, köpcentra, parkeringshus, motorvägsnät och annat som tvingar de flesta djur att ta till flykten, dödas eller dö av svält och vi får närkontakt med dom allt mer sällan. Ju mindre kontakt med och kunskap om naturen vi har, desto mer obegriplig och därmed skrämmande framstår den för oss urbaniserade nutidsmänniskor

Jag har snart tappat räkningen på hur många gånger jag tagit upp hur skräcken för och hatet mot hajar piskas upp varje gång det skrivs om en haj-attack. I Australien diskuteras nu klappjakt på den fridlysta vithajen, detta efter att en (1) man dödats av vithaj (DN). Det är självklart fruktansvärt tråkigt när människor förolyckas, oavsett orsaken, men sedan 1876, alltså under 135 år, har färre än 75 människor dödats av vithaj i hela världen. Samtidigt som 100 personer dör årligen till följd av att ha satt kulspetspennor i halsen och över 1 miljon människor drunknar varje år. Det skulle alltså, bara som ett exempel, rädda oändligt mycket fler liv om resurserna lades på simundervisning och sjövett istället för på klappjakt på vithaj.

Verifierade vithaj-attacker med dödlig utgång, 1876-2011 (FLMNH dep.)

Om vi människor lärde oss mer om livet, inte då bara vårt eget (även om det sannerligen kan behövas ibland det också), utan om allt annat liv som vi delar planet med, så skulle vi vara mindre rädda för naturen och kunde istället lägga mer tid, kraft och energi på att vara rädda om den. Varje år vid den här tiden brukar någon råka riktigt illa ut efter att ha ätit flugsvamp, men den som vet tillräckligt om svampar skulle aldrig hamna i den situationen. Mer kunskap, mindre olyckor. Det är också alltid brist på kunskap som skapar rädsla och det gäller inte bara för den ”konstiga naturen” utan även våra möten med ”konstiga kulturer” och annat som vi inte riktigt förstår och i värsta fall inte ens ids ta reda på något om, utan hellre fortsätter att vara rädda för.

Et ipsa scientia potestas est” (”Kunskap är makt”) hävdade den engelske filosofen Francis Bacon redan för 500 år sedan och det handlar inte enbart om att känna till vad Higgins-partikeln är för något, att den normala spårvidden för järnvägar i Sverige är 1435 millimeter, att det i Sverige finns 2 personer som heter ”Skalman” i förnamn, att Lindsay Lohan är allergisk mot blåbär eller vilken aktie som det är bäst att investera i. Det handlar också om att försöka förstå alla och allt vi delar livsrum med, för att få makt att skapa en värld som fungerar bättre för alla. Den sortens kunskap känns kanske inte lika ”mäktig” som en utbildning i ekonomi från Handelshögskolan, en juristutbildning eller kanske högskolepoäng i ”fotbollshistoria” på Malmö Högskola. Men det borde den, för hur jobbigt det än kan kännas så behöver vi varandra och vi sitter samma båt.

PS: Innan jag hunnit ens skriva ett nytt inlägg läser jag i DN att man på den Franska ön Réunion nu vill inleda jakt på alla hajar för att ”undersöka varför dom är giftiga”, jag har väldigt lågt förtroende för Frankrikes miljöhänsyn överhuvudtaget då landet har en lång historia av bevis på sin oansvariga miljöpolitik, minns att det var franska underrättelsetjänsten som sprängde Greenpeace fartyg ”Rainbow Warrior” och när det gäller Réunions jakt på hajar så kan den som står ut med det ju läsa här och ställa frågan om detta är förenligt med EU:s regler, Réunion tillhör faktiskt EU


Revival!

Tillbaks i Riksdagen och tillbaka till heltidspolitik - HUR känns egentligen det?

 Tja, trots att det gått en månad sedan jag formellt inträdde som ersättare för Gustav Fridolin vet jag faktiskt inte riktigt det ännu. Juli 2012 har gått åt att försöka ha hemmasemester samt att få ordning på alla prylar, all inloggning, uppdateringar, installationer och diverse system som ska till för att fungera i uppdraget. Har bara varit uppe på själva Riksdagshuset ett par korta vändor för att få arbetsrum, övernattning, passerkort etc och då var så gott som inga andra homo politicus där.

 Men från och med augusti har jag tagit mig verket an. Först och främst med planering av det kommande halvårets prioriteringar. I det ingår bland annat att göra regelbundna uppdateringar här på BLOGGEN! Gamla Tomelotta får nu alltså återuppstå efter ett långt tag i dvala. (Det hemsides-system som (MP) har för sina riksdagsledamöter såväl som kommunavdelningar, är så användar-o-vänligt att man ledsnar redan innan man börjat så på riksdagssidan hävisas till min gamla sida som i sin tur hänvisar hit.)


Att som folkvald kommunicera ut till omvärlden vad man vill, gör, gjort, tror och tänker i detta lands högsta lagstiftande församling är icke desto minde en kär plikt! Så voila´: här har ni första upplagan av förhoppningsvis 21 korta krönikor från Ledamot numero 40 i Sveriges Riksdag.

 Mina förväntningar och ambitioner är dock hanterliga: jag tänker inte försöka göra någon politisk comeback, utan tänker tackla detta halvår med måttliga ambitioner om än göra ett så bra jobb det går. Jag vet vad som krävs för att vara på topp i politiken och det är jag inte beredd att betala och vet heller inte egentligen om andra skulle behöva vara det.... Men en chans att bidra till god förändring är detta uppdrag icke desto mindre, och ta i och jobba hederligt är jag ju bra på.

 Politiken av idag, med partibaserade aktörer på en genom-medialiserad arena, är emellertid en högvarvs-cirkus där många rosenkindade och förhoppningsfulla, hårt arbetande och övertygande människor träder in - för att utslitna, ofta nyskilda, slungas ut efter några år. En del vidare till andra karriärer, en del till gammal vardag och en del grymt desillusionerade.

 Min sanning blev, efter de åtta år mellan 1999-2006 som jag levde det livet, är att politiken både suger och stimulerar. Men om man någonstans tror på den demokratiska praktiken är sådana insatser oundgängliga. Hur ska annars legitima beslut fattas i ett land? Det måste ju finnas uppbyggda system med förtroendevalda som vill och orkar tänka, läsa, resa, skriva, kontakta, väcka, driva och genomföra beslut och förändringar för ett ständigt bättre samhälle.

Trots mina delvis negativa erfarenheter av att se politikens alla rävspel, intriger viss korruption och dess alla olika typer av aktörer med ibland mycken okunskap, hungriga egon och därmed penning- och maktbegär, dvs de olika avarter och därmed utbrändhet som detta trots allt också genererar - menar jag att man ändå måste hedra politiken! För om det INTE fanns en demokratisk praktik med förtroendevalda och partier, ideologier och många hängivna individers förmåga till förändring - hur skulle det då se ut!?! All mänsklig verksamhet är ju behäftad med sina fel och avigsidor och det jag räknat upp ovan är det som just politiken råkar vara behäftad med. Ändå finns i den en och annan Kofi Annan, Aung San Suu Kyi eller Stoltenberg och i världen en och annan välfärdsstat, ett och annat mätt, älskat och lyckligt barn samt här och där ännu ett och annat orört naturområde.....

 De krafter som försöker skjuta demokratin i sank genom att ständigt betona och basunera ut att ALLA politiker är korrupta, att ALL politik är blott maktspel och att ALLA som söker sig dit ENBART är ute efter egna fördelar, pengar och karriärer - deras motiv måste verkligen ifrågasättas. Ersätt ordet "politik" med "demokrati" ett tag på försök och se vad det gör med din tanke! Politik låter besudlat och får en att ana falskhet medan vi alla hyllar demokratin som något ytterst värt att hedra och försvara.

Alltså kan man gott välja att gå in och ut i den här politik-cirkusen om man får chansen. Vid olika tillfällen i livet, på olika nivåer, i olika kapaciteter och på olika typer av uppdrag allt efter tid, tillfälle och förmåga. Samt definitivt göra sitt bästa efter sina förutsättningar.
 Det tänker jag nu.