Västsahara – en lösning!


Västsahara är landet som ligger mellan Marocko och Mauretanien i Västafrika. Under sanden ligger fosfat, uran, järn och koppar. I Atlanten utanför kusten trålar de stora fiskefartygen från EU. När kolonialmakten Spanien lämnade området 1975 dömde Internationella Domstolen i Haag att landet skulle bli självständigt, men det ockuperas sedan dess av Marocko. De marockanska styrkorna fördrev stora delar av befolkningen till flyktingläger i Algeriet, varifrån Polisario organiserar befrielsekampen. På klassiskt ockupationsmaktsmanér har dessutom Marocko byggt en mur mitt i ökensanden.

Men skulle inte Storbritannien kunna erbjuda en lösning?
Så här:
Storbritannien har en konstig enklav i Spanien. Den heter Gibraltar och ligger på en klippa vid Spaninens södra kust. Där dricker man engelsk ale på pubarna och gatorna ser hemskt engelska ut, trots att regnet och dimman håller sig långt borta. Spanien vill gärna ha tillbaka området.

Spanien å sin sida har två enklaver i nordafrika. De heter Ceuta och Melilla. Till dessa kommer fyra obebodda klippor och skär, också de i nordafrika. Geografiskt borde de tillhöra Marocko som också gjort anspråk på dem. Och Marocko ockuperar alltså Västsahara.

Så om brittern ger Spanien rätten till Gibraltar (det har ju inte någon jättestor betydelse, eftersom båda länderna ändå är med i EU) mot att Spanien släpper kontrollen över sina territorier i Afrika till Marocko, mot att Marocko uppfyller FN:s krav på att lämna Västsahara i fred - ja vem vinner på det?
Mitt svar är att alla vinner. Västsaharierna får sitt land. Marocko får igenom sina krav på Ceuta och Melilla. Spanien får kontroll över Gibraltar och slipper den trista gränskontrollen (Storbritannien är inte med i Schengenavtalets passunion). Och Storbritannine går hem med den verkliga segern: Goodwillsegraren, landet som offrade sig för att lösa en internationell konflikt (eller var det tre?)

Israel – Palestina – visst går konflikten att lösa!

Konflikten om Palestina mellan den judiska staten och kravet på en självständig palestinsk stat förklaras ofta vara olöslig. Världen (nåja, FN:s generalförsamling så som den såg ut 1947 innan kolonierna var fria) accepterade bildandet av en judisk stat, trots arabernas protester, med tanke på att judarna varit förföljda och förtryckta i århundranden och utsatta för ett förintelseprojekt av det nazistiska Tyskland. Det som följde var fördrivning av palestinier och utropandet av landet Israel, dit vem som helst som är född av en judisk mor har rätt att invandra och få medborgarskap. Länge var arabstaternas och PLO:s politik att "kasta ut inkräktarna" och återta hela Palestina.
Med tanke på de lidanden Israel åsamkade palestinierna blev också förintelseförnekarnas teorier populära bland vissa arabiska historiker. Som om judarnas lidanden under Nazityskland annars skulle vara legitima skäl för att förtrycka palestinierna (vilket det finns israelvänner som anser!).

Förslaget att skapa ett mini-Palestina på de återstående delarn (Västbanken och Gazaremsan) förkastades av de flesta palestinier: "Om en inbrottstjuv kastar ut dig ur ditt hus och sedan vill förhandla om att du och din familj kan få bo i ett av sovrummen i källaren, så vill du inte gå med på det. Du vill ha bort tjuven och ta tillbaka hela huset".
1967 års krig ledde till att Israel ockuperade även Västbanken och Gaza, som de på senare tid lämnat till ett begränat palestinskt självstyre, numera splittrat mellan ett i huvudsak sekulärt Fatah-styrt Västbanken och ett religiöst Hamasstyrt Gaza. Jerusalem har dessutom i sin helhet annekterats av Israel och en mur har byggts på Västbanken, som ett skydd mot palestinska attacker inne i det egentliga Israel. Denna mur begränsar på ett upprörande sätt palestiniernas rörelsefrihet, samtidigt som israeliska vägar mellan judiska bosättningar (bostadsområden med alla moderna bekvämligheter) ytterligare beskär möjligheterna för palestinier på Västbanken att förflytta sig fritt på "sitt område".

Många judar pekar på att det är på just Västbanken (Judéen och Samarien) som Bibelns klassiska marker finns och en hel del av bosättarna vill helst att palestinierna flyttar till Jordanien, Egypten eller andra arabstater.

De flesta stater verkar för en tvåstatslösning: ett judiskt Israel (med en palestinaarabisk minoritet) och en palestinsk stat bestående av två delar - Västbanken och Gaza. Frågan är då hur denna nya stat ska hantera de priviligierade judar som bor i bosättningarna. Ska de tvångsfördrivas?

Nu till min lösning:
Skapa en stat, inte två. Låt staten heta Israel Palestina. Huvudstad blir Jerusalem, där allas tillgång till religiösa historiska platser (Klippmoskén, Klagomuren, Heliga graven kyrka...) garanteras.


Medborgarskap har de judar som idag är medborgare i Israel, de palestinier som idag bor i antingen Israel eller på de ockuperade områdena. I valen till det gemensamma parlamentet gäller en person - en röst. I grundlagen förbjuds diskriminering på alla plan utifrån etnisk eller religiös tillhörighet. Judiska och muslimska partier tillåts dock, men de får inte hetsa mot "araber" eller "judar". Idén om en judisk stat överges. Idén om en islamisk stat överges också. Alla, palestinier som judar, äger rätt att köpa och sälja mark på lika villkor. Muren rivs. Bildandet av sekulära multietniska partier (liberala, socialistiska, konservativa...) sätts igång.



En försonigsprocess liknande den i Sydafrika efter apartheid startas. Försöken att med terrordåd underminera denna process från extremistiska sionstiska eller palestinanationalistiska organisationer, bekämpas av en gemensam arabisk-judisk säkehetspolis.



Israel må hävda att palestinierna inte kommer att gå med på detta. Palestinier kan visa sin skepsis mot att Israel någonsin skulle acceptera en sådan lösning. Men vem är emot?



Sverigedemokraterna osvenska

Ju mer jag tänker på det ju mer uppenbart blir det att Svetigedemokraterna är väldigt osvenska. Nu ska det tillggas att det per definition inte är fel att vara osvensk, men har man den typ av wannabe-rasistisk och (falsk) svensk-nationalistisk retorik som Sverigedemokraterna tillägnat sig så är det anmärkningsvärt!

Sverigedemokraterna är osvenska för att:
• de är konservativa och gillar inte det moderna. Svenskar däremot är om man jämför internationellt väldigt öppna för förändringar och ligger i framkanten på många sätt
• de är konservativ-normativa och lägger sig i hur folk vill leva sina liv, exempelvis HBT-personer. Svenskar däremot, generellt, tycker folk får sköta sig själva så länge de inte stör andra.
• de är intoleranta. Svenskar generellt är däremot toleranta människor.
• de tycker inte om jämställdhet, åtminstone om det gäller att svenskar ska vara mer jämställda, andra har de många åsikter om. Svenskar generellt däremot är positivt inställda till jämställdhet.

Den svenska framgången består inte av att stänga in sig och blicka bakåt utan att jobba på och se framåt och våga ligga i framkant.

Sverigedemokraterna har oväntat mycket gemensamt med konstiga utländska religiösa regimer i sitt bakåtsträvande.

Fyll gärna på med fler punkter kring Sverigedemokraternas osvenskhet!

– Skrivet på min iPhone

Everything is OK



Om ni har missat grabbarna från Everything is OK, Danny och Charlie, så rekomenderar jag starkt att ta en titt på vad dom gör här. Det dom gör är att med en stor nypa salt och humor vända det som är sjukt och fel till något ironiskt och skrattretande. Beväpnade med megafoner går dom ut på Londons gator och torg, delar sina tankar och ifrågasätter auktoriteten.

Islamafobil


Fick idag i min riksdagspost ett paket “Islamafobil” från Sveriges antidiskrimineringsbyråer. Rolig och informativt initiativ!

– Skrivet på min iPhone

Efter Irlands ja: Nationellt oberoende – nej tack!

Så har då irländarna röstat ja till Lissabon-fördraget, efter att förra året ha röstat nej.

Vad ledde då detta nej till? Jo att EU fick ändra sig på en punkt och cementera sin dåliga politik på ett par andra. I stället för en bantad kommission, som det var tänkt förut, kommer även i fortsättningen varje land att utse en kommissionär. Lite grand som om varje svenskt landskap, stort som litet, skulle ha rätt att utse en minister i regeringen. Dessutom har EU fått lova att Irland även i fortsättninen ska ha rätt att locka till sig företag med hjälp av lägre skatter och att de själva får fortsätta hindra aborter. Progressivt?



Skattekonkurrensen fortsätter och det land som skär ner mest på anställdas rättigheter lär locka till sig flest jobb. Och på Irland kommer det även fortsättningsvis att födas tusentals barn som förvägrats rätten att vara önskade.



Och i det nya fördraget finns det inga ändrade regler som gör det möjligt att lättare ändra på regelverket i framtiden. Även fortsättningsvis ska samtliga länder (för tillfället 27 stycken) godkänna fördragen. Om 24 länder säger ja och 3 säger nej så blir det nej. Flera länder har nog nu lärt sig av Irland att det egna landets krav kan gynnas av att lägga in sitt veto.



I FN:s säkrhetsråd har 5 länder vetorätt, vilket gång på gång har gjort FN handlingsoförmöget. I EU har vi ännu principen om alla 27 länders vetorätt i flera frågor, även efter det att Lissabonfördraget har tagits. På pappret får varje land själv bestämma om sina skatter. Det land som vill sänka skatterna lär inte få några problem. Det land som efter väljarnas önskemål däremot vill höja skatten är fria att göra även detta, men med EU:s fria rörlighet för kapital blir det inte lika enkelt.



I den värld vi har idag där valutor växlas fritt i spekulationssyfte, där transnationella företag redovisar sina vinster i skatteparadis och där de fossila utsläppen redan leder till översvämningar och torka i Tredje världen, behövs mer än någonsin övertatliga beslut på både EU-nivå och internationellt.



Lissabonfördraget är en katalog av mindre förändringar, varav en del är bättre, andra sämre än de principer som gällt den senaste tiden. Och ytterligare en del måste betecknas som osäkra. En gemensam flyktingpolitik till exempel borde kunna vara humanare än den flyktingfientliga politik som bedrivs idag av länder som är rädda för att få ta emot fler flyktingar än andra . Men vi har inga garantier för att även en gemensam politik kan bli människofientlig. Men vi behöver mer universella lagar. "Nationellt oberoende" i form av "Sköt dig själv och skit i andra" är inte ett ideal att sträva efter.



Nästa gång EU skriver om sina grundlagar, så borde också reglerna för hur nya fördrag godkänns ändras; hellre en demokratisk folkomröstning i hela EU, där varje EU-medborgare har en röst, än 27 nationella beslut där ett nej från en konservativ regering kan stoppa vad 26 handlingskraftiga länder vill.