På DN Debatt 28/11 hävdar Bo Ekman att tillväxt är det enda som kan lösa miljöproblemen. Det är bra att Ekman lyfter frågan om den ekonomiska tillväxten, ett i det närmaste tabubelagt ämne i dagens samhällsdiskussion. Men Ekman ställer märkliga frågor. Vi - representanter för Steg 3 - svarar honom idag på DN:s debattsajt och skriver bland annat:Ekman frågar sig varför all miljöforskning, miljöpolitik, alla miljömyndigheter, miljörörelser och all opinionsbildning har misslyckats med att stabilisera ekosystemen. Det är en märklig inledning: att lägga all skuld på det han diffust kallar miljörörelsen. Om det politiska systemet försummat att ta hänsyn till alla dessa forskningsresultat, varningar och konkreta förslag så är det väl naturligare att ställa den frågan till makthavarna.
Det politiska systemet har haft ekonomisk tillväxt som sitt främsta mål. När Ekman skriver att tillväxten även i fortsättningen ska vara den förlösande faktorn i samhället är han därför ute på riktigt djupt vatten. Den ekonomiska tillväxten har visserligen varit en förutsättning för uppbyggnaden av vår välfärd, men att hävda att det är genom en ständigt ökande BNP som vi löser 2000-talets utmaningar är inte realistiskt. Ekonomisk tillväxt har kortsiktigt varit den enklaste vägen för politiker. Men politikens uppgift är, som Ekman också säger, ”att hålla ordning...i samhällets relation till naturen”. Och nu, när naturresurserna sinar, ställs politiker inför den obehagliga uppgiften att prioritera. Precis som vilken vanlig familj som helst måste göra dagligen.
Den normala fysiska tillväxten i naturen, till exempel hos oss människor, följer en tillväxtkurva där vi växer fort under första delen av vårt liv, sen saktar den ner och stannar i tonåren. Därefter fortsätter vi förhoppningsvis att utvecklas även om vi inte längre växer fysiskt. Ekonomin följer i stället en exponentiell tillväxtkurva, vilket innebär att den inte bara fortsätter att växa för evigt utan även växer snabbare och snabbare hela tiden. Två procents tillväxt 2010 är mycket mer än två procents tillväxt 1980.
I dag överutnyttjar vi kraftigt en stor del av planetens ekosystem, det är de flesta överens om. Med dagens tillväxttakt skulle den globala ekonomin, och det naturresursuttag som bygger upp den, fyrdubblas under våra barns livstid och vara 1000 gånger större om 300 år. Är det verkligen rimligt att hävda att den som inte tror att detta är möjligt måste visa på hur alternativen ser ut? Varför ligger inte bevisbördan på dem som hävdar att ekonomisk tillväxt skulle vara den udda fågel som inte följer tillväxtens normala lagar? Var menar de att naturresurserna ska komma ifrån för att understödja en tusen gånger så stor ekonomi?
Större delen av miljörörelsen håller nog med Ekman om att nya tekniska lösningar definitivt kommer att behövas och att detta är något man måste satsa resurser på framöver. Men att ingen teknologiutveckling skulle kunna ske utan ekonomisk tillväxt, vad bygger Ekman det påståendet på? Nolltillväxt innebär ju en lika hög ekonomisk aktivitet som föregående år, dvs lika mycket satsningar på teknologisk utveckling som året innan. Menar Ekman att det inte sker någon teknikutveckling i dag eller att det inte gjorde det på 80- eller 50-talet, då vi hade betydligt lägre BNP och använde betydligt mindre naturresurser? Det viktiga är att se till att de enorma resurser vi redan satsar på teknologisk utveckling inriktas på rätt områden.
Vi som ifrågasätter rimligheten i evig ekonomisk tillväxt erkänner att vi står inför stora utmaningar. Vi erkänner också att vi inte har lösningar på allt. Men att vi inte sitter med alla lösningar innebär inte att man som Ekman kan blunda för grundproblemet, att vi överkonsumerar jordens begränsade resurser och att tillväxtekonomin bygger på att vi hela tiden ska öka uttaget. I stället för att förneka det sambandet är det dags att vi på alla nivåer i samhället erkänner problemet och fokuserar på att tillsammans hitta så humana lösningar som möjligt. Insikt är det första steget i all förändring.
Ekman avslutar sin artikel med att politikerna måste lösa energi- miljö- och ekonomiekvationen. Visst måste de göra det och det är en extremt stor utmaning. Men utan att släppa utopin om evig tillväxt är det dömt att misslyckas.
Även de som inte ser sambandet mellan miljöproblem och ekonomisk tillväxt behöver ta sig en allvarlig funderare kring tillväxtsamhällets framtid. Allt fler utanför miljörörelsen inser att vi är vid tidpunkten runt peak oil, dvs när tillgången till olja börjar minska (IEA, amerikanska försvarsdepartementet m fl). En del tror att vi redan passerat gränsen, andra att den ligger några år bort. Men oavsett när vi är där exakt, kommer vi när oljan börjar sina tvingas bort från tillväxtekonomin såsom den ser ut i dag. Och peak oil är inte ensamt, listan med naturresurser som har nått sin topp i uttag eller är på väg att göra det blir allt längre. Det är inte frågan om vi kommer att behöva bromsa den ekonomiska tillväxttakten, utan hur hårt vi kommer att tvingas göra det. Ju längre vi väntar desto tvärare och obekvämare kommer stoppet att bli. Evig tillväxt i en omgivning med begränsade resurser är helt enkelt omöjligt. I alla sammanhang.
Det är också hög tid att de som hävdar att världsekonomin utan större problem kan fortsätta att växa i all oändlighet visar upp vetenskapliga redovisningar för hur detta ska gå till, vad som ska skapa den tillväxten utan att jorden samtidigt helt utarmas. Bevisbördan borde ligga på den med det mest osannolika antagandet.
Johan Olsson, initiativtagare till nätverket Steg 3
Birger Schlaug, samhällsdebattör, fd riksdagsledamot och språkrör
Lennart Fernström, vd och politisk redaktör Fria Tidningar
Kia Andreasson, kommunalråd i Göteborg
Christer Sanne, fristående forskare, författare och skribent
Katarina Bjärvall, frilansjournalist och författare till boken ”Vill ha mer - om barn, tid och konsumtion"
Roland Paulsen, forskare i sociologi, författare till boken ”Arbetssamhället”.Hela vårt svar finns här.
