Planeten är indränkt i en dimma av antibiotikamolekyler som i allt snabbare takt träffar bakterier som i sin tur träffar på människor. En av människans viktigaste upptäckter - antibiotika - håller på att falla oss ur händerna.
Vi sprider antibiotika i en mängd som är helt grotesk. Bland annat därför att det ger tillväxt. Inte minskar användningen genom den extrema arbetslinjen eller besparingar inom barnomsorgen.
Aldrig under historiens gång har väl ett tydligare exempel på hur grundpelaren för den liberala marknadsprincipen - om alla gör vad som är bra för dem, så blir det bästa för alla - inte är hållbar.
Vi använder således antibiotika i en omfattning som visserligen ger både tillväxt och vinst, som gynnar arbetslinje och ligger i fas med regeringens styrmedel för hur vi
inte ska vara borta från jobbet när man är sjuk och hur barnomsorgen skall bestå av allt större grupper. Vi har frihandelspolitik som inte ens ger rätten att förhindra import av köttprodukter där antibiotika använts i tillväxtsyfte, vilket ju i sig innebär en acceptans av den ökande antibiotikaanvändningen inom lantbruk och djurindustrier.
Problemet är inte okänt, men marknadsekonomi utan reella spelregler är heligare än det mesta.
Bakterier är mikroorganismer som snabbt kan anpassa sig till nya förhållanden, har eminent förmåga att dela med sig av sin arvsmassa och förökar sig så snabbt att de kan utveckla resistens i en takt som inga andra levande organismer.
Det är förvisso så att på många platser på jorden har man för liten tillgång till antibiotika, men för planeten som helhet har vi för mycket. För västvärlden kommer fallet att bli enorm om vi en dag står inför det faktum att antibiotika inte biter längre. Stora delar av den moderna sjukvården är beroende av antibiotika. Vid behandling av cancersjuka användes tunga cytostatika som trycker ner immunförsvaret, vilket leder till att patienten blir känslig för infektioner och behöver
fungerande antibiotika. Kirurgiska ingrepp, nyfödda barn på neonatalavdelningar, etc etc.
Utan verksam antibiotika fungerar inte det vi lärt känna som modern sjukvård. Vilket i sin tur innebär att medellivslängden skulle minska högst avsevärt. Man brukar säga att antibiotika ger oss ungefär tio års längre medellivslängd. Antibiotikaresistensen bär pandemins egenskaper, menar Björn Ramel i den
här intervjun jag gör med honom.
Vad bör politiker lära sig? Jo, att många barn i en dagislokal kräver mer antibiotika, att sjukskrivningsregler inte skall motverka att man är hemma när man är sjuk, att frihandelsregler inte skall gynna antibiotikaanvändning, att de ekonomiska incitamenten att förskriva antibiotika är lockande för läkare, att läkemedelsföretagen inte anser det ekonomiskt lönsamt att ta fram ny antibiotika ("företagen tänker på sina aktieägare, marknaden fungerar så" säger Björn Ramel som också är ledarskribent på borgerliga Sydsvenskan och menar att det är mer lönsamt med blodtrycksmedicin etc som man kan sälja till patienter under hela deras liv.)
Marknadsekonomin har misslyckats när det gäller antibiotika, vad kan man lära sig av det? Kanske bör man damma av gamla idéer om blandekonomi, fundera över om inte det offentliga och icke kortsiktigt vinstsyftande behöver större plats.
Och visst är det väl märkligt att Smittskyddsinstitutet år 2011 skall behöva gå ut och påpeka på
DN-Debatt att antibiotika bara biter på bakterier (som inte är resistenta) - inte på virus som ger snuva och hosta. Kunskapssamhället verkar vara mer benäget att innehålla kunskap om vilken kändis som skiljer sig från vilken och hur läget är i Idol.