Ståupp i fullmäktige?

Miljöpartiet har initierat en diskussion om debattklimatet i Lunds kommunfullmäktige. Jag ser två delar i diskussionen. Den ena handlar om den syn som äldre och erfarna politiker har på de nya och unga ledamöterna. Detta är ett förhållande som kan jämföras med relationen mellan lärare och elev eller mellan förälder och barn. Som en ytterligare dimension handlar detta ibland om kön och då främst i relationen äldre man/yngre kvinna. Jag förstår att unga kvinnliga ledamöter reagerar på dessa inslag i debatten och de kan ses som uttryck för härskarteknik. Jag vill ändå ta upp en annan aspekt på ett negativt debattklimat. Det handlar mer om relationen mellan konkurrens och samverkan. Fullmäktige i Lund domineras väldigt tydligt av konkurrens som uttrycks genom att man markerar och betonar olikheter och egna uppfattningar mer än likheter och samsyn. Man är mer intresserad av att sticka ut och driva en egen linje än att försöka hitta nya gemensamma lösningar. I denna strävan tar man ofta till övertoner och tveksamma debattmetoder. Det är så viktigt att hävda sig själv att man på olika sätt försöker förminska motståndarna. Det händer då att man går över gränsen och det blir personangrepp istället för argument. Ett skäl till detta är att många ledamöter är dåligt pålästa eller otillräckligt kunniga helt enkelt. Debatten i fullmäktige präglas alltför ofta av löst tyckande och tveksamt underbyggda påståenden. Om motståndaren då inte heller har faktakunskaper spårar debatten lätt ur. Min slutsats är att kvaliteten på debatten ofta är för låg. Man är mer intresserad av att hävda sig själv än att samverka för kommunens bästa. Det leder till en oseriös debatt där det är nära till övertramp av olika slag. En del av dessa drabbar yngre kvinnliga ledamöter. Detta är en negativ tendens som vi måste bryta. Annars riskerar fullmäktige att bli en dålig ståupp-teater istället för en viktig beslutande församling som med kvalitet tar ansvar för kommunens utveckling.

Kvar

Jodå, jag finns kvar och trots regnet, som ibland kan få min ”känslomässiga equalizer” att flytta frekvensområdet från kreativitet och mot nostalgi så kommer det en ny text här innan juli är över. Hoppas ni finns kvar då också. Under tiden får ni lyssna på fina Du finns kvar med Mikael Wiehe:


Visset

Det är kanske lite visset och det tar också emot lite att påminna om att vi passerat såväl midsommar som sommarsolståndet och går mot kortare dagar och längre nätter. Men vintern är ofta strängare efter vintersolståndet och sommaren många gånger behagligare efter sommarsolståndet så det borde inte vara något att bli alltför nedstämd över. Faktum kvarstår dock att vi har läst färdigt mer än halva boken ”År 2012” och att det är närmare till advent än det var för bara någon vecka sedan. Å andra sidan är det ju färre dagar kvar till nästa midsommarafton än det var i söndags, men därmed också närmare julafton 2013. Så där kan man hålla på i det oändliga beroende på var man vill placera sig på skalan optimist-pessimist.

Någon har sagt att: ”Det fina med att vara pessimist är att man antingen får rätt eller blir positivt överraskad” och det må så vara. En som inte verkar vara så positiv är Näringslivets chefsekonom(DN sr SvD AB), han tycker Sverige blivit ”En fet katt” av alliansens politik, jag vet inte riktigt det. Att några blivit fetare senaste åren står utom allt tvivel, men det är ju framför allt dom som var rätt ”feta” redan innan. Väldigt många har också blivit ”magrare katter” av den förda politiken och det får mig att tänka på det där med optimisten och pessimistens tolkning av huruvida glaset egentligen är halvfullt eller halvtomt. Det spelar väl knappast någon roll om man ändå inte kommer åt innehållet.

Halvfullt? Halvtomt? Skit samma om det ändå är oåtkomligt

Politikerveckan i Almedalen pågår för fullt och detta gigantiska spektakel (SvD dm DN) samlar media, lobbyister, kändisar, minglare och pajasar i största allmänhet och eventuellt några som faktiskt är intresserade av politik på riktigt. 1.700  olika organisationer deltar under veckan och man undrar hur många av dessa som, de facto, är intresserade av att förändra världen till det bättre. Optimister och pessimister predikar visioner om hur det ska bli i framtiden och hur just dom ska se till att det verkligen blir så. SD preciserade sin framtid redan första dagen med att partiledaren i sitt tal sade: ”Vi väljer välfärd före invandring (…..) så att ingen lämnas utanför”. Hur det är möjligt att hindra flyktingar att komma hit utan att någon ”lämnas utanför” har undertecknad svårt att begripa.

Dag två stod Åsa Romson i talarstolen och trots lite lätt löjliga utspel om subventionerade cykelreparationer, som media naturligtvis hakade upp sig på,  lägger jag tusen gånger hellre mina barnbarns framtid i hennes händer än i Jimmie Åkessons ariska, likriktade ”übermensch-samhälle”. Sen avlöste partiledarna varandra med ältande om nödvändigheten av evig exponentiell ekonomisk tillväxt, trots att alla med ganska basala insikter i global ekonomi kan förklara att detta är en fullständig omöjlighet. Det märktes tydligt att om (m) är det ”nya arbetarpartiet” så försöker (s) bli det nya (m). Reinfeldt sa att fler ungdomar är sysselsatta, men inte vad dom ”sysslade” med, Björklund konstaterade att alliansens egen förändring av a-kassan var dum och Lööf tyckte Alliansen skulle göra en ”omstart”.

Det är samma gamla visa som vevas i Visby. Under tiden accelererar klimatförändringen, rovdriften på jordens resurser, den huvudlösa konsumtionshysterin och jakten på mer pengar än det går att göra av med. Det ger inga röster att hävda att vi måste minska energiförbrukningen, återanvända, dela med oss av det vi har och tänka om totalt och radikalt om vi nu inte väldigt gärna vill att allt skall gå helt åt helvete. Vad är det för mening med att regera en social, humanitär och miljömässig soptipp och en värld där det, i stort sett, är antingen öken eller översvämning? Hur många av oss är det som, verkligen, för att avlasta planeten är villiga att sänka sin energiförbrukning om det innebär sådant som minskat tv-tittande, minskat mobilpratande, mindre onödigt bilåkande, färre charterresor och annat vi tycker om?

Det är både lockande och tilltalande enkelt att se allt ur sitt eget snäva perspektiv. Dessvärre (eller tack och lov) är existensen mer komplex än sett ur den situation du och jag befinner oss i. Såväl geografiskt som ekonomiskt och ur ett tidsperspektiv. Ur min, din eller någon annans synvinkel ser verkligheten helt olika ut. Gör vi t.ex. ett försök att se problemet med invandring ur invandrarnas perspektiv, kvinnors situation ur kvinnornas, arbetslösheten ur de arbetslösas, barnens ur barnens och framtiden ur framtidens perspektiv, så finns det en chans att vi kan begripa att ”verkligheten” ser helt olika beroende på var vi befinner oss. Hur det ser ut i framtiden kommer vi inte att få veta, men är det inte ren idioti att vi idag gör vad vi kan för att göra kommande generationer chanslösa?

Ur olika perspektiv

Så vad säger ni, är ni optimist eller pessimist inför framtiden? Blir det bättre och bättre? Blir vi klokare och börjar värdera sådant som verkligen är värdefullt mer, eller kommer vi att fortsätta att mäta välstånd i pengar och prylar? Har ni tänkt på hur underbart det är att vara ute i naturen, bada i havet eller i en sjö och njuta av solvärmen utan att vi för den skull måste vara privata ägare av skogen, havet, sjön eller solen. Man måste inte nödvändigtvis ha ett ”ägarbevis” på allt för att njuta av och ha glädje av det och sjön måste inte alltid bli större för att det skall vara skönt att bada. Ett av alla ”spektakel” under Almedalsveckan stod organisationen ”Global Happiness Organisation” för (SvD). Dom delade ut två 20-lappar till politiker som uppmanades att använda den ena för att göra något trevligt själva och ge den andra till någon annan för att sen se vilket som gav mest tillfredsställelse.

Det vore lite kul att veta hur många av politikerna som faktiskt följde uppmaningen, hur många som gav bort båda 20-lapparna och hur många som behöll båda själv. Det är komplicerat det där med att avstå från något till förmån för de eller det som har ett större behov. Vissa människor får mig att tro att om man skall rädda dom från att drunkna så går det inte att ropa ”Ge mig din hand!” utan man måste ropa ”Ta min hand!”. När samma människa som inte vill betala skatt skänker till välgörenhet så handlar det inte alltid om generositet och välvilja, utan ofta om fåfänga. Det ger nämligen status att ge till välgörenhet eftersom det bekräftar att man befinner sig över den som behöver hjälp. Det är därför vi ska ha ett generöst välfärdssystem istället för ett som bygger på enskildas eventuella ”givmildhet”. ”It’s nice to be important, but it’s more important to be nice”

Det kanske inte handlar om optimism eller pessimism, vi måste vara både och. Pessimister inför hur det kan gå om vi inte tänker om och agerar och optimister inför att det går och att vi vill och kan. I Almedalen har partiledarna sagt sitt och jag kan hålla med om att det ibland kan vara lika svårt att välja som det kan vara att stå framför alla schampoflaskorna i butiken och välja, ”för blont hår”, ”för slitet hår”, ”vårdande”, ”mer volym”, ”återställer balansen”, ”aktivt”, ”skonsamt”, ”miljövänligt”, ”passar alla typer”, hör ni hur fraserna känns igen från den politiska debatten? Mer PR än politiskt innehåll. När jag levde i Kina såg jag ännu fler olika schampon att välja på i hyllorna och då har ändå alla kineser rakt svart hår. Men det var väl en del av deras ”ökade valfrihet”.

Men trots att det är näst intill hopplöst svårt att veta vilka som har lösningen så har vi en förbannad skyldighet att ta ställning och det brådskar. Vi som har, om än bara lite, möjlighet att påverka måste göra vad vi kan. Skogen och ängarna har ingen rösträtt, isbjörnarna och vargarna har ingen, haven har ingen och våra barn och kommande generationer har det inte. Det känns, som sagt, lite visset och det tar emot lite att vi är på väg mot höst och vinter, men det är sommardagar kvar och det kommer en ny vår. Det är lite värre med det där andra, klimatförändringen, oljeberoendet, skövlingen av regnskogarna, utfiskningen av oceanerna, utförsäljningen av vård och omsorg. Det börjar liksom inte om igen från början nästa år. Inte något år alls faktiskt.

Det är hög tid att göra något


Upphettat om upphovsrätt för foto

Svenska Fotografers Förbund (SFF) kastar svepande anklagelser om ”bristande respekt för upphovsrätten”. Andra anklagelser i brevet menar motparterna är felaktiga eller missförstånd från SFF:s sida. Anklagelser är typiska för hur debatten så ut får några år sedan, då upphovsrättsorganisationer ställde sig på rad för att skälla ut alla som på något sätt kritiserade en expansiv upphovsrätt.

Ångspårvagn på Ringvägen 1901
Ångspårvagn på Ringvägen 1901
Fotograf okänd
Ur Stockholms spårvägsmuseums samlingar
No known copyright restrictions

Det är märkligt hur SFF undviker att peka på konkreta felaktigheter. Digisam försöker tydliggöra ett ganska snårigt regelverk, och skulle rimligen vara tacksamma för återkoppling om hur reglerna ska tolkas.

Den enda tolkning jag kan göra är att SFF tycker det är bättre med oklarhet kring vad som gäller för upphovsrätt på fotografier än att bidra till att göra reglerna tydliga. De väljer att attackera och fiendegöra en möjlig samarbetspartner.

För även om det skulle vara så att SFF och Digisam har olika intressen av utformning av lagstiftningen borde båda parterna ha ett intresse av att förtydliga vad som gäller. Men så är det alltså inte. SFF agerar mot tydlighet för upphovsrätt på bilder.

När Miljöpartiet anordnade en hearing om upphovsrätt 2006 stod upphovsrättsorganisationerna på kö för att vara med. Flera ringde och var upprörda över att de inte var specialinbjudna. Under själva hearingen var deras representanter i stor majoritet och ändå var de upprörda över att kritiker mot en expansiv upphovsrätt var inbjudna. En företrädare var dessutom kritisk till det öppna upplägget där båda sidor fick komma till tals och att evenemanget direktsändes och föreslog att vi skulle fortsätta diskussionen ”på tu man hand”.

Det är beklämmande att vi inte kommit längre 2012. Upphovsrättsorganisationerna måste acceptera att olika syn kommer fram i diskussionen.

Bakgrund

Svenska Fotografers Förbund (SFF) skickade nyligen ett öppet brev till Kulturdepartementet och Riksarkivet, angående en konferens som Riksarkivets samordningssekretariat för digitalisering (Digisam) anordnat tillsammans med Creative Commons och .SE.

Både Digisam och Wikimedia Sverige har nu svarat på anklagelserna.