I TCO-tidningen framgår det av en rapport från FN-organet ILO att jobben inte kommer tillbaka samtidigt som ekonomin växer. Läs artikeln här. Antalet jobb inom industrin minskar globalt
.ILO:s chef Juan Somavia "påtalar att arbetets kvalitét uppmärksammas för det gynnar samhällets kvalitét". samt "att sysselsättningstalen bör ges mer centralplats hur väl en ekonomi fungerar".
Förutom att Sverige har en hög andel fyrtio-talister som går och har gått i pension och en hög ekonomisk tillväxt kan vi konstatera att ungdomsarbetslösheten för ungdomar ligger på 22 % för dem mellan 15-24 år vilket motsvarar133.000 personer i riket.
Jag förmodar att en hel del av dem har en otillräckligt akassa och sjukförsäkring och inte heller får särskilt mycket av föräldraförsäkringen heller om de blir föräldrar.Ungdomarna är vårt bästa humankapital och nog borde ett samhälle som Sverige ge mer löften till dem än till någon annan grupp. Det är de som ska forma framtiden.
Jag satt just och tittade igenom mediaflödet som handlar om Hibiskusrevolutionen i Egypten som pågår just nu och fastnade för en snudd på komisk artikel i Aftonbladet. Jag skall säga att det egentligen inte alls är komiskt utan enbart tragiskt och att jag naturligtvis hoppas att det löser sig för de personer som intervjuas i artikeln!
I artikeln hävdas att resebolagen Fritidsresor och Apollo "tvingade" ner resenärer till Egypten. Detta skulle bolagen ifråga ha gjort genom att inte erbjuda återbetalning av resor eftersom UD ännu inte avrått från "onödiga" resor till Egypten, vilket i sin tur lett till att de resenärer som egentligen inte alls ville åka till Egypten längre åkte ändå. Dvs. man tycker att det är viktigare med valuta för de pengar man betalt än den egna hälsan och de etiska aspekterna som omger resor till totalitära regimer.
Jag undrar följande: Har man inget eget ansvar alls? Om man känner att det inte är läge att åka - om man känner oro, skall man då åka enbart eftersom man inte får sina pengar tillbaka?! Är det etiskt försvarbart att åka ner till ett lyxhotell med "all inclusive" under rådande omständigheter? Risken finns att man faktiskt inte har möjlighet att ta sig hem igen om en vecka eller två. Är det då svenska statens skyldighet att hjälpa en hem igen? Kan man verkligen inte kräva av turister att ha lite bättre koll på vart de faktiskt reser? Ingen vet vad som kommer ske i Egypten om Mubaraks regim faller. Ingen vet heller vad som kommer ske om Mubarak sitter kvar. Det är ett mycket osäkert läge och att då ändå fatta beslutet att åka eftersom man betalt in x antal kronor till ett resebolag är - förlåt för att jag säger detta - rent ut sagt korkat. Självklart gör det ont att låta de surt förvärvade slantarna som man sparat ihop för att kunna åka till "paradiset" rinna ut i sjön, det har jag full förståelse för och känner självklart med de människor som utsätts för ett svårt val, men man måste också kunna analysera situationen själv och tänka ett steg längre. Tänk efter en extra gång innan ni bokar nästa resa till någon paradisisk resort i Thailand, Marocko, Israel, Förenade Arabemiraten etc. Jag säger nämligen inte att man inte ska åka, det avgör man själv. Jag önskar bara att man kunde vara medveten om vart man faktiskt åker och hur landet ser ut bakom kulisserna...
Samtidigt tycker jag självklart att det är oerhört dåligt av resebolagen att inte ställa in resor (vilket faktiskt nu görs) och att inte återbetala resenärer som inte vill åka och att man även från storbolagens sida sätter ekonomiska intressen före människors hälsa och välbefinnande. Naturligtvis har resebolagen egentligen ett stort och tungt ansvar, men å andra sidan är de organisationer styrda av plus och minus på kontot och på kontot syns inte mänskligt lidande eller andra tragiska företeelser. Man kan tyvärr svårligen utkräva av resebolagen att ta någon form av etiskt ansvar med tanke på att de under många år bedrivit verksamhet i stater med totalitära regimer, stater med stora demokratiska brister, stater där korruptionen är mycket omfattande och stater som konsekvent bryter mot folkrätt och mänskliga rättigheter såsom Thailand, Egypten, Tunisien, Marocko, Turkiet, Kuba, Gambia, Malaysia, Indonesien, USA m. fl. Resebolagen gör inte politiska analyser, de struntar blankt i hur det ser ut i länderna där de bedriver verksamhet. De vill tjäna pengar och gör allt för att göra detta.
Jag tycker att det är bra om svenskar i gemen får upp ögonen för hur det ser ut i de länder som ses som paradis. Jag tycker att det är bra att man får se att dessa länder gömmer annat än vackra stränder, leende människor, god mat och billig sprit. Naturligtvis önskar man att länderna var de vackra paradis som de är på ytan, men dessvärre gömmer sig enorm fattigdom, förtryck, tortyr, fängslande av demokratiaktivister och många andra hemskheter bakom fasaden.
Trots att jag stödjer den folkliga resningen till fullo så följer jag den spännande utvecklingen med ett vakande öga för det finns inte mycket till organiserad opposition i Egypten. De rörelser med bäst organisation är idag islamistiska rörelser såsom Muslimska brödraskapet. Man vill ju inte gärna se ett nytt Iran där folket gör uppror och makten övertas av än mörkare krafter, om inte detta är folkets vilja. Man måste utlysa fria val om revolten lyckas - ingen skall överta makten utan att folket får säga sin vilja. Brödraskapet har dock lyft fram Muhammed El Baradei som oppositionens ledare vilket ändå får ses som positivt. El Baradei har hög internationell trovärdighet och med honom som ledare för revolten finns åtminstone en chans att Egypten är på väg mot demokrati.
Jag äcklas slutligen av rapporteringarna angående börser runtom i världen och stigande oljepriser, återigen kommer allting tillbaka till pengar, pengar, pengar och åter pengar. Jag hoppas på en dominoeffekt som går igenom hela regionen och fortsätter österut till Saudiarabien. Om en revolt inleds och lyckas där så kan vi prata om stigande oljepriser vilket faktiskt vore mycket välkommet. Då skulle folk kanske inse att det är ohållbart att vara så beroende av en enda basvara som vi idag är av oljan.
Jag satt just och tittade igenom mediaflödet som handlar om Hibiskusrevolutionen i Egypten som pågår just nu och fastnade för en snudd på komisk artikel i Aftonbladet. Jag skall säga att det egentligen inte alls är komiskt utan enbart tragiskt och att jag naturligtvis hoppas att det löser sig för de personer som intervjuas i artikeln!
I artikeln hävdas att resebolagen Fritidsresor och Apollo "tvingade" ner resenärer till Egypten. Detta skulle bolagen ifråga ha gjort genom att inte erbjuda återbetalning av resor eftersom UD ännu inte avrått från "onödiga" resor till Egypten, vilket i sin tur lett till att de resenärer som egentligen inte alls ville åka till Egypten längre åkte ändå. Dvs. man tycker att det är viktigare med valuta för de pengar man betalt än den egna hälsan och de etiska aspekterna som omger resor till totalitära regimer.
Jag undrar följande: Har man inget eget ansvar alls? Om man känner att det inte är läge att åka - om man känner oro, skall man då åka enbart eftersom man inte får sina pengar tillbaka?! Är det etiskt försvarbart att åka ner till ett lyxhotell med "all inclusive" under rådande omständigheter? Risken finns att man faktiskt inte har möjlighet att ta sig hem igen om en vecka eller två. Är det då svenska statens skyldighet att hjälpa en hem igen? Kan man verkligen inte kräva av turister att ha lite bättre koll på vart de faktiskt reser?
Ingen vet vad som kommer ske i Egypten om Mubaraks regim faller. Ingen vet heller vad som kommer ske om Mubarak sitter kvar. Det är ett mycket osäkert läge och att då ändå fatta beslutet att åka eftersom man betalt in x antal kronor till ett resebolag är - förlåt för att jag säger detta - rent ut sagt korkat. Självklart gör det ont att låta de surt förvärvade slantarna som man sparat ihop för att kunna åka till "paradiset" rinna ut i sjön, det har jag full förståelse för och känner självklart med de människor som utsätts för ett svårt val, men man måste också kunna analysera situationen själv och tänka ett steg längre.
Tänk efter en extra gång innan ni bokar nästa resa till någon paradisisk resort i Thailand, Marocko, Israel, Förenade Arabemiraten etc. Jag säger nämligen inte att man inte ska åka, det avgör man själv. Jag önskar bara att man kunde vara medveten om vart man faktiskt åker och hur landet ser ut bakom kulisserna...
Samtidigt tycker jag självklart att det är oerhört dåligt av resebolagen att inte ställa in resor (vilket faktiskt nu görs) och att inte återbetala resenärer som inte vill åka och att man även från storbolagens sida sätter ekonomiska intressen före människors hälsa och välbefinnande. Naturligtvis har resebolagen egentligen ett stort och tungt ansvar, men å andra sidan är de organisationer styrda av plus och minus på kontot och på kontot syns inte mänskligt lidande eller andra tragiska företeelser.
Man kan tyvärr svårligen utkräva av resebolagen att ta någon form av etiskt ansvar med tanke på att de under många år bedrivit verksamhet i stater med totalitära regimer, stater med stora demokratiska brister, stater där korruptionen är mycket omfattande och stater som konsekvent bryter mot folkrätt och mänskliga rättigheter såsom Thailand, Egypten, Tunisien, Marocko, Turkiet, Kuba, Gambia, Malaysia, Indonesien, USA m. fl. Resebolagen gör inte politiska analyser, de struntar blankt i hur det ser ut i länderna där de bedriver verksamhet. De vill tjäna pengar och gör allt för att göra detta.
Jag tycker att det är bra om svenskar i gemen får upp ögonen för hur det ser ut i de länder som ses som paradis. Jag tycker att det är bra att man får se att dessa länder gömmer annat än vackra stränder, leende människor, god mat och billig sprit. Naturligtvis önskar man att länderna var de vackra paradis som de är på ytan, men dessvärre gömmer sig enorm fattigdom, förtryck, tortyr, fängslande av demokratiaktivister och många andra hemskheter bakom fasaden.
Trots att jag stödjer den folkliga resningen till fullo så följer jag den spännande utvecklingen med ett vakande öga för det finns inte mycket till organiserad opposition i Egypten. De rörelser med bäst organisation är idag islamistiska rörelser såsom Muslimska brödraskapet. Man vill ju inte gärna se ett nytt Iran där folket gör uppror och makten övertas av än mörkare krafter, om inte detta är folkets vilja. Man måste utlysa fria val om revolten lyckas - ingen skall överta makten utan att folket får säga sin vilja. Brödraskapet har dock lyft fram Muhammed El Baradei som oppositionens ledare vilket ändå får ses som positivt. El Baradei har hög internationell trovärdighet och med honom som ledare för revolten finns åtminstone en chans att Egypten är på väg mot demokrati.
Jag äcklas slutligen av rapporteringarna angående börser runtom i världen och stigande oljepriser, återigen kommer allting tillbaka till pengar, pengar, pengar och åter pengar. Jag hoppas på en dominoeffekt som går igenom hela regionen och fortsätter österut till Saudiarabien. Om en revolt inleds och lyckas där så kan vi prata om stigande oljepriser vilket faktiskt vore mycket välkommet. Då skulle folk kanske inse att det är ohållbart att vara så beroende av en enda basvara som vi idag är av oljan.
Tidigare har EU fått kritik för att lagt sig i "inre angelägenheter" för ett antal år sedan av Egyptens dåvarande regering när det var protester. EU tvingas nu ta upp frågan igen på agendan. Carl Bildt:s främsta kritik är att internet inte fungerar för då fungerar inte banksystemet. Är det internet så är det svenska turisters väl och ve och säkerhet.
Vad jag förstår kan både påtryckningar från Obama och EU möjliggöra en lösning under ordnade former som innebär att Mubarak måste avgå.Inte för att Internet stängts av primärt utan för att presidenten saknar folklig legitimitet. Det är bara att understödja protesterna som sker i Egypten och kanalisera dem så att det blir så.
Det har varit rätt tyst på bloggfronten från mig. Det blir så ibland. Att gå in i ett nytt uppdrag tar mycket energi och fokus. Men jag ska berätta om idag, som var en ganska typisk måndag, så får ni en känsla av hur det är att vara landstingspolitiker.
8.10 tog jag tunnelbanan till stan. 8.30 gick jag av på t-centralen, satte på lördagsintervjun och gick till landstingshuset. Det tar 17 minuter.
9.15 hade jag och mina två kollegor Raymond och Yvonne möte. Vi pratade bland annat om landstingsgruppens arbetsordning (snart på mejl nära dig). 10.00 har vi veckomöte med kanslichefen. Vi har en dagordning som är sig lik varje vecka och så stämmer vi av. Den här veckan är lugnare, nästa vecka är det möten med styrelser och beredningar, då blir det mer att gå igenom och planera.
11.00 får besök av Angeli som spelar in en inspirationsfilm för Sensus. Den handlar om hur små organisationer kan bli duktiga på att påverka. Mycket roligt att få vara med! 11.30 hoppar in i kanslimötet igen. 11.50 svarar på mejl, går på lunch. Smaskig thaimat! Finns mycket god mat på Hantverkargatan!
13.00 fortsätter med mejlen en stund tills Raymond ska göra en TV-intervju med ABC. Nya möbler kommer på onsdag, tills dess har vi bara en soffgrupp som just nu står på mitt rum så jag får flytta mig en stund.
Ringer två samtal.
13.40 tillbaka på mitt rum. Skriver en debattartikel jag gjorde synopsis på i fredags. Lägger sista handen vid en annan som jag började med för en vecka sedan. 15.00 äter frukt, läser valutvärderingen för riks och fackens synpunkter på omorganisation (dvs besparingar) i landstinget. 16.00 stämmer av ärenden inför morgondagens produktionsutskott med olika inblandade. Tar mig an Gittan, och det leder till att jag bokar in några möten. Förbereder kvällens mötet.
17.00 kommer de första som ska vara med på kvällens möte. Det är alla förtroendevalda med uppdrag under hälso- och sjukvårdsnämndens ansvarsområde som träffas och pratar verktyg för påverkan, vad vi brinner för och stämmer av aktuell politik. 18.45 är mötet slut. Morgan hämtar mig och vi åker till Max för jag är så hungrig. En kvällsmacka räcker inte för mig.
20.00 ändrar lite i debattartikel som ska gå iväg imorgon bitti.
Ett av mina starkaste minnen från en MP-kongress är den i Alingsås där Gustav Fridolin som ung tonåring lyckades vända kongressdeltagarnas opinion och uppfattning kring frågan om sänkt rösträttsålder. Idag har han fortsatt att vinna politisk mark i den gröna rörelsen. Nu är han det hetaste namnet till val av manligt språkrör för Miljöpartiet de Gröna. Valet av honom lär inte bli någon politisk rysare, det kommer att bli mer spänning kring valet av kvinnligt språkrör. Vilket troligtvis kommer i huvudsak att stå mellan Åsa Romson kontra den förhandstippade Mikaela Waltersson. I år åker vi till Karlstad, ett större gäng med kongressombud och ersättare från regionavdelningen i Göteborg. Tåg naturligtvis.
Ett av mina starkaste minnen från en MP-kongress är den i Alingsås där Gustav Fridolin som ung tonåring lyckades vända kongressdeltagarnas opinion och uppfattning kring frågan om sänkt rösträttsålder. Idag har han fortsatt att vinna politisk mark i den gröna rörelsen. Nu är han det hetaste namnet till val av manligt språkrör för Miljöpartiet de Gröna. Valet av honom lär inte bli någon politisk rysare, det kommer att bli mer spänning kring valet av kvinnligt språkrör. Vilket troligtvis kommer i huvudsak att stå mellan Åsa Romson kontra den förhandstippade Mikaela Waltersson. I år åker vi till Karlstad, ett större gäng med kongressombud och ersättare från regionavdelningen i Göteborg. Tåg naturligtvis.Förberedelserna har redan börjat....
Ibland undrar man vad 3,8 mer än i valet kommer ifrån? Enligt Synovate i DN har Miljöpartiet 11,1% och går fram ganska kraftigt efter valet. Var det när man släppte rödgrönt som korken gick ur? Eller var det fortsatt missnöje med att kunna skälla på en minoritetsregering som partiet kunde bilda majoritet med som är skillnaden? På något vis bildar MP ihop med SD varandras intressanta motsatta poler som jämfört med S att på något sätt ska förhålla sig till allianxen. En allians som internt kommer att få problem.då de bara ihop är något samtidigt som de ratar SD och någon annan inte vill bilda regering ihop med dem.
Man kan tycka soim i Högbergs tankar att det finns enfrågepartier och de som ser till helheten och att moderaterna och miljöpartiet breddat sin bas. Men samtidigt som i SD-fallet ger moderaterna utrymme för detta partiet då det är de som sitter i regering och ska kompromissa. Miljöpartiet kan fortsätta i opposition och behöver bara kompromissa när det är läge. S kompromissar för attta ansvar för tidigare ställningstaganden och har det internt oklart med vad man vill i nuläget.
Peter Andersson ser opinionsmätningen som ett beställningsverk för SD men glömmer bort MP och har väl bekymmer med varför S är på så låg nivå. Det hjälper inte att blogga om goda råd från en bloggosfär med goda vitsord så länge vanligt folk inte lyssnar eller läser de goda råden. Förhoppningsvis gör vi som tidigare läser denna mätning med en smula distans men ändå med ett visst leende på läpparna.
Här är ett gäng av låtarna som gått varma i hörlurarna i januari. Finns på spotify om ej annat anges. Hela spellistan för januari 2011, inklusive de här 20 låtarna, finns här.
1. Damn! – Concept Store (2010)
En singel från slutet av förra året med Salem al Fakir och Scissor Sisters-doftande slingor, handklapprefräng och falsettsång. Oemotståndligt!
2. Bullets – Rebecca & Fiona (2011)
2011 års första riktigt vassa singel från två dj:ande kombos som värmde för Robyn i december. För mig är det här en klass för sig. En enkel men effektiv dansgolvshit.
3. Animal – Neon Trees (2010)
Även om låten släpptes i USA i fjol så hade den officiell premiär i Europa – och i min spellista – i januari 2010. Ett snäppet vassare Melody Club i en direkt popdänga.
4. Hello – Martin Solveig feat. Dragonette (2010)
En kusin till förra årets Cee Lo Green-hit “F*** you” blandat med lite Outkast och Frank Popp ensemble.
5. Breaking up with God – The Ark (2011)
En värdig avslutning på en fullgjord populärkulturell värnplikt.
6. Mr Brightside (The Killers cover) – Le Kid (2011) (laddas ner här)
En färgglad ABBA-version av The Killers rockiga 00-talsdänga.
7. Funeral – Elin Lanto (2010)
När blev unge fröken Lanto Sveriges Kylie?
8. Tillvaroturist – Stures dansorkester (2011)
Äntligen släpptes Stures skiva så man fick höra studioversionen av valårets soundtrack!
9. Split my personality (Bassflow remix) – Salem al fakir (2010)
Bästa jag hört med Salem sedan “Dream girl”-genombrottet.
10. You saved me – Skunk Anansie (2011)
En efterlängtad comeback med nytt album. Jag fastnade allra mest för den här kommande singeln.
11. Underground – Neo (2011)
12. Nån annanstans, nån annan gång – Helena Josefsson (2010)
13. OK Wow – Adam Tensta (2010)
14. Get some (remix by Beck) – Lycke Li (2011)
15. Hurricane – 30 seconds to mars (2009)
16. Rags to riches – Franklie & Swingfly (2010)
17. Do it like a dude – Jessie J (2010)
18. I’m a man (part 1) – ARiiSE (2011) (laddas ner här)
Här kommer en reflektion från sportens värld. Det har varit VM i handboll på hemmaplan. Svenskarna var duktiga och kom till semifinal, duktigare än de flesta väntat. Handboll blir ofta väldigt spännande och är mycket underhållande att titta på för den idrottsintresserade. För oss som spelat handboll i ungdomen är det ännu roligare. Men sporten har ett problem, ett sportsligt problem. Den tuffa kampen på linjen för att hindra skyttar och linjespelare har blivit allt hårdare. Det är ständiga, och det är verkligen fråga om ständiga, fasthållningar, tröjdragningar och knuffar. Ibland liknar det rena slagsmålet. Spelarna är ofattbart tåliga och tycks respektera varandra, så länge vissa osynliga gränser respekteras. De här kubbningarna som pågår hela matcherna, är varken spännande eller kul. Men det stora problemet är domarnas. Man delar ut kort och utvisningar på löpande band för förseelser som alltid finns där men som bara då och då medför bestraffning. Offensiv foul, övertramp, tröjdragning, oriktig spärr kan dömas i nästan varje situation och resultatet kan gynna det ena eller andra laget, lite på måfå och lite hipp som happ. Det har blivit allt svårare att förutsäga om det ska bli frikast åt en eller andra hållet eller straffkast, med eller utan utvisning. Ibland är det noga att inte trampa på linjerna eller att lägga frikast på rätt ställe. Andra gånger spelar det mindre roll. Spelare hoppar över linjen och skjuter inte sällan efter att de landat. Ibland blir det mål, ibland frikast till andra laget. Kompensationsavblåsningar är ganska vanliga. En del av det här skulle gå att göra något åt med skärpta regler eller snarare en skärpt tillämpning av reglerna.
Tja, det är bara en av många sporter och inte världens viktigaste problem. Man kanske t.o.m. kan säga att osäkerheten om regeltillämpningen bidrar till spänningen och till ständiga känsloyttringar från publik, ledare och spelare. __________
Ett problem som är betydligt viktigare är företag som tjänar pengar på att förstöra miljön och klimatet. Enligt Supermiljöbloggen har Greenpeace m.fl. utsett de värsta företagen på detta område. Ett finskt företag, Neste Oil, som förstör både regnskog och klimat i stor skala, vann priset som sämst i klassen. Andra som utmärkt sig i denna för deltagarna skämmiga tävling är Coca Cola, BP, Toyota och Philip Morris. Ett "hederspris", kanske "skampris" passar bättre här, gick till AngloGold Ashanti, som lär ha förgiftat bortåt 50 floder i Västafrika. Hoppas att både miljöintresserade och andra konsumenter minskar sin konsumtion av produkter som kommer från den här typen av företag.
För några år sedan satt jag på ett tåg, lyssnade till Jussi Björling och funderade på om jag skulle skriva en bok om honom. I jagform. Jag skrev de första kapitlen redan på tåget, men sedan kom så mycket annat i vägen - bland annat en bok om en annan stor röst. Men så här hade boken om Jussi Björling inletts om jag fortsatt att skriva... Och i så fall hade den kommit ut den 2 februari år, för då hade han fyllt 100 år. Se det som en hyllning till världens främste tenor, till en man som inte kände sig hemma i den fina världen, till en sångare som hade kravet på sig att alltid vara bättre än när han var som bäst.
Tjugofyra karat
- Jussi Björling och tenorernas död.
1
Boxare kan vara de modigaste av män. De vet att bara en man kan vinna - och att den mannen är den störste. Medan den andre är världens största förlorare.
Jag vet uppriktigt sagt inte varför det är just detta jag tänkte på när jag kände att hjärtat inte ville längre.
Jag var ju ingen boxare. Möjligen armbrytare. Men inte boxare.
Kanske tänkte jag som jag gjorde eftersom Ingemar Johansson knockat Floyd Patersson. Den svenske Ingemar hade blivit världsmästare i tungviktsboxning. Och nog hade jag väl suttit vid ringside och känt mig storsvensk som man kunde göra på den tiden. Året var 1959. Det var boxning och något som hette rock´n´roll. Elvis hette den stora stjärnan. Heartbreak Hotel var musiken. Märklig musik.
Nej, hjärtat vill inte längre. Och därute sitter publiken och väntar på att spektaklet skall börja. Det är i London, vädret har under dagen varit som det bara kan vara i London, fuktigt, dimmigt med en obestämbar kyla som letar sig in överallt. Kanske är det spänningen som öppnar hudens porer och släpper in fukt och kyla. Vad vet jag. Jag är ju lika lite vetenskapsman som boxare.
Men jäklar vilken rysare det var. Fyrtiofem sekunder in på tredje ronden slår våran Ingemar en rak höger, världsmästare Patterson går ner för räkning. Han kommer upp på nio, men Ingo träffar igen. Och igen och igen och igen. Efter sex nedslagningar bryter domaren matchen och Ingo är världsmästare. Ända tills det är dags för nästa match, och nästa, och nästa. För världsmästare är man bara tills dess någon annan tar över titeln.
Hjärtat. Detta förbaskade hjärta. Hjärta, smärta.
Bröstsmärta, det gör ont i bröstet, det känns som en hård klump som inte får plats. Jag har andnöd, illamåendet stiger som ond sav från magen och drar ihop halsen, jag känner kallsvett i pannan. Jag känner kyla som om Londons fukt tränger in genom kläderna, dessa kläder jag gömmer mig i.
Hjärta, smärta, ett riktigt fint operarim vill jag lova.
Ska jag dö nu? Nu när publiken väntar? Väntar på att granska, bedöma och kritisera. Mina händer är klumpiga har det sagts, mina rörelser stela, min kropp av en konstruktion som gör älskarrollen patetisk. Själva då? Hur ser ni ut, ni kritiker som vet hur allt skall göras utan att kunna göra det?
Jag har några få steg kvar på den förbaskade trappan upp till scenen, men jag orkar inte. Stannar upp, känner hur trappstegen ger efter, ser mig om som i en främmande värld. Jag ser farsan. Han tittar på mig som bakom ett disigt handblåst fönster. Han har boxhandskar på sig. Jag ser hur han jabbar mot mig, jag är liten, kanske fem-sex år, är utspökad i folkdräkt. Han får in i vänster, men jag står upp. Jag gråter.
Så är jag tillbaka på den förbaskade trappan. Tar ett djupt, men försiktigt, andetag. Jag minns hur farsan pratade om hur nära det var att han blivit proffsboxare i Amerika. Han gick några matcher som amatör, hade en bra vänsterkrok och var stryktålig. Men det blev ingenting av med proffsplanerna. Det blev aldrig någonting av.
Bröstsmärtor. Jag vänder, tar trappstegen ner, jag hinner gå tillbaka till logen inte det är dags, hinner sitta en stund, det finns tid.
Plötsligt ser jag nyutslagna björkar. Det är försommar någon gång i mitten av tjugotalet. Herregud, jag är bara barnet. Kanske femton år eller så. Vi är i Västervik. Vi bor på Centalhotellet, mitt emot kyrkan. Alltid dessa hotell. Min barndom består av hotell. Inte av hem. Utan av hotell.
Hem? Vad är hem för något? Ett rum med brutet tak?
Herregud, ett rum med brutet tak över Paris takåsar. Här bor jag, Rodulfo, poet skapad av Puccini. Här bor jag, fattige sate, tillsammans med en konstnär, en musiker och en filosofi. Det är julafton och vi saknar pengar till ved. Det är kallt. Jag, poeten, offrar mitt manuskript för att tända i kaminen. Filosofen kommer hem efter att förgäves ha försökt pantsätta någon av sina böcker. Pantbanken har stängt, säger han. Det borde han väl begripet. Det är ju för satan sent på julafton. Men se där, där kommer musikern, han har minsann pengar, fått dem efter att ha prostituerat sig hos en lord, musicerat gunås, gett det finare folket den musik de inte kan skapa själva. Musik kommer från rännstenen, från folket, från smärta och ensamhet, från tvivel och pengabrist.
Prostitution ger pengar. Pengar ger ved och mat. Och dryck. Vi bestämmer att fira julafton på krogen, i värme och glatt rus. Men jag, jag måste stanna kvar en kort stund. Måste skriva färdigt en dikt, jag är ju för fanders nästan framme vid slutet. En dikt som kan ge oss mat och rus till nyår.
Jag blir avbruten, det knackar på dörren. Jag öppnar. Det är grannflickan Mimi. Hon ber mig tända hennes slocknade ljus. Hon behöver värme och ljus, hon hostar så förskräckligt, hon tappar nyckeln och vi letar efter den bland skuggor och smolk. Jag berör hennes hand och den är så kall. Våra ögon möts och vi känner förälskelsen strömma genom våra kroppar som den bara kan göra på fantasins tiljor. Jag tar hennes hand, och värmer den in min. Från gatan ropar mina vänner. Jovisst, vi kommer. Mimi och jag, Rodolfo, går hand i hand ut till dem för att fira julafton. Det är underbart att vara förälskad.
Jag vaknar upp, finner mig själv i logen. Sittande på min pall. Hur jag kommit dit vet jag inte. Jag är ensam. Jag tittar in i spegeln och ser Rodolfos ansikte. Det är askgrått. Ser svetten i pannan. Publiken där ute sorlar, jag hör dem genom väggarna. De sorlar och kräver mer av mig än jag någonsin förut har gett. De kräver att jag skall vara bättre än jag någonsin varit. Alltid bättre, alltid bättre. Ingen ro, ingen stillhet, bara bättre. Man säger att jag har en strupe av guld, men kräver ständigt högre karat.
En karat innebär att guldets vikt är en tjugofjärdedel av legeringens vikt. Tjugofyra karat är så mycket det kan bli. Men sedan då? När man kräver mer än vad som kan existera?
Det var trettionio år sedan jag var här i detta ärende. Att sjunga opera. Att ge publiken vad den betalt för att få, att visa att jag ännu är den bäste tenoren på tiljorna, den bäste.
Trettionio år sedan. Herregud var har de tagit vägen?
Andnöden tränger på, men jag försöker att inte jaga upp mig. Om Mamma varit här hade hon tröstat, lugnat, men hon är i kvar i Stockholm. Mamma, min ståtliga hustru, min mentor in i den fina världen, den där världen som älskar och respekterar min röst, min frasering, min timbre. Den där världen jag inte begriper mig på. Den där världen som behöver min röst för att känna doften av kultur bakom pladder och kall kristall.
Hjärtsvikt, är det så det kallas? Infarkt? Jag tar mig till soffan, lägger mig ner och blundar. Är det så här det känns att dö? Väggarna böljar och jag hör sorlet där utanför som om jag befann mig under vatten.
Västervik.
Vi bor på Centralhotellet, bredvid kyrkan. Som vanligt hade vi körts i säng kockan åtta. Det var regeln, även nu när vi inte var småbarn längre. Herreminje, jag var femton år, Olle var sjutton och Gösta fjorton. Vi var strängt uppfostrade, vi i brödraskaran. Men den här kvällen var det ändå annorlunda. Farsan hade varit var blek och tyst en längre tid. Dompterade inte så mycket. Nu låg han där och såg blek ut. Klagade på ont i magen, kanske var det gallan?
Vi pojkar hade kunnat passa på att sjunga schlagers, men inte ens det hade vi gjort. Han brukade brusa upp om vi ägnade oss åt sådana fasoner.
Sommarnatten hade inget leende, sommarnatten hade bara bitterhet att bjuda den där natten då han fördes till lasarettet. Stor och sträng hade han varit, nu låg han blek som för döden. Vi står som tända ljus kring sängen och far säger till oss att ta vara på varandra, sedan vänder han sig till mig och tittar mig djupt in i ögonen:
- Ta vara på din röst, Jussi. Du har ett ansvar för att vår skapelse skall nå sin fulländning.
Så tystnar han, vi står där och vet inte vad vi skall göra. På natten opererades han, vi stannade kvar på lasarettet, vi fick smörgås och saft. På morgonen fick vi veta att far var död. Av sprucken blindtarm.
”Mr Björling, är ni död?”
Det är scenmästaren som väcker upp mig med detta lustiga utrop. Jag ligger utsträckt på den där soffan, det luktar puder och katten vet om inte scenmästaren luktar whiskey. Alla dofter är starka.
– Jag kan inte sjunga, jag är sjuk, en hjärtattack, skaffa fram en doktor.
Det är allt jag fick fram. Två tusen människor sitter därute och väntar på att jag ska sjunga. Alltid sjunga, alltid sjunga dessa satans stycken. Dessa satans roller. Dessa underbara, satans roller.
Jag hör springande steg. Jag halvligger och känner att livet är på väg att ta slut. Någon satans doktor kommer inte. Och varför skulle han göra det. Tredje gången gillt heter det ju. Och det här är tredje hjärtattacken.
Jag tänkte att jag dragit min sista gädda. Att det var förargligt att behöva dö just när sommaren närmar sig och gäddorna står i vassen på Siarö.
Två tusen män och kvinnor ur den förnäma societeten sitter därute och väntar. Men, ta mig fan, dom får vänta i evigheter. Dom har redan fått vänta i 21 år på mig. Så dom har vanan inne.
För inte var det väl så att jag sjöng häromdagen? Inte var det väl häromdagen jag var Rodolfo i La Boheme? Inte var det häromdagen jag återvände för första gången på 21 år? Jovisst, satans, det var igår. Jag fick stormande bifall. Så var det. Stormande bifall. Men de där satans kritikerna dom skrev sitt. Visst sjöng jag vackert, fantastiskt vackert, men jag gick inte på alla fyra. Det var så de skrev, de där satans tyckarna som älskar att sätta kniven i mig. Jag gick inte på alla fyra. London Times skrev att Björling ”inte ens brydde mig om att lägga sig på alla fyra för att leta efter nyckeln och Mimis lilla kalla hand”. En annan skrev att jag påminde mer om en bekymrad minister utan portfölj än om en romantisk poet.
Daily Express hävdade att jag såg ut mer som den rike farbrorn än som den fattige unge poethjälten. De hävdade att jag bara hade två gester. Jojo, så skrev dom. Men dom skrev också att strålglansen från den tjusande och perfekta rösten. Så skrev dem. Men Daily Mail var inte nådig. Min röst verkade märkbart ansträngd, det var ingen stor sång skrev den där satans Percy Caxter. Sjung själv då, din lille jävel. Kryp på alla fyra.
Men folkets hyllning fick jag. Trots att engelsmännen är lite stela, sanningen var den att jublet var lika stort som på Metropolitan. Sanningen är att jublet aldrig ville upphöra.
Bara hjärtat vill slå ett tag till.
Läkaren kommer och konstaterar akuta hjärtbesvär, flimmer, infarkt och gud vet allt. Operachefen kommer in minsann.
”Hjärtat... jag har känt av det hela dagen”, säger jag.
”Jag ordinerar vila”, säger doktorn. ”Det här går inte. Herr Björling måste vila, det är allvarligt. Ni måste ställa in och ta en lång vila.”
”Lång vila?”
”Ni måste inse att ni kanske aldrig mer kan stå på en scen.”
”Drottningmodern är bland publiken”, säger operachefen.
”Jag ska försöka sjunga, bara jag får vila lite”, säger jag och operachefen drar en suck av lättnad.
Sedan går han ut på scenen
”Jag måste meddela att Jussi Björling känt sig dålig hela dagen. För fem minuter sedan var det tveksamt om han kunde sjunga ikväll. Det var till och med tveksamt om han någonsin mer skulle kunna sjunga”, förklarar han medan publiken drar efter andan.
”Men har ni tålamod att vänta, säger han att han skall försöka sjunga.”
Visst ska jag försöka, bara jag för vila lite.
Fortsättning imorgon. I Sveriges Radio kör Nordegren i P1 en Jussifestival.
Självklart spelar USA och EU en roll i spelet. Under tiden står konflikterna i Palestinafrågan still. Det finns förbindelser mellan länder och parter samtidigt spelar svenska politiker en underordnad roll i det hela. Utrikespolitik sker på EU-nivå och Sverige oroar sig mer för svenska turister än vad som egentligen sker då det på ytan verkat lugnt. Egypten har varit ett land där turister är på sitt håll och det har ofta hörts om mystiska stopp på turistbussasr för kontroll då regimen haft ett järngrepp om den egna befolkningen och ett latent missnöje som nu kommit upp till ytan i full dager.
Nu måste vi Gröna göra vår röst hörd! Vi måste göra allt för att få ett stopp för den svenska vapenexporten och framförallt reversera den lavinartade ökning som skett de senaste 10 åren! I nuläget är det endast Vänsterpartiet som gör högljutt motstånd mot vapenexporten, vi Gröna måste slå oss samman med Vänstern i denna kamp där det folkliga stödet är massivt dessutom.
Jag har tidigare skrivit om lagar och regler gällande svensk vapenproduktion och export och att dessa lagar och regler i praktiken aldrig har följts samt att man under de senaste åren från försvarsmaktens och regeringens håll har arbetat allt hårdare för att finna kryphål i syfte att kunna utöka exporten till krigförande nationer och odemokratiska regimer. Den svenska vapenindustrin skall egentligen enbart försörja det svenska försvaret med materiel, men detta är idag inte ekonomiskt möjligt då det svenska försvaret är alltför litet för att fungera som enda köpare. För att vårt eget försvar skall få materiel anses det därför försvarbart att vi utvecklar produkter men säljer merparten av dessa till andra länder. Problemet är ju bara att det svenska försvaret inte ens använder många av de ruskiga produkter som exporteras!
ISP (inspektionen för strategiska produkter) myndigheten som kan ge tillstånd för utförsel av svenskt krigsmateriel, vilket är förbjudet utan tillstånd har ett regelsystem att följa och detta är i runda slängar följande:
ISP skall aldrig bevilja utförsel (ovillkorliga hinder) om exporten skulle strida mot internationella överenskommelser, gå emot beslut av FNs säkerhetsråd eller strida mot folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig.
ISP bör dessutom inte bevilja utförsel (villkorliga hinder) om tillståndet avser stat där omfattande grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer, om staten befinner sig i väpnad konflikt med annan stat eller befaras bli det eller om staten har inre väpnade oroligheter.
Med vissa länder har Sverige samarbetsavtal vilket gör att regering och ISP mer eller mindre kan kringgå riktlinjerna. Det finns nämligen en regel om att det kan vara OK att exportera vapen om det är säkerhetspolitiskt önskvärt. Bland dessa länder finns USA, EU-länderna, Chile, Malaysia, Sydafrika, Saudiarabien, Thailand och Israel. Märk väl att det är ett antal rena diktaturer bland dessa länder och att flertalet av dessa länder praktiserar omfattande begränsningar av de mänskliga fri- och rättigheterna.
Trots alla regelsystem och kontrollinstanser har vi alltså ökat vår vapenexport kraftigt under de senaste 10 åren i direkt strid med svensk lag, i direkt strid med FNs mål om total nedrustning och direkt strid med ISPs uppdrag. Svenska vapen dyker upp i konflikthärdar världen över såsom Colombia, Thailand, Burma/Myanmar, Kongo Kinshasa, Pakistan, Afghanistan och Somalia.
De ärenden som ISP behandlar blir offentliga först då beslut är taget och avtalen är påskrivna vilket gör att media, riksdagsledamöter och andra aldrig får möjlighet att kritisera och granska ärendena. Detta är en oerhörd demokratisk brist som måste få ett slut! År 2006 exporterade vi exempelvis vapen för 1,2 miljarder kronor till diktaturer runt om i världen - diktaturer som sedan använde dessa vapen för att kuva sin egen befolkning och för att spänna sina muskler gentemot omkringliggande länder.
Ben Alis tunisiska diktaturregim har under många år varit köpare av svenska vapen och annan krigsmateriel, likaså Mubarak i Egypten. Den israeliska kvasidemokratiska staten är också en storkonsument av svenska vapen och har använt dem till att förtrycka människor på Västbanken och på Gazaremsan under många år trots att Israel uppfyller flera krav för båda Ovillkorliga och Villkorliga hinder.
Flachettegranater, ammunition till granatgeväret Carl-Gustaf är en storsäljare idag - en typ av granater som i praktiken fungerar som klusterbomber. Ett regn av metallpilar skjuts ut och dödar och skadar allt mjukt i sin väg. Vapen är till för att döda människor, skada människor, sprida skräck och tvinga fram underkastelse. Vapen är ren och skär ondska.
Sverige är idag sett till befolkningsmängden den näst största exportören av krigsmateriel vilket är fullkomligt oerhört och måste få ett slut! Vi måste sätta press på politikerna i riksdagen som i sin tur måste sätta press på regeringen och vi måste reagera som folk mot att Sverige är ett av de länder i världen med mest blod på våra händer trots att det sällan är svenska fingrar som har kramat avtryckarna, apterat minorna eller släppt bomberna.
Jag undrar: Varför är det nästan enbart Vänsterbloggare som tar upp problemet med vapenexport - var är ni arga Gröningar?
Nu måste vi Gröna göra vår röst hörd! Vi måste göra allt för att få ett stopp för den svenska vapenexporten och framförallt reversera den lavinartade ökning som skett de senaste 10 åren! I nuläget är det endast Vänsterpartiet som gör högljutt motstånd mot vapenexporten, vi Gröna måste slå oss samman med Vänstern i denna kamp där det folkliga stödet är massivt dessutom.
Jag har tidigare skrivit om lagar och regler gällande svensk vapenproduktion och export och att dessa lagar och regler i praktiken aldrig har följts samt att man under de senaste åren från försvarsmaktens och regeringens håll har arbetat allt hårdare för att finna kryphål i syfte att kunna utöka exporten till krigförande nationer och odemokratiska regimer. Den svenska vapenindustrin skall egentligen enbart försörja det svenska försvaret med materiel, men detta är idag inte ekonomiskt möjligt då det svenska försvaret är alltför litet för att fungera som enda köpare. För att vårt eget försvar skall få materiel anses det därför försvarbart att vi utvecklar produkter men säljer merparten av dessa till andra länder. Problemet är ju bara att det svenska försvaret inte ens använder många av de ruskiga produkter som exporteras!
ISP (inspektionen för strategiska produkter) myndigheten som kan ge tillstånd för utförsel av svenskt krigsmateriel, vilket är förbjudet utan tillstånd har ett regelsystem att följa och detta är i runda slängar följande:
ISP skall aldrig bevilja utförsel (ovillkorliga hinder) om exporten skulle strida mot internationella överenskommelser, gå emot beslut av FNs säkerhetsråd eller strida mot folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig.
ISP bör dessutom inte bevilja utförsel (villkorliga hinder) om tillståndet avser stat där omfattande grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer, om staten befinner sig i väpnad konflikt med annan stat eller befaras bli det eller om staten har inre väpnade oroligheter.
Med vissa länder har Sverige samarbetsavtal vilket gör att regering och ISP mer eller mindre kan kringgå riktlinjerna. Det finns nämligen en regel om att det kan vara OK att exportera vapen om det är säkerhetspolitiskt önskvärt. Bland dessa länder finns USA, EU-länderna, Chile, Malaysia, Sydafrika, Saudiarabien, Thailand och Israel. Märk väl att det är ett antal rena diktaturer bland dessa länder och att flertalet av dessa länder praktiserar omfattande begränsningar av de mänskliga fri- och rättigheterna.
Trots alla regelsystem och kontrollinstanser har vi alltså ökat vår vapenexport kraftigt under de senaste 10 åren i direkt strid med svensk lag, i direkt strid med FNs mål om total nedrustning och direkt strid med ISPs uppdrag. Svenska vapen dyker upp i konflikthärdar världen över såsom Colombia, Thailand, Burma/Myanmar, Kongo Kinshasa, Pakistan, Afghanistan och Somalia.
De ärenden som ISP behandlar blir offentliga först då beslut är taget och avtalen är påskrivna vilket gör att media, riksdagsledamöter och andra aldrig får möjlighet att kritisera och granska ärendena. Detta är en oerhörd demokratisk brist som måste få ett slut!
År 2006 exporterade vi exempelvis vapen för 1,2 miljarder kronor till diktaturer runt om i världen - diktaturer som sedan använde dessa vapen för att kuva sin egen befolkning och för att spänna sina muskler gentemot omkringliggande länder.
Ben Alis tunisiska diktaturregim har under många år varit köpare av svenska vapen och annan krigsmateriel, likaså Mubarak i Egypten. Den israeliska kvasidemokratiska staten är också en storkonsument av svenska vapen och har använt dem till att förtrycka människor på Västbanken och på Gazaremsan under många år trots att Israel uppfyller flera krav för båda Ovillkorliga och Villkorliga hinder.
Flachettegranater, ammunition till granatgeväret Carl-Gustaf är en storsäljare idag - en typ av granater som i praktiken fungerar som klusterbomber. Ett regn av metallpilar skjuts ut och dödar och skadar allt mjukt i sin väg. Vapen är till för att döda människor, skada människor, sprida skräck och tvinga fram underkastelse. Vapen är ren och skär ondska.
Sverige är idag sett till befolkningsmängden den näst största exportören av krigsmateriel vilket är fullkomligt oerhört och måste få ett slut! Vi måste sätta press på politikerna i riksdagen som i sin tur måste sätta press på regeringen och vi måste reagera som folk mot att Sverige är ett av de länder i världen med mest blod på våra händer trots att det sällan är svenska fingrar som har kramat avtryckarna, apterat minorna eller släppt bomberna.
Jag undrar: Varför är det nästan enbart Vänsterbloggare som tar upp problemet med vapenexport - var är ni arga Gröningar?
Pär Holmgren skriver idag i Aftonbladet angående elupproret som har pågått den senaste veckan och jag håller med honom till fullo!
Folk använder lika mycket elektricitet som de alltid har gjort, de förväntar sig att den skall levereras precis som den alltid har gjort och de förväntar sig att detta dessutom skall kosta lika lite som det alltid har gjort. Detta är ohållbart och utopiskt! Vi måste inse att vi måste spara på elen, vi måste också inse att el kommer fortsätta kosta så länge vi använder oss av sinande resurser såsom olja, kol, gas och uran för att framställa elektriciteten. Vi måste bli bättre på att använda oss av de hållbara lösningar som finns och vi måste stötta de som vill utveckla nya hållbara lösningar!
Precis som Holmgren skriver så är solenergin den kanske allra mest hoppingivande resursen - vind- och vågkraft måste i det långa loppet ses som komplement till solen. Solen är nämligen vårt eviga kraftverk som kommer fortsätta lysa så länge vi människor existerar. Den dag solen lägger av är det nämligen adjöss med mänskligheten också. Det är dessutom den energikälla som på sikt kan utnyttjas bäst i de delar av världen som idag är allra fattigast - istället för att man låter Afrika söder om Sahara, Centralasien etc. begå samma misstag som vi i Västvärlden har begått de senaste 50-60 åren.
Solens energi används av i stort sett varenda organism på jorden och utan solen skulle i stort sett ingenting överleva. Om vi kan bli bättre på att kopiera växternas och andra levande organismers förmåga att fånga solljuset så har vi antagligen löst energi- och elproblemet för all framtid. Trots detta sitter skeptiker och ifrågasätter lösningen, klagar över kostnader och längtar tillbaka till 1950-talet. Jag måste då göra dessa människor besvikna här och nu; VI LEVER INTE PÅ 1950-TALET LÄNGRE! Vi lever inte längre i en era där allting från Amerikas förenta stater är fantastiskt och vi lever inte längre i en värld där olja, kol och gas är lösningen på allt.
Solen ger dock inte alltid all den energi som behövs så länge man inte har bättre möjligheter till att spara solenergin utan vi behöver än så länge komplement under sollösa och molniga dagar i form av vindkraft, vågkraft och vattenkraft (i det sistnämnda fallet den vi redan har och ingen nyutbyggnad). Vi måste också ges bättre förutsättningar för att själva kunna producera vår el och bättre förutsättningar för att kunna sälja överskottsel. Den nuvarande regeringen hindrar aktivt detta med diverse svammel om marknad hitan och marknad ditan. Om nu regeringen på allvar vill driva den mest progressiva klimat- och miljöpolitiken (dit är det en oerhört lång väg dock) så är en förenkling och förbättring för enskilda elproducenter en mycket enkel sak att starta med.
Den allra största insatsen du och jag kan göra för klimatet ligger dock i energieffektivisering samt minskad förbrukning.
Elpriserna kommer INTE gå ner med nybyggnation av kärnkraft, inte heller kommer de gå ner så länge Vattenfall exempelvis investerar i kolkraftverk eller borrar efter naturgas. I och med den "fria marknaden" så måste vi som konsumenter ta ett större ansvar för ursprunget på de varor och tjänster vi köper. Vi måste själva se till att allting sköts korrekt då det inte finns någon garant för att så är fallet. Alla de som ställer sig så rysligt positiva till privatiseringar, avregleringar, marknadsliberalism och frihandel verkar inte riktigt ha greppat detta.
Pär Holmgren skriver idag i Aftonbladet angående elupproret som har pågått den senaste veckan och jag håller med honom till fullo!
Folk använder lika mycket elektricitet som de alltid har gjort, de förväntar sig att den skall levereras precis som den alltid har gjort och de förväntar sig att detta dessutom skall kosta lika lite som det alltid har gjort.
Detta är ohållbart och utopiskt! Vi måste inse att vi måste spara på elen, vi måste också inse att el kommer fortsätta kosta så länge vi använder oss av sinande resurser såsom olja, kol, gas och uran för att framställa elektriciteten. Vi måste bli bättre på att använda oss av de hållbara lösningar som finns och vi måste stötta de som vill utveckla nya hållbara lösningar!
Precis som Holmgren skriver så är solenergin den kanske allra mest hoppingivande resursen - vind- och vågkraft måste i det långa loppet ses som komplement till solen. Solen är nämligen vårt eviga kraftverk som kommer fortsätta lysa så länge vi människor existerar. Den dag solen lägger av är det nämligen adjöss med mänskligheten också. Det är dessutom den energikälla som på sikt kan utnyttjas bäst i de delar av världen som idag är allra fattigast - istället för att man låter Afrika söder om Sahara, Centralasien etc. begå samma misstag som vi i Västvärlden har begått de senaste 50-60 åren.
Solens energi används av i stort sett varenda organism på jorden och utan solen skulle i stort sett ingenting överleva. Om vi kan bli bättre på att kopiera växternas och andra levande organismers förmåga att fånga solljuset så har vi antagligen löst energi- och elproblemet för all framtid. Trots detta sitter skeptiker och ifrågasätter lösningen, klagar över kostnader och längtar tillbaka till 1950-talet. Jag måste då göra dessa människor besvikna här och nu; VI LEVER INTE PÅ 1950-TALET LÄNGRE! Vi lever inte längre i en era där allting från Amerikas förenta stater är fantastiskt och vi lever inte längre i en värld där olja, kol och gas är lösningen på allt.
Solen ger dock inte alltid all den energi som behövs så länge man inte har bättre möjligheter till att spara solenergin utan vi behöver än så länge komplement under sollösa och molniga dagar i form av vindkraft, vågkraft och vattenkraft (i det sistnämnda fallet den vi redan har och ingen nyutbyggnad). Vi måste också ges bättre förutsättningar för att själva kunna producera vår el och bättre förutsättningar för att kunna sälja överskottsel. Den nuvarande regeringen hindrar aktivt detta med diverse svammel om marknad hitan och marknad ditan. Om nu regeringen på allvar vill driva den mest progressiva klimat- och miljöpolitiken (dit är det en oerhört lång väg dock) så är en förenkling och förbättring för enskilda elproducenter en mycket enkel sak att starta med.
Den allra största insatsen du och jag kan göra för klimatet ligger dock i energieffektivisering samt minskad förbrukning.
Elpriserna kommer INTE gå ner med nybyggnation av kärnkraft, inte heller kommer de gå ner så länge Vattenfall exempelvis investerar i kolkraftverk eller borrar efter naturgas. I och med den "fria marknaden" så måste vi som konsumenter ta ett större ansvar för ursprunget på de varor och tjänster vi köper. Vi måste själva se till att allting sköts korrekt då det inte finns någon garant för att så är fallet. Alla de som ställer sig så rysligt positiva till privatiseringar, avregleringar, marknadsliberalism och frihandel verkar inte riktigt ha greppat detta.
Tunisien var först, Egypten följer nu i samma fotspår. Den arabiska revolutionen pågår och är en folklig resning som kan leda till en demokratisering av den del av världen som hittills varit nästan totalt "förskonad" från demokrati. Det som sker visar att militära interventioner i syfte att demokratisera tidigare diktaturer inte har någon egentlig mening annat än att snabbt säkerställa ekonomiska vinster. Den arabiska revolutionen visar att de militära inblandningarna i Irak och Afghanistan hade helt andra bakomliggande orsaker än att ge folket en bättre plattform för att införa demokratier. Jag tror att folket förr eller senare hade rest sig ur förtrycket även i dessa nationer ty människor vägrar finna sig i förtryck - vägrar finna sig i att enbart ledas i strama koppel och vägrar att låta sig kuvas av despoter. Interventionerna i Irak och Afghanistan skedde eftersom man från främst amerikanskt håll var oroade över att regimerna i dessa nationer var allt annat än vänligt sinnade gentemot västvärlden och USA och därför att det fanns enorma ekonomiska intressen i dessa länder.
Självklart gråter varken jag eller några andra som var emot dessa militära insatser några tårar över att Saddam Hussein eller Talibanregimen inte längre innehar makten i Irak respektive Afghanistan, men man måste ställa sig frågan om demokratisering verkligen var och är det främsta målet med krigen.
I många år har hårdföra regeringar förtryckt människor, nekat människor yttrandefrihet och låtit sociala klyftor växa i Tunisien, Egypten, Saudiarabien och flera andra länder i mellanöstern. Dessa länders regimer har emellertid varit viktiga samarbetspartners för makten i Washington D.C. och har därför tillåtits göra livet surt för nationernas invånare. Nu har folket fått nog och det som i de allra flesta fall har lett till omvärldens hurrarop, nämligen folkliga resningar mot diktatorer bemöts nu med rädsla och oro från USA och många andra västländer.
Istället för att ge folk stöd i deras kamp mot despoterna kallar man hem sina medborgare och avvaktar vad som skall ske. Risken finns att militären i Egypten lyckas kväsa upproret eller kanske utnyttjar det för att själva ta makten. Risken finns också att vi kommer få se fängelsestraff, tortyr och kanske till och med avrättningar av aktivisterna som satt så mycket på spel med målet att äntligen få lite mer social rättvisa och demokrati. Chansen finns dock att armén (vars soldater ofta kommer från fattiga förhållanden) väljer att ställa sig bakom folket och därmed hjälper dem att avsätta Mubarak.
Det är djupt beklagligt och direkt obehagligt att se länder som talar sig varma för demokrati och yttrandefrihet så tydligt bli passiva när risken finns att det folkliga upproret leder till en mindre USA-vänlig men fullt demokratiskt vald regering.
Jag hoppas att denna revolution lyckas även i Egypten, jag hoppas också att den leder till en folklig resning i Libyen, Marocko och Saudiarabien m.fl stater i Nordafrika och Mellanöstern. Mänskliga rättigheter och demokrati måste stå över "stabilitet" och "viktiga allierade". Jag hoppas också att man slutligen från EU, FN och USAs håll väljer att ge folket det stöd de behöver för att uppnå sitt mål, nämligen att genom fria val få välja sina egna företrädare. Det är nämligen av största vikt att stötta de sanna demokratiska krafterna i dessa länder som vill få till stånd fria val så att man inte lämnar fältet fritt för andra antidemokratiska makter att ta över vilket skedde i exempelvis Iran 1979.
Låt oss hoppas att diktaturerna snart är ett minne blott - vare sig det är i Iran, Nordkorea, Zimbabwe, Kuba, Myanmar eller Libyen.
Jag hoppas också att folk får upp ögonen för dessa "snälla" diktaturer som finns världen över och som fungerar som samarbetspartners för främst USA och därför inte ses som något problem. Människor behöver bli medvetna om att allt inte är frid och fröjd bara för att ett land har stora fina turisthotell och goda relationer med EU och USA.
Låt oss också hoppas att USA, och övriga allierade till det stora landet i väster, inser att vägen till demokrati går genom folklig resning utan våld, protester som skapar en ohållbar situation för landets ledare - inte genom bombningar. Våld föder enbart mer våld.
Tunisien var först, Egypten följer nu i samma fotspår.
Den arabiska revolutionen pågår och är en folklig resning som kan leda till en demokratisering av den del av världen som hittills varit nästan totalt "förskonad" från demokrati. Det som sker visar att militära interventioner i syfte att demokratisera tidigare diktaturer inte har någon egentlig mening annat än att snabbt säkerställa ekonomiska vinster.
Den arabiska revolutionen visar att de militära inblandningarna i Irak och Afghanistan hade helt andra bakomliggande orsaker än att ge folket en bättre plattform för att införa demokratier.
Jag tror att folket förr eller senare hade rest sig ur förtrycket även i dessa nationer ty människor vägrar finna sig i förtryck - vägrar finna sig i att enbart ledas i strama koppel och vägrar att låta sig kuvas av despoter. Interventionerna i Irak och Afghanistan skedde eftersom man från främst amerikanskt håll var oroade över att regimerna i dessa nationer var allt annat än vänligt sinnade gentemot västvärlden och USA och därför att det fanns enorma ekonomiska intressen i dessa länder.
Självklart gråter varken jag eller några andra som var emot dessa militära insatser några tårar över att Saddam Hussein eller Talibanregimen inte längre innehar makten i Irak respektive Afghanistan, men man måste ställa sig frågan om demokratisering verkligen var och är det främsta målet med krigen.
I många år har hårdföra regeringar förtryckt människor, nekat människor yttrandefrihet och låtit sociala klyftor växa i Tunisien, Egypten, Saudiarabien och flera andra länder i mellanöstern. Dessa länders regimer har emellertid varit viktiga samarbetspartners för makten i Washington D.C. och har därför tillåtits göra livet surt för nationernas invånare. Nu har folket fått nog och det som i de allra flesta fall har lett till omvärldens hurrarop, nämligen folkliga resningar mot diktatorer bemöts nu med rädsla och oro från USA och många andra västländer.
Istället för att ge folk stöd i deras kamp mot despoterna kallar man hem sina medborgare och avvaktar vad som skall ske. Risken finns att militären i Egypten lyckas kväsa upproret eller kanske utnyttjar det för att själva ta makten. Risken finns också att vi kommer få se fängelsestraff, tortyr och kanske till och med avrättningar av aktivisterna som satt så mycket på spel med målet att äntligen få lite mer social rättvisa och demokrati. Chansen finns dock att armén (vars soldater ofta kommer från fattiga förhållanden) väljer att ställa sig bakom folket och därmed hjälper dem att avsätta Mubarak.
Det är djupt beklagligt och direkt obehagligt att se länder som talar sig varma för demokrati och yttrandefrihet så tydligt bli passiva när risken finns att det folkliga upproret leder till en mindre USA-vänlig men fullt demokratiskt vald regering.
Jag hoppas att denna revolution lyckas även i Egypten, jag hoppas också att den leder till en folklig resning i Libyen, Marocko och Saudiarabien m.fl stater i Nordafrika och Mellanöstern. Mänskliga rättigheter och demokrati måste stå över "stabilitet" och "viktiga allierade". Jag hoppas också att man slutligen från EU, FN och USAs håll väljer att ge folket det stöd de behöver för att uppnå sitt mål, nämligen att genom fria val få välja sina egna företrädare. Det är nämligen av största vikt att stötta de sanna demokratiska krafterna i dessa länder som vill få till stånd fria val så att man inte lämnar fältet fritt för andra antidemokratiska makter att ta över vilket skedde i exempelvis Iran 1979.
Låt oss hoppas att diktaturerna snart är ett minne blott - vare sig det är i Iran, Nordkorea, Zimbabwe, Kuba, Myanmar eller Libyen.
Jag hoppas också att folk får upp ögonen för dessa "snälla" diktaturer som finns världen över och som fungerar som samarbetspartners för främst USA och därför inte ses som något problem. Människor behöver bli medvetna om att allt inte är frid och fröjd bara för att ett land har stora fina turisthotell och goda relationer med EU och USA.
Låt oss också hoppas att USA, och övriga allierade till det stora landet i väster, inser att vägen till demokrati går genom folklig resning utan våld, protester som skapar en ohållbar situation för landets ledare - inte genom bombningar. Våld föder enbart mer våld.
