Under och efter valrörelsen infann sig en viss politikövermättnad, och efter valet har det varit mycket att ta hand om som gäller det mer interna arbetet. Men när jag läste dagens DN smög sig skrivlusten på igen.
Som så ofta när jag reagerar gäller det utbildningsväsendet, och i det här fallet fortsatt vikande resultat i skolan (artikeln finns i lördagens papperstidning, men jag har inte lyckats hitta den på nätet). Skolverket har återigen konstaterat att resultaten för svenska skolelever i matematik, läsförståelse och naturvetenskap går kräftgång. Samtidigt fortsätter politikerna mixtra med skola, lärarutbildning, kurs- och läroplaner osv - utan att någonsin låta systemen sätta sig. Björklund är inne och petar inte bara i religionsämnet och kristendomens ställning, utan även i geografi där han såvitt jag har förstått det vill förskjuta ämnet till att mer handla om den namngeografi som vi geografer förtvivlat försöker få bort som karaktäristisk egenskap för geografiämnet och från geografis kärnfrågor, dvs att se globala, regionala och lokala rumsliga samband utifrån platsers olika förutsättningar. Kristendomens roll i religionsämnet var av massmedialt intresse - förändringarna i geografi har gått mer spårlöst förbi i den mediala debatten. Kanske finns det fler ämnen som inte är lika brännande att skriva om där Björklund pekar med hela handen och kör över både Skolverk och ämnesföreträdare?
Vidare rivs lärarutbildningen återigen upp, trots att den senaste förändringen inte har hunnit sätta sig - dessutom har den nya versionen hastats fram med motiveringen att de borgerliga partierna ser den som så viktig att man inte vill vänta enligt vad statssekreterare Honeth på utbildningsdepartementet har uttryckt i en tidigare DN-artikel (som inte heller verkar finnas på nätet). Hellre en dålig ny utbildning än en existerande, som det egentligen var för tidigt att säga vare sig bu eller bä om. Det här är inte ensidigt förbehållet borgerliga partier, även om Björklunds vilja att gå in och detaljstyra är oerhört problematisk och även Krantz som högskoleminister körde över hela högskolesektorn både när det handlade om att införa nytt kvalitetsutvärderinssystem och nya antagningsregler. Men hade vi fått en "rödgrön" valseger hade det säkert funnits en vilja att förändra andra saker.
Det är det här som är problematiskt, att förändringarna sker som stora reformer långt innan man egentligen vet hur det aktuella systemet egentligen fungerar - eller helt enkelt mot bättre vetande. Vad som behövs är ju i stället att låta systemen sätta sig, verka inom befintliga system genom att möjliggöra för skolor, enskilda lärare och andra aktörer att förbättra, fortbilda och vidareutveckla fungerande rutiner - och inte minst sprida fungerande modeller. Min 8-åriga dotter går i en klass med 27 andra barn. Vissa lektioner delas klassen i halv grupp, men i övrigt är det en enda lärare som ska hinna med att inte bara se och uppmärksamma alla barnen i tillräcklig utsträckning, utan också ge feedback, se till den individuella utvecklingen för varje barn, ge uppgifter osv osv. Det blir inte många minuter per vecka som kan ägnas åt varje barn. Det här syns också i läxuppgifterna, som kräver en till 100% engagerad vuxen person för att kunna göras. Naturligtvis påverkas redan här förutsättningarna framåt. Alla barn har inte föräldrar som engagerar sig. Alla barn har inte föräldrar som kan se till så att stavningen i skrivläxan blir korrekt. Lärartäthet är inte nödvändigtvis den enda avgörande faktorn, men nog har det betydelse!
De vikande skolresultaten ska också ses i sammanahanget att man väljer väg allt längre ned i åldrarna - val som görs i årskurs fem påverkar barnens möjligheter till högskoleutbildning enligt vad
DN skriver i dag! Detta gör att man propsar på bättre studievägledning så att barnen och deras föräldrar ska förstå konsekvenserna av de val som görs - men hur många barn vet i "mellanstadie"åldern något om hur ens framtida karriär kan tänkas se ut?! För min egen del gick jag igenom hela grundskole- och gymnasieutbildningen genom att konsekvent försöka undvika att "stänga dörrar", jag gjorde alltså val som möjliggjorde en så öppen fortsättning som möjligt. Så har jag också haft möjlighet att samla högskolepoäng från tre olika fakulteter, naturvetenskaplig, humanistisk och samhällsvetenskaplig fakultet. Men de val jag gjorde för detta började som allra tidigast när jag valde språk inför årskurs 7, och egentligen inte förrän jag sökte mig vidare till gymnasiet. I de åldrarna hade jag en klar uppfattning om att det fanns många olika områden som jag tyckte var intressanta. Några år tidigare, i 11-årsåldern, hade jag absolut ingen aning.
Även om man i sammanhanget propsar på fler och mer professionella studievägledare kan jag inte tänka mig annat än att denna utveckling med val lägre ned i åldrarna kommer att leda till större skillnader mellan barn från t ex akademikerhem jämfört med barn från studieovana miljöer. En utveckling som enligt artikeln i dagens papperstidning (DN) redan syns! Detta måste också betraktas som en tillbakagång för den svenska skolan!
