Vad kan Stockholmspolitiker göra åt IT-kompetensbristen?

Jag kommer just från ett seminarium anordnat av Stockholms IT-region på Stockholm Business Regions lokaler om IT branschens framtid i Stockholm. Frågan som ställdes var: Vad kan Stockholmspolitiker göra åt IT-kompetensbristen?

En panel, bestående av arbetsmarknadsborgarrådet Ulla Hamilton (M), tillsammans med företrädare för IT-branschen och arbetsförmedlingen, hade ställts upp. Men svaren som gavs var påtagligt fantasilösa. Det var mest mer och bättre utbildning, på grund och gymnasienivå, samt generell arbetsmarknadsmatchning, som efterfrågades. Det är standardsvar för alla branscher med rekryteringsbehov.

Men om nu svaren inte kan komma från branschen, så får väl vi politiker hitta lösningarna själva. Och det finns saker som politikerna bör jobba med och bli bättre på för att Stockholm inte ska fortsätta att tappa mark som ledande IT-stad. Några exempel:

- Vi vet att Stockholms skolor på grund av en dålig upphandling för några år sedan har drabbats mycket hårt vad gäller datorstödet. Extrema logintider och trasiga datorer lockar knappast elever till framtida IT-karriärer och utbildningar. Bättre datorpark i stadens skolor, där det inte ska ta timmar att logga in i varje dator är en grundförutsättning.

- En friare IT-struktur i staden, som använder öppna standarder, tillåter alternativa operativsystem och där vi publicerar stadens rådata för entreprenöriell förädling. Här gick jag själv före med en motion i kommunfullmäktige förra året som faktiskt togs påfallande väl emot av den borgerliga majoriteten. Motionen har resulterat i flera bra projekt, bland annat Open Stockholm och PSI-labbet som leds av Stockholms stadsarkiv. Men fortfarande finns mycket att göra för att bocka av de förslag jag ställde i motionen.

- Fler öppna nätverk i staden. En av få bra idéer från majoriteten i Stockholms kulturnämnd är krav på s.k. ”hotspots” i kulturförvaltningens fastigheter och lokaler. Tyvärr stötte förslaget på patrull, och det verkar som att energi saknas såväl från kulturförvaltningen som hos de borgerliga politikerna att fortsätta driva frågan. En bredare ambition som innefattar samtliga stadens förvaltningar skulle kunna öppna många nya möjligheter för såväl Stockholms invånare som turister och IT-entreprenörer.

____
» Trots bristen på idéer på seminariet, bör en så innovativ bransch som IT-branschen ha många tankar om hur vi i Stadshuset kan underlätta. Skicka gärna idér och förslag till mig via e-post eller i kommentarsfältet här på bloggen!
» Seminariet på SBR filmades och kan ses här.


Hopi "rumtid"



"Hopi-språket kan sägas vara uppbyggt på två kosmiska grundformer. Whorf kallar dem DET OBJEKTIVA och DET SUBJEKTIVA.
Det objektiva (eller det manifesta) inefattar allt som är eller har blivit uppenbart för våra sinnen. Det historiska och fysiska universum tillhör således Det objektiva eller är den objektiva, manifesta, klart påtagliga svären. Men lägg märke till att i denna yttre sfär finns för hopis ingen skillnad, ingen skiljelinje, mellan det förgångna och det närvarande.
Dessa två tidsaspekter som tillhör vårt sätt att tänka är i hopi-världen en och samma dimension, ett slags oändligt utvidgat nu, där allt som "har hänt" fortfarande är med i skapandet av tillvaron. Denna "varaktighet" eller "fortvaro" (det finns ingen språklig motsvarighet för hopis ord för detta) har dessutom en geografisk utsträckning (jag ska senare återkomma till denna komplicerade form av "rumtid").
Om vi nu kan säga att våra två tidsaspketer förfluten och närvarande tid täcks av hopi-språkets ena grundform Det objektiva, så tillhör däremot vårt framtid Den subjektiva sfären hopi-språkets andra grundform.
Men i Det subjektiva finns inte bara det framtida utan också allt som kan hänföras till mentala inre processer - allt som förnims på det själsliga planet är således både det framtida och tankarna, förnimmelserna som sådana. Också att minnas, återkallandet av något som finns/fanns i Det objektiva, har gått upp i någonting efter dess egen händelse i Det objektiva - därför tillhör detta "minne" återigen framtiden, dvs Det subjektiva, längtande planet som strävar efter att på nytt manifestera sig i det yttre. Allt "inre" är för hopis framtid.
Denna subjektiva sfär kallas på hopi-språket för tunátya, vilket just betyder "hopp", "längtan". Och det vi kallar själ omskriver hopis med "det som förnims i hjärtat" - inte bara i människans hjärta utan lika mycket i växternas, djurens och tingens "hjärta".
Av detta kan vi avläsa en speciel hopi-upplevelse av den framtida aspekten: det "framtida" finns konkret förankrat i själva omgivningen som "hjärtepunkter" eller frögömmor i växterna, djuren och tingen. Och från dessa hjärtepunkter gror och utvecklar sig det som med tiden ska manifestera sig i Det objektiva - men med den viktiga distinktionen att denna utveckling av det som ännu är osynligt sker i individuella förlopp allt efter varje arts inneboende förutsättningar - stenar och berg omges av en helt annan "framtid" än t ex växter. Denna individuella "tid" (eller möjlighet till utveckling) som är så att säga rumsligt förankrad i landskapet öppnar redan lite av den speciella "rumtid" som är så säregen för hopi-upplevelsen och som ger landskapet ett intensivare och helt annorlunda utseende.
Hopi-folket har som alla indianfolk en animistisk uppfattning och skiljer inte mellan materia och ande. Allt är liv. Och detta subjektiva plan som får hela landskapet att vibrera, finns i sin djupaste framvällande form i någonting som en hopi av bävan nästan är förbjuden att nämna: Universums Hjärta, eller Andningens Ande.
Denna subjektiva sfär, som hos hopi-folket är fylld av intensivt dynamiskt liv, har därför ingenting av det som vi lite nedsättande kallar "privat" eller "subjektivt". Snarare är den "ett kollektivt inre" som omfattar hela folkets mentala och intellektuella liv. Oskiljbar från detta finns här också den relgiösa känslan, eftersom hopis inte känner någon gräns mellan pragmatisk erfarenhet och intuitionen om vissa osedda fenomen - det vi kallar mystik. Denna relgiösa känsla som kommer till uttryck vid deras högtider kan ses som en fokusering av ett starkt längtande tryck mot förändring, mot växande in i det manifesta, objektiva yttre.
Det framtida är som sagts tidigare ingenting skilt från människan, utan är med henne redan från början i sin gryende och växande form. Och just genom denna ständiga uppmärksamhet på det framtida tror man sig också påverka och rikta det man vill förverkliga."

-Livets väg-