Idag blir Sverige mänskligare

Regeringen och Miljöparitet presenterar idag en överenskommelse om vård till papperslösa och gömda.

Moderaterna har under en tid motsatt sig reformen men har till slut låtit sig bevekas. Trots det är reformen fortfarande kontroversiell för många då det handlar om att med skattemedel finansiera tjänster till personer på något sätt är på flykt från svensk lag. Sverigedemokraterna kommer med stor sannolikhet att länge ta upp just denna reform för att förstärka deras bild av hur skattemedel ”stjäls” från deras kärnväljare.

Vari ligger då ”rättvisan” i att skattemedel tilldelas människor som ställt sig utanför det svenska rättssystemet?

Ett typiskt sverigedemokratiskt resonemang är att ställa två svaga grupper mot varandra och ifrågasätta varför den ena gruppen särbehandlas på ett visst sätt för att sedan dra parallellen att det sker på den andra gruppens bekostnad. I detta fall hade det kunnat handla om till exempel pensionärer mot papperslösa.

Men är det rättvist att ställa två grupper med helt olika behov och förutsättningar mot varandra? För mig går inte det resonemanget ihop, den enes bröd den andres död är inte applicerbart på en välfärdsstat som Sverige.

”Dom kommer hit för att utnyttja systemet”

Det är svårt att föreställa sig att inte ha någon eller bara begränsad tillgång till samhället. Många lever totalt beroende av finansiellt stöd från vänner och släktingar och/eller jobbar svart för arbetsgivare som blivit experter på att utnyttja papperslösa som arbetskraft. Familjer är naturligtvis speciellt utsatta, föräldrarna måste avgöra om man vill äventyra familjens säkerhet genom att försöka hitta en skola för barnen. Man behöver ett gott stycke tur/hjälp för att hitta rätt skolledningen att försöka komma överens med. Sen kommer den minst lika viktiga frågan om hur mycket socialt umgänge man väljer att riskera för familjens räkning. Med detta vill jag ha sagt att valet att gömma sig undan till exempel ett utvisningsbeslut inte tas för att utnyttja ett fallerat rättsystem, valet att gömma sig är snarare en garant för att själv utnyttjas vid sidan av samhället. Det är ett klart tecken på en desperation som i sig kan tyckas styrka uppgivna asylskäl.

Med överenskommelsen kommer vi närmare att realisera barnkonventionen i lagstiftningen

Sverige ratificerade barnkonventionen 1990 men den har inte implementerats fullt ut i vårt rättssystem på grund av otydlig lagstiftning. Sjukvårdspersonal har tvingats till orimliga individuella beslut valet stått mellan tjänstefel och medmänsklighet. Överenskommelsen blir alltså inte bara ett stort framsteg för papperslösa, gömda och asylsökande men har också tydliggjort befintlig lagstiftning och öppnar också upp för fortsatta lagändringar i samma positiva riktning.

Solidaritet och medmänsklighet lönar sig

Om vi sedan ser på frågan om vård för papperslösa ur ett kostnadsperspektiv så talar mycket för att utanförskap i sig kostar mer för samhället än åtgärderna för att hantera och försöka lösa det. Med andra ord, solidaritet och medmänsklighet lönar sig och är den enda långsiktigt hållbara lösningen.

Stort tack till alla som har jobbat för att göra denna medmänskliga överenskommelse möjlig!

Kate Bush

”The Kick Inside”, Kate Bush’s första album från 1978 och Kate Bush 2012.

1978, när Kate Bush inte var mer än 19 år, spelade hon in sitt debutalbum ”The Kick Inside”. Nästa månad fyller hon 54. I låten ”Kite” från det första albumet sjunger hon bland annat: ”I look at eye level, it isn’t good enough” och på senaste albumet ”50 Words For Snow”, 34 år senare, sjunger hon, i låten ”Snowflake”: ”The world is so loud. Keep falling. I’ll find you”. Vackert!

Eftersom jag själv inte fått ur mig några publicerbara rader på över en vecka så använder jag istället utrymmet till att hylla Kate, denna egensinniga musikkonstnär, som troligen inspirerat fler artister än dom själva har en aning om. På senaste albumet finns en sång, ”Among Angels”, till den har den nederländske animatören och filmaren Michael Dudok de Wit gjort en fantastiskt vacker video. Den tycker jag ni läsare skall njuta av, så här är den:


Den borgerliga liberalismen ifrågasatt

I artikeln ”Sluta generalisera om invandrarna” av Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg lyfts frågan om var den borgerliga liberalismen har tagit vägen i invandringsdebatten. Det är en bra fråga och det har sannerligen gått långt när politiker från fler parier än Sverigedemokraterna ser invandringen som ett problem i sig. Skulden till detta ligger på samtliga riksdagspartiers axlar, inte bara Sverigedemokraternas.

Islamofobin har blivit bredare och mer allmänt accepterad i och med en målmedveten sverigedemokratisk strategi att styra in debatten i statistikdiskussioner under rubriker i stil med ”våga kritisera invandringen” där muslimer gång på gång pekats ut som det huvudsakliga problemet. Riksdagspartiernas initiala exkludering av sverigedemokraterna resulterade i precis det SD var ute efter, möjligheten att hävda att man censureras för ”sin ärlighet och sitt mod att ifrågasätta invandringen.”

När SD sedan släpptes in i debatten var allt för många i såväl alliansen som hos dom rödgröna dåligt rustade, SD-politiker kunde kamma hem lätta politiska poäng genom att enbart trycka på att dom vågade berätta vad dom själva kallade ”sanningen om invandringen.” Detta uppfattades av många som debattvinster och jag tror inte att detta enbart påverkade den allmänna opinionen att bli mer främlingsfientlig utan också orsakade en icke obetydlig mängd borgerliga politiker att gå vilse och anamma den förenklade statistikpolitiken.

Det känns som den borgerliga socialliberalismen håller på att utarmas av en våg av moderat konservativ populism, ideologiskt fixerat vid skattesänkningar.  Och i dessa tider av ekonomisk kris är det genom nedskärningar i den offentliga sektorn individen som straffas  för att balansera budgeten. Slutsatsen blir ofrånkomligt att den borgerliga socialliberalismens välvilja gentemot individen står och faller med marknadens upp- och nedgångar. Borgerlighetens övertro på kapitalismen som en god kraft kan sammanfattas med det motsägelsefulla begreppet ”marknadsliberalism”. Här åsidosätts individen för en överordnad ideologisk princip; att förespråka avreglering för att skydda företagstillväxt istället för att skydda individen genom reglering. För att den borgerliga liberalismen ska överleva behöver den hitta en ny ideologisk grund att stå på.

Är du socialliberal så finns det ett alternativ för dig, läs mer om Miljöpartiet de Grönas politik på mp.se

 

En substantiell socialliberal grön fortsättning följer…

En positivare attityd till gatukonst och graffiti

När vänsterpartisten Ann Mari Engel i våras lade en skrivelse i Kulturnämnden som ifrågasatte stadens så kallade nolltolerans mot graffiti så ville jag gärna vara med och skriva under. Svaret från förvaltningen läste jag som en direkt uppmaning att lämna in en motion till kulturförvaltningen.

När jag så fick Jacob Kimvalls nya bok "Noll tolerans. Kampen mot graffiti" i min hand så fick jag det faktaunderlag som krävdes för ett mycket starkt ifrågasättande av den intoleranta inställning till en enskild och utpekad konstform som den borgerliga majoriteten (fram tills nyligen tillsammans med socialdemokraterna) har drivit i Stockholms stad och län.

Min motion som jag lade i fullmäktige i dag finns att läsa nedan:



Motion av Mats Berglund (MP) om en mer positiv attityd till gatukonst och graffiti.

”Den policy mot klotter och annan skadegörelse som Stockholms stads kommunfullmäktige fattade beslut om i april 2007 innebär en nolltolerans mot klotter och graffiti.”(Ur Stockholms stads informationsmaterial ”Tag’a ner i Stockholms stad”)


Vid en första anblick kan det tyckas i allra högsta grad märkvärdigt att Stockholm har en politik som innebär noll tolerans mot en enskild och utpekad konstform, nämligen graffiti. Funderar man vidare, och undersöker vad denna intoleranta inställning innebär i praktiken inser man, som förespråkare för demokratiska ideal, att sådant på intet sätt ska höra hemma i ett modernt samhälle. Vi måste ha en tolerant inställning till konst och kultur! Nolltoleransen måste avskaffas och staden bör anta en positiv attityd till gatukonst och graffiti liksom till unga konstnärer i allmänhet.

Den så kallade ”nolltoleransen” har funnits i Stockholms stad och län sedan 1990-talet, och fick ny luft i kommunen senast med antagandet av ”Policy mot klotter och liknande skadegörelse i Stockholm”, 2007. Det är i synnerhet den nionde paragrafen, som bland annat säger att staden inte får medverka till verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för klotter och olaglig graffiti, som är besvärande. Denna paragraf har tolkats av staden så att exempelvis:

-       Stadsmuseets gatukonstvandringar har fått ställas in,
-       Kulturskolans graffitikurser i Bromma och Farsta har stängts (DN 2006-10-30),
-       annonser för Riksmuseets evenemang Art of the Streetshar stoppats,
-       även lagliga graffitimålningar är förbjudna i hela staden (citat: Mikael Söderlund, Södermalmsnytt, 2007-05-27, se även Jacob Kimvall 2012: ”Tolerans”).

Nolltoleransen hade vid införandet 2007 föregåtts av ett massivt kampanjarbete av SL:s styrelse sedan mitten av 1990-talet, huvudsakligen genom det egna forumet: ”SL-direkt”, en annonssida i gratistidningen Metro där målet var att sänka den folkliga acceptansen för graffiti för att legitimera stora satsningar på sanering. Syftet med nolltoleransen är, så som den debatterats av Stockholms politiker, att den ska motverka skadegörelse och klotter. Ny forskning från Stockholms universitet visar att någon sådan effekt inte kan påvisas. Snarare har nolltoleransen medverkat i att hålla liv i den snart 30-åriga ungdomskulturen (Kimvall: 104).

Nolltoleransen har inte bara inneburit oacceptabla inskränkningar för stockholmarnas sätt att uttrycka sig konstnärligt, utan även kostat stora summor pengar. Klottersanering är idag en lukrativ bransch som omfattar över 1500 företag i Sverige, och bekostas till stor del av Stockholms stads och läns skattebetalare. Enbart för SL ligger kostnaderna på omkring 100 miljoner kronor årligen (DN. Sthlm 2012-06-02: 5), före nolltoleransen låg kostnaderna på halva summan (Aftonbladet, 2007-07-13). Endast saneringsbranschen och dess lobbyister kan idag sägas vara vinnare på nolltoleransen. Och dessa mycket starka vinstintressen medför även att branschen är starkt beroende av att graffitimålarna fortsätter att verka. Nolltoleransen föder således sig själv (Kimvall: 105). Saneringsbranschen är dessutom ifrågasatt och ett vaktbolag som Stockholms stad och polisen samarbetar med är idag under utredning för brott (SvD 2011-08-18; 2011-11-14)

Policyn medför i praktiken att polisen kroppsvisiterar och även griper personer utan att brott har begåtts och utan att behöva bevisa att brott har eller kommer att begås. Enligt borgarrådet Ulla Hamilton med fler, gör polisen c:a 200 sådana ingripanden mot misstänkta klottrare varje månad (Kimvall: 6, http://kelfve.se/?p=1802).Det räcker med att inneha färgburkar för att bli gripen, och här ligger bevisbördan på den gripne, inte på polis eller åklagare. Det är en ordning som strider mot normal rättspraxis och som även har fått såväl JK  (2006-09-05, dnr: 3090-05-40) som JO (2009-09-18, dnr: 1902-2008) att kritisera Stockholmspolisen. Viljan att behålla denna omvända bevisbörda har dessutom även fått Stockholms politiska ledning att försöka påverka grannkommuner att avskaffa lagliga väggar (citat: Sten Nordin, http://stennordin.se/2011/08/18/).

I argumentation för nolltoleransen har en rad felaktiga argument använts. Bland annat finns ett arbetsmaterial på stadens hemsida som anger att graffiti förfular boendemiljöer och skapar otrygghet, och att graffitikulturen medför kriminalitet och drogmissbruk (se PowerPoint om graffitikultur: ”Tag’a ner” med tillhörande talarmanus, stockholm.se). I sin bok ”Noll tolerans” avfärdar forskaren Jacob Kimvall flera av dessa påståenden (s. 46-55), bl.a:

-       graffiti är fult = subjektiv bedömning! I Helsingfors har man efter många år av nolltolerans infört lagliga väggar och en stor majoritet av befolkningen är mycket nöjd med resultatet (Paavo Arhinmäki, Finlands kulturminister, i Kimvall: Efterord).
-       graffiti skapar otrygghet = inte påvisbart! Däremot skapar nolltoleransen otrygghet (Kimvall: 117 f.).
-       graffiti är en inkörsport till kriminalitet och missbruk = forskning från kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet visar att det inte går att påvisa att graffitimålare är mer brottsbelastade än andra ungdomar om man väger in alla sociala faktorer! (Dave Shannon, Swedish graffiti, diss 2003: 159 ff.)
-       graffiti kostar pengar = ja, men nolltoleransen kostar ännu mer! (Aftonbladet, 2007-07-13)
-       nolltolerans minskar skadegörelsen = inte påvisbart! Städer med nolltolerans har tvärtom fler polisanmälningar mot klotter än städer med lagliga väggar, ex. Malmö och Norrköping (Statistik från BRÅ, skillnaden är mycket hög)

Stadens klotterpolicy bör omprövas. Antingen bör den helt utgå eller utsättas för genomgripande revidering. Paragraferna 3 och 4 bör då omformuleras så att de vilar på saklig grund och allas rätt till likhet inför lagen i enlighet med 1 kap. 9 § regeringsformen. Det skulle betyda bland annat att agerande mot ungdomar i samband med graffiti ska kräva saklig grund, samt att eventuellt utbildnings- och informationsmaterial ska ha evidensbaserat stöd i forskning. Paragraf 9 bör utgå helt. Övriga paragrafer bör ses över.

En förändrad attityd till graffiti och gatukonst kommer att innebära en rad positiva effekter för Stockholm och stockholmarna. Vi skapar en mer levande och tillåtande stad om vi är toleranta istället för intoleranta, om barn och unga får ägna sig åt den konstform de vill i kulturskolan och om vissa utpekade kulturyttringar inte anses som kriminella till sin natur.


Jag föreslår därför kommunfullmäktige besluta,

att:
-       ompröva den så kallade nolltoleransen mot graffiti,
-       stryka eller omformulera paragraf 9 i stadens ”Policy mot klotter och liknande skadegörelse i Stockholm” samt omarbeta eller stryka övriga paragrafer utifrån vad som anförs i motionen,
-       införa lagliga väggar för graffitikonstnärer,
-       staden intar en allmänt positiv attityd till ung konst och unga konstnärer.


Stockholm den 8 juni 2012


Mats Berglund (MP)

____
» Bilden visar graffiti på en bropelare på Årsta holmar, foto: Mats Berglund

Aladdin och nyckeln till svenskheten.

Vilken är nyckeln till svenskheten? När får man bli svensk och vem har rätt att fälla det avgörandet? Är du svensk när du fått asyl eller permanent uppehållstillstånd? När du fått ditt första jobb där du kan använda svenskan du lärt dig? När du fått etniskt svenska vänner? Eller när du klarat Folkpartiets magiska språktest och på så vis förvandlats till en god och acceptabel medborgare?

I sin artikel menar Jasenko Selimovic att ett kravladdat medborgarskap är framgångskonceptet som saknas i Sverige.

Men som jag ser det går det inte att skapa en nyckel till svenskheten då den enbart är ett subjektivt begrepp. Det finns ingen hemligt sätt  att öppna matjessillburken med så att man kommer åt den magiska svenskheten. Oavsett hur staten definierar svenskhet så är det i möten mellan människor alltid upp till individer att själva ta ställning och här kommer tyvärr fördomar in i bilden. Så vad kan vi göra?

Jag blir besviken när jag får höra hur ”härligt osvensk” jag är när jag med vänner och bekanta firar högtider som till exempel Eid och persiskt nyår. För mig handlar svenskhet om öppenhet, inte motsatsen. Låt oss fira våra kulturer tillsammans och i dessa möten skapa förståelse och respekt för varandra istället för att gömma den ärvda kulturen i slutna sällskap.

Alla som lever i Sverige har ett personligt förhållande till svenskhet, låt inte någon annan döma huruvida din svenskhet är tillräcklig. Du ska få vara svensk när du själv känner dig som en utan att behöva bli ifrågasatt. Det är allas ansvar att kräva noll tolerans mot fördomar och kränkande behandling  i alla situationer oavsett om du befinner sig i officiella eller privata sammanhang.

Mina förfäder flyttade till Sverige för att dom var förföljda eller för att det fanns bättre förutsättningar att försörja sig här än där dom tidigare befunnit sig, det har jag gemensamt med alla som bor här. Vi är också alla olika, men jag gillar olika. Jag vill veta mer om människor och jag är övertygad om att våra olikheter berikar oss när vi möts. Det är min svenskhet, vilken är din?

 

Läs längre version här

Jag känner tillhörighet i det landet som har den mest humana flyktingpolitiken i världen.

I sin debattartikel idag i DN: ”Det behövs en ny slags svenskhet som alla kan vara stolta över” skriver  Jasenko Selimovic (FP) om problematiken kring att identifiera sig som svensk. Han tar bara upp exempel där han lyfter att många som invandrat dels inte tror på sina chanser att bli svenska då det upplevs skulle ta flera generationer, dels att det finns dom som inte heller vill bli svenska utan lever i ett slags ingenmansland där man uppgivet, uteslutna av det svenska samhället drömmer om hemlandet.

Del 1. Den amerikanska drömmen och möjligheternas Sverige.

Det är sannerligen en dyster och bild av Sverige och svenskarna som ovilliga att medverka till integration som skribenten målar upp vid sidan av dom så kallade liberalernas fläckfria föredöme, USA. Skribenten menar på fullt allvar att den amerikanska integrationspolitiken har lyckats där Sverige har misslyckats och att man i USA känner att man tillhör i högre grad än man gör här.

Jag håller inte med och det fick mig att tänka, är detta verkligen det Sverige jag och mina nära och kära lever i? Har Sverigedemokraterna haft makten i flera mandatperioder och tagit ifrån oss vår öppenhet och vårt intresse av varandra?

För att vara en demokratisk stat så hittar vi USA i det främsta ledet när det gäller diskriminerande lagstiftning som kränker individens fri- och rättigheter. I den amerikanska debatten är ”racial profiling” någonting som har utbrett politiskt stöd. En stat som tar sig rätten att mörda människor över hela jordklotet på grund av misstankar man varken kan eller ens tycker sig behöva bevisa har jag svårt att på något sätt lovorda.

Jag ser patriotismen som en viktig nyckel till tillhörighet i USA, betydligt viktigare än ett medborgarskapskontrakt.

Den amerikanske patriotismen är påfallande, ständigt närvarande och inskolad i generationer. Den samvetslösa anti-islam politiken är bara det senaste kapitlet i en lång amerikansk historia av intolerans och hänsynslöst våld mot oliktänkande. USA riktar samma ultimatum mot sina medborgare som man gjorde mot resten av världen när man skulle hämnas 9-11, ”är ni inte med oss är ni emot oss”.

Sverige beviljar flyktingar asyl på samma grunder som USA använder för att neka, istället tar man i USA emot en större mängd invandrare som inte har något skyddsbehov. Jag kan böja mig att hålla med om att USA har en relativt god jobbkoncentrerad integrationspolitik för invandrare. Men man kan inte slå ihop invandring och flyktingpolitiken i USA och kalla den välfungerande. För att få en lite mer nyanserad bild av läget kanske det skulle vara en bra idé att rikta ett par frågor om tillhörighet till ett par av dom miljoner mexikanska flyktingar som befinner sig illegalt innanför USA:s gränser.

Sverige har under många år tagit ett proportionerligt stort ansvar för konsekvenserna av andra länders krigsföring, inte minst USA:s. Vi har under en längre tid tagit emot en, i förhållande till landets totala invånarantal, stor mängd flyktingar. Mottagandet har som skribenten också påpekar inte på alla plan varit optimalt, det har saknats ett helhetsgrepp med att skapa goda miljöer för integration, speciellt i förhållande till arbetsmarknad, kultur och fritid. Det finns djupa strukturella problem som den nuvarande och kommande regeringar måste skapa hållbara lösningar för. Men jag menar att det inte går att jämföra USA:s integrationspolitik med Sveriges. Utan att gå in på specifika sakfrågor vill jag avsluta med detta. Till Sverige kan människor fly för att få möjligheter och för första gången bygga sina liv i frihet, skapa en hållbar ekonomi och trygghet för sina närstående. Dom som sedan länge haft dessa privilegier kan välja USA.

 

Del 2. Aladdin och nyckeln till svenskheten.

Vilken är då den nyckeln till svenskheten? När får man bli svensk och vem har rätt att fälla det avgörandet? Kan du vara svensk när du fått asyl eller permanent uppehållstillstånd? När du fått ditt första jobb där du kan använda svenskan du lärt dig? När du fått etniskt svenska vänner? Eller när du klarat Folkpartiets magiska språktest och på så vis förvandlats till en god och acceptabel medborgare?

Selimovic menar att ett kravladdat medborgarskap i amerikansk manér är framgångs-konceptet som saknas i Sverige. Men som jag ser det går det inte att skapa en nyckel till svenskheten då den enbart är ett subjektivt begrepp. Det finns ingen hemlig nyckel att öppna matjessillburken med så att man kan komma åt den magiska svenskheten. Oavsett hur staten definierar svenskhet så är det i möten mellan människor alltid upp till individer att själva ta ställning och här kommer tyvärr fördomar in i bilden. Så vad kan vi göra?

Jag blir besviken när jag får höra hur ”härligt osvensk” jag är när jag med vänner och bekanta och firar högtider som till exempel Eid och persiskt nyår. För mig handlar svenskhet om öppenhet och medmänsklighet, inte motsatsen. Låt oss fira våra kulturer tillsammans och i dessa möten skapa förståelse och respekt för varandra istället för att gömma den ärvda kulturen i slutna sällskap.

Alla som lever i Sverige har ett personligt förhållande till svenskhet, låt inte någon annan döma huruvida din svenskhet är tillräcklig. Du ska få vara svensk när du själv känner dig som en utan att behöva bli ifrågasatt. Det är allas ansvar att kräva nolltolerans mot fördomar och kränkande behandling  i alla situationer oavsett om du befinner sig i officiella eller privata sammanhang.

Jag heter Erik Hammarström och mina förfäder flyttade till Sverige för att dom var förföljda eller för att det fanns bättre förutsättningar att försörja sig här än där dom tidigare befunnit sig, det har jag gemensamt med alla som bor här. Vi är också alla olika, men jag gillar olika. Jag vill veta mer om människor och jag är övertygad om att våra olikheter berikar oss när vi möts. Det är min svenskhet, vad är din?