SvD hade häromdagen ett par artiklar om GMO i EU, som i och för sig innehöll rätt mycket information, men ändå var förvirrade.

EU kommissionen är frustrerad över att så många medlemsstater röstar emot deras förslag att godkänna nya GMO-grödor. Kommissionen tycker det är alldeles för svårt att få grödorna godkända. Visserligen har EU en myndighet (EFSA) som tar fram underlag för godkännande och säger sig bedöma hälsa- och miljöeffekter, men det är för många länder som inte litar på EFSA:s bedömningar.

Och de har goda skäl till det. EFSA har fått grundläggande metodologisk kritik på flera punkter. För två år sedan begärda miljörådet (EU:s miljöministrar) att EFSA skulle förbättra sina bedömningar i flera avseenden. Sist jag kollade, för två månader sedan, hade inget hänt.

Däremot hade EFSA:s ordförande råkat ut för en skandal, då det kom fram att hon hade kopplingar till GMO-industrin.

Kommissionen har nu försökt sig på det många anser vara ett trick. Man erbjuder länder möjlighet att förbjuda GMO nationellt. Och hoppas att de därmed kan lättare förmås gå med på att tillåta GMO-grödorna på EU-nivå. Det är bara det, att länderna enligt EU:s förslag inte får förbjuda GMO-grödor på nationell nivå för att dessa ska vara farliga för miljön och hälsa – det har ju EFSA redan bedömt. Och så råkar det vara så, att världshandelsorganisationen WTO accepterar hälso- och miljöskäl, medan det är högst tveksamt om de accepterar andra skäl. Så att ett nationellt förbud kanske inte kan klara en WTO-prövning.

Och en WTO-prövning kan man räkna med. Bakgrunden till det hela är att framförallt USA tryckt på EU att godkänna GMO-grödor som dess storföretag tagit fram, och hotat med WTO annars.

Av artikeln framgår inte att den svenska regeringen drivit på för att lättare godkänna GMO. Regeringen säger sig helt lita på EFSA:s bedömningar. Fast egentligen handlar det, vilket också framgår av regeringens underlag till riksdagen, frihandelsskäl. Resonemanget tycks vara att svensk ekonomi är beroende av ett fåtal stora företag som agerar på utländska marknader, varför man reflexmässigt böjer sig så fort någon drar upp en frihandelsaspekt. Å så vill man ha samma villkor för bönder i Sverige som för bönder i andra länder – får man odla GMO där vill man kunna också odla med GMO här. Centerpartister i riksdagen oroar sig t.ex. för lönsamheten i den svenska grisproduktionen (anf. 42) och anf. 106.

Att EFSA – EU:s motsvarighet till Livsmedelsverket – medger att man inte har kompetens att bedöma långsiktiga effekter i miljön är då av mindre betydelse. Att konsumenter generellt är emot GMO spelar ingen roll. Att GMO-företagen inte klarar av att hålla ordning på sina produkter spelar heller ingen roll.

I somras fick man för första gången odla en genmanipulerad potatis kommersiellt i EU. Då upptäckte man att man hade blandat in otillåtna GMO-potatisar i samma fält i Norrbotten.

Det var det tyska företaget BASF, världens största företag (och för övrigt en av huvudintressenterna bakom gasledningen under Östersjön) som hade missat.

Om ett sådant företag inte har ordning på sina grejer, hur ska man då förvänta sig att andra klarar det bättre?

Men det hindrar inte den svenska regeringen från att fortsätta rösta för godkännande av nya GMO –grödor. Deras enda invändning mot Kommissionens förslag är att den kan öka risken för en krock med WTO. Ja, moderaterna är otåliga för att det finns något svenskt företag som fått vänta länge för att få sin gröda godkänt (anf. 25).